Olof och jag. Om Palme

  Jag är född på sextiotalet och politiskt intresserad, dessutom socialdemokrat. Det är klart att det är stört omöjligt att komma förbi Olof Palme. Han fanns ju där, som en central fyr ett medievatten som inte hade tunnats ut av tusen olika kanaler, där ett statsministerns ord betydde något, och uppmärksammades överallt. Där alldeles väldigt många litade så oerhört mycket mer på personen än på politikern, än vad det kan sägas göra idag.

  Jag kände inte Olof Palme, jag träffade honom ett par gånger, men jag känner människor som kände honom mycket väl, och rätt mycket av min bild av honom har naturligtvis färgats av det. Mina föräldrar var unga på sextiotalet, de deltog i Vietnamrörelsen, de hörde till generationen som erövrade kunskap om världen utanför Norden, de tillhörde de som kunde dra nytta av allt reformarbete - de var engagerade, släpade med sig barnen på möten och demonstrationer; mitt i allt detta stod Olof Palme, och de som var hans krets.

  Mina föräldrar kallade honom Olof, med den där intimiteten som så få politiker lyckas skapa till sina sympatisörer. Ytterst få kallade honom Olle, och bara en gång. Det finns nån skröna om att Gunnar Sträng skulle ha envisats med att kalla honom Olle, jag tror det gick över ganska fort, för han lär inte ha lystrat till det, och det låter dessutom inte som Sträng.

  Han fanns alltid där, ivrigt stretande framåt som en tax på sök, farandes land och rike runt, ständigt diskuterande, ständigt analyserande, en av de där människorna som verkar kunna flera tankeprocesser igång samtidigt. Jag minns nåt internationellt seminarium som SSU anordnade där några försökte sätta honom på det hala med att ställa frågor om Östtimor, och han gav en helt lysande sammanfattning av det hela, utan att fråga nån, eller titta i några papper. Där fanns ett antal representanter från andra frihetsrörelser i världen, och han diskuterade utan vidare med dem på franska och spanska har jag för mig, förutom engelskan. Vi var ytterligt imponerade, och inte bara vi redan frälsta, utan även journalister. Och grejen var att han inte gjorde en grej av att han kunde prata andra språk, han bara gjorde det. Hans anspråkslöshet var slående.

  Redan då var det många som försökte få det till att Palme körde en enmansshow i det socialdemokratiska partiet. Folk som inte har en aning om hur det går till i ett politiskt parti. Här är det ingen som gör som hen vill - här handlar partiledarrollen om att sy ihop olika sidor, olika som hund och katt, och inte om att trumfa genom sin egen åsikt oavsett motstånd. Såna partier brukar inte vara så länge. Folk har en tendens att lämna då.

  För Olof var realpolitiker, det måste man komma ihåg. Det hade han varit idag också - det kan vara en bra spark på knät åt drömmare som intalar sig att dagens socialdemokrati hade varit heelt annorlunda om han fått leva (och hade han fått leva hade han varit borta från den politiska hetluften för länge sen hur som helst). Det är inte enstaka individer som styr stora partier, för då överlever man inte. Jag tror inte att politiken sett så mycket annorlunda ut idag oavsett vem som varit partiledare för socialdemokraterna, därför att världen hade inte sett annorlunda ut - vill man vara lite olyckskorp kan man ju säga att världsutvecklingen idag, och därigenom den svenska utvecklingen, är logisk och ofrånkomlig beroende på befolkningstillväxt, en okontrollerad kapitalism och krympande resurser. Det hade Olof kunnat göra mycket lite åt. Arbetet med att minska skadorna av samma utveckling hade han antagligen inte gjort särskilt annorlunda.

  Det säger däremot en del om en vilsen vänsters virrvägar, när de lyfter fram Olof som nån slags ideal idag, samme Olof som avskydde kommunism och kollektivism lika mycket som han avskydde fascism och diktatur. För antikommunist var han, och likt andra antikommunister hade han varit långsint.

  Han var inget helgon, självklart inte. Stora politiker kan inte vara det, de sitter alltför ofta i valet mellan pest och kolera, där man måste offra något. Inte heller var han snäll i debatter, men varför ska man vara det - man ska beskriva potatisar som potatisar. Han hade naturligtvis vita fläckar i sin politiska uppfattning, och ingen har en aning om hur han reagerat på dagens stridsfrågor.

  Men han var också en politiker av sin tid - han hade knappast vuxit fram i ett medielandskap där man måste vara perfekt in till tristess, där kompisrelationer emellanåt uppenbarligen är viktigare än kompetens, eller där man också måste köra över ministrar och krossa ungdomsklubbisters drömmar därför att pengarna inte räcker till. Han uppstod i ett beigt politiskt landskap där dessutom socialdemokratin verkligen var en massrörelse, och det fanns också en bredare politiskt kunskap i valmanskåren, därför att det urvattnade medielandskapet ännu inte hade gett folk möjlighet att slippa undan verkligheten.

  Jag saknar Olof, men jag drömmer inte om att få honom tillbaka.