Svara inte om chefen ringer under helgen

  Passar på att länka till min senaste krönika i Arbetarskydd. Klicka här

Allt färre arbetare är med i facket - så vad gör vi?

  Okey, siffrorna är entydiga. Det är allt färre av de som arbetar i LO-yrkena som är med i facket. Läs Arbetet här. Däremot är det allt fler tjänstemän som går med. Det här är inget nytt, utan en trend som pågått rätt länge. Visst, det fick sig en extra skjuts när borgarna 2007 chockhöjde avgiften, men när den återställdes blev det ingen rusning tillbaka.
 
 Det handlar inte bara om pengar. Det handlar också om ett sätt att beskriva verkligheten, och hur man driver fackliga frågor. I viss mån handlar det också om en växande klyfta mellan de som sitter i toppen, och de som finns längst där nere. Men det beror också på att vi - facket - varit duktiga. Så duktiga på att föra in våra krav i lagar, eller i avtal, att vi mer eller mindre avskaffat behovet av oss själva för ganska stora grupper.

  Jag finns inom Byggnads. Där har det inte hänt mycket med arbetsformerna sen 1979 typ. Basen i verksamheten bygger på stark facklig anslutning på företagen, och på att det finns fackliga förtroendemän. Men det var länge sen man hade nån gubbe som kunde knalla runt och skriva in ovilliga lärlingar. Vi har ett allt högre arbetstempo, och prestationskrav, och den där tiden - kanske en kvart, en halvtimme - för att övertala någon att gå med, finns knappt.

  Inte heller finns det några extra förmåner att tala om. Vi har varken inkomstförsäkring eller hemförsäkring i medlemskapet. Nästan allt - ALLT! - som medlemmar får får också ickemedlemmar, under förutsättning att företaget har kollektivavtal. De har samma lön, samma rätt till ledighet, arbetskläder eller fikarum. Det var länge sen man kunde förpassa ickemedlemmar till en bod utan toalett och värme, och fnysa "förhandla med chefen om ni vill ha det bättre då!"

  En fyrtiotalsmodell för att möta 2010-talet helt enkelt. Och därför går man inte med i föreningen. Mötesformer och procedurer som är stela, formella. Jag vet att jag inte värvar någon genom att dra med dem på ett medlemsmöte. Snarare tvärtom.

  Vi är många som efterfrågat informationsmaterial på andra språk. Vi har ohyggligt med utländsk arbetskraft här, som vi inte ens kan värva eftersom vi saknar språket. Man kunde ju tro att man kunde bli medlem i Byggnads på engelska i varje fall, men nehejdå. Don't mention polska liksom.

  Dessutom har man ju numera möjlighet att vara med i bara a-kassan, hur usel den nu än är (tack för det borgarna och SD), vilket också tar bort en viktig del av det fackliga medlemskapet.

  Åsikter jag hört ute på byggena är att de som inte är medlemmar inte skulle få åka med på löneökningarna. Låt pengen stanna hos de som betalar för förhandlingen. Om folk vill ha kollektivavtal får de bli medlemmar - och den värdeökningen av medlemskapet skulle inte vara svår att locka med. Gå med i facket, ha kollektivavtal och var försäkrad och få pension, liksom.

  Jag tror nog inte heller att det här skulle öppna för nån slags låglönekonkurrens, att det skulle dumpas timpenningar så det stod härliga till. Företagen är smartare än så, och gubbarna också. Om ickemedlemmar var tvungna att förhandla om lönen själv skulle de förmodligen komma lommande och be om hjälp rätt snart, för oavsett hur kaxiga byggjobbare än kan vara, så är de rätt spaka om de hamnar i en sån situation.
  Visst skulle det finnas buskföretag som skulle försöka, självklart. Men det är ju farao det vi har facket till. Kom an bara! Tjäna uselt utan facket, tjäna bra med facket. Svårare än så är det inte. Men om man får bra pröjs utan att ens peta sig i ändan faller liksom grejen med att vara med.

  Det är på samma sätt hos flera andra fackförbund, det vet jag. Och i samma fackförbund finns det också ett missnöje bland de som är medlemmar, med de här fripassagerarna.

  Man möter det inte med nya broschyrer, med nya appar, Inte heller med att tjata på lagbasar eller skyddsombud eller vad som helst om att de måste värva medlemmar. Världen funkar inte så. Och det kan vara dags för fackförbunden inom LO att ta det här på allvar. Skippa fredsplikten, ta inte konflikter åt ickemedlemmar, som går med den dagen den får bekymmer, och sen lämnar så snart de fått hjälp, efter att ha kostat saftiga summor pengar.
 
  Jag är less på det här. Jag är less på att betala uppemot 9000 spänn om året till mitt fackförbund när andra flinar åt mig, och har samma nytta. Jag är less på formaliamöten - där vi sällan hinner med nån sorts fri diskussion om villkor och ideologi.  Jag är less på att ha dåligt samvete för att jag inte hinner med mina fackliga åtaganden eftersom min arbetsgivare förväntar sig att att jag ska producera en daglig kvot, och då finns det ingen tid för resonemang eller ens eftertanke. Eller för att jag är för trött i kroppen för att ens lyfta telefonen när jag kommer hem.

  Och vad händer när vi inte vill längre? Återväxten är inte strålande direkt, eftersom medlemstalet sjunker. Var är den fackliga idén för 2010-talet och därefter? Var finns LO-medlemmarna ens i regeringen? I Rosenbad? Det är knappt vi har folk med LO-bakgrund i LO-borgen tammefan (läs en platsannons därifrån så förstår ni vad jag menar).


Men oroa er inte. Det kommer säkert ett seminarium, en hearing, en utbildning om ett par månader. På dagtid.
När vi andra jobbar.







Kommer mer






 

 
 

Nej, vi minns barndomen olika. Det var inte bättre förr.

  Jag avskyr egentligen nostalgi. I varje fall om det blir den där kladdiga, förljugna sorten. Man drabbas av dem emellanåt, och jag funderar på varför vi minns så olika. Barndomsvänner minns saker med ljus i sinnet, samtidigt som jag vet andra, likaledes barndomsvänner, som minns samma saker med avsky och ångest. Allt från skolan till semestrar.
  Man ljuger om man säger att det var bättre förr. Det var bättre förr för somliga, men inte alla. Den som drömmer sig tillbaka till ett femtiotal som ser ut som i Lotta på Bråkmakargatan, eller till Bullerbyn, om vi ska hålla fast vid Astrid Lindgrens minnen, gör oss alla en otjänst. Nej, det var inte bättre förr.
  Nån sa, apropå hushållsmaskiner, att han ville ha sextiotalets design med 2010-talets funktionalitet. Och visst, det kan ju vara så med saker, men knappast med livet. Det gäller för det mesta, vare sig det handlar om jämställdhet eller utbildning. Själv genomled jag en då utskälld period i skolan, med mängdlära, velourbyxor och mahjongjackor (fast det är givetvis en efterkonstruktion, för så var det naturligtvis inte) som ändå lärde oss att läsa och skriva så det skulle stänka i PISA-rapporter. Men samtidigt hade jag klasskamrater som slutade nionde klass utan att vare sig kunna läsa eller skriva ordentligt. Men på den tiden var det nåt man talade tyst om.
  Jag hade jämnåriga som hatade att gå till skolan. Som av en eller annan anledning åkte på spö varje dag, fick mössan stulen eller vatten i nacken. Varje dag. Som var vaksamma i korridoren varje dag. Som intuitivt vände när de mötte nåt litet kaxigt gäng, även om det innebar en omväg på en kilometer.
  Jag minns själv när jag blev osams med en brödratrio, och hade svårt att sova i flera dagar. Inte för att jag sa nåt till mina föräldrar, för de var ju moderna människor som tyckte att man skulle prata om allting, och de hade säkert bjudit in trions föräldrar till ett möte för att "lösa konflikten". Nu var det här neandertalare och med trettonåringens logik kunde jag inte för mitt liv begripa hur "ett samtal" skulle rädda mina framtänder. Alltså teg jag och led.
  I backspegeln begriper jag att många av dem inte hade det för fett. De hade inte råd att åka på semester, utan hamnade på dagkollo, där de lärde sig ännu mer om livets hårdare kunskaper av äldre. Om de inte sattes på en båt till Finland för att tillbringa hela lovet där, i byar där det faktiskt var femtiotal fortfarande. Sen kom de hem dagarna innan skolan började igen och hade inte pratat svenska alls på flera månader. För det bodde många finländare i Bro.
  Jag är lite nyfiken på varför vi minns saker så olika. Det är ett selektivt minne verkar det som. När jag emellanåt ränner på gamla kamrater är det ungefär hälften som minns allting i ett soligt skimmer, och den andra hälften minns precis tvärtom. Emellanåt mycket mörka dystra minnen, om de ens vill prata om det.
  Vi växte upp i slutet av folkhemmets blomstringsperiod, när det fortfarande fanns jobb för skoltrötta femtonåringar, men vi var antagligen långt mer pessimistiska om vår framtid än generationerna före oss. Det var inga strålande tider längre, helt enkelt. Att beskriva 1970-talet som nån sorts idyllisk lycka är bortom verkligheten, vare sig man ser det i det lilla perspektivet - som hos Jordbrobarnen - eller i det stora, historieböckerna.
  Men somliga av oss verkar ha ett behov av att poängtera hur jävla bra det var. Man undrar varför. Var det för att en del av oss hade en position då, som fotbollsspelare i pojklaget, som gitarrist i ett gudskelov självdött punkband, som Lucia i skoltåget? Hans lyckligaste tid, som det stod i en av de dödsrunor jag läst om en jämnårig bekant från en annan förort? Eller var de helt enkelt lyckligare än oss andra?
  Somliga stod inte ut med småskurenheten i förorten och tog sig därifrån fortast möjligt. Andra blev kvar. På det viset liknar naturligtvis förorten vilken avflyttningsort som helst. Några var fullt nöjda med att leva om sina föräldrars liv, andra ville inte nöja sig med det. Och bakom väldigt många dörrar lurade det - har jag fått veta senare - gruvliga hemligheter och stora sorger.

  Nostalgin blir naturligtvis som allra farligast när den plötsligt ska influera politiska beslut. När historieförvanskningen slår igenom. Som i debatten om kriminalitet - där mediernas sanslösa jakt på klick på nätet/lösnummerförsäljning blåser upp debatter som är helt irrelevanta. Eller när det handlar om skolan. Det är totalt ointressant om en massa femtiotalister lärde sig när freden i Brömsebro slöts om man inte samtidigt pratar om de som inte lärde sig någonting alls. Och vi kan inte - kan inte! - automatiskt jämföra saker eftersom mätmetoderna är annorlunda. Huruvida man har kepsen på sig klassrummet har inget med kunskap att göra, liksom.
  Mammorna var ju hemma på den tiden. Inte gjorde det skolvägen tryggare för henne som blivit grabbgängets byte, inte fick det någons pappa att supa mindre. Kompisar som kom till plugget med ett resolut blåöga efter att ha vågat säga emot mammas nya karl.

  Barndomen är ingen bra måttstock på livet. Förutom att ju tryggare man är planterad i den samhälleliga myllan desto mindre förstående verkar man vara mot den som inte har samma djupa rötter. Det är lätt att fnysa åt lagstiftning för att skydda utsatta när man inte är utsatt själv, eller ens i närheten av att vara utsatt. Det är lätt att fnissa åt och bagatellisera kamp mot nedsättande uttryck när man inte själv blivit kallad blatte eller bög. Förmodligen har man själv slentrianmässigt använt såna uttryck mot andra, utan att reflektera över det. Precis som man säkert gjorde när man var barn. När "det starka samhället" faktiskt bara var starkt åt de som ändå var starkast.
 
  Solen sken inte på oss alla när vi var små. Julafton var inte en Carl Larsson-jul med tindrande ögon och Kalle Anka klockan tre. Inte midsommar heller. Eller ens lördagar. För somliga var det bara tillfällen då man höll sig undan och hoppades att farsan skulle somna fort, har jag fått lära mig.

  Ändå utsätts ungar fortfarande för sånt här. Osedda av de som har det bra, eller som bara inte begriper att de har det bra.

  Jag hade en fantastisk barndom men mina minnen är just bara mina minnen. En ständigt närvarande mormor, med nybakta bullar, bilsemestrar och soliga dagar. Föräldrar som älskade oss, som ville att alla skulle få det bättre. Men alla hade det inte så. Andra minns det så annorlunda.

  Så låt mig slippa "det var bättre förr". För det sa man förr också. I vissa backspeglar finns det inga regniga somrar, läxor eller tristess. I andras backspeglar finns bara sånt.


Bilden? Tja...

The Calle Fridén Guide to How to not frysa arslet av sig Version 2015

Edit: Publicerad tidigare

  Nej, jag har inte börjat med långkalsonger än. Det får bli lite fler minusgrader innan jag byltar på mig. Jag brukar tänka på det när jag passerar mänskliga igloos, i dunjackor och täckbyxor vid +3 grader. Inte för att verka macho, sånt har jag slutat med, utan för att man faktiskt inte ska bylta på sig allt man har i garderoben bara för att det råkar bli nollgradigt. För vad ska man då dra på sig när det blir riktigt kallt? En sån där överlevnadsdräkt för sjömän i ishavet?
  Vvi klarar mer kyla än vi tror, utan att lida. Vilket torde bevisas av att samma mänskliga igloos en festlig fredagkväll i februari både har lågskor, är barhuvade och med uppknäppt skjorta eller kortkort kjol, trots att det är samma temperatur. Begrip det den som kan.

För det är ju så här - vissa vinterdagar är strålande. några få minusgrader, solen som en ensam lampa på en klarblå himmel, snön pudervit. Livet är gott att leva. Ungarna far med glada skratt nerför rimliga backar, och mor och far kan dricka kaffe ur termos och käka medhavda apelsiner.

Men inte alla dagar. 
Idag var det kräksnö (gammalt byggjobbaruttryck), var man än vände sig fick man vassa snöflingor i ansiket. På hjälmen bildades snart en liten glaciär, och under samma snö låg förrädisk is, varför vi emellanåt halkat omkull och fått snö lite överallt på kroppen. Då spelar det ingen roll om det bara är -3.
Kallt är kallt. Och vi jobbar utomhus.

Därför tänkte jag nu dela med mig av min beskäftiga visdom, insamlad under år av dåliga långkalsonger, blöta lovikkavantar och illasittande mössor. (Och nej, det finns ingen köldgräns för byggnadsarbetare - vi går ut om jobbet kräver det).

För det första - köp stora kläder. Det måste finnas utrymme för kroppen att andas, och för oss att röra oss. Det är därför byggnadsarbetare alltid ser så stora ut, det beror på kläderna. Utan kläder är de flesta rätt taniga typer med en kula på mitten. Jackor som går ner över ändan, byxor som går upp i korsryggen. Ligger man på knä och najjar är det inte nyttigt om snålblåsten från Saltsjön går rakt ner i cykelstället.

För det andra - köp kläder som får gå sönder. Jag fick en gång ett svindyrt underställ av min ömma moder, som jag dan därpå repade sönder tillsammans med blåstället när jag drog järn genom en armering. Det understället blev sig aldrig likt, den första revan gav upphov till en dominoeffekt, vilket fick tyget att fransa upp sig medan jag såg på. Och silvertejp är ingen optimal lagningsmetod

För det tredje - ha nåt på huvudet. Är man på ett storbygge lär man bära hjälm, som i sig faktiskt isolerar en del, men det räcker inte. Hjälmhuva eller mössa är också bra. Faktum är att hörselkåporna också värmer.

För det fjärde - ha flera vantar. Ett par man har på sig, ett par som hålls varma mot kroppen. Våra arbetshandskar är idag ljusår bättre än de mögliga lovikkavantar jag nästintill förfrös fingrarna i för trettio år sen. Och arbetshandskar ska arbetsgivaren hålla med.

För det femte - ha rena kläder. Långkalsonger som luktar tillbaka när man luktar på dem isolerar sämre än ett par som luktar rent. Detta gäller för t-shirts och strumpor också. För att inte tala om att det höjer trivselnivån i boden.

För det sjätte - drick mycket. Faktum är att det är mer vätskekrävande att frysa än att svettas, och man ska inte alls dricka varmt hela tiden. Kroppstempererat är bäst, i synnerhet om man kommer från -19 in i goa värmen i kojan. Men drick mycket, och då menar jag vatten.

För det sjunde - var försiktig med vätskedrivande. I min bransch handlar det om kaffe, som vi bälgar i oss. Är det svinkallt ute kommer kissnödigheten som ett brev på posten, i synnerhet om man står med säkerhetssele på sig, uppflugen på valvkanten, och dirigerande ner en jättelast med kranen. Det bara är så, och då är det inte kul att behöva dra ner byxorna och göra gulsnö.

För det åttonde - smörj in dig. Fet kräm i nyllet. Och inte vattenbaserad pucko. Mer än gång har jag lett in lärlingar i bodvärmen, och försökt få dem att förstå att mammas medskickade Nivea inte är bra, annat som tillfällig förlamning och som foundation för frostskador.

För det nionde - använd skor med kompositsula. Kasta de där gamla stålsulorna åt skogen. Alldeles för många generationer byggnadsarbetare har plötsligt blivit varse att de antagligen, på något mystiskt sätt, tappat kroppsdelarna under knäna. Om man tittar ner så jodå. de är där - men känns de? Icke. Och sedan fått uppleva den helvetiska brännan i fötterna när man på rast parkerat dem vid elementet. Kompositsulan leder inte kyla. Det gör stålsulan. Nuff said.

För det tionde - skäms inte för att du fryser, Vissa dagar fryser vi mer än annars, vad det nu beror på, och det är bara DUMT att bita ihop och lida. Frostskador är permanenta, och blir till ett elände senare i livet. Det måste vara OK att säga "helvete vad jag fryser, jag går in nu", istället för att stå som en liten snögubbe, allt orörligare.

För det elfte - ta hand om dina vinterskor. Smörj och impregnera. Köp gärna lite för stora skor så det går i ett par extrasockor. Skaffa en bra inläggssula, och byt ut den när den är gammal. Dessutom, om dojjorna blir blöta torkar de snabbare om man plockar ut den sulan.

För det tolfte - om man blir toksvettig när det är kallt ute kommer man att frysa. Så bli inte det i onödan, om du inte vet att du kan gå direkt in i värme. Det går långsammare att jobba vintertid, det bara är så.

För det trettonde - metall blir svinkallt i kyla. Håll inte i bräckjärn eller armering mer än nödvändigt, det kommer att kyla ner dig.

För det fjortonde - ta pauser. Det är jobbigare att röra sig i vintermunderingen, och då blir man trött. När man är trött fryser man mer. Capisce?

För det femtonde - ta ett par minuter och värm upp leder och muskler före jobbet. Man ska alltid vara försiktig med att lyfta tungt, men vintertid ska man vara extra försiktig.

Men sen.. så är det bara att gå ut och jobba....

Det mesta av det här är också giltigt för folk som bara ska gå till jobbet, bara stå på en svinkall perrong, bara skena ut och in ur varma affärer till kalla gatustråk. Eller bara se till att barnen inte blir förkylda. Flera lager, bra vantar - gärna ett torrt par i väskan, eftersom snö som bekant smälter och blöter ner, och då värmer de sämre.
  Mössor var ur mode allt för länge, folk klädde sig vargskinnspäls men struntade i mössan. Så icke längre, och det är bra.

  Det allra viktigaste jag lärt mig är att man ska klä sig i flera skikt, och byta det innersta när det är blött. Det näst viktigaste jag lärt mig är att utseendet får stå tillbaka för kölden. Vilket fick kvinnfolk i min närhet att himla med ögonen och säga "Eller huuuuuuuuur!!!!"
  Så det tredje viktigaste jag lärt mig är att vinterkläder inte bara ska värma, de ska helst vara snygga också....

  När kläderna är blöta ska man torka dem. Torkskåp finns det på alla seriösa byggarbetsplatser. Jag minns en stackars städare, han var från Västindien, som första vinterdagen klev in i vår bod och fick se åtta byggnadsarbetare sitta i kalsonger och tröja, läsandes tidningen eller drickandes kaffe, som om det var nåt helt normalt. Nå, i vår värld är det normalt. Knappast på Försäkringskassan eller i bankens lunchrum. Han backade ut....

PS. Ska ni ändå köpa vinterkläder, se till att få med i varje fall nån liten reflex nånstans. För din egen skull....




Bilden? Livet en ovanligt jävlig februaridag....

Sammanträdena som håller ihop Sverige

  Vid årsmötet inleder vi med parentation. Ordförande knackar två gånger i bordet och alla reser sig upp, de flesta för att de vet vad som ska ske, några lite förvånat. Man uppmärksammar de medlemmar som under verksamhetsåret gått bort. Dött. Om någon eller några säger man några ord "han satt i styrelsen under tjugosex år", "hon hade ansvaret för kaffeserveringen under många år", "trägen och engagerad medlem i trädgårdsutskottet". Eller vad det nu är för uppdrag det handlar om.
  Därefter håller man en tyst minut, eller en stund av tystnad. Därefter knackar ordförande i bordet igen, och återupptar mötet.

  Det här låter som grekiska för många men är också självklart för väldigt många. Möten, sammanträden. Kallelser och dagordningar. Rapporter och motioner. Och inte bara i politiska sammanhang, utan också i villaföreningen, scoutkåren, idrottsklubben, bostadsrättsföreningen.

  Jag minns inte mitt första sammanträde. Mina föräldrar var engagerade och moderna, och vi barn fick följa med på mötena redan i mycket tidig ålder. Lekte för oss själva i ett hörn, då och då åthutade när nivån blev för hög. Det fanns alltid några papper att kladda på, eller rentav en garderob där man kunde blanda ihop pampuscher eller fäktas med våta paraplyer, tills nån alert människa grep in och avbröt övningarna. På avstånd hörde man "votering är begärd och skall verkställas".
  Något fastnade också, för som liten ville jag ofta leka sammanträde, och blev mycket förgrymmad när jämnåriga inte visste vad schusterare var. Eller inte fattade poängen med att skriva protokoll, vilket kanske inte var att förvånas över, eftersom vi inte lärt oss skriva än.

  Och det är faktiskt här vi bestämmer. Om man är där. Vad som sägs på stan, eller uppsnappade åsikter i nån busskö spelar mycket liten roll när det faktiskt ska bestämmas saker. Då måste man vara där, på mötet. säga sin åsikt och röd i ansiktet bli satt på plats av nån liten formalitetsexpert som grötmyndigt konstaterar att förslaget kanske är mot stadgarna, eller för sent inkommet eller nåt. Det finns såna i alla föreningar.
 
  Man blir lite av sammanträdesproffs. Har läst handlingarna, håller låg profil tills de viktiga frågorna kommer. Då hugger man. Begär ordet, lägger fram sin sak. Tar kanske motparten på sängen, de mumlar. Man ser att man har medhåll av de flesta. Det ser de som tycker annorlunda också, så de drar inte saken till sin spets. De drar tillbaka sitt förslag, och därför finns det bara ett förslag, som kan bli "mötets beslut".

  Voteringar ska man vara försiktig med. Det finns inget som irriterar folk så mycket som de som alltid ska vråla votering. I synnerhet om det sker på varje punkt. Sånt har jag varit med om. Man suckar i församlingen, men är det begärd votering så är det. Oftast blir det en försöksvotering med handuppräckning, och då ska ordförande försöka få en överblick av vilken sida som vunnit.

  Så här pågår det. Vecka ut och vecka in i landet. Och som sagt, inte bara i politiska församlingar, utan i alla föreningar mer eller mindre regelbundet. Man ska ha stadgar, man ska välja företrädare, man ska ta beslut om budget, och vid årsmötet ska medlemmarna tycka till om styrelsen skött sig, tagit hand om verksamheten på bästa sätt.

  Det här är en mycket nordisk tradition. Lika nordisk som det självklara i att om man sitter i en styrelse kan man lika gärna sitta i ett par till, och sen har man en fullspäckad kalender, som ska stämmas av mot en föga förstående familj, fotbollsträningar och körsång. Fast man sitter säkert i de styrelserna också.
  Det är sällan man får några stålar för det. Och får man det är det, för utomstående, chockerande lite. samma utomstående som bara inte kan begripa varför man utsätter sig för det. För många möten är både trista och illa genomförda, och lockar knappast nya medlemmar. Och jag kan inte svara på varför.
  Efter halva mötet brukar man bryta för fika. Man bordlägger i tie minuter, kanske en halvtimme. Termoskaffe och bulle eller en macka. Emellanåt till självkostnadspris. Några desperata tar sig ut för att röka. Det springs på toaletten. Det finns aldrig tillräckligt med toaletter. Några avviker. Drar på sig ytterkläderna med halvkvädna ursäkter om att de måste byta av barnvakten. Detta är mycket vanligt på fackmöten som krockar med viktiga idrottshändelser.
  Sen kan klockan bli mycket. Börjar man tidigt på morgonen är det avskyvärt med sammanträden som sätter igång sju eller halv åtta, för ett ordinärt möte håller på minst två timmar, och längre än så. I synnerhet om det finns envetna personer eller fraktioner som har viktiga saker att driva, och som inte tänker ge sig.

  Folkets Hus eller föreningslokaler är välbesökta under vinterhalvåret. Av människor som deltar i möten. En del kan komma för underhållning eller föredrag, men de flesta kommer för att de är valda. Det är nog rätt sällsynt med åhörare som inte är inblandade i verksamheten. Förutom jag då, som suttit in på både fiskeföreningars och bowlingklubbars möten. Bara för att det är kul. Men så är man ju skadad från början.

  I tidningarnas dödsannonser ses svenska folkets föreningskärlek mer än nån annanstans. "Drivande i Röda Kors-kretsen". "Mångåriga uppdrag i folkpartiet". "Stridbar medlem i Metallklubben". "Ordförande för Lions i mer än femton år". Nån gång mer personligt: "Vad hade ett möte varit utan Gullans bullar?" "Den som ringde Hugo fick alltid hjälp". "Han brann för bilsportsfrågorna på orten"

  Och nej, man kan inte ersätta det här med omröstningar via nätet. Det blir en helt annan sak. Att stå och stamma framför en grupp, röd i ansiktet, mycket medveten om att man kommer få mothugg är så totalt annorlunda mot att göra det via ett tangentbord. Det kräver långt mer. Och visst, det är värst de första femhundra gångerna, som min fader sa med ett flin. Men man lär sig.

  Nej, det är inte särskilt sexigt. Men det måste göras, Stadgarna, du vet, som en ombudsman allvarligt sa till mig i tidernas begynnelse när jag ifrågasatte nån orimlighet. Verksamhet ska genomföras, resurser ska till, för annars blir det ingen gårdsfest eller pimpeltävling eller flygbladsutdelning vid morgontåget. Men varför ska det vara sexigt? Faktum är att man lär sig oerhört mycket genom att vara med i en förening.

  Så här sitter jag nu med ett par protokoll som ska renskrivas, om jag kan tyda mina kråkfötter. Galna förslag och skratt och upplivande samtal kommer att reduceras till "mötet beslöt enligt styrelsens förslag", för de flesta av oss skriver bara beslutsprotokoll. Idéer och visioner omvandlas till konkreta förslag, och inte alltid så jädra revolutionerande, eftersom de här processerna ofta är mycket långsammare än den som föreslår något kan föreställa sig. Det är nästan alltid fler som ska yttra sig, om planerade cykelvägar eller behandlingsmetoder.

  Flitens lampa, var det nån som sa om föreningslivet. Eller demokratins barnkammare, med många många tusen timmars kvällsmöten. Som fortfarande lever. Inte riktigt på samma vis som när folkrörelserna skapade det moderna Sverige, men fortfarande tillräckligt vitalt för att finnas kvar.

 

 

 

 
 

Hinneru jobba nåt då???

Man får ju frågan emellanåt. För tydligen är det nåt fel och konstigt om man far omkring som en iller på nätet, skriver och har sig och dyker upp som gubben i lådan på det ena evenemanget efter det andra.
  Hur fan hinner du? frågade en häromdagen. Och svaret är väl att jag inte vet. Jag sover inte så mycket, det har jag aldrig gjort. Omständigheterna har tvingat mig till en viss disciplin, där inspiration är mindre viktigt än transpiration. Och sen, på nåt konstigt sätt, kan jag hålla flera tankar i huvet samtidigt.


  Det kom en del snö i år också, vilket magsurt folk påpekar som nåt slags bevis på att klimathotet är trams. Men jag upprepar det jag sagt tidigare, en snöfattig vinter är inget att oroa sig för - men stigande havsnivåer är det.
Inga mängder hittills - peppar peppar - men halt och jävligt var det, och vi åkte som små feta pingviner över isen i sprängstenen. Fingrarna blir som isglassar när man måste hålla i metall, och det måste vi då och då. Stag eller ett koben eller geckospännaren. Då blir det kallt om tassarna.
 

  Jobbet är superroligt just nu. Brädform mot berg, med passning. Det gör man inte så ofta nuförtiden, men här är kraven så speciella, på grund av vibrationsrisken. Och det är väl ingen som blev byggnadsarbetare för att skruva gips? Här är det spik och såg och virke som gäller. Profilera formen mot berget. Eftersom det är sprängt berg måste det uppställningar och plattformar.

Sen dra slätjärn och spänna precis lagom, sådär att järnet sitter men inte tränger. En sån där kunskap som man bara kan få om man jobbar med det. På några ställen blir det motgjutningar så där måste vi stämpa mot berget.

  Just nu jobbar vi med mobilkranar, men på måndag ska tydligen tornkranen igång. Som monterades under obekväm arbetstid som vanligt - det är tunga bitar som ska dit och då kan det inte vara virriga byggjobbare under.
 Så jo, jag har att göra på dagarna.

Roten till fundamentalismen ligger i ojämlikheten

Borde skriva något jättelångt och initierat om det avskyvärda dådet i Paris. Tänker inte göra det. Konstaterar bara att ytterligt få av de som skrivit om det pratar om var terroristerna kommer från, och då menar jag inte deras bostadsort. Inte bara bröderna i Paris, med sin rätt typiska uppväxt i en förort, med en känsla av att inte höra till. Utan också de som spränger sig på marknader och i köer.

  Man gör det rysligt enkelt för sig om man bara hänger upp det här på religion. Jag blir trött av att på olika ställen läsa försvar eller attack mot islam, för det kunde lika gärna handla om hinduer eller om katoliker. Man gör det ännu enklare för sig när man liksom glömmer att västerländska oljemäklare gladeligen handlar olja av ISIS, eller när man glömmer att saudiska pengar finansierar hela nätverk av terrorister. För man behöver pengar för att bedriva krig, och dess förlängda arm terrorn.

  Moderna krig förs på det här viset. Fattigvapnet är en attack på en buss eller en polisstation eller kidnappningar. Mot det ställer vi stealthplan eller hypermoderna specialpolisestyrkor. Men vi når inte till roten av problemet, nämligen den ofattbara fattigdom varur terrorns soldater växer. Där sekellång exploatering av naturresurser inte kommit alla till godo.

  Visst, alla kommer inte från ekonomiskt taskiga förhållanden, och det är inte heller vad jag menar med fattigdom. Det kan lika gärna vara att man inte känner att man hör dit, man kanske bara är en pappa bort från en illiterat farfar som sett sina barn dö i sjukdomar som är behandlingsbara, om någon satsat lite på sjukvård för alla. Man kanske har sprungit för sitt liv från ett gäng i London, där ens enda fel var att man hade fel hudfärg, eller sett bilder från bombade byar.

  Den arabiska våren hade kunnat bli en demokratisk vår, om västvärlden orkat stödja progressiva krafter. Det gjorde man inte. Istället höll man upp en geopolitisk tumme i luften för att se åt vilket håll vinden blåste, och sen gjorde man...ingenting. Den syriska oppositionen fick inte den hjälp den borde fått, vilket knuffade den i famnen på otäckare krafter. Samma sak hände i Libyen, saker blev inte alls som de borde ha blivit i Egypten, och det kommer upprepa sig på andra platser, var så säkra, och i svallvågorna kommer kriget att hamna även hos oss.

  Man måste diskutera den globala fattigdomen för att komma åt terrorismen. Man måste sätta press på envåldshärskarna så att de ofattbara rikedomarna kommer alla tillgodo. För det handlar inte om penningbrist, ånej. Ett fallande bensinpris gör många glada, ända tills man får höra att det är en del i ett krig där oljan är ett vapen. Se länk här

  Ur fattigdom växer fundamentalism och extremism, var så säkra. Att bara få se på när några andra rensar bordet skapar hat. Ur hatet växer våld. Resultatet ser vi nu. I de eländiga flyktinglägren i Afrika eller arabvärlden skapas morgondagens terrorister, likaväl som i slummen i Europas storstäder. Och när man förtvivlat söker svar på varför, varför, varför är det så här, så behövs det kanske bara en enda idealist med brinnande ögon för att tända stubinen.

  Vill vi vinna kriget mot terrorn måste vi vinna kriget mot fattigdomen.

Välkomna till mitt eget jävla Agenda!

 

Som ikväll sänds föga direkt från köket i Jakobsberg. Ikväll ska vi ta upp decemberöverenskommelsen, varför det här kommer gynna sverigedemokraterna, varför Stefan Löfvén väljer att undvika ett katastrofval. Dessutom kommer vi ikväll också att intervjua minst femton sverigedemokrater, tre arga moderater, och två före detta vänsterpartister som är sååå besvikna på Stefan Löfvén. På slutet kanske vi petar in nån miljöpartist, klappar Göran Hägglund på axeln. Vi kommer också att höra vad den socialdemokratiske fritänkaren Daniel Suhonen har att säga om Löfvéns strategispel, i en debatt med Lena Mellin och Annie Lööf.
  Men först över till Mats Knutsson, som ska ge er en helt opartisk bakgrund....


  Känns det igen?

För det är så här det kommer att beskrivas när socialdemokratiska medelklasspolitruker nu dundrar iväg till exotiska resmål, i och för sig sedan länge inplanerade, och lämnar arenan fri för de där som aldrig tar semester. Det vill säga de outtröttliga nättrollen, de skvallrande politiska kommentatorerna och de andra frihjularna i åsiktsindustrins köksingång.
  Dit hör jag väl också själv, på något vis, så i avsaknad av både Lena Mellin och Qvartoft får jag väl nöja mig med en egen, alldeles väldigt partisk inlaga.

  Det var alltså ingen som ville ha nyval, utom SD. Det var knappt nån som trodde det skulle bli nyval (och jag skiter i att det ska kallas extraval) utom SD. De satsade stenhårt på det, och blev blåsta. Nånstans visar det också på den politiska omognad som finns i det partiet, att de inte fattat att det alltid finns en annan utväg för att plocka bort dem. Att ingen faktiskt vill ta i dem med tång. I synnerhet inte nu, när ledare Åkesson är sjukskriven, och det nya ledargarnityret visar huggtänderna...

  I sociala medier visar också deras sympatisörer prov på precis den okunskap om hur politiken fungerar som man befarade; när de mer eller mindre kräver att man ska lyssna på dem, för de har ju minsann fått 800 000 röster, jojo. Och opinionsundersökningar är ju lika mycket värda som ett valresultat, eller hur?

  Well, jag har nåt att berätta för dem. Så länge man inte har mer än 50% av rösterna är man så illa tvungen att söka samarbete med andra partier för att få nåt som helst inflytande. Och allra oftast räcker inte det heller. I Sverige har vi flera partier som haft mer än 13%, ända upp till en bit över 30%, och de har i varje fall blivit överkörda. Så var det för sossarna mellan 2006 och 2010. Så har det varit för moderaterna, folkpartiet och centern i perioder. Det är det som är det politiska systemet. Det är kanske inte perfekt, men än så länge är det bättre än det mesta.

  Att få 13% är ingen som helst garanti för att andra partier ska lyssna på en. Politik fungerar inte så, annat än för de obildade som fått för sig att vi har nån slags proportionerlig fördelning av makten i de styrande församlingarna. Och är man inte villig att förhandla om saker kommer man att hamna utanför. Det är inte en amerikansk TV-serie det här.

  Nej, jag är inte särskilt skraj för att SD skulle öka lavinartat fram till 2018. Deras chans var nu. Men det kräver en del saker. Inte bara i realpolitiken, utan också i hur man hanterar de här frågorna i media, och hur man debatterar. Inte för att det bara handlar om SD, det finns goda chanser att det dyker upp andra enfrågepartier, som är villiga att sälja sitt mandat för minsta medhåll. Ett pensionärsparti med lite vassare framtoning skulle säkert kunna störa mönstret. Dagens pensionärer ,och de som snart ska bli det, är inte alls så obekanta med internet som spinndoktorer tycks tro.
  De har snart också lärt sig hur man haussar upp artiklar i den ängsliga kvällspressen, vilket också som ett brev på posten kommer få samma press att skriva nya artiklar om samma ämne, för klickandet är viktigt. Ju fler klick desto bättre. Att avkräva vinstdrivande företag nån slags moral är sååå 1970-tal. Fast man blir glad när man läser Viralgranskaren i Metro. Mer sånt. In med ämnet "kritisk granskning" i schemat!

  Partierna måste få ännu bättre insikt i hur nätet fungerar, lära sig sånt som sökmotoroptimering, hur man bygger nätverk mellan olika debattforum, hur man skapar drev, hur lång tid man har för att reagera på ett utspel eller händelse innan tåget har gått. Man måste bli bättre på att berätta hur politiken gör skillnad, eller hur den inte gör det. Men framförallt måste man inse att tiden när politisk debatt bara bedrevs under ordnade former mellan vissa klockslag är över. Debatten åker inte till landet utan internet över lördag söndag längre.

  Man ska vara klar över att jag och många andra, drygt 6,5 miljoner, inte heller i framtiden  tänker "ta debatten" med människor som bygger sitt politiska ställningstagande på orimligheter och lögner, som utan att blinka sväljer myter om den hotande islamiseringen, om att jultomten skulle förbjudas eller att det finns nåt särskilt svenskt som måste vårdas ömt. Jag är fullt villig att ta en icke-anonym debatt om arbetskraftsinvandring, om kapitalets globalisering, om orimligheter inom EUs regelverk. Det är viktiga saker för fackföreningsrörelsen att prata om, och den debatten har inte alls varit tyst, vilket är ytterligare en av de orimligheter som påstås.

  Det som nu sker är att politikens föga glamorösa vardagsgnetande kan fortsätta, där samsynen på radiomaster och anslag till vägbyggen är total, för så är politiken mest. Där vi kan sätta konfliktytan mellan arbete och kapital, mellan misär och välfärd, för utmaningarna är många ska gudarna veta. Landet hade faktiskt inte vare sig tid eller råd med ännu en valrörelse, som hur som helst hade slutat med en överenskommelse liknande den som nu slutits.




























 
  Så strängt taget skiter jag i vem som ligger bakom överenskommelsen. Huvudsaken var att det kom till.
 



















































































 

 

 

 
 
 

 

Sluta tipsa om hur man ska debattera! Debattera själva!

  Häromdagen frågade en välmenande själ om jag sett vad Mauricio Rojas skrivit i Svenska Dagbladet, och det hade jag inte. Av den enkla anledningen att jag hunnit gå till jobbet när tidningarna kommer, och att min dag inte ger utrymme för så mycket surfande som jag skulle vilja. Jag äter och snackar skit med kollegor på rasten, och sen tar liksom livet över när töjet hängts in.
  Det han skrev var säkert jätteintressant men frågan är ju för vem. Inte för mig.

  Just nu är det ohyggligt många som har synpunkter på hur man ska debattera, vilka frågor som ska lyftas, vilka ämne som är brännbara, och sen pratar de, i bästa fall, med varandra. Lika barn leka bäst. Det är en gruppering som kanske omfattar tiotusen människor, där ytterligt få faktiskt kommer i kontakt med de som ska övertygas, och där de som debatterar sedan länge har vad man kan kalla fastlåsta positioner.
 
  Debatten har blivit en klassfråga helt enkelt. Välutbildat folk grälar med varandra, och verkar inte orka ta en debatt där den behövs, därför att där måste man börja på grundnivå, med basala begrepp. Alltså inriktar man sig på att liksom coacha de där andra, de som till sist måste ta diskussionen vid fikabordet eller i snabbköpskön.

 Eller så coachar man varandra.

 Det finns en satans massa duktiga debattörer av olika partifärg men ytterst få av dem verkar intresserade av att ta snacket med den vanlige väljaren, om man nu kunde bestämma sig för vem det är. Det är väl roligare att klia egot på Twitter, antar jag.

  Man kanske har tröttnat på att alltid få börja på grundnivån, vad vet jag. Visst, det är trist att för hundrafemtioelfte gången behöva berätta hur politik fungerar, hur pengar och skatter fördelas, hur pensioner fungerar, men det är faktiskt nödvändigt. Problemet är att de som kan frågorna bäst inte finns där de behövs bäst. För de snackar bara med varandra.

  Sen är det ju alltid trevligt att få klappar på huvudet av folk som har position. Att nån som betyder något har läst eller hört vad man säger. Mest syns det på nätdebatten, där även ett anonymt troll drivs framåt av glada tillrop och quotes, och inte alls bara av nån slags ideologisk glöd.

  Nej, jag behöver inte fler tips om vad som ska debatteras, eller hur det ska göras. Vad jag behöver är fler som debatterar, och det är min själ inte på debattsidorna i papperstidningarna, och absolut inte i Agenda; det är ställen för de som redan är i smeten, med - som jag redan skrivit - bestämda politiska åsikter. De som ingår i en politisk cirkus där man är Mats och Lena och Peter med de man debatterar mot, eller i vart fall har åsikter om.
 
  Nånstans kanske man är rädd. Det är inte särskilt civiliserat därute, och det är väl fler om jag som sett potentater springa genom en arbetsplats, omgivna av livvakter eller pressekreterare vars främsta uppgift varit att hålla undan obehagliga rakt-på-sak-frågor. Gärna med ett svassande följe av företagsfolk som bara vill prata "stora" frågor.

  Nej, jag tycker inte att olika debattprogram är lösningen. Såna program existerar bara för att vi som är längst ut på debattkedjan inte räcker till, inte har tillräckligt bra svar, inte kan tillräckligt mycket. Och när vi inte räcker till skapas nån slags argt tryck där människor - på tok för många - kan säga att ingen lyssnar.

  Jag har inte stora förhoppningar om nån förändring. Valrörelsen fram till extravalet kommer se ut såhär - klokt folk som pratar med varandra på debattsidor, som kommer tala om hur man ska debattera, hur man "ska ta debatten". Och sen gör de inte mer.

  Kvar blir de som kanske inte kan så jävla mycket, som måste bita ihop, som faktiskt inte kan välja bort kollegor eller dumma kommentarer på nätet. Som inte har läst Svenska Dagbladet eller sett Rapport eller bloggar eller Twitter.


 

De missade möjligheterna - om socialdemokratins nedgång

Det socialdemokratiska partiets tillbakagång är inget som skett över en natt. Istället är det en process som gradvis pågått sedan ungefär 1972, och som kantats av en rad missade möjligheter. Jag ska helt kort beröra några av dem (fast det finns fler). och jag förväntar mig inte alls att alla ska dela min uppfattning. Böcker kommer skrivas, och man får hoppas att åtminstone några av dem är självkritiska och inte enbart egna försvarstal. Den här texten har inga ambitioner om att vara vare sig heltäckande eller extremt underbyggd (för jag har lärt mig the hard way att i dagens debattklimat gör man bäst i att vara antingen professor eller centralt placerad, eller helst båda, för att få yttra sig).

  Man missade i tur och ordning miljörörelsen, hbtq-revolutionen, globaliseringen och nu senast feminismen. Miljöfrågan sögs raskt upp av ett överraskat centerparti, som slarvade bort den; hbtq-revolutionen visade sig vara en ickepartiskiljande fråga; handfallenheten inför globaliseringen var stor - när kapitalet blev internationellt förblev arbetarrörelsen nationell, vilket öppnade för nytvättade populistiska partier i slips och kostym; feminismen ska vi inte prata om, där ursinnet över de långsamma reformerna skapade grogrund för minst ett parti (vilket tog både socialdemokratin och Vänsterpartiet på sängen).

  Partiet hade stampat på samma opinionssiffror i mer än trettio år, man hade en hyfsat jämn tillströmning av nya medlemmar, men något hände i början av 70-talet. Europa hade repat sig efter världskriget, asiaterna kom med stormsteg, våra råvaror och teknikutveckling höll inte längre måttet, vare sig när det gällde pris eller kvalitet. Kommunikationerna utvecklades, liksom system för att flytta pengar från land till land. Mitt i detta stod en rad handfallna socialdemokrater ock kunde knappt tro sina ögon, inför företagsflyttar, nedläggningar, samtidigt som man skulle hantera ökade krav på till exempel barnomsorg och bostäder.

  Till detta kom missnöjet från en växande medelklass - en medelklass som tack vare just socialdemokratisk reformpolitik inte som i Europa bestod av tjänstemän med lite mer utbildning. I Sverige kunde byggnadsarbetaren och vårdbiträdet faktiskt köpa sig ett hus 1976, åka på chartersemester och ha bil, en omöjlighet i Storbritannien eller Spanien. Men det krävde också stora personliga risker i form av skuldsättning, vilket ändå fick "vanligt folk" att gnälla över ett högt skattetryck.
  Socialdemokratin har under fyrtio år varit oförmögna att pedagogiskt visa att man inte både kan ha låga skatter och en väl fungerande samhällsnytta. Istället skapades en hyfsat ineffektiv offentlig sektor, alltför ofta överlastad med personal, vilket i början av 90-talet öppnade upp för privata aktörer, som lovade, och ofta också levererade, minst lika effektiva lösningar i skola och vård, fast till lägre kostnad.

  Sånt märks.

  Miljön var den första stora knäckfrågan, där Centerpartiet profiterade. Inte så mycket av egen kraft utan på en växande misstro mot evighetssittande socialdemokratiska kommunalråd, och minstrar, med en obändig tro på tillväxt, och också ofta en djup misstro mot vad de kallade katastrofscenarier. Man vägrade ta till sig de första varningarna om den globala befolkningstillväxten, om att resurser faktiskt kunde ta slut. För många av dessa förtroendevalda var jorden pojken med guldbyxorna, där allt fanns utan slut.
  Till det kom naturligtvis och en något skamsen insikt om att man kanske gjort fel i sin hysteriska framtidstro under femtio- och sextiotal, vilket man hanterade med att helt enkelt förneka alltihop. Man ska ha klart för sig att det fanns framträdande sossar, Sträng, Aspling, som med bakgrund i trettiotalets armod faktiskt tyckte, och sa att "nu, 1978, är samhället så bra det kommer att kunna bli".
  Och sen fortsatte man att samtala med storindustrin bakom lyckta dörrar och i retoriken förtala den. Allt inom ramen för, att om det går bra för storfinansen går det bra för Sverige.

  Man togs på sängen av kärnkraftsfrågan, och av människors utledhet vid skatterna. Man måste minnas att pensionärerna då inte var en grupp som växte nästan hotfullt fort, och att företagen hade begripit att det var dags att bli offensiva, vilket ledde till skapandet av olika opinionsorgan var främsta syfte var att misskreditera makten, i form av socialdemokratin. Det fanns några symbolplatser i landet där man totalt missade lokalbefolkningens oro över uranbrytning, eller lagring av avfall, och det lyftes givetvis fram av en alltmer politiserad borgerlig press. Samma sak gällde andra aspekter av Det Starka Samhällets misslyckanden.

  Unga människor, som på sextiotalet anslutit sig till socialdemokratin, valde istället andra partier. Det hörde också ihop med den allt snårigare beslutsgången i partiet. Politiken blev allt krångligare, och det räckte inte längre med folkskola för att kunna hantera ärenden. Man hamnade i en märklig situation där partiet beskylldes för att vara en elitgruppering, trots att nästan alla i denna gruppering var sprungna ur just trettiotalsgenerationen och deras önskan om att deras barn skulle få studera. Kort sagt - arbetarnas barn blev akademiker och föraktades därför av arbetarna.
 
  Inom arbetarrörelsen fanns länge ett solitt motstånd mot homosexualitet. Det fanns för övrigt en hel massa förakt mot massor av saker, men det var mest kopplat till samhällets värderingar i övrigt. Socialdemokratin var i mångt och mycket en spegel av det svenska majoritetssamhället, och man delade åsikter. Här fanns sexism, xenofobi, fylleromantik, avundsjuka och strebermentalitet - saker som partiledningen fick hantera, och också gjorde hyfsat framgångsrikt. Men framtidsvisionen blev allt suddigare - de klara reformfrågorna blev färre, och när man parade ihop det med en allt liberalare borgerlighet blev också konfliktytorna smalare. Väljarna såg inte skillnad på partierna, påstods det.

  Den starka centralstyrning av partiet gjorde att tiden för att reagera, eller agera, blev för lång när medierna drog upp skandaler och folkligt ursinne. Och i den tidningsläsande människans ögon blev samma parti en långsam, trött jätte, där nya idéer begravdes, och med en ganska drumlig syn på det mänskliga elände som tidningarna frossade i. Vi hade fler tidningar, vi hade fler läsare, men den gradvisa politiseringen av nyhetsmaterialet i pressen gick den vanlige läsaren förbi.

  HBTQ-frågan var inte stor i partiet. Snarare tvärtom. Några modiga partister gick med i Pridetåget, men det tog evigheter innan fackföreningsrörelsen fick ändan ur vagnen - det finns fortfarande fackförbund som inte är särskilt aktiva - trots att frågan är basal för socialdemokratin, med vår stolthet över att stå för allas lika rättigheter. Som symbolfråga ska den inte underskattas, i synnerhet som HBTQ-aktivisterna visade sig finnas i alla partier.

  Under 90-talet kom globaliseringen, som alla pratade om men knappt nån gjorde något åt. Tillsammans med ett brutalt europeiskt inbördeskrig skapade det en gryta som man knappt vill hålla i idag, där rädslan för att bli utkonkurrerad av lågavlönad importerad arbetskraft kopplats ihop med ren rasism och fascism. Som sådan har den också exploaterats av mörka krafter, på ett mycket skickligt vis. Där alltför många människor faktiskt tror att vi står på randen av en muslimskt maktövertagande, där man tydligen tror att det svenska samhällsbygget på allvar skulle kunna hotas av våldsamma fundamentalister.

  Man underskattade den här rädslan, fast det var man inte ensamma om. Det har borgerligheten också gjort. För vid sidan av dessa socialdemokratiska tillkortakommanden har samtidigt borgerligheten blivit alltmer marknadsorienterad, fast på ett snällt sätt, i deras egna ögon. Att avregleringar och privat företagsamhet inte lyfte oss ett snäpp till verkar ha varit en överraskning, och att människor farit illa under borgerliga regeringar är inget man vill tala om. Den konsekvensen verkar höra hemma under fliken "vill man laga en omelett får man knäcka några ägg". Man pratar ibland om "globaliseringens förlorare", men utan särskilda idéer om hur den skulle kunna räddas.
  Borgerligheten beskyller också hela tiden arbetarrörelsen för protektionism, om man inte till och med tar i med "rasism", och sen yrar man om uppkomsten av nya jobb. Av vilka dessa människor inte sett mycket. Men det finns hela tiden människor som trots att de själva helt och hållet är produkten av ett socialdemokratiskt samhälle, misstror arbetslösa, föraktar sjuka och därför röstar borgerligt.

  Den här debatten har varit långvarig inom partiet, där mer marknadsvänliga grupper hamnat i konflikt med de som förespråkat mer småskalighet. Med den starka centralstyrning som fanns var det inte oväntat att fraktioner skulle uppstå. En fraktion kallade sig "vänster" - vad de ville uppnå var oklart - och de kallade alla andra "höger". Konflikter grundlades i ett ostyrigt SSU, och bibehölls livet ut. Det gjorde att partiledningen fick bli lite försiktigare, och långsammare, och väljarna blev vindögda av begripa om den röstade "höger" eller "vänster". Samtidigt som informationssamhället tvärtom ökade kravet på snabba utspel, reaktion och tydlighet.

  Längre vänsterut hade Vänsterpartiet, kamrat 4%, hamnat i blåsväder när muren föll, och avskyvärdheterna, den riktiga omfattningen av den kommunistiska maktapparatens övergrepp avslöjades. Högst skrek naturligtvis borgerligheten, men det har de alltid gjort. Här fanns behov av att skapa om VPK. Omformandet av ett litet Moskvatroget parti till en sorts sossarna light är egentligen en större bedrift än när man satte de Nya Moderaterna i sjön. Fortfarande idag finns ledande vänsterpartister som blev medlemmar under Sovjettiden, och från dem har jag inte hört nån avbön. Eller ursäkt. Orkar man plöja genom partiprogrammen är det också förvånansvärt mycket som finns kvar från tiden före 1989.

  Den starka förbindelsen mellan fackföreningsrörelsen och partiet är inte lika stark idag, dels för att karriärvägarna emellan har blivit smalare och färre, man får leta med ljus och lykta efter människor med LO-bakgrund i riksdagen eller kanslierna, dels för att medlemmarna i allt större utsträckning inte är socialdemokrater. Under vissa perioder har LOs ledning varit kraftigt i luven på partiledningen, emellanåt rentav kopplat till bristande personkemi, men här finns också en högljudd fraktion inom fackföreningarna som har kopplingar till Vänsterpartiet, och som kan vara ganska oförsonliga. Det trista är att tjänstemannafacken idag helt och hållet seglat från den fackliga-politiska bryggan, och i mångt och mycket bara agerar vindflöjlar och försäkringsbolag.
 
  När kvinnorna kom ut i arbetslivet var det under förhållanden som idag kan ses som helt overkliga. Sämre löner, sämre villkor, sämre arbetsmiljö och kan du hämta kaffe, lilla stumpan. Den nästintill helt och hållet mansdominerade fackföreningsrörelsen, och partiet, togs på sängen. De kunde helt enkelt inte fullt ut företräda kvinnorna, men de tänkte inte flytta på sig. Kvinnodominerade yrken halkade efter lönemässigt. Inom partiet stred de däremot framgångsrikt för representation, och jag vill påminna om att dagens ylande från näringslivet, om att det är "kompetens och inte kön som ska styra" också alltför länge fanns inom socialdemokratin.

  Nånstans i förlängningen ligger här uppkomsten av FI. Unga kvinnor, företrädesvis, som inte har lust att vänta på att partier som haft massor av år på sig att driva frågorna, ska få fler år på sig. Det är en generationsklyfta som heter duga. Lika lön för lika arbete har varit en av socialdemokratins paradfrågor, men just här har den heliga överenskommelsen om att arbetsmarknadens parter ska lösa det hela inte fungerat. Alltså behövs det politiska beslut, modiga beslut, som kommer vara ytterligt impopulära hos reaktionärare delar av valmanskåren, och hos näringslivet.

  Överhuvudtaget behöver socialdemokratin bli modigare, våga utmana. Men också bli bättre på att föra ut analysen och förklara. Fortfarande har partiet fler medlemmar än något annat, och det är en jätteresurs som nyttjas för dåligt. I synnerhet när det gäller modern kommunikation. Trots nya rekord i dörrknackningar och samtal var valresultatet blekt (för att vara snäll). Här behövs nytänkande, och det fort.
  Inte heller har man råd med fler missade möjligheter. Strängt taget är stigande havsnivåer inihelvete farligare än flyktingar, och att vi inte satsar mer på framtidens miljöteknik är helt obegripligt. En snöfri vinter eller två är inget konstigt. Att länder översvämmas är det, men det är det märkligt tyst om. Dessutom, klimatfrågan kommer leda till folkförflyttningar som får dagens strömmar att vara små bäckar.

  Man kan naturligtvis inte tjata om den nedåtgående trenden utan att också väga in uppkomsten av nya partier. Både inom miljöpartiet och SD finns det människor som tidigare funnits i den socialdemokratiska sfären. Samma sak gäller FI. Men man ska ha klart för sig att de vuxit fram i ett vakuum av missade möjligheter.
 


Det kommer mer....

När timmarna inte räcker till

  Jag var väl drygt trettio när jag upptäckte att tiden började ta slut. Ja, inte så att jag fick nån sorts slutdatum, utan mer att jag inte hade tid med lika mycket saker som tidigare. Livet, som det såg ut, kom ikapp. Plötsligt hade man försörjningen för fler än sig själv att tänka på, påtagna uppdrag som tog mer tid än man kunnat föreställa sig, och högarna med ospelad musik, olästa böcker och otittade filmer bara växte i ett hörn; kritiskt blängande på mig, som varit deras bäste vän.

  Nånstans där gav jag först upp musiken. Från att ha varit konsument i stor skala gick jag till att knappt lyssna på ny musik. Jag som läst musiktidningar - Schlager, NME, fanzines - och vetat allt om de mest obskyra band, tappade helt kontakten med det. Och fort gick det. När jag tänker efter passar det bra ihop med en expressväxande kommersialisering av musiken, utan att dra närmare växlar på det. Det kan helt enkelt ha varit så att jag bara lessnade på att höra samma ackordsslinga hela tiden, parat med irritation över industriellt skapad massmusik. Inte för att jag vände tillbaka till rötterna heller - jag slutade helt enkelt lyssna. Spela själv hade legat i träda sedan länge.

  Därefter kom turen till filmerna. Det var avsevärt lättare. Man kunde upplägget, det slutade helt enkelt locka mig med fler nergångna snutar som skulle dras med en totalt annorlunda, ny kollega, i ständig konflikt med en lydig och hopplös chef, i jakten på ännu en av dessa oerhört sluga gangstrar, som alltid slutade med att samme smarte gangster slutade vara smart och pratade på tok för länge när han skulle fimpa hjälten/hjältarna när de hängde i fingertopparna från en skyskrapa, och istället själv dog på ett orealistiskt sätt. Formulär 1a, följt av andra formulärfilmer i alla olika genrer.

  Ju fler biljakter, ju fler explosioner desto mindre intressant. Specialeffekter fick mig bara att gäspa. Det fungerade inte ens som tidsfördriv eftersom jag bara blev irriterad av orealistiska hopp i intrigen (typ att hjälten kunde skjuta enorma skurar utan att ladda om, eller att människor utan vana alltid skulle hoppa tio meter ner i en - av en händelse - perfekt placerad sopcontainer, som dessutom alltid var fylld med mjukt material, långt från gamla lastpallar och trasigt glas som alltid fyller andra containrar jag träffar på).
  Det jag inte gav upp var böckerna, vilket jag i mer vuxen ålder har stor glädje av när jag plötsligt hittar böcker jag inte ens visste att jag hade. Eller åtminstone inte minns att jag läst, hur det nu skulle ha gått till.

  Jag beundrar människor som hinner med precis allt fortfarande. Snyta ungar, ha politiska uppdrag, vara klassförälder, ta hand om sina egna föräldrar, jobba och jobba över, gå linjedomare, och som ändå alltid har full koll på senaste Nobelpristagaren, rollistan i en ny italiensk film, premiärerna på de små teatrarna och kvalitén på nån nyöppnad krog.
  Min egen dag är fylld av skitigt jobb och laga matlådor. Samtidigt har jag förstått att jag har nån sorts varumärke att ta hand om, eftersom jag skriver. Det ramlar in tips och uppslag från snälla människor mest hela tiden, nästan alltid viktigt, nästan alltid aktuellt. Och jag stirrar i minnet på högen av ospelade skivor och osedda filmer.

  Egentligen borde vi ha en veckodag till. Ledigdag. Kan man ordna det? Eller är hela vår kalender så låst till naturvetenskapen att det skulle ställa allt på ända? Så man hann ha en dag helt ledig? Eller ta hand om nästintill obestigbart berg av tvätt i ett hörn? Fika med en kompis?

  Vi som har jobb jobbar för mycket. Det kan man fundera kring. Min egna produktion, i reda siffror, är mångdubbelt högre idag än för, säg, tjugo år sen. Och då har jag ändå inte tvånget att vara tillgänglig hela tiden, vilket andra har.

  Äldre kompisar håller med. Tiden går fortare. Hux flux är det jul igen, och två veckor senare är det påsk ungefär. Jag minns min barndoms dagar - de tog aldrig slut, fyllda med intryck. I backspegeln var inte ens tonåren särskilt stressiga, oansvariga, sena nätter, det fanns alltid mat i kylskåpet och tvätten tvättade sig själv tydligen...
  I synnerhet känns det när jag ser på barnen. Unga vuxna som vill stå på egna ben, och som fortfarande har stenkoll på allt nytt, medan jag känner mig som en dinosaurie. Ungefär som när kompisens farsa kom i pojkrummet där vi avnjöt nån stenhård punkdänga, och sa att "är det här nån ny Rolling Stones-låt..." Och vi lovade varandra att såna skulle vi aldrig bli.

  Sen blir jag ju irriterad när reklamen alltid ska ha det till att gamla människor inte har en aning om ny teknik. Herregud, jag har haft dator och mobil i över tjugo år, men reklamen skapas väl av människor som fortfarande har stenkoll. Tror de. Men vänta bara, tiden kommer nog ikapp er också.

 
 
 
 

 

Om de ensammaste av de ensamma

 

Jag minns en präst som berättade om det svåraste i sitt yrke. Hon - för det var en hon - hade hanterat allt. Levererat dödsbesked. Tröstat vid mord. Begravt barn. Lett minnesstunder för såna som bara försvunnit. Hon hade varit på de mest osannolika platser, sett elände i en omfattning vi vanliga bara kan drömma mardrömmar om. Massgravar. Tortyr.
  Ändå var det de ensamma hon mindes mest.

  Begravning utan en annan människa i lokalen. Inga blommor, inga kort, inga kondoleanser, inte begravningskaffe. Ofta människor på samhällets baksida, men också, allför ofta, vanliga hederliga skattebetalare som dött utan någon släkt eller vänner. Ensamma.

  Man undrar hur de levde.

  Hon gjorde alltid sitt bästa. Läste sin text för tomheten. Kanske en obekväm vaktmästare, kanske nån nyfiken. Lade sin själ i det, med samma övertygelse som för de döda och sörjda barnen eller havets offer. Efteråt undrade hon emellanåt varför det blev så här. Den döde kunde ha ordnat det hela själv, med val av psalmer, ordnat med pengar. Saker kunde ha ändrats under resans gång - familjer försvinner, folk flyttar. Kvar blev bara ett testamente där begravningen var ordnad.

  Jag är inte ensam om att uppskatta kyrkogårdar. Jag kan vandra omkring länge och läsa på gravstenar. Somliga slitna av tidens tand, knappt läsbara, övervuxna. Andra fejade och putsade. "Hemmansägaren A.K. Thorvall och hans hustru Aina"  "Dottern Sigrid" "Wannerfeldtska familjegraven"
  Och mitt i alltihop "Sten Olsson 1936-2012" En platta på marken. Inte en blomma, inget ljus. Längre bort håller kyrkogårdsfövaltningens gubbar på att gräva upp gamla kistor. De är utgångna, säger en av killarna. Han är lugn, som man kanske blir när man umgås med de döda och de sörjande, med utomhusarbetarens friska hud. De har platsen i, säg tjufem år, och sen tar man kontakt med de efterlevande. Om det finns några. Annars måste vi göra plats, flytta.
  Folk dör ju hela tiden, säger han.

  "Yrkesarbetaren Viljo Salminen" "Skorstensfejarmästaren O. Andersson" "Älskad, sörjd, saknad" "Ständigt ihågkommen" "Vi ses igen"

  Och sen, igen, "M. Kronberg, 1944-2013" Inget mer. Enklaste stenen.

  Vilka var de? Killen från kyrkogårdsförvaltningen - du kan kalla mig dödgrävare, säger han och garvar - vet inte han heller. De flesta ensamma begravs på socialens bekostnad, man plockar pengar ur dödsboet, om det finns några. Men alla har rätt att jordfästas. Ja, begravas, alltså.

  Vi har ju hemlösa som dör, säger han. Men de är sällan ensamma, det brukar komma ett gäng trashankar. Med lite blommor. Fast de kan ju begravas i en omärkt grav ändå, en gravsten kostar ju stålar. Då hamnar de lite varstans härinne, säger han och sveper med handen mot resten av den rätt ansenliga kyrkogården.

  Men de här som dör ensamma, med lite pengar på banken, de får en sten. De får en begravning om de efterfrågat det. Och där står en präst och lägger ner sin själ i det, för att alla människor är lika i döden, får man hoppas.

  Män är ensammare än kvinnor. Det är det jag menar med att vara ensammast bland de ensammaste. Självklart kan det finnas kvinnor som också är sådär plågsamt ensamma, men det är nog fler män. Och värre lär det bli, med det ökade antalet människor som faktiskt väljer att leva ensamma. I början för att de inte träffar den rätte, för att sedan passera ett desperat kontaktsökande stadie där de kastar sig över allt i närheten, till att så småningom finna sig i att de är just det. Ensamma. Med en eller flera katter.

Män är sämre på att bygga sociala nätverk, och att hålla liv i dem. Det ser jag hos mig själv. Adresssboken - eller telefonlistan - innehåller massor med gamla telefonnummer, som jag inte ringt på femton år. De är säkert inaktiva vid det här laget. Man möts i helt oväntade sammanhang, pratar skit ett tag, lovar att höras av och sen går det fem år igen.
Kvinnor i min närhet vårdar sina vänner, sina nätverk, på ett annat sätt. Utan att trassla in mig för mycket i spekulationer om könsroller känns det som kvinnor redan från början är mer sociala, tvingas vara mer sociala - samhällets norm kräver det. Det räcker med att jag går till min egen föräldrageneration, där mammorna tog i stort sett allt ansvar för att komma ihåg bemärkelsedagar, bröllop och hela logistiken vid större tillställningar.
  Det har blivit bättre, visst har det, men vissa saker tar evigheter att ändra på. Om det sedan beror på att i tidernas begynnelse sprang männen till skogs för att ordna mat, medan kvinnorna och barnen blev kvar vid boplatsen, vet jag inte. För det handlar definitivt inte om innebörden av någon sorts arbete eller kamp för överlevnad.
  Ensamma män dör tidigare än sina jämnåriga män som har ett socialt kapital, de är oftare sjuka (eller besöker i varje fall oftare läkare, kanske för att få nån sorts kontakt), de är också sämre på att bryta sitt mönster, även om de ofta är medvetna om det.

    Vill man vara krass kan man säga att ensamhet idag är ett socialt handikapp, men det har inte alltid varit så. Under långa perioder har ensamhet och avskildhet varit saker att sträva efter, närhet till natur och enkla vanor - som till exempel i den vansinnigt trista Walden, av Henry David Thoreau, en av de där böckerna som ger pluspoäng om man läst - och att kunna välja bort bråkiga städer och sällskap. Men det här handlar inte om det. Det handlar inte om att nån enstaka gång stänga dörren om sig och slippa krav och telefoner och mejl och jobb.

  Hur kan man gå genom ett helt liv, utan att vara förfallen åt samhällets baksida, och ändå dö helt allena? Inga barn, inga vänner. Upptäckas efter två år när man ligger död på badrumsgolvet, när det moderna samhällets funktioner med autogiron och pensionsinbetalningar på konton sett till att ingen saknar en. Ingen som ringer, inga räkningar som förfaller.

  Är det ett självvalt eremitliv, eller är det framtvingat? Är det resultatet av en lång rad av besvikelser, som gör att människor - i synnerhet äldre, fostrade i en anda av att inte vara till besvär - bara slutar ha ett umgänge? Eller har de aldrig haft nåt?

  Jag vet inte. Jag kan gissa, läsa om det. Det är ett ämne som skrämmer och fascinerar. När man jobbat ideellt med till exempel Alternativ jul träffar man en del såna människor. Inte alls samhällets olycksbarn, utan bara redigt folk, som är så förtvivlat ensamma att det skär i hjärtat. Ibland är de - sanningen att säga - inte särskilt charmiga, men oftast bara desperat kontaktsökande, som inte respekterar eller förstår sociala regler. Där ett snällt ord kan leda till ren stalking. Fast oftast är det bara ett skyfall av prat, där man verkligen känner just...ensamheten.

  Det här skrämmer oss, idag kanske mer än nånsin, eftersom social kompetens, nätverk, vänner är sociala markörer som är lika viktiga som hög lön och utbildning. Samtidigt som traditionella släktband rivs upp, folk flyttar kors och tvärs genom Europa, och den som inte hinner anpassa sig blir på efterkälken.

  Våra sociala mönster har förändrats långt mer än vi tror, eller vill tro. Aldrig nånsin har glappet mellan de som vill och kan förstå de nya sätten att umgås varit större. Det räcker inte med internet, fortfarande saknar - om de ens saknar - många datorer. De naturliga mötesplatserna har blivit allt färre. I framtiden, som alltid kommer fortare än vi tror, finns det knappt plats för de som är ensamma. Jag minns en kille som inte angav någon närmast anhörig på den obligatoriska telefonlistan. Inte frågade jag heller, han var inte typen man närmade sig, och så kan det naturligtvis vara.
  Tvånget att vara social har utan tvekan ökat, och kommer att öka alltmer ju fler som lever ensamma. För den som har vänner är tanken på att inte ha några rent förlamande, fullkomligt overklig. Vi blir ju överösta av schabloner som alltid beskriver ensamhet som något förkastligt, nästan fult.

  På kyrkogården funderar jag över det här. De ensammastes sista viloplats. De flesta ligger naturligtvis i minneslunden, kremerade, utan gravplats, säger killen med varselkläderna. De tog inte plats när de levde, de tar ännu mindre plats när de är döda. Fjärran från släktmiddagar eller afterwork. De kom inte på återträffen med skolklassen, de finns inte med i kamratföreningen. På ett gammalt gruppfoto känns de inte igen.

"M. Kronberg, 1944-2013" Vem var han eller hon? Lika okänd som de som emigrerade, som bara finns på en rad i församlingsböckerna. De som bara försvann, kom bort, bleknade bort. Kvar blev bara en präst som tog sitt uppdrag på allvar.




Mer om ensamhet
http://www.samtal.nu/psykologi/ensamhet.htm
http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=683&area=1,2,3,6,7,10,16&typ=pm&na=&lang=sv
http://www.frilansreporter.se/artikel_landetensam.asp
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/11/22/ensamhet-sitter-mellan-oronen


 

 

 
 

 

Svenskarna, engelskan och svengelskan

Visst, vi kan nog slå oss för bröstet och säga att vi är vansinnigt duktiga på engelska, men emellanåt undrar man hur det egentligen står till med kunskaperna. För länge sen, på medeltiden, råkade jag påstå att jag pratade engelska flytande - det verkar varenda människa boende i Sverige kunna numera - men blev blixtsnabbt nedtagen på jorden av en äldre kompis, som är tvåspråkig, som stillsamt frågade mig vad brödkavel då hette. På engelska. Eller vad skyddsräcke heter.

  För det är skillnad på att tala det obehindrat och att tala det flytande.

  Dessutom låter det annorlunda. I dagarna har statsministern fått en del påskrivet för att han skulle tala engelska "stapplande", och dessutom låta så förbannat bonnig (populärt uttryck). Och svaret på det är att han låter som en svensk.
  För tvärtom vad artiga amerikaner och engelsmän än säger till oss, så är det oerhört få av oss som skulle kunna tolkas som annat än nordeuropéer, som talar god engelska. I bästa fall.

  Vi har alla sett, eller hört, svenske kocken i Mupparna. Hur han låter är inte alls taget från vilsna turister på Manhattan, utan så lät, och låter det, i svenskbygderna i USA. En sjungande dialekt, vilket inte är konstigt. Andra invandrade etniska grupper har också sin egen satsmelodi - tyskar, italienare, ryska judar - som ofta blir parodierade.  Det är inte så konstigt, fram till tiden för första världskriget var det helt i sin ordning för byskolor i USA att bedriva undervisningen på valfritt språk. I stater med nordisk inflyttning behövde man inte lära sig engelska, och det man lärde sig lärde man sig av andra nordbor...

  Göran Persson blev också ansatt av det här - trots att han pratade en god, grammatiskt riktig engelska. Men han lät ju bevars inte som i de amerikanska TV-serierna. Fast det gör ju inte amerikanerna heller. I Storbritannien däremot kan nordbor emellanåt tas för skottar, eftersom skottarna har ett rikt inflöde av nordiska ord och satsmelodi. I brittisk TV finns gott om sketcher om hur cocknys och walesare inte begriper varandra, men eftersom de är nästan omöjliga att översätta har vi knappt sett det.

  Det finns faktiskt ingen riktig mall för hur engelska ska talas - och fanns det skulle det förmodligen vara nån sorts Oxbridge -  utan i Indien talar professorer som är att betrakta som tvåspråkiga något som inte har många likheter med vad en infödd Louisianabo låter som. Något kan ordförråden skilja sig, för att inte tala om slangen och fackspråk, men det blir lätt töntigt när en jamaican blir beskylld för att inte kunna engelska, av en svensk som - kanske - läst tre år på gymnasiet. Sånt har hänt.

  Vissa lär sig helt enkelt aldrig att låta som de förväntas. Arnold Schwarzenegger har lagt ut hundratusentals dollar på att slipa bort sin österrikiska dialekt, men det enda det lett till är att han - kanske - får spela sydafrikan, för där har man en liknande dialekt. Att han behärskar engelska behöver nog ingen tveka om, men inte ens han själv påstår att han kan det flytande.

  Ännu märkligare är ju att det är just engelskan det handlar om. Numera hör man aldrig förnärmad överklass som häcklar någons tyska, eller franska. Det är snarare tvärtom - kan man franska eller tyska, eller något än mer exotiskt språk, som kinesiska eller arabiska, faller människor på knä, i vördnad över att nån lyckats lära sig det. Medan tyskarna eller fransmännen artigt berömmer språket, men aldrig skulle kunna luras tro att det är en landsman som pratar.

  En översättarvän sa bistert en gång att dålig engelska är Sveriges näst största språk, och då menade hon bara hur man pratade. Att skriva det är ännu värre, där vi går alldeles vilse i ett skriftspråk som inte alls, som svenskan, utvecklats till "skriv som du talar", you know.

  Det enda sättet att lära sig ett språk är att tala det, och mycket, och man kan fundera över varför just engelskan idag har en sån särställning över andra språk. I Afrika lär man sig idag kinesiska på bred front, och arabiska är inte heller dumt att snudda vid.

  Men oftast blir det ju engelska. Själv har jag beundrat en man från Bangladesh som talade synnerligen fritt på engelska med en man från Nigeria, som inte heller var bortkommen. Men det lät då rakt inte som en amerikansk TV-serie, och skulle kanske inte göra det eftersom det handlade om radikal islam, med forskningshänvisningar till höger och vänster. Sen brakade en australiensare in, tätt följd av en kanadensare. Alla med sin egen satsmelodi, trots att de alla varit minst professorer vid amerikanska och brittiska lärosäten.

  Det mest intressanta är ju att sånt här bara händer i Sverige, där vi gärna vill tro att vi har en direktkanal till USA, trots att vi egentligen är tyskar. Och varför vi är så ointresserade av Tyskland är nog värt en egen post i en dimmig framtid. I resten av världen struntar man faktiskt i hur vi låter, och inte minst i de engelskspråkiga länderna, där man har nog med sina egna språkliga avarter.
  Sedan blir människor gamla, och tappar bort det nyaste språket, även om de talat det i femtio år. Sånt ställer till det. En framtidsnisch är att vara tvåspråkig i hemtjänsten där det kommer råda brist på människor som kan "det gamla språket". Vi ser det redan idag, när de som kom som arbetskraftsinvandring på 60-talet börjar bli gamla och måste få hjälp på finska, italienska, grekiska, turkiska eller nåt av språken från Balkan.
  Djupare än så satt inte svenskan, även om de talat det dagligen och obehindrat.

  Att hävda att nån pratar dålig engelska för att det låter på ett visst vis är faktiskt bara okunnigt. Det är förakt, av den billigaste sorten. Det här vet ju människor som satt sig in i ämnet, det är därför det finns tolkar som är ett kunnigt filter emellan. När Frankrikes president Chirac talade om allvarliga saker med nån amerikansk president hade han alltid en tolk med, därför att han, som en produkt av ett elitskolesystem, var mycket duktig på engelska, inte ville att minsta sak skulle kunna missförstås.

  Då tar man det hellre försiktigt, tänker sig för. Kallar inte den lilla människan för "the little people", och använder inte Googletranslate för mycket.

  För de flesta av oss räcker den engelska vi kan väldigt långt. Vi kan beställa på krogen, vi kan betala taxin, vi kommer att bli "shortchanged" men vi får ta det, och fortsätta imponera på tyskar och japaner med vår engelska när vi beställer av den turkiske servitören.

  Dessutom utvecklas språken, dialekter trimmas ner och försvinner. Häromdagen blev jag ytterst förtörnad när en tjej bakom mig frågade var jag kom ifrån. Stockholm, sa jag. Nääää, sa hon. Det låter inte sådär....
  Generationer av Söderkisar stönade i sin himmel, över oceaner med hoo-nom, reker, eta och tjena...

Den eviga dödsdansen - ännu fler byggnadsarbetare har dött

 


Jag får ett samtal från en kompis. Stor olycka i Värtan. Fortums bygge. Vägg har rasat. Ingen vet hur många som dött. Och den eviga frågan - känner du nån som är där?

  Visst gör jag det. Samtidigt som magen drar ihop sig ringer jag och ringer och ringer. Måtte det inte vara nån jag känner. Måtte de ha klarat sig. Under en gigantisk skrothög av trasig betong, förvridet stål, spräckta massor. Stoftet har inte ens lagt sig när grabbar börja klättra i resterna, förtvivlat letande efter nån. En fot. En hjälm.

  Ni kan inte föreställa er. Det är som efter ett raketanfall. Och man rör sig som i trans. Stänger av samtidigt som man sätter på sökblicken, lyssnar. Vrålar till varandra. Folk kommer springande, alla vill hjälpa till, några kommer mest vara i vägen. Hugg i här, vi behöver en lastmaskin...

  På avstånd hör man sirener. Det är som på film. Efteråt minns man detaljer. Man minns lukten, skräcken. Nån som hela tiden gapar om att det inte är säkert än, gå inte dit. Nån annan vrålar tillbaka att det ligger för fan folk härunder. Nån kommer med en FörstaHjälpenväska, vad man nu ska med den till när nån hamnat under en betongvägg. Absurda saker sägs. Nån skämtar till det, ingen blir förbannad - man reagerar olika.

  Folk pratar i telefon, i radio. Utanför grindarna samlas nyfikna.

  Det ser likadant ut jämt. Som en jävla krigszon. En gång till och en gång till och en gång till.

  Jag började blogga för åtta år sen. Under den tiden har jag fler gånger än jag orkar tänka på skrivit om olyckor. Jag har hunnit uppleva några själv också. Gudskelov utan dödsfall, men det har varit nära. Sådär nära att man efteråt skickar ett sms till nära och kära - jag är OK, älskar er!!! Man kramar ungarna lite extra när man kommer hem. Den här gången klarade sig de jag känner.

  Jag vet inte mer än nån annan. Inte ringer jag folk heller för att få veta mer - de har annat att göra på arbetsplatsen. Bygget stänger, folk åker hem. Erbjuds stödsamtal, telefonnummer att ringa. Allting efter olyckan går som på räls. Men mardrömmarna kan ingen göra något åt. Man pratar med varandra på det där viset som män gör. Hur mår du? Jorå...

  Inte orkar jag tjata om bristande säkerhet, om kollektivavtal, om ett överbelastat Arbetsmiljöverk, om skyddsombud. Inte idag. Inte om att dödsfallen kommer bli fler ju fler byggen som startas. Inte om tidsplaner som är viktigare än liv och lem. Inte idag. Eller om att om de döda saknade kollektivavtal kommer de efterlevande inte få många kronor.

  Idag är det bara den desperata skräcken det handlar om. Sorgen. Rädslan. Har nån slarvat? Har nån följt anvisningarna?

  Och man går lite försiktigare ett par dar. Stämningen är inte lika uppsluppen. Nåns kaffekopp står kvar, får stå kvar. Man flyttar den inte utan vidare. Det finns regler runt sånt.

  Vi är ett brödraskap nånstans. Vi lever tillsammans i trånga utrymmen, på farliga platser. Varje dag går man på ställen där saker kan hända, hanterar maskiner som kan ta livet av en, vinglar med materiel mellan kollegor och ställningar. Is och snö, halka, saker som kan komma rasande från flera våningar upp. Man riskerar livet ihop, hur töntigt och gammeldags det än kan låta. Hans smärta kan bli min smärta.

  Och om det ska jag också skriva. Men inte idag.

  Idag är det dagen när ännu fler byggnadsarbetare dog.


Företaget saknade kollektivavtalet här
Arbetsmiljöverket saknar resurser att kontrollera här
Byggen hårdast drabbade här


Bloggat fr min iPhone



 
 

Stressen ger dåliga hus

Hur märkligt det än kan låta för dem som alltid står och väntar på en hantverkare – den sortens historier kan jag massor av – så är det emellanåt mycket bråttom på mitt arbete.

Det beror säkert på flera saker men nästan mest på mycket optimistiska tidplaner, och för lite folk. Förr i världen, när jag gjorde min jämställda plikt och stannade hemma med sjuka barn, kunde jag nästan se framför mig hur en arbetsledare eller lagbas skar tänder när man ringde och berättade att lilleman kräktes, och det var min tur att vara hemma. Jävla jämlikhet, som en lagbas som vill vara anonym uttryckte det.

Jobbar man på en liten arbetsplats finns det sällan nån som täcker upp. Inte heller är det så att jobbet lagras upp på skrivbordet i en hög innan ledningen måste gripa in; saker måste göras ändå, och hur vi fått ihop det emellanåt övergår mänskligt vetande.
Det är då det blir övertid, helgjobb och pengar på kontot. Eller borde bli. På en del av småfirmorna har man förväntats ställa upp hela tiden, alldeles oavsett att man faktiskt har den där familjen, eller fotbollsträning eller sånglektion. Och när man sedan ska räkna ut vad det blir ser chefen ut som han utsatts för svår tortyr.

Nu är min kropp inställd på att slita, och hårt om det behövs, mellan halv sju och halv fyra. Sen byter liksom hjärnan om och går hem, så det är bäst att det inte är så mycket huvudräkning halv nio en onsdagkväll. Man lär sig hantera det, givetvis. Planera.

Varje hus besiktigas. En man med protokoll går runt och hittar fel, kort sagt. Där glipar det, där kärvar det, där lutar det. Och sen ska en hord in och fixa det, medelst trix som överförs man till man.
Oftast är det tidplanen som är för klen. Ett bygge är som ett långt tåg där alla vagnar måste köra lika fort. Om nån vagn – en leverans, felritning, oväder – hamnar i otakt blir hela tåget i otakt. Vanligast då är att man kastar in fler folk. Vilket gör att vi står på varandra, medan ledningen röker för många cigaretter, tittar på klockan och ryter om skadestånd och böter.
Medan vi gör vad vi ska, medvetna om att det inte hjälper att stressa.

Vi har en tidsfaktor i branschen som är rent skadlig. Helst ska folk flytta in så snart taket är på, så man står med gips och betong mellan barnvagnar, schäfrar och mormors ärvda soffa. Låter gör vi också.
Tiden är en konkurrensfaktor i dag. Inte kvalitet, det var länge sen. Ju snabbare man kan bygga desto mer ekonomi. Det gör att vi ofta inte väntar på beställda hjälpmedel, man drar i gång ändå. Lyfter och släpar.
Kropparna mår inte så bra av det. På kontoret mår inte tjänstemännen bra av det. De måste vara lite av trollkarlar – saknas det handtag måste det lösas, om de så ska köpa grejorna kontant i affär. Ingen mår bra.

Så fortsätter det. För snart är det besikt­ning igen.


Bilden? Det kallas bakfall, när vattnet rinner bort från brunnen. Antingen ligger brunnen för högt, eller så har man inte "kammat" till flytspacklet så det lutar mot brunnen. Oerhört vanligt och irriterande...



Tidigare utlagd som krönika i Arbetarskydd (här) Jag har fått på huden av några läsare för att jag inte berättar när jag skrivit på andra ställen. Bättring lovas härmed.

Nej, du sparar inte till din egen pension.

 


Häromdagen gick en polare i pension. Vi har känt varandra i trettio år. Jag var en mycket uppkäftig ung man, han var - tyckte jag - en gammal gubbe med mustasch. Han var väl trettiotre kanske. Rolig, alert, sportig. Med den där tryggheten som bara somliga utstrålar.
  Han har blivit äldre, och det är när jag inser det som jag inser att jag inte heller är ung. Jag är en gubbe, som di yngre säger. Fast egentligen är jag givetvis en ung gosse fångad i en åldrande kropp, med gråare hår, leder som protesterar på morgonen, och en förbränning som krymper mina byxor istället för midjan.
  Han ska ta det lugnt säger han. Snickra lite på stugan, ta hand om barnbarn. Samt gå på en massa rockkonserter, spela gubbhockey, åka motorcykel, resa. Man blir inte gammal på samma sätt längre som förr.
  Vi tittade på hans pensionsbesked. Han är missnöjd, givetvis. Hur fan ska det här räcka? Jodå, det gör det - för hans generation. Nästan inga lån, utflugna barn, hustrun tjänar också pengar. Men det var när han sa "efter allt jag betalat in" som jag en gång till begrep att det här med pensioner, det är svårt.

  För man har inte sina egna pensionsmedel stående på ett konto till den dagen man behöver dem. De har redan gått åt då. Det är nämligen så här:

Större delen av den allmänna pensionen tjänas fortfarande in i vad som kallas ett fördelningssystem. Till detta system går avgifter som motsvarar 16 procent av lönen. Ett fördelningssystem fungerar så att pensionsavgifterna som kommer in löpande används för att betala ut pensioner till dagens pensionärer.

Fördelningssystem i allmän pension är en sorts generationskontrakt. Vi som är yrkesverksamma idag betalar pensionärernas pensioner idag, och imorgon när vi gått i pension, är det den tidens aktiva generationer som betalar våra pensioner.

Det som man läser i det orange kuvertet om inkomstpensionen, och eventuell tilläggspension, är uppgifter om pengar som inte ”finns” idag. Pensionsrätten är en fordran man har på staten.
Ett annat sätt att uttrycka det på är att man har en fordran på kommande generationers yrkesverksamma människor.

Det är därför pensionerna är så viktiga, och det är därför det är så krångligt. Att höja pensionerna är inte något som bara har effekt ett par år framåt; det påverkar hela systemet i generationer framåt. Det är därför det finns så ohyggligt med pengar, många miljarder, lagrade i systemet.(Här)

  Problemet som uppstår är om kommande generationer inte kan betala in till systemet. Det är därför hög arbetslöshet är förödande, för arbetslösa kan inte betala in tillräckligt till systemet. Det är därför det är oerhört riskabelt att "låna" ur pensionssystemet för att, till exempel, sänka skatter.
  Och det är därför pigga pensionärer som blir allt äldre är ett mer intrikat problem än man kan tro. Det finska, eller grekiska, eller franska dilemmat kan också vara vårt - snabbare än vi kan tro.

I Finland i fjol var antalet personer som pensionerades för första gången större än den grupp som träder in på arbetsmarknaden. Och så lär det fortsätta ett tag. Kurvan över andelen finska medborgare i arbetsför ålder, 20-64 år, viker kraftigt nedåt de närmaste tio åren.
SvD 7 sept.

  Pensionerna behöver kort sagt ett nettotillskott av människor, och givetvis inte bara i Sverige och Finland. Att lösa det med att stimulera barnafödande, hur nu det ska gå till, räcker inte, för det tar för lång tid. Förstagångsföräldrar i Sverige blir allt äldre, vilket kan ses som baksidan av ungdomshysterin (ni vet, resa, leva, uppleva, studera etc). Och då har vi inte ens snuddat vid ett alarmerande behov av alla de som måste jobba med dessa allt äldre. För det är liksom ingen rush till de utbildningarna, och har inte varit på alltför många år.

  Min polare kommer klara sig, och klara sig bra. Han hör till vinnarna. Men vad händer med alla de som kommer efteråt?  Alla kommer inte kunna jobba längre än till sextiofem, och knappt det, hur pigga och krya vi än kommer vara. Alla har inte haft råd att ha privata lösningar. Herregud så många som jobbar utan det kollektivavtal som gett dem avtalspension. Egenföretagare kommer få det rätt bekymmersamt om man så säger, eftersom de egna pensionsinbetalnihgarna på tok för ofta får stå tillbaka för att ta ut lön så man kan leva.
Alltför många har varit tvungna att ta i från tårna för att bara klara av att ha nånstans att bo. Och hur många har bara iskallt förträngt saken, ända tills de nästan får slag när de ser i orangea kuvertet hur mycket - lite - de kommer få.
  Om de nu ens får det.

  Det finns en uppbyggd ilska kring det här, som strategiskt förvaltas av en del (inte bara de uppenbara). Där man ställer saker mot varandra på ett horribelt sätt, där man också spelar på okunskapen om hur systemet fungerar. Det finska exemplet är talande, liksom kopplingen mellan arbetslöshet och lägre pensioner. Jobbar man inte så betalar man vare sig in till sig själv eller till systemet. Inte ens om man lyckas spara på egen hand kan man känna sig säker, för om det inte finns personal så kommer de sparade slantarna att gå åt illa kvickt.

  Jag ser de här reklamfilmerna från pensionsförvaltare - som faktiskt vill tjäna stålar på pensionerna - där sexiga gamlingar, i vitt - varför alltid vitt? - sitter eller flanerar vid ett hav i varmare trakter - varför alltid hav och värme? - med lyckliga leenden. Inte ett ord om burksamlare eller bingo i PRO-lokalen. Inte ett ord om Alzheimers eller dåliga knän eller mediciner i kiloförpackningar. Inte ett ord om dåligt samvete eller ursinne och besvikelse. Eller fattigdom.
 
  Vi måste prata om det här, inte bara låta trista människor mala om teknikaliteter, medan vi andra är sysselsatta med roligare saker. För det räcker inte med att ha arbetat i hela sitt liv.

För dig som vill läsa mer: Pensionsboken från LO.