Stalinismen i Solna


Historielösheten brer ut sig. Nu senast i Solna, i den återkommande följetongen om en kommunledning av betongarslen som både riskerar kommunens pengar, och inte tar vara på den största idrottsföreningen.
Arkitekter är ju ett jävla släkte; det har vi i byggsvängen varit eniga om länge. Och skönhetsråd ska vi inte tala om. Om det skönhetsråd som finns i Stockholm hade fått bestämma hade staden fortfarande haft ringmur och torn där man kunnat hälla kokande olja över anträngande förhoppningsfulla. I Stockholm har det inneburit att det som faktiskt är stadens - alla städers! - charm, nämligen en galen blandning av gammalt och nytt, fått stiga åt sidan för identiska stadsdelar, där drömmen om Medelhavet dominerar. Och inga kåkar får vara högre än sex våningar, vilket kan ses som en eftergift för nyrika landsortsbor som gärna vill se att att Hufvudstaden inte ska se ut som Stockholm.
I Solna innebär det att man låter arkitekterna radera ut minnet av en av Världens Mest Berömda Arenor. Istället för att skapa ett område där minnet av Fotbollen får leva kvar, så ska här byggas ännu ett InglasatBalkongGetto. Där lukten av korv, där spelargångar och plan ska förblekna.
Det är som det där Kreml-fotot där Trotskij suddades bort. Om vi inte talar om det så har det inte funnits. Något som sattes i system i det Sovjet där Stalin regerade. Men vad annat ska man förvänta sig av en kommun där man lägger många nya miljoner på att skapa nya politikertjänster, där man kliar varandras ryggar?

Johanna är förbannad. Jag med. AIK-are överallt är förbannade. Och är man fotbollsvän borde man vara förbannad oavsett vilket lag man tillhör. Är man mån om kommunens ekonomi borde man lindrigt sagt vara oroad, men alliansens paradnummer om ordning och reda i finanserna gällde tydligen inte deras väljare i Solna.

För: 1. Nationalarenan drivs framåt av ett arenabolag där Solna kommun sitter med ekonomiskt ansvar för en massa miljoner, 2. Samma Nationalarena behöver ett hemmalag för att gå runt, 3. Utan hemmalag kommer Solna att förlora en massa stålar, 4. Om man måste rabattera hyran för ett hemmalag (diskussionen pågår kan jag lova) kommer Nationalarenan att bli ett vågspel för just Solna kommun.

Hur tänkte ni där, alliansens väljare? Oavsett vad de glada PR-människorna tror måste man ha ett hemmalag på en arena av den kalibern. Alltså, saken är så uppenbar att man till och med gör satir i TV om det. 2010 måste det ses som den slutliga förnedringen

Råsunda förtjänar att bli ihågkommet. FIFA klassar det som en av världens tio mest betydelsefulla arenor. Man funderar ju på hur mycket fotboll Solnas nuvarande politiska regim spelat. Men det är väl en massa inflyttat folk utan hembygdskänsla som ska fatta besluten. De kunde väl flyttat till Stockholm istället.


Bilden? Ni ser själva hur Trotskij retuscherats bort, och jag kan lova att Råsunda illa kvickt kommer försvinna från Solna kommuns officiella sidor så snart det är omkullknuffat

Skriva jobbansökan. Eller nytt jobb?


Det måste man göra nuförtiden. Det räcker inte med att man känner nån som känner nån som säger att "vi kunde ju behöva en gubbe till ute på sulan..."
Så hur formulerar man sig?

Jag började med "hyfsat nykter och relativt tobaksfri byggnadsarbetare" men sen kändes det fel. Jag menar, jag snusar ju. Så det gick bort. Sen testade jag med "ogift byggnadsarbetare med problemfria barn" men herrgud, jag ska ju jobba med karlar. De struntar ju i om jag är ogift...

Självgående är bra har jag fått höra. Initiativrik är också populärt. Det finns tydligen en massa ord man ska undvika, eller använda. Det finns hela klasar med folk som hjälper till att skriva ett CV. Och sen har jag lärt mig att det är bra att veta vad CV betyder - om nu frågan skulle ställas av nån illvillig personalare. Sånt händer.
Jag har ju hoppat runt en del - det blev ju så för oss som blev avlagda i början av nittiotalet. Man kommer inte få guldklocka nånstans, om det nu delas ut såna - och vad skulle man med den till. Sen mobiltelefonen kom är det sällsynt med klockor i branschen. Jag vet knappt hur man har en sån på armen nu. I västen kanske?
Sen sägs det ju att man ska söka sig utanför boxen. Ett sånt där pop-ord som jag avskyr. Men generaldirektör vore ju rätt trevligt. Eller partiledare kanske - nån borde ju visa sitt intresse, istället för att skrapa med foten och visa falsk blygsamhet.
Faktum är att jag fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Det kan ju ha att göra med att jag fortfarande väntar på det där ögonblicket när jag inser att nu - NU - är jag vuxen. Väntar med fasa, kan ju tilläggas.
Ändå är jag rätt gynnad - jag gillar fortfarande mitt yrke (även om det jävlas tillbaka emellanåt). Och jag blir deprimerad när jag hör folk tala om sitt jobb som en bestraffning. Gör nåt åt det istället. Gör nåt annorlunda. Kom till jobbet i bastkjol om det skulle hjälpa.
Sen ska man ju både vara kaxig och ödmjuk i en ansökan - man får inte vara smartare än den som ska läsa den, men man får inte ljuga heller. Det är en rätt knäpp kombination i ett jobb som emellanåt innehåller en svordom i varje mening (om man vill att jobbet ska flyta)... Eller är det en merit att kunna säga könsord på tolv olika språk? I såna fall, mina damer och herrar, är jag rätt man.
Jobbar man under avtal behöver man inte heller fundera på löneanspråk, för det är jobbigt. Hugger man till med vad man tycker man är värd kan ju ansökan gå raka vägen i papperskorgen, och lägger man sig för lågt är man inte seriös. Och när man söker sig utanför lådan - där hör ni hur larvigt det låter - har man ju inte en aning.
Har man tur så googlas en namn också. Jag ser onekligen fram mot det; i såna fall vet de inte vad som väntar dem. Jobbsökeri 2010 innefattar ju inte mycket till anonymitet. Vilket man säkert kommer garva åt om fem år - då blir arbetsgivarna misstänksamma om de inte hittar nåt. Börjar fråga om man har problem, eller om man har skyddad identitet. Finns det nån arg före detta nånstans?
Nä, det får nog bli "hel och ren med viss yrkeskunskap"....


Bilden? Underbar skylt i Umeå!

Bunkervänstern och otroheten och singellivet


...låter mycket, gör lite. Att förändra sig är jävligt jobbigt. Tänk att vakna med ett ryck en natt, sätta sig upp i sängen och inse att man inte vet hur världen ser ut längre. Det måste vara som en otrohetsaffär - plötsligt bara vet man.
Och sen ska man gå omkring och hålla masken, våndas under skinnet, misstänka, fundera. För att till sist inse att man inte färndrades när partners gjorde det. Man var nöjd med livet. Glodde på TV, tog hand om barnen och trädgården, hade råd med ny bil, lite semester. Och såg inte den där nya grannen som flyttade in ett par hus bort. En snygg en. Lite väl stajlad kanske, lite för mör i språket - fast man visste ju vilka hans föräldrar var. Men själv var han ju inte sån. Ungarna gillade honom också.
Det hade varit lättare om han varit som sin morsa och farsa. Stöddiga typer med vräkiga bilar och ett överlägset leende.

Men man kan också sitta bittert över en panna rödtjut och beklaga sig för de närmaste.
Tycka att hon var dum, lättlurad. För hon begrep inte hur bra hon hade det. För med sina små fel - usel smak, tråkig, med beskäftig familj som alltid ville rätta till och skriva på näsan - var man ju själv egentligen jävligt bra. Och kompisarna håller med. För de är likadana. De sitter också där med trasiga relationer och vill inte inse att världen förändrades på ett sätt som de inte såg.
Nu kan man naturligtvis inte dra raka paralleller mellan förnyelsen av parti- och facklig verksamhet, och ett förhållande, men det blir lite roligare så. Frågan är vem som är terapeut, och vem som förlorat mest? Är det självkänslan som är stukad? Eller är det bara insikten om att man helt enkelt inte dög?
För hur kommer då singellivet se ut? Där, mina vänner, kan man ju bidra med lite tips....
Regel nummer ett är att man inte ska vara för snabb att analysera vad som gått åt skogen. Man måste ha ett avstånd till det som hände.
Allra sämst, och mest patetiskt, är att börja ränna på krogen. Ofta blir de ditdragna av välmenande kompisar, ofta evighetssinglar själva. Och desperationen lyser. Särskilt förändrade är de inte.
Dessutom tjatar de hela tiden om sitt ex. Om relationen. Hur lockande är det? Fast visst, de är snälla människor. Men trååååååkiga! Och det här fortsätter i en nedåtgående spiral, ofta ihop med ett ökat intag av alkohol.
I vänkretsen kan man efter ett tag bli rätt påfrestande - varje gång ska man älta uppbrottet, som Johanna skrivit om. Och har det funnits en tredje part med i målet blir det ännu mer komplicerat.

Utan att kunna formulera det så där jävla perfekt tror jag att väljarnas flykt från socialdemokratin i mångt och mycket är en fråga om känsla, hur vi uppfattas. Som ett gäng präktiga förståsigpåare, snara att tala om för folk hur de ska leva sina liv. Ganska få av de jag träffat som bytt parti har gjort det för att de lusläst partiprogram, räknat ut vilken vinst de ska få - eftersom nästan alla som skulle göra det också är medvetna om att realpolitik är en annan sak än vad som lovas i en valrörelse.
Vi behöver en annan estetik i rörelsen. Som faktiskt erkänner att människor idag vill kunna välja själva - inte vill att nån annan ska välja åt dem. Så länge vi inte är glasklara med det kommer vi att uppfattas som överheten. Alla jag träffar vill ha mer pengar i plånboken. Det finns ingen särskild logik i det, man bara vill ha det.
Här kan också vår räddning ligga. För inom borgerligheten finns det en övertro på den egna förmågan. Man kan inte utläsa allt av opinionsundersökningar - vad som skulle behövas är en massa djupintervjuer, där man resonerar kring frågan, och jag är rätt övertygad om att det skulle visa sig att rätt lite har att göra med sakfrågorna. Väldigt många skulle säga att sossarna inte har förändrat sig, och de skulle faktiskt ha haft rätt på många punkter.
Självkritik är svårt. Det är ännu svårare när andra kritiserar och har rätt. Nyblivna singlar får ofta råd av sina bästa vänner, och det kan vara si och så med hur bra det är. Ibland kan det nästan vara bra att träffa sin före detta och fråga om vad fan som gick åt skogen - men inte på en gång; det måste gå ett tag.
Chanserna för att slippa leva ensam är att man orkar lyssna på kritik och vågar förändra sig. Annars får man väl köpa sig en ny skjorta, raka av sig håret, tatuera sig litegrann och ge sig ut i natten och hoppas på det bästa....

Kvarterskrogen....


Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. En servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt varierande kvalitet - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.
Vad heter din kvarterskrog? Och hur mycket präglar den dig?

Byggjobbaren twittrar


Det är ett helvete att skriva korta blogginlägg. Och svårt. Så för att utmana mig själv finns jag numera som twittrare. Mer om twitter här.
Mina försök hittar man om man följer http://twitter.com/#!/CalleFriden

Kvarterskrogen och hembygden


Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som hade väldiga mängder barn som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. Sen servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt tveksamt ursprung - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.

Spretande analyser....


För övrigt måste jag säga att jag blir alldeles vindögd av alla analyser av valet. Än är det för lite vänsterpolitik, än är det tidningarnas fel, än är det företrädarna. Vem vet, det kanske var fel på analyserna som gjordes före valet....

Högerns mentala hygien. Om låglöneimport.

Det finns en snubbe som heter Per Gudmundson som skriver saker på Svenskans ledarsida. Han hyser ett obeskrivligt hat mot arbetarerörelsen, och i synnerhet mot facket. Han får bre ut sig om diverse saker på ledarplats, och orsaken till det är förmodligen att han har åsikter som delas av den politiska ledningen för den tidningen. Han är gammaldags höger på riktigt.
Jag läser honom emellanåt på nätet (jag ser som sagt ingen orsak att köpa tidnin1gen; varje person som betalar bidrar till alliansens kassa. SLUTA MED DET I SÅNA FALL!!!), och idag har han som vanligt dragit till med ett av sina vanligaste angrepp.
Han hävdar att vår kamp för löner i Sverige är bristande solidaritet med de stackare som kommer hit. Kontentan i det han säger är att vi - facket - borde tillåta lönekonkurrens, i solidaritetens namn. Nån slags omvänd u-hjälp alltså. Kom hit, få uselt betalt, men det är i varje fall bättre än hemma i Polen (eller i Lettland eller Litauen).
Det är i vanlig ordning en fråga om mental hygien, och där har han skitigare i hörnen än de flesta.
Jag tror ju inte att Gudmundson läser det här, men för säkerhets skull kan man ju berätta att det knappast hjälper lönenivåerna i Polen om vi sänker våra - och våra sänks om vi accepterar att folk ska jobba för sämre pengar. Förutom allt annat som kommer att drabbas - arbetsmiljö, yttrandefrihet på jobbet, anställningstrygghet.
Istället är det så att våra löner drar upp lönerna i Polen. Det är så det funkar. Lönesänkningar har aldrig ökat lönerna - det säger liksom sig självt, eller hur? När den fackliga rörelsen - i enlighet med gammal god svensk tradition - tagit ett ansvar för landets finanser och haft låga lönekrav, har vi inte lyckats plocka tillbaka det särskilt fort.
Ja, vi vill att våra villkor ska gälla i Sverige. Vi accepterar inte att människor andra länder ska ha sämre villkor här än oss, bara för att det råkar vara snäppet bätrte än de har hemma. De ska ha rätt till samma sjukvård, till samma boendestandard, till samma rätt att yttra sig som oss - de ska inte ha det sämre med hänvisning till att det ändå råkar vara lite bättre än där de kommer från.
Det är rätt självklart, men det inser inte Gudmundson. Och det var rätt länge sen jag egentligen brydde mig om honom, men det här var så jävla dumt. Det kan dessutom vara bra att påminna folk i arbete om det hot såna som han innebär - han är inte en ensam galning som käkar lera på bakgården (fast man kunde tro det). Han är ledarskribent på en stor borgerlig tidning - och de borgerliga läser honom. Och förmodligen tror en och annan på honom.
Vi låter honom fortsätta med sina mentala dikeskörningar. Och sen kan han ligga där.


Bilden? Bilden är från fyrtiotalet. Ungefär som, Gudmundsons idéer


Back to basic, tack. Tankar om ledarvalet.


Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om vem som ska leda det socialdemokratiska partiet. Hur gärna jag än vill det så spelar personen en för stor roll idag, och många av de som har till jobb att tycka drar stora växlar på det.
Alla vill att det ska bli rätt - högern för att de vill att personen ska vara ett sänke för oss, sympatisörerna för att de vill ha ett lyft. Alla håller fram vilka kvaliteter som en ny ledare ska ha. Ytterst få har ägnat sig åt vilka saker som är no-nos.
I en samling tänkbara kandidater ägnar man sig åt att leta de främsta och bästa egenskaperna. Och - i enlighet med traditionen - skrapar folk med foten och säger, Nääääääää, inte jag. Inte lilla jag inte.

I den skaran har jag ingen favorit. Jag har ett par jag skulle vilja se i spetsen, men de sitter idag för långt från maktens nav för att komma i fråga, så jag skiter i det. Också för att jag vet att en rekommendation i det här läget lika gärna kan vara en dödskyss

Men däremot vill jag att den som ska väljas ska kunna driva ett par saker.
1. En insikt om att vi aldrig, aldrig mer får sätta oss med armarna i kors och tro att marknaden kommer att lösa arbetslösheten. Om inte marknaden klarar det får vi använda samhällssystemen för att få fart på det hela. Så har vi alltid gjort. Den lätta kantringen mot tesen att "det löser sig om marknaden får råda", har varit, och kommer alltid att vara misslyckad. De senaste fyra åren har visat att inte ens i Sverige - inte ens här! - löser sig saker om politiken abdikerar. Fast det har väl knappt sagts ett ord om arbetslösheten sen regeringen Reinfeldt valdes om.

2. Skaka fram bostäder. Behovet är akut. Och det skriver jag inte för att jag är byggnadsarbetare - det skriver jag för att nyproduktion av bostäder skapar nya arbeten; en byggnadsarbetare som bygger hus skapar jobb åt fem andra. Samhällsvinsten är enorm. Bostadsbehovet är inte heller konjunkturbundet - ungar vill flytta hemifrån även i dåliga tider, människor behöver anpassa sitt boende oavsett kris.

3. Se till att hela Sverige kan leva. Det finns nämligen lite land utanför storstadsregionerna, och inte ens den galnaste nyliberal tror att alla kan bo här. Det behövs vägunderhåll, kommunikationer, skolor. Framförallt behövs det en trovärdig politik, och där har vi själva varit alltför ansvarstagande.

4. Sluta tro att man kan spara på mänsklig omsorg. Det finns en nedre gräns för hur glest det kan vara med vuxna i skolorna eller på förskolorna, och vi börjar nå den. Hittills har besparingarna fungerat, liksom privatiseringarna, därför att det funnits ett nedre skyddsnät. Men det finns alltid plats för två armar till i vården, eller ett knä till att krypa upp i på dagis. Och så småningom tar de lönsamma utförsäljningarna slut - liksom pengarna. Ingen verkar tänka på att sänkta skatter också ger mindre intäkter till vår gemensamma kassa, och det är ur den pengarna till köp av privata vårdtjänster tas. Än så länge kan omsorgsbolagen locka med högre löner men vad gör de den dagen penningpåsen är för liten?

5. Samtidigt måste man sluta se företagande som ett hot. Det finns fortfarande alldeles för många som ser småföretag som djävulens påfund, när det i själva verket är småföretagarna som är framtidens fattigpensionärer. Vi kanske ska hitta en möjlighet att blanda egenföretagande med anställning på ett sätt som är lättare än idag, det kanske behövs särskilda finansieringsformer för den som vill starta eget.

Sen finns det en massa andra saker som också är viktiga, men om ledarvalet i slutänden bara kommer att handla om att hitta nån tvålfager, vältalig typ är vi farligt ute. Väljarna är inte dumma - och den borgerliga pressen, de betalda drängarna, kommer garanterat att slita ihjäl sig för att hitta fel och brister. Om vi då samtidigt saknar en politik för framtiden är det kört i varje fall.
Men arbete och bostad har varit paradord för arbetarerörelsen i många, många år, och det har fungerat. Det finns ingen orsak att tro att det inte skulle fungera igen.



Bilden? Politik är en massa överraskningar. I ett paket ligger en bakelse, i ett annat Svarte Petter...

Kärleken, ensamheten och samtiden...


Nöjd? Inte mycket va?
'Egentligen borde det ju vara så enkelt - två personer träffas, det gnistrar till, och sen är de tillsammans. I den ideala världen. Men nu är det ju inte så.
I den ideala relationen finns det inga ideal. Man blir kär helt förbehållslöst. Så har det väl antagligen varit under de flesta sekel sen vi bara var felande länkar. Men något hände för hundrafemtio år sen.
Helt plötsligt började vi skapa oss ideal. Massmedier blev massmedier och helt plötsligt fick drängen i byn upp ögonen för Jean Harlow, och pigan blev dödskär i Valentinos mörka ögon. Vi fick referensramar. Och det har präglat oss mer än vi tror - han den där Pavlov hade mer rätt än han trodde. Det handlar inte bara om att dregla över mat- och sovklockan - idag handlar det om att dregla över ouppnåeliga ideal, som Johanna skriver bra om.
Vi faller ju för stereotyper. Väljer inte alls så fritt som vi inbillar oss. Och vårt tilltagande välstånd tillåter oss också att välja - vi behöver inte ta det som står till buds. Fortplantningen är inte längre det primära målet med relationen. Alltså kanske vi söker nåt som ska passa oss perfekt. Ibland en artist, ofta en skådis. Där vi faller för rollen, därför att den passar oss så bra. Även om vi egentligen vet att den där sångaren, som röjer runt, egentligen är en stilla familjefar i förfärande hög ålder, eller där skådespelerskan egentligen är ett psykotiskt vrak. Men det är rollen de spelar som är viktig....
Dessutom väljer vi ett annat innehåll i relationen idag. Det som på sextonhundratalet företrädesvis var en ekonomisk transaktion, där gård och hushåll var viktigt, är idag en fråga om helt andra saker. Och ju svårare vi har att hitta rätt person, desto mer drömmer vi väl om det där idealet.
Vi har ju helt andra kontaktytor idag - man kan upptäcka varandra på de mest konstiga sätt. Ska Gudarna veta. Vi spelar roller på ett helt annat sätt också - den traditionella bilden av kärleken är ju fortfarande rätt fast i vår gemensamma bondehistoria. Ni vet, rusa över blomsteräng klädd i vitt. Kyrkbröllop!



Man kanske blir kär i att vara kär. Att längta och vara längtad efter. Kastas mellan sanslös lycka och djupaste förtvivlan. Och idag kan man ju få flera chanser - det är rätt skönt att man kan skilja sig idag; istället för att sucka över samhällets förfall när man läser skilsmässostatistiken kanske man ska jubla istället. Vad bra det är att folk kan bryta upp ur sina förhållanden, vare sig de är destruktiva eller bara slentrianmässiga. Och jag tror - till skillnad från andra byggnadsarbetare! - inte på att kan leva i en enda relation under hela sitt liv. Fan vad tråkigt!
Vi - sextiotalisterna - måste ju bryta ny mark här, för vår egen skull. Vi kan inte leva om våra föräldrars liv, och vi kan definitivt inte göra som våra barn. Tjugoåringarna har aldrig levt på annat sätt - för dem är det självklart, och som de anpasslingar de är (som vi alla är) tar de till sig saker och ting. Vi kanske kan få uppleva den stora kärleken flera gånger under livet - vilket vore underbart. Fast det kräver ju sin man och kvinna.
Det nyaste sättet att träffas på - teh Internet - kräver ju en del. Faktum är att dagens blixtsnabba kommunikation inte gynnar alla. Är man inte vän med tangentbordet kommer man på efterkälken - för det är märkligt hur viktig formuleringskonsten har blivit. Vi har kommit en bit från breven som lästes på rummet, i beredskapstälten, i lönndom.
De flesta är överens om att framtiden mer än någonsin hör till de som kan formulera sig i text. Och det gäller alltså inte bara om det handlar om ett klatschigt CV - det gäller faktiskt när det gäller relationer också. Kanske inte jättemycket än så länge, men tro mig, det kommer att bli allt viktigare. Idag kommunicerar vi allt mer med text - via datorn, via SMS. Vill man överdriva lite kan man säga att en rutten utbildning inte bara kommer vara ett hinder i arbetslivet i framtiden; det kommer att lägga krokben för kärleken också. Samtidigt ger ju också allt detta skrivande en möjlighet att komma under den där idealbilden - det finns alltid en annan människa bakom tangentbordet, bakom leendet.
Visst är det bra? För även om man inte behöver bli kär och förälskad i alla möter man i varje fall olika människor, och man lär sig något varje gång. Och nånstans är jag övertygad om att det finns någon för alla. Sen får det ta den tid det tar.
För i ett singel-Sverige som växer alltmer finns det också nån desperat längtan efter att vara tillsammans. Ensamhet är ett konstigt ord - för det kan både vara påtvingat och självvalt. I framtiden, till och med redan nu, finns det fler sätt att träffas på än någonsin tidigare, fast förr eller senare måste man ju träffas. Då får man hoppas att man lärt känna varandra såpass bra att man inte bara ser idealet...

Arbetsmiljön är en politisk fråga


Så var det dags igen - elektriker har i flera år arbetat på Karolinska i Huddinge, i lokaler som varit fullsmetade med asbest. De har exponerats - det är det fina ordet - för asbestfibrer. Jag träffar emellanåt folk som inte betraktar asbest som något märkvärdigt. De vet inte vad de talar om.
Man dör av asbest. Det finns inget som heter "det är bara lite asbest". Det finns strikta regler för hur det ska hanteras, men okunskapen är fortfarande stor.
Att stora företag fortfarande missar i projekteringen är tragiskt. Fast det är mer tragiskt att ett gäng människor nu ska vara oroliga i många år framåt. Fibrerna fastnar på kläderna, man drar in dem i hemmet, de hamnar i klädkorgen med ungarnas kläder. Och det går inte bort i tvätten.
Det finns mängder av dolda arbetsmilörisker - och idag har det blivit svårare att både upptäcka och förhindra sånt. Resurserna har krympt. Det är ett politiskt beslut från den nu sittande regeringen.

Tanken var att företagen skulle ta ett större ansvar i samarbete med facket. Såpass.

Istället har vi fått en situation där oseriösa företag utan vidare kan exponera sina anställda för kända risker, där Arbetsmiljöverket springer som förgiftade råttor för att åtgärda, och där fackets möjligheter att stoppa arbetet begränsats. Det finns inte tillräckliga resurser helt enkelt. Idag har Sverige skamligt lite pengar för att bedriva ett systematiskt arbetsmilöarbete - och med det menas att man inte bara rycker ut som brandkåren och stoppar akut livsfara, utan att man också kan skapa miljöer där man inte far illa och blir utsliten i onödan.

Den nu avgångne arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin tyckte man skulle sätta upp en GladSmiley på arbetsplatser som skötte sig. Undrar vilken smiley som de drabbade nu skulle tycka passa?

Men vart tog facket vägen? Om framtidshoppen...


Makthavare.se har gjort en uppställning över framtidshoppen inom socialdemokratin. Den är inte särskilt överraskande. Alla mycket kompetenta, men knappast folk som sitter med armarna i kors idag, utan i stort sett alla är ju redan inkörda i systemet (det finns några undantag, folk som faktiskt tänker i nya banor) men det är inte det som oroar mig.
Var är de fackliga namnen? De finns ju faktiskt. Framtiden för ett förvirrat parti ska inte utformas av samma sorts människor som de som skapade förvirringen. Jag kan direkt säga att fackligt aktiva medlemmar inom LO inte kommer klappa händerna åt makthavares lista. Å andra sidan vet jag att några av de "heta" framtidsnamnen inte alls vill vara med på listan. Och några kommer bli förgrymmade av att inte vara med.
Den som satt samman listan har säkert goda kontakter i den inre partikretsen. Problemet är att om man vill diskutera förnyelse måste man titta utanför just den kretsen. Våga släppa in några hermeliner. De som nu dras fram är ju de som har högljudda supportrar. Utan att ge mig på den som skrivit listan kan jag ju istället ge mig på de som lämnat uppgifterna. Självklart lanserar de kandidater som de själva gillar - men det betyder inte att de är framtiden.
Politik handlar om identifikation. Det är lika viktigt att vi har hotellstäderskor som företrädare som att det finns folk som har svindyra handväskor eller som är födda med ett annat modersmål. För om man menar allvar med nytänkandet måste man nog gräva djupare än den här artikeln gör.