Tunga lyft är det största problemet

I en ny studie visas att tunga lyft är det LO:s medlemmar ser som mest ansträngande. När det gäller byggnadsarbetare stämmer det. Bara på den här bloggen finns det massor med bilder och dokumentation av mängder med lyftande - ett tegeltak fodrar att man flyttar omkring över fyra ton på en dag. Med händerna. En ordinär gipsskiva, 900x2500 mm, väger ca 20 kg, vilket av nån lustig anledning inte framgår av t ex den här specifikationen, där måtten är angivna men inte vikten. Sen finns det mängder av andra sorters skivor, av vilka minerit och protect kan nämnas. I fullbredden 1200 mm är det rejäla bestar som borde förbjudas. eftersom de väger över trettio kilo styck.
Just bredden har länge varit en källa till irritation bland byggjobbare - de här som är 1200 mm breda må vara mer ekonomiska men det man tjänar i skivkostnad kommer ju att försvinna i spill och längre monteringstid. Bort med dem. Dels når man inte runt dem, dels når normallånga människor inte över dem för att t ex skära, och de är för jävla tunga att lyfta kring.
Det finns mycket teknik kring bärandet, och nästan alla är fel. I de flesta miljöer på bygget går det inte att lyfta annat än fel, och därefter kompensera till det när man har skivan på plats. Och tro mig, när det gäller lyftande vet jag en del, med trettio år i styrketräningsbranschen. Det finns underhandsgrepp, stöd på axeln och vad det nu är. Gör man det inte för ofta, och är en smula uppvärmd är det säkert ingen fara.
Problemet är ju att man är stel, och ska lyfta i en mörk lägenhet där det står en massa stegar, badkar och mattrullar. Och sen går det som det går.
I rapporten Den hälsosamma arbetsplatsen finns ett antal lätt genomförbara åtgärder för att förenkla och skademinimera det industriella byggjobbet. Den rapporten togs emot med glädje på ett fåtal lite större företag med stark facklig organisationsgrad. På mindre företag struntade man i den, eller kände inte ens till den - och det är där lite av problemets natur ligger.
I rapporten gör man en sammanställning av vissa rent bedrövliga fakta, som kommer här...

• Den inneboende komplexiteten i byggbranschen påverkar byggarbetarnas hälsa och säkerhet.
  

• Många byggarbetsuppgifter är väldigt fysiskt krävande och förekomsten av arbetsrelaterade skador och olyckor bland byggarbetare är högre än inom de flesta andra yrken.
  

• Byggbranschen har haft ungefär 50 procent högre arbetsskadefrekvens och ungefär 60 procent fler anmälda arbetssjukdomar på grund av belastningsskador jämfört med andra branscher i Sverige.
  

• I Sverige stannar mindre än 5 procent av byggarbetarna i branschen till pensionsåldern, majoriteten går till fysiskt mindre krävande jobb eller förtids-pension.
  

• Förtidspensionering är dubbelt så vanlig i byggbranschen som i andra industribranscher. Ungefär hälften av förtidspensioneringarna beror på belastningsskador.
  

• Dessa skador orsakar stort fysiskt, psykiskt och ekonomiskt lidande för individer, deras familjer, arbetskollegor och byggföretag.

Jag har tidigare sagt att vi skulle få problem om tolv advokater eller tolv lärare eller tolv reklamare dog av jobbet under ett år. De som dör är en tragedi i sig men förhoppningsvis dör de inte för att jobbet i sig är en fara. Eller att bara fem procent av alla journalister stannade till pensionen. Jag vet inte hur många som hoppar av men jag tror inte att det är för att arbetsmiljön och smärtorna tvingar dem till det.
Det finns alltså en organisatorisk skuld i det här - de stora seriösa byggföretagen använder numer underentreprenörer som får sköta skitgörat. Och även om alla VET att dessa företag åsidosätter arbetsmiljön är det sällan en arbetschef går in och tar en UE i örat och kräver skärpning.

Det borde se ut som på bilden ovan. Det gör det inte. Det ser ut så här, även om det här är en plyfaskiva. Men det är så man bär gips. Och det kan bli rejält slitigt.






Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Viktor blev tjugo...

Den 29 mars 2007 klämdes den 20-årige anläggarlärlingen Viktor Rönnberg mellan två tiotons betongblock vid ett kajbygge i Holmsund utanför Umeå. Han blev liggande i iskallt vatten och avled senare av skadorna.
Förutom att vara ett ovanligt jävligt sätt att dö på måste vi komma ihåg Viktors död. Inte bara han dog på svenska byggen 2007, utan minst elva till. I flera fall pågår förundersökningar om eventuellt ansvar, men många fall har redan kunnat avskrivas. Brott kan ej styrkas.
Betyder det att det inte var någons fel? Att ingen bar skulden? I hela den långa rad av förment kunniga och ambitiösa hantverkare och tjänstemän som la ut kartan för hur de där blocken i Holmsund skulle monteras så var det ingen som tänkte på att en tjugoåring kunde stå på fel ställe?

Jag känner inte till olyckan i Umeå närmre, men jag har sett tillräckligt många olyckor för att veta att riskanalys inte bara innebär att att se vad som troligtvis kan gå snett. Det handlar om att förbipasserande skiter i avspärrningar, att man blir attackerad av måsar när man svävar i manskapskorg uppe i det blå, eller att strömmen bryts i fel läge. Det handlar alltid om att tänka det otänkbara och att inte tillåta sig att göra saker på rutin.
När någon säger "det här har vi gjort hundra gånger" är det helt enkelt dags att vara extra uppmärksam. Vare sig det handlar om att stroppa en last från en åkare, eller om det handlar om att riva taksäkerhet.
Lika mycket handlar det om att vi alla måste vara varandras skyddsombud - det är INTE var och ens ensak om de vill ha hjälm, skyddsglasögon eller livlina, Och vill de inte fatta det har de inte på arbetsplatserna att göra. En tappad rulle najtråd från ett valv tjugo meter upp väger flera kilo när den slår i marken - alltså ska vi minimera risken. På samma vis måste det bli självklart att använda de vardagliga skydd vi har.
Var rädda om varandra på arbetsplatsen - vare sig man kör buss, står i Pressbyrån eller river dokastämp. Det finns inget tufft eller effektivt i att strunta i säkerheten - och väldigt ofta slutar inte tragedierna med just en persons död. Alla runt omkring drabbas - familj, vänner, arbetskamrater. Jag kan lova att det finns anledning till svidande självkritik efter en olycka - vare sig man varit vållande eller inte. Och olyckor kommer att hända även i framtiden - men det vore ju för väl att ändå veta att man gjorde allt som gick för att undvika det.


Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Med vem byter städerskan jobb??

I helgens DN kunde vi åter läsa om människor som bytt jobb. Och alltsomoftast handlar det om högutbildade människor som väljer att gå ner i lön, ta i med kroppen och faktiskt producera något verkligt. Jag ska försöka låta bli att vara sarkastisk, men de invändningar Johanna Graf hade i samma sorts ärende för ett par veckor sen, är mycket träffsäkra...

"....då jag läser i morgontidningen om kvinnan som förverkligat sin livsdröm och börjat sy kuddar. Förut var hon chef, nu lever hon ut sin passion och frossar i sammet, korsstygn och sidenband.

Hur fan kan man leva på att sälja kuddar på homeparties??? Varje gång jag läser nånting sådant blir jag lika misstänksam. "Jag hade alltid drömt om att föda upp får på landet/driva islandshästläger/ha ett litet café. Och en vacker dag tänkte jag: varför inte göra slag i saken?"

Jojo. Sedan, på någon rad längre ner i artikeln kommer ofta förklaringen: "Min man, som har mångårig näringslivsvana från den koncern han leder, uppmuntrade mig när jag tvekade: Älskling, jag backar upp dig!"

Ni kan lita på att jag känner folk som skulle kunna tänka sig att sitta i en VD-stol ett tag, klä sig snyggt, slippa ligga på knä, och känna hur maten smakar, utan att käften är full med damm. Och detta utan att i övrigt lägga värderingar på vad man faktiskt gör i styrelserummen. Det jag vet är att man uppenbarligen har en del fritid, som får kosta, och att man reser mycket, som får kosta ännu mer.
Det må vara dem väl unt - jag utgår från att de gör rätt för sina pengar. Men de här personerna väljer sällan att ge sig in i ren produktion; det finns alltid en liten konstnärlig ådra nånstans som ska få utlopp. Den har tjejen i skolköket också, men hon har ingen ekonomisk buffert som livlina för att förverkliga den drömmen. Däremot skulle hon säkert vilja gå ner i tid, som också tas upp i DN. Vem skulle inte det?
Men i vanlig ordning sker en sån betraktelse ur ett väletablerat medelklassperspektiv. Man utgår från de som har möjlighet att välja. De som har dubbla, höga inkomster.
Ensamstående farsor och morsor med flera ungar, heltid och långa resvägar var det ingen som tänkte på. Personligen skulle jag hellre ta kortare arbetstid än högre lön (sug på den, arbetsgivareföreningen) och hinna med mina barn medan de vill umgås med mig. Fortfarande är det så att de som har sämst inkomster är de som jobbar mest, hårdast och är tröttast.
Och precis som förr diskuterar man lösningar som gynnar de som tjänar mest, har mest möjlighet att påverka sin arbetstid, och som orkar med ett rikt fritidsutbud.
I den långa raden är ju möjligheten för välbesuttna människor att få dra av kostnaden för hushållsarbetet ett exempel. Det vill säga man hyr in nån som gör det, så man hinner med sitt privatliv, sina intressen och sina vänner. Inte underlätta för hon som ska städa den där kåken, inte.
Jag är fullt övertygad om att frågan om sextimmars arbetsdag kommer att komma tillbaka. Det mesta tyder tyvärr på att enda sättet att ge tid åt de som verkligen behöver det är via lagar.






Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Världens högsta tak...

Klicka på bilden!
...sitter på Burj Dubai, som färdigt kommer bli makalösa 808 meter. I Byggnadsarbetaren har det varit ett flertal bilder av det, och det ska erkännas att det nog skulle vara rätt häftigt att åka upp där. Trots att de som byggt kåken naturligtvis varit underbetalda och haft vettlösa förhållanden.
Som t ex bilden av den här killen, på 350 meters höjd
Inte ett skyddsräcke, inga linor. Vill man vara cynisk kan man säga att han i varje fall hinner njuta av utsikten lääänge på väg ner om olyckan skulle vara framme
På en översiktsbild ser de omkringliggande husen på dryga tvåhundra meter ut som lekstugor

Och i Dubai - som är ett rätt tvivelaktigt litet emirat - pumpar man naturligtvis ut information om denna byggnad. Som nedanstående bild
Och det enda man kan vänta på nu är att kineserna sätter sin tusenmeters skrapa i produktion.Men tills dess är Burj Dubai, som ser ut som rekvisita från Sagan om Ringen, högst!

Jag gästbloggar hos Du&Jobbet!

Jag kommer under veckan att skriva en gästblogg på Arbetsmiljöforums tidning Du&Jobbet. I efterhand kommer de inläggen att komma tillbaka hit! Kika gärna in där!

Panik i drömfabriken...

Regissören Blake Edwards gjorde 1981 den ironiska S.O.B (som är en förkortning för Standard Operational Bullshit) som handlar om hur man försöker stoppa tillbaka tandkrämen i tuben igen, enligt metoden räddas det som räddas kan. Man kan säga att någon har en plan, saker går inte enligt planen och då försöker man beskriva saker annorlunda för att inte se ut som en idiot.
Ungefär vad som nu sker inom regeringens största parti, där det länge mullrat missnöjt i partileden, och där ångorna från frusterade företrädare börjar synas.
Man är missnöjda med den framtoning partiet har, man vill hitta tillbaka till sin själ, och alltihop utmynnar i en kritik mot partiledningen, även om det är inlindat i lovikkavantar. Men alla revolutioner börjar nånstans.
Järfällas starka kvinna, Eva Lennström, är en av de lokala företrädare som bereds möjlighet att yttra sig. Vilket hon gjorde i Sveriges Radio i morse

– Om det inte vänder relativt snart, åtminstone inför sommaren så tror jag att vi får en jobbig valrörelse. Jag tycker att det är ganska bråttom, säger hon.

Opinionsläget måste vändas
Eva Lennström, kommunstyrelsens ordförande i Järfälla, är en av de tiotalet moderater som Ekot talat med. Moderater som var med och tog över makten i sina respektive kommuner valet 2006.

Och det är en någorlunda samstämmig bild av regeringen Reinfeldt de återger. Det dåliga opinionsläget måste vändas, förklaringen till varför är bland annat att regeringen redan från start tappade i förtroende i och med ministeravgångarna; ett förtroende som grusades igen i och med skandalen med statssekretare Schenström, och så förstås när försvarsminister Mikael Odenberg hoppade av.

Vad är ovanstående om inte kritik av ett dåligt ledarskap? Eftersom jag också emellanåt glor in på diverse sidor hopsnickrade av högerns tankesmedjor - senaste tiden också för att gotta mig i deras elände, ska villigt erkännas - märker man ett markant missnöje över frånvaron av traditionell moderatpolitik. Inte bara jag har noterat detta. Frågan är vilken moderat som vågar ge sig på ärlig självkritik.
Den omsvängning som Schlingmann och de inhyrda konsulterna låg bakom - Det Nya Arbetarpartiet - visar sig vara rätt illa förankrad i den moderata valmanskåren. Istället tycks det som man accepterade denna omsvängning enbart för att kunna få makten, men att tonvikten därefter skulle förskjutas tillbaka till nyliberala värderingar. Av detta kan man lära att det som fungerar i andra länder inte alls måste fungera i Sverige. De flesta moderata kärnväljare uppskattar inte facket, kollektivavtal, U-hjälp, skatter etc.

Det finns fler bekymrade moderater:

Försvaret är en känslig fråga säger moderaten Mikael Rosén - kommunstyrelsens ordförande i Falun.

– Det är klart att det finns en ganska stark försvarsvänlighet inom moderaterna.

Har det irriterat dig?

– Jag fick känslan av att den frågan kunde hanterats smidigare, säger han.

Och det är fler frågor som kunde ha hanterats smidigare och mer pedagogiskt, menar de moderata kommunpolitikerna. Såsom fastighetsskatten, valvinnaren som många kommuninvånare nu uppfattar som orättvis. Sen behövs klara besked när det gäller infrastruktur, och de höga energikostnaderna för industrin.

Tuffa beslut
Sen finns en förståelse att det dåliga stödet kan bero på att många tuffa beslut fattats i början av mandatperioden, och en del tror att det snart vänder. Men det finns också tillfrågade som tycker att moderaterna i regeringsställning tappat bort sin profil. En som tycker så är Gilbert Dewendel, kommunstyrelsens ordförande i Haninge, och han kräver samling.

– Vi har tappat bort vissa bitar som, näringslivet, försvaret, säkerhetspolitiken. Inom skolan skulle vi kunna ha mer moderat profil och även inom trygghet och polisen.

Hur får man tillbaka en moderat profil?

– Vi måste sätta oss ned och gå igen om hur vi ska marknadsföra oss och hur vi ska gå ut i samhället.

När behöver ni göra det?

– Det behöver vi göra nu, säger han.

Det finns en grundmurad rättvisekänsla som går genom alla samhällslager i Sverige, vilket skulle kunna förklara varför välavlönade personer faktiskt kan stödja partier som kommer att beskatta dem. Och detta oavsett parti. Även moderater anser att många av de vidtagna åtgärderna är orättvisa, men de hoppas förstås att samma människor som drabbas också ska kunna kompenseras. Senare.
På samma vis kan man aldrig komma från att det finns stockkonservativa medlemmar av LO-kollektivet som aldrig kommer rösta vänster.
Detta är ett typiskt svenskt fenomen som gett minst en amerikansk valstrateg gråa hår - jag har träffat en i hela mitt liv, och han fick inte ihop ekvationen.
Nå, det är bara en tidsfråga innan det stora artilleriet kommer att knuffas igång för att vända tsunamin. Jag hör till de där som inte tror jättemycket på opinionsundersökningar - på valdagen är det en annan sak, helt enkelt. Vi kommer få se ännu fler kampanjer från SAF, men förmodligen också från en del andra "oberoende" ställen. Debattartiklar kommer att produceras - för nu handlar det om att flytta fokus.
Och man kommer angripa facket, enligt principen anfall är bästa försvar. Men tills dess kommer KD att permanent ha hamnat under 4%-spärren och då kommer arga medlemmar i det partiet att börja kräva återgång till Den Enda Rätta Läran. Vilket i sin tur kommer att ge fler angrepp på socialdemokraterna och facket.
Men man vinner inga val på missnöje - vi ska klara det av egen kraft!

Upptäck Josefsson!

Hittade ytterligare en blogg som har ett fackligt perspektiv. Det är studieledige informatören på IF Metall Mattias Josefsson, som har kloka åsikter och skriver på ett sansat sätt. Hans yrkesmässiga huvudspår som informatör och skribent går igenom, vilket är sällsynt. Han hinner också ofta skriva om saker jag själv reagerat för, vilket gör att han kommer bli en återkommande källa på den här bloggen.
Överhuvudtaget saknar jag bloggar med ett arbetslivsfokus - visst är det märkligt att så många ägnar tid åt skvaller, smink och mode, men ytterst sällan ens berör HUR de drar ihop till brödfödan. Det kan säkert ha att göra med att det finns en annan typ av glamour i att skriva om glamour istället för om barn på förskolan, bussförarplatsen eller jobbet på Ericssons reskontraavdelning. Men efter att ha läst drivor av likartade bloggar, många som bara lever som en slända, funderar man ju på om inte folk överskattar sin betydelse. Själv gömmer jag mig ju bakom en fasad av att vilja låta mina barn se vad jag gör på jobbet, men jag tror inte heller att jag skriver nog bra eller intressant för att ha åsikter om precis allting. Det finns andra som är bättre på det.
Författaren Jolo, en av mina husgudar, skrev bedårande och kunnigt om i stort sett allt mellan himmel och jord. Han fick en gång av en grym och legendarisk chefredaktör uppdraget att ta en bild av nykläckta kycklingar, frambringade i en av de första äggkläckningsmaskinerna, och åka med den till den då upphöjde skådespelaren Hasse Ekman, för att be denne "säga nåt roligt..." Vilket Jolo gjorde efter vissa lama protester. Med döden i sinnet lämnade han fram bilden till den inte ens avsminkade Ekman, och bad Hr Ekman säga något klokt och vist. Vilket Ekman gjorde, för chefredaktören kände sina kändisar.
Jolos poäng var inte alls att det bara var kända människor som kunde säga kloka saker, utan att även triviala ting kunde skapa spännande och intressanta berättelser. Som en äggkläckningsmaskin.
Har ni fler tips på bloggar som behandlar arbete och vardag får ni gärna vidarebefordra dem till mig. Numer är det lite krångligare att ge kommentarer här, men jag har inte datortillgång på dagarna och blev alldeles ifrån mig när det visade sig att bloggen under en hel dag bombats med rasistiska och kränkande tillmälen. Inte för att så många läste det, men det slutade med att en klok bekant ringde upp och berättade och via telefon fick instruktioner för att kunna rensa bortt eländet. Och så vill jag inte ha det!

Formsättning och Stefan Fölster

Det här är då fortsättningen på fredagens övningar - nu sitter formdelar uppe i taket, sammanbundna med småbitar som jag skruvat dit för att hela eländet ska hålla sig still. Just skruvarna har ingen funktion för den vidare gjutningen - det kommer ett par hundra kilon ovanpå så det måste till rejälare doningar...
Just nu är jag utan partner. Det gör att det blir lite ensammare men det betyder också att jag kan lyssna på radion. I hörsnäcka. Medan jag bökade med tvåtumfyrorna som stämpar - pressar upp - formen mot valvet kom jag att lyssna på den liten debatt mellan en skrämmande typ som heter Stefan Fölster och Handels ordförande Lars Anders Häggström. Kan säga att det behövdes lite energi och ilska där, virket var tjurigt och då blev jag också det.
Ytterligare en småform som ska göras. Inne på en mugg (toalett för utsocknes). Det betyder att avsevärda delar av golvytan är upptagen av porslinstronen, så då får man ta sig en funderare på hur det ska gå till.
Enligt Stefan Fölster, som är chefsekonom på SAF (numera Svenskt Näringsliv) berodde den höjda inflationstakten i landet på att de lågavlönade fått för stora lönelyft. Det finns många såna inom Handels
Jag har förgäves försökt hitta substantiella texter om att det enbart är de lågavlönades lönehöjningar som skapat inflationen. Det lät fint när Fölster sa att fackets krav egentligen hade gjort löneökningarna mindre. Trots att de låg inom de ramar som man kom överens om...
Lyssna själva
Under tiden snidade jag till ytterligare en form - ovan syns den lilla provisoriska passare jag använde för att få till cirklarna. Där syns också de rutor jag utgår från. Undrar om Fölster skulle klara det?
Dessutom skulle det göras en - ytterligare en! - provisorisk dörr för att hålla obehöriga borta. Hann också höra hur Häggström frågade varför inte högre tjänstemäns eller direktörers lönelyft kunde påverka inflationen. På detta svarade Fölster att det var en fråga för styrelser och aktieägare, så det hade han inga synpunkter på! Men lönelyft för underbetalda i butik, det kunde han säga massor om.
Sen blev klockan äntligen nio så jag fick äta!

Jobb i tio år framåt....

Alla dessa motfallstak som byggdes under sextio- och sjuttiotalen kommer ju att kunna hålla byggbranschen med jobb i många år. Förmodligen var det nån stjärna som tänkte att man skulle slippa jobbet med att snö- eller lövrensa hängrännor och stuprör, och att vattnet skulle kunna rinna ner i slitsar inne i huset. Nå, med facit i hand är det bara konstatera att det inte var nån jättebra idé

Lågtak i januari, med igenmoddade brunnar och åtta centimeters vattendjup. Kraftig algblomning på takbeläggningen och groende vegetation.
Man funderar ju på om det inte vore smidigare att erbjuda hyresgästerna fritt kanalval via TV-uttaget istället för denna skog av paraboler, mer eller mindre (oftast mindre) säkert fastsatta.
Trots att det är extremt varmt ute är det kallt på taken. Vi skulle egentligen ha satt igång att riva taksäkerheten, men dels saknades säkerhetsselar, och dels var den nya takbeläggningen hal som såpa med en smula isskorpa.
Här uppe smälter inte snön undan. Och innan vi river måste hur som helst all gammal bråte forslas ner. En stor del av arbetsdagen går åt till att transportera fram material eller transportera bort sopor och avfall - om man tog sig en funderare över logistiken inom byggbranschen skulle man säkert kunna hitta på smartare sätt än de vi har idag.
Alla dessa betongklumpar - femton kilo styck - ska samlas ihop, läggas på pall och kranas ned. Så det behövs rejält med underslag, dvs tryckfördelande klossar som placeras under lasten
På eftermiddagen blev det en smula formsättning. Ett stort hål ska sättas igen. Det hör annars till ovanligheterna inom ROT-jobben

Alltså gör man en primitiv skiss av hur den täckande luckan ska se ut.
Därefter ritar man upp luckans mått på det som ska täcka hålet underfrån
Hål och kanter utgår från en baslinje, som snickaren bestämmer själv. Man tar till lite olika, och sen kapar man av luckan för att den ska kunna träs på plats
Förekommande hål eller passningar kapas ner och sågas ur med sticksåg (på golvet). Och sen ska förhoppningsvis luckan passa - vilket vi ska kolla på måndag! Fortsättning följer...

Orkar du bli gammal?

För de flesta i aktiv ålder verkar medelåldern komma som en överraskning. Helt plöstligt börjar man låta när man sätter sig och reser sig, det knakar på märkliga ställen, det växer hår där man inte vill ha det (och istället blir man av med hår där man vill ha det) och ens barn är helt plötsligt självständiga individer som bestämmer det mesta själv. Och det är bara de mer komiska sidorna av att passera krönet - det finns massor med omskrivningar för det där.
En annan sak är att ens egna föräldrar helt plötsligt blivit gamla. Inte för att 40-talisterna nånsin kommer att erkänna att de blir gamla - men de får trots allt en del åkommor som förr i tiden förknippades med ålderdom.
Jag skulle nu kunna fortsätta i en mycket raljerande ton - jag är rätt duktig på det - och få lite smockor från yngre bekanta som gärna påpekar just det - att de är yngre. Men det är inte för att sörja min förlorade ungdom - herregud, dit vill jag inte igen! - som jag skriver det här.
Det handlar om att få ha en värdig ålderdom - något som är en verklig klassfråga. Jag ser också de här reklamfilmerna med vackra - det kanske heter stiliga när det handlar om 60-plussare - rentierer som med ett glas Muscat i handen ser ut över den franska medelhavskusten, i motljus vid solnedgången. Vitklädda, med allt hår kvar.
Han är inte byggnadsarbetare, och hon har inte jobbat i skolkök. Så mycket kan jag säga.
För folk med kroppsarbete kommer smärtorna senare, är ett känt talesätt. Man gnäller inte medan man jobbar. Man får ont när man blir gammal. Och många kommer inte att jobba in till pensionsdagen. Operationer, sjukdom, sjukfrånvaro och sämre prestationsförmåga kommer att tvinga många att lägga av i förtid.
Naturligtvis är det så att alla inskränkningar och försämringar som skett inom trygghetssystemen kommer att drabba de här människorna värst. Har man jobbat utomhus i femtio år kommer det att sätta sina spår, sanna mina ord. Har man burit tungt varje dag, burit småbarn varje dag, bytt sängkläder varje dag eller ordnat med bäcken varje dag kommer det att sätta sina spår.
Trötta fötter. Komma hem och bara få sätta sig ner och vila. Och veta - för det vet alla - att det kommer inte att bli lättare, utan tvärtom. Man har sett arbetskamrater och släkt och vänner gå genom samma sak - till sist tar ett helt livs kroppsarbete ut sin rätt. Fortfarande under 2000-talet är det inom de tyngsta arbetena man gör minst för att förbättra arbetsmiljön.
Arbetsmiljö handlar inte bara om de där uppenbara bristerna i säkerhet, där nån kan ramla och dö, utan även om att se till att man eliminerar dumma och korkade moment i arbetet. Framförallt måste arbetsgivarna se att det finns en ekonomisk vinst i att kunna behålla trotjänarna länge - särskilt idag när just erfarenhet är en skriande brist inom många yrken.
Inom byggsektorn tappade man hela generationer vid byggkrisen i början av nittiotalet - då blir det ju extra viktigt att ta hand om de som är kvar, vilket byggbranschen är helt sanslöst dålig på.

Vintern håller sig borta....

Det hör inte till vanligheterna att man kan jobba i skjortan utomhus i januari, men 2008 är det så. Jag är medveten om att den sortens temperaturer inte med automatik kan skyllas på klimatförändringarna, men som trägen utomhusjobbare blir man ju lite betänksam.
Jag saknar inte det vita helvetet, men frågan är om inte det ändå är bättre än att det regnar hela tiden.
Vi fick göra ett mellanstick och resa en provisorisk vägg i en tvättstuga, för att skilja av arbetsplats från tvättdel. Den ska nämligen fortsätta vara i funktion under byggnationen.


En mangel - golvförankrad naturligtvis - skulle räddas ut och återsäkras. Innebar att man måste ha rätt verktyg, lyftanordning, ett stycke elektriker som kopplade ur och en hel del råstyrka. Den satt som björnklister naturligtvis men med ett bräckjärn och lite ilska går det mesta.

Här syns den icke färdiga väggen precis innan sista plyfan kom på plats.
Vi sätter plast på andra sidan - tenotät, för att inte byggdammet ska tränga genom

















Provisorisk såg- och kaphörna













Uppe i huset rensar rivarna ut lägenhet efter lägenhet. De har inget trevligt och snyggt jobb direkt - de sliter för sina pengar och förtjänar mer uppmärksamhet än de får.
Man blåser alltså ut allt. Mattor, lättväggar, inredning, vitvaror, belysning, tapet om så behövs.








I vissa lägenheter går de hårt fram med redskapen. Tyvärr ville min kamera inte vara med längre än så här. Istället kom vi att sätta upp en provisorisk dörr i källargången. Bilder kommer senare

Hatet mot facket...

Egentligen var det inte förrän jag började blogga som jag insåg vilket suveränt förakt det fanns för den fackliga rörelsen på den borgerliga sidan. Emellanåt läste jag ju Metro på morgnarna och kunde lite skrockande konstatera att Johan Staël von Holstein och Jan Kallberg hade tomtar på loftet. För det hade de bevisligen.
I mina dagliga kontakter med borgare var det sällan nån hade något riktigt negativt att säga - i det fackliga arbetet upplevde jag till och med respekt från motparten. De hade förståelse för missförhållandena och bristerna på arbetsplatserna, och dessutom begrep de den elementära fackliga basen.
Men sen började jag läsa bloggar, och då blev det värre, mitt herrskap. Här förekom hårresande generaliseringar (av typen huuuur kan LO:s ordförande tjäna mer än sin medlemmar), rena lögner ( Facket tvingade Eva i konkurs), och helt ovidkommande saker (av typen Här bestämmer facket och hon är skild två gånger).
Det mesta av det där kan man låta rinna av men nu har Centerpartiet tydligen bestämt sig för att arbetarerörelsen är maffian, och även framträdande figurer har nu tagit in detta i sitt nyspråk. Inte nog med att man inte verkar kunna något om maffian - man kan inte kräva så mycket numer av centerpartister - men det är också ett sätt att försåtsminera diskussioner om hur den organiserade brottsligheten faktiskt etablerar sig i Sverige. Detta sker delvis inom byggsektorn, vilket just Byggnads ombudsmän fått uppleva ytterst handfast.
I rapporten Organiserat svartarbete i byggbranschen gör BRÅ en bra och läsvärd genomgång av hur organiserat svartarbete genomsyrar de flesta nivåer av sektorn. Man ger också förslag på hur det ska kunna motverkas, och inte nånstans gör BRÅ den koppling mellan fackföreningsrörelsens företrädare och den organiserade brottsligheten som centerpartiet tydligen gör. Den enda invändning jag har mot rapporten är att den alltför lite gör kopplingen mellan större organiserade gäng och byggbranschen (och besläktade sektorer, som transport, restauranger, flyttfirmor etc), som til exempel författarna till Svensk Maffia däremot gör.
Idag vet vi att flera av de här motorcykelgängen har stadig inkomst från olika byggfirmor där de "köpt" in sig, och de ser inte med blida ögon på när facket kommer på besök. Då kan man få höra både det ena och det andra, och det är då djupt kränkande att höra en bredtrutad lokalpolitiker sätta likhetstecken mellan oss. Man kan bokstavligen riskera livet om man tar en konflikt med en sån bolagsföreträdare. Undrar om Per Ankersjö skulle känna sig väl tillfreds med att efter en sån tillställning få höra att han är precis likadan. Ironi är svårt, och behärskar man det inte ska man låta bli.
Men jag har bjudit honom till bygget för att snacka. Vi får väl se om han dyker upp.
Den andra lilla invändningen jag har mot BRÅ's rapport är att de för lite trycker på hur den svarta delen av byggbranschen också fungerar som motor för övrig brottslighet. Vid sidan av det rena skattefuskandet finns det också andra delar - ren penningtvätt, utpressning, ocker, stöldgods och häleri etc. Det är därför sektorer med den "projektartade" inriktning som byggbranschen har, inte mår särskilt bra av regellöshet och avsaknad av avtal.
Vi kan nog snarare visa att företag där kollektivavtal finns, där arbetsmiljölagen efterlevs och fackligt arbete tillåts, är bra mycket mer välmående och förhoppningsfulla, än firmor där motsatsen råder.
Vi ska inte heller bortse från att BI inte heller se med blida ögon på den sneda konkurrens som de svarta affärerna medför. Det ska inte vara så att seriösa företag slås ut av firmor som ger fan i att följa regelverket. Och anställda ska aldrig vara beroende av chefens goda vilja. Det är våra nävar och rygg vi säljer, inte våra själar

Så vad har vi Byggnads till?

I tidernas begynnelse kom några grabbar - det var grabbar - överens om följande:
"Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin och under inga omständigheter arbeta på sämre villkor eller lägre lön än det vi lovat varandra.Vi lovar varandra detta i den djupa insikten att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!"
Sista tiden har jag på ett flertal ställen läst häpnadsväckande krav på att facket ska göra mer än det som ingår i det fackliga uppdraget. Det blir lite lätt vanskligt att kräva att t ex Byggnads ska göra avkall på exakt det inledande citatet, för att göra det som folkvalda politiker har som sitt bord.
För de som inte fattat det handlar den fackliga kampen om att se till att ha så hög lön som möjligt, att arbetet bedrivs under hyggliga former och att arbetaren faktiskt orkar ha ett liv vid sidan av brödfödeslitet. "Åtta timmars arbete, åtta timmars fri tid, åtta timmars hvila" - som det stod på majbandeollerna för hundra år sen.
Till det kommer naturligtvis att många saker som inverkar på arbetslivet inte med automatik ligger inom fackets åtaganden - barnomsorg, sjukvård, trafik. Men utan fungerande barnomsorg kan folk inte jobba, utan bra sjukvård kan man inte heller fungera, och utan vettiga trafiklösningar kommer man inte till jobbet.
För att påverka dessa kringfaktorer startade fackföreningarna ett politiskt parti, och ytterligare lite senare Landsorganisationen. Och det är fortfarande där som den politiska kampen, och diskussionerna om de andra faktorerna förs. Somliga av oss har benen i bägge lådorna, men många, många har bara sitt fackliga förtroendeuppdrag.
Det är därför det blir lätt löjligt när folk bestört hävdar att Byggnads enbart tänker på medlemmarnas pengar när man vidtar stridsåtgärder mot företag som dumpar lönerna. För svaret är: Japp, det gör man. Det är det saken handlar om.
Byggnads är INTE till för att jämna ut skillnaden i betalning mellan utländska och inhemska jobbare i Sverige. Vill de utländska jobbarna ha bättre betalt - och det vill de, tro mig - får de gå med i facket. Svårare än så är det inte. Vill de ha dusch, bodplats, kaffebryggare och skåp ska de också gå med i facket - för det är sannerligen inget som arbetsgivaren har ställt fram för att vara snäll! För att inte tala om arbetskläder!!

EU och diskarna

Nu har det börjat lägga sig, svallet efter Byggnads olyckliga månad i Bryssel - ett par beslut som kanske inte gjorde byggjobbare eller jobbare överhuvudtaget mer välvilligt inställda till EU, om man så säger. Jag får ju en del mejl - tack för det! - av folk som inte gärna vill skylta i själva bloggen. Jag respekterar detta men det finns också kloka och bra synpunkter som är värda att tas upp.
Jag får en del annat i mejlboxen också, men det får bli en annan drapa.
Det talas nämligen EU i bodarna. Nu har jag fått ett trevligt mejl från Pia, som vill vara anonym ,(fast jag är mycket smickrad av att beslutsfattare på den nivån läser här!) och som lite trött frågar om vi inte ska sluta TJATA OM EU? Kontentan är att Pia tycker att nu är vi med, det går inte att gå ur, se till att utveckla det istället och gör något bra av det. Ungefär så.
En tanke jag sett formuleras på många ställen av de som bara sett fördelarna med EU. Och de fördelarna är sånt som i stort sett bara folk som har det bra har sett. Visst det är jättebra med passfrihet om man har råd att resa. Det är jättepraktiskt att kunna använda euro om man har ård att resa. Det är väl trevligt att kunna köpa billigare vin och öl - om man inte bor ihop med en alkoholmissbrukare.
Jag kan dra fler exempel, men det räcker väl med att konstatera att EU blivit en klassfråga, där de som har det gott ställt drar nytta av smörgåsbordet, men lämnar disken dit de brukar lämna disken. Och så länge EU strävar åt det hållet - fast inriktad av en syd- och centraleuropeisk byråkrati - kommer de som ska diska att fortsätta diskutera EU.
Ansvaret ligger inte heller det minsta hos dem som förväntas diska - de har med råge gjort sitt åtagande under år av harmonisering med EU. Innan de känner sig delaktiga kommer EU att fortsätta framstå som en gigantisk obegriplig byråkrati mycket långt borta.
All politik är lokal, sa nån klok människa från början. Sen deformerades det till att "alla affärer är lokala", och det är väl det som styr idag, antar jag.
Det finns ju de som anser att ett av EU's grundläggande teman är att man ska kunna resa fritt och jobba fritt. I Sverige har de - tokhögern, Stureplanscentern - pläderat för något som kan sammanfattas med "låt folk komma hit och jobba för sämre betalt än de behöver ha!"
Nå, i radio häromveckan berättade man om många hundra polska byggnadsarbetare som idag ser till att byggnation faktiskt kan ske i Sverige idag. Och till anständiga löner och villkor. Inte för att jag tror att vare sig tokhögern eller representanter för centern kommer att läsa här, men det förtjänar att upprepas - de jobbar för anständig lön och villkor.
Det finns idag ingen som helst anledning för en utländsk byggjobbare att slita hund i Sverige för skitpengar och med otillständig arbetsmiljö. Det finns utrymme för dem ändå, vilket inslaget i SR visar.
Att i det läget försvara näranog livegenskapsliknande förhållanden är rent oförskämt, väldigt cyniskt och kommer knappast få de som ska ta hand om disken att bli mer positiva till EU

Mer takjobb - blandade bilder

Kvällssol över Tensta. Man har inte många minuter på sig att fånga den där magiska kulören över hustaken innan mörkret faller och ögonen måste vänja sig vid allt längre skuggor
















Under taken skall det byggas nerstigningsluckor och landgångar, så sotaren kan ta sig fram när taket är lösullat














En del måste kapas ner, med tigersågen













Så småningom blir taket avstädat, borstat och rent. Färdigt för de som ska lägga den slutgiltiga takbeläggningen














En klar dag ser jag hem till Jakobsberg













Eller till Kista














Stefan tar upp ytterligare en lucka. Det här är ett låghus där krypmånen under är ca 40 cm - i bästa fall. Här syns också rätt tydligt hur fel de där arkitekterna hade på sextiotalet. De här taklen är inverterade, dvs lutningen går mot en ränna i mitten av taket, där regnvatten och smält snö ska rinna ner i brunnar och rör inuti stommen. För att slippa hängrännor och stuprör måhända.
Det var en bra idé då. Fyrtio år senare har träden runt om vuxit ikapp och det är veritabla odlingar på de här taken - mossa, lavar och annat som proppar igen. Och sätter stopp i brunnarna.













Slutligen skulle våra sopberg transporteras ner, med mobilkran. Min kamera klarade inte av att ta bättre bilder än så här














Men i fikarummet är det ljust och varmt!

Läst sen senast

Julen är en underbar tid - boklådorna svämmar över av åtråvärda saker, och även om jag STRÄNGT förbjuden av omgivningen att köpa något - för att inte sabotera eventuella julklappar - kommer jag ändå över en och annan läsbar sak. Och sedan inbjuder ju alla dessa sovmorgnar till att puffa upp lite kuddar, förse sig med lämplig dryck, och därefter sträck- eller stafettläsa böcker.
Det ligger böcker överallt - numer finns det ett tidskriftsställ på toaletten, och det ligger alltsomoftast ett par böcker där också. Sen kan man hitta böcker i köket, på verktygslådan (min stora jobblåda) i hallen, i träningsväskan, i ytterfacket på jobbväskan, på precis alla bord i hemmet samt i de flesta fönster. Detta driver emellanåt omgivningen till ett svårförståeligt vansinne, men jag älskar det.

Mannen som kom tillbaka från de döda av Gunnar Pettersson
Vägen till Gandesa av Rolf Yrlid
Fritt Nyhavn av Jolo
Berättelser från vidderna av Anne Roux
Bröderna i Klara av Erik Asklund
Drakens Gränd av Erik Asklund
En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Praktisk retorik av Göran Hägg
Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström
Det fagra landet av Sten Bergman
Den tomma stolen av Jeffery Deaver
Morden i Buttle av Annika Bryn
Stäppvargen av Hermann Hesse
Western story av Charley O'Keefe
På jakt efter Vilda Västern av Harry Kullman
Lögner av Al Franken
The lawless Decade av Paul Sann
Tankar om historia av Dick Harrison
Fruset offer av Giles Blunt
Dödskänd av Ben Elton
Ärans vinter av Claes-Göran Isacson
Om en pojke av Nick Hornby
Encyclopedia of Western Gunfighters av Bill O'Neal
Bäcka-Marcus på vift av Birger Lundqvist
Unknown man #89 av Elmore Leonard
Klara var inte Paris av Jenny Westerström
De ovanliga 1 o 2 av Åke Mokvist
Gangsters av Klas Östergren
Kambyses förlorade skatt av Paul Sussman
Målvakterna av Christer Isaksson
Vållande av Scott Turow

Sen kan man ju som omtänksamma kamrater fråga sig "varför, varför, varför?" Om jag ändå det visste - för till det här kommer ju ett rent osannolikt antal tidningar, nätsajter, kokböcker, fackliga och politiska handlingar. Och givetvis böcker jag håller på med eller har glömt att jag har! Det finns de som forskat om det hela och det börjar kanske bli dags att ta tag i den biten - eller så får väl jag och Sjölander, och fler därtill, starta den där stödgruppen för oss som missbrukar bokhandlar. Ni finns därute, det vet jag - tveka inte att anmäla ditt intresse!
Vill man läsa mer om mitt missbruk kan man alltid klicka på etiketten "Litteratur".