Jag är stolt över min pappa

  På Fars Dag är vi många som skriver en rad om våra farsor. Antingen de finns där, inte finns där längre, eller kanske aldrig har funnits där. Och sen käkar vi en bit mat, snackar och minns.
  Man kan inte jämföra farsor. Alla är olika, har gjort olika saker. I sämsta fall har de varit frånvarande, kanske aldrig funnits där, eller så har de haft det jobbigt själva och inte varit några praktfarsor. Och jag kan lova att de flesta av dem - liksom vi, deras barn, som nu är pappor själva - alla haft dåligt samvete för att inte ha funnits där tillräckligt. Jobbat för mycket, varit borta för mycket, kanske strulat med både det ena och det andra.
  Och alla älskar inte sina pappor, långt ifrån.

  Men jag har en bra pappa, en pappa modernare än de flesta, som bytt blöjor, lagat mat, som uppmuntrat och tröstat. Bättre än bara så gott han kunnat, för han tillhör den generation pappor för vilka jämlikhet och jämställdhet inte var konstigt, utan naturligt. Det kan vara bra att komma ihåg det.
  Han och hans generationskamrater valde - valde - att inte bli som sina pappor. De valde att förstå att i ett bra samhälle är det ingen skillnad på män och kvinnor, det ska inte finnas skillnad. Många av dem gjorde det utifrån en ideologisk livssyn, andra gjorde det för att det bara kändes rätt. Toleranta, bra farsor som gick på föräldramöten, engagerade sig i föreningsliv och politik. Inga mesar, ånej, långt därifrån - även min pappa har tampats med obstinata tonåringar. Och de slogs inte. Tvärtom - män som slog sina partners sågs med förakt.
  De delade på ansvaret, så gott de kunde - man måste minnas att jämställdhetskampen inte drevs av kvinnor bara, utan det fanns massor med bra killar som både stödde kampen, och ställde upp. Utan de här männen hade landet sett ännu märkligare ut.

  Visst, folk med usla historiekunskaper angriper gärna den här generationen, för att de inte gjorde tillräckligt, men då har man dålig koll på hur cementerade könsrollerna var under sextio- och sjuttiotalet. Det var inte bara att öppna en dörr och sen var allt bra. Det var ett jädra brytande på den dörren, och man öppnade den millimeter för millimeter. Reformer, beslut, anslag. Barnomsorg, VAB, likalönkamp - har faktiskt varit saker som också angått många män. Liksom att ryta ifrån mot den andra sortens män, de där som anser att kvinnor hör hemma i köket och hemmet, mot sexualiserad reklam eller könsstereotypa leksaker.
  Samtidigt som de älskade fotboll, fräckisar och musik. Till exempel.

  Min pappa var med om det.

  Det är jag stolt över.