Att ha åsikter på nätet är inte politik på riktigt

  Det kan vara bra att komma ihåg det, i dessa dagar av bandhundsliknande skällande på de som tar politiska uppdrag. Jag brukar fräsa det åt folk som slentrianmässigt gnölar om värdelösa politiker: ta ett uppdrag själv då, om du tror att du duger till det. Leta upp ett parti som du kan känna dig hemma i - har du tur är det ett parti som saknar folk till mandaten så det är enkelt att få plats.

  Därefter blir du säkert vald, får gå på introduktioner i kommunal eller landstingspolitik (för till riksnivå lär du inte komma), och fullständigt överösas av papper, rapporter, handlingsplaner, budgetförslag. Och ansvar.

  Och motståndare. Som inte alls är så lätta att tampas med. I synnerhet när du inte kan gömma dig bakom en signatur, eller i tryggheten i fikarummet eller vardagsrummet. Som avkräver dig svar, och som alldeles för jävla ofta är långt mer pålästa och vana och - faktiskt - duktiga.

  Inte heller är ärendena särskilt spännande. Det är cykelvägar, öppettider, kommunala avloppsledningar och regionplaner. Inte alls säkerhetspolitik, eller feminism i det globala perspektivet, eller invandring, eller kärnkraft. Det är tvärtom bara väldigt vardagsnära och konkret.

  Du kommer möta besvikna, förbannade människor. Väljare. Emellanåt kommer du känna dig obehaglig till mods, kanske till och med rädd. För att möta människor som är precis som du var, innan du tog ditt ansvar och tog ett politiskt uppdrag. Arga och förbannade, och hyfsat ovetande om vad politik egentligen är.

  Du kommer möta en partikultur du inte visste fanns. Ibland hysteriskt konservativ, nästan alltid informell. Här finns människor som bestämmer fasligt mycket utan att vara valda. Här finns tjänstemän, tunga av erfarenhet, som kommer förkasta dina förslag efter trettio sekunder med ett smått hånfullt "hur ska du få råd med det där då?"
  Här finns också en icke obetydlig del ryggdunkare och falska vänner.

  Men det hör till. Uppbokad varje kväll vissa veckor, och inte alls med betalning. Största delen av Sveriges politiska liv är fortfarande ideellt, på fritiden, på kvällar och helger. Människor som har helt vanliga jävla jobb vid sidan av. Utan att skriva om det, utan att jaga "klick" på nätet. Som inte kräver en parad varje gång de haft en åsikt hemma på kammaren.

  Politik är faktiskt inte något som bara sker på nätet. Vilket jag egentligen inte borde behöva skriva 2015, men det är tyvärr inte så.

  Du kan ju tänka på det, nästa gång du delar nån idiotartikel på nätet. Nästa gång du drar alla politiker över en kam. Nästa gång du efterlyser att "nån" ska agera, göra något, säga ifrån. Om du själv skulle vara så jävla mycket bättre? Hemma i soffan, framför datorn?

  Kom inte med "jag röstar i varje fall". Det duger inte längre. Det gör faktiskt inte det. Vi lever inte på femtiotalet längre, du har alla möjligheter att påverka, om du bara orkade.






Och jo, jag säger sånt här i verkliga livet också. Till folk som har rösträtt. Jag har skrivit om det också - här till exempel