SSU har avhållit kongress under sommaren, för den som inte noterat det. Det finns anledning att påminna om det eftersom ungdomsförbunden numer för en tillvaro i skuggan. I Uppsala kan väl det största livet ha varit kring gratiskonserten med Timbuktu som man bjussade på, men kring den politiska debatten har det varit tyst, förutom en del traditionsenligt hoande från högerspökena.
Man tar inte ungdomsförbunden på allvar - det är knappt de tar sig själva på allvar. Och jag tänker inte påminna om hur jävla bra det var på min egen tid, för det var det inte, annat än att vi var fler. Det är samma konflikter mellan samma stammar som då, och frågorna borde därför vara ungefär de samma.
Men nu är det inte så.
Istället för att våga fundera över vad landets befolkning vill ha ägnar sig SSU åt att tala om för landets befolkning vad den borde vilja ha. En attityd de delar med ett skrämmande antal andra, fast äldre, socialdemokrater. Man skriver folket på näsan helt enkelt. Och så skakar man liv i gamla slagord, och idéer, som hör hemma på 70-talet. Det borde ju glädja mig, men jag gillade det inte då heller. Tack, vi behöver inte löntagarfonder. Vi behöver inte långeliga diskussioner om socialism eller anti-kapitalism heller. Det vette fan om vi ens behöver skria om införandet av republik heller.
Vad som däremot behövs är debatt om anställningsregler - jag gillade inte §32 på den tiden det begav sig, men det är inte heller bra att alltfler unga kan få vänta tio år på att få en fast anställning. Vad vi behöver prata om är egenföretagande för unga. Om arbetsmiljö. Om en skola där man faktiskt lär sig nåt. Om hur vi skapar nya arbeten i en föränderlig tid. Demokrati - nu var jag inte på kongressen men jag har läst en del uttalanden och jag saknar definitivt ett angrepp på en diktatur som ligger oss mycket närmare än Burma eller Iran. Gissa vilken? Att ha gäster från Vitryssland är jättebra, men sen då?
Eller varför inte kräva kvotering av unga och invandrare i det egna partiet? Eller inse att egenföretagare inte är djävulens påfund, utan att alldeles väldigt många idag faktiskt vill jobba så. Eller att folk faktiskt måste kunna tjäna pengar utan att behöva huka i buskarna. Man kan ju också fråga sig hur progressivt det är att säga nej till Lissabonfördraget? Se där en fråga som får i varje fall mig att kippa efter andan. Varför då nöja sig med att stanna kvar med Nicefördraget? Och vem tror att återförstatliganden skulle vara bra? Förutom folk med skygglappar?
Det finns historiska orsaker till varför SSU krympt. Det är mitt fel. Mitt och alla andra som gick från SSU till parti eller fack, och som tog med oss frågorna. Så gjorde ju Mona och Nuder och Anna Lindh - tog med sig sina hjärtefrågor och etablerade sig som unga - ja, inte Nuder då - profiler i riksdagen, på ett vis som inte Ringholm eller Carlsson eller Nygren gjort. Sen kan det säkert finnas andra orsaker också, och en kan ju vara det totalt obefintliga samarbetet mellan SSU och fackföreningsrörelsen.
Att vara ung och facklig i SSU har aldrig varit särskilt lätt. Man blir ett slags knegaralibi, och man vet om det. I synnerhet om man också aldrig tänkte sig en yrkeskarriär inom politiken, och det är synd. Inom SSU finns det fortfarande en arbetarklassromantik kvar som är både trist och hyfsat kränkande, men den kommer sig ju också av att unga människor som jobbar väljer facket istället för SSU, i den mån de alls väljer att engagera sig. Ännu tristare är ju att den tendensen växer sig allt starkare. Vad hände med att vara LO:s ungdomsförbund?
Unga idag är inte alls så ointresserade av politik som man kan tro - Piratpartiets framgångar visar ju det - men man måste ju driva frågor som engagerar. Om SSU vill ha en framtid är det väl dags att fundera på den. Inte bara ha förbundet som egen språngbräda, utan se till att det finns kvar. Och då måste man börja gå i takt med ungdomen.
Bilden: SSU:s ordförande Jytte Guteland och Timbuktu
