Åsiktsindustrin och det politikindustriella komplexet

 Nej, det här ska inte bara bli en klagosång om det omoraliska sänggåendet mellan olika delar av samhället som kommer att ske i Almedalen. Jag har skrivit tillräckligt om Almedalen genom åren, jag har samma åsikt fortfarande men numera tycker jag det är lite sött när människor till varje pris, till sista blodsdroppen tammefan, ska försvara varför just de ska åka till Öin, och dricka rosé mot betalning och fri logi.
  Almedalen är bara den yttersta bekräftelsen på ett politiskt system i nedförsbacke, där man emellanåt nog kan misstänka att omsorgen om den egna karriären är viktigare än omsorgen om andra. Så.

  Idag kan man bedriva politik utan att vara politiker. Det är en gammal sanning, men den förtjänar att berättas igen. Man ska inte förvånas över det - konsten att påverka de som är värda att påverka är lika gammal som boktryckarkonsten, och vi fick vänta till starten av Metro för att se en tidning som inte startades för att torgföra sina ägares åsikter. Insikten om detta kan också vara bra att berätta igen, när människor hoar om att just deras åsikter ska föras fram neutralt och sakligt i dagspressen (eller på nätet för den delen).
  Länge fanns det ett gentlemens agreement om att inte politisera på nyhetsplats, en överenskommelse av den där sorten som alla leende är överens om, och därefter går hem och genast bryter mot. Det kan finnas en liten skillnad, att förr i världen höll pressen hyfsat rent på nyhetsplats under mellanvalsåren. Idag blir nyheter politiserade omedelbart. Som byggnadsarbetare kan jag bara hänvisa till artikeln om migrantarbetaren Gustavo i Svenska Dagbladet, full av fel och påhopp. Men det är lika illa åt andra hållet, där borgerliga familjedramer eller brottslighet genast förväntas spilla över på respektive parti, med en sexårslogik av typen "han slår sin fru, då är hans parti också på det viset..."

  Det här är den mest uppenbara formen av politik utan ansvar; att sitta som ledarskribent eller kolumnist och ha åsikter om allt mellan himmel och jord, och framförallt avkräva ett diffust samhälle (som alltid har fel) nån typ av ingripande. Men utan att behöva berätta a) var pengarna (det handlar alltid om pengar) ska komma från, b) vem som ska göra't.
  Det överlämnar man med varm hand till folkvalda, som därefter ska vrida sig som kålmaskar inför anstormningen av reportrar som likt Sverker Olofssonar KRÄVER SVAR.

  Det här är åsiktsindustrin. Den finns nästan alltid som förtäckt journalistik, i dagspress, eller emellanåt i etermedia. Den är rätt lätt att hantera, människor vet att ett budskap från Expressen är borgerligt, och man vet att ett budskap från Göran Greider alltid är förvirrat. Poängen är att den inte maskerar sig.

  Sen har vi det politikindustriella komplexet. Det är en helt annan sak.

  I riket finns det numera ett par tusen människor som lever på politik utan att vara politiker, och jag menar inte politiskt tillsatta tjänstemän. Jag menar lobbyister, politiska journalister, informationssekreterare, pressekreterare (med alla dess avarter på titlar) några enstaka bloggare, samt en hord av icke avlönade politiska faghags, där jag själv givetvis ingår. För att inte tala om alla som lever på att studera just de politiska mekanismerna, eller skriva om Politiken. Eller som - faktiskt - tror att politik är en såpopera


  Dessa människor är nu extremt laddade inför årets stora begivenhet, nämligen att låta sitt budskap drunkna bland tusentals andra i Almedalen. De kommer att vara där, allihop, tro mig.

  Det kanske är såhär politiken kommer att se ut i framtiden. Där det inte längre handlar om vad du säger, inte om hur du säger det, utan om vem du säger det till.

  I det här politikindustriella komplexet är den förhärskande meningen att "Och? Alla andra är här. Visst, jag tycker också det är fel att människor utan ansvar är de som styr politiken, men jag tänker inte vara den som går i bräschen för en förändring."

  Den åsikten i sig är rätt talande; man vill ha åsikter, frottera sig med rätt människor, sitta i paneler och delta i seminarier, men man tänker inte ta det där otäcka - att drabbas av människors - de hemska väljarnas - vrede. Man vill inte bli påhoppad på Coop, man vill kunna gå ut med barnvagnen utan att behöva förklara för en arg pensionär varför hennes medicin inte finns på det närmaste apoteket, om det nu finns ett apotek.
  Det överlåter man så gärna till politiker.

  Rätt många av de som lever av politiken har en bakgrund i de olika politiska partierna, nästan alltid i ungdomsförbunden. Det är i ungdomsförbunden man knyter de viktigaste kontakterna för framtiden, där har pinsamma saker skett, där har livslång vänskap eller hat grundlagts, men nånstans i tjugoårsåldern skedde en uppdelning mellan de som dög till att vara politiker, och de andra. Och idag är det "de andra" som kommer bakom sina mer dugliga kamrater och talar om hur de borde ha gjort.

 Att musikrecensenter är misslyckade musiker är en gammal sanning, som direkt kan överföras till politiken. Duger man inte som politiker kan man alltid bevaka den. Det är en tragisk sanning att somliga politiska tyckare och bevakare är långt mer kända för allmänheten är justitieutskottets ordförande, än socialministern, än kommunstyrelsens ordförande i Göteborg om man bor i Stockholm, och tvärtom.

  Politiken har förändrats, makten har förskjutits. De ängsliga själar som svarar för partiernas pressavdelningar, och som på tok för ofta både umgås eller har familjeband med folk i åsiktsindustrin, försöker vara ännu smartare varje gång. Vilket väljarna genomskådar, givetvis. För det är bara bland politiska journalister som väljarkåren är korkad.

  När jag blev politiskt aktiv på medeltiden skrev vi motioner, krigade för dem i våra demokratiska organisationer, vann ibland, fick spö ibland, för att i slutänden få en cykelväg, en busshållplats, ett tillägg i arbetsmiljölagen. Idag ringer man en journalist, om man är på låg nivå, eller, om man är på högre nivå, ber sin pressavdelning eller vad det kan heta, att ringa en PR-byrå för en kampanj. Gärna osaklig och smutsig.

  Och visst, jag ingår i det här, till nån mikroskopisk del. Det betyder inte att jag tycker att det är bra. Det kan vara bra, om det är en dialog. Men alldeles för ofta blir det en monolog från förment opolitiska institutioner, för det är dessutom så att åsiktsindustrin är noga med att påpeka att de inte är politiska. SAF har en jädra massa sidoorganisationer som hymlar om sin politiska hemvist. Vi kan dra upp Skattebetalarna, Villaägarna, Bilägarna - alla är djupt borgerliga men påstår sig vara opolitiska.Åt andra hållet - PRO eller Hyresgästföreningen betraktas knappast som opolitiska på DN:s ledarredaktion


  På samma vis finns det en driva "opinionsbildare" som också påstår sig vara opolitiska - med moral som barnsutenörer eller vapenhandlare i Tredje Världen.

  Nå, vän av ordning frågar sig säkert vad man göra åt det här. Vore jag borgare skulle jag rycka på axlarna och säga att det är sakernas tillstånd, ofrånkomligt som tidvattnet. Äkta socialdemokrater som betecknar sig som vänstersossar vill förmodligen förbjuda det. Själv tycker jag att vi ska prata om saken.

  För i slutet handlar det om vem som har makten. Förr i världen pratade vi om makten i de mörka direktionsrummen. Ett tag har vi pratat om att makten ligger hos medierna. Idag får vi nog konstatera att alltmer av makten hamnat hos de ansiktslösa lobbyisterna.

Det känns inte bra.

 

 

Sanningen om "Gustavo" som kanske utvisas.

I helgen passade Svenska Dagbladet på att lägga ut en mycket märklig artikel om "Gustavo", vars existens i Sverige hotas av att facket anser att hans lön är för låg och därför ska han utvisas, tillbaka till Bolivia. Du kan läsa den här.

Det här fick givetvis tokhögern, rasister och annat löst folk att gå i taket, vilket händer emellanåt, eftersom ingenting retar upp dem så mycket som Byggnads. Vi är lågutbildade, stöddiga och tjänar mycket pengar - det är ett rött skynke för di nyliberala. Och den här artikeln togs givetvis emot med öppna armar av de där som anser att vi är just för kaxiga, lågutbildade och överbetalda.

  Artikeln är fylld av konstigheter, och mycket tendentiös, men det mest märkliga är att det på något sätt skulle vara Byggnads fel att "Gustavo" inte får stanna. Byggnads har nämligen bara konstaterat att "Gustavo" inte tjänar vad kollektivavtalets miniminivå ligger på, och detta har man meddelat Migrationsverket.

  För så här är det:

  Det är Migrationsverket behandlar ansökningar om arbetstillstånd. Här är några av de krav som Migrationsverket ställer upp vid arbete i Sverige, och som redovisas på verkets hemsida:

• Att man kan försörja sig på det arbete som erbjudits 
• Att arbetet är av en sådan omfattning att lönen är minst 13 000 kr per månad.
• Att arbetsgivaren har utannonserat tjänsten i Sverige och EU under minst tio dagar.
• Att arbetsgivaren erbjuder arbetsvillkor som är i nivå med svenska kollektivavtal eller vad som är brukligt inom yrket eller branschen.
• Arbetsgivaren ger berörda fackliga organisationer tillfälle att yttra sig över anställningsvillkoren.

Det som hänt här är att Byggnads yttrat sig över "Gustavos" villkor. Uppenbarligen tjänar "Gustavo" mindre än kollektivavtalets miniminivå. Det betyder med största sannolikhet att "Gustavo" arbetar på ett företag som inte har kollektivavtal. Allt detta meddelar Byggnads till Migrationsverket. Därefter är det Migrationsverket som beslutar.

 Att lägga skulden på Byggnads för "Gustavos" situation är naturligtvis helt galet. Det är företaget som bär skulden - hade de pröjsat "Gustavo" enligt avtal (och haft ett kollektivavtal, som alltså innefattar långt mer än bara lön) så hade den här artikeln aldrig behövt skrivas. Och kom inte och mumla om att det "bara" handlar om ett par hundra spänn som gör att Byggnads underkänner hans lönenivå - det är "bara" ett par hundra spänn som hans arbetsgivare, som vi för övrigt inte vet ett dugg om, faktiskt kan betala.

  Jag vet inte hur övertydlig jag behöver vara för att Timbrofundamentalisterna ska fatta - Byggnads yttrar sig om "Gustavos" villkor. Därefter tar Migrationsverket ställning och beslutar. För vad skulle Byggnads ha gjort? Sagt att lönen var OK? Tagit strid för icke-medlemmen. Byggnads är ålagda att yttra sig om villkoren följer existerande kollektivavtal. Hur svårt kan det vara att begripa det.

  Inte heller finns det en liten ruta i ytttrandet där Byggnads ska fylla i om man anser att den berörde ska utvisas eller inte. En gång till - DET ÄR MIGRATIONSVERKET SOM BESTÄMMER DET!!!!

  Och jo, man ska följa avtal inpå millimetern. Det är liksom avsikten med det. Skulle vilja se den liberale egenföretagare som skriver ett avtal med en kund där betalningsnivån kan vara lite "flytande".

  Och jo, Byggnads är en lönekartell.  En laglig en. En vagel i ögat på tokhögern. Lev med det. Vill "Gustavo" ha hjälp kan han gå med i facket. Det är det fackföreningen är till för. Vi är till för våra medlemmar.

  Det här är vad vi fick på köpet med EU. Jobbtrafficking, lönedumpning, illojal konkurrens, sämre arbetsmiljö. Om detta yttrar sig SvD sällan. Om drivor med underbetalda uzbeker eller latinamerikaner som stängs ute, som är här illegalt istället. Om vitryska lastbilschaffisar som jobbar tjugotimmarspass för nålpengar i Sverige. Om städare som jobbar på natten för 35 spänn i timmen.

 

  Gustavos situation är för jävlig. Vi har massor med medlemmar som befinner sig i samma situation, med osäkra anställningsförhållanden, som jobbar med livet och hälsan som insats, som ständigt hotas med att "sändas hem" om de tjafsar. Att påstå att vi byggnadsarbetare inte skulle slåss för dem är trams. Enbart trams. Jag kan berätta om företag där den utländska arbetskraften är förbjudna att vara med i facket, förbjudna att tala med facket, förbjudna att berätta vad de tjänar. Skulle de bryta mot det åker de hem, fortare än kvickt.


  Det borde Svenskan skriva om.  Istället för att fara med osanning om Byggnads.




Här kan ni läsa Byggnads kommentar till vansinnigheterna
 

Det är inte lätt att vara Mats Knutson

  Förr i världen sa vi till varandra att sportjournalist måste vara världens svåraste yrke. Precis före TreKronormatchen var det deras jobb att berätta varför svenskarna skulle krossa finländarna, och precis efteråt var det deras jobb att lika självklart berätta varför det gick åt helvete...

  Den rollen har idag tagits över av de politiska journalisterna. Häromdagen skrev Lena Mellin i Aftonbladet en text om hur illa det gick för Stefan Löfvén - kris var givetvis ordet som användes, nästan lika vanligt som chock i den tidningen - och ungefär samtidigt kom en opinionsundersökning som visade tvärtom.
  Därefter skrev Mats Knutson en analys av opinionsläget på SvT Text där socialdemokratin utmålades som opinionens förlorare. Ungefär samtidigt kom en SKOP där socialdemokraterna får nästan 35%:

Så kan det vara ibland, i det politiska medielandskap där berättandet om politiken blivit viktigare än bevakningen av politiken. Där politiska journalister tydligen numer använder Twitter oftare än de träffar partimedlemmar. Där de helst skulle vilja att politiken var lite mer som House Of Cards - en oerhört konstruerad serie gjord för människor som gärna frotterar sig med mediemakten - eller i varje fall som någon TV-serie.

  Till vilket jag skulle vilja säga att om svensk politik är som en TV-serie är det faktiskt mer som Albert och Herbert, Söderkåkar och Svenska Hjärtan. Med inslag av en oerhört beskäftig Magnus Härenstam i Fem myror, idogt sysselsatt med att bevisa att alla andra har fel

  Den svenska politiska journalistiken drivs av lata arslen som förmodligen aldrig varit på den sorts politiska möten där cykelställ, hundbajsförbud och störande järnvägsövergångar är viktiga frågor. Eller så skäms de för att de varit där, nån gång, och vill hellre att det ska vara mer av män i dyra kostymer som smsar hårdingar som kan "röja upp", eller kvinnor som döljer hemska hemligheter. Som i en sämre roman från artonhundratalet, ungefär. Aha! sa greven!

Kom ut till flygbladsutdelningar i svinottan, dörrknackning i trapphus med arga rotweilers, budgetmöten med stendöva äldre deltagare och nyblivna smått revolutionära medlemmar, fullmäktigesammanträden där andra sidans heltidspolitiker demonstrativt tar upp tidningen när man argumenterar mot honom. Eller att bli utskälld, eller kramad, på lokala affären.
 Välkommen till politiken, liksom.



 

  För just efter 1 maj blir det här väldigt uppenbart. I tidningarna handlar det om de stora frågorna. Själv var jag i Vallentuna och hörde hårresande siffror om skolresultat i fritt fall. Där är det en stor fråga, men knappast stor nog att få genomslag i riksbladen. Och så är det i hela landet - det finns hela tiden lokala frågor som engagerar och irriterar, men som näppeligen kommer synas i pressen. Trots den urgamla devisen om att "all business is local".
  Käbblet om si eller så många arbetslösa fortsätter på riksnivå, ivrigt påhejade av lata reportrar, som helst läser pressmeddelanden från de olika partiexpeditionerna (inte sällan skrivna av fd kollegor som migrerat till politiken), istället för att gå ner på djupet bland busslinjer och öppettider. Eller för den delen bland missnöjda företagare eller arga militärer.


  Det vore verkligen bra om journalister som ska bevaka politik visste något om den.

  Nä, svensk politik är verkligen inte House of Cards. Det är därför det är synd om Mats Knutson

 

Är det vår jakt på lycka som ger oss olyckliga barn?

Barnombudsmannen la för ett par veckor sen fram en rapport om den ökande ohälsan bland svenska barn och unga. Det kan vara värt att stanna upp en stund och tänka över att vi i Sverige - faktiskt - har en Barnombudsman. Någon som har i uppdrag att se till barnens bästa. Vi har i Sverige ett antal såna organisationer - BRIS, Rädda Barnen, Friends.
  Ändå mår våra barn sämre än någonsin. Lyssna här och läs här

  Man kan naturligtvis sitta i radio och bråka med varandra, klokt folk kommer att rynka pannorna och tanter med konstiga glasögon yttrar sig, eftersom det är flest kvinnor som yttrar sig om barn i gemen, och sen kastar vi in några professorer eller överläkare, som då råkar vara män. Detta sagt som en parentes, men en viktig en som det finns anledning att återkomma till i en annan drapa.

  Och jag, precis som så många andra, undrar naturligtvis vad det är som gått fel. jag gjort det många gånger förrut, som här Jag har kontakt med människor i andra världsdelar, och när jag berättar att vi har unga som lider av något vi kanske kan kalla för livsleda, blir de nästintill bestörta. Ni har ju ALLT, blev en av kommentarerna. Era barn kan ägna sig åt skola, att leka, ha saker, leva i ett överflöd som faktiskt är nästan en fantasi för stora delar av världens barn. Vad har de att vara deprimerade över?

  Jag visste inte vad jag skulle svara.

  Inte tänker jag morra om bortskämda ungar - det är aldrig hos ungarna felet ligger. Istället måste vi, givetvis, titta på oss själva. För vad är föräldrar idag sysselsatta med, förutom att dra hem livets nödtorft, glo på Mello och fortplanta sig? Jo, att bli lyckliga och se unga ut.

  Man kan fundera mycket på när det här ändrades - för det har inte alltid varit såhär. Vi behöver bara gå ett par generationer bakåt, när ungarna resolut sparkades ur boet när de antingen var giftasvuxna, eller hade börjat raka sig. När allt liksom inte var fix och färdigt.

  Vi ska inte heller bortse från att det vuxit upp en industri kring det här. Det finns mängder med människor som tar betalt för att rota i ungas känsloliv, alldeles väldigt långt från "en cigarr är bara en cigarr ibland" som Sigmund Freud påstås ha sagt. De producerar rapporter, som nästan alltid är "alarmerande" och väldigt sällan "upplyftande". Jag kan inte låta bli att tycka att en del av det här blir som självuppfyllande profetior. Tioåringar som svarar att de "mår ganska dåligt" på enkätfrågor.

  I själva verket lever vi ett av världens allra tryggaste samhällen. Visst, även här luckras skyddsnäten upp, och klyftorna ökar, men barnadödligheten är minimal och nästan alla i beslutande positioner vet att man ska anlägga ett barnperspektiv på i stort sett allting.
  De materiella tillgångarna är också enorma - våra barn har tillgång till nöjen och förströelse som ingen annan före dem. Nästan alla har också mer kontakt med bägge sina föräldrar än utarbetade generationer före oss har kunnat erbjuda.

  Så varför mår barnen dåligt? Om det nu ens är barnen. En afghansk flykting jag träffade, gift vid femton, pappa vid sexton, gevärsskytt vid sjutton, är fortfarande alldeles häpen över att vi i Sverige betraktar män med skägg och kvinnor med jobb som barn. Han har förgäves försökt hitta ett arbete åt sin egen lillebror, som är sjutton, men det verkar vara hopplöst. Lillebror är ju "barn"...
 
  Utan att vara alltför akademisk funderar jag på om det inte är den vansinniga ungdomskulten som skapar en del av det här. För när jag måste acceptera att mina barn är vuxna så är jag själv inte ung längre. Och då verkar världen utanför väldigt hård och våldsam. Fast den är inte det. Det var mycket värre för tjugo, trettio, fyrtio år sen. Men vi vill inte gärna minnas det så, kan jag säga efter ovetenskapliga undersökningar i en stor bekantskapskrets. Man minns sin ungdom genom mycket rosa solglasögon kan jag säga. Och med ett ökat ekonomiskt välstånd har allt fler fått möjlighet att leva ut sina ungdomsdrömmar, även om det onekligen är snett fördelat.

    Nånstans tror jag att olyckan blir ungarnas sista revoltmöjlighet. För det är svårt att vara punkigare än sin fyrtioåriga morsa som röjer på Finlandsbåtar och Sweden Rock. Det är svårt att provocera mer än sin femtioåriga pappa som åker HD, gaddar sig och låter skägget växa. Att protestera mot barnsliga vuxna är inihelvete svårare än att revoltera mot mammar och pappor som lämnade ungdomen till ungdomen, om ni förstår vad jag menar. Det är väl därför tjugoåringarna sitter hemma och tittar på På Spåret medan deras föräldrar är ute och rullar hatt.

  Kvar blir att må dåligt. Att karva sig i armarna, att blir deprimerad. Det finns inget som kan vara effektivare för att straffa sina föräldrar än att må dåligt, och dessutom inte vilja prata om det. Göra sig onåbar för de närmaste. Jag märker det bland jämnåriga, när vi delar erfarenheter över ett glas vin (jojomän...) Och jag minns killen på gymet som ringde upp sitt barns förskola och påstod att han satt i bilkö men att han snart skulle komma och hämta sin fyraåring. Hans kompis skällde på honom, men han bara flinade och sa att han behövde "egen tid"... Man undrar om han kommer ha tid för läxläsning och föräldramöten, eller om innebandyn med grabbarna kommer vara viktigare.

  Egentligen vet jag inte. Men det är märkligt att barnen mår så jävla dåligt i ett av världens bästa länder.





Bilderna? Guess why...






Ja, jag vet att jag provocerar genom att skriva "världens bästa land". Lev med det.... 

 

Socialdemokratiska partiet fyller år! Hurra!

Idag för 125 år sen samlades ett 50-tal personer i en lokal på Tunnelgatan i Stockholm för att bilda ett politiskt parti, ett parti man gav namnet Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Det var inte en lugn och stillsam process, utan det hela avbröts av instormande polis, eftersom en av organisatörerna, Fredrik Sterky, inte hade betalt erfoderlig avgift för mötet. Dessutom var själva bildandet inte heller en självklarhet - de drivande personerna var titt som tätt i luven på varandra, när de inte satt i fängelse för att ha retat upp kapitalet, kungen eller kyrkan.
  I själva verket präglades den tidiga socialdemokratin av samma sorts intrigerande som inom vilka andra nystartade partier som helst, där unioner slöts och bröts, och där pendeln inte alls så självklart var reformistisk. Egentligen inträder lugnet inom partiet först 1917 när man sparkar ut vad som sedan blev kommunisterna, och därefter kan det egentliga samhällsbyggandet påbörjas; en ohelig allians mellan starka industrialister och en allt starkare fackföreningsrörelse skapar förutsättningar för Det Bästa Av Samhällen.

  Det här är naturligtvis min alldeles egna tolkning, men oroa er inte, jag har några meter referenser bakom mig. Just idag känns det dessutom bra att få skriva om det här, eftersom jag fortfarande är smått matt av otäcka påhopp och mejl som, givetvis, alltid är efterbörden av att ha skrivit om Sverigedemokraterna. Det tar mer eller mindre musten ur en, inte minst för att det är obehagligt att de tar reda på var man bor och jobbar (vilket inte är särskilt hemligt i och för sig). Dock lär jag mig inte från gång till gång, hur det känns att stå i en fors av hat. För det är vad det är. Att ens försöka bemöta eventuella galenskaper på ett sakligt sätt - att ta debatten! - känns nästintill lönlöst, eftersom minsta avvikelse från islamofobin, bögfobin, socialismhatet, våldsförhärligandet, kvinnoföraktet genast renderar nya hatmejl, nya fullständigt otryckbara kommentarer på bloggen.


  Nej, jag är inte det minsta rädd för Sverigedemokraterna. De är ett populistiskt parti med starka drag av neofascism. Däremot skrämmer deras anhängare, med sitt totala förakt för demokrati, för att inte tala om deras bildningsförakt. I sinom tid ska jag fortsätta granskningen av Sverigedemokraterna och deras fackföreningsmotstånd.

  I det perspektivet känns det mer aktuellt än någonsin att prata om ett parti - i fortsättningen partiet i den här texten - som stått för precis motsatsen, med alla sina fel och brister.

  Partiets historia är inte dess främsta företrädares, om ni förstår vad jag menar. Och gör ni inte det ska jag vara ännu tydligare - partiets ledare har inte haft sånt jädra inflytande på politiken som människor utanför politiken tycks tro (eller vilja få det till, av sina egna politiska skäl). I själva verket har det varit ohyggligt svårt för enskilda människor att påverka partiets inriktning, om nu nån skulle ha trott det.

  Dels finns det i det resonemanget en skriande okunskap om hur det rent organisatoriskt fungerar, dels finns det i resonemanget en ganska rejäl portion förakt för Den Vanlige Medlemmen. Det kan vara bra att påminna om det i dagar som dessa, när jag i Dagens Arena (här) kan läsa nån slags nekrolog över partiet, baserad på en kökkenmödding av de sämsta politiska reportrarnas åsikter. Tack för den födelsedagspresenten!

  Nu är jag inte så förvånad - i takt med att tidskriften Fokus fått allt starkare fäste i den politiska medialen är det givet att allt mer eller mindre ska handla om personer. För i stort sett alla deras politiska reportage numer handlar om hur enskilda personer ringer varandra, och därefter dompterar sina respektive partigrupper eller fackförbund.

  Nå, den som tror att en riksdagsgrupp eller ett fackförbundsfullmäktige är en snäll och foglig församling kan inte särskilt mycket om politik. Eller om fackföreningsarbete. Och det gäller nog vilket parti som helst (utom Sverigedemokraterna, där centralstyrningen är unik).
 
  Under partiets första nio år var det också fackföreningsrörelsens centralorganisation. Därefter bildades LO. Det kan vara bra att komma ihåg det - partiet bildades av fackföreningsmänniskor tillsammans med liberalt fostrade idealister och humanister. Och nu pratar vi inte Reinfeldt- eller Neo-liberaler. Nu pratar vi äkta liberaler, som faktiskt själva tog en kula för demokrati och yttrandefrihet.

  Ändå small det bra i debatterna där. Där fanns de riktigt sjövilda revolutionärerna tillsammans med eftertänksamma nykterister, där fanns de redigt våldsamma tillsammans tillsammans med pacifisterna. Ni kan ju tänka er vad som skulle hända om en socialdemokrat idag skulle säga vad Hinke Bergegren sa 1891:

"Hvarför vara så rädda för revolutioner och våld, när vi ändå måste tillgripa våldet som medel att genomdrifva våra fordringar? Nej, låt oss reflektera öfver och öfverlägga om hvad slags våld vi måste tillgripa samt lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi bli mogna för hvilket våld som hälst."

  Att han var i luven på Branting är inte att bli förvånad över, inte heller denna blodtörst, som brukar vara störst hos de som aldrig kommer hålla i kniven.

  Det man måste minnas när det gäller partiet är att utvecklingen varit demokratisk. Kupperna är få, och även om vissa personstrider varit uppslitande är det inte alls säkert att utvecklingen varit annorlunda. Vi är ett intresseparti, och människor som pratar om "den socialdemokratiska ideologin" får mig alltid att börja tugga fradga. De partiprogram som lagts fram har antagits av kongresser, i god ordning, och nästan alla medlemmar accepterar fattade beslut, även om man inte nödvändigtvis vänder sig mot 68an i vördnad. Om man så säger.

  Visst, det finns tomtar ute i bygderna. Så även i huvudstaden. Vill man kan man säkert leta upp nån som har rent odemokratiska åsikter och ändå är medlem. Eller islamofob eller böghatare. Men så är det i ett stort parti - här måste det finnas plats för alla. Att stå utanför och skälla om att socialdemokratin förlorat sin själ är givetvis bara trams. Det är ett parti, inte en person. Att drömma om, eller  frukta en socialdemokrati som förstatligar allt och klär alla i DDR-overaller är också trams. Den sortens parti har det här aldrig varit, trots allt en hätsk borgerlig press velat få det till.

  På samma vis har det alltid funnits en stark bildningstradition inom partiet. Studiecirklar och kurser. Och detta inte minst för att på alla nivåer kunna bemöta upp-i-det-blå-fantaster som vill ha ALLT åt ALLA på EN GÅNG. Fast just den sorten brukar inte vara kvar i partiet, de har ju så rysligt svårt att kompromissa.


  Vi är ett intresseparti. Ett pragmatiskt parti. Själv tycker jag att Stefan Löfvén formulerar socialdemokratins uppdrag i framtiden alldeles utmärkt när han säger att "när du är som svagast ska samhället vara som starkast". Och därefter kan vi tjafsa om vargjakt eller plastpåsar eller etanolbussar eller skolavslutningar hur mycket som helst - det är inga splittringar, det är levande demokrati. Vi ska inte ens vara alltför överens. Det är ingen frikyrka, det här.


  Detta syns också i partiprogrammen - som på något vis ändå måste vara nåt slags kvitto på var partiet var vid den tiden, och var man ville gå. Det är inte särskilt revolutionerande. Däremot är de nästan alltid speglar av sin samtid. Det var inte mycket tal om jämlikhet och barnperspektiv i partiprogrammet 1928, däremot en hel del om statarsystemet och allmän folkskola, och ändå finns redan 1928 formuleringar som mycket väl hade kunnat finnas med 2013. Allt detta givetvis under heta debatter, med hårda formuleringar och angrepp - för det finns en olydighet inom socialdemokratin som ofta förvånar de som står utanför. Fast min absoluta övertygelse är att de flesta av de som står utanför och skäller ändå inte är människor som skulle passa i ett parti.
  De är av den där typen som i vrede kan riva sin partibok (som inte finns längre för övrigt) över en utebliven cykelbana eller ett nej till vargjakt. De borde starta sina egna politiska partier, så får de se hur det går.

  Visst, det finns enorma utmaningar i framtiden. En av dem är att återuppliva det politiska partiet. En av den kapitalistiska högerns, hårdfört manifesterad av SAF, till skillnad från en drömmande frittfallande frihetshöger som vill se ett minimalt samhälle, främsta insatser är misskrediteringen av politiken. Där politik blir enmansshower dirigerade av spinndoktorer och PR-byråer. Där enskilda individer blir viktigare än partiet.
  Det skrämmer mig. Det är så ofantligt långt från en sorlande lokal där arga tanter i basker skäller om äldreomsorgen medan vi dricker termoskaffe och tuggar torra bullar. Det är så fruktansvärt långt från tonåringar som målar plakat eller delar ut flygblad på sin skola. Det är så extremt långt från rösträkning på ett fackligt representantskap när klockan är halv elva en torsdagskväll. Det är så jävla avlägset från en partistyrelseledamot som känner tammefan alla i sin hemort.
 
  Så visst finns det saker att ta itu med. Under nästa hundratjugofem år.

  Grattis partiet! 



Den som är intresserad av en mer historiematerialistisk analys av varför socialdemokratin inte attraherar så många idag som förr kan med fördel klicka här, därför att Erik Bengtsson är en klok karl, som vet att politik inte är House of Cards....


Bilden? Årets FörstaMajmärke


 
 

Tvätten, kvinnorna och jag

  Jag tvättar själv. Det har jag gjort ända sen min mormor barskt dresserade mig i konsten att tvätta rent, vika tvätt, stryka samt mangla. För det behöver du, var hennes enda kommentar. Därefter tvättade hon och andra kvinnor i familjen i varje fall mina kläder, när de ändå håll på, som de sa.
  Men sen jag fick mitt första osäkra andrahandsboende har jag tvättat alldeles själv. Emellanåt till applåder - avmätta såna - från kvinnor i bekantskapskretsen. För det har ju hänt att kvinnor velat hjälpa mig med tvätten, eller rättare sagt, visa mig hur man gör.
  Det finns mycket man kan säga åt en svensk man. Att han är ful, obegåvad, att hans yrke suger, att hans fru och barn är sopor, och han kommer att svälja det. Men om du säger att han inte kan köra bil har du skaffat dig en dödsfiende. Jag funderar på om det är ungefär samma sak om man skulle säga åt en kvinna att hon inte kan tvätta. De brukar bli alldeles oerhört irriterade när jag, milt, tackar nej till erbjudandet om tvätthjälp, eller ännu värre, förkastar deras råd om hur man ska hänga saker i torkskåpet.
  Det är möjligt att jag nu befinner mig på minerad mark, att jag kommer att hyllas av reaktionärer och förkastas av radikaler, men jag vill nog hävda att efter trettiofem års tvättande brukar jag få saker rena alldeles på egen hand. Och blir det inte rent så blir det inte det, vilket är en av sidoeffekterna av att sporta hårt, och vara byggnadsarbetare. Men såna kläder fyller sin plats i byrålådskarriären.
  Vet ni inte vad det är? Det är den fallande skala som män använder för att få ut största möjliga nytta av kläder. Ett snyggplagg blir fritidsplagg blir träningskläder blir arbetskläder blir trasor för fönstertvätt. En byrålådskarriär. Efter viss samlevnad har jag dock begripit att den kvinnliga byrålådskarriären tydligen mer omfattar snyggplagg blir fritidsplagg blir sålt på Blocket/överlåtet till smalare kompis...

  I den manliga byrålådskarriären finns också en slags inbyggd balans mellan plagg som kan torktumlas och plagg som måste torkas i torkskåp. För de flesta män hamnar ration, bland egenhändigt inköpta plagg, typ på 9 mot ett i torktumlingsfavören. Vilket torde ha att göra med att kvinnor i gemen köper mer eleganta plagg än män. Och här har det också uppstått många och långa debatter med medtvättande kvinnor - om det står att ett plagg ska kunna torktumlas så torktumlar jag det.
  Så gör inte dessa kvinnor. För "då förstör man plagget".

  I samband med att vi renoverade tvättstugorna i bostadsrättsföreningen kom det tvättexperter på besök. Män som kunde förbrukning och maskinlivslängd, men som också hade studerat tvättande på en rent vetenskaplig basis i många år. På mötet var det företrädesvis kvinnor, som bistert satt med korsade armar, och lyssnade med avsmak på hans garantier om hur man visst kunde torktumla det mesta, eller att överdosering av tvättmedel knappast var optimalt. Eller att vi inte behövde ha separata centrifuger i fortsättningen eftersom de nya maskinerna hur som helst centrifugerade lika bra. Säg det till en sextiotreårig änka som tvättat sen barnsben....

  Min mormor tvättade tillsammans med en granntant. De bokade tiderna intill varandra och sen satt de i tvättstugan och drack kaffe och hade hur trevligt som helst. Sen manglade de, och berättade hemska historier om små barn som krossats av mangelrullarna, vilket fick mig att trycka mig mot väggen. Vilket förmodligen var avsikten. Dessutom hade de väldigt ofta med sig galgar ner i tvättstugan, och hängde upp kläder direkt i det torkrum de hade till sitt förfogande - vilket minskade det strykberg som numera alltid ligger i en soffa hemma hos människor jag känner. Jag hänger också saker på direkt på galge om så behövs, och dessutom viker och packar jag ner allting i god ordning redan i tvättstugan.
  
  Nästan alla ungkarlar jag känner tvättar själva numera. Bra där, mammor! Problemet uppstår istället när de flyttar ihop med någon - för då, alldeles oavsett, börjar kvinnorna ta hand om tvätten. Även kvinnor som annars är både radikala och medvetna tar hand om tvätten. Förmodligen av nån sorts praktisk handfasthet - nu måste vi tvätta! Givetvis då inte några av de män och kvinnor som läser detta, oavsett de har ett tvättberg i soffan eller just nu tvättar underkläder. Men min poäng är att alla män kan tvätta. Försök inte med annat.

  Inte heller tror jag att det har att göra med vad man tvättar. Första gången man måste hantera kvinnors onämnbara, emellanåt så diminutiva att man funderar på om de är gjorde av änglahår, är man naturligtvis extra försiktig, men det är ju inget skäl till varför bara ena parten ska kunna tvätta. Jag känner mödrar som lär sina döttrar tvätta men gossarna får lära sig på egen hand. Själv har jag lärt både Arvtagerskan och Arvtagaren att tvätta, och de har fått ta både blod och bromsspår i underkläderna, för emellanåt är inte tvätt nån trevlig historia. Men så är det ju.

  Det finns mängder av tvättråd på nätet. För män, verkar det som. För konsten att tvätta tycks vara en sån där mystisk sak som överförs i hemliga samtal mellan mor och döttrar. Ungefär som konsten att svepa en handduksturban runt huvudet, eller fatta vilka tröjor som passar ihop med vilka byxor. Eller när man ska använda en tvättpåse eller inte
 
  Strykning ska vi ju bara inte prata om, det är som ett nedärvt gift hos kvinnor. Jag känner inga män som stryker underkläder, om jag så säger. Eller sortering av tvätt - där jag som den rationelle ackordsslav jag är alltid sorterar allting i mörkt, ljust, fyrtio grader eller sextio grader innan jag trampar ner i tvättstugan. Därefter följer jag doseringarna på maskinerna, och eftersom jag kan välja långa eller korta tvättprogram på de här maskinerna, så blir det nästan alltid korta program. Som den man jag är har jag väldigt lite sidenunderkläder eller annan handtvätt, vilket är djävulens påfund hur snyggt det än är. Och därefter är jag mycket rask med att skjutsa in saker i torktumlaren - det mesta - eller hängas på galge i torkskåpet.

  Svårare än så är det ju inte. Därför är det så larvigt när kvinnor envisas med att alltid ta tvätten.

När slutade vi vara snälla mot varandra?

  Dottern i den familjen hade en liten blogg. En sån där väldigt vanlig fotosida, som de yngsta tonårstjejerna har, där de lägger upp lite bilder på kläder, söta djur och lite tankar om Sitt Alldeles Egna lilla Liv.
  Hennes mamma visste om det, bevakade hyfsat noga att inga alltför dumma saker lades upp. Familjen tyckte de hade bra koll. Hon var glad, fick glada tillrop av andra tjejer. Nån gång länkades hon av nån av de "stora" bloggarna, och nästan stammade när hon berättade hur många tusen klick hon hade haft den dagen ( vilket fick mig, vuxna karln, att gräma mig över mina sketna besökare på min egen alldeles-jätteviktiga-blogg-om-allvarliga saker).
  Sen kom kommentarerna. Från en klar himmel.

  "Måste varenda fet jävla brud lägga upp bilder på sig?" "Du, det finns tusenmiljarder såna som dig. Som är roligare å snyggare." "Kan du inte visa lite pattar" "Din moder borde förhindra dig att dela med dig av dina vedervärdiga bilder på nätet. Om du vet vem hon är, horunge."

  Och värre saker än så.

  Den lilla dottern var inte så glad längre. Hennes mamma, och pappa, var ursinniga. De la in spärrar så kommentarer måste granskas innan de hamnade på bloggen, men det hjälper liksom inte. En ung tjej får ett mycket bastant kvitto på att någon/några därute tycker att hon är ful. Att hon är dum och äcklig.

  Jag och familjen pratade en del. Vis av skadan var mitt enda råd till dem att stänga ner, inte fortsätta. Man kan inte vara hårdhudad i det här läget. Jag läste en del av kommentarerna och förundrades - visst, en del var uppenbarligen pubertalt, skrivet av rasande tonårsgossar, såna som plågar små djur. Men annat... Det var helt uppenbart att här var det vuxna män, med åtminstone rudimentär bildning, som trakasserade en liten flicka. Av orsaker som ingen, fortfarande, har begripit. Vi har spårat länkar till hennes blogg till minst ett av de mest frekventa av de forum där människor missbrukar begreppet "yttrandefrihet" men trådarna är borttagna.
  Det kan vara så illa att nån retade sig på något hos henne. Nån skitsak. Och därefter drog han igång ett drev. Inte ett gigantiskt drev, som andra råkat ut för, utan bara ett tjogtal dumma och elaka kommentarer. Och jag skriver "han" därför att det är män. Det är inga kvinnor eller tjejer som skrivit det här.

  Lagen kunde inte göra något. Det går inte att spåra. Eller, rättare sagt, det här är inte tillräckligt prioriterat för att spåras.

  När blev det OK att vara så här elaka mot varandra? Eller bara vara elak mot någon? Börja inte tjafsa om att "hennes föräldrar borde ha tänkt sig för, jojo" för det är inte det saken handlar om. Det handlar om att människor utan vett och sans plötsligt fått öppna dammluckor att a) håna andra utan att riskera konsekvenser, b) snoka i andras privatliv och förflutna på ett vis som aldrig tidigare varit tillåtet, och c) det har flyttat spärren även för normalbegåvade personer.

  Det här kan faktiskt vara mycket större än man tror. För yttrandefrihet och anonymitet är känsliga saker. Jag personligen vet inte om jag tycker att nån som skriver en massa skit om kändisar på nätet förtjänar samma skydd som en undergroundaktivist i Syrien. Jag är inte särskilt förtjust i den sorts buffeljournalistik som Robert Aschberg bedriver i programmet Trolljägarna, eftersom Aschberg och de kvällstidningar där han skolats varit föregångare i att luckra upp respekten för privatlivet. Men jag förstår tanken - att faktiskt ställa folk till svars. Precis som Researchgruppen gjorde med nätrasisterna.
 
  Familjen med dottern vill utkräva ansvar. Att det - i Sverige! - faktiskt inte går att hitta den som skrivit elakheterna, än mindre ställa till svars, är för dem obegripligt. Precis som för alla runt omkring. Även för mig. Jag har faktiskt inte lust att kämpa för vare sig yttrandefrihet eller anonymitet för nättrollen.
  När blev det så här, för elaka insändare till tidningarna har det alltid funnits. Lokalredaktörer har alltid med en suck slängt O.Larssons senaste epistel där han tagit heder och ära av kommunledningen, i papperskorgen, och när det nån gång smitit genom granskningen har det varit underskrivet av "Arg skattebetalare" eller liknande.

  Det kanske var så att med internet kom en störtflod av möjligheter att trakassera, håna, hota, förfölja. En ren guldgruva för de där stackars dårarna som fram till dess blivit bortsorterade av lokalredaktören. För jag tror inte att det bara har med ett hårdare och kallare samhälle skulle vara enda orsaken - det är naturligtvis mer komplext än så.
  I ett längre perspektiv kan det få otäckare konsekvenser. I ett längre perspektiv kanske beräknande människor ställer en trakasserad ung flicka mot anonymiteten. Mot yttrandefriheten. Mot möjligheten att anonymt kunna berätta om elände och ren kriminalitet på arbetsplatsen. I en värld där galenskapen firar dagliga triumfer ska ni inte alls vara säkra på att fri surf skulle vara en självklarhet ( vi behöver bara tänka på NSA och annan nätövervakning för att förstå att de rent tekniska möjligheterna för att övervaka nätet redan finns).
  Jag har inga förslag på vad man ska göra. Jag vet inte. Visst, jag kan som den gråsosse jag är givetvis prata om förbud och statliga myndigheter, men den avtagsvägen har vi testat förr, eller hur? Det jag önskar är att män, karlar, pappor nån gång begriper att vad man gör idag kommer märkas i morgon. Att de själva kanske får barn en dag och funderar på hur de skulle må om deras barn attackeras av anonyma elaka människor.
  Inte heller tänker jag, i den politiska korrekthetens högerextremistiska namn, påpeka att näthat och påhopp och blabla minsann sker kvinnor emellan, invandrare emellan, bögar emellan. Det största näthatet bedrivs av män, och alldeles förtvivlat ofta också män som är vuxna. De är vuxna män som ger sig på andra med vidrigheter, och fullt medvetna om hur illa de beter sig, tro mig.
 
  Och kanske, kanske kan vi ändra på det om vi i varje fall börjar prata om det. Om allt fler slutar kalla sig Snuttan58 eller HerrBertBeer på nätet. För yttrandefrihet kräver faktiskt att det finns människor som står för vad de säger.

 

Sverigedemokraterna ÄR fackföreningsfientliga

Häromveckan fick jag hastigt och lustigt frågan om jag ville komma till en studiecirkel hos Byggnads i Stockholm och prata om Sverigedemokraternas partiprogram. Som en del i den bildningsverksamhet som ständigt pågår inom fackföreningsrörelsen.
  Ständigt sugen på omöjliga uppdrag tackade jag givetvis ja, och gick till verket genom att plöja både deras partiprogram och principprogram, samt att läsa in mig på en hel del av det som skrivits om dem. De råkar nämligen vara stora hos LO-kollektivet, vilket det finns lättförståeliga skäl till.
  Jag bestämde mig också för att försöka låta bli pekpinnarna. Jag hamnar lätt i den positionen, på samma vis som jag också har en irriterande vana att alltid tro att alla vet precis vad anarkosyndikalister är, vem Mussolini var, vad neofascism är, eller hur fransk fackföreningsrörelse är uppbyggd. Nu tänkte jag att jag bara skulle göra en dragning av vad som faktiskt står i deras partiprogram, tillsammans med en genomgång av vad de faktiskt har gjort under den här mandatperioden.

  Till att börja med la jag ner snacket om rasism. Det är en av de sämsta ingångarna för att prata om Sverigedemokraterna som finns. Att det är ett parti som har sin bas i främlingsfientlighet, i islamofobi, i motstånd till pluralism är en sak - men det finns ingen rasism inbyggd i den sverigedemokratiska plattformen, även om det bevisligen är en viktig beståndsdel hos många av deras medlemmar och sympatisörer. Men det är faktiskt en helt annan fråga.

  Man ska ha klart för sig att Sverigedemokraterna idag ansluter sig till neofascismen. Jag stöder helt och hållet Henrik Arnstads uppfattning, som också har brett stöd i forskarvärlden. Det är ett fascistiskt parti, men precis som han också redogör för i sin utmärkta bok Älskade fascism är det viktigt att hålla isär de här bruna rörelserna. Framförallt för att man ska kunna prata med de som är de tänkta sympatisörerna.
  Det finns ett antal drag hos Sverigedemokraterna som alla visar på totalitarism. Absolut toppstyrning, frekventa uteslutningar, central ekonomisk styrning av partiets resurser, en oberörbar krets av toppfigurer. Precis samma saker som finns hos andra partier i Europa, både idag och igår, med samma grundinställning. Här har vi ingen intern partidemokrati.
  Men det blir inte riktigt intressant förrän vi börjar peta i just partiprogrammet, som givetvis inramas av bilder som symboliserar ett soligt Sverige, med gamla och unga, nöjen och trygghet. Det är alltså inte ridstövlar och uniformer som symboliserar den nya fascismen, vilket de där smarta ideologerna har begripit i fyrtio år,
  Och eftersom det här riktar sig till byggnadsarbetare hugger vi raskt in i kakan.

  I åsiktsdokumentet om arbetsmarknad, där jag för övrigt som den felfinnare jag är, både hittar stavfel och syftningsfel, står följande:
"Sverigedemokraterna vill se en obligatorisk a-kassa. A-kassan ska vara en inkomstförsäkring och betraktas som en del av socialförsäkringssystemet. Alla som arbetar och uppfyller villkoren för inkomstförsäkringen ska omfattas av en gemensam a-kassa med rätt till inkomstrelaterad ersättning i händelse av arbetslöshet. A-kassan bör också avpolitiseras. Kopplingen till enskilda fackförbund, och därmed politiska partier, är i dag alltför stark. Dessutom finns många exempel på att medlemmar i annat politiskt parti nekas medlemskap i facket, eller blir uteslutna. En avpolitiserad och gemensam arbetslöshetsförsäkring skulle administreras av Försäkringskassan och innebära väsentligt förbättrad effektivitet vad gäller servicegrad, behandling av ärenden och utbetalning vid arbetslöshet."

  Man kan tjöta hit och dit om hur man ska bemöta Sverigdemokraterna, men för dem själva, för fascismen överhuvudtaget, är fackföreningar av ondo. Därför är det här ett fundament i deras politik - och den appellerar (googla!) naturligtvis till okunnigt folk. Som tror att en fackförening ska vara ett försäkringsbolag eller jobbförmedlare.
  Här har fackföreningsrörelsen också själva krattat i manegen, genom att inte berätta vad den politiska grenen av fackföreningsrörelsen betytt. Här har också de alltmer opolitiska fackförbunden på tjänstemannasidan bidragit, där deras medlemmar i allt större utsträckning tycks tro att fackliga krav om åttatimmarsdag och semester och sjukpenning och trygghetslagar, blivit verklighet för att motparten varit snäll???
  Inom Byggnads ser vi idag att vårt krav om huvudentreprenörsansvar för att branschen, och vi, ska överleva, förmodligen kommer att kräva lagstiftning. En lagstiftning som vi aldrig kommer få igenom med den nuvarande regeringen. I dagsläget ser vi inte heller att Sverigedemokraterna skulle stödja det kravet när det kommer till votering - vilket har att göra med deras ambivalenta inställning till företag.
  I det Europa där de högerextrema rörelserna växer sig starka är också fackföreningarna svaga. De påstått opolitiska fackföreningarna i södra Europa bråkar mest med varandra, och även om det kan låta lockande att fylla Sveavägen med gödsel, eller mura igen entréerna till riksdagen eller kasta molotovcocktails på polisen, vilket är en del av facklig kamp i Europa - så har de inte kommit nånstans med det tramset.
  Istället ser de med avund på hur nordisk fackföreningsrörelse kommit mycket längre, genom att skapa politiska partier för att driva sina frågor. Något som faktiskt kan vara en bidragande orsak till att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett etablerat 15%-parti i Sverige.

  Men då vill det till att man från fackföreningsrörelsen gör sin läxa, och inte alltid förfaller till de vanliga påhoppen om nazism och rasism. Låt dumvänstern hålla på med det - men vi måste ta våra arbetskamrater på allvar.
  En annan viktig punkt i deras principprogram är undantagen från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Man skriver, vilket också antogs i valplattformen för 2014:

"För att säkerställa trygghet för arbetstagare är det viktigt att LAS finns kvar, men undantagen i turordningsreglerna behöver utökas. Dagens undantag är helt enkelt för små och leder till att framförallt ungdomar diskrimineras genom ”sist in – först ut”-systemet. Arbetsgivare kan enkelt reglera storleken på sin personalstyrka men det är svårt att reglera sammansättningen på personalstyrkan. Dagens turordningsregler medger två undantag, Sverigedemokraterna menar att undantagen
bör utökas till fem."

  Det låter inte mycket va? Ända tills man kommer på att de flesta företag i Sverige faktiskt har under tjugo anställda. Helt plötsligt kan ett företag med tjugo anställda sortera bort en fjärdedel av arbetsstyrkan om man behöver säga upp. Och det här är naturligtvis ett frieri till småföretagarna, som i resten av världen är en mycket viktig bas för fascismen. I Sverige växte istället extremhögern i svallvågorna kring VitMaktrörelsen, vilket är atypiskt.
  Till detta kommer att SD i riksdagen röstade mot avdragsrätt för fackföreningsavgiften, men för att företag ska få dra av sin medlemsavgift i branschorganisationer. Allt detta som ett led i det hoppande-från-tuva-till-tuva som kännetecknar populism (men då får man också vara klok nog att skilja på populistiska partier som bara är det, och partier som använder populism som politisk metod).
  Och då har vi inte en dragit upp att de faktiskt under hela mandatperioden kunnat välta regeringen i en rad viktiga frågor, inklusive höjd a-kassa, beskattning av pensionärer eller vadfannivill.

  Detta är givetvis taktik. För att kunna växa behöver ett fascistiskt parti en folkligt missnöje. Kunna rida på vågor av argsinta människor, som söker syndabockar.

  För det handlar också Sverigedemokraterna om. Allra mest blir det tydligt i avsnittet om utbildning, där man skriver: "´Den massiva ungdomsarbetslösheten beror delvis på den överteoretisering som skett av gymnasieskolans olika program. Idén om att alla ska ges högskolebehörighet och att hälften av alla gymnasieelever ska bli akademiker har varit en fullständig katastrof för såväl arbetsmarknad som enskilda ungdomar."

  Det här är också en viktig beståndsdel i fascismen, att hylla det enkla, det basala. Varför ska man utbilda sig? Och det andas också ett djupt förakt mot de som valt att bilda sig, eller är bildade. Mycket av det därför att ju mer välbildad en population är, desto mer tolerant och icke-aggressiv är den. Saker som inte gynnar högerextremism.
  Skulle det då gynna svenska byggnadsarbetare att ha sämre utbildning? Frågan är ju var ribban ska ligga - när jag började jobba fanns det många som knappt hade sex års folkskola bakom sig, och de var de stora förlorarna i strukturförändringarna. Och då pratar vi bara jobben - på den tiden var det nödvändigt för byggnadsarbetare att bilda sig själva, i studiecirklar eller kvällskurser, för att också kunna driva fackliga frågor, bli goda samhällsmedborgare.
  Att idag ens prata om en tillbakagång till den bildningsnivå vi hade 1978 (1958? 1938?) skulle knappast gynna oss i en alltmer teknologiserad framtid. Även byggjobbare behöver kunna prata engelska, läsa en ritning, förstå regler, veta vad Arbetsmiljöverket är. Pratar man om "överteoretisering" bör man faktiskt tala om var ribban ska ligga - annars är det bara en floskel som attraherar arga män som förlorar jobbet till låglönekonkurrenter utan att begripa hur saker hänger ihop. Därför är bildningsföraktet en viktig beståndsdel i den Sverigedemokratiska plattformen

  På samma vis hyllar man vad man kallar traditionella värderingar, och här blir det svårt. Folk som borde veta bättre gör sig ofta lustiga över att "de" som kan tänka sig rösta Sverigedemokratiskt alldeles förtvivlat ofta är djupt okunniga när det gäller påstådda svenska traditioner, och att de kan vara hysteriskt inkonsekventa i sina val av symboler. Av typen "varför gillar ni rock'n'roll istället för folkmusik?" eller "varför äter ni pizza om ni inte gillar utlänningar?"

  Då har man inte förstått att grogrunden för neofascism (eller alla missnöjesyttringar i politisk form) faktiskt handlar om ett stämningsläge, och inte om faktiska saker. Där det är en gnagande oro över förändringar som kopplas ihop med ett påstått hot som pressar in människor i den fascistiska öppna famnen. Och där ingen annan framstår som ett alternativ.
 



Mer om detta i del två


Bilden? Tavelanteckningar från studiecirkeln

 
 
 
 

Den gamla högern lever kvar i byggsektorn

  Okey, så Fredrik och Anders och Per och några till lyckades ge Moderaterna ett ansiktslyft, och blir De Nya Moderaterna. Det gick rätt bra 2006. Och jag tror säkert att det mesta är ärligt menat. Folk som svarta i synen sitter och ylar om att En Gång Moderat Är Alltid Moderat, och drar upp den gamla högerns motstånd mot semester och rösträtt och barnbidrag - till er vill jag bara säga, väx upp, ägna er åt nåt produktivt istället för att avslöja högern.
  Ibland tror jag att de här moderathatarna faktiskt behöver nyliberaler och nattstånden konservatism för att leva. När de inte har hatobjekt blir de vilsna. Lika vilsna som gammalhögern. Vill ni läsa in er på skriet från artonhundratalet kan ni väl köpa Axess magasin. Där frodas kvinnoförakt, bildningsmotstånd och hyllas Konungen, Fanan, Fosterlandet samt Gotland.

  Eller så tittar ni in till den pågående byggkonflikten, där saker har hänt. Det mest remarkabla är att di som bestämmer, Svenskt Näringsliv (SAF på begriplig svenska), lessnade på Sveriges Byggindustriers valhänta försök att motsätta sig en modern lagstiftning för att undvika kriminalitet i byggsvängen. Så SN tog över resolut. Nu sitter det inhyrda anonyma PR-proffs och skriver kampanjer mot Byggnads.

  Det går sådär. Om man vill vara snäll.

  Det här är nämligen en strid som vi kommer att vinna, där vi har medvind. Vilket gör Svenskt Näringslivs annonser ganska patetiska. Mannen på gatan är rent frågande till vad det är för fel på att ha ordning och reda på arbetsplatser? Varför det skulle vara fel att dra in mer pengar till statskassan - för det handlar givetvis om det också. Finska Skatteverket drog in 200 miljoner EURO på en enda riktad kampanj mot byggbranschen i Finland. Det är två miljarder, det. Den svenska byggsektorn är avsevärt större, antalet utländska aktörer är fler, penningflödet är större.

  Det är pengar som skulle göra nytta. I resten av samhället.

  Byggnads har svarat på Svenskt Näringslivs kampanj. Det kan ni läsa här. Och ta med er det ut och berätta det för andra människor. För här är det just den Gamla Högern, brukspatronerna, som tar ton. De som fortfarande blir bindgalna när man inte böjer nacken och är tacksam för att man har jobb. Somliga av er, med moderna arbetsplatser där man har personalpolitik och utvecklingssamtal och blommor i fönstren, skulle bli skräckslagna över hur det kan gå till ute på ett byggföretag. Kvinnosyn, jämställdhet, främlingsfientlighet - vill ni se femtiotalet kan jag räkna upp ett par företag där det fortfarande är 1956.


  Det är inte särskilt modernt att tjafsa om huruvida döda byggnadsarbetare ska räknas. Räcker det liksom inte med att byggnadsarbetare fortfarande dör på jobbet?

  Jag har sagt det förr, och säger det igen: Byggarbetsgivarna har ALDRIG frivilligt gått med på några som helst förbättringar för byggnadsarbetarna. Än mindre föreslagit några.

  Det är inte särskilt modernt det heller, utan bara stockkonservativt, unket och nattsvart. Precis som den gamla högern. Så vill ni se dem är ni välkomna till vår värld.




 

Politiker träffar vanligt folk hela tiden. För de är vanligt folk.

 

Häromdagen träffade jag en politiker. Det var ingen stor grej.

  Inte en riksdagsman, eller -kvinna, utan en helt vanlig tjej som sitter i en nämnd i kommunen. Vi snackade ett tag, bytte åsikter. Hon är bra, hon.

  Jag har också varit politiker, om man med det menar att jag haft politiska uppdrag. En helt vanlig jävla byggnadsarbetare, som dristade sig till att ta till orda mot skolat folk. Jag träffade andra vanliga människor mest hela tiden.

  Riksdagsmän. och -kvinnor jag känner träffar inihelvete med vanligt folk. En av dem orkade emellanåt inte handla på sin lokala stormarknad för alla ville prata, medan hunden satt och ylade i bilen och glassen smälte. I själva verket träffade hon, och de flesta andra, mer vanligt folk än den där som ägnar sig åt svenska medelålders mäns favoritsport, nämligen att dricka pilsner och titta på folk som sportar.

  Största delen av min politiska gärning har gått med förlust om man räknar i kronor. Så är det för nästan alla av oss, oavsett partifärg. För den mesta politiska delen sköter man på sin fritid. Utan ersättning.
 
  Det här är nåt som stör somliga. Antingen för att de inte begriper varför man engagerar sig för saker som inte direkt angår en själv, som Syrien, eller klimatet, eller mot barnprostitution i Asien. Eller för att de helt enkelt inte förstår hur man kan göra något gratis. För det är ju vad det handlar om. Ideellt arbete.

  Nästan alla politiker har börjat så. Nästan alla politiker drivs av en lust att förändra och förbättra. Oavsett partifärg. Det är möjligt att några redan från tidig ålder riktar in sig på ett fett betalt heltidsjobb i kanslihuset, men att nå dit är ungefär lika enkelt som att bli proffs i fotboll. Givet att man finns i ett stort parti - ju mindre parti desto större chans till avancemang. Men även där är det svårt att bluffa sig fram-
  Nästan alla politiker sätter en ära i att vara ute i samhället. Mycket. I själva verket ser de långt mer av samhället än någon av de bittra anonyma näthatarna, som förpestar yttrandefriheten. Hur många av oss andra hinner faktiskt se romernas läger, åka med en akutbil, prata med folk i avfolkningsorter, besöka apotek eller träffa niondeklassare i skolan?

  Det är ju det som är politik - träffa människor. Men det betyder inte att man alltid ska lyssna eller lyda samma människor. Och ni skulle veta hur arga de här fikabordstyckarna blir när de nån gång träffar de som faktiskt kan frågorna. Som inte bara gissar, eller förlitar sig "det har man ju sett..." Det kan vara riktigt njutbart emellanåt.
  Fast det kommer alltid finnas de där som förväntar sig att bli uppringda, eller att politikern knackar artigt på dörren.

  Det funkar inte så. Demokrati innebär att om du vill säga något får du faktiskt ta dig till ett ställe där det finns politiker. Sånt brukar stå på ortens anslagstavlor, eller på nätet. Sedan får du finna dig i att det kan finnas folk där som inte alls tycker som du, och som - hemska tanke - kommer att säga emot dig. Ofta med mycket goda argument. Då vill det till att du har lika goda argument.

  Men att bara sitta där och svära över att politiker inte vet något om hur vanligt folk har det - det är bara fel och dumt.

Bilden? Lindström är en sån där tecknare som det går upp och ner för. Ibland är han rolig. Ibland är han precis sådär underbart inskränkt som bara svenska män kan vara. Som här.

 

 

Prata inte bara med de som tycker som du

  Vi har ett problem när de smarta i samhället bara pratar med varandra istället för att prata med andra. När de kloka inte längre orkar med de o-kloka. När ingen längre orkar käfta emot dumheten, drygheten, våldsamheten.

  Det är inte de o-klokas fel. För när de kloka slutade prata med dem kunde de bara prata med varandra.

  I ett tvåtredjedelssamhälle är det inte bara pengar och makt som fördelas snett. Den fattigaste tredjedelen får inte ens behålla bildning och utbildning. Det enda de får behålla är hat och ångest och ilska. Några av dem får inte ens behålla sin könsmakt. Det de behåller är desperation och vanmakt.

  Nånstans kommer det att pysa ut. Som nu.

  Vi behöver inte fler manifestationer. Demonstrationer. Tal. Löften.

  Det vi behöver är kloka människor som talar med de där som blev över. Och det behöver inte alls vara de fattigaste fattiga som blev över. De kan ha både plattTV och snygg bil. Det är inte det som är deras fattigdom. Deras fattigdom ligger i att de hatar. Besinningslöst. Ologiskt. Nästan bortom all hjälp.

  Vi kanske inte ens kan göra annat än att skydda oss mot dem. De värsta.

  Det är de där som inte än är värst som vi måste kunna prata med. Utan att kalla dem idioter, rasister. De flesta av dem är vare sig idioter eller rasister. De är bara oroliga, och ingen tar dem på allvar. De är nästan alltid utan bildning eller utbildning. Nästan alla är stolta - och blir de kallade rasister för att ingen lyssnar på dem, så kommer de - sanna mina ord - knappast att bli antirasister i en handvändning.

  De är oroliga. Några är rädda. Det finns en stor otäck värld därute, som inte alls är Mello eller dokusåpa eller massor utav sport, och rädda människor gör dumma saker.

  Men de kloka får inte vara dumma. För kloka människor är ibland så inihelvete klumpiga att man funderar på om de inte, egentligen, också är lite o-kloka.

  Man övertygar ingen genom att förolämpa eller hota. Man övertygar människor genom att prata med dem. Istället för att bara prata med de där som tycker som en själv.

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något.

  Så vad kan jag, lilla människa, göra för att bidra till en bättre värld? Jag tycker man ska fråga sig det, för jag är så jävla trött på folk som påstår att "det spelar ingen roll vad jag gör - saker händer ändå". Det kanske låter en smula patetiskt, ett skri från ett avsomnat sextiotal, men vad gör det? Om människor spontant på nätet kan komma överens om att rösta kvar en tondöv jävel med två vänsterfötter i ett dansprogram så borde man väl kunna komma överens om viktiga saker. Också.

  Alla kan göra något.

  - Köp inte matvaror bara för att de är billiga. Fundera tre sekunder på om djuren levt drägligt. Kolla om varorna utsatts för konstiga saker. Är du osäker ska du fråga handlaren - för då kommer handlaren att fråga sin leverantör och sånt kan sätta snöbollar i rullning. Och som alltid - är något helt GALET billigt, så är det garanterat nåt som är galet.

  - Fortsätt handla i din lilla lokala butik, istället för att åka till storköpsladorna. Det kanske är billigare, men är det inte värt något att ha kvar lokala butiker? Fundera på om du verkligen vill ha stendöda stadskärnor, om du verkligen tycker att det bara är folk med bil som ska kunna handla billigt?

  - Åk inte till ställen där människor torteras och förtrycks för sina åsikters skull. Varje turistkrona som INTE slösas där är alltid en spik till i regimens kista.

  - Köp inte stöldgods. Aldrig. Kostar cigarretterna på tok för billigt är det förmodligen nåt som är på tok. Utan folk som köper stöldgods finns det ingen marknad för tjuvar.

  - Betala inte svart. I synnerhet inte om du bygger om hemma - går nåt åt helvete kommer det att bli tre gånger så dyrt att åtgärda det.

  - Köp inte kläder som du tror tillverkas i slavfabriker. Kolla ordentligt att det finns garantier för att saker gjorts under mänskliga förhållanden. Det gäller givetvis skor och cyklar och datorer också.

  - Prata med folk om det här. Just din lilla, lilla insats kan tillsammans med alla andras små insatser bli jättestort. Och till sist kan det påverka.

  - Fuska inte med a-kassa eller sjukpenning eller VAB. Din lilla vinst kommer att skada alla de som verkligen behöver hjälp.

  - Köp inte smink som testats på djur. Och kan affären inte garantera det - köp inte.


Det finns mängder med saker man kan göra. Ingen kan, eller behöver göra allt. Men alla kan göra något. Tillsammans kan vi komma på fler saker. Köp dit Fairtradekaffe istället. Handla ekologiskt. Handla nära. Och prata med varandra.

Därför läser inte pojkar

  Det finns ett enkelt svar på varför svenska gossar läser allt mindre.

  Därför att de inte behöver.

  Sen kan man naturligtvis krångla till det hela, slita sitt hår över sjunkande resultat och kalla till konferenser med kloka människor som, också, sliter sitt hår. I slutändan kommer man ändå att komma fram till samma gamla slutsats som vanligt. Klass och kön.

  Det är inte så förtvivlat länge sen som utbildning inte var så enkelt. Vare sig att påbörja eller genomföra. I synnerhet för de som var längst från Den Bildade Världen. Att tro att alla kurvor alltid kommer att peka uppåt är nog att vara optimist intill dumhet, men det är ju bra om man tar med lite mer kunskap när man ändå talar om den. Istället för dataspel eller disciplin.

  Det kanske är så att vi hamnat i ett samhälle där man faktiskt klarar sig - eller tror att man klarar sig - utan att studera, eller läsa. Och om vi följer historiska paralleller är det de sämst beställda - fattiga - som av nån anledning är de som tappar lusten att bilda sig. Som nöjer sig med att vara konsumenter.

  Allmän bildning är inte alls något de härskande klasserna strävat efter. I själva verket var läskunnighet något farligt - det finns massor med korrespondens från stormaktstiden där potentater varnar varandra för alla hemskheter som kommer att inträffa om pöbeln får lära sig läsa. Idéer. Religiösa vanföreställningar. Kunskap.

  Men man behöver inte ge sig in ett hipsterresonemang om klassförtryck för att våga sig på lite tankar kring unga män, och deras läsande. Det är ju jämförelserna som är intressanta. Från förra sekelskiftet ungefär var det bildning och utbildning - för det är två olika saker för mig - som la grunden för klassresan. Många är de som fått studera därför att deras föräldrar utsatte sig för otroliga umbäranden för att kunna finansiera barnens högre studier. Även så i min familj. Min mammas mamma slet som fan för att min mamma skulle få det bättre än hon själv.

  Utan att vara expert på utbildning ser jag att de som är längst från tryggheten är de som tar sina studier på allvar. Unga kvinnor, unga med utländsk bakgrund. De som inte har en spolad gräddfil till egen villa och Thailandsresa. Det kryllar av kvinnor på universitetet. Tjejers betyg ligger på sina ställen - på de mest socialt utsatta platserna dessutom - skyhögt över killarnas.

  Är inte det en klassfråga då, frågar sig vän av ordning.

  Överallt ser jag att kvinnor, tjejer, läser mer än killar och män. Ska man vara lite kritisk kring detta verkar det som kvinnor läser Baudelaire och Naomi Klein medan män läser Sportbladet och nån bruksanvisning. Det vill säga, kvinnors läsande framstår alltid - och har så gjort i många år - som lite finare, mer belevat, medan mäns läsande rangeras ner till toalettlektyr och serietidningar.

  Under ett halvsekel snart har jag botaniserat bland människors bokhyllor. Det är en av mina favoritsysselsättningar. Och herregud så mycket skit där står. Med det menar jag böcker som är skrivna efter mallar, där man känner ekot av en skrivarkurs på en sommaröppen folkhögskola. Eller girigheten från ännu en Dennis Lehan eller Grisham, eller Alistair Maclean för att gå ännu längre tillbaka. Inte för att det är nåt nytt - redan Alexandre Dumas hade hantlangare som skrev brödtexterna i hans skrivfabrik.
  Med det menar jag att om man har den massproducerade kiosklitteraturen som riktmärke för unga människors läsande är vi illa ute. Man kan rent av vara tacksam för att unga män inte vill läsa Fyra nyanser av grått, eller annan fördummande litteratur. För den här kiosklitteraturen kan egentligen bara ursäktas med två saker - dels att den är rent avkopplande - nog så viktigt - och om den leder vidare till annan läsning.

  Det är väl det som är poängen antar jag - fast den är långsökt. Unga män som inte läser Camilla Läckberg kommer inte att uppfinna motmedel mot cancer. Ungefär.

  Unga män behöver inte läsa. De behöver faktiskt inte bilda sig alls. De kan leva precis här och nu, i vetskap om att deras föräldrar, som alldeles väldigt ofta inte heller är särskilt välutbildade men som i sin tur kunnat leva på sin föräldragenerations uppoffringar, kommer att ta hand om dem, när de står där tjugotvå år gamla, tatuerade och fyllda med kunskap om Paradise Hotel.

  Det har nog inte heller med resurser att göra. Det finns enorma skolklasser i Burkina Faso, där ungar sitter tysta i timmar och lyssnar på EN lärare, därför att de vet att det är skolan som kommer ge dem ljus och mat och ett bättre liv. Och de vet detta därför att deras egna föräldrar, tandlösa och utslitna i trettioårsåldern, har bultat i dem det från första början. Det har aldrig funnits mer studiemotiverade personer än fattiga föräldrar. Så är det precis över hela världen. En avlägsen bekant, som arbetar i Angola, berättade att läs- och skrivsvårigheter är okänt där. ALLA lär sig läsa.

  Kan det helt enkelt vara så att unga mäns ointresse för läsande - fast alla menar högre utbildning - är ett välfärdsfenomen? Som parat med den där letargin som alltid gjort att det funnits fler gammpojkar - här - än gammtöser, innebär att unga män lättare stannar kvar på avfolkningsorten, där de är trygga, än kastar sig på tåget till storstan, och de fördärvliga nöjen som där gives? För det finns alltid ett påhugg nånstans, huset är billigt, nöjen är inte dyra därhemma.

  Och sen handlar det naturligtvis om vad som bjudes. Min lokale boknasare har fallti till föga och erbjuder drivor med böcker om Andra världskriget, Specialstyrkor, Sprit och Nostalgi. Böcker som faktiskt yngre män står och bläddrar i. Mycket bilder, lite text. Men man måste börja nånstans - män tenderar ju dras till böcker som är både testosteron- och adrenalinstinna.

  I högstadiet läste vi kioskdeckare. Lånade av varandra. Samlade. Det var värsta bokcirkeln, fast ingen av oss visste att det kallades så. Till och med de allra mest studieOmotiverade läste. Just de där killarna vars läsvanor idag oroar. Om detta har jag skrivit tidigare, till exempel här
  I själva verket tror jag att alla egentligen vet varför unga män inte läser. I synnerhet unga män. Det är helt enkelt utkonkurrerat av andra saker. Till detta måste man förhålla sig. Det kanske till och med är så att alla inte ska gå vidare till högre utbildningar.

Till dess får vi väl nöja oss med den enkla sanningen - att unga män inte läser för att de inte behöver. De har det bra ändå. Läsandet överlåter de åt de som vill få det bättre; själva kommer de att åka snålskjuts, dra nytta av framsteg och reformer utan att engagera sig. Ungefär som sin föräldrageneration.

  För, precis som när det gäller barn, är det föräldrarna man måste ge sig på. Min generation och de som är yngre. Vi som - tack för det nyliberalismen - fick tillgång till ett veritabelt smörgåsbord av nöjen och distraktioner, som alltid är roligare och mer lättspytt än både studier eller Heidenstam, om man är lagd åt det hållet.

  Så vill vi få barn att läsa måste vi få deras föräldrar att läsa. Igen.




 
 

LO ska inte göra filmer. Ta oss på allvar istället

  Landsorganisationen i Sverige, LO, gillar inte Reinfeldts Sverige. Med all rätt. Det gör inte jag heller. De flesta av LOs medlemmar gillar inte heller Reinfeldt. Frågan är hur man ska bära sig åt för att få bort honom.

  Jag själv hör till de där som har bättre idéer, och tror på att om människor får höra om de där idéerna så är de antagligen kloka nog att välja rätt. Och om de inte väljer rätt ligger förmodligen inihelvete mycket i hur de fått höra om det.

  Ända sedan jag var liten har jag träffat på människor som, likt ovanligt liderliga frikyrkopredikanter, har varit inriktade på att avslöja HÖGERN. Demaskera ondskan. Äntligen få valmanskåren att se den direkta kopplingen mellan Bohman-Adelsohn_Bildt-Lundgren-Reinfeldt och världsvälten, pedofili, vapenhandel och priset på pilsner.

  De har inte lyckats nå'vidare, skulle man kunna säga.

  Därför att även när vi petat loss kakorna av populistiskt ointressant dravel, och löpsedlar om politikerlöner och inkompetens, så kommer de allra flesta att göra ett alldeles frivilligt val. Som nästan alltid baseras på VAD ett parti VILL göra. Man kommer INTE att rösta bort någon därför att hans politiska motståndare beskyller honom/henne för vanskötsel och valhänthet.

  Det funkar inte så.

  Därför har de politiska broilrarna, PR-människorna, de där som har politik som jobb fast utan att vara politiker, skjutit sig i foten som bara faen när de producerar en film om Reinfeldts Sverige.

  Det är säkert rätt och riktigt. Det finns mängder med människor som kommit i kläm i det nyliberala köket. Det finns inte en borgerlig väljare som är omedveten om kissblöjor, om PISA-resultat, om helgstängt försvar, om bostadsbrist eller om ungar som aldrig får ett jobb.

  Men de kommer inte att rösta annorlunda om man inte talar om vad man VILL. Konkreta förslag. Finansierade satsningar. Tala sanning om a-kassan, om sjukpenningen. Berätta att det kommer att kosta både tid och pengar att reda upp saker, och att många kommer fortsätta sitta i skiten även med Löfvén som statsminister.

  Det är sånt som får människor att rösta på ett annat parti. Inte att LO en gång till ska berätta sanningen om Reinfeldts Sverige. Det är att ta människor på allvar - våga prata om det, för att parafrasera en känd hashtagg på twitter.

 Men är man ombudsman eller en av de där liderliga frikyrkopastorerna har man säkert gjort highfive med varandra under hela dagen, och tänkt att "nu jävlar åker han, Reinfeldt".

  Suck. Så fel.

Om att växa upp i överflödet. Sextiotalistminnen

 

När jag är sjuk - det händer var femte år ungefär - har jag tröstsaker. Böcker jag läser om, filmer jag ser om. Inte världens bästa filmer eller böcker; det brukar vara ena tråkiga saker att se om. Utan saker som får mig att må bättre.

  Mitt liv som Thunderbolt Kid, av Bill Bryson, är en sån bok. Det är kort sagt hans bok om sin uppväxt i Des Moines, Iowa, på femtiotalet. Full av detaljer, ord, minnen - allt levererat med ett levande språk och en rejäl dos humor. För rolig är han, Bryson, och många av oss har läst hans andra böcker. En kortfattad historik över nästan allting (från The Big Bang tills idag)  har smått kultstatus, liksom En kortfattad historik över nästan allting i ditt hem (om vardagsprylarnas historia). Har ni inte upptäckt honom är det dags...

  Jag minns nämligen också. Jag är ju i den åldern, när man kommer ihåg de soliga somrarna - för solen lyste ju jämt - och horder av glada gossar som förvandlade de usla skogsplättarna och gräsmattorna till Sherwoodskogen eller prärie, beroende på vilka TV-program vi fick se. Det var nog några flickor med, men i den där tälja-sig-i-fingret-och-blöda-men-lida-tyst-och-sammanbitet-åldern hade de en undanskymd plats. Deras huvudsakliga uppgift var att regelmässigt bli tillfångatagna av De Usla Rödskinnen, för att sedan, efter en våldsam uppgörelse med knallpulverpistoler, fritas av Buck och Manolito och Hannibal Heyes. De där mesiga bröderna Cartwright fick inte vara med; redan då genomskådade vi serieskaparna, med studiolandskap och att nån i ett saloonslagsmål utan vidare skulle kunna resa sig efter att ha fått en handsnickrad stol i skallen.

  Den upptäcktslust som kan knytas till detta kreativa återskapande av TV, innefattade nämligen att en något äldre kamrat på en annan gata, faktiskt dängde en av hans morfar hemsnickrad stol i skallen på sin yngre bror. Sjukhusbesöket och stygnen övertygade oss än mer om falskheten i just Bröderna Cartwright. Ingen skulle resa sig och fortsätta slåss efter en sån smäll.

  De där åren i början av sjuttiotalet skapade den kanske sista klassen av kidz som fick lära sig att lösa problem på egen hand. Det var inte alltid läge att skena iväg till en hemmavarande mamma och gråta över en fläskläpp eller söndertrasade byxor. Vi växte nämligen upp i nybyggarland, i ett radhus- och villasjok en bit från de ändlösa raderna med miljonprogrammets trevåningshus, men det betydde inte att vi levde i nån sorts extra överflöd. De flesta av våra grannar såg sitt radhusköp som toppen på sin sociala klättring - en klassresa som hette duga i början av sjuttiotalet, faktiskt - men den medfödda rädslan för fattigdom gjorde att man knappast kunde förvänta sig sympati för ett skrubbat knä - nä, man fick en utskällning för att man förstört sina nya byxor. Det fanns säkert en klasskillnad mellan olika delar av förorten, men den märktes bara när nån hade ett "äkta indiantält" från nån leksakskatalog, eller råd att köpa skott till ollonpistoler, när vi andra fick hålla till godo med knallpulver, eller till och med bara skrika "pang". När vi blödde, för det gjorde vi mycket, spelade det ingen roll om ens farsa var bilmekaniker eller kontorist på Byggnadsstyrelsen (något finare, tydligen)
Att ens mamma skulle ge sig ut bland stockar och sten för att skälla ut den som delat ut fläskläppen var precis lika otänkbart.
  Man löste sina konflikter själv. Om inte med våld, så med list.

  Den äldre kamraten med stolen, som inte var Guds bästa barn utan en plågoande i vardande, fick sitt när jag stoppade ner en väl synlig chokladkaka i hans jackficka vid ett besök i den lokala servicebutiken, vartefter han åkte fast och först fick sig en utskällning av föreståndaren, och därefter en ännu värre därhemma. Jag var slug nämligen, och hans tilltag att ladda ett luftgevär med hårdtuggade små pappersbollar och skjuta mig i ändan kunde inte passera ostraffat. Det hade aldrig Buck Cannon accepterat.

  Skenheliga var vi allihop. Vid nåt tillfälle blev vi i skolan upplysta om att det förekom klotter - hemska tanke, va - i de blåsiga plåtskjul som föreställde busskurar på orten. Kopplingen var glasklar - klottrade man var det en ofelbar väg till cigarrettrökning, alkoholism och ivägskickad på skolskepp. Vi lyssnade mycket uppmärksamt och allvarligt, och efter skolan tog vi ALLA med oss kritor och tuschpennor hem, för att i skydd av mörkret öka volymen klotter med några hundra procent. Och dagen efter var vi precis lika upprörda som alla andra över detta tilltag...

  Strategisk var man också. Alltid ta med sig en långsam och fet kamrat på busstreck, enligt samma princip som vid isbjörnsjakt - se till att du springer fortare än sin jaktpartner, om isbjörnen missuppfattar idén med jakt och börjar jaga er. Själv hade jag två såna kamrater, som många gånger visat sina rödgråtna ansikten från pojkrumsfönstret, efter att han ertappats med äppelpallning, hartsfiol eller smygrökning. Medan jag själv, som ägare av en rent vessleliknande kapacitet att störtdyka ur synhåll, kasta mig under buskar eller granar, eller bara löpa undan argsinta vuxna, belåtet gnagde i mig av Cox Orange eller nåt annat krigsbyte.

  Snälla? Visst. Jag har också kånkat hem kamrater med brutna ben, trots att de skrek så vi elvaåriga bårbärare allvarligt funderade på att dumpa dem i skogen, och därefter, vid allvarligare tillfällen, tagit min del av kollektiva bestraffningar utan att skylla på nån annan. När vi spelade fotboll, med ytterst frikostiga regler,var det viktigt att alla fick vara med, i synnerhet om det visade sig att yngre syskon faktiskt hade bollsinne redan i späd ålder. Men annars löste vi våra stridigheter på egen hand, utan att alltid blanda in partiska vuxna. För något vi också lärde oss var att om man blandade in två pappor, var att det gärna spårade ur. I synnerhet om de bägge var stärkta av såna där drycker som vi snodde ur nåt naivt olåst barskåp. Då kunde saker eskalera till otäcka nivåer.

  Att avgöra om något skulle vara hörna eller inkast kunde annars bli en palaver på åtskilliga minuter mellan oss, men det löste sig, Antingen för att fotbollens ägare valde att gå hem om han inte fick sin vilja fram, eller för att andra lagmedlemmar plötsligt upptäckte en vettskrämd snok i en buske, och genast började fundera på vilken elak granngubbe som skulle få den i brevlådan...

  Var vi kompetenta? Tja, vi klarade långt mer än vuxna trodde, men vi var BARN. Några av oss hade beskäftiga föräldrar, som med ogillande såg när grannar reste till diktaturer på solsemester, och andra hade alkoholiserade eller bråkiga eller otrogna föräldrar, vilket gjorde att vuxenlivet nån gång emellanåt gjorde sig påmint. Då kom polisbilar och kanske en ambulans. Dagen efter kunde en lärare kortfattat berätta vad som hänt, och sen kom inte Timo eller Hasse eller Mia till klassen mer, för de skulle bo hos sin mormor eller moster ett tag. Själva samlades vi på skolgården, och de ungar som bodde nära brottsplatsen fick under en tid höjd status, i synnerhet om de hört skriken eller sett blodet, och kunde berätta om det.

  Vi valde inte vilka vi skulle hacka på. Ibland minns jag det inte ens som hackande. Men några var aldrig med. Satt hemma. Hade de haft en dator hade deras liv antagligen varit mycket lyckligare. Hade jag haft en dator hade man fått spränga ut mig från det minimala pojkrummet. Vi var kort sagt som ungar är mest - några är fega, modiga, snabba, långsamma, elaka, roliga, snälla. Att avkräva små barn ansvar som vore de vuxna är bland det värsta jag vet. Att alltid braka in som vuxen och grötmyndigt bestämma vilka som ska leka med vem och vilka lekar man ska leka, är nästintill övergrepp.

  Själv växte jag upp i en fredsälskande familj, där jämlikhet stod högt i kurs. Inte för att vara politiskt korrekta, vilket folk med brunare åsikter alltid tycks tro, utan för att man faktiskt tyckte så. Tanken om allas lika värde var ingen popgrej - den hade vuxit fram efter åratal av förtryck. Mina föräldrar hade ett starkt politiskt engagemang, med praktisk solidaritet och FNL och tredje världen. Inte alls för att skaffa sig själva nån slags korrumperad trygghetsbas, vilket folk idag också tycks tro, utan - som min mamma sa - "om du inte säger vad du tycker kommer nån annan att tycka åt dig".

  Med tanke på detta, och det ständigt närvarande politiska samtalet hemma, kan det tyckas märkligt att jag därefter glatt gick ut och sköt ihjäl horder av invaderande rödskinn. Men detta är bara märkligt om man förväntar sig vuxna beslut av små barn. Vilket många tycks göra idag.

  Jag växte upp i ett land av överflöd, där vare sig jobb eller bensin eller sommardagar nånsin skulle ta slut. Även de som hade det sämre hade det bra jämfört med sina föräldrar. Semestrar, fritidsgårdar, lekplatser, fri skolmat - saker som inte alls var självklara bara tjugo år tidigare. Och jag är tacksam för det, givetvis. Det är därför jag blir så deppig när jag ser att det idag finns de som, faktiskt, har det sämre än sina föräldrar. Och inte ser sambandet.

men mer om det i en annan text

Nej, Löfvéns hemlighet är att han INTE är politiker

Idag var det mycket inrikespolitik i bladen. Dels en kalldusch för di borgerliga när det gäller den allmänna opinionen - både centern och Kd utanför riksdagen, och moderaterna på väg neråt - och dels nåt som avhandlade väljarnas förtroende för de två statsministerkandidaterna ( vilket är en korkad journalistisk rubrikterm; Reinfeldt ÄR statsminister, den ende som är kandidat är Löfvén).

  Hur som helst har Löfvén sprungit från Reinfeldt, vilket fick KG Bergström att fundera kring politiken som yrkesroll. I vart fall hoppas jag att det var det han menade, för annars bekräftar han ännu mer min bild av den svenska politiska journalistikens död. Jag menar, det räcker med att de skriver illa men när de är korkade också....

  Han skriver: "S-ledaren är nämligen den mest orutinerade politiker som i modern tid gjort anspråk på att leda Sverige.

Reinfeldt var jämfört med de socialdemokratiska företrädarna oerfaren 2006. Men Löfven är rena novisen jämförelsevis. Han har aldrig varit statsråd, aldrig suttit i riksdagen och aldrig lett ett politiskt ungdomsförbund."

  Det här, mina damer och herrar, är nån sorts usel härskarteknik. Och givetvis helt galen. Men rätt symtomatisk för de här människorna som flockas kring de lukrativa köttgrytor som rikspolitiken är. Där man helt enkelt anser att A) politik är ett yrke, som man B) kan lära sig och C) inget man klarar av som novis...

  Jag kommer osökt att tänka på Brasse i Fem Myror är fler än fyra elefanter. Fel, fel, fel.

  Löfvéns framgång är ju kommen ur att han A) inte har haft politik som yrke, B) redan har haft ansvar för gigantiska förhandlingssummor, och C) knappast är novis. I själva verket är KG Bergströms artikel bara ett kvitto på det kunskapsunderskott (snyggt va?) som borgerligheten har om hur fackföreningsrörelsen fungerar. Den som tror att det räcker med HM-klänning eller Dressmankavaj och ombudsmannaskjorta för att få leda IF Metall, eller något annat fackförbund för den delen, har en del att lära.

  Jag vill påminna om att Löfvén inte sitter i riksdagen. Ändå - ÄNDÅ! - får socialdemokraterna idag nästan 35% av väljarkåren, medan de borgerliga allt oroligare söker jobb efter jobb i den politiska lobbybranschen - tro mig, det är så. Just detta att han inte satt i riksdagen fick för två år sen borgerliga kommentatorer att skrocka och tala om katastrof.

  Stefan Löfvén är inte "politiker". Om man med det menar besudlad av åratals intriger i ett ungdomsförbund, eller uppvuxen med en spikrak bana av karriär framför sig sedan unga år.

  När Stefan Löfven säger "jobbare" istället för "arbetare" blir jag glad. Det betyder inte att han tar nån ställning. Det betyder bara att i hans värld är man "jobbare". För det är vad vi kallar varandra. Emellanåt är det nån vid fikabordet som mer högtidligt talar om sig själv som "fattig arbetare", varpå alla garvar (herregud, vi är byggnadsarbetare på ackord i nyproduktion i Stockholm - knappast lågavlönade), men alla vet distinktionen.
  När Reinfeldt talar om "de som arbetar", talar Löfvén om "de som jobbar". Och fattar ni inte skillnaden så gör ni inte det. KG Bergström gör det garanterat inte.

 Nej, politik är inte ett yrke. Det är ett förtroendeuppdrag vars längd kan kortas av alldeles omedelbart, om man inte sköter sig. Att tro eller påstå att det skulle skilja sig från andra uppdrag är trams - det är en smula mer officiellt, och väljarbasen kanske större, men man sitter bara så länge man har förtroende.

  De borgerliga tjatar nu om att man ska vänta på att socialdemokraterna ska "konktretisera" sina vallöften, och därefter ska de belåtet se hur de rödgröna hamnar i Niagarafallet.

  Jag tror ni kommer vänta förgäves. Valet ska handla om jobb, välfärd och skola. Det finns INGEN som tror att det kommer vara gratis. Så enkelt är det.

  Visst, det finns fortfarande en ruskig massa människor som inbillar sig att det finns pengar att spara, och sedan dela ut till girigt folk. Men priset har blivit för högt. Alldeles för högt. Det är det valet kommer att handla om, inte om vi ska ha en politisk brolier eller fd svetsare som statsminister.


För övrigt noterar vi att just idag får A. Borg och F. Reinfeldt på DN Debatt haspla ur sig att de inte ska sänka fler skatter. Eh, och besluten på er partistämma då? Om ytterligare fyrtio miljarder till de redan besuttna? Nåt säger mig att den sortens beslut inte direkt får de allra trognaste skattesänkarmoderaterna att bli mer motiverade för en valrörelse...

Och jo, jag ska skriva lite om #huvudansvar och Sveriges Byggindustrier också. Men jag behöver lugna ner mig först...