Jag hamnade bredvid några unga tjejer på fiket idag. Gymnasister, satt med sina datorer, gjorde absolut sista uppgifterna. Mycket latte och allmänt fniss - en som var lite ordningsman och stup i kvarten försökte samla ihop styrkorna. Det gick så där.
Mitt i alltihop började de diskutera kost och näring och kroppar. Och ingen - ingen! - av dem var nöjd med vad de hade. De såg helt normala ut. Vanliga unga kvinnor, redan så medvetna om hur de bör se ut, hur de ska föra sig, vad som betyder nåt.
Jag tror inte de var särskilt ytliga, de pratade om annat också, om sommarjobb - viktigt att inte bli blåst - om att flytta hemifrån - fixa hemförsäkring! - pojkvänner - alltså, han är SÅÅÅÅ barnslig. Och så vidare. Vanliga tjejer.
Det jag fäste mig vid var att en av dem tränade med sin mamma. Ofta. För mamma var helt hysterisk när det gällde kropp och kost och kondition. De andra tjejerna var avundsjuka på det - för deras mammor var tydligen överviktiga, enligt nån norm, men ointresserade av att träna.
Sen hade jag fikat färdigt och gick därifrån. Funderandes på om de här mammorna som var "ointresserade" kanske bara inte hade tid - de kanske hade både jobb och ansvar för matlagning, städning och småsyskon. Eller om de verkligen var överviktiga, som döttrarna hävdade.
Det är inget särskilt med det här att det var unga tjejer. Unga grabbar är ofta långt mer tröttsamma att lyssna på, men de är minst lika fixerade vid att se perfekta ut som tjejerna. Det handlar heller inte om några få - det här är ett samhällsuttryck som unga människor knappast kan värja sig mot. Och det är de äldre generationerna som upprätthåller det.
- Kan man inte bara få vara lite småfet och ointressant? som en yngre kille sa en gång till mig. Måste man verkligen vara så många saker på en gång? Jag har fan fullt upp med allt annat så jag hinner inte träna eller ha magrutor. Måste man ha dåligt samvete också?
Och nåt ligger det i det. Idag är det nästan kriminellt att säga att man inte gillar att träna men ska det verkligen vara ett mått på ens personlighet? Jag känner en radda människor som tränar som galningar och det har då rakt inte förbättrat deras personligheter (så tillvida att de är ungefär nu som då, för att vara övertydlig mot de här som tar eventuell kritik mot träningshysteri som en personlig förolämpning). Tyvärr är det så att en ung "fit" människa idag verkar ha fått ett försprång mot nån som bara tränar lite grann, och kanske gillar att slöa framför TVn (ytterligare nåt som man knappast kan yvas över längre).
Att unga människor känner sig pressade tror fan. Jag är knappast oskyldig själv, ibland undrar jag hur mitt eget leverne, med en intill ätstörningsliknande relation till mat under perioder av träningsmani påverkat de närmaste. Jag kan inte ens hävda att jag tränat för att det varit roligt hela tiden - för alldeles för ofta har det varit ett liv som nån sorts vilsen krigarmunk i askes och desperation. Vilket jag kan säga efter över fyrtio år i gymet. Ge mig inte nåt "hälsoperspektiv" nu - det handlar om att bedömas utifrån sitt yttre.
Men jag återkommer till de här tjejerna - alldeles för medvetna om vilka yttre krav som kommer ställas på dem; oavsett vilka examina de klarar av kommer de att mötas av utseendekrav och folk som förfasar sig över att de inte är "i form" tre veckor efter födslar. Mötas av män som - trotsande sina egna tillkortakommanden - kommer att bedöma deras utseenden som avelsston. Mötas av yrkesmässiga krav på att se representativ ut, samtidigt som manliga kollegor ser ut som de shoppat kläderna i Stadsmissionens containrar.
Hur fan kunde vi bara ha kommit hit? Där unga män - och kvinnor - tittar på idiotprogram på TV, där deltagarna i Ex on the beach är så jävla korkade - jo! - att jag vill skrika rakt ut (jag har sett ett avsnitt, med munnen vidöppen i häpnad över hur evolutionen gått vilse) eller där vi som tittare profiterar på andras olycka och oförmåga att hantera pengar. De är oftast otränade också, som nån skrev på nätet.
Samtidigt slåss unga kvinnor för att bara få växa upp och bli något de själva vill bli i massor av länder. Få rösta, få jobba, få klä sig som de själva vill, få leva med vem fan de själva vill. Och det är inte bara deras kamp - det vi lär oss är att om det blir bättre för kvinnor blir det bättre för alla, blir det bara bättre för män blir det bara bättre för just män.
Vid sidan står nu min generation, vi som hade föräldrar som tog de sista stegen mot vad man kunde tro var jämlikhet, med förskolor, föräldraledigt, VAB, lönekartläggningar, varvade listor till politiska församlingar (i vissa partier) och verkar ha lagt ner allt sånt. Lite för ofta hör jag jämnåriga som enögt påstår att "det är rätt bra nu, vafan ska du hålla på och bråka för?" Eller "det går för fort med det där vettu, fan vad de bråkar feministerna (invandrarna, bögarna, funktionsnedsatta), de kan ju inte få allting på en gång jöh..."
Till er vill jag säga - hur är det nu med era egna döttrar? Är det OK att de ska betraktas som föremål, väljas från sin knullbarhet? Inte kunna gå hem själva från krogen, bli inklämda och flåsade på i ett hörn på första jobbet, få sämre lön för att de är tjejer, få kukbilder i mejlen eller på sociala forum, ha sämre tider och villkor än de män de kommer leva med? Era söner kommer säkert klara sig. Inte för att de är smartare utan för att de växer upp i ett land där män fortfarande har makten och ger varandra makt och möjligheter.
Jag tänker inte tala för kvinnors sak, de gör det så bra själva. Jag talar till männen och till de kvinnor som vant sig vid att bli talade till av män. Ska vi stå ut med att ha det så här - att kvinnor måste vara snygga och smala för att få lyckas? Kan det inte bara räcka att få vara människa?
Jag skriver det här på Mors Dag. Min mamma är inte med oss längre, hon har varit borta i snart tjugo år. Hon fick se en fantastisk utveckling i Sverige, där hon som fattig arbetarflicka ändå fick möjligheten att utvecklas och ta plats - till skillnad från hennes egen mamma, barnhemsbarnet, som också stred på sitt sätt för att ensam ta hand om barn och hem. Men min mamma skulle knappast ha varit nöjd - hela sitt liv förde hon en kamp mot odugliga karlar som gjorde karriär framför näsan på henne, och hon och hennes generationskamrater fick faktiskt ta en jävla massa skit för saker de ville, och som de små småningom lyckades med. Men det var nog inte för att det skulle göras TV-program där deltagarna framställs som chockerande dumma, men snygga, men oerhört korkade, men liggbara...
Det handlar som sagt inte bara om unga kvinnor, det måste man ju alltid säga, fast risken för att en ung man skulle bli tafsad på av sin förste arbetsgivare känns ju liksom inte jämförbar. Eller att han per automatik skulle få sämre lön än sin kvinnliga kollega bara för att han är man.
Vi pratar ju knappt om det här längre på bred front. De som pratar om det pratar nästan bara med varandra, och jämlikheten är liksom demokratin något som varje generation måste vinna åt sig själva om och om igen. Det finns väldigt få självklara saker i samhället idag - det var inte längre sen jag såg utvikningsbilder i en byggbod hos ett större företag, något som varit helt omöjligt för ett par år sen. Men förmodligen ansåg företaget att slaget var vunnet, "värdegrunden var implementerad" och sen la man jämställdhetsarbetet på hyllan - och, poff, så dök sexismen upp igen.
Käre man som läser det här - det här rör din mamma, din partner, dina döttrar. Prata med dom om det här, du kommer bli så jävla förbannad över historier som alla - alla! - kvinnor kan berätta. Det handlar inte om nån ansiktslös brud nånstans, det handlar om hur vi män inte ser problemet, tror att det inte händer oss. Om hur det känns att vara "blek och fet och ändå vara tvungen att ha bikini" som en tjej sa, eller att ha mobilen i högsta hugg. startklar, när de går hem på natten, eller om att upptäcka att den nyanställde killen direkt fick 1500 mer i månaden, eller att bli gammal och ha usel pension, eller att alltid vara den som ska ta ansvar för sina åldriga föräldrar, trots att det finns flera bröder som bor närmare.
Samt att ständigt ha dåligt samvete för hur man ser ut.
Det kunde man gärna prata om på Mors Dag. Och alla andra dagar också.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar