Precis som många andra får jag emellanåt ett behov av att förklara mitt bloggande; göra ytterligare en programförklaring. Exakt varför det blir så har jag ingen aning om men jag antar att det beror på någon slags tveksam,het kring huruvida det jag skriver faktiskt betyder någonting.
Nu råkar jag tro att det gör det, men jag har varit tvungen att strama upp mitt tyckande rätt mycket - det är helt uppenbart att bloggar som spretar åt för många håll blir rätt tröttsamma efter ett tag. Frågan är ju om jag som bloggare egentligen har så intressanta åsikter som jag tror - och oftast är nog svaret Näpp! Extra uppenbart blir det när olika bloggare yttrar sig i frågor de faktiskt inte behärskar. Rätt kul kan det bli också...
Jag hinner inte - orkar inte - uppdatera mig så ofta. Huvudsyftet med UtsiktFrånEttTak är ju att dokumentera mitt arbetsliv. Sedan kan det bli en hel del politik också, och konstigt vore annars eftersom jag är en politisk människa. Men det finns åtskilliga andra bloggar där man både kan diskutera och lära sig ett och annat, och de är dessutom ofta bättre på det. Bloggen har ju en demokratisk nackdel eftersom den förutsätter blixtsnabb respons - finns inget värre än att gå i dagar och vänta på ett svar, vilket faktiskt verkar skada debattklimatet.
Jag har länkat till ett par bra bloggar där man kan få ta del av åsikter som jag inte alltid delar men alltid respekterar, och flera av de bloggarna har dessutom en avsevärt bättre fart på debatterandet. Flera har dessutom sidorna fulla med länkar till ytterligare bloggar.
Däremot har jag bara länkat till de bloggar jag regelbundet tittar in på - jag är inte särskilt intresserad av nyliberala bloggar. Inte för att de är inkompetenta - men de är så fruktansvärt ointressanta och förutsägbara.
Som kunskapsinhämtare föredrar jag fortfarande det tryckta ordet - jag ska återkomma till det i ett annat inlägg. Det blir helt enkelt för mycket tyckande på bloggen och alldeles för lite kunskap. Detta är för övrigt en slutsats som rätt många kolumnister skulle behöva dra - många bloggar dessutom i enlighet med devisen "Jag tycker, alltså finns jag".
Emellanåt skulle man kanske vilja påminna om att det Descartes menade var "Jag tänker, alltså finns jag". Det är inte svårt att på ett par rader fullständigt radera ut sin egen heder genom obetänksamhet eller - oftare - okunskap.
Berömmelse varar i femton minuter med den moderna tekniken, vanära varar för evigt. Vilket också är en orsak till att jag på min egen blogg även fortsättningsvis kommer begränsa mig till ämnen jag har en smula hum om - och sedan ha åsikter på andra ställen också...
Bloggandet är också helt uppenbart en klassfråga - det är till för de som har möjlighet att skriva lite när andan faller på. Vilket är uppenbart när jag läser vid vilken tidpunkt inlägg på bloggar är skrivna. Vem fan kan skriva ett tvåhundra raders blogginlägg kl 1122 en onsdag, om man inte faktiskt anger i sin presentation att man är riksdagsman eller ombudsman eller student?
En vanlig löneslav har knappast den möjligheten. Man får koncentrera sitt tyckande till sin fritid, vilket inte alltid är så lätt.
Därför blir inte bloggen uppdaterad så ofta som den borde, men jag hoppas jag kan fortsätta irritera och förnöja en smula även framledes.
Valet 2010 vinns på arbetsplatserna!
Nå, nu får vi konflikt. Det behöver vi. Att just Handels, med mängder av lågbetalda kvinnor, får ta smällen ska de ha heder av. De tar återigen upp fajten där den måste tas - på arbetsplatserna. Jag har tidigare skrivit att missnöjet med facket knappast beror på att folk tycker att facket engagerar sig för mycket - tvärtom. Det man vill ha är strid - för vettiga villkor, för bättre arbetsmiljö, och naturligtvis för några extra kronor.
Ingen ska inbilla mig att det finns minsta substans bakom Svenskt Näringslivs argument om att det skulle vara för dyrt. Det stoppade minsann inte direktörerna från att höja sina egna löner, sina pensioner, sina bonusar. Vad trodde de?
Nu råkar jag veta att de där bonusarna egentligen är en munsbit i sammanhanget, men man kan aldrig - hör du det Stefan Fölster! - komma från det Goda Exemplet. För att inte tala om det dåliga exemplet - i dagarna förkroppsligat av miljonregn över de som redan har mest. Sedan visar det sig att borgarnas jobbavdrag gynnar de som tjänar mest (hallå, någon som är förvånad?), att jobben inte alls kom i den takt man lovat (eftersom de flesta nya jobb som uppstått är resultatet av den förra regeringens politik) och att saker helt plötsligt börjar bli dyrare. Är det någon som är förvånad?
Och att Svenskt Näringsliv stoppar avtalet mellan Svensk Handel och Handels på grund av en kvinnopott är rent osmakligt. Men jag vet också att det var så här det skulle bli - under åren 2007-2009 ska ryggraden knäckas på svensk fackföreningsrörelse. Men tupparna på Blasieholmen är lite för unga och oerfarna för att inse tyngden hos en förbannad fackförening.
På samma vis är ett gäng av den yngre borgerliga nomenklaturan helt oförberedda på hur en arbetsmarknadskonflikt kan se ut. Och hur effektiv den är. Det är fler än dagens minstrar som tidigare kommit ur elden med repat skinn, innan de lärt sig att man retar inte upp svenska jobbare.
Själv ser jag fram mot ett stormigt engagerat år - det har redan börjat för vår del. JM sätter fyra byggen på stupstockslön, flera andra vill tjafsa om enhetstiderna. Intet av detta är menat att förvåna - vi visste att arbetsgivarna skulle vädra morronluft efter valet. Det kan bli riktigt roligt det här.
Och det är det här vi behöver - en höger som kastar av sig masken och agerar som den kapitalist den är. Man måste veta vem som är ens fiende för att kunna slå tillbaka. Mycket av den socialdemokratiska veligheten ligger i att fienden har omgrupperat och flera av våra företrädare verkade helt låsta vid gamla positioner - när en ny verklighet verkligen ropar på nya metoder.
Till detta ska vi återkomma!
Ingen ska inbilla mig att det finns minsta substans bakom Svenskt Näringslivs argument om att det skulle vara för dyrt. Det stoppade minsann inte direktörerna från att höja sina egna löner, sina pensioner, sina bonusar. Vad trodde de?
Nu råkar jag veta att de där bonusarna egentligen är en munsbit i sammanhanget, men man kan aldrig - hör du det Stefan Fölster! - komma från det Goda Exemplet. För att inte tala om det dåliga exemplet - i dagarna förkroppsligat av miljonregn över de som redan har mest. Sedan visar det sig att borgarnas jobbavdrag gynnar de som tjänar mest (hallå, någon som är förvånad?), att jobben inte alls kom i den takt man lovat (eftersom de flesta nya jobb som uppstått är resultatet av den förra regeringens politik) och att saker helt plötsligt börjar bli dyrare. Är det någon som är förvånad?
Och att Svenskt Näringsliv stoppar avtalet mellan Svensk Handel och Handels på grund av en kvinnopott är rent osmakligt. Men jag vet också att det var så här det skulle bli - under åren 2007-2009 ska ryggraden knäckas på svensk fackföreningsrörelse. Men tupparna på Blasieholmen är lite för unga och oerfarna för att inse tyngden hos en förbannad fackförening.
På samma vis är ett gäng av den yngre borgerliga nomenklaturan helt oförberedda på hur en arbetsmarknadskonflikt kan se ut. Och hur effektiv den är. Det är fler än dagens minstrar som tidigare kommit ur elden med repat skinn, innan de lärt sig att man retar inte upp svenska jobbare.
Själv ser jag fram mot ett stormigt engagerat år - det har redan börjat för vår del. JM sätter fyra byggen på stupstockslön, flera andra vill tjafsa om enhetstiderna. Intet av detta är menat att förvåna - vi visste att arbetsgivarna skulle vädra morronluft efter valet. Det kan bli riktigt roligt det här.
Och det är det här vi behöver - en höger som kastar av sig masken och agerar som den kapitalist den är. Man måste veta vem som är ens fiende för att kunna slå tillbaka. Mycket av den socialdemokratiska veligheten ligger i att fienden har omgrupperat och flera av våra företrädare verkade helt låsta vid gamla positioner - när en ny verklighet verkligen ropar på nya metoder.
Till detta ska vi återkomma!
Nu börjar huset ta form, både invändigt och utvändigt. Balkongerna väger hur mycket som helst och stämpas upp med balkongtorn innan all armering brunnit fast. För att det inte ska kunna röra sig kryssar man tornet åt olika håll. Bakom all plast finns den råa fasaden, som så småningom ska kläs in med nånting. Skam till sägandes har jag inte en aning om vad det blir.Just nu är utfackningsväggarna klädda med gnu.
Vi bygger alltså ett inre väggskelett av bärande platsgjutna betongväggar. Utåt gatan sätter vi däremot utfackningsväggar, dvs icke-bärande prefabricerade byggelement som levereras i råskick, precis som på bilden. De monteras, fästs i bottenregeln och justeras in med hjälp av PASO-stämpen så de står lodrätt (eller så nära det går, trä är inte alltid spikrakt).
Men när filigranet ligger på och valvet är gjutet måste man också sätta fast utfackningsväggen i taket - med långa skruvar, eftersom man måste lämna en mån för isolering. Här syns delar av den maskinpark jag släpar med mig för slutmontaget.
I vissa utfackningsväggar finns det inbyggda stålpelare, som har en bärande funktion i hur den gjutna plattan ovanpå håller ihop. Och om trät kan hitta på hyss emellanåt är det intet mot vad man kan upptäcka med de där stålpelarna...
Ovanifrån ser ett nylagt filigranvalv rätt idylliskt ut. Nu ligger jag dessutom en våning efter så det börjar bli dags att komma ikapp med fotograferandet också. För nu börjar det bli Utsikt Från Ett Tak.Tills dess bjuder jag på bild av storkok hemma i köket med kompletta matlådor. Inga kulinariska delikatesser, men bra sammansättning av proteiner och kolhydrater, och - viktigt! - lätt att värma och äta!
Polsk gästarbetare berättar
Tomasz är tjugotre, ser trevlig ut och pratar hyfsad engelska. Vi har setts på gymmet under ett år, morsat på varandra och för ett par veckor sen kom han fram eftersom han sett min tröja, med texten "Stark, stolt, trygg". Hans första kommentar överraskade mig - han sa att jag egentligen var hans fiende.
Hoppsan, det hade jag kanske inte förväntat mig men han utvecklade resonemanget och förklarade att det var så han blivit lärd sedan han började jobba svart i Sverige, för det var ju det saken handlade om. De polacker som förmedlat jobben åt honom, de svenska entreprenörer han träffat - alla hade varnat honom för facket. De ville ta brödet från honom, skicka honom ur landet.
Tomasz ville inte tala om var han jobbade men det framgick att det var ROT-projekt det handlade om. Badrum, toaletter, stambyten. Han tjänade runt 100 kronor i timmen, och jobbade minst sextio timmar i veckan. För tillfället bodde han hos bekantas bekanta i Järfälla, och betalade 2000 spänn i månaden för en säng. Dessutom var han tvungen att avstå en del av sin lön till förmedlaren, som givetvis också var polack.
Han berättade om hur de fått mobilsamtal om att facket var på ingång, hur de släppt alla verktyg och störtat ut i skogen där de suttit flera timmar. Om hur han bytte om i en gammal tvättstuga utan värme. Det var där de åt också, i den mån de hann äta.
Han jobbade med ett par andra polacker från hemstaden - äldre karlar som söp hejdlöst, satte sig i skuld och var tvungna att låna pengar på förskott hos förmedlaren - ett avtal de knappt kunde komma ur. Han berättade om hur en kompis som sökt sig till den legala arbetsmarknaden fått fly för sitt liv från deras gemensamma lägenhet, när förmedlaren och ett par hårdingar dök upp för att "prata vett med honom".
Det kändes inte som ett värdigt liv, det som Tomasz berättade om. Men nu skulle han äntligen åka hem - han var ju inte ens byggnadsarbetare, utan truckförare, och nu hade han fått en öppning hemma. Han såg fram mot det, och att få gå med i facket.
Jag måste säga att hans historia fyllde mig med vämjelse - vad är det för villkor oseriösa arbetsgivare ställer upp på? Knappt skyddsskor, ingen aning om det är hälsofarliga material de jobbar med. Och smarta män i blanka skinnjackor, som har knivar och puffror. Fy fan.
Jag hoppas verkligen Byggnads jobbar på för att förbättra villkoren för de här svartjobbarna - de är många i Stockholm, och de förtjänar bättre än att bara skuffas ur landet. Framförallt måste arbetsgivarna ta sitt ansvar - bidra inte till den här cirkusen utan ställ krav på att underentreprenörer har schyssta avtal och villkor, och se till att det efterlevs.
Hoppsan, det hade jag kanske inte förväntat mig men han utvecklade resonemanget och förklarade att det var så han blivit lärd sedan han började jobba svart i Sverige, för det var ju det saken handlade om. De polacker som förmedlat jobben åt honom, de svenska entreprenörer han träffat - alla hade varnat honom för facket. De ville ta brödet från honom, skicka honom ur landet.
Tomasz ville inte tala om var han jobbade men det framgick att det var ROT-projekt det handlade om. Badrum, toaletter, stambyten. Han tjänade runt 100 kronor i timmen, och jobbade minst sextio timmar i veckan. För tillfället bodde han hos bekantas bekanta i Järfälla, och betalade 2000 spänn i månaden för en säng. Dessutom var han tvungen att avstå en del av sin lön till förmedlaren, som givetvis också var polack.
Han berättade om hur de fått mobilsamtal om att facket var på ingång, hur de släppt alla verktyg och störtat ut i skogen där de suttit flera timmar. Om hur han bytte om i en gammal tvättstuga utan värme. Det var där de åt också, i den mån de hann äta.
Han jobbade med ett par andra polacker från hemstaden - äldre karlar som söp hejdlöst, satte sig i skuld och var tvungna att låna pengar på förskott hos förmedlaren - ett avtal de knappt kunde komma ur. Han berättade om hur en kompis som sökt sig till den legala arbetsmarknaden fått fly för sitt liv från deras gemensamma lägenhet, när förmedlaren och ett par hårdingar dök upp för att "prata vett med honom".
Det kändes inte som ett värdigt liv, det som Tomasz berättade om. Men nu skulle han äntligen åka hem - han var ju inte ens byggnadsarbetare, utan truckförare, och nu hade han fått en öppning hemma. Han såg fram mot det, och att få gå med i facket.
Jag måste säga att hans historia fyllde mig med vämjelse - vad är det för villkor oseriösa arbetsgivare ställer upp på? Knappt skyddsskor, ingen aning om det är hälsofarliga material de jobbar med. Och smarta män i blanka skinnjackor, som har knivar och puffror. Fy fan.
Jag hoppas verkligen Byggnads jobbar på för att förbättra villkoren för de här svartjobbarna - de är många i Stockholm, och de förtjänar bättre än att bara skuffas ur landet. Framförallt måste arbetsgivarna ta sitt ansvar - bidra inte till den här cirkusen utan ställ krav på att underentreprenörer har schyssta avtal och villkor, och se till att det efterlevs.
Högern går mot mitten och mittfältet försvann....
Jaha, vi behövde inte vänta så länge på att min text från 14 januari skulle besannas. Nu blev det inte riktigt på det viset jag trodde men det är märkligt hur lite de överraskar, de politiska djuren. Till det kan läggas att KG Bergström, mannen med det höga hårfästet i Rapport, gjorde en av sina sämsta politiska analyser någonsin ikväll. Och det säger inte lite eftersom han klarat av dubbel mollbergare med pik i den grenen.
Ullenhag gör dock bara en halvdan analys, vilket antingen visar på okunnighet - vilket jag föredrar att tro - eller dumhet - vilket vore synd - när han pekare på faktumet att De Nya Moderaterna faktiskt är de nya moderaterna, och att de genom att överge sina traditionella värderingar lämnat spelplanen helt utan bemanning på områden som är väsentliga för borgerliga väljare.
Den där spretigheten kan komma att få förödande konsekvenser, men till det ska vi återkomma.
Att beskylla Centerpartiet för att ha blivit nyliberala är alltså inget hugskott - det manifesteras naturligtvis mest av Federley, som vi får hoppas får massor av TV-tid i framtiden eftersom jag näppeligen kan tänka mig nån annan som bättre varningslampa för deras politik - men tankegångarna är inte nya, inte alls.
Centern har inte alls en tradition som socialliberalt parti, dess historia är tvärtom stockkonservativ och fylld av lokalanknutna bönder, ledda av olika knipsluga ledare av vilka Hedlund måste sägas vara arketypen. Men Ullenhag är helt ute och snurrar när han tror att centerns kärna består av människor som hyllar socialliberalismen.
Istället är det så att under huvuddelen av centerns moderna tid har man delat väljare med moderaterna/högern , och idag gör man det med kristdemokraterna. Den korta tid som socialliberalismen präglat centern var också en tid när dess ledare Johansson och Daléus hade att strida mot framgångsrika socialliberaler i folkpartiet, och det raderade ut partiet i Stockholm och marginaliserade det i riksdagen.
Centern leddes under dessa år av en partiledning som politiskt låg nära socialdemokratin, vilket dess väljare inte gjorde. På samma sätt som De Nya Moderaterna idag leds av folk som inte har mycket gemensamt med den hårdföra partihöger som är dess bas, om vilket det finns anledning att återkomma.
Vid sidan står ett desillusionerat folkparti, som inte vet vart de ska eftersom De Nya Moderaterna nu är bättre socialliberaler än folkpartiet är, eftersom Centerpartiet är bättre marknadsliberaler än både folkpartiet och De Nya Moderaterna, och längst bort har vi ett KD som med stor sannolikhet kommer att tappa till Sverigedemokraterna - om de inte splittras rakt av.
Kan man bara lite politisk historia kan man säga att Hjalmarsson har fått en revival, att Fälldin satts i högsätet och att Ahlmark kört i diket. Detta för att Hjalmarsson faktiskt var socialkonervativ på det där trevliga murriga sättet, därför att Fälldin var lika mycket nyliberal och föraktade det gemensamma som någonsin Carl Bildt (de kom bra överens, remember?) och för att Ahlmark aldrig var någon framstående politiker. Man blir inte det om man inte tål att bli emotsagd.
Timbro levererar numer inte särskilt mycket till De Nya Moderaterna - Reinfeldt har effektivt blockerat sina interna partikrítiker genom strategiska utnämningar. Däremot lapar naturligtvis centerns företrädare vid de brunnar som Svenskt Näringsliv tillhandahåller - dumma vore annars. Här gäller det att äta eller ätas.
Nå, vad kommer nu ur detta? Förutom att Ullenhag gjuter en del skum på den växande irritation som finns inom folkpartiet ute i landet? För den finns där - både med Leijonborg och med marginaliseringen. Vad fp än föreslår för närvarande får de spö - och av alliansbröderna inte minst.
Det kommer att gro en växande insikt inom alliansen om att någon faktiskt kan ryka vid nästa val. Att KD skulle vika ner sig för abortmotståndarna ser jag som helt naturligt - man ska inte reta upp pingstvänner, för då startar de nya partier. Och märkbara delar av borgerligheten kommer att söka sig till SD. Vill man veta varför kan man läsa deras partiprogram, som är fyllt av Familjen, Fanan, Konungen och Fosterlandet.
Det är dags att lägga bilden av SD som ett parti som attraherar obildade sosseväljare på hyllan. Dess kärna har genuint borgerliga värderingar och det kommer att stå allt tydligare inom ett år. Det har funnits ett missnöjesröstande på SD som inte ska leda till panikåtgärder inom de andra partierna - men SD kommer inte att få behålla de rösterna hur som helst. De är inte heller egentligen intresserade av det - deras mål är att bli ett etablerat borgerligt parti. Och de som primärt kommer släppa till väljare är just Centern och KD.
Den viktigaste lärdomen ska nog ändå socialdemokratin dra. Det är dags att sluta se De Nya moderaterna som det stora hotet. Den politiska kartan har ritats om. Skulle vi idag göra en höger-vänsterskala över borgerligheten skulle De Nya Moderaterna hamna längst till vänster, följda av folkpartiet och sen skulle det vara jämnt skägg längst ut till höger mellan centern och KD.
Centernpartiet kommer ytterligare att profilera sig som anti-fackliga och företagarvänliga, och det kommer att pågå tills jobben inte kommer. Då kommer Maudan att få ta sig en funderare. Och Leijonborg kommer avgå. Snart. Sanna mina ord.
På det här viset rycker Ullenhag ner draperierna till Rosenbad, på ett sätt som för ett halvår sen hade betraktats som häpnadsväckande, men som idag inte alls väcker samma uppmärksamhet. Nej, det är ingen storm i ett vatten glas - karln är PARTISEKRETERARE, och även om just folkpartiet haft lite otur på det hållet ett tag är det lätt att förstå varför han skriver det han gör. Men att han faktiskt sedan gör det visar på något annat - Ullenhag skriver inte det här för sin egen eller Leijonborgs skull. Han skriver det för sina väljares skull, och då har det gått långt...
Ullenhag gör dock bara en halvdan analys, vilket antingen visar på okunnighet - vilket jag föredrar att tro - eller dumhet - vilket vore synd - när han pekare på faktumet att De Nya Moderaterna faktiskt är de nya moderaterna, och att de genom att överge sina traditionella värderingar lämnat spelplanen helt utan bemanning på områden som är väsentliga för borgerliga väljare.
Den där spretigheten kan komma att få förödande konsekvenser, men till det ska vi återkomma.
Att beskylla Centerpartiet för att ha blivit nyliberala är alltså inget hugskott - det manifesteras naturligtvis mest av Federley, som vi får hoppas får massor av TV-tid i framtiden eftersom jag näppeligen kan tänka mig nån annan som bättre varningslampa för deras politik - men tankegångarna är inte nya, inte alls.
Centern har inte alls en tradition som socialliberalt parti, dess historia är tvärtom stockkonservativ och fylld av lokalanknutna bönder, ledda av olika knipsluga ledare av vilka Hedlund måste sägas vara arketypen. Men Ullenhag är helt ute och snurrar när han tror att centerns kärna består av människor som hyllar socialliberalismen.
Istället är det så att under huvuddelen av centerns moderna tid har man delat väljare med moderaterna/högern , och idag gör man det med kristdemokraterna. Den korta tid som socialliberalismen präglat centern var också en tid när dess ledare Johansson och Daléus hade att strida mot framgångsrika socialliberaler i folkpartiet, och det raderade ut partiet i Stockholm och marginaliserade det i riksdagen.
Centern leddes under dessa år av en partiledning som politiskt låg nära socialdemokratin, vilket dess väljare inte gjorde. På samma sätt som De Nya Moderaterna idag leds av folk som inte har mycket gemensamt med den hårdföra partihöger som är dess bas, om vilket det finns anledning att återkomma.
Vid sidan står ett desillusionerat folkparti, som inte vet vart de ska eftersom De Nya Moderaterna nu är bättre socialliberaler än folkpartiet är, eftersom Centerpartiet är bättre marknadsliberaler än både folkpartiet och De Nya Moderaterna, och längst bort har vi ett KD som med stor sannolikhet kommer att tappa till Sverigedemokraterna - om de inte splittras rakt av.
Kan man bara lite politisk historia kan man säga att Hjalmarsson har fått en revival, att Fälldin satts i högsätet och att Ahlmark kört i diket. Detta för att Hjalmarsson faktiskt var socialkonervativ på det där trevliga murriga sättet, därför att Fälldin var lika mycket nyliberal och föraktade det gemensamma som någonsin Carl Bildt (de kom bra överens, remember?) och för att Ahlmark aldrig var någon framstående politiker. Man blir inte det om man inte tål att bli emotsagd.
Timbro levererar numer inte särskilt mycket till De Nya Moderaterna - Reinfeldt har effektivt blockerat sina interna partikrítiker genom strategiska utnämningar. Däremot lapar naturligtvis centerns företrädare vid de brunnar som Svenskt Näringsliv tillhandahåller - dumma vore annars. Här gäller det att äta eller ätas.
Nå, vad kommer nu ur detta? Förutom att Ullenhag gjuter en del skum på den växande irritation som finns inom folkpartiet ute i landet? För den finns där - både med Leijonborg och med marginaliseringen. Vad fp än föreslår för närvarande får de spö - och av alliansbröderna inte minst.
Det kommer att gro en växande insikt inom alliansen om att någon faktiskt kan ryka vid nästa val. Att KD skulle vika ner sig för abortmotståndarna ser jag som helt naturligt - man ska inte reta upp pingstvänner, för då startar de nya partier. Och märkbara delar av borgerligheten kommer att söka sig till SD. Vill man veta varför kan man läsa deras partiprogram, som är fyllt av Familjen, Fanan, Konungen och Fosterlandet.
Det är dags att lägga bilden av SD som ett parti som attraherar obildade sosseväljare på hyllan. Dess kärna har genuint borgerliga värderingar och det kommer att stå allt tydligare inom ett år. Det har funnits ett missnöjesröstande på SD som inte ska leda till panikåtgärder inom de andra partierna - men SD kommer inte att få behålla de rösterna hur som helst. De är inte heller egentligen intresserade av det - deras mål är att bli ett etablerat borgerligt parti. Och de som primärt kommer släppa till väljare är just Centern och KD.
Den viktigaste lärdomen ska nog ändå socialdemokratin dra. Det är dags att sluta se De Nya moderaterna som det stora hotet. Den politiska kartan har ritats om. Skulle vi idag göra en höger-vänsterskala över borgerligheten skulle De Nya Moderaterna hamna längst till vänster, följda av folkpartiet och sen skulle det vara jämnt skägg längst ut till höger mellan centern och KD.
Centernpartiet kommer ytterligare att profilera sig som anti-fackliga och företagarvänliga, och det kommer att pågå tills jobben inte kommer. Då kommer Maudan att få ta sig en funderare. Och Leijonborg kommer avgå. Snart. Sanna mina ord.
På det här viset rycker Ullenhag ner draperierna till Rosenbad, på ett sätt som för ett halvår sen hade betraktats som häpnadsväckande, men som idag inte alls väcker samma uppmärksamhet. Nej, det är ingen storm i ett vatten glas - karln är PARTISEKRETERARE, och även om just folkpartiet haft lite otur på det hållet ett tag är det lätt att förstå varför han skriver det han gör. Men att han faktiskt sedan gör det visar på något annat - Ullenhag skriver inte det här för sin egen eller Leijonborgs skull. Han skriver det för sina väljares skull, och då har det gått långt...
Sista rycket innan våren
Så blev det dags att gjuta första delen valv... Efter att grovisarna armerat hela ytan lägger man på ca tjugo centimeter betong, och inte vilken betong som helst utan en blandning som klarar av kylan....
Under valvet ser ut så här. Det är ju inte direkt hundraprocentigt tätt utan överskottsvätska rinner genom filigranet ner till våningen under
Jag har varit lite osams med mitt bloggerkonto under ett par
dagar här vilket gjort att uppdateringarna fått vänta. Å andra sidan kom våren istället, lagom tills nästa valvgjutning som går igång måndag 12 mars.
Dessutom har jag köpt en ny och bättre kameramobil som jag varit tvungen att hitta finesser på
Efter valvgjutningen ser det ut så här. Vi befinner oss i markplan och det underlättar ju naturligtvis oerhört
.
Sen placerar vi ut nya plåtformar efter linjer och monterar ihop och gjuter för att kunna lägga nästa lager filigran på. Bilderna tagna med nya mobilenIbland passar det inte. Och då åker rondellen, detta favoritverktyg för filmmakare fram
Dessutom måste man ju ta reda på vad f*n som blev fel och så bläddras det i ritningar av lagbas och utsättare
Eftersom vi nu trots allt har en våning ner till källarplan monterar Lambertsson dit bygghissen. Jag skulle kunna skriva en rejäl drapa om bygghissar jag minns. De skramlar och svajar och är iskalla samt att de alltid har en märklig förmåga att gå sönder med folk i...
Ibland blir det mer fel än så. En av hissväggarna kom några millimeter fel i botten, och på en höjd av över tre meter blir det rätt mycket. Då kommer bilmaskinen fram, och sen är det hårt kroppsarbete som gäller. Det finns noggranna föreskrifter för hur mycket man får använda handhållen bilning under samma dag, eftersom det kan ge permanenta skador rätt fort i form av vibrationer som slår sig på nervsystemet. Återkommer till det.
Och sen står väggarna där och väntar på nästa laddning filigran. Vädret blev dessutom en aning bättre vilket bättrade på humöret - lägga filigran i snöglopp är väl inget vi älskar direkt....Nästa post kommer att handla om filigran och utfacknigsväggar...
Visst finns det knegarbloggar
Frukostflingan hade bättre koll än jag på om det fanns bloggar av vanliga människor för vanliga människor, för det fanns det naturligtvis. Särskilt fastnade jag för Min Vänstra Hand, en blogg som handlar om människor och deras vänsterhänder. Det fanns en stämning i den bloggen som gav mig associationer till både Slas och texter av Lasse Westman i Bakvagnen i Vi, som jag minns dem från mina kloka föräldrars folkbildningsprenumerationer, som även innehöll Fönstret, Aktuellt i Politiken och en del annat.
Jag är förtjust i de där svartvita bilderna av hårt arbetande yrkesfolk, även om jag idag vet att de enstaka lyckade bilderna var det som blev kvar av mängder med bilder. Det finns en charm i att se interiörer från gamla affärer - i Solberga i Stockholm finns två jag kan gå in i bara för att få den där upplevelsen av igenkännande. De har samma tunga träportar in till butiken som måste vara ett elände för de kvarboende pensionärerna med rullatorer, nerslitna metallhandtag, och innanför en inredning och möblering som nog inte ändrats så mycket under åren. Runtom har ett planerat litet torg utarmats eftersom all annan handel förflyttats till stormarknader.
Allt detta märks väldigt väl efter de första T-banelinjerna. I Björkhagen eller Kärrtorp består centrum av en frisör, en tobakist och en pizzeria. Ungefär. Inte mycket att hurra för.
Jag är förtjust i de där svartvita bilderna av hårt arbetande yrkesfolk, även om jag idag vet att de enstaka lyckade bilderna var det som blev kvar av mängder med bilder. Det finns en charm i att se interiörer från gamla affärer - i Solberga i Stockholm finns två jag kan gå in i bara för att få den där upplevelsen av igenkännande. De har samma tunga träportar in till butiken som måste vara ett elände för de kvarboende pensionärerna med rullatorer, nerslitna metallhandtag, och innanför en inredning och möblering som nog inte ändrats så mycket under åren. Runtom har ett planerat litet torg utarmats eftersom all annan handel förflyttats till stormarknader.
Allt detta märks väldigt väl efter de första T-banelinjerna. I Björkhagen eller Kärrtorp består centrum av en frisör, en tobakist och en pizzeria. Ungefär. Inte mycket att hurra för.
Vi vill ha mer konfrontation....
Som varandes medlem i Byggnads och en ivrig läsare av Byggnadsarbetaren kan jag nog säga att det inte är något fel på den fackliga kampviljan. Efter att ha följt debatten kring restaurangen i Göreborg är jag än mer övertygad - det finns ett så djupt stöd för den fackliga idén i Sverige att man måste vara centerpartist för att inte inse det. Medlemmarna efterfrågar inte mer samsyn och återhållsamhet.
Tvärtom finns det idag ett starkt tryck på tuffa tag i avtalsrörelsen. Företagen gör skriande vinster men Svenskt Näringsliv anser att lönekraven måste bli modesta. Just vår motpart - Byggindustrierna - har under flera år tagit täten när det gäller arbetsgivarnas tuffa tag mot löntagarna..
Inte minst märktes det i domen rörande granskningsarvodena - ingen som funderade på varför Byggindustrierna företrädde de fem byggnadsarbetare som inte ville betala granskningsavgift? Det stora missnöjet bland medlemmarna i facket rör inte alls eventuell toppstyrning, politisering eller att man kräver schyssta villkor för anställda i småföretag.
Man tycker helt enkelt att facket inte tar tillräcklig strid, driver frågor tillräckligt hårt och är inte tillräckligt tuffa. Hängde det bara på medlemmarna skulle Saltsjöbadsandan vara död och begraven för länge sen - och vi skulle strejka lika mycket som i Frankrike.
Detta är också av tradition en mentalitet som frodas inom fackföreningsrörelsen, och som ställer stora krav på de som väljs att företräda oss. Om de skulle väljas efter samma principer som moderaterna valde ny partiledning skulle kaoset drabba oss omedelbart.
På samma vis skjuter sig Jonas Morian i foten när han återigen kritiserar den socialdemokratiska processen för att välja ny partiledare. Det finns inga gränser för hur han och och några till - bloggare naturligtvis, men det är deras enda merit också - ondgör sig över att deras åsikter inte väger mer än partidistrikt eller andra organisationer inom rörelsen. Nej, Jonas du ska inte ha insyn i valprocessen.
Den här oppositionen - numer från höger helt uppenbart - är också traditionsbunden. Förr kunde det vara stad mot land, förnyare mot traditionalister, planekonomer mot frihandelsivarre, miljövänner mot expansionister - vårt parti har upplevt åtskilligt av sekterism. Vi kan gå igenom det ända tillbaka till partisplittringen - och den "angripande" falangen har alltid hävdat sig vara framtiden. Och det har inte varit bra.
Bara tanken på en Blairifiering av partiet får mig att kanske inte ladda revolvern, men i varje fall fundera på det. Det finns för stora djupa skillnader mellan länderna i Europa för att man ska kunna kopiera framgångsrika koncept rakt av. Det fungerar nån gång, men oftast går det åt helvete. Jag ska återkomma till vårt behov av ett splittrat Europa i en annan drapa.
Jag irriterar mig mer och mer på den här rätt akademiska och von-oben-attityd som präglar den här fraktionen - liten men röststark, eftersom den borgerliga pressen naturligtvis kommer löpande villigt så snart de hör en antydan av intern kritik. Jag kommer garanterat inte att intervjuas av vare sig Annika Lantz eller citeras i Expressen, men så råkar jag ju tycka att partiets sätt att välja partiordförande faktiskt funkar. Man kan ha synpunkter inpå mållinjen, och därefter också.
Den som tror att Göran Persson - eller för all del hans företrädare - skulle ha haft ett inpiskat stöd vet i vanlig ordning väldigt lite om hur processen fungerar. Det finns också en strategi i det - lanserad redan på trettiotalet. Ta inga strider som vi inte kan vinna.
Man måste vara rätt naiv om man tror att den här debatten skulle framställas sakligt och opartiskt i en press som är så bedövande borgerlig att det är tveksamt om man kan tala om mångfald. Och framförallt, ta debatten där den ska tas - i föreningarna, i klubbarna, på tunnelbanan eller på jobbet. Att sitta på nätet och bjuda borgarna på lite socialdemokratisk splittring är inte att föra en konstruktiv debatt.
Tvärtom finns det idag ett starkt tryck på tuffa tag i avtalsrörelsen. Företagen gör skriande vinster men Svenskt Näringsliv anser att lönekraven måste bli modesta. Just vår motpart - Byggindustrierna - har under flera år tagit täten när det gäller arbetsgivarnas tuffa tag mot löntagarna..
Inte minst märktes det i domen rörande granskningsarvodena - ingen som funderade på varför Byggindustrierna företrädde de fem byggnadsarbetare som inte ville betala granskningsavgift? Det stora missnöjet bland medlemmarna i facket rör inte alls eventuell toppstyrning, politisering eller att man kräver schyssta villkor för anställda i småföretag.
Man tycker helt enkelt att facket inte tar tillräcklig strid, driver frågor tillräckligt hårt och är inte tillräckligt tuffa. Hängde det bara på medlemmarna skulle Saltsjöbadsandan vara död och begraven för länge sen - och vi skulle strejka lika mycket som i Frankrike.
Detta är också av tradition en mentalitet som frodas inom fackföreningsrörelsen, och som ställer stora krav på de som väljs att företräda oss. Om de skulle väljas efter samma principer som moderaterna valde ny partiledning skulle kaoset drabba oss omedelbart.
På samma vis skjuter sig Jonas Morian i foten när han återigen kritiserar den socialdemokratiska processen för att välja ny partiledare. Det finns inga gränser för hur han och och några till - bloggare naturligtvis, men det är deras enda merit också - ondgör sig över att deras åsikter inte väger mer än partidistrikt eller andra organisationer inom rörelsen. Nej, Jonas du ska inte ha insyn i valprocessen.
Den här oppositionen - numer från höger helt uppenbart - är också traditionsbunden. Förr kunde det vara stad mot land, förnyare mot traditionalister, planekonomer mot frihandelsivarre, miljövänner mot expansionister - vårt parti har upplevt åtskilligt av sekterism. Vi kan gå igenom det ända tillbaka till partisplittringen - och den "angripande" falangen har alltid hävdat sig vara framtiden. Och det har inte varit bra.
Bara tanken på en Blairifiering av partiet får mig att kanske inte ladda revolvern, men i varje fall fundera på det. Det finns för stora djupa skillnader mellan länderna i Europa för att man ska kunna kopiera framgångsrika koncept rakt av. Det fungerar nån gång, men oftast går det åt helvete. Jag ska återkomma till vårt behov av ett splittrat Europa i en annan drapa.
Jag irriterar mig mer och mer på den här rätt akademiska och von-oben-attityd som präglar den här fraktionen - liten men röststark, eftersom den borgerliga pressen naturligtvis kommer löpande villigt så snart de hör en antydan av intern kritik. Jag kommer garanterat inte att intervjuas av vare sig Annika Lantz eller citeras i Expressen, men så råkar jag ju tycka att partiets sätt att välja partiordförande faktiskt funkar. Man kan ha synpunkter inpå mållinjen, och därefter också.
Den som tror att Göran Persson - eller för all del hans företrädare - skulle ha haft ett inpiskat stöd vet i vanlig ordning väldigt lite om hur processen fungerar. Det finns också en strategi i det - lanserad redan på trettiotalet. Ta inga strider som vi inte kan vinna.
Man måste vara rätt naiv om man tror att den här debatten skulle framställas sakligt och opartiskt i en press som är så bedövande borgerlig att det är tveksamt om man kan tala om mångfald. Och framförallt, ta debatten där den ska tas - i föreningarna, i klubbarna, på tunnelbanan eller på jobbet. Att sitta på nätet och bjuda borgarna på lite socialdemokratisk splittring är inte att föra en konstruktiv debatt.
Utan städare stannar Sverige....
Bloggaren Frukostflingan tar upp flera viktiga och undervärderade yrkesgrupper på sin blogg. Vad vore vi utan de som tar undan, röjer och också plockar fram , jobbar när vi andra är lediga, vars arbetsmiljö är samma ställe där vi andra ska koppla av eller äta?
Överhuvudtaget har dokumentationen av vårt arbetsliv kommit på skam, vilket är mycket märkligt eftersom vi lever i en tid när det är lättare än någonsin att både fotografera och skriva om sin egen arbetsmiljö. Jag har alltid en kamera med mig numer, tack vare tidens teknikhysteri, men hur många är det som plåtar sina arbetskamrater, sina arbetsuppgifter eller hur det faktiskt ser ut där man ändå tillbringar så många av dygnets timmar? Och var hittar man dem?
Finns det fler hantverkare, tjänstemän, präster eller långtradarchaffisar som bloggar emottages tips med glädje. Jag är rätt less på att läsa bloggar som enbart innehåller "skribentens privata åsikter om tusen och en saker..." eftersom det är ett fåtal förunnat att skriva både fängslande och intressant - tyvärr. Om jag sedan hör dit själv så må det väl vara hänt (jag har lärt mig att om man sticker ut hakan får man vara beredd att ta en och annan smäll).
Men om man kan fylla sin blogg med något annat hittar i varje fall jag dit med större intresse, och sedan får det vara recensioner eller modetips. Och bilder från yrkeslivet idag är lika intressant som bilder från forna dagar.
Överhuvudtaget har dokumentationen av vårt arbetsliv kommit på skam, vilket är mycket märkligt eftersom vi lever i en tid när det är lättare än någonsin att både fotografera och skriva om sin egen arbetsmiljö. Jag har alltid en kamera med mig numer, tack vare tidens teknikhysteri, men hur många är det som plåtar sina arbetskamrater, sina arbetsuppgifter eller hur det faktiskt ser ut där man ändå tillbringar så många av dygnets timmar? Och var hittar man dem?
Finns det fler hantverkare, tjänstemän, präster eller långtradarchaffisar som bloggar emottages tips med glädje. Jag är rätt less på att läsa bloggar som enbart innehåller "skribentens privata åsikter om tusen och en saker..." eftersom det är ett fåtal förunnat att skriva både fängslande och intressant - tyvärr. Om jag sedan hör dit själv så må det väl vara hänt (jag har lärt mig att om man sticker ut hakan får man vara beredd att ta en och annan smäll).
Men om man kan fylla sin blogg med något annat hittar i varje fall jag dit med större intresse, och sedan får det vara recensioner eller modetips. Och bilder från yrkeslivet idag är lika intressant som bilder från forna dagar.
Vinterjobb...
Det finns en föreställning om att vi skulle ha nån slags nedre gräns för hur kallt det får vara när vi jobbar. Nå, det har vi inte. Det kallaste jag upplevt är rent magiska -24 grader i Rönninge 2005, när jag skapade snö ur tomma intet. Det kan låta som en saga, men det var helt enkelt så kallt att min andedräkt kristalliserades i luften inför mina ögon, och små, små snöflingor förföljde mig vart jag rörde mig under några minuter.
Sanningen att säga är jag kanske inte mer förtjust i råkyla än någon annan, men å andra sidan finns det stackars människor som lider mer av den än jag. I yrket har jag lärt mig klä mig efter temperatur...
Nå, veckan har bjudit på sträng kyla och snö, Ännu mer snö.
Eftersom vi täcker valvet med presenningar klarar vi av av jobba ändå, och dessutom kommer vi att tända gasolbrasor under för att smälta undan inför fredagens gjutning. Och vanligen brukar snö innebära hyfsat mildväder, men inte den här gången...
Det här är vad vi kallar tungpressar - rejäla, styva saker som inte blåser undan eller går sönder för minsta lilla. Nackdelen är att de verkligen är tunga, och än värre när de frusit ihop med snön. Då är det ett måste att ha kran i närheten.
Här blåser det hård vass snö som går genom märg och ben. Landskapet till och mer ser kallt och otäckt ut.
Men snön bara vräkte ner, och en del arbetskamrater ser ut som de
verkligen skulle vilja vara nån annanstans. Med den kassa kamera jag har är det emellanåt svårt att förmedla hur jävligt det kan vara, men här kommer man hyfsat nära sanningen.
Jobbet måste rulla, tidsplanen är pressad till max och från högre instans har man totalt nonchalerat att det tar två man ungefär två timmar per dag att hantera de där presernningarna...
För att inte tala om skottandet... Det är något man faktiskt blir rätt duktig på i vår bransch. Det finns en hel del teknik att lära sig innan man behärskar det - det är inte alls bara frågan om att ösa på, för när det är kallt finns det två grundregler gällande jobbet - att jobba precis så man håller sig varm, men inte bli svettig.
Och det är en svår konst. När man kan det klarar man av att jobba intill nästan vilka köldgrader som helst. Bra kläder är också en viktig förutsättning, men det kommer att bli egna poster så småningom...
Här, i eftermiddagsdagern över Vasavägen söderut, ligger temperaturen kring -11, men det syns inte riktigt på bilden. Man känner det i näsborrar och i kinder. En arbetskamrat hävdar att det känns i ögonen, men det har jag klarat mig från. Det är mest fingrarna som får stryk - det är ett elände med tjocka handskar och småspik.
När solen sedan verkligen gick ner blev det precis råkallt. Alldeles lagom när jag slutade jobba dessutom, så det blev raska fötter till stugvärmen, och sen fullkomligt skenade kvicksilvret neråt. Dagen efter var det som vanligt vänligt palavrande om vem som haft kallast - och de -17 jag hade haft hemma var i vanlig ordning rena sommarvinden mot rapporterna från den Vallentunska tundran...
Sanningen att säga är jag kanske inte mer förtjust i råkyla än någon annan, men å andra sidan finns det stackars människor som lider mer av den än jag. I yrket har jag lärt mig klä mig efter temperatur...
Nå, veckan har bjudit på sträng kyla och snö, Ännu mer snö.
Eftersom vi täcker valvet med presenningar klarar vi av av jobba ändå, och dessutom kommer vi att tända gasolbrasor under för att smälta undan inför fredagens gjutning. Och vanligen brukar snö innebära hyfsat mildväder, men inte den här gången...
Det här är vad vi kallar tungpressar - rejäla, styva saker som inte blåser undan eller går sönder för minsta lilla. Nackdelen är att de verkligen är tunga, och än värre när de frusit ihop med snön. Då är det ett måste att ha kran i närheten.Här blåser det hård vass snö som går genom märg och ben. Landskapet till och mer ser kallt och otäckt ut.
Men snön bara vräkte ner, och en del arbetskamrater ser ut som de
verkligen skulle vilja vara nån annanstans. Med den kassa kamera jag har är det emellanåt svårt att förmedla hur jävligt det kan vara, men här kommer man hyfsat nära sanningen.
Jobbet måste rulla, tidsplanen är pressad till max och från högre instans har man totalt nonchalerat att det tar två man ungefär två timmar per dag att hantera de där presernningarna...
För att inte tala om skottandet... Det är något man faktiskt blir rätt duktig på i vår bransch. Det finns en hel del teknik att lära sig innan man behärskar det - det är inte alls bara frågan om att ösa på, för när det är kallt finns det två grundregler gällande jobbet - att jobba precis så man håller sig varm, men inte bli svettig.Och det är en svår konst. När man kan det klarar man av att jobba intill nästan vilka köldgrader som helst. Bra kläder är också en viktig förutsättning, men det kommer att bli egna poster så småningom...
Här, i eftermiddagsdagern över Vasavägen söderut, ligger temperaturen kring -11, men det syns inte riktigt på bilden. Man känner det i näsborrar och i kinder. En arbetskamrat hävdar att det känns i ögonen, men det har jag klarat mig från. Det är mest fingrarna som får stryk - det är ett elände med tjocka handskar och småspik.
När solen sedan verkligen gick ner blev det precis råkallt. Alldeles lagom när jag slutade jobba dessutom, så det blev raska fötter till stugvärmen, och sen fullkomligt skenade kvicksilvret neråt. Dagen efter var det som vanligt vänligt palavrande om vem som haft kallast - och de -17 jag hade haft hemma var i vanlig ordning rena sommarvinden mot rapporterna från den Vallentunska tundran...
Nu är valvet lagt
Runt sju i morse började vi montera filigranet. En långtradare med skivorna stod och mullrade i nattljuset medan vi rotade fram stegbockar, strömmingar, maskiner och spett. Eftersom jag och Kenta la det blev det inte så många bilder tyvärr...
Under fyra timmar la vi ut i runda slängar 450 kvadratmeter golvyta. Det fodrar ett gott samarbete med en uppmärksam kranförare, och att allt underarbete, lister, upplag och bockryggar finns och är gjort.
Eftersom det här är att beskriva som ett gigantiskt pussel är det viktigt att det finns en montageordning, som helst ska synka med hur flaken ligger på lastbilen. Det är inga lätta småbitar som kommer seglande - den lättaste väger över fyrahundra kilo och de tyngsta över två ton, och ni som inte är insatta skulle förmodligen häpna över hur exakt de passar...
Nå, emellanåt passar de inte. Då får man ta fram de där finsnickeriverktygen - slägga, bilmaskin och vinkelslip... Och anpassa biten efter hur verkligheten ser ut.
Eftersom vi jobbar vid oskyddad kant har vi på oss de här fina fallskyddsvästarna (man kanske kan ana en aning av sarkasm i det där "fina") som gör att man fastnar till höger och vänster...
Från etableringen såg det ut ungefär så här vi elvatiden. Det mesta av delen närmast Vasavägen är igensatt - fattas bara en tårtbit över en uteplats. Mitt i bilden syns hur Lasse lossar en bunt skyddsräcksreglar, för att i stort sett omedelbart kunna säkra kanterna för resterande yrkesgrupper som ska in...
För på det förarmerade filigranvalvet ska det naturligtvis läggas mängder med ytterligare armering. Här ska smetas ut ca nittio kubik betong, och där ska dras elrör och vattenrör. Nu sitter skyddsräcksreglarna på plats och genast blir det massor med folk som kommer upp. Just nu är vi bara i markplan vilket gör att det räcker med en liten landgång, men kommer vi bara en våning till måste en bygghiss etableras, det ska sättas invändiga trappor och ställning ska projekteras...
Bara för att visa hur mycket skrot som ska upp - det här är bara en bråkdel av allt som behövs för att det här valvet ska bli hållfast...Jaha, och bara för att vi haft bra montageväder hela dagen började
naturligtvis det vita helvetet falla till sist, varför hela valvet täcktes in med tungpressar - samtidigt som vinden, kylan och snön tilltog.
Vi hann dessutom sätta två balkonger, vilka bägge måste monteras om på tisdagen eftersom
måtten var felaktiga.En tredje balkonganslutning var tvungen att "tillverkas" med bilmaskin och kapsåg, och mitt i alltihop la kranen av. En helt vanlig dag på jobbet med andra ord. Allt detta i ett lindrigt sagt tight schema där saker som att surfa på nätet bara litegrann, kila ner i en butik på lunchrasten eller knalla iväg en snabbis till kaffeautomaten är okända faktorer. Mer om detta senare!
Snart är första varvet klart...
På måndagen började vi montera plåtformen. För att rationalisera jobbet görs väldigt mycket prefabricerat nuförtiden, inklusive då plåtformen, som kommer från ett företag som heter P-form. Det är väldiga sjok med metall och märkliga delar som man skrivar ihop med rejäla bultar och sprintar som ett gigantiskt mekano . Och i vanlig ordning saknades saker, och en del var sönder, och bråttom var det...
Vartefter vi skruvat hop metallrör, skivor, stöttor, strävor och annat efter beskrivning - vi hade en duktig kille från P-form som hjälpte oss - reser man dem upp med hjälp av kranen och lyfter till uppgjord plats!
Nu är liksom inte jobbet klart bara för att formen står där - på den ska monteras en massa andra saker också, fortfarande efter ett uppgjort schema. Dessutom är det här bara ena sidan av formen - det vi kallar enklingen. Formen ska också riktas och justeras, och dessutom ska den förses med armering på plyfasidan - precis som på den form som syns i bakgrunden.
Vissa delar kom inte med första lasset. I den här veckan ska det vara en dörröppning, så vad gör då snickaren? Jo, han slår ihop plank som avstängare. Nu kan inte betongen rinna in där planken står. Det kallas för en ursparning. I förgrunden en av verktygslådorna. Samtidigt rullar det kontinuerligt in nya lastbilar med annan material, som ska lossas med kranen, som har bråda dagar.
Till vänster syns de fästen som kommer att hålla ihop dubbling och enkling. Man kan likna det vid två smörgåsar som ligger an mot varandra, och därefter pressar man in fyllning mellan skivorna. Till den här gjutbryggan kommer också monteras skyddsräcken.
Och när de första formarna står på plats kommer betongbilen illa kvickt, och sen kör grovisarna igång... Man kan inte gjuta hela undervåningen på samma gång, utan man monterar ihop ett par väggar, gjuter dem och river dagen efter. Och sätter sen upp väggarna på ny plats, med kompletteringar just för den väggen.
Dagen efter kan det se ut så här - fast på den här väggen hade vi fått de riktiga dörrsmygarna. Hålen i väggen är efter stagen som spänner ihop formen; de monteras och dras fast med något som närmast kan beskrivas som en fast domkraft. När betongen dunsar ner utvecklas det enorm kraft och allt måste sitta STENHÅRT för att formen inte ska kalva.
Samtidigt pågår annat arbete på etableringen. Det ska dras kulvert för fjärrvärme. För att klara av grävandet - tjälen kom till sist - hämtade man kokssäckar som man satte eld på, täckte med plåt och lät mer eller mindre smälta ner jorden. Det var därför det luktade grillparty mitt i alla minusgrader.
När plåtformar och annat är nerplockat följer annat arbete. Till detta använder man bl a dessa verktyg. Nån som vågar sig på att tala om vad det är? Och vad man använder dem till?
Och så snart ett par strategiskt placerade gjutna väggar är på plats monteras raskt utfackningsväggarna. I bakgrunden syns de gula DOKA-balkarna sticka upp, de som kommer att vara upplaget för det filigranvalv vi börjar montera på måndag!
Federleys fanatism förskräcker...
Egentligen skulle jag lägga upp nya bilder från bygget men efter att ha hört på radio kände jag mig tvungen att skriva av mig en smula rörande centerpartisten (?) Frederick Federley och den barnatro på människans inneboende godhet, som han och ett antal ytterligare till helt uppenbarligen har.
Istället för att haka upp mig på för mycket på hans person - han, Wolodarski och ett par till, stöpta i samma form, är rent avskräckande exempel på en ny tids politisk streber - tänkte jag resonera lite kring ett par av Federleys uppenbara teser. Han rabblar nämligen upp dem med en kulsprutas monotoni.
Hans tro på marknadsekonomin som den enda saliggörande mekanismen har sina rötter i en rent rövarkapitalistisk tradition. Det är för övrigt också en maxim som lever kvar i avsevärda delar av världen, där medlemskap i fackförening innebär reellt dödshot, där uppkäftighet omedlebart belönas med sparken. Där yttrandefrihet inte råder.
Federleys enögdhet innebär naturligtvis att inte att han inte vet detta. För det gör han, men det skiter han i. Det finns massor med exempel på företag i Sverige där hyggliga arbetsgivare tar hand om sina anställda - ett uttryck som han faktiskt använder, till vilket vi strax ska återkomma - men där kollektivavtal saknas och där facket använder blockad som ett medel för att segra. Man kan ju fråga sig varför han inte lika gärna engagerade sig i Träfackets blockad mot Plymouthbröderna. Nå, läser man på om den lilla kristna gruppen "med mycket starka familjevärderingar" blir det ett ganska självklart svar på frågan - den öppet homosexuelle Federley kan väl knappast engagera sig för de som avskyr honom. Detta säger något om hans idealism.
Det är just det där uttrycket "tar hand om" som visar hur lite Federley och hans gelikar begriper av hur arbetsmarknaden fungerar. Förmodligen känner han inte till vilken historisk bakgrund den inställningen har, men den beskrivs alldeles utmärkt av t ex Peter Englund i Ofredsår. Det handlar om ett patriarkalt synsätt på de man har anställda - ytterligt långt från en modern syn på arbetslivet.
Jag vill faktiskt inte bli omhändertagen av min arbetsgivare - jag vill ha självklara rättigheter att påpeka fel och brister utan att riskera reprimander. Jag vill inte ens ha ett personligt förhållande till min arbetsgivare - det är ett förlegat sätt att se på mig som arbetare; ett sätt som doftar trettiotal och strejkförbud.
Federley har också en mycket idealiserad och inte minst ritualiserad bild av hur företagandet fungerar, eller hur en företagare - entreprenör! - fungerar. I hans perfekta värld - där man tar hand om sina anställda - finns det ingen gräns för hur mycket man kan expandera. Och alltid utan att någon offras.
Nu behöver jag kanske inte slösa med Marx på Federley, men elementa säger oss att företagare är som folk är mest, och att de skulle sätta de anställdas intressen före sina egna existerar nog bara i en dröm. Egenintresset ljuger aldrig - se där en sentens från gamle Karl!
För varje Wild'n'Fresh finns det tio som inte sköter sig - där lönen kommer som den känner för det, där arbetsmiljön är för jävlig och där de anställda faktiskt lever med direkta hot över sig.
Federley väljer att se bort från det, och påminner på det viset om Frihetsfronten - en samling oerhört naiva extremliberaler med Christian Gergils och Mats Hinze i spetsen - som försökte sig på samma populistiska trick som Federley under tidigt nittiotal. Om en del av det kan jag berätta, ty jag var med. Om än inte i rök och damm så nära på.
Frihetsfronten skulle välta samhället - det förhatliga socialdemokratiska - överända genom att protestera mot spritmonopolet. Av alla symbolfrågori hela Sverige var nu detta den viktigaste, så man serverade sprit på Drottninggatan och hade svartklubb - eftersom folk inte behövde några förmyndare som avgjorde serveringstillstånd. Jag behöver knappast påpeka att de betraktades som kufar och töntar...
Nå, jag jobbade som vakt på ett mer legalt, fast knappast mer städat ställa, och fick telefon på nattkröken från en desperat kompis som just bevittnade hur Frihetsfrontens svartklubb gick i atomer när några av de där som inte behövde förmyndare beslöt sig för att servera sig själva, vilket då var själva idén. Men det blev konflikter.
Så vi dit och tittade på eländet. Det skulle aldrig ha fallit mig in att hjälpa till. Det lämnade vi med varm hand åt polisen som blev ditringda och fick hjälpa de rebelliska nyliberalerna till sjukhus. Några av de där figurerna sitter nu i regering och riksdag.
Federleys släktskap med det anhanget är slående - men de hade lika fel då som Federley har nu.
Det mest skrämmande är hans fanatism, som närmast är att beskriva som jesuitiskt. Vissa av dem var oerhört lärda, men samtidigt kapabla till både grymhet och dumhet. De inlärda kunskaperna kan inte kopplas ihop med den verklighet vi ser. Inte nån gång ser jag honom ha minsta förståelse för varför svenska arbetare helt enkelt inte litar på att de kommer att bli "omhändertagna". I grunden tror jag det finns ett slags småstadsförakt för den arbetande människan, i kombination med en dos dryghet och omognad.
Som jag skrev på Per Westerbergs blogg Kyrkoordnaren - jag har egna ytterligt handfasta erfarenheter av hur det är att jobba i avtalslösa företag, och det är en företeelse som växer - ett fenomen som man verkligen inte vill se mer av.
Nej, jag vet inte vem Frederick Federley är - han är egentligen rätt ointressant, men jag kan ju hoppas på att han fortsätter sänka centerpartiet.
Istället för att haka upp mig på för mycket på hans person - han, Wolodarski och ett par till, stöpta i samma form, är rent avskräckande exempel på en ny tids politisk streber - tänkte jag resonera lite kring ett par av Federleys uppenbara teser. Han rabblar nämligen upp dem med en kulsprutas monotoni.
Hans tro på marknadsekonomin som den enda saliggörande mekanismen har sina rötter i en rent rövarkapitalistisk tradition. Det är för övrigt också en maxim som lever kvar i avsevärda delar av världen, där medlemskap i fackförening innebär reellt dödshot, där uppkäftighet omedlebart belönas med sparken. Där yttrandefrihet inte råder.
Federleys enögdhet innebär naturligtvis att inte att han inte vet detta. För det gör han, men det skiter han i. Det finns massor med exempel på företag i Sverige där hyggliga arbetsgivare tar hand om sina anställda - ett uttryck som han faktiskt använder, till vilket vi strax ska återkomma - men där kollektivavtal saknas och där facket använder blockad som ett medel för att segra. Man kan ju fråga sig varför han inte lika gärna engagerade sig i Träfackets blockad mot Plymouthbröderna. Nå, läser man på om den lilla kristna gruppen "med mycket starka familjevärderingar" blir det ett ganska självklart svar på frågan - den öppet homosexuelle Federley kan väl knappast engagera sig för de som avskyr honom. Detta säger något om hans idealism.
Det är just det där uttrycket "tar hand om" som visar hur lite Federley och hans gelikar begriper av hur arbetsmarknaden fungerar. Förmodligen känner han inte till vilken historisk bakgrund den inställningen har, men den beskrivs alldeles utmärkt av t ex Peter Englund i Ofredsår. Det handlar om ett patriarkalt synsätt på de man har anställda - ytterligt långt från en modern syn på arbetslivet.
Jag vill faktiskt inte bli omhändertagen av min arbetsgivare - jag vill ha självklara rättigheter att påpeka fel och brister utan att riskera reprimander. Jag vill inte ens ha ett personligt förhållande till min arbetsgivare - det är ett förlegat sätt att se på mig som arbetare; ett sätt som doftar trettiotal och strejkförbud.
Federley har också en mycket idealiserad och inte minst ritualiserad bild av hur företagandet fungerar, eller hur en företagare - entreprenör! - fungerar. I hans perfekta värld - där man tar hand om sina anställda - finns det ingen gräns för hur mycket man kan expandera. Och alltid utan att någon offras.
Nu behöver jag kanske inte slösa med Marx på Federley, men elementa säger oss att företagare är som folk är mest, och att de skulle sätta de anställdas intressen före sina egna existerar nog bara i en dröm. Egenintresset ljuger aldrig - se där en sentens från gamle Karl!
För varje Wild'n'Fresh finns det tio som inte sköter sig - där lönen kommer som den känner för det, där arbetsmiljön är för jävlig och där de anställda faktiskt lever med direkta hot över sig.
Federley väljer att se bort från det, och påminner på det viset om Frihetsfronten - en samling oerhört naiva extremliberaler med Christian Gergils och Mats Hinze i spetsen - som försökte sig på samma populistiska trick som Federley under tidigt nittiotal. Om en del av det kan jag berätta, ty jag var med. Om än inte i rök och damm så nära på.
Frihetsfronten skulle välta samhället - det förhatliga socialdemokratiska - överända genom att protestera mot spritmonopolet. Av alla symbolfrågori hela Sverige var nu detta den viktigaste, så man serverade sprit på Drottninggatan och hade svartklubb - eftersom folk inte behövde några förmyndare som avgjorde serveringstillstånd. Jag behöver knappast påpeka att de betraktades som kufar och töntar...
Nå, jag jobbade som vakt på ett mer legalt, fast knappast mer städat ställa, och fick telefon på nattkröken från en desperat kompis som just bevittnade hur Frihetsfrontens svartklubb gick i atomer när några av de där som inte behövde förmyndare beslöt sig för att servera sig själva, vilket då var själva idén. Men det blev konflikter.
Så vi dit och tittade på eländet. Det skulle aldrig ha fallit mig in att hjälpa till. Det lämnade vi med varm hand åt polisen som blev ditringda och fick hjälpa de rebelliska nyliberalerna till sjukhus. Några av de där figurerna sitter nu i regering och riksdag.
Federleys släktskap med det anhanget är slående - men de hade lika fel då som Federley har nu.
Det mest skrämmande är hans fanatism, som närmast är att beskriva som jesuitiskt. Vissa av dem var oerhört lärda, men samtidigt kapabla till både grymhet och dumhet. De inlärda kunskaperna kan inte kopplas ihop med den verklighet vi ser. Inte nån gång ser jag honom ha minsta förståelse för varför svenska arbetare helt enkelt inte litar på att de kommer att bli "omhändertagna". I grunden tror jag det finns ett slags småstadsförakt för den arbetande människan, i kombination med en dos dryghet och omognad.
Som jag skrev på Per Westerbergs blogg Kyrkoordnaren - jag har egna ytterligt handfasta erfarenheter av hur det är att jobba i avtalslösa företag, och det är en företeelse som växer - ett fenomen som man verkligen inte vill se mer av.
Nej, jag vet inte vem Frederick Federley är - han är egentligen rätt ointressant, men jag kan ju hoppas på att han fortsätter sänka centerpartiet.
Jakobsberg från ovan....
Dagen var smällkall när jag klev upp. Även om jag är van vid hård kyla blir man ju inte direkt lättare om hjärtat när kvicksilvret visar -14. Arbetsplatsen fullkomligt lyser av köld, det knarrar under fotsulorna och stängelstolparna har frostrosor...
Det var så kallt att kranis valde att provköra maxbelastningarna efter ljusets inbrott, för att få lite mer elasticitet i delarna.
Han har ett par rejäla klumpar på tusentals kilo med sig för att varje dag kolla av kranens status. Vilket man egentligen är tacksam för...
Senare samma dag tjatade jag, min vana trogen, till mig att få åka med upp, och ta ett par kort över vad som faktiskt är min hembygd.
Så här ser delar av plattan ut från trettio meters höjd. Uppe i högre hörnet ser man tre burkar där el, rör och våra grovisar har sina grejor. Bredvid står anläggarnas containrar öppna. Dessutom ser man två Wiklundsburkar för sophantering. På plattan står vår lilla container, som kommer att äka med upp på varje våning.
Jag tog en bild av den begränsade parkering vi har till vårt förfogande. I veckan kommer den att krympas avsevärt när man gräver upp för fjärrvärme.
Utsikt över Vasavägen mot korsningen med Frihetsvägen
Vy över västra Jakobsberg och Olovslundsområdet. Jag trodde jag skulle se
"ända hem" men kullen där kvarnen stod är i vägen
Bilderna är tagna uppe från kranarmen.
För detaljvetarna kan jag berätta att det är en finskbyggd Betox 150.
Vy över centrala Jakobsberg. Det var kallt, klart och strålande solsken.
Första veckan avklarad
Efter att vi rest skalmurarna, som jag beskrev tidigare, så ska de alltså gjutas, dvs fyllas med betong. På en del ställen är det glapp mellan väggblocken för att det ska anslutas innerväggar - det här fallet bärande innerväggar.För att den ska bli så stadig som möjligt ser man till att det görs en förbindelse - en förtagning - av armering in i skalmuren. Det är det Jörgen håller på med här. Ett arbete som görs manuellt av betongarna - eller grovisar, grofsingar eller gråmackor; kärt barn har många namn...
Därefter sätter timrisarna en form - i det här fallet av OSB-plyfa, eftersom vår obetänksamme verkare inte hade beställt hem formplyfa. Man sätter helt enkelt igen spalten där förtagningen sitter.För att den där plyfan inte ska fara iväg, för det är ett sanslöst tryck från betongen när den börjar röra på sig under gjutningen, sätter man upp reglar i spänn för att hålla emot. Trycket är naturligtvis högst längst ner så man sätter oftast tätt med reglar längst ner
På onsdagen kom då betongen. Av nån anledning - ska vi gissa att den var ekonomisk? - bestämdes det att Jörgen och Jojje skulle gjuta med baske, istället för med pumpbil. Det vart ett jädra klättrande kan jag säga.Eftersom PASO-stöden stod så tätt kom vi naturligtvis inte åt med zip-upställningen utan fick slå ihop gjutbrygga (syns bakom"flygplanstrappan"). Sedan handlar det om ett bra samspel mellan grovisarna och kranis - får man inte stopp på "strumpan" ramlar det ner rejält med betong, fort går det och man kan ha roligare än att skyffla upp det, det kan jag försäkra....
Och efter avklarad gjutning river vi timrisar ner formen - bakom ser ni de färdiga gjutningarna. Men virke är dyrt och kan man återanvända det så gör man det - alltså ska det spikrensas, skrapas rent från betong och sen läggas i snygga travar för att lyftas undan i väntan på nästa gjutning. Låter som ett lätt jobb, och här i Jakobsberg var det lätt.Men alla i byggsvängen kan berätta om långa dagar i spöregn på rensbacken när man haft många kilometer med form att rensa. Det är inte heller helt bekvämt att hela tiden stå på en obehandlad betongyta (till vilket vi säkerligen kommer återkomma)...
Jag skrev ju redan tidigare att de levererade bitarna kanske inte passar så bra ihop. I min bransch netyder det att nån - jag - får se till att de passar. Så fram med vinkelslipen, och sen var det Lützendimma i gropen ska jag säga.
När jag var klar garvade grabbarna och jag fick ju leta upp en spegel för att se vad som var så roligt, fast jag anade det. Klicka på bilden!
Man har alltid skyddsglasögon vid arbeten där man riskerar splitter, och egentligen ska man ha mask också, men nånstans väljer man också vad som är bekvämt...
Under tiden pågår markarbetena för fullt vid sidan. Man spränger för fjärrvärme,
Göran och Viktor i graven. De hör till anläggningssidan, liksom Bosse som lyfter dit sprängmattorna med sin bandgrävare. Som synes så ger den nygjutna plattan fortfarande ifrån sig värme nog för att smälta snön.
Såhär ser det ut innan sprängningen - det sitter inte sprängmedel i varje tratt, utan det är bara förberett för nästa smäll.
Det är en rätt speciell syn att se bergssprängaren komma kånkande på dynamitgubbarna med en fimp i munnen...Och så här ser det ut när man tryckt av. Det blir bara en dov "kaboff" och mattorna lyfter till med en flämtning. Förr i världen sprang man i skydd när Hesa Fredrik gick - idag går man undan en bit.
Sedan avslutade vi veckan med att sätta markisolerskivor efter den delen av grunden som kommer att ligga under marknivå. De väger som fjädrar de här sjoken, men de är eländiga att bearbeta, och efte4rsom de innehåller både fett och olja blir man äcklig om händerna som av att rensa fisk (fast utan lukten). De är dessutom extremt brandfarliga..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
