I årsmötestider funderar jag återigen på hur mycket av vår svenska modell som bygger på att somliga engagerar sig frivilligt. Jag sitter i en valberedning, och har det föga lustiga jobbet med att leta fram kandidater till en styrelse. Det är ingen viktig styrelse i det stora hela men på lokalplanet gör den ett viktigt arbete.
Ja, det tar tid. Nej, man tjänar inga större pengar på det. Nej, man kommer inte få beröm i större omfattning. Ja, det kommer höra av sig förbannade och upprörda människor om allt mellan rabatt och taknock, och gärna när man precis satt sig för att äta. Ja, det är alltid på det du kallar din fritid. Nej, det finns ingen makt att lystet hovera sig med.
Så är det nästan överallt. Fackföreningar, idrottsklubbar, scoutkårer, bostadsrättsföreningar, religiösa samfund; överallt där det finns saker som borde göras finns det också människor som är villiga att ta itu med det, utan att tjäna pengar på det. Och det verkar vara svårt att förstå för allt fler.
Det är dessutom inte första gången jag skriver om det här. Jag är orolig för att människors engagemang - den lilla människans engagemang framförallt - både urholkas och devalveras av både ökad professionalism i föreningslivet, och av människor som strängt taget aldrig sett nyttan med att man gör saker tillsammans, för varandra, utan att ta betalt.
Det är inte ovanligt att jag får frågan "vad har du för det då?" när jag varit på ett fackmöte till. Och då menar inte den som frågar att jag känner att jag bidragit till samhällets utveckling i det stora, eller uppmärksamhet kring faran med motorkapar i det lilla - nähädå, frågan rör hur mycket stålar jag tjänat på det.
Svaret är ju ingenting, varpå den som frågar alltför ofta numera häpet undrar "varför gör du det då?" Eller som en yngre högerman sa. "vilket slöseri"...
Det kan man fråga sig - det är ju inte nån hjältestatus på att kila iväg två tre kvällar i veckan periodvis, för att delta på möten som i sig medför att man måste läsa handlingar minst en kväll, gärna två. Å andra sidan är det ingen som funderar över hur kul det egentligen är att gå linjeman vid pojklagsmatchen, i snöblandat regn, eller gemensamt rensar bostadsområdets rabatter en gång om året (och då dyker max 10% av de boende upp).
Oerhört mycket av saker som förväntas fungera i Sverige bygger på människors idealitet, men det har blivit sämre med det på senare tid. Dessutom har det blivit nån slags förtroendeklyfta mellan de som engagerar sig och de_som_inte_gör_det. För skocken med folk som sitter på arslet och missnöjt förväntar sig att nån annan ska fixa saker har vuxit.
Det finns de som säger att det beror på att folk blivit bortskämda och de borde få det mycket sämre för att det ska bli bättre igen (eh?), en slutsats som verkar kunna appliceras på de flesta problem (skola, sjukvård, polis samt kollektivtrafik ungefär). Själv tror jag mer på att det blivit allt vanligare att man kan köpa sig fri från sitt samhällsengagemang - i mastodontverket "Djursholm - Sveriges ledarsamhälle" berättar Mikael Holmqvist om välbesuttna som skickar nån anställd att gå linjedomare eller vara med på barnens brödförsäljning. Att det skulle finnas nån sorts social träning i att umgås med sina barn eller grannar frivilligt verkar vara satt på undantag, och inte bara där, utan lite överallt.
Föreningslivet i alla dess former har i hundra år (ungefär, men det finns säkert nån petimäter som kan ge mer exakt info) varit en förträfflig skola för demokrati och mötesformer, och det har vi alla haft nytta av. Alldeles oerhört många av de som varit med och skapat Sverige har sin bakgrund i ideellt föreningsarbete i nån form. Men de har varit dåliga på att berätta det. Istället drar man alla politiker över en kam - de beskrivs som illasinnade parasiter som bara är ute efter att sko sig på det arbetande folkets slitna nävar och tomma plånböcker. Det vore väldigt intressant för övrigt om nån kunde reda ut när politiker gick från att vara nåt fint - folkvald! - till ett skällsord, och vad det betytt för beredvilligheten att vilja ta ansvar istället för att sitta bakom ett tangentbord och kräva blixtsnabba åtgärder och insatser (fast utan att tulla på vare sig budget eller annan verksamhet givetvis). För ansvar handlar det om.
Om vi inte klarar av att få fler som engagerar sig kommer saker att sluta funka. Så enkelt är det. När scoutkåren lägger ner står folk som fån och undrar "varför" - ja, varför? När öppettiderna blir sämre på biblioteket - kunde man tänka sig frivillig bemanning? Måste man verkligen betala ledare och tränare i knattefotbollslag - bara för att föräldrar hellre betalar än engagerar sig? Kommer samman och pratar, live, med andra - är det nåt farligt i det?
Mycket av den nedåtgående spiralen i samhällsdebatten beror säkert på att föreningslivet sakta men säkert dör. Det är ju så ohyggligt mycket enklare att sitta och vara oförskämd bakom ett tangentbord istället för att vara tvungen att se sin motdebattör i ögonen. Det blir en avpersonifiering som bäddar för verbala övergrepp, som i sin tur uppenbarligen bereder vägen för fysiska övergrepp.
Jag har träffat en del internethårdingar, killar (bara killar, kan ni tänka er...) som faktiskt var helt chanslösa när de inte kunde googla fram svaren i en diskussion öga mot öga. Vilket i och för sig gjorde dem ännu mer frustrerade och arga - vilket de inte hade behövt bli om de haft lite föreningsvana. Och lärt sig att förlora en debatt utan att bli så paralyserad av ilska att de lämnar de politiska fårorna.
Läs det igen. Och lärt sig att förlora en debatt utan att bli så paralyserad av ilska att de lämnar de politiska fårorna.
Man kan inte alltid få ha rätt, vilket är nån slags megalomaniskt vansinne som drabbat debatten under de senaste tio åren - att man alltid ska ha rätt, och att man bara kan vara med i förening om den drivs exakt som man själv vill. Att lära sig att jämka och kompromissa, dessa för människans överlevnad så viktiga mekanismer, verkar vara passé idag. För att inte tala om att träffa och umgås med andra människor, kanske träffa sin livskamrat (nåja) och få ett livslångt intresse.
Föreningslivet är viktigt för demokratin, och det är väl därför det där brunare partiet gärna vill både minska bidragen till föreningslivet och kontrollera och styra samma bidrag hårdare. Det är kort sagt bra för odemokratiska krafter om föreningar dör ut, om allting ska kosta pengar, om man ska kunna köpa sig fri från frivilligheten, om ni förstår vad jag menar.
Men frågan är om det är bra. Jag tror inte det.
Några av mina främsta "fans" ondgör sig över att jag inte tillåter anonyma kommentarer på bloggen, och kallar det censur. Det är så larvigt att man bara kan skratta åt det - stå för dina åsikter med ditt riktiga namn så kommer jag publicera det. Vad är censur med det? Jag debatterar inte med maskerade människor IRL, jag gör det inte på nätet heller...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar