Stressen ger dåliga hus

Hur märkligt det än kan låta för dem som alltid står och väntar på en hantverkare – den sortens historier kan jag massor av – så är det emellanåt mycket bråttom på mitt arbete.

Det beror säkert på flera saker men nästan mest på mycket optimistiska tidplaner, och för lite folk. Förr i världen, när jag gjorde min jämställda plikt och stannade hemma med sjuka barn, kunde jag nästan se framför mig hur en arbetsledare eller lagbas skar tänder när man ringde och berättade att lilleman kräktes, och det var min tur att vara hemma. Jävla jämlikhet, som en lagbas som vill vara anonym uttryckte det.

Jobbar man på en liten arbetsplats finns det sällan nån som täcker upp. Inte heller är det så att jobbet lagras upp på skrivbordet i en hög innan ledningen måste gripa in; saker måste göras ändå, och hur vi fått ihop det emellanåt övergår mänskligt vetande.
Det är då det blir övertid, helgjobb och pengar på kontot. Eller borde bli. På en del av småfirmorna har man förväntats ställa upp hela tiden, alldeles oavsett att man faktiskt har den där familjen, eller fotbollsträning eller sånglektion. Och när man sedan ska räkna ut vad det blir ser chefen ut som han utsatts för svår tortyr.

Nu är min kropp inställd på att slita, och hårt om det behövs, mellan halv sju och halv fyra. Sen byter liksom hjärnan om och går hem, så det är bäst att det inte är så mycket huvudräkning halv nio en onsdagkväll. Man lär sig hantera det, givetvis. Planera.

Varje hus besiktigas. En man med protokoll går runt och hittar fel, kort sagt. Där glipar det, där kärvar det, där lutar det. Och sen ska en hord in och fixa det, medelst trix som överförs man till man.
Oftast är det tidplanen som är för klen. Ett bygge är som ett långt tåg där alla vagnar måste köra lika fort. Om nån vagn – en leverans, felritning, oväder – hamnar i otakt blir hela tåget i otakt. Vanligast då är att man kastar in fler folk. Vilket gör att vi står på varandra, medan ledningen röker för många cigaretter, tittar på klockan och ryter om skadestånd och böter.
Medan vi gör vad vi ska, medvetna om att det inte hjälper att stressa.

Vi har en tidsfaktor i branschen som är rent skadlig. Helst ska folk flytta in så snart taket är på, så man står med gips och betong mellan barnvagnar, schäfrar och mormors ärvda soffa. Låter gör vi också.
Tiden är en konkurrensfaktor i dag. Inte kvalitet, det var länge sen. Ju snabbare man kan bygga desto mer ekonomi. Det gör att vi ofta inte väntar på beställda hjälpmedel, man drar i gång ändå. Lyfter och släpar.
Kropparna mår inte så bra av det. På kontoret mår inte tjänstemännen bra av det. De måste vara lite av trollkarlar – saknas det handtag måste det lösas, om de så ska köpa grejorna kontant i affär. Ingen mår bra.

Så fortsätter det. För snart är det besikt­ning igen.


Bilden? Det kallas bakfall, när vattnet rinner bort från brunnen. Antingen ligger brunnen för högt, eller så har man inte "kammat" till flytspacklet så det lutar mot brunnen. Oerhört vanligt och irriterande...



Tidigare utlagd som krönika i Arbetarskydd (här) Jag har fått på huden av några läsare för att jag inte berättar när jag skrivit på andra ställen. Bättring lovas härmed.

Nej, du sparar inte till din egen pension.

 


Häromdagen gick en polare i pension. Vi har känt varandra i trettio år. Jag var en mycket uppkäftig ung man, han var - tyckte jag - en gammal gubbe med mustasch. Han var väl trettiotre kanske. Rolig, alert, sportig. Med den där tryggheten som bara somliga utstrålar.
  Han har blivit äldre, och det är när jag inser det som jag inser att jag inte heller är ung. Jag är en gubbe, som di yngre säger. Fast egentligen är jag givetvis en ung gosse fångad i en åldrande kropp, med gråare hår, leder som protesterar på morgonen, och en förbränning som krymper mina byxor istället för midjan.
  Han ska ta det lugnt säger han. Snickra lite på stugan, ta hand om barnbarn. Samt gå på en massa rockkonserter, spela gubbhockey, åka motorcykel, resa. Man blir inte gammal på samma sätt längre som förr.
  Vi tittade på hans pensionsbesked. Han är missnöjd, givetvis. Hur fan ska det här räcka? Jodå, det gör det - för hans generation. Nästan inga lån, utflugna barn, hustrun tjänar också pengar. Men det var när han sa "efter allt jag betalat in" som jag en gång till begrep att det här med pensioner, det är svårt.

  För man har inte sina egna pensionsmedel stående på ett konto till den dagen man behöver dem. De har redan gått åt då. Det är nämligen så här:

Större delen av den allmänna pensionen tjänas fortfarande in i vad som kallas ett fördelningssystem. Till detta system går avgifter som motsvarar 16 procent av lönen. Ett fördelningssystem fungerar så att pensionsavgifterna som kommer in löpande används för att betala ut pensioner till dagens pensionärer.

Fördelningssystem i allmän pension är en sorts generationskontrakt. Vi som är yrkesverksamma idag betalar pensionärernas pensioner idag, och imorgon när vi gått i pension, är det den tidens aktiva generationer som betalar våra pensioner.

Det som man läser i det orange kuvertet om inkomstpensionen, och eventuell tilläggspension, är uppgifter om pengar som inte ”finns” idag. Pensionsrätten är en fordran man har på staten.
Ett annat sätt att uttrycka det på är att man har en fordran på kommande generationers yrkesverksamma människor.

Det är därför pensionerna är så viktiga, och det är därför det är så krångligt. Att höja pensionerna är inte något som bara har effekt ett par år framåt; det påverkar hela systemet i generationer framåt. Det är därför det finns så ohyggligt med pengar, många miljarder, lagrade i systemet.(Här)

  Problemet som uppstår är om kommande generationer inte kan betala in till systemet. Det är därför hög arbetslöshet är förödande, för arbetslösa kan inte betala in tillräckligt till systemet. Det är därför det är oerhört riskabelt att "låna" ur pensionssystemet för att, till exempel, sänka skatter.
  Och det är därför pigga pensionärer som blir allt äldre är ett mer intrikat problem än man kan tro. Det finska, eller grekiska, eller franska dilemmat kan också vara vårt - snabbare än vi kan tro.

I Finland i fjol var antalet personer som pensionerades för första gången större än den grupp som träder in på arbetsmarknaden. Och så lär det fortsätta ett tag. Kurvan över andelen finska medborgare i arbetsför ålder, 20-64 år, viker kraftigt nedåt de närmaste tio åren.
SvD 7 sept.

  Pensionerna behöver kort sagt ett nettotillskott av människor, och givetvis inte bara i Sverige och Finland. Att lösa det med att stimulera barnafödande, hur nu det ska gå till, räcker inte, för det tar för lång tid. Förstagångsföräldrar i Sverige blir allt äldre, vilket kan ses som baksidan av ungdomshysterin (ni vet, resa, leva, uppleva, studera etc). Och då har vi inte ens snuddat vid ett alarmerande behov av alla de som måste jobba med dessa allt äldre. För det är liksom ingen rush till de utbildningarna, och har inte varit på alltför många år.

  Min polare kommer klara sig, och klara sig bra. Han hör till vinnarna. Men vad händer med alla de som kommer efteråt?  Alla kommer inte kunna jobba längre än till sextiofem, och knappt det, hur pigga och krya vi än kommer vara. Alla har inte haft råd att ha privata lösningar. Herregud så många som jobbar utan det kollektivavtal som gett dem avtalspension. Egenföretagare kommer få det rätt bekymmersamt om man så säger, eftersom de egna pensionsinbetalnihgarna på tok för ofta får stå tillbaka för att ta ut lön så man kan leva.
Alltför många har varit tvungna att ta i från tårna för att bara klara av att ha nånstans att bo. Och hur många har bara iskallt förträngt saken, ända tills de nästan får slag när de ser i orangea kuvertet hur mycket - lite - de kommer få.
  Om de nu ens får det.

  Det finns en uppbyggd ilska kring det här, som strategiskt förvaltas av en del (inte bara de uppenbara). Där man ställer saker mot varandra på ett horribelt sätt, där man också spelar på okunskapen om hur systemet fungerar. Det finska exemplet är talande, liksom kopplingen mellan arbetslöshet och lägre pensioner. Jobbar man inte så betalar man vare sig in till sig själv eller till systemet. Inte ens om man lyckas spara på egen hand kan man känna sig säker, för om det inte finns personal så kommer de sparade slantarna att gå åt illa kvickt.

  Jag ser de här reklamfilmerna från pensionsförvaltare - som faktiskt vill tjäna stålar på pensionerna - där sexiga gamlingar, i vitt - varför alltid vitt? - sitter eller flanerar vid ett hav i varmare trakter - varför alltid hav och värme? - med lyckliga leenden. Inte ett ord om burksamlare eller bingo i PRO-lokalen. Inte ett ord om Alzheimers eller dåliga knän eller mediciner i kiloförpackningar. Inte ett ord om dåligt samvete eller ursinne och besvikelse. Eller fattigdom.
 
  Vi måste prata om det här, inte bara låta trista människor mala om teknikaliteter, medan vi andra är sysselsatta med roligare saker. För det räcker inte med att ha arbetat i hela sitt liv.

För dig som vill läsa mer: Pensionsboken från LO.

Gamingvärlden är inte ett parallellt samhälle.

Det var länge sen dataspelen var barnleksaker. Idag är det orgier i grafik och ljud och upplevelser, som engagerar människor - de som spelar kallas gamers, ett ord som språkpuristen i mig har extremt svårt för  - långt mer än de som står utanför kan föreställa sig. Branschen omsätter i världen fler miljarder än BNP för mindre länder, och många, många tusen människor arbetar där. I Sverige är utvecklingen likadan.

  Men det är också en bransch som vuxit okontrollerat, där anständighetsnormer och vettiga ideal tycks lysa med sin frånvaro. Själv har jag tagit del av konversationer mellan Arvtagaren och andra spelare, och nackhåren reser sig på mig.

  Det är en så föraktfull ton, så fylld av mobbning och maktbegär att jag fylls av ursinne, och vill ha de där jävla mupparna framför mig. IRL. Här handlar det om att trycka ner, förtala, konspirera - en miljö som är förfärande, när man ändå trodde att humanistiska ideal gjort sitt avtryck nånstans på jordklotet.
  - Äh, det är sådär, säger Arvtagaren och rycker på axlarna. Bara att acceptera. Annars får man inte vara med.

  Jag får bilder av feta små män, som bor kvar hemma i källaren, upptagna med att förtala, håna, intrigera, men det kan säkert vara en antik beskrivning. Hatet kan vara besinningslöst emellanåt. Och då har vi inte ens nämnt den extremt kvinnoförnedrande synen, som svämmar över ibland. Där tjejer som står upp för nån slags jämlikhet förföljs. Där sexistiska schabloner är mer regel än undantag hos tillverkarna. Grabbarna. Som förföljer och förnedrar och jävlas med de som vågar säga emot.

  Det här är ingen liten fråga - många hundratusen spelar i Sverige, några för jämnan, andra sporadiskt. Varför kan man ju naturligtvis fråga sig, och tyvärr hamnar vi där lite för ofta; när vi hela tiden fastnar i varför det är så avkopplande att få mörda utomjordingar, troll, terrorister eller varandra, istället för att ta itu med själva fenomenet. Det handlar om att skjuta ihjäl saker - det finns stora turneringar med rejäla priser, människor kan leva på sitt spelande - och vi får förhålla sig till det.
  Inte heller är det en "ungdomsfråga". Många som spelar har passerat trettio, de har skaffat barn, har karriärer, och slappar litegrann från dagens stress med att bli marinsoldat på Okinawa, eller idka gängkrig i nån amerikansk storstad. Eller liknande.

  Gamingvärlden - och jag vet inte ens om det är ett korrekt ord, men jag lär säkert bli tillrättavisad - är inte längre något som ett gäng udda snubbar som inte fick vara med i fotbollslaget ägnar sig åt. Jag känner familjer som spelar tillsammans, jag känner morföräldrar som köar för att köpa de senaste spelen åt sig sig själva.

  Samtidigt är det för rätt många också en såpass viktig del att den formar deras världsbild. Man kan fnissa åt det, men samtidigt sörja över bristen på motbilder. Bögar, kvinnor, etniska minoriteter göre sig icke besvär liksom. Inte heller de som inte är superbra, har laggande uppkopplingar eller griniga partners som inte tänker anpassa middagen för att det ska passa med medspelare på Hawaii.
  Då är man en pussy, en MF, en bitch. En faggott.

  Inte för att jag har några svar, herregud. Jag står utanför, jag är inte insatt. Jag tänker inte börja hoa om att det var bättre när barnen var ute och lekte, eller fick frisk luft. Det är ovidkommande - en bransch som omsätter så många miljarder är inget tidsfördriv längre. Det är en nästan verklighet för ganska många, ganska harmlöst för många.

  Nånstans är det också här, exakt här, som gränsen går mellan oss som fortfarande vill vara unga, och de som faktiskt är det. De rör sig med termer som - faktiskt - är ren gallimattias för mig, de nämner namn som vore de världsartister (vilket de är i den världen), de har egna TV-kanaler, och rätt mycket av teknikexplosionen kring datorer kommer just av spelarnas krav. Saker som jag inte nämnvärt brytt mig om. Innan elakheterna blev påtagliga, innan jag insåg hur tröstlöst det är att bli utsatt för mobbningen och påhoppen.

  Vi måste inse att spelandet är här för att stanna, att det är en del av samhället och världen som vi inte kan strunta i, att det inte är en ungdomsfråga, och att det är på tiden att spelare, spelföretag och utvecklare inser att deras värld också är alla andras värld.
 
 

Sossarna har alltid bråkat, tro inget annat

  

För många år sen råkade jag skriva att "...De flesta skulle tappa hakan om de visste hur mycket av dagens politik som beror på vem som låg med vem på Bommersvik 1983..". Vilket gav en del reaktioner, de flesta av typen"vilka var det?" men också harmsna blickar från de där som på allvar inte tyckte det.

  Jag står för det. För så har det varit, och så är det. Om man är utanförstående, gått med i partiet som vuxen med nån slags övervägd politisk analys i bagaget kan man vara rätt oförstående - häpen - över det här. Att människor på förmodat olika poster eller orter har ett närmare band än en ickeinitierad betraktare kan tro. För att inte tala om när män i femtioårsåldern vrider sig i avsmak över ett namn på en lista, eller förkastar ett förslag direkt efter att ha sett vem som står bakom.

  Politik i unga år är farliga grejor, kan man säga.

  För det handlar om så mycket mer än bara politik. Det är sång och dans i Folkets Hus, första kyssen, första svartsjukan, rejält med spänning och adrenalin, och stämningen när en ledande - kanske den mest ledande - koryféen kommer på besök påminner om när en landslagsback eller filmstjärna kommer på besök. Förr i världen skrevs det autografer. Idag tar man wefies. Det tjoas och trängs

  Såna här väckelsemöten har funnits så länge politik funnits. Senatorer i Rom föraktade varandra för saker som skett i deras ungdom, och inte sällan gick det till handgripligheter. Dueller med politiskt inslag är inte alls ovanliga i historien, för även om man säger att det inte finns nåt mer blodigt och obarmhärtigt än två akademiker som kommer ihop sig över en avhandling, så ligger säkert inte politiska konflikter särskilt långt efter. Och att rivaler i samma parti slåss med varandra, fast i modern tid i talarstolen, är inte heller särskilt sällsynt.

  Allt detta i skuggan av politik.

  Oförsonlighet är ett ord jag gillar. Det är fult, och mänskligt. Det låter lite bättre än hämndlysten eller omedgörlig, men det gränsar till dessa, var så säkra. Genom åren har jag sett många gräva ner en stridsyxa, skaka hand med stela leenden, och ändå vet jag att det här är inte slut nu.
  Inom SSU har vi en rad såna fejder. Inte alltid snyggt, inte alltid strategiskt, nästan aldrig konstruktivt, men som sport kan det vara rätt nöjsamt. Och man har lite för ofta tagit med sig sina strider in i partiet, i den offentliga förvaltningen, i beslut som påverkar oss många år framåt. Nästan alltid har saker skett i det fördolda, nästan alltid har anklagelserna haglat

  1917 kastade partiledningen ut ett halstarrigt ungdomsförbund, som raskt bildade vad som idag är Vänsterpartiet, och ett nytt ungdomsförbund bildades. Åtskilliga personer i den här konflikten ägnade därefter alltför stora delar av sina liv åt att smutskasta varandra, sätta käppar hjulet. Memoarer från den tiden är inte särskilt smickrande för de inblandade, stötvis kan också - givetvis - personliga gräl anas, som handlar om flickor och avlönade arbeten.
  Under femtiotalet rök man ihop runt atombomben. Men i bakgrunden fanns - givetvis - redan då en konflikt mellan stad och land. Närheten till de lukrativa köttgrytorna i den evigt växande staden ställdes mot hotet om utarmning och avfolkning av resten av Sverige. Samt flickor, och pojkar också, minsann, eftersom kvinnorna gör sitt intåg, tro inte annat.

  På sjuttiotalet kom Offensivdebatten, där missnöjda SSU-are som kallade sig vänster, förstås, slöt sig samman i en sluten grupp med "organisatoriska inslag" för att "ta över". De var missnöjda med den högervridning - hoppsan! - som partiet och ungdomsförbundet gjorde. Intressant är att denna "högervridning" sker under den tid som idag, av de som kallar sig vänstersossar, brukar betraktas som en vänsterperiod. Intet nytt under solen...
  Här hade jag kommit med, och kunde, som nyfrälst i en gemenskap, se eländet. Här kunde jag höra ramsor som anspelade på yxor i huvudet - de betecknades ju som trotskister. Jag sjöng dem säkert själv, ung och omogen.

  Det var inte snyggt. Men roligt. Men inte snyggt.

  Folk uteslöts. Som jag minns det uteslöts sju. De som idag cirkulerar kring Offensiv säger att det var "omfattande", vilket ligger i avartsrörelsernas tradition. Flera av de som uteslöts återkom dessutom till partiet, och har gjort ett gott arbete, medan några ur den hårda kärnan, glödande ögon, klasskampsretorik, ofta syns vid manifestationer, säljandes sin tidning. Jag brukar köpa den.

  Därefter kom självförvaltningsdebatten, där somliga som idag betraktas som högersossar fanns på vänstersidan, fyllda med nån sorts lokaldemokratiideal som vi i Stockholms län kallade "kottplockeri". Vi sjöng sånger då också, påhittade av idag höga partifunktionärer, som nog gärna vill vara anonyma.

  Så här har det fortsatt. Ständiga konflikter mellan pragmatism och ideal. Konflikter mellan stad och land. Konflikter mellan miljövänner och industrivänner. Vinst mot välfärd. Strejk mot förhandlingar. I slutänden har redaktionsutskott - viktiga människor på alla kongresser - lyckats sy ihop något som parterna missnöjt kunnat enas kring.

  Som satelliter runt dessa konflikter seglade de som ledde förbundet. Oftast pragmatiska, ofta framkompromissade, kompis med så många som möjligt. Inte så sällan valda efter konfererande med partiledningen, som emellanåt kunde uttrycka sitt missnöje när ungdomsförbundet blev alltför yvigt. Vilket framgår av flertalet politiska memoarer (och emellanåt nästan det enda som är läsvärt däri, ingen nämnd eller glömd).

  Själv lämnade jag SSU när jag var 27, och övergick till facklig verksamhet, där "vi inte har tid med sånt där ideologiskt skit" som en bister förhandlare uttryckte det. Jag hamnade i en meritokrati där just praktiska saker värderades högre än ideologisk renlärighet. Där det faktiskt inte var jätteviktigt att vara en glimrande talare - spark på retorikexperter som solkar ner det politiska samtalet - och där människor med talfel och svåra utslag fick positioner där de gjorde nytta.

  Så var det för många av oss. Vi lämnade ungdomsförbundet och tog plats i den politiska vardagen, med ett halvt öga på kidzen, som fortsatte bråka inför öppen ridå. Emellanåt oerhört våldsamt och ärekränkande, emellanåt en lågintensiv konflikt som bara pyrde.

  Det heter ju att historien tillhör segraren. Det vete fan. Det krävs ju i såna fall att nån erkänner att de förlorat. Annars kan man ju skriva böcker om saken, det brukar vara förlorarens lott. De flesta av oss är annars villiga att ge upp en hopplös strid, men så fungerar inte politik. Och det kanske är bra - vi behöver de där som slåss mot väderkvarnar, om inte annat för att minnas vad som är viktigt, för att inte slå oss till ro.
  Om detta skulle det behöva skrivas naturligtvis. Det finns en del men det är oftast ganska urvattnat; deltagarna lever fortfarande i högönskelig välmåga och känner de sig förorättade kommer de att ge tillbaka på nån stackare. Tro mig.

  För politik är inte fotboll eller simning, där nån vinner, punkt, och sen är det klart. Ibland tror jag att den som segrar måste segra lite ödmjukt sådär, för att kunna läka ihop såren. Det har varit dåligt med det inom SSU. Vilket kan ses idag, utan att ta itu med dagens aktualiteter.

  För de flesta av oss "som var med" bleknar det här med åren. Man kan häpna, och skämmas litegrann, när man påminns om saker man sagt eller skrivit. Man kan framförallt häpna över vilka som kom ner på fötterna, och välbetalt också. Men också se självsäkra, enormt kompetenta människor som man knappt minns från den tiden.

  Vi var unga, herregud. Men det är inte längre tillbaka än att vi som var med faktiskt måste berätta hur det gick till, så att ingen blir förvånad över Rosornas krig, om konflikterna. Eller att väldigt mycket av det vi ser idag faktiskt är gammalt groll.

Jesper Bengtsson om aktuell bok


Bilden är från nåt saloonbråk i turkiska parlamentet, är det väl bäst att lägga till. Det är i varje fall inte Pär Nuder...


 

 

Om att lösa världsproblemen vid fikabordet

  Ju äldre jag blir desto mer komplicerad blir världen. Vissa saker har naturligtvis, med årens rätt, blivit enklare - att masa sig ur sängen på morgonen, ha en smula blick för vilka kläder som kan passa ihop, att se en millimeterstor glipa i ett köksmontage och rätta till det.

  Det som har blivit svårare är de stora frågorna. Fred på jorden, rädda klimatet, intolerans, finns Gud. Varför spelar AIK alltid bort sig på höstkanten.

  För ett tag gjorde jag mig impopulär på ett ställe, genom att ställa "taskiga frågor" (deras ord). Jag nöjde mig nämligen inte med att vi ska utrota arbetslösheten, ordna bostadsbristen och ordna fred överallt. Jag blev helt enkelt lite av Djävulens Advokat.

 Jag ville nämligen veta vilka som ska bygga alla dessa bostäder som tydligen ska byggas i ett huj. Eftersom de givetvis i denna yrkesanonyma tid inte hade en aning om hur kvalificerat mitt jobb är, tyckte de att det kunde vi ju ha de unga arbetslösa till. Svaret på det är nej. Inte utan vidare i varje fall.
  På samma vis vill jag veta hur alla dessa nya arbetstillfällen ska ordnas, hur vi ska kunna sänka antalet barn i barngrupperna i förskolan om det samtidigt då - självklart - innebär att det måste byggas en ryslig massa nya förskolor, som också ska bemannas, hur vi ska ha råd att bli pensionärer när det föds för lite barn; samma barn som dels måste betala gamlingarnas pensioner, och dels jobba i äldreomsorgen.
  För att inte tala om pensionssystemet som har alla förutsättningar att kantra relativt snart. Fast givetvis inte förrän dagens pigga sextiofemåringar har dränerat det tillräckligt (jag vet att det där kommer reta upp somliga).

  Det där får väl nån annan ordna, blev svaret. Ja, inte ordagrant. Någon tyckte "frågan var komplex", en annan "kunde inte det där ordentligt", en tredje började svamla om lägstalöner och lärlingssystem. Om miljön, denna ödesfråga som borde varit ett jätteämne i valrörelsen, hade de inga åsikter alls. Inte ens om risken med att köpa strandnära hus och lägenheter, som har goda förutsättningar att bli både blöta och obeboeliga till och med under min livstid.
  De tittade ut på sina nya, bensinsnåla bilar, lite oroliga för att hinna hem till fredagsmyset.

  Det finns en för stor okunskap om den hårda kärnan i våra trätoämnen. Å ena sidan finns det människor som har som jobb att konstruera finansieringsmodeller, å andra sidan finns det långt fler som faktiskt inte kan mer om pensioner än att de känner några som gått i pension. På samma sätt finns det glädjekalkyler, önskedrömmar och också emellanåt en benhård, nästintill jesuitisk tro på sanningar som visat sig vara osanna för länge sen.
  Jag saknar lekmannakunskapen, som den manifesterades för länge sen när en garvad lagbas satte en professor på plats om lönebildning. När kunskap var något som man skulle vara stolt över, och längta efter.

   Vi blir dummare av att saker framstår som enkla. Bomba ISIS. Stoppa invandringen. Jobba längre. Höj lönerna. Sänk skatterna.

  Nästan allting har en baksida, eller i vart fall en konsekvens. Stoppa svält och folkmord. Även om det kan betyda att nån annan kommer svälta, att nån annan kommer att dö. Att förbjuda tiggeri löser inte tiggarnas problem, och inte våra heller. Vi får det i knät ändå, lite senare.

  Jag är trött på förenklandet, även om jag också gör mig skyldig till det. Att ändra de här stora problemen är som att vända ett hangarfartyg - det tar en jävla tid, och svallvågorna kan spola bort hela samhällen om det blir bara lite fel. Men tid - min tid! - är viktigare idag än nånsin. Vi slänger upp bostäder på rekordtid idag, med garanterade problem som följd. Vi ska tjäna tre minuter till jobbet, alltså bygger vi en ny väg. Vi ska kunna handla när vi vill tammefan, så butikerna ska ha öppet när vi vill.

  Det jag inte är trött på är problematiserandet. Men där är problemet att det är för få som är med. Det är lättare att säga saker än att genomföra det. För det är för jävla trist att grotta ner sig i bygglovsprocesser, utsläppsnivåer, straffsatser eller pensionsavkastning. Det finns det sämre folk till, som jag har hört sägas. Tjänstemän.

  Och sen sitter jag med ett tjänsteutlåtande i handen, totalt i utredarnas händer.

  Jag tänker inte dra fler exempel. Det känns onödigt. Inte heller har jag några konkreta förslag, annat än att fler borde lära sig mer om de här "detaljerna". I varje fall mer än vi kan idag. Att förändra världen kommer säkert även i fortsättningen vara målet för entusiaster. Men det skadar inte att ha en aning om hur det ska göras.
 

Självklart organiserar sig tiggarna.

Jag har svårt att förstå upprördheten över att det nu kommer uppgifter om att tiggeriet i Sverige har antagit organiserade former. Det var ju bara en fråga om tid.
  Alla inkomstbringande sysselsättningar tenderar att organisera sig, alternativt exploateras. Att gathörn utarrenderas, att man mäter upp sträckor sinsemellan är inget nytt. Att mänskligt elände visas upp för pengar är inte heller nytt. Vi har kort sagt fått en kontinental tiggarkultur. Välkomna till EU.

  Inte heller är det så många år sen vi hade inhemskt tiggeri, till följd av missväxt, utvandring eller krig. Mest tänker vi på trashankar som släpade sig efter vindpinade landsvägar, erbarmligt klädda, kanske med en blind åldring eller ett par utmärglade barn i släptåg, och knackade på i välbeställda gårdar och bad om en skärv, eller ett mål mat. Mer sällan tänker vi på den klassiske luffaren, trots att han också ofta var just detta - tiggare.
Men det fanns också ett tiggeri städerna, där en och samma tiggare, kanske en enbent krympling från ett avlägset krig, satt på samma plats i många år, vädjade till de bättre bemedlade om ett bidrag. Fick kanske en slant från den gardesofficer som han varit regementskamrat med. Eftersom tiggeriet var så oerhört utbrett är det tveksamt om föraktet var det - att tiggaren själv var bedrövad över sin plats i livet är klarlagt, men föraktet var antagligen mindre än det är idag.

  De överlevde knapp då heller. I vågskvalpet av De Stora Krigen var fattigdomen hursomhelst det ett naturligt tillstånd. Många gick säkerligen mellan tillfälliga påhugg och att tigga. Det handlar om att tjäna pengar. Och vad är smartare än att organisera sig? Det är ju oerhört kostnadsineffektivt att tigga alldeles på egen hand.

  Man pratar nu om att tiggare kan få betala flera hundra kronor i månaden för att få tillgång till en lukrativ plats. Ja? Och? Ingen av oss vet vad de där pengarna används till.

  I Paris brukade tiggarna lägga pengar i en pyts för att göra gemensamma inköp, få lagad mat eller tak över huvudet. Ofta hanterades det av några av de allra mest utslitna, de som inte längre orkade stå på knä på marken. I Indien slår man sig samman i olika kluster; familjen är det vanligaste,men  etnicitet, hemort, sjukdomar etc  är också gemensamma nämnare för att få ut så mycket pengar som möjligt. Det är ett mönster som går igen i hela världen, genom historien, så varför inte här?

  I Sverige måste nån fixa nattläger, transporter, mat. Det betyder inte nödvändigtvis att det är en elak sutenör som med kniven mot strupen tvingar oskyldigt folk att förnedra sig (för även om tiggeri inte är lika skamfullt överallt som det är i Sverige, så är det i varje fall inte hedervärt). Dessutom, om de här ihopsamlade pengarna faktiskt ska hamna hos fattiga släktingar i hemlandet så måste nån ordna det - utan att veta kan jag inte tänka mig att ett internationellt transfereringssystem via PayPal  är tillgängligt för mottagarna. Med största sannolikhet förs pengarna med kurir genom Europa, instoppade i en kudde eller liknande.
  I dagarna har jag fått klart för mig att mycket pengar förs in i Rumänien och andra länder med lastbilschaufförer, som mot en avgift (givetvis) ser till att pengarna kommer till rätt plats. Att girera, eller ens skicka pengarna med post är helt otänkbart; de stjäls eller bara "kommer bort". Flera har berättat om hur personer med "romskt" utseende stoppas vid tullstationerna, trots löftet om fri rörlighet inom Europa, och visiteras. Eventuella pengar som tullpersonalen hittar konfiskeras omedelbart, som bevis för påstådd brottslighet.
  Att man då hittar nya vägar för att få hem pengarna är rätt naturligt, men allt sånt kostar också pengar.

  Tiggare är dessutom duktiga på att hitta rätta vägen till hjärtat. På många platser i världen är det små barn som står för tiggandet. Vi är nog många som börjat flacka med blicken när den lilla flickan i trasiga kläder och med stora ögon kommer fram till vårt dignande middagsbord på turistorten. Och vi är lika många som mått dåligt av att se personalen på hotellet eller restaurangen köra bort henne med våld.
  I Sverige fungerar det inte så. Får vi se en tioåring sitta på gatan och tigga kommer myndigheter vara där illa kvickt. Likadant om det är människor med grava handikapp. Där går liksom vår gräns, och där finns det ett trygghetssystem. Det är därför vi också, hittills, har sluppit den grövsta formen, som också helt riktigt faller under lagar som berör trafficking. Fattiga människor lär sig spelreglerna mycket fort, så har det alltid varit. Däremot belastar de inte vare sig vård eller socialtjänst i nån större utsträckning; precis som alla andra som vant sig vid ett liv i utanförskap är de mycket försiktiga och vaksamma i sina kontakter med myndigheter, i synnerhet med polisen. De är oftast mycket rädda och undergivna, berättar poliser, nästan livrädda. Och därför tar de inte kontakt med myndigheter, utan sånt sker via landsmän som bor här, eller hjälporganisationer.

  De säljer skräp, de spelar dragspel, de pantar burkar. De lämnar lappar på allmänna färdmedel, emellanåt med hjärtskärande bilder av just små barn eller barn med ohyggliga handikapp. Och ber om ett bidrag. Somliga är ytterst ödmjuka, andra nästan påflugna eller smått hotfulla.

  Alla vill de ha pengar. De är inte ute efter ett skrovmål, de har familj som lever i en sån misär i sina hemländer att vi knappt kan föreställa oss det. Familjer som behöver varje slant. Om de kan förlänga sina pass vid snabbköpet genom att gå ihop för att ordna det praktiska betyder det ytterligare en slant att skicka hem.

  Det är flera saker med tiggeriet som vi har svårt att förhålla oss till. Dels att det påminner oss om en fattigdom vi trodde vi skulle slippa se igen. Dels tror jag att insikten om hur desperata människor kan bli, att de faktiskt bara har tiggeri som sista utväg, skrämmer oss. Därför vill vi - kanske - tro att det måste finnas kriminella som likt vita slavhandlare baxar runt en karavan med utslitna människor för att därefter girigt sätta tänderna i deras ihopsamlade medel. För en medelklassmänniska är det nästintill omöjligt att begripa att nån frivilligt skulle utsätta sig för detta. I Sverige dessutom.

  Det finns kanske inga fackföreningar för tiggare, jag hittar inga uppgifter om det, men de har på många platser genom historien slagit sig samman i nästintill skråliknande grupper. I Frankrike samlades de under många år runt Invalidomen, och hade valda ledare som konfererade med ordningsmakten (och förmodligen fick dela med sig av eventuella vinster). Allt för att det ska bli så rationellt och inkomstbringande som möjligt. Men med inkomster kommer också konkurrens, och det finns många exempel på konflikter mellan olika grupper av tiggare, emellanåt rena gatukrigen.
  De dog också, och lades i massgravar som inte förslöts, och som därför fylldes av allsköns skräp, råttor och vildhundar. Gravarna förorenade vattendrag i närheten och bidrog ytterligare till fattigdomen. Och till tiggeriet.

  Människor som tigger förtjänar inte att bli spottade på eller föraktade. De är resultatet av månghundraåriga samhällsproblem som nu sprids över länder som många gånger bidragit till just samma samhällsproblem. Att de organiserar sig, samlar gemensamma pengar är kort sagt inte märkligt. Människor gör så.
  I botten har det att göra med vårt förakt för fattigdom, vår okunskap kring fattigdom. Nånstans i folksjälen finns det en djup skräck för att ramla tillbaka i den träldom som var vardag för bara ett par generationer sen, och som emellanåt bara tycks vara ett par procents räntehöjning bort. Därför intalar vi oss själva rätt ofta att "man behöver inte vara fattig i Sverige idag", eller "det finns alltid jobb..."
  Ungefär som att fattigdom skulle vara det egna valet. Att se sina barn växa upp i en slum i Rumänien som får en att tro att det är medeltid. Där lekplatsen är en soptipp och där skolan består i att, just det, lära sig se ömkansvärd ut.

   Man kan reglera det, man kan förbjuda det. Det löser inte kärnproblemet. Människor i delar av Europa är så fattiga och utsatta att det faktiskt är bättre att förnedra sig på en snöig trottoar i Stockholm framför människor som går förbi med oseende ögon. Samma sorts människor som kanske kan namnet på en stad i Rumänien, men inte har en jävla aning om trakasserande myndigheter eller nedbrända skjul. Men som gärna åker till solen vid Medelhavet och letar efter en kall öl för tie spänn, men alltid är irriterade över att inte få vara ifred för försäljare och tiggare på stränderna

  Det finns absolut ingen trygghet. Är man inte i gathörnet blir det inga pengar. Man bor nästan aldrig människovärdigt. Under sommarhalvåret kan man säkert hålla tillgodo med tältläger, men på vintern då? Har ni sett bilderna av människor som likt feta pingviner klamrar sig samman under lager av filtar under en bro eller i en port?

  Det finns inga pengar i att tigga. De kanske får ihop ett par hundra om dagen, om de sitter i ett medelklassområde vid en mataffär vid löningsdags. Av det ska det mesta tillbaka till familjen, var så säkra. En del måste gå till mutor och annat på vägen hem. De lägger tie kronor i en gemensam kassa, som förvaltas av nån som ordnar nattlogi och kanske en tallrik soppa. Det är för lite pengar för kriminella, och för mycket jobb. Visst, det kan säkert förekomma nånstans men då är det knappast en storgangster det är fråga om. Att hantera sånt här är tidskrävande och besvärligt, och belagt med ganska tuffa straff, och kriminella är ju knappast särskilt benägna att arbeta hårt. Det finns långt mer lätta pengar att göra på droger och prostitution, till mindre risk.

  Den undersökningar som gjorts visar på samma sak - att det är mycket lite pengar det handlar om, men ett gigantiskt ansvar mot familjerna i hemlandet. – Det var viktigt att dokumentera att de som kommer är en extremt fattig del av befolkningen i Rumänien och inte utgör en elit bland romerna där, som det ibland påstås i debatten, säger Anne Britt Djuve, forskningschef vid institutet Fafo i Oslo. Samt givetvis att om de skulle erbjudas annat arbete så tar de nästan vilka jobb som helst, till vilka löner som helst tyvärr, vilket också visar på hur skamfyllt tiggeriet ändå är.


  Att sluta ge pengar för att "det bara går i fickorna på kriminella" är så dumt att man tappar andan.  Det hjälper inte de som tigger. De kostar oss mycket lite, annat än det dåliga samvetet.
Vill man komma åt tiggeriet får man ta itu med fattigdomen. Så enkelt är det.





Källor:
Peter Englund, Förflutenhetens historia, 1991
Peter Englund, Ofredsår, 1993
PubMed "Income and spending patterns among panhandlers" 2002
John Chrispinsson, Sekelskiften, 1999
Eric Hobsbwam (red), Pre-Capitalist Economic Formations, 1965
Eric Hobsbawm, Kapitalets tidsålder. 1981 
Organiserat tigger i Indien
Faforapporten om tiggeri i Norden, 2014

Tidsjakten eller får man spela Iron Maiden på hemmet?

  Man ska tydligen ha dåligt samvete för att man är stressad nuförtiden. Människor hinner inte med jobbet, övertiden, hämtandet och lämnandet av förskolebarn, utvecklingssamtal, läxläsning, föreningsliv, mammarollen, papparollen, de åldriga föräldrarna, de försummade skolkamraterna, tennisen, klarinettspelandet, schackklubben, Vasaloppsförberedelserna, fackföreningen, trädgården, sommarstugan, husvagnen, båten, motorcykeln och städningen. Samt partnern och lite tid för sig själv. 
   Bor man dessutom i ett villahelvete eller i en kultursurdegsslum tillkommer givetvis en hel del annat, som miljö, smarta val, en polska som städar och pensionsförsäkringar. Och städdagar, biltvätt på gatan, fruktträd och den sortens smått absurda grannsnack som Berglins är så duktiga på att beskriva.
  Ständigt denna stress.

   Själv trivs jag med att vara stressad. Det betyder att jag har saker att göra. Man har slutdatum på jobbet, tvättider att passa, mat som måste tillredas innan den måste slängas. Bor man med många kvinnor och en toalett är det också stressande, liksom att hinna till jobbet med allmänna färdmedel (alltid samma ska-jag-hinna-idag-känsla).

  För stress är nåt naturligt. Det kan vara bra att påminna om det ibland, och i ett längre perspektiv är nog stressen över fallfrukt i trädgården lättare att leva med än att jagas över en savann av hungriga lejon typ. Men lejonjakten fick människor att hitta på saker för att skydda sig, och så är nog fallet med väldigt många av alla dessa nöden-är-alla-uppfinningars-moder.

  Inte heller litar jag på människor som inte stressar. Latmaskar. För inte så länge sen försökte jag klämma mig mellan två män som i strid mot all storstadslogik stod i bredd i rulltrappan. När jag klämde mig mellan - inte helt lätt för medelålders man med ryggsäck - sa den ene "men så bråttom du har. Ta det lite lugnt..."
  Eftersom det var i en sorts trappa så kom jag givetvis på en massa smarta saker att säga efteråt, men framförallt kanske han inte alls tänkte ett eller två steg längre. Att jag kanske hade väldigt bråttom till ett tåg, för att kanske hämta ett barn, för att fritidshemspersonal skulle få gå hem i tid, till sina barn. Eller att jag kanske skulle på ett möte, kanske skulle hinna handla för att kunna laga mat, kanske precis kommit på den inledande meningen till Den Stora Romanen.
  Eftersom det nu var två medelålders män i Dressmankostymer, slipsen lossad, och besökarkort till nån mässa runt halsen, ropade jag bara:
  -Nä, jag måste ju hinna in på Systemet.
   Nu var det ju inte så, men det fick liv i dem. Och den ene ropade med hög röst:
- Flytta på er däruppe, den här killen har bråttom....

  Egentligen handlar det om prioriteringar, och om jämlikhet. Det var lättare för män, förr i tiden, att hinna med blåsorkestern och fackföreningen och fotbollslaget och tälja barkbåtar och tvätta bilen, därför att de inte brydde sig om resten. De som verkligen var stressade var deras hustrur, och i synnerhet de som både yrkesarbetade och tog ansvaret för hemmet med barn. De hann inte med nånting. Sa de i varje fall. För så var det för oss som växte upp på sjuttiotalet när den typiska hemmafrun gick upp i rök och arbetsmarknaden öppnades för kvinnor på riktigt. Våra morsor var avsevärt mer stressade än våra pappor kan jag lova.
  På det viset har stressen blivit mer jämlik. Idag är det väldigt många pappor som har lite gnagande dåligt samvete när de måste vara hemma med sjuka barn. Förr var det bara kvinnor som kände så.

  I själva verket har nog stress blivit en status- och klassfråga. Det är trots allt liiite fint att ha mycket att göra, vara tvungen att slänga fram en elektronisk almanacka för att hitta en lucka för samvaro med - jag höll på att skriva familjen, men jag menar vänner. Och på samma sätt har rejäl ledighet, minst sex veckor, också blivit det. För det finns inget som är stressande som människor som gärna berättar om ansvarslösa dagar i solen, sova hur länge man vill, gå till dukat bord (hos svärföräldrar antar jag), eller makalösa äventyr på savanner eller vid hajrev...

  Man har gjort en del forskning kring det här; och det visar sig att när människor får sköta sig helt själva så jobbar de som bävrar under en period, samlar i ladorna, och sen tar de helt enkelt ledigt. En tanke som nästan är oanständig i ett konsumtionssamhälle. Utom för vissa gynnade givetvis. Men en orsak till det här är också att produtionsapparaten faktiskt kräver, och måste reglera, ledigheter.

  Vilket i sig skapar stress. Många är vi som resignerat inser att semesterveckorna är minst lika inrutade och fyllda med måsten som vilken arbetsvecka som helst. Det är resor, badstränder, bygga om huset/köket/sommarstugan, brädgården, trängas i en husvagn med arga barn när regnet vräker ner. Vilket gör att det är rätt skönt när semestern är slut och man får återgå till den mer strukturerade stressen på jobbet.
 
  Det jag märker är en tilltagande ovilja hos ett uppväxande släkte att infoga sig i det här systemet. Man vill ha mycket ledigt. Punkt. Fast man vill ha mycket pengar också, hur nu det ska gå till. Och i slutet kommer det att handla om hur livet blir efter sextiofem (eller vilken ålder det kommer bli). De som går i pension nu, uppvuxna med Rolling Stones, gympadojor, färgTV och charterresor kommer knappast bli lika fogliga som tidigare generationer. För att inte tala om min egen generation, sextiotalisterna, som fortfarande hänger på uteställen, tränar på gym och äter spännande mat. Att vi skulle sitta tysta och stilla på äldreboendet och vänta i evigheter på personalen är knappast troligt.
  Vi kommer bli ännu jobbigare.

  Och så blir vi mer stressade. Igen.

  Jag hoppas det blir så.




Bilden? Klicka här, och kolla videon
 

 

 


 
 
 
 

De rödgröna misslyckades med samtalet

  Det handlar inte bara om vem som säger saker. Det handlar också om var man säger det.

  Just idag - i denna minut - håller en massa hyfsat skarpa människor på och tjafsar med varandra på twitter. Eller klurar på en valanalys, att publicera på sin blogg. Eller driver sina frågor till den milda grad att världen stänger av.

  Låt mig ta det mycket rudimentärt. Om vi i Byggnads har en fråga vi tycker är jävligt viktig är det absolut viktigaste att medlemmarna får veta det. Att tjafsa med motståndarsidan är kul men sekundärt. Har vi inte medlemmarna bakom oss är vi rökta. Det är en av orsakerna till att det kan tyckas vara dåligt med facklig närvaro i debatten. Det finns naturligtvis andra orsaker också men strängt taget är det ointressant vad centern eller kristdemokraterna tycker om Byggnads, vilket givetvis driver dem till vansinne; att få tjafsa en gång till om Laval eller kollektivavtal är rena drömmen för dem.
  För oss är det ointressant.

  Det kan vara lite skillnad om det handlar om Moderaterna, men fortfarande är det samtalet med medlemmen som är bärande. Inte att bemöta fundamentalistiska nyliberaler som på allvar tror att allt skulle bli bättre om facket hade "mindre att säga till om".

  Just nu känns det som om kunskap ska spridas uppifrån och därefter liksom rinna ner i väl valda portioner till oss fåkunniga, på golvet. För dörrknackning är inte att "prata med människor". Inte opinionsundersökningar heller.

  Med den militära termen avledningsmanöver menas att man hittar på något som förvirrar fienden, får honom att koncentrera sina resurser i ett område där de när det väl smäller kommer vara ur vägen. Upptagna med att ringa, leta på kartor och undra vad fan som pågår. Ungefär så upplever jag en hel del av valrörelsen.
  Motståndaren lyckades - oavsiktligt eller inte - få på tok för många att prata struntfrågor med varandra istället för att möta väljare.

  Det beror på två saker. Motståndaren är duktig. Vi är lättledda. Därför kan jag fortfarande få höra människor som på allvar tror att Nationalsången är förbjuden i skolorna, att vi har fri invandring, eller att kriminaliteten ökar. Eller att privata vårdföretag skickar alla pengar utomlands.

  Det jag är mest rädd för när det gäller eftervalsanalyser, som av nån anledning väldigt ofta skrivs av samma människor som låg bakom samma valrörelse, är att man inte vågar vara tillräckligt självkritisk. Det kommer handla om den där jävla "berättelsen" igen. Om att vi inte fick med tillräckligt många på "resan". Som om vi var ett charterbolag.
  När det egentligen handlar om att vi inte nått fram till de som kanske mest behövde träffa oss.

  Det handlar naturligtvis även om nätet. Jag tjatar fortfarande om att duktiga kunniga skribenter skulle kunna göra underverk på alla de nätforum som finns, och där borgarna är framgångsrika. De finns överallt, emellanåt med hemska åsikter, och de är snara till att göra allt till politik. Skriv en fråga om barnvagnar på ett familjeforum - två sidor senare talas det om RUT-avdraget. Skriv en fråga om ett TV-program på ett medieforum - två sidor senare är påstådd DDR-TV från 70-talet på tapeten.

  Det ÄR så här. Därför att kunniga människor inte vet, inte kan, eller vill vara där. De tjafsar på twitter istället (där man når extremt lite människor utanför sin egna zon, faktiskt).

  Min egen blogg är inte alls oskyldig (för man måste ju vara självkritisk också i det här jävla landet) och därför kommer det bli en hel del annat under hösten också. Kloka människor har sagt mig att ju mer splittrad en blogg är desto intressantare är den. Ju mer enkelspårig den är, desto mindre läsvärd blir den. Visst, folk tittar dit, blir reggade som besökare, men de suckar, konstaterar att det är samma gamla skällande på makten som vanligt, och sen drar de nån annanstans. Det ÄR så.

  Så förbered er på historia, indianer och vita, medelåldersnoja och matlagning. Det BLIR så.

När morgonen gick sönder.

- Du ser, du ser, säger han belåtet till mig. Det här är vad som händer när man inte röstar som folket.

  Vi har sett varandra rätt många år nu. Han jobbar med tillverkning nånstans, jag vet inte var. Har matlåda och förståndiga kläder. Han tar samma tåg, knegartåget som vi kallar första turen. Så småningom har vi börjat småprata. Om matchen, om semester. Han är skild har jag begripit. Vuxna barn.

  Och nej, jag förstår inte. Fast jag förstår ju vad han menar. Plötsligt förstår jag små gliringar om Byggnadsmärket på väskan, eller nån förflugen kommentar om högavlönade politiker och fackpampar. Som jag alltid låtit gå förbi, knegartåget är ingen plats att debattera på. Hittills.

  - Så tretton procent är folket? svarar jag, överraskad av min vassa ton. Han blir lika överraskad, och defensiv. Och lite osäker. Givetvis.

 
Tusen tankar far genom mitt huvud. Jag har ju hört allt förr - kriminalitet, islam, halshuggningar, pedofili, gängkrig, fattiga pensionärer, och det återkommande: om vi stoppade invandringen skulle vi ha råd med precis allt vi vill ha.

   - Nä, såklart inte. Men vi är många som tycker så.

   Jag funderar på hur jag ska gå in. Fortsätta tjata om fackföreningshat, förakt mot de svaga. Inte dra upp gamla synder eller järnrör eller att de aldrig vill prata bostadsförsörjningprogram eller investeringsstöd till industrin, eller bristen på personal inom vården. Det fungerar inte.

  När han säger:
  - Fast jag röstade på moderaterna.

  Vilket på knegartåget får en och annan att lyfta på ögonbrynet.
 
- Men vi kan ju inte ta emot fler innan vi tar hand om våra egna.

Jag vill inte vara elak. Vis av år i byggbodar vet jag att byggnadsarbetare inte är rasister mer än andra, de är förbannade på låglönekonkurrens från öst. Likadant med andra yrkesgrupper. Det hjälper inte att vara sarkastisk eller fördömande. Misstron mot överheten sitter djupt hos vissa. Liksom avskyn när man blir betraktad som obildad. Eller obildbar.

Han pratar på. De kommer hit och får bidrag. Jobbar inte. Får bostad hur lätt som helst - där kom den - och "politikerna" gör inget.

  Men så blir han tyst. Plötsligt upptäcker han att han nog bara är 13%. På sätet bredvid sitter en man med ursprung i, säg, Mellanöstern. Arbetsklädd. Som tittar tomt framför sig. Här sitter många, många som inte är ljusa och blåögda. Så kan det vara i Stockholm. En kvinna med sjal pratar tyst i sin mobil, kanske ringer en sömnig tonåring.

  För mig handlar det inte om vilken hudfärg man har, eller vilken gud man tillber. Definitivt inte om nån sorts kultur. Det handlar om jobb och bostäder, om att lära sig saker. Nånstans vill jag berätta att om byggföretagen anställde arbetslösa i miljonprogrammen istället för att slita ut ryssar med estniska pass så skulle väldigt mycket bli lättare att lösa. Att människor som klarar sig själva är lyckligare människor. Att vi inte alls riskerar nåt inbördeskrig - en av de mer fantasifulla teorierna hos de här människorna. Att de flesta som kommer hit faktiskt flyr från just de som de påstås vilja stödja.

  Men hjälper det att säga det? Han är ju snäll, håller plats åt en, har en tidning. Smårolig. Läskunnig är han. Hejar på Leksand.

  Jag säger:
 - Så för att du är missnöjd med facket och politiken så röstar du på partier - för jag är nog rätt övertygad om "hans röst på moderaterna" är osant - som vill försämra för facket och ge politiken mindre makt?

  Frågor är bra. Så mycket har jag lärt mig.

  Han är defensiv nu. Tittar på mannen från Mellanöstern, som inte rör en min. På oss andra som sitter med matlådeväskorna i knät. Nån läser för koncentrerat Metro.

  - Nä. Men. Något måste ju göras. Vi kan ju inte ha det så här. De andra måste ju skärpa sig.

  Precis.

  Nåt gick sönder här. Min respekt. Hans morgon. Att vara en av tretton procent.

  Vi får se om han sitter med oss i fortsättningen. Jag hoppas det.

 

När aktivismen åkte till sommarstugan

  Egentligen gillar jag valrörelser. Ja, inte fördumningen eller förenklingen, men att det pågår ett politiskt arbete som inte slutar klockan fem.
  För er som inte minns så var det så förr i världen. Vi gjorde inte skillnad på politik och familjeliv, ungarna var med redan i barnvagn, vi hade fest ihop, tränade eller lirade rock'n'roll ihop. Med samma människor som vi sedan gick på möten med, affischerade tillsammans med, knackade dörr med.

  Man kunde leva ett helt liv i samma rörelse. Inskriven i Unga Örnar, död i Fonus, och alla andra organisationer däremellan. Livslång vänskap skapades. Familjer påbörjades och avslutades.

  Det är inte så idag i arbetarrörelsen. Man skiljer på partiaktiviteter och privatliv, man umgås med fler än med grabbarna i Byggnads. Så även jag. Inget fel i det.

 Därmed inte sagt att den sortens politiska aktivism är död. Den finns kvar, men numera hos extremrörelser. Som samlas en lördag eftermiddag, laddar med väl valda drycker och hämtmat, har med sig sina bärbara datorer, och sen är det bara att påbörja ett evigt agiterande på nätet. Man söker stöd och argument hos varandra, lär sig debatteknik, lär sig att anonymisera sina inlägg.
  Man är drivna av en idé. Ibland religiös, ofta politisk. Ofta en smula avvikande.

  I varje sån här gruppering finns det en hård kärna, ofta omgiven av nån sorts mystik. De har nästan alltid känt varandra mycket länge, delar minnen och åsikter, och de har kommit att bli duktiga debattörer, snabba i repliken. De funkar som en sorts förebilder, en del av dem kan vara mycket pedagogiska.
 De är alltid snabba att ta till sig nya grepp och ny teknik. Så var det redan på romartiden - dåtidens grafitti är ofta skoningslös, riktad mot politiska motståndare. Inte sällan har de varit så framgångsrika att de faktiskt lyckats - vare sig rösträtt eller avskaffandet av slaveri eller koloniala frigörelser från stormakter hade lyckats utan den här här sortens undergroundarbete. Eller om de aktiva tackat för sig klockan fyra en eftermiddag för att de skulle åka till landet och äta kräftor.

I de här grupperna pågår den politiska kampen dygnet om. Alla dagar på året. De verkar outtröttliga, kan jag tänka, och sen minns jag min egen ungdom, där grabbarna visste att ett enda vänligt ord om Gösta Bohman räckte för att få igång mig. Och även andra, givetvis. När varje dag kunde vara en demonstration, tammefan. Ett klistermärke på varenda hjälm.

  Jag saknar det ibland. Funderar på om det är nån sorts ofrånkomlig baksida av politiska framgångar, av bekvämlighet eller nåt annat.

  Valrörelsen är för kort. Den skulle behöva pågå året om. Men nackdelen är att saker måste uträttas också, och det är väldigt ofta samma människor som sitter i byggnadsnämnden som också är de som är entusiasterna, de övertygade. Tiden, denna förbannade fiende, räcker inte till om man samtidigt vill vara farsa, partner, barn.

  Hos extremisterna kryllar det av de unga och ogifta. Det säger jag utan att egentligen veta, eftersom nåt annat är omöjligt. Några är det för att de har gjort valet - de väljer idén framför allt det där andra. Några kommer att lämna. Några kommer att - i takt med framgångar - försvinna in i en dimma av remissvar och möteskalendrar. Några kommer att förskjutas för att de är ideologiskt ifrågasatta. Några kommer att välja arvoden. Några kommer att byta åsikt helt och hållet.

  Men i takt med att politiken förskjuts till en jävla Idolomröstning kommer de här grupperna att kunna växa. När en slipsfärg blir viktigare än arbetslöshet, eller när arbetsmiljö drunknar i personangrepp. När den där sommarstugan blir viktigare än att ta en debatt med en politisk motståndare. När vi blir allt färre som vill arbeta politiskt.

  Somliga säger - triumferande - att det här är en komplott. Oftast från överheten. Jag är inte så säker på det. Fortfarande är det många tusen människor - enligt uppgift nånstans mellan 35000-40000 som väljer kvällsmöten utan vare sig vin eller sång för att diskutera cykelbanor, förskoleplatser eller snöröjning; till ersättningar som ofta får icke-politiska människor att skaka förundrat på huvudet.

  För aktivismen finns ju där, nånstans. Det är ytterligt få personer som idag i Sverige kan välja politik för att bli rika, vad än kvällstidningarna påstår.

 Ingenstans blir det tydligare än i valrörelser. Det finns ett politiskt intresse. Synd bara att det kommer att åka till fritidshuset efter söndagen.


 

 

Det är budbäraren det är fel på

   

Det finns viktiga saker jag skiter i. Därför att den som säger det oftast är dum i huvudet. Så är till exempel fallet med en del borgerliga ledarskribenter, folk som håller på Djurgården eller de där som vill bagatellisera kvinnoförtryck eller hatar bögar.
  Emellanåt kan de säga kloka saker också, men då har jag slutat lyssna.

  Så är till exempel fallet med vänstervåldet. Det finns en driva med välbildade - och skittråkiga - arbetarhatare på högersidan som skrivit kompetenta texter om fenomenet, som jag läser på fel sätt. Därför att jag minns deras andra åsikter, om fackliga organisationer, om Sydafrika, eller, för att gå riktigt långt tillbaka, vad de sa om Palme eller tyckte om bomberna över Hanoi.

  På samma sätt finns det en driva kloka vänstergökar, som emellanåt levererar smarta texter om välfärd och ofärd och samtid. När jag läser det minns jag att de var organiserade kommunister i en tid då Sovjet la en fet hand över demokrati, när afghanska barn sprängdes i luften. Jag behöver väl bara säga Myrdal, så förstår ni.

  Jag har nämligen inte råd att vara tolerant eller liberalt överseende. Det förstör en del av mitt läsande, och jag beundrar människor som lyfter sig över småaktigheten och lyfter fram en Wolodarski eller Arpi, eller för den delen Myrdal, utan att haka upp sig på sånt. Själv har jag lite svårt att läsa Svenska Dagbladets ledarsida i dagar som denna, eller människor på vänstersidan som vill debattera smala ämnen på twitter, istället för att snacka med folk.

  Men en hel del av det de skriver eller säger är viktigt. En gång under folkungatiden blev jag under en kongress ombedd av en av de mer intellektuella - nåja - SSUarna att föra fram hans förslag som mitt eget. Vad det handlade om är oväsentligt, poängen var var att jag - kroppsarbetare - kunde föra fram det utan att det reflexmässigt skulle röstas ner av den fackliga sidan. Det var förslaget som var viktigt, inte personen.
 Ibland önskar jag mer av det i debatten. För att såna som jag inte med en suck bara bläddrar förbi ett kanske genialt aktstycke, bara för att det är en fackföreningshatare som skrivit det.

  Det är säkert samma sak här. Människor som med en fnysning väljer bort mig, av olika orsaker. Vi drabbas nog av det lite till mans, vi som tycker saker lite väl ofta.

  Det jag mest är rädd för är att vi bara tar till oss saker som våra likasinnade skriver. Det kan vara viktigt att minnas det det, i dagar som dessa när pappersmedia dör ut, och människor inte lika ofta får kaffet i morgonstrupen när de slår upp tidningen. Därför är det naturligtvis bra att man fortfarande blir skitförbannad på rubriker eller artiklar eller intervjuer eller intervjuare; det är ett friskhetstecken. En hårt prövad redaktör på TV sa en gång att om både höger och vänster skällde på programmet lika mycket hade de gjort det bra. Nåt ligger det i det.

  För nästa problem är att vi lite för ofta numer bara läser vad nån annan tycker om vad som skrivits. Lite som att bara läsa recensionen men inte lyssna på skivan, se filmen, läsa boken. Andrahandsåsikter skulle man kunna kalla det. Jag har också sånt.

  Det här blir alldeles för tydligt i en valrörelse. Siffror hit och dit. Påståenden. Förment (googla!) opartiska organisationer som Villaägarna eller Ekonomifakta eller Hyresgästföreningen för den delen, som påstår saker som är mycket svåra att kontrollera för gemene man. Allra galnast blir det givetvis när vi möts av påståenden, "fakta", om invandringen. Så snart det blir sifferexercis så försvinner värderingarna, vilket trots allt är vad som håller ihop ett samhälle.

  Jag hade önskat en valrörelse med mer av värderingar och mindre av sifferhysteri. Men se er omkring för all del. Hur är skolan, finns det bostäder, plats i förskolan eller jobb för unga? Hur är det med järnvägen, med apoteken? Var tog "utanförskapet" vägen? Hur gör vi med havsutsikten från nybyggda lägenheter om vattnet börjar stiga? Var ska alla som behövs i äldrevården komma från? Vilka byggnadsarbetare ska bygga 100 000-tals nya bostäder?

  Jag vet vilka som har de bästa svaren på det här. Men jag tänker inte säga mer än så, för då slutar folk läsa.

Bilden? Från Jönköping 2013, där man inte hade nån beredskap för störtregn...
 

 

 

   
 

Den fackföreningsfientliga borgerligheten

  Häromdagen träffade jag en kille som var förbannad på facket. De gjorde för lite, kom aldrig ut på hans arbetsplats och skällde ut arbetsledningen, för det var ju vad det handlade om. När jag lite milt frågade varför han inte gjorde det själv (vilket på vårt språk blir "du har väl för fan hår i arslet nog att ryta ifrån på egen hand?") så blev svaret: Men jag betalar ju för det här?

  Med lite darr på underläppen.

  Svar nej. Man betalar inte för tjänster. Man är medlem i en förening som driver gemensamma mål. Tror man att man är kund hos ett försäkringsbolag har man hamnat i galen tunna. Även om det är ett slitet uttryck så gäller följande fortfarande - facket är vi tillsammans. Alla för en. Och man kan inte köpa sig fri genom att hysta in medlemsavgiften. Vill man ha action får man minsann ta i själv också.

  Byggnads har lyckats rätt bra med det, vi drev kravet på huvudentreprenörsansvar i avtalsrörelsen, och fick genom det. Vi har en hel del annat som borde drivas, men det är då vi kommer till den andra biten. Den politiska.

  Nu och då får jag höra att vi borde vara opolitiska, söka partners bland de politiska partier som kan tänka sig att stödja oss. Inte ta ställning för något speciellt parti.

  Well, I've got news for you. Det är precis det Byggnads gör. Vi tittar på vilka politiska partier som driver de frågor som är viktiga för Byggnads medlemmar, och kan man tänka sig - då blir det sossarna. Så enkelt är det. Och så är det för andra LO-förbund också. Det är de fega opolitiska fackförbunden som åker snålskjuts på förbund som tar politisk ställning, fast utan att säga tack.

  Den här regeringen har varit förödande för oss, både när det gäller arbetsmiljö, anställningstrygghet, sjukskrivningar, arbetslöshet, och i vårt fall, en tyst import av lönedumpande rädda arbetare, som inte gett billigare hyror, men däremot jättevinster för bygg- och fastighetsbolag. Vilket givetvis får korkat folk på högerkanten att hoa om främlingsfientlighet - när främlingsfientligheten faktiskt är att betala utländsk arbetskraft sämre pengar än till infödda.
   
  Vill man så kan man kika på den här bilden, där man ser hur regeringen med stödpartiet SD, röstat. Och det här är bara ett axplock, det finns mer att ta av, klicka på bilden så får ni se.
 

  Valet måste handla om det här. Om rätten att organisera sig, ta till stridsåtgärder - minns att folkpartiet började hoa om inskränkningar i strejkrätten i samband med SEKO-strejken - ha en a-kassa som ÄR en a-kassa (dvs en möjlighet att slippa sälja sig för småslantar). Det måste handla om skyddsombud, om låglönekonkurrens ( som för övrigt inte bara drabbar de anställda - det finns massor med småföretag som lider svårt av just priskonkurrensen ), om arbetsmiljö, och framförallt, rätten att kunna säga vad man vill på arbetsplatsen utan att man åker på arslet därifrån.
  Så fundera på det - vilka partier som står löntagarna närmast. Är det Nya Moderaterna, som har en valfilm föreställande byggjobbare i en bygghiss utan hjälmar? Är det Sverigedemokraterna som är så missnöjda med svensk fackföreningsrörelse att de startar gula fackföreningar (klicka här) , för att inte tala om alla gånger de röstat MED regeringen MOT facket. Eller är det ett omoget Miljöparti som inte förrän nu hajat vilket ben de ska stå på?


  Jag vill kunna säga ifrån om taskig arbetsmiljö utan att riskera att bli förbisprungen av lydigare folk om det blir uppsägningar. Jag vill slippa stå med mössan i hand när lönen kommer. Jag vill kunna vara medlem i en fackförening utan att behöva smyga med det.

  Allt det här står på spel nu. Igen.

  Fundera på. Och kom ihåg att en fackförening består av sina medlemmar. Det är inte ett bolag eller en bank eller ett försäkringsbolag. Man måste höja sin röst, säga sin åsikt. Vi tar inte skit mer.

 

Betalt för att skriva. Igen.

  I fortsättningen kommer ni också att kunna läsa saker jag skriver i Dagens Samhälle. Med start i september. Jag får betalt, en rejäl läsekrets och en rejäl dos tillfredsställelse. Men jag kommer naturligtvis fortsätta plita på bloggen, om sånt som kanske inte platsar i Dagens Samhälle, eller hos Arbetarskydd, där jag också  får skriva krönikor.

  Det kan bli en spännande höst.




  Och anledningen till att jag skriver det här är givetvis att det finns folk som undrar...

Att inte kunna skriva "Mitt Sommarlov!" när skolan börjar

 
Vi kan kalla henne Ellinor. Hon är elva. I helgen, när hon kom tillbaka till sin pappa efter att ha varit ett par veckor med sin mamma och syskon, fick han klart för sig att hon var rädd att skämmas för sin fattiga semester när hon kom tillbaka till skolan. Fattig, för att hon bara varit hemma.
  Det här ska inte bli nåt om barnfattigdom. Däremot lite om barndom.

  De är ett rätt vanligt par. Lägre medelklass. Men rätt mycket av världens jävelskap ramlade över dem på samma gång. För ett och ett halvt år sen - ungefär - insåg de att de inte skulle leva samman längre. De bröt inte upp under stora scener. De var överens. Försökte lösa saker. Samtidigt blev han arbetslös, vilket effektivt käkade upp besparingarna. Visst, han fick nytt jobb efter ett par månader, men då fanns det ingen inarbetad semester.

 De gjorde upp om att han skulle bo kvar. Hon skulle skaffa nåt eget. Tre barn. Elva, fem och tre. Det skulle väl funka. Samhället finns ju där. Tryggheten. Ordning. Rättvisa.

  Icke så. Hon tjänar för lite, och är sjuk en del. Lån till bostadsrätt var helt uteslutet. Alltså bodde hon kvar, i en lätt absurd tillvaro, där han dessutom ganska snart skaffade sig en ny kvinna. Som också hade barn. Givetvis.

  I år fick hon äntligen en hyreslägenhet. För stor, för dyr. Men flyttade gjorde hon. Och som den hyfsat moderne man han är, och som dessutom tjänar mer, har han hjälpt till långt mer än man kanske kunde tro. Med hyra, bil, mat ibland. Med förhoppningen att hon ska kunna byta till en rimligare lägenhet snart.

  Det betyder att man måste hålla på slantarna. Det betyder att Ellinor inte kommer att kunna skriva något annat än att hon varit på stranden med mamma, eller hemma hos farmor. Inget illa i det. Om det inte vore så att detta flickebarn är omgivet av andra flickebarn, som varit utomlands, på landet, hunnit med både Liseberg och Gröna Lund, Allsång på Skansen och Öland. Som kommer skriva dessa underbara elvaårsuppsatser om kossor och cykelturer och smultronplock och skärgårdsbåtar och lånehundar och spökkvällar och grillning och att bada i havet i timmar. Om att ha fått en ny cykel eller en ny mobil eller en jättefin klänning.

 För Ellinor är rädd att hennes uppsats inte kommer vara lika fin. Som hon viskade till sin pappa när de satt nära ihop i soffan, sådär nära som döttrar bara sitter precis innan de slutar sitta nära.

  Ellinor är inte avundsjuk; hon vet att hennes mamma inte tjänar så bra. Hon vet att pengarna inte räcker till. Hon vet att pappa var tvungen att jobba hela sommaren för att vuxna bara måste det ibland. Det är inte det saken handlar om. Hon är bara rädd att hennes upplevelser hemma på hyreshusgården i förorten inte ska vara lika fina. På det där viset som bara elvaåringar kan oroa sig.
 
  Ellinor kommer att fixa det där. Naturligtvis. Hon kommer lära sig att det alltid finns de där som ska svassa runt och visa hur fint de har det. Lära sig att det finns de som alltid kommer vilja gnugga andras ansikten i sin egna framgång. Vi har alla fått lära oss det. Några kommer aldrig över det, de flesta lär sig att leva med det. Det kommer alltid att finnas de som inte har något att skriva, i höstens första uppsats: Mitt sommarlov!

Och nej, det kommer ingen moralkaka här. Jag bara skriver om ett barn jag känner. Jag tänker inte säga åt någon att be sina barn vara lite dämpade med sina underbara sommaräventyr, för naturligtvis måste alla barn få berätta vad de gjort. Det är inte vad det här handlar om.

  Det här var om Ellinor, som inte har något särskilt att berätta.

















Bilden har inget med Ellinor att göra, eller med hennes mamma eller pappa.
 

Och vem talar man med?

  Ända sedan 2010 har jag irriterat mig på att oppositionen lägger så mycket tid på att prata med varandra. Det är evenemang och demonstrationer och möten och manifestationer till höger och vänster. Gärna med inslag av Pride och elitdagar i nån gudsförgäten håla.

Med samma människor.

Idag har jag lyssnat på Stefan Löfvén i Vasaparken. Han höll ett väldigt bra tal. Han kommer givetvis inte få stilpoäng av den där ohyran som livnär sig på ett recensera politik från ett utseende- och ytlighetsperspektiv, men han hade gått hem hos ett gäng tveksamma jobbare, stående i solen på en lastkaj under rasten, när företaget inte släpper in politiker....

  Men det var en skara av redan frälsta som stod där. Vi applåderade, vi nickade instämmande, samtidigt som romska tiggare trängde sig fram i leden och skramlade med växelmynt i en kaffemugg. Och det var synd att det bara var redan frälsta där, för Stefans tal hade gått hem där det behövs mest.

  Här har vi ett stort problem, som också bekräftas av att andelen osäkra väljare är väldigt högt - att det finns för många människor som kommer undan politiken. Jag vet inte hur många gånger jag sett människor som undanber sig politik, som inte tycker att politiska partier har i Prideparaden att göra (meh!), eller när värdinnan på en fest genast hon ser mig väser "du behöver inte prata så mycket politik ikväll va?"
  Det brukar skita sig direkt när hennes småpackade granne börjar tjoa om muslimska barnäktenskap eller om zigenska tjuvar. För uppenbarligen får puckot tycka vad han vill, men det blir trist när nån säger emot.

  Väldigt många är konflikträdda nämligen. En bekant har en svärfar som säger dumma och korkade saker mest hela tiden. På en tillställning var en duktiga ombudskvinna med, och hon tvålade givetvis till honom så det var en ren njutning att se. Men se det var inte OK.

  Dumheter måste bemötas. I synnerhet dumheter av typen "det finns en elitkonspiration mot folket" eller "det kommer tidningarna aldrig att skriva om". Det är också åsikter som nästan alltid kan kopplas till låg utbildning, av nån anledning. Självlärda internetkonspiratörer som ser rasföroreningar, kvinnomakt och ett begynnande muslimskt världsherravälde i varje buske - när valet SKA handla om jobb och utbildning. Och bostäder.

  Jag tror inte att det går att övertyga så många fler borgerliga väljare att byta sida. Framåt kommer väljarrörelserna mest att vara inom blocken. Däremot finns det en ruskig massa människor som för det första knappt vet att det är val, och om de vet det knappast tänker rösta. Valdeltagandet är alltid lägst i de områden där politik kan göra mest skillnad. Så därför undrar man ju varför så mycket energi läggs på medelklassen?

  Det finns säkert kloka svar på det. Framanalyserade av den där skocken som gärna pysslar med politik om de slipper bestämma. Nån har väl varit på studieresa till USA eller England, antar jag. Eller sett på TV - jag vet inte...

  I Vasaparken idag var vi en bedövande majoritet infödda medelklassmänniskor. Alla med ett stort engagemang givetvis, och villiga till uppoffringar för andras skull. Men jag såg inte så många av de som faktiskt kunde behöva lite socialdemokratisk politik.

Förutom tiggarna....

 

Vem ska man skriva för?

  Det är möjligt att man blir snällare ju äldre man blir, men när ska det komma då? Jag är arg mest hela tiden, och det verkar aldrig gå över. Det finns för mycket att vara arg på helt enkelt.

  Idag sa en byggnadsarbetare att han numera aldrig läste vad jag skrev. Det var för krångligt och för långt, och för besserwissrigt. Hans ord.

  Det sved. Han saknar byggbilderna - som jag valt bort med hänsyn till företag och kollegor. Men jag saknar också det.

  Och hans och andra kollegors åsikt är viktig. Kan inte jag klämma ur mig vad jag vill berätta på ett par rader så har jag hamnat fel. För hittills har aldrig nån kollega sagt att det är underbart med texter på 7000 tecken (det är jävligt långt).
 
  I augusti ska jag delta, dvs lyssna, på såna där proffs på nätkommunikation. Hur fackliga människor ska kunna använda bloggar och twitter för att övertyga osäkra väljare. Oerhört förväntade föreläsare.
  Jag är tveksam, minst sagt. Det är inte på twitter man vinner människors hjärtan. Det är inte med en blogg man övertygar någon.

  Lätt för mig att säga, givetvis. Jag kanske är för gammal hund för att lära mig sitta. Jag kanske är förbannad på för mycket. Men min erfarenhet av fackliga nätsatsningar är att det oftast bara blir skit. Liksom fackliga bokprojekt eller medlemssatsningar. Beundrat av den inre kretsen, ovidkommande för de som borde ta del.

  Faktum är att jag hellre har tie byggnadsarbetare som läser min blogg än hundra ledarskribenter.

Bara så ni vet.

 

Så vad vill Israel vinna i Gaza?

 Genom allt hänsynslösare attacker lägger nu den israeliska militären in en överväxel i kriget mot Hamas. De civila offren är alltför många, lidandet oerhört, metoderna förkastliga för en civiliserad människa. Befolkningen i Gaza har helt enkelt ingenstans att gömma sig.  Världen protesterar. Ändå fortsätter attackerna.

  Man måste fråga sig varför. Vilka vinster anser sig Israel göra som är värda världens avsky, de nästintill ofrånkomliga anklagelserna om brott mot mänskligheten och de lika ofrånkomliga attackerna mot judar världen över. Hur ska landet Israel kunna resa sig till anständighet efter det här? Hur ska de kunna fortsätta existera som demokrati - jodå, faktiskt - under den här formliga terrorn mot oskyddade, och ofta oskyldiga civila i Gaza?

  Man måste fråga sig det. Och om ett par år kommer reportrar från Washington Post skriva böcker om spelet i den innersta kretsen, få tillgång till protokoll, kunna berätta vilka som var hetsarna, vilka som var realisterna, vilka som var drömmarna och pragmatikerna. Innan dess får vi gissa. För det är ett stormaktsspel, där det finns en opinion att vinna, där kriget inte tar slut innan freden är vunnen.

  I ett kort perspektiv finns den rent militärstrategiska delen; den israeliska militären, och underrättelsetjänsten bedömde att Hamas måste stoppas innan de blivit så starka att de innebar ett större hot mot Israels existens. Det vi kan kalla ett förebyggande krig. Där Israel idag, efter kaskader av raketer, kan peka finger och säga att de hade rätt - sedan senaste kriget 2008-2009 har Hamas byggt både raketer och infrastruktur med insmugglade delar. Den arabiska våren och anarkin i Egypten gav också extremisterna i Hamas en skjuts i vapenproduktion och teknik. Det finns all anledning att tro att det också förekommit ett rent studentutbyte mellan Gaza och olika fundamentalistiska grupperingar i Syrien, Libanon, för att inte tala om Iran. Annat vore faktiskt att underskatta Hamas.

  Dessutom finns i den israeliska strategin två mer cyniska delar. Dels att döda så många av Hamas soldater som möjligt, oavsett ålder. I ett svenskt perspektiv är det givetvis horribelt men se verkligheten nu - det är bara i Sverige vi ser artonåringar som barn. I resten av världen är de vuxna män. Dels att banka Gazas civilbefolkning så gul och blå att de överger Hamas. Och detta är inte en illusion, vi har sett det ske både i Afganistan och i Libanon, där terror mot civilbefolkningen slog undan benen för talibanerna och tvingade Hizbollah att lugna ner sig.

  Det man kan fråga sig är om det kommer att fungera. Man ska ha klart för sig att Israel har ett oerhört starkt stöd i Västvärlden, inte minst därför att de kan gömma sig bakom en rädsla för extremistisk muslimsk expansion (som kanske kan hota oljeindustrin, hoho), men också för att det fortfarande finns starka skuldkänslor inför Förintelsen. I länder som deltog i det famösa "kriget mot terrorismen" är man säkert bara glada att israelerna sköter det här själva, det finns en oerhörd krigströtthet i både Storbritannien och USA. Men man minns också att Hamasmedlemmar varit synnerligen aktiva som volontärer i just det kriget.  Inget av detta stöd minskar när ISIS halshugger kristna eller när idioter försöker "hjälpa" de stackars palestinierna genom att prata om judiska komplotter och strävan efter världsherravälde.

 Därför  tror jag inte att Israel kommer tappa alltför mycket internationellt stöd; de flesta är medvetna om att om Hamas kunnat döda israeliska barn hade de gjort det, var så säkra. De flesta länder har egna underrättelsetjänster som till högre ort kan intyga att jo, raketramperna låg i tätbebyggda områden och jo, man lagrade raketer under skolor och sjukhus. Och med den kunskapen - som då givetvis kräver att ett land har en kompetent militär vilket Sverige numera inte har - har man svårt att på regeringsnivå gå i taket över israelernas agerande.

  Att genom tunnlar attackera israeliska mål bakom linjen hade varit otänkbart för tio år sen. Att göra det med grupper som agerar samtränat och effektivt visar på en högre nivå av strategiskt tänkande hos Hamas, för att inte tala om att det visar på ökade resurser, som måste ha kommit nånstans ifrån. Vi talar om militära enheter, väl utrustade, som också haft slutna system för kommunikation - samma system som Hizbollah ivrigt bygger i södra Libanon. Men bara för att israelerna inte kunnat avlyssna dem betyder det inte att de varit ovetande om det - Gaza har kryllat av tjallare under hela sin existens.

  Man har byggt raketramper, underjordiska ammunitionslager, gärna kamouflerat under eller i anslutning till civila anläggningar, som skolor eller sjukhus. Jag lägger ingen fy eller usch-värdering i det, jag konstaterar bara att det är så krig går till idag. Det finns inga fredade zoner idag. Man har säkerligen också utbildat sjukvårdspersonal, lagrat drivmedel, ordnat med fjärravfyrningssystem, försett sig med vatten och proviant i depåer. Man har kort sagt gjort exakt vad man ska göra när man förbereder ett krig. Att tro att det här är fråga om ungdomar med ärtbössor som kommit över lite fyrverkeripjäser är bara larvigt. Hamas är en militär organisation och man ska inte underskatta deras kapacitet.

  Allt detta, om än obevisat i omvärldens ögon, har naturligtvis israelerna vetat om. Om inte annat därför att den logistiska apparaten bakom allt sånt här är skör och ömtålig. Man kan nog också tro att den egyptiska cirkusen bidragit till detta - det som det Muslimska Brödraskapet släppte igenom under sitt korta maktinnehav lär knappast ha hållits hemligt när den egyptiska militären tog över.
  Alltså beslutar sig israelerna att slå till.

  Vilka avväganden som låg bakom lär vi som sagt få vänta på böckerna för att få veta, men något säger mig att man slog till i vad den israeliska militären antagligen tycker är sista sekunden. Man måste vara medveten om hur starkt den israeliska identiteten bygger på tanken om att vara osårbara, att varje offer ska återgäldas många gånger om. Att ens riskera att det ramlar ner Hamasraketer på kibbutzer, skolor eller flygplatser är politiskt självmord i Israel. Hotet utifrån är en annan mycket viktig del i den israeliska själen. Vi mot dem. Vi har sett det förut.

  Kritiken mot Israel har hittills handlat om bristen på proportionalitet, en slags konstig tanke om att det ska vara lika för lika. Att om du slår mig en gång får jag slå dig en gång. Så har krigen i Mellanöstern - eller knappt nån annanstans heller - aldrig sett ut. Krig handlar om att slå den andre så han inte reser sig igen och det är därför militärer inte gillar vapenstillestånd. Sånt är civilt tänkande och bäddar bara för nya konflikter. En fred innebär att någon ger sig, visar strupen. Nån måste vinna, nån måste förlora.
  Krasst kan man uttrycka det så här - omvärldens blödighet inför Gazas fasor förlänger bara kriget. Det enda som faktiskt gör slut på konflikten i militärens ögon för evigt är att bomba skiten platt och öde. Det är det bistra innehållet i de militärdoktriner som överlevt och segrat i modern tid. Alla tidigare "vapenstillestånd" har egentligen bara följts av diktaturer och ytterligare folkligt lidande; så resonerar militär världen över. Det är fred som gäller.

  Hamas å sin sida fick - och jag resonerar fortfarande bara ur ett fåtöljstrategiskt perspektiv - ett krig innan de var riktigt redo. De hade inte alla bitar på plats; det mesta tyder på att ju närmare de nådde sin tänkta färdiga position, desto mer uppenbara blev förberedelserna och de lär ha sprungit som förgiftade råttor sista tiden, väl medvetna om att allt de gjorde sågs av det allseende israeliska ögat. Förmodligen blev militärkuppen i Egypten ett streck i räkningen - helt plötsligt ströps tillförseln av modern teknologi genom tunnlarna, eller rätt över gränsen i kamouflerade lastbilar.

  För att det var ett krig Hamas ville ha är helt entydigt. Man utbildar inte prickskyttar och sjukvårdare i Iran för att ha som lärare i skolorna. Man bygger inte skyddsrum och kapslar in militära installationer i civila miljöer bara för att det är kul.

  Bakom Hamas agerande ligger naturligtvis flera saker; religiös övertygelse om att Klippmoskén måste finnas i ett strikt muslimskt land etc, drömmen om ett eget land, och inte minst den allt förhärskande tanken om politisk arvsynd, där dagens israeler måste ta ansvar för misstag deras farföräldrageneration gjorde, på samma vis som dagens palestinier förväntas göra avbön för terroraktioner deras föräldrageneration genomförde.

Detta ligger också i linje med den rent häpnadsväckande personifieringen av nationer eller politiska åsikter som slår igenom alltmer; man betraktar USA som en person, socialdemokraterna som en homogen familj och FN som en sträng magister som ska läxa upp alla som avviker från rådande konsensus. Visst, det är klart - det är lättare att säga att saker "är USAs fel" istället för att säga att det "är fel begångna av Reaganadministrationen, och som vann i kongressen med EN röst". Problemet är ju att de som idag ylar om att det är USAs fel inte sällan faktiskt tror att det som hände 1978 var något som precis alla amerikaner stod bakom då, eller att alla amerikaner står bakom det idag.
  Man får tycka saker, det är viktigt att man tycker saker, men det skadar inte att man nån gång emellanåt öppnar en bok och tar reda på fakta. Detta är givetvis viktigt om man vill bli tagen på allvar. Själv har jag svårt att att ta vänsterpartister på allvar i frågan, eftersom de verkar ha kopplat bort existensen av fd Sovjetunionen i hanteringen av Palestinafrågan, för det är en inte oviktig detalj i skapandet av dagens situation.

  Idag skriver Carl Bildt i Dagens Nyheter om det här (länk); han påpekar ett par viktiga saker. Jag har inte mycket till övers för Carl Bildts åsikter annars, men att betrakta honom som en novis i ämnet utrikespolitik är att göra sig själv larvig. Han är en pragmatiker, och det han säger i artikeln är sedan länge känt. Han tar upp fyra saker:
- Blockaden måste hävas.
- Israels säkerhet måste garanteras.
- Gaza måste införlivas i den palestinska administrationen.
- Gaza måste ges möjlighet att utvecklas.

  Givetvis angreps han blixtsnabbt av oppositionen, som igen visade på osmaklig okunskap om situationen. Urban Ahlin visade med tydlighet att han kanske inte ska vara så säker på en utrikesministerpost, och Sjöstedt bekräftade bara mina fördomar. vare sig Bildt, Ahlin eller Sjöstedt tar nämligen upp det oerhört viktiga femte ben som måste till, att stärka den legitima administrationen på Västbanken. Att Carl Bildt inte vill ge extra resurser till Fatah har sina historiska orsaker, men att Ahlin och Sjöstedt missar det är obegripligt.

  Det är lika obegripligt att Ahlin hakar upp sig på att kritiken mot Israel inte är starkare i Bildts debattartikel. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att debatten hittills, och säkert ett tag framåt, kommer att vara emotionell och icke-konstruktiv, där bilderna på döende barn är vad som engagerar debattörerna. På det viset påminner det om Balkankriget, där man var tvungen att se förbi slakten för att komma framåt. Det rimliga vore ju att Israel också stärkte sina band med Fatah, för att förminska Hamas. Välstånd på Västbanken - hyfsat enkelt ordnat - skulle skapa enorma svallvågor av fredsiver i Gaza, tro mig.

  För till sist är det vid förhandlingsbordet man kommer att hamna. Där de trista diplomaterna och förhandlarna kommer få ta itu med det hela. Där omvärldens ylanden spelar mindre roll. För vi vill väl inte ha ett Sri Lanka igen, där freden kom därför att den ena parten krossades, slaktades, förintades. Männen i slips - för det är nästan bara män - kommer att titta på kartor och tabeller, inte på bilder av blod och sprängda hus.

  Det är israelerna som har tidtabellen. Den haltar en hel del, upprördheten i Israel över att så många israeler dödats är stor och inte minst frågar man sig varför militären inte agerat tidigare, innan Hamas blev så här starka. Därför finns det ett folkligt stöd för markoperationen. Man spränger tunnlar, förstör depåer och kommunikationslinjer, och den dagen man anser att man skadat Hamas infrastruktur tillräckligt kommer man att dra sig tillbaka, förklara operationen avslutad och därefter slicka sina sår. Och görs ingenting därefter kommer Hamas att om fyra fem år vara starka nog för att det hela ska upprepas.

  Man kan och ska kritisera Israel. Folk kommer att anklagas och åtalas, några kommer att dömas. Mängder med människor har traumatiserats, alldeles för många har dött. Men jag återkommer till vad jag tjatat om i tjugo år - nyckeln är Västbanken, och att det skapas en demokratisk palestinsk stat i Gaza där människor kan leva i välstånd.