När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och varför?

När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och måste jag se fram mot en sextioårskris nu? För att jag inte sprungit naken till Sydpolen, ätit ormar i Amazonas eller fridykt med delfiner (gör inte det, för övrigt)? Kommer det en sjuttioårskris efter det? Många frågor. Anledningen till att jag frågar att vänner verkar bekymrade över detta. Att kroppen börjar se femtioårig ut, att barnen flyger ut eller stannar kvar, att åldriga föräldrar börjar bli verkligen till åren nu, med allt vad det innebär. Som vi inte hade nog av detta när vi fyllde fyrtio. Nån som kan påminna sig när vi ens började prata om födelsedagar som startpunkt på kriser? Jag minns inte några trettioåringar som levde rövare och förtvivlat försökte behålla en image som tjugonioåring (förutom i amerikanska sitcoms, där tjejerna hade ångest över att inte vara rikt gifta än, så det kanske är därifrån det kommer). På sin höjd hade jag kollegor som muttrade över att magen växte mer än lönekuvertet, och att hängselbyxor nog vore en bra grej, men annars var det mycket lite av åldersnoja. Sen plötsligt, kaboom, skulle alla snacka ålder och det blev jätteviktigt att se ung ut. Vuxna kvinnor kunde plötsligt låna kläder av sina tonårsdöttrar och män med mage blev pinsamt medvetna om det, vilket paradoxalt skapade mer ångest för alla kände sig också väldigt ytliga och utseendefixerade, och det var ju fult. Förstås. Femtioåringar idag är snygga som fan och kommer bli jättestiliga sextioåringar. Men med mer ångest och dåligt samvete för att de inte lyckas bemästra åldern. Man blir tröttare på kvällarna och vaknar onödigt tidigt och så måste man ju göra allt det där som mer gynnade redan klarat av - att ha gjort udda spännande saker verkar idag vara mer berömvärt än att ha klivit upp i ottan vecka ut och vecka in, jobbat, betalat skatt och varit en allmänt anständig samhällsmedborgare - för det bleknar ju i ljuset av de fantastiska äventyr som vissa andra haft (även om det kostat miljoner i räddningsoperationer för sjö- och fjällräddning typ).
Att sedan somliga också avvecklar den partner de haft i åratal och skaffar sig antingen en ny, fräschare eller ett fungerande singelliv är inte heller något man behöver skämmas för - samhället ger oss möjlighet att vara lyckliga (fast jakten på lycka kan ju vara rent destruktiv ibland) numera, vilket gör att somliga borde vårda sina relationer lite bättre så de slipper sitta ensamma och bittra på ålderns höst (vilket är SÅ osexight!) - det kan till och med gå så långt att eftertänksamma byggnadsarbetare i skenande medelålder faktiskt frågar andra byggnadsarbetare i samma situation om de faktiskt "kan köpa den här skjortan och om Bettan kommer tycka att den är snygg?" Bara det att de ställer denna fråga som under många år varit förbehållen kvinnor (och där ärliga svar bara ytterst sparsamt skall ges oavsett kön) visar ju att något hänt.
Jag är inte oskyldig själv - stup i kvarten måste jag påminna mig om att jag inte är en grabb längre, fylld av odödlighet eller i varje fall gott läkekött. Dessutom lyfter jag skrot och även om det viktigaste inte varit att ha nån adoniskropp är jag naturligtvis inte nöjd med det jag har. Här ska vara lite mer här och lite mindre där. Om det är bra eller inte låter jag vara osagt - men visst är det en tankeväckande utveckling.

Vi kommer bli de stiligaste senila som någonsin funnits men vi kommer inte veta varför. Så därför ska jag nu till gymet och ta hand om min femtiofemårskris...