Politik är inte som en Aladdinask där man kan välja bara godbitarna

  En av de saker som irriterar mig allt mer är professionella och icke-professionella tyckares ovilja att dyka upp i verksamheter de kritiserar. Just för mig handlar det om ett visst parti och fackföreningsrörelsen i allmänhet, men Byggnads i synnerhet.

  Det är lätt att skriva en ledare i Aftonbladet där man stenhårt - men givetvis kärleksfullt - angriper regeringen och/eller det socialdemokratiska partiet om man inte ens är medlem eller satt isn fot på ett möte. Jag är övertygad om att det är likadant i andra partier, fast jag vet inte säkert.

  Många av de som idag sitter i soffor eller kommenterar dagspolitik - både yrkesmässigt och som intresserade privatpersoner - har inte en jävla aning om hur det ens går till i en demokratisk organisation. Några - Byggnads - har nån gång varit på ett fackmöte, men blir uttråkade av formalia (som måste hanteras), av ämnen de inte är intresserade av (Byggnads) och, framförallt, blir chockade och arga över att några_säger_emot. Och då kommer de inte mer utan sätter sig på sin kammare och skriver upprörda inlägg på sociala medier (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).

  Just detta sista verkar vara den jobbigaste delen - att bli emotsagd, och ofta av människor som kan frågorna på sina fem fingrar. Det gäller både ledarskribenter och den arge amatörtyckaren (Byggnads, socialdemokratiska partiet). Dessutom blir man tvungen att vänta på sin tur; man har inget försprång för att man är bloggare eller ledarskribent eller bara arg (vi hedrar semikolot idag).

  Folk ska ha åsikter, naturligtvis, hemskt vore det annars, men frågan är om politik verkligen ska styras av skribenter som ska tycka varje dag, av folk som påstår sig vara sympatisörer men som aldrig varit engagerade i organisationerna men ändå! anser att de kan kritisera samma organisationer (kärleksfullt, givetvis) och ställa krav på omedelbara förändringar, men att andra ska driva frågorna, utarbeta förslag och genomföra det hele.

  Politik är inte så enkelt. Jag träffar ofta människor som lutar åt ena eller det andra hållet, men det kan finnas nån liten fråga där de har en helt annan uppfattning och se då går det inte ( Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO). Man vill bara plocka russinen ur kakan, och har ruskigt svårt att acceptera vare sig motsatta åsikter eller att man får spö i omröstningar. Respekten för beslut som fattats av de som faktiskt valt att påverka politiken inifrån och underfrån är minimal, kort sagt (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).

  Jag är knappast ensam om att ha förlorat voteringar i hjärtefrågor, men såna är spelets jävla regler, och väljer man då att argt ta sin hatt och gå har man missat vad politik handlar om. Man får helt enkelt en hel del på köpet när man går med i en intresseorganisation (Byggnads, socialdemokratiska partiet, scouterna, frikyrkan, nudisterna whatever).

  För man gör det mycket lätt för sig när man bara driver sina egna frågor, vilket häpnadsväckande många gör på ledarsidor eller sociala medier. Det är lite svårt att vara invandringsvänlig och därefter tycka att Sverigedemokraterna har bästa skolpolitiken, eller, för att ta ett aktuellt exempel, vilja ha lägre skatter och avsky lagstadgad minimilön (Byggnads). I varje fall om man tänker sig påverka politiken på allvar.

  Dessutom är det ju så att många av de som idag skriver är bra just på att skriva men är helt odugliga i en debatt inför andra. Totalt värdelösa. Vilket också, vid närmare eftertanke, kan vara en orsak till att de väljer just skrivandet. Och tvärtom.

  Politik bestäms inte av enskilda högröstade tyckare än, och det ska vi vara glada för.