Vill man söka sig till hyfsat opartiska nyhetskällor får man allt lita på den statliga radion och TVn. Visst, jag hör det upprörda vrålet från diverse folk på ytterkanterna, men se det så här - om både tokvänster och våldshöger är missnöjda med bevakningen gör de förmodligen något rätt (under det allmänt hållna paraplyet av diverse grundlagsskyddade friheter). Jag är inte heller nöjd, jag tycker de är på tok för mesiga mot ytterkantspredikanter, och att de för mycket sneglar på tittarsiffror och att "vara rätt" (vilket alltid betyder att man ska ta in nytt okunnigt folk, men som har kompisar i organisationen). Men så är det förmodligen med alla - de är ju tyvärr inte så många i ett globalt perspektiv - medier som finansieras via avgifter eller skatter.
Det är skillnad mot tidningar. Såna startas för att driva opinion. Det finns inget som är så skrattretande som när våldshögern (det är faktiskt mest de därför att de är obotligt obildade nästan hela högen) skränar om att de minsann måste få lika mycket plats som de etablerade partierna.
Skulle inte tro det. En gång till - tidningar har sedan tryckerikonsten blev överkomlig för fler än de allra rikaste använts för att påverka opinioner. Den som startade en tidning hade åsikter hen ville sprida. Den som inte gillade dessa åsikter kunde starta en egen tidning, Eller ta livet av den som startade den första tidningen. Eller bli dödad själv - historien är full av folk som duellerat med varandra baserat på saker de skrivit om varandra i sina tidningar. Om detta har jag skrivit en massa på annan plats som här, om Fäderneslandet - dåtidens Avpixlat - eller om Aftonbladet, vars ägare satt på Långholmen ett antal gånger för saker han skrivit i sin tidning. Likadant med olika tidningar på vänsterkanten - där var det mer eller med underförstått att man skulle tillbringa tid på fästning, för att man skämtat om överheten eller krävt rösträtt eller semester eller nedrustning.
Nu är det den nye ägaren till Metro som gett sig in i saker han inte begriper (vilket är populärt bland människor med stora egon och stor plånbok, i enlighet med ekvationen "jag är en duktig affärman = därför är jag duktig på allt annat också") och därigenom ryckt undan mattan på sig själv och sin tidning - därför att inte heller han begripit vad det här innebär. Metro var en gång på världen nyskapande - en tidning som hyfsat neutralt rapporterade viktiga händelser och vars primära syfte var att generera pengar åt sin ägare, utan att ägaren hade minsta åsikt om vad som framfördes. Istället för att vara agitatorisk var den rent kommersiell. Däremot insåg den - på den tiden - unga och våghalsiga redaktionen att det fanns en mängd saker man kunde göra för att skapa ännu mer läsvärde i tidningen (och på det fler annonsintäkter).
Det som sker nu är precis tvärtom - men också självbeskrivande. Sällan har det där gamla talesättet "det tar en evighet att bygga upp ett gott rykte men en bråkdel att förstöra det" passat bättre.
I grunden visar det också på en skrämmande okunskap om vad en fri press är, hur den fungerar och vad man kan säga eller inte säga för att inte förarga folk. Man behöver inte vara professor i journalistik för att förstå att Mats Qviberg skulle reta upp en del folk genom att låta sig intervjuas av fascister. Och dessutom i efterhand försöka få det till att han "nog inte"hade koll på vilka de var... vilket ni kan läsa mer om här
Men man funderar ju lite på varför Qviberg ger sig in i tidningsvärlden. Exakt vad är det han är ute efter? Är det månne en egen liten plattform för att torgföra sina egna åsikter, vilka de nu må vara? Hur som helst vore det synd om den banbrytande Viralgranskaren försvann, som under sin levnad fått väldigt många annars oinsatta att fundera en eller två gånger inför vansinnigheter, vilket jag tyvärr inte tror att TV4, denna smaklöshetens herre i de dummas kungarike, kommer kunna göra, hur gärna de än vill få det att låta så.
Jag vet inte alls men gör han det så har han fina fotspår att trampa i - för det är det tidningar är till för. Sen får han ju själv bestämma om han vill dö för sina åsikter, eller låta andra dö. Vilket då rakt inte är alla förunnade - de flesta som dör för sina åsikters skull hade förmodligen inte valt det.
För många är naturligtvis detta självklarheter, om man är en trägen läsare av nyheter, om man är aktiv, kanske till och med tar del i debatten själv, har ett bildat utbyte av åsikter med folk som är artiga eller i varje fall inte hotfulla. Det är inte för er jag skriver.
Jag får faktiskt mejl emellanåt där folk med mer än mörkbruna åsikter kräver att få vräka ur sig dem precis var och när och hur de vill - inklusive på den här lilla bloggen. Och när jag inte låter dem göra det är jag minsann en dålig demokrat yadayada, motståndare till yttrandefrihet och gud vet vad. Precis som på vilken insändarsida som helst.
Det finns en fara i det här, nämligen att folk inte vågar ställa upp i debatten, inte tar fackliga eller politiska uppdrag, inte vågar sätta ut sitt namn längre. Kvar blir en spelplan där precis de som är de hotfulla kommer att våga vara kvar, därför att de konsoliderar sitt politiska budskap med en rejäl dos av förtäckta hot, eller rent av helt öppet: Säger du emot så dräper vi dig!
På den banan måste de som idag äger tidningar orka stå emot, inte bara jaga klick och intäkter. Ta ställning kort och gott. Jag är inte så säker på att Mats Qviberg kommer klara det. Han kan för lite och han vill för mycket, i bästa fall. I sämsta fall har han en helt annan plan, och det bådar i så fall inte gott...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar