Den här dagen för 380 år sen...

Idag är det presidentval i USA. Det kan knappast ha undgått någon, inte ens om man vill. I enlighet med den kulturimperialistiska teorin är alltså Sverige idag långt mer intresserat av vad som händer i en personvalskampanj än eventuella olyckor, räntesänkningar och annat i Europa. Det är helt naturligt - vi vill ju så gärna ingå i en angloamerikansk sfär, trots att vi historiskt och kulturellt har långt mer nära band till Tyskland eller varför inte Frankrike?
  Vi har inte ens särskilt stora ekonomiska förhållanden med USA, annat än att vi också påverkas när den internationella vågskålen tippar åt endera hållet. Däremot kommer vi inte att påverkas mer eller mindre än världen i övrigt vare sig det är Obama eller Romney som segrar.
  Vi kanske inte ens får veta det idag; det kanske slutar i domstol. Och vi påverkas fortfarande inte, annat än att vår gemensamma avsky för fundamentalism kommer att bekraftas eller förnekas.

Men särskilt mycket betyder det inte.

  På dagen för trehundrasjuttio år sen, strax efter klockan tolv, skedde däremot något som skakade om ett annat Sverige, Svea Rike, och som skickade oss på en helt annan kurs. I ett annat land, i ett krig så jävligt att det satte en ouppnåelig måttstock för europeiska krig i nästan trehundra år, ända till 1914. Det Trettioåriga kriget, den Svenska Stormaktstiden

  På ett fält utanför den obetydliga orten Lützen red en tämligen fet och närsynt krigarkung vilse i en blandning av dimma och svartrökskrut. Han gjorde det för att han var en produkt av sin tid, för att han var krigare och för att han innehade ett icke oansenligt mått av personligt mod. Det var inte första gången han stormade fram med vapen mot fienden - det var 1600-tal och han var Gustav II Adolf (läs gärna Peter Englunds korta text om honom här)


  Han kom bort i den öronbedövande och oöverblickbara röran som skapades när två arméer brakade ihop likt noshörningar. Riktigt ensam var han inte, med honom red stallmästaren von der Schulenberg, kammarjunkaren Truchsess, den 18-årige pagen Leubelfing och livknekten, livvakten, Anders Jönsson. De talade tyska med varandra, givetvis. Eller vrålade.

Plötsligt omsvärmas de av tyska ryttare. En kula träffar kungen ovan vänster armbåge och krossar benpipan. Hans häst  Streiff träffas i manken, blir rädd och bångstyrig och är svår att styra. Gustav griper tömmen med höger hand, försöker få kontroll över Streiff men tappar då sin värja. Ett skott avfyrat av en överste Falkenberg smäller av och träffar kungen i ryggen under höger skulderblad. Efter en tidigare skottskada i slaget vid Dirschau kan kungen inte längre bära harnesk. Han bär ett älghudskyller, som en skinnjacka av älgskinn, som inte förmår stoppa kulan som slår in i hans högra lunga. Kungen är nu svårt sårad och sjunker samman i sadeln. Livknekten Jönsson försöker stötta den sårade kungen och skydda honom från kyrassiärernas hugg, kämpar desperat och tappert mot övermakten, men huggs själv ned och stupar. Gustav faller ur sadeln och blir liggande på marken, Streiff galopperar bort med tom och blodig sadel.
Den unge pagen Leubelfing har stannat vid Gustav Adolfs sida och försöker få upp honom på sin häst för att rädda honom, men det är svårt för Gustav är tung och har vid det här laget troligen tappat medvetandet.
Leubelfing träffas, såras allvarligt och faller till marken han med. Kejserliga ryttare, som helt säkert inte förstår vem det är de funnit, skjuter den hjälplöse kungen på nära håll genom huvudet. Kungen hade varit mer värd levande än död för dem. Men det är så här kung Gustav Adolf nu möter döden på slagfältet och klockan är strax före 13.00 på dagen. Det är en skoningslös och brutal affär.
När kungens kropp senare togs om hand, endast iförd en blodig vit skjorta,  kunde apotekaren som balsamerade Gustav II Adolf räkna till fem skottskador, två huggsår, ett värjstick och en krossad benpipa i vänster överarm.

  Det här är något som skapar en fullständig orkan i Europa. Den svenske kungen är död, katolikerna och De Kejserliga anar morgonluft. I Sverige, ett fyrkantigt land där Skåne, Blekinge och Halland, liksom Gotland och Jämtland och Härjedalen inte var med, men däremot Finland - var det nattsvart.



  Det här hände tolv år efter att ett gäng tjurskalliga engelsmän klivit i land vid Plymouth Rock på Amerikas östkust, ankomna med den mytomspunna Mayflower. Och att kunna räkna sina rötter tillbaka dit är väl ungefär så fin man kan bli i USA. Men när Gustav II Adolf dråsar i backen vid Lützen har de här religiösa flyktingarna jämnt göra med att överleva.

  Europa ser inte ut som vi förväntar oss - det finns inget Tyskland, det finns inget Frankrike, det finns inget Storbritannien. Vad som finns är en ohygglig mängd småstater, somliga inte större än en borg och en stad. Överlevnad och framgång berodde på hur duktig man var på att skaffa sig vänner.

  När Gustav II Adolf dör skakas allt om. Trots kriget, trots religiösa sammandrabbningar, fanns det en viss balans i Europa, knutet till ett antal starka personligheter. Alla var inte kungar, långtifrån. Somliga var vansinnigt rika affärsmän och bankirer, andra var legoknektar och rovriddare. Inte heller var freden det alla önskade - på den här tiden ansågs just kriget vara Den Enda Riktiga sysselsättningen, i synnerhet för en framväxande adel. Och mest av allt i Sverige, eller Svea Rike som det oftast kallades.


  Efter hans död utbryter ett kaos utan dess like. Det blir en huggsexa som varar i tio år, tills tillräckligt många dött, svultit eller flytt. Och under tiden växer en borgarklass fram, grunden för en medelklass. Men också nationella gränser skapas, anomaliteter som trehundra år senare leder fram till världskrigen.

  Det finns ju en viss sorts historiker som går igång på ordet "om". Vad hade hänt "om" Gustav II Adolf inte ridit vilse, utan tvärtom segrat vid Lützen?  Det finns två skolor här - dels de som drar på tok för stora växlar på hans inflytande över den europeiska scenen, dels de som vill tro att det mesta hade blivit som det blev ändå. Sakernas tillstånd, som det kallas.
  Och vad hade blivit av oss?

  Faktum är att i det här ganska kalla, glest bebodda landet i norr, (där befolkningstalet ansågs vara så strategiskt viktigt att det hölls hemligt) blev kriget det som utvecklade statsapparaten. Från den stillsamma centralisering som Gustav Vasa drog igång därför att han hade ett extremt kontrollbehov, skapades en central byråkrati och ett skattesystem som var absolut nödvändiga för att kunna bedriva den sorts storskaliga krig som Trettioåriga kriget var. Man skapade ett värnpliktssystem, indelningsverket, och mängder med mark delades ut till en klass av militära uppkomlingar, som i sin tur skulle ge folk och fä tillbaka till kronan.
  Döden vid Lützen påskyndade den här processen. Hade kungen överlevt hade nya allianser kunnat skapas och centralstaten hade dröjt. I synnerhet hade den tyska centralstaten blivit fördröjd - och hade kungen överlevt hade förmodligen den katolske kejsaren fått be om fred redan i början av 1630-talet.
  Det i sin tur hade besparat De Tyska Staterna ett fullständigt ofattbart lidande under många år, vilket i sin tur sopat bort mattan för det militäriska Preussen och galna härskare.

  Om detta vet vi inget. Men det som hände för 380 år sen i en galen röra på några åkrar i Tyskland var långt viktigare för Sverige än vem som blir president i USA idag....



Bilden? Ett utsnitt av Carl Wahlboms målning




 

 




 

Betalt för att tycka. Richelieu och jag.

                                                 

Åsikter har vi ju alla. Somliga av oss väldigt högljutt och ofta dessutom. Ingen skulle förmodligen komma på tanken att beskriva mig som en blyg viol i opinionsdiket. Jag tycker saker. Ofta på ren magkänsla, emellanåt lite mer eftertänksamt (faktiskt).  Och det finns massor med åsikter som jag aldrig ger luft åt på bloggen, utan nöjer mig med att utsätta omgivningen för det.
  Dessutom får jag numera tycka saker för betalning, jojomän. Jag får skriva krönikor för tidningen Arbetarskydd, och får betalt för det. Inte så jag kan leva på det, absolut inte, men ett trevligt litet tillskott. Framförallt är det ju ett kvitto och blommor till självkänslan.
  Krönikörer är ju inget nytt. Förr i världen kallades det kolumnister, och var ett hyfsat seriöst inslag hos dagstidningar, och mer kåserande hos veckobladen. Några kolumnister har blivit riktigt stora - Walter Winchell, för att han satte nån sorts egen standard som skvallerkolumnist, Damon Runyon för att en del av hans kolumnskrivande faktiskt tangerade god litteratur, George Orwell för att hans skrivande faktiskt var lysande och roligt. Vi har min favorit Jolo, Hr Ehrenmark, Allan Fagerström, som var både fruktad och älskad för sina texter, och en uppsjö andra, i Sverige ofta kopplat till de romantiserade tidningskvarteren i Klara. De var nästan alltid journalister, med god yrkeskunskap, och ändå det där lilla personliga uttrycket som gjorde att de lyfte ovanför annan text.
  Vissa hade en politisk inriktning - Gunnar Fredriksson i AB  - medan andra såg och fick en möjlighet att göra reportagetext utan att vara bundna av formen - Herman Lindqvist, innan han blev galen och militant monarkist.

  Jag gillar att läsa sånt. Förmodligen har det präglat mitt eget sätt att skriva. För det är mycket lite man är först med - redan på 1600-talet översvämmades storstäder av pamfletter, tryckta i lönndom, skrivna av samhällsomstörtande figurer, som ofta formulerade sig både roligt och drastiskt. I Paris sa kardinal Richelieu - ärkeskurken i De Tre Musketörerna, om nån minns den - att "hälften av Paris invånare skriver pamfletter, och den andra halvan läser dem..." Och därefter jagade han dem med samma iver som han jagade religiösa motståndare och adelns fiender.
  Så det är jag och Orwell och Jolo alltså....

  Svårigheten tycks vara att ha en jämn nivå. En bra lägstanivå, som en mig bekant journalist sa. Det måste vara ett helvete att behöva leva på sitt krönikerande (om nu det ordet finns). Det märks också när man läser genom olika samlingar. En del är bra, en del är bättre - men det riktigt usla finns nästan alltid i det som också upprörde folk mest.
  Orwell skrev nån hafsig text om folks sällskapsdjur, vilket gav floder av arga brev till redaktionen, långt fler än som kunde förväntas efter nån politisk text.  För mig är det uppenbart att den texten var brödskrivande och han var förmodligen inte särskilt nöjd - annat än med gensvaret.
  Hr Ehrenmark konstaterade nöjt att om en läsare hotade säga upp prenumerationen på DN efter nån av hans kolumner - så var det värt en middag på nån av Klarakrogarna. De allra värsta i det läget är förmodligen den förtorkade kärna som fortfarande har Svenska Dagbladet som husorgan.
  Vartefter har det här krönikerandet - tänk jag har så svårt för det ordet; det ger doft av isländska diktare och svensk historia - spridit sig i tidningarna. Numera är det svårt att undvika, helt enkelt. Den personliga touchen har blivit nåt slags nyhetsbegrepp.

  Just idag har jag i en papperstidning läst ett reportage om Stormen Sandy, där reportern konsekvent tittar ut "över förstörelsen", hon ser "människor som vadar". Hon har "uppdaterat sig via nätet"...
  Okey, det kanske är så det ska låta idag men hon är inte kolumnist. Hon är reporter, och förmågan att skilja på nyhetsjournalistik och kolumner var viktig för de som var först ute på banan som kolumnister. Som reporter skildrade man vad man såg, men det fick aldrig bli så personligt att det skymde det stora sammanhanget (vilket jag givetvis inte kommit på själv utan snott från Krigets första offer är sanningen av Philip Knightley).

  Den balansgången är förmodligen svår att gå. Men som läsare behöver jag inte så mycket förstahandsinformation om svältande barn i en krigszon för att begripa hur jävligt det är. Däremot vill jag ha en hyfsat neutral beskrivning av förhållandena, av maktspelarna. Precis som jag vill ha ett referat av en fotbollsmatch, inte reporterns personliga upplevelse av den. Det är väl det som är skillnaden mellan att göra en nyhetstext och en kolumn, antar jag.
  Inte heller är det så att alla som skriver kolumner - vi lämnar den där medeltida krönikan nu, tycker jag - behöver skriva böcker. Under hösten, så långt den nu har kommit, har jag läst ett antal mer eller mindre hemska böcker av svenska författare, eftersom jag fortfarande inte är på avvänjning för mitt läsmissbruk. Jag återkommer mer mer detaljerat avlivande senare, men det är alldeles uppenbart att somliga gör dig bättre i det korta formatet. Eller helst inte alls.

  Nackdelen med att ha betalt för att tycka är att tanketorkan kan slå till. Ännu värre är det att ha en deadline. Ändå har jag levt med deadlines i hela mitt yrkesliv - sista produktionsdag, inflyttning, slutbesiktning. Det här är annorlunda. Femtusen idéer som snurrar i huvudet och inget vill fastna som text. Det är då man ska vara rutinerad nog, kanske till och med skolad, att bara sätta sig ner och skriva. Så det blir klart. För man har ju betalt.

Förmodligen är det då de där mest provocerande texterna dyker upp. De där som får folk att sätta kaffet i halsen och skriva arga kommentarer. Numera är det knappast nån som hotar med att äsga upp prenumerationen, det skulle väl vara just Svenskans läsare då. Eller så blir det bara en text som ögnas igenom och glöms bort. Det är ju det som är faran med att ha betalt för att tycka.
 

Jag har 2800 tecken på mig för en kolumn. Det låter kanske mycket men alla mellanrum i texten räknas också. Fram hit har jag hittills gjort av med 5000 tecken, har man sett.
Det är dock inte alls dumt. Vi som är vana att få breda ut oss behöver lära oss begränsningens svåra konst, och jag har ändå bloggen att svälla ut på. Med åsikter och annat.
  Och nu är jag alltså nominerad till priset som Sveriges Bästa Krönikör. Stolt som en tupp är jag. I enlighet med den lutheranska arbetsfostran jag också genomgått i byggbodarna så är jag också lite generad. Beröm ska man skämmas för - vilket nog i sig är en klassmarkör som det ryker om.
  Konkurrensen är hård men jag är oerhört glad över att få vara med.

Och sen fortsätter jag väl ha åsikter om det mesta...




Bilden? Kardinal Richelieu. De hade lite stil på prästerna på den tiden. Bilden snodd från Wikipedia
 
 

 

Vänster eller höger eller mittemellan

När jag började blogga var jag nog plågsamt politisk. Skenade runt som en dålig poet som ska läsa sina senaste alster för en allt mer ovillig publik. Själv var jag rätt omedveten om det, ända tills en arbetskamrat lite stillsamt påpekade det - att jag tjatade rent tröttsamt om hur jävla usla borgarna var.

  Han visste det, sa han. Ändå hade han röstat på dem. Ganska mycket som protest, men också för att han var sig själv närmast. Ett uttryck jag tror att vi all känner till - när omsorgen om den egna plånboken, om ungarnas skola eller om jobbet blir viktigare än solidaritet med en osynlig mängd människor som far alltmer illa nånstans i ett utkants-Sverige, långt från de trygga uppfarterna i förorterna eller i planet till charterhelvetet.
  Han är inte alls ovanlig. Och för att kunna diskutera med honom var jag tvungen att vrida ner min ideologiska svada, lyssna på honom, och framförallt sluta behandla honom som en barnunge, som skulle fostras om vilket högersvin Reinfeldt är, hur vidriga kapitalisterna är och hur jävla fel han hade haft, fast lurad hade han ju blivit....

  Känner ni igen det där?

  Det är dags att bli lite politisk igen, med andra ord.

  Nå, på några ställen bland de lite mer än tusen blogginlägg jag skrivit kan det finnas texter som kanske vill ursäkta Reinfeldt en smula, som menar att Hennes&Mauritz ägare faktiskt tycker att föräldraledighet är bra, och att välfärd kräver att människor kan tjäna pengar.

  Det betyder - hos somliga - att jag är höger. Ungefär det fulaste som finns. Det finns inte vägs ände på vad man i det läget kan kalla mig. Blåsosse är ett ord jag numera kallas. Eller liberaldemokrat.

  Jag känner inte igen mig i det. Däremot känner jag igen tongångarna från  Kärnkraftsomröstningen 1980. Från ungefär samma människor faktiskt. Sen känner jag igen mig från en rätt hetsig SSU-tid. Från ungefär samma människor. Strängt taget känner jag igen dessa människor.

  Nå, vem bestämmer vem som är höger? Vem har sagt att det ens finns nån slags mall?

  Jag var för samkönade äktenskap och adoptioner långt innan övriga fackföreningsrörelsen ens ville ta i det. Jag har engagerat mig för flyktingar och papperslösa sen hedenhös. Jag är förbannat stolt över att bo i en kommun som var först i landet med Varannan Damernas på valsedlarna. Jag debatterar mot rasisterna på nätet och i verkliga livet så snart jag hittar dem. Min mejlbox fylls med dödshot och annan skit just därför. Jag har mist både jobb och blivit svartlistad för mina politiska och fackliga åsikter.
  Jag är faktiskt mot kärnkraft, mot israelisk aggression, mot amerikansk imperialism och mot gifter i både mat och jordbruk. Och monarki. Funderar jag närmare är jag inte så förtjust i sänkt restaurangmoms heller.

 Exakt vad är "höger" i detta?

  Och minns att jag skriver det inte för att jag vill ha beröm, jag skriver det för att det ska finnas nåt att prata om. För samtidigt är jag också mot svartklädda idioter som kastar sten på politiska motståndare, jag är emot Hamas (så det brakar om det), och jag är mot iransk imperialism. Däremot vill jag ha ett försvar värt namnet, att folk som bryter mot lagen i Sverige ska straffas oavsett ursprung och kulturell bakgrund, och att människor ska kunna starta företag inom vård och omsorg, och tjäna pengar på det.
 
  För en kategori människor - ungefär samma sorts människor som faktiskt höll på att göra mig till kärnkraftsförespråkare tack vare sitt fullkomligt rabiata och svartögda hat (jag kan inte hitta ett bättre ord) mot de som tycket annorlunda - är jag därmed på den svarta sidan.

  Skärp er.

  Det som irriterar mig mest är den här sortens dagislogik som dyker upp. Den finns i alla partier ska gudarna veta. Och yttrar sig i lättförståeliga teser av typen, på olika nivåer:

  - Kasta ut svartingarna så får pensionärerna mer att leva för.
  - Folk som begår brott ska straffas hårt, så de lär sig....
  - Ta bort alla parkeringsregler så blir det lättare att parkera
  - Förbjud vinster i privata vårdföretag så blir det mer pengar till den offentliga vården.

  Inget av ovanstående är sant. Verkligheten är alltid mer komplicerad än så. Det som är trist är att, i likhet med kärnkraftsomröstningen, övergår samtalet blixtsnabbt till verbalt handgemäng, där fakta inte spelar nån roll, utan det handlar om känslor. Och det är då politik kan bli farligt - därför att då ligger populismen nära till hands.

  Jag är inte intresserad av det. Jag vill kunna problematisera viktiga frågor utan att min politiska kompass ska ifrågasättas. Jag vill kunna föra ett politiskt samtal utan att bli utskälld för att jag stöder "utsugarna" Framförallt vill jag inte lämna över den politiska spelplanen till nån slags ideologiska talibaner, som anser sig satta av Gud (eller Marx då) att tala om vad som är demokratisk socialism eller inte.
  För det är inte socialdemokrati. I detta parti är kanske spännvidden större än inom hela det övriga politiska spektrat, och det måste vi förhålla oss till.

  Kompromisser och pragmatism. Intressegrupper och verklighet. Vad gynnar flest? Fördelningspolitik. Sånt ärt socialdemokrati. Inte en massa ideologiskt tjafs som numera tydligen ska vara bärande.

  Jag är fortfarande en förbannad sosse. Jag tror att allt för stora klyftor i samhället är det farligaste som finns. Att inte kämpa för att alla ska ha ett bra liv är en cynisk uppfattning - och de som tycker så har jag mycket lite till övers för. Och samtidigt vill jag ha ett Sverige där alla kan göra sin grej, där alla känner att de har alla möjligheter.

  Det är den balansgången som är viktig.

 





 

En miljon saker att göra innan man dör

  Jag har flera bekanta som är upplevelsemissbrukare. Far världen runt, badar med hajar, liftar i laglösa trakter, tappar bort passet i länder där man inte ska göra det, upptäcker tropiska stränder där inga tyskar varit än - kort sagt, de tittar på saker. Kliar den där adrenalinnerven. Fast givetvis bara lite lagom - det finns alltid en livlina, även om det bara är ett telefonnummer till en svensk ambassad.
  Vi pratar inte rådigt folk som bryter lite eget land i ödemark, hämtar sin mat i skogen och syr sina kläder av björnfällar. Vi pratar upplevelsemissbruk.
  Sen kommer de hem och tar ett påhugg på krogen eller sjukhus i ett par månader, pratar om hur litet Sverige blivit - i synnerhet de där som bott sex veckor i New York - och sen drar de iväg igen. Killarna tatuerar sig och får blodförgiftning, tjejerna förälskar sig i nån exotisk man.

  Vi andra får ju genomlida berättandet, varenda en har en egen liten sida där de lägger upp solskensbilder som skär i hjärtat på en när man skådar Det Svenska Höstrusket. Förmodligen är väl det halva nöjet - jag hörde om en tjej som på flygplanet enbart tjatade om att hon och hennes kille fort som fan måste få upp bilderna, så hennes kompisar kunde bli riktigt avundsjuka.

  Det finns TV-program, av den där mer hjärndöda sorten, som handlar om saker man måste göra innan man dör. Hoppa fallskärm, skjuta med ksp, sniffa helium. Eller ligga med en porrstjärna; det var tydligen aktuellt i nåt av de utländska programmen. BerlusconiTV.

  Och jag funderar på varför ingen tycker det känns viktigt att jobba i ett soppkök, i varje fall en vecka innan man dör? Eller göra volontärarbete i ett flyktingläger? Det behöver inte ens vara så exotiskt - varför inte ställa upp som kontaktperson för nån ensam människa, inskriven i omsorgen? Promenera med nån gamling som vill ha promenadsällskap? Varför är inte det nåt att göra innan man dör?

  Minnen är färskvara, tro mig. Jag har också riskerat livet mer eller mindre organiserat ett flertal gånger, tuggat järn, haft adrenalinkickar som fan - men inte har jag nån större nytta av det nu. Det är inte det som jag minns mest eller bäst. Det jag minns bäst är när man hjälpt någon. Mänsklig tacksamhet är något man bär med sig långt mer än ett par gallskrikande sekunder i fria luften. Vare sig det är ett par mörka ögon över en vattenflaska i ett flugigt värmeinferno, eller en uteliggares hesa "tassaruha" när man ger honom extratröjan.
 
  Visst, det finns några som gör båda delarna. I varje fall hoppas jag det. Trampar runt i pittoreska - ett ord som betyder att det är fattigt och jävligt men vackert - miljöer, och kanske också rycker in med dikesgrävning eller vaccinationer i favelhan. Och kanske får ett minne att ta med sig på gamla dagar.

  För minnen är färskvaror. Man kan inte suga på en resa till Ibiza 1984 i all evighet - vi fungerar inte så.  Exakt vilka sinnen som triggas vet jag inte, men jag är bergsäker på att ingen blir lyckligare idag av en resa de gjorde då. Vi har också en förmåga att slipa ner kanterna på våra minnen - solen sker även när det regnade när vi var små, eller hur?

Åh, det finns ohyggliga mängder saker jag vill göra innan jag dör. Böcker att läsa, människor att möta, sånger att sjunga (med risk för att bli som Ranelid; för övrigt en författare som jag hoppas slippa innan jag dör).
Och i dagens samhälle kan vi göra, kanske inte allt vi vill göra, men långt mer än generationerna före oss. Om jag jämför med min mormors modesta drömmar lever jag i ett paradis; jämför jag mig med Arvtagarnas drömmar är jag rent fantasilös.
  Faran jag ser med det här är att bara vissa kan få uppfylla sina drömmar, och jag är inte så dum eller cynisk att jag tycker att det minsann är upp till var och en. Vi vaggar olika i livets bassäng, och det finns ganska många som får stå vid sidan av och se andra glida i en egen körbana, förbi köer och otrygghet. Inte heller känner jag nån tröst i att det alltid har varit så - det är ett argument som höll på femtiotalet, men idag är inte människor villiga att tiga stilla, bita ihop och vara nöjda med en enstaka Ålandsresa, när grannen åker till Medelhavet på sommaren och till fjällen på vintern. I synnerhet inte när glappet mellan de som har det ganska bra och de som har det alldeles förtvivlat faktiskt växer.

  Orättvisa är inte en norm, helt enkelt. Och i min lilla lilla värld är det viktigt att alla försöker göra skillnad. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så klia ditt ego litegranna, och ta ett pass i soppköket, eller föräldravandra, eller städa föreningslokalen eller stå i fotbollskiosken. Så har du en sak mindre att göra, på den där listan över viktiga saker....


















 

Det är i höstmörkret man behöver nån

Häromveckan hjälpte jag en granne att flytta. Det var inte alls planerat, men jag mötte honom i trappan när han försökte släpa ner möblerna. Alldeles ensam var han, lördagkväll. I soffan satt hon som skulle bo kvar, och sa ingenting. Han var tillkämpat och överdrivet pigg och vitsig, hon sa ingenting.
  Han hade inte mycket - det var delar av ett pojkrum som nu skulle tillbaka till föräldrahemmet för lagring, lite kartonger, kläder, CD-skivor, affischer. Inte ens en släpkärra full.
  I hallen stod en barnvagn för ett ganska litet barn, som jag vare sig hörde eller såg. Hon i soffan hade ett vinglas framför sig, som hon inte rörde, och stirrade på TVn. Hon sa ingenting.

Det var hemskt.

Jag var helt slut när jag hjälpt honom färdigt. Inte för att det var jobbigt att kånka i trapporna; sånt orkar den arma kroppen fortfarande med. Utan för att det var jobbigt att befinna sig i en oartikulerad istid, mitt emellan två människor som förmodligen vid något tillfälle sagt att de älskade varandra, och som nu uppenbart inte gjorde det längre. Som hade sagt saker färdigt.

 Så jag satte mig i min egen soffa, i mitt trygga hem, lyssnade till vrålen från Arvtagarens rum där utomjordingarna föll som käglor för olika dödsstrålar, och tänkte: Herregud, hoppas man slipper det där. Aldrig mer. Ja, inte utomjordingarna. Separationen.

Fast ändå inte.

Ikväll är det höstmörker ute på riktigt. Jag är ensam. Arvtagerskan har flyttat till eget, jojomän, och brakar bara förbi i snabba räder för att kolla av läget. Arvtagaren bestämde sig för att bo hos sin Ömma Moder en vecka. Så du får vara ifred ett tag, fnös han.

Men jag vill ju inte vara ifred. Det har jag aldrig velat. Och ibland funderar jag på om det är det som gör att jag lever ensam. För när man är ensam funderar man alldeles förtvivlat mycket på varför man är ensam. Jag känner ingen i en relation som funderar särskilt mycket på varför just de är i ett förhållande. Vilket är märkligt. En vacker dag kan man, som mina grannar eller som jag själv, bara stå där och undra vad som hände...

Så man letar fel. Man pratar för mycket, man pratar för lite (fast då om viktiga saker, som känslor). Man är för försiktig, för artig, för bufflig, för trevlig (jodå). Man är för flexibel, man är för stelbent. Och som femtioårig byggnadsarbetare känner man emellanåt ett stort behov av att gå ut på gatan och skrika: Men hur fan ska man vara då???

Sen tränar jag litegrann, får ner pulsen, och blir snäll och trevlig igen. Livet är ju rätt bra. Förutom alldeles uppenbara ålderstecken, som att jag stup i kvarten måste säga "när jag började jobba för trettio år sen.." eller att "...på den tiden..." har jag inga problem med att vara femtio heller. Runt hörnet kanske, kanske en ny karriär finns - där kroppen inte tar lika mycket stryk. Jag har kvar det mesta av håret och tänderna, och vaknar inte halv fem på helgerna. Jag har roliga vänner, det finns människor jag kan ringa mitt i natten om det kniper.

Men det är bara det att när höstmörkret kryper på en....så känns lägenheten lite för stor och lite för tom. Det finns inga tända ljus i världen som hjälper mot det. Inte ens en katt som lindar sig runt benen. För det måste nog vara en katt. Jag har haft hund och en sån här kväll var det ingen tröst att behöva klä på sig för en evighetspromenad i grannskapet, trots morska utfall mot papperskorgar och kvarglömda cyklar.

  För vad är det man söker? Det kanske är viktigare att fråga sig det än att bara rota i sitt egna bottenlösa inre, för där har väl de flesta av oss rotat i hela våra liv. Och svaret på detta är naturligtvis att det vet man inte - förrän det står framför en. När saker liksom klickar till, när man skrattar åt totalt humorbefriade skämt, när man har överseende med saker som kunde ha förvandlat en till seriemördare i en annan tid. När man vet.

  Men tills man vet, så får man njuta av höstmörkret.

 
 
 

För nordmännens svampraseri bevare oss Herre Gud

Oj vad folk plockar svamp. Bekanta lastar glada in ovilliga barn i bilen och brakar ut i Den Uppländska Urskogen i jakt på skogens guld, eller vad det heter. Därefter går di medelålders framåtlutade och skaffar sig träningsvärk medan de ovilliga barnen gnäller över att det inte finns täckning på mobilen. Dessutom förekommer i svampskogen också det största föraktet för allemansrätten som jag sett, oavsett turistnäringen - det är en ren skymf, som i äldre tider enbart kunnat lösas med envig, om man hittar nån annan på sitt svampställe! Vad gör de här? Och varför har de med sig en glad dalmatiner som skrämmer barnen och välter svampkorgarna? Vet de inte hut!
  Med bistra miner och under tystnad inleds då plockandet, som kommer resultera i onda baklår och förkylning, i synnerhet om det börjar regna också. Vid just de tillfällena dyker urgamla instinkter upp och trots att barnen gråter biter mor - oftast mor - ihop tänderna och tänker ICKE ge upp före inkräktarna...

  Väl hemma ska de rensa och tillaga svamprätter, som de gärna bjuder på. Huset fylls av doften av vidbränt smör.

  Missförstå mig inte, jag äter svamp. Emellanåt med glädje men alltför ofta av artighet. Svamp är nämligen inte särskilt spännande, och i stort sett utan näring. Därför hamnar det långt ner på Calle Fridéns NEA-index. (NäringEfterAnsträngning). Man måste plocka ihjäl sig för att få nåt som fyller en mage, och dessutom ska det ju rensas. Dessutom är jag rätt trött på den mesiga kantarellen, som är ungefär det som den vanlige svampplockaren vågar ge sig på.

 Många gånger har jag hört att man inte ska skölja svampen, men efter ett liv bland kastruller och med många kockar i umgänget, vill jag, trots min avoghet mot svamp, ta död på den myten. Det går jättebra att skölja svampen, i det som i köksvärlden kallar kort vatten. Svamp som plockas utomhus har nämligen blivit blöt tidigare, utan att skada den. Så skölj på ni - det gör man i köken. Sen kan ni låta svampen rinna av på en handduk. Det går fortare så.
  Under en period av mitt liv regerade jag en kokvagn - vi utspisade 200 hungriga och trötta värnpliktiga fyra gånger varje dag. En av kockarna var utbildad kock - vilket måste ha varit ett rent misstag, för vi andra var snickare, typografer, chaufförer och studenter. Å andra sidan körde de riktiga kockarna lastbil eller byggde broar, med den vansinniga logik som värnplikten innebar. Hur som helst, den kocken fnös åt kantareller, men var en jävel på murklor, soppar och champinjoner. Och höjde nivån på ärtsoppan till gudomliga höjder, så visst kan svampen betyda nåt.

  Men nånstans finns det säkert en historisk förklaring till detta svamperi. Så långt tillbaka man kan gräva har man funnit att människan ätit svamp, fast inte i Sverige. Här startade det på 1700-talet, om jag minns min Kulturradio rätt, efter franska influenser. Ack dessa fransmän!
  I själva verket fanns det en gedigen misstro mot svamp, manifesterad via diverse öknamn "kärringafis, paddehattar, puggehattar, koäta, vargfis, trollhatt eller huggormshuvud"

  Som tillskott i folknäringen har det alltså inte haft nån större betydelse.

  Som social företeelse har det däremot mer intressanta aspekter, vilket torde vara uppenbart när det står bilar parkerade kors och tvärs på skogsvägarna, och folk i glada färger och gummistövlar dundrar runt och stör småviltet. Däri ligger nog svampens betydelse idag - samt naturligtvis att få stöka och böka lite i Det Nya Köket, med färgkoordinerade skåpdörrar. Det känns...genuint. Och det finns givetvis en direkt koppling till bullbakeri, surdegar som ska sättas, och söndagsmiddag runt ett vackert bord med hela tjocka släkten.

  I dagens samhälle saknar vi kanske den där trygga samvaron, som vi minns från uppväxten. Jag gör det ibland - slottsstek på söndagen, koka sylt. Mormors nybakade bullar. Det är väldigt mycket i våra sociala koder som är knutet till vad vi äter och dricker. Det är därför vi måste ha kök med en miljon funktioner och möjligheter. Och så glömmer vi bort att den där slottssteken för fyrtio år sen tillagades med minimalt med teknik. För att ta ett sidospår - vill vi bygga billigare kunde vi gärna förenkla köken.
  Allra mest syns det väl vid jul, där många drömmer om en jul hemma med tindrande barnaögon och enorma julbord, skinka och glögg. Och i brist på det, under den från helgdagar löjligt befriade hösten, får väl svampen fylla det behovet. Att äta och träffa familjen.

  Om man nu hittar dem, släkt och svamp.

  Själv har jag aldrig sett en svamp i en svampbok som ser ut som de man hittar i skogen, men däremot har jag gått skallgång efter vilsegångna - de gånger jag följt med kvinnliga vänner, ofta lockad med utsikter om andra äventyr än svampplockning. Därför att det är sällan man tappar bort sig så totalt som i en regnig skog.
  Ni vet ju hur det är. Det lyser gult under ett träd och dit rusar man och avverkar odlingen som en terrier i en matskål. Därefter ser man nästa gula fläck och skenar dit. Och en till. Och en till. Men när man sedan lyfter på huvudet har man inte en aning om var man är. Och sällan är skogen tystare och mörkare och blötare än då.
  Man har inte en aning om var man kom ifrån, och man vet inte var man ska gå. Och på vilken sida av träden låg de där jämra myrstackarna? Kan jag göra upp eld med pinnar? Varför har jag inte ett överlevnadskit med elddon, fisklina och älgstudsare?
 Det kan vara spännande minuter det där, tills man hör den irriterade rösten hos den svampplockande kvinnan: "Är det här du är? Kom nu, vi ska åka hem nu" Alltid vid dessa tillfällen är man alltför ivrig att förklara sin bortavaro - och man blir alltid genomskådad...

  Nä, svamp kan man plocka på torget.




 

Sjuk eller jobba?

Det finns två sorters sjuklingar, fick jag lära mig när jag började jobba. De som är sjuka på jobbet och de som är sjuka hemma. Underförstått var ju att de där som var sjuka men jobbade ändå, var galna men rekorderliga. De som var sjuka och hemma var en sämre, men odefinierad sort. Givetvis ända tills Berra, som var den som med stilenlig tordönsröst bjöd på omdömet, själv vaknade en måndagmorgon och inte ens kunde kliva ur sängen. Då var han inte en sämre sort, utan det var MEST SYND OM HONOM I HELA VÄRLDEN och hans ungar och tant var ELAKA OCH OMÄNSKLIGA som inte begrep det när de stillsamt påpekade att han nog fått en förkylning.

Själv tar jag varje influensa som en personlig förolämpning sen dess. Det ger det hela lite stil i varje fall.
Men det är sällan jag är sjuk måndagar - sedan tidig ålder har jag blivit ibultad att man går till jobbet, och vid min normala uppstigningstid är jag hur som helst så bedövad att jag knappt skulle märka ett brutet ben. Alltså befinner jag mig plötsligt i boden med kaffet, och det lätta illamåendet blir inte märkbart förrän matlådan ska ätas. Är jag inte hungrig är jag nog sjuk....

Nä, jag är sjuk på helgen istället. På fredagen slår det till - vill inte äta upp. Men man håller ut, det är ju snart helg. Svetten och snoret rinner, jag låter mer och mer som Barry White än som min naturliga - och charmiga! - blandning mellan Åke Söderbloms Söderkis och Michael Jackson, och huvudet spränger när man böjer sig framåt. Av nån märklig anledning sammanfaller alltid sjukdom med arbetsmoment som innefattar en massa golvjobb.
Och sen stupar jag i säng hemma, ska bara sova en stund. Vaknar efter ett par timmar och nu har jag feber. Intalar samarbetsovilliga hemmavarande barn att skaffa hem hämtpizza om de nu nödvändigtvis måste äta, och återvänder till sängen, fast nu utan ytterkläder.

Lördagen är ett liv i förfall, oklädd och med hasande gång. Hemskast är om tvättstugan är bokad, eller om det - ännu hemskare - är nåt roligt på gång. Fredagens modesta utsvävningar är ju bara att glömma, och man inser att lördagen kommer innefatta oerhört usel TV, té och vad som nu finns i det avätna kylskåpet, om man har hemmavarande tonåringar. Som för övrigt ser på en med ogillande.
Jag har ett ganska intensivt socialt liv, ojämnt fördelat mellan samhällsfrågor (70%) och traditionellt ungkarlsliv (30%), och att bli rånad på de där 30 procenten, som oftast försiggår under fredag och lördag, är långt mer plågsamt än att tacka nej till fackligt uppsökeri. Faktiskt. Uteliv med dans och galanta damer är långt roligare, och fick jag en kvart på mig skulle jag nog kunna motivera det som en del i byggandet av ett bättre framtida samhälle också.

Det betyder att jag inte bara är sjuk, utan på dåligt humör också. Som de hemmavarande märker och kommenterar flitigt och spydigt.

Själv tycker jag dock inte jag är gnällig. Ack nej. Jag diskar och plockar undan, lagar mat och slänger sopor, men stubinen, som brukar vara lång, är ganska kort. Det blir korta, feberframkallande aktivitetsryck, följt av både en och två och tre tupplurar. Och dessutom fullständigt ologiska utbrott mot döda ting - en dator som hänger sig är en förolämpning, en mjölkförpackning med två milliliter kvar är en uppmaning till dråp.

Dessutom funderar jag på när jag ska bli frisk. För på måndag måste jag stå på jobbet. Det var ytterst länge sen jag hade ett jobb där jag inte hade måndagen inbokad. På ett bygge löper produktionen obönhörligt, utan hänsyn till sjukdom. Cheferna älskar män i femtioårsåldern med stora lån; de jobbar alltid. Och på mitt företag finns det icke en gubbe till att ta av. Inga reserver. Det är ju så med oss som jobbar inhyrda.
Visst borde jag vara hemma, men det går inte. Det är en mental spärr som jag förmodligen behöver ha hjälp med, eller bli inlagd på sjukhus, för att häva - man är på jobbet på måndag.
Mamma kallade det att vara slav under Luther. I den ytterligt konservativa miljö jag arbetsfostrats i kallas det knegarmoral, och det är jävligt svårt att bryta mot den kodexen. Arbetet är så oerhört kopplat till våra liv, och det kommer också att knäcka oss så småningom.
För det är ju inte bara jag, och inte är jag stolt över det heller. Det bara är så. Vi är många som kommer snora eller ha feberblanka ögon på jobbet nästa vecka, och inte bara för att sjukersättningen är usel. Det handlar nog mest om att man är solidarisk med sina arbetskamrater, hur konstigt det än kan låta. Fast det egentligen betyder att man är solidarisk med sin arbetsgivare.

Alltså fyller jag kroppen med piller av tveksam natur, och dricker illasmakande drycker med påstådd friskhetsverkan. Gemensamt för dem är att överkonsumtion så att säga ger bieffekter i fel ände, så plötsligt är man både förkyld och i stort behov av en ledig toalett. När behovet kommer så kommer det, om man så säger.
Korsorden är både korkade och svåra, böcker är ointressanta. Gudskelov har vi fyllt huset med serietidningar, och TV-programmen kan ersättas med filmer. Ännu mer gudskelov är att jag inte längre har nåt husdjur som svårmodigt sitter framför ytterdörren och kräver en jättepromenad, givetvis enligt regeln att ju sjukare husse, desto längre promenad. En regel som för övrigt brukade sammanfalla med att ju värre väder det var, desto längre ville hunden gå.

Och sen vaknar jag på söndagen och mår bättre. Inte riktigt jättebra, men det finnes hopp. Solen lyser, Arvtagaren dammsuger sitt rum utan att behöva hotas med datorförbud och det har kommit ett gulligt krya-på-dig-sms under natten, från nån som tydligen saknade mig under lördagens roligheter. Istället är jag hungrig, och när jag är hungrig kommer det att likna julöl hos Harald Blåtand för att stilla det. Är kylskåpet tomt, och det finns risk för det, blir det en snabb vända till min lokala Coop-butik, där jag köper tvärtemot den ekonomiska princip som innebär att man ska vara mätt och nöjd när man handlar.

Och sedan går söndagen, fortfarande snorig men utan feber, och man inser att det blev som vanligt. På måndagen kommer klockan ringa okristligt tidigt, man vacklar upp trots knakandet i ovilliga leder, slår igång kaffet och sen är det som vanligt igen

Kärlek är kärlek, även olycklig kärlek

Underbart att se den här reklamfilmen....

Jag litar inte på chefen...

Ny krönika i Arbetarskydd! Läs här, och kommentera gärna!


Bilden? Hur det ska se ut vid sanering. Läs mer hos Industrisanering

Om att skriva med stil...

Jag har blivit allt kräsnare med vad jag läser ju äldre jag blir, och ju mer jag läser. Tyvärr betyder det att det är allt färre som verkligen får mig glad eller upprymd, eller förbannad. Emellanåt kan jag, med nån slags von oben-fnysning, lägga ifrån mig den senaste topplistedeckaren därför att den som skrev faktiskt skriver så rysligt illa. Språket stör mig.

Som liten drogs jag emellanåt av min farmor med på kaffekalas hos märkvärdiga människor, som talade med varandra om saker ointressanta för en nioåring, och efter ett tag återstod bara att fly fältet och ge sig på upptäcktsfärd i huset. Alldeles för ofta var jag ensam unge där, och tur var väl det, för lillgammal och beskäftig hade jag, som det heter, svårt att interagera med främmande ungar, som oftast ville spela boll eller prata om saker jag inte hade en aning om, som fotbollsspelare eller popidoler.

Men det fanns nästan alltid en bokhylla, eller hela rum med böcker, ty det här hände på den tiden då tecknad film var något som avnjöts på julafton eller bio, och de enda tecknade serier som gick att uppbringa i de här husen var nån sorts blodfattigt och präktigt i Lyckoslanten.

Alltså slog jag mig ned bland böckerna, en upptäcktsresande bland Baptistförbundets årsskrifter, väl tummade moraliska skrifter och annan uppbyggelig litteratur. Vilket var en fasa, för trots att jag var lillgammal var jag inte särskilt välartad, fast jag dolde det väl.
  Emellanåt sprang man ändå på guldkorn. Så kom jag över Röde Orm, Martin Eden av Jack London, Hjortdödaren av Fenimore Cooper och Gula Brigadens Hjältar (en idag fullkomligt oläslig pojkbok från sekelskiftet, där frejdiga svenskar bankar skiten ur tyskar under trettioåriga kriget). Allt detta hemma hos en pastor i Baptistförbundet, som dessutom lånade ut alltihop. Tillsammans med Slipsen i Krakow, av Jan Olof Olsson, oftast kallad Jolo.

Jolo har därefter varit en återkommande följeslagare, och det är hans fel att jag läser som jag gör och skriver som jag gör. Han lyckades vara intressant både för nioåriga vanartiga gossar och för pastorer i Baptistförbundet.
Nu är det ju inte bara jag som tycker det - jag kommer från en läsande familj, lindrigt uttryckt, och det visade sig att han även fanns i hemmets boksamlingar. Och som jag läste.

Jolo har nämligen stil, fast det begrep jag ju inte då. En slags lätt ton i ordval och meningsbyggnad, som gör att det låter som han skriver som han talar. Visst, han var också journalist, som jag skrivit om tidigare, men han hade också en helt sanslös bildning. Han skrev populärvetenskapligt om krig och elände, om operatenorer, om utsikten från Sjöbjörnsbacken i Gröndal och om skånska gästgifverier.
Nånstans tror jag att just det där med bildningen - och då menar jag inte vad man läser sig till på högskola, utan den sorts bildning man får när man fortsätter vara nyfiken hela livet - är gemensamt för många av de jag gillar. De kan så mycket, sa byggnadsarbetaren avundsjukt.
Det mesta av Jolos texter kom ju först i tidningen, på den lätta sidan, men det är i samlingarna där guldkornen finns. Det är där jag hittar Cyrus Wallén, marmorarbetare och kassör i Stockholms stenhuggarfackförening.
Denne man, född 1885, icke alls obetydlig, men föga känd, tog sig på ålderns höst tid att skriva ner sina minnen i en bok, "En Södergrabb växer upp" där han för sina närmaste ger en närmast exakt beskrivning av allt som fanns i hans fattiga barndomshem. Slasktratten, fyllbultarna, polisen med sin kask på huvudet, gasljusen - och han gör det med stil, en helt ofattbar elegans.

Det är det Jolo fastnar för - att autodidakten (googla!) vågar sig på att skriva, och dessutom gör det bra. Sånt är också stil, och det älskade Jolo. Privat var han en snobb, en anglofil med förkärlek för tweed, engelska regementsslipsar och pipor, men inte alls provocerande. Här kommer istället Jolos nyfikenhet fram - man känner mellan raderna hur han egentligen vill veta mer om denna karga arbetarmiljö som var så nära men ändå så långt borta för honom, medelklassbarnet från Norrmalm.
Att våga leka med grammatiken, pröva gränserna för vad språket tål, är också stil. Men bara om det lyckas skyndar jag mig att säga. Det finns ju risker med det vågspelet - att skriva låååånga meningar med mängder av semikolon och inskjutna satsförkortningar, och lyckas med det är få förunnat. Läs Vilhelm Moberg så förstår ni vad jag menar. Sen kan ni läsa valfri drapa av Jan Guillou. Vilket torde bevisa tesen att alla journalister inte nödvändigtvis blir författare som skriver med stil....

Man måste också arbeta med sin text, skriva om den många gånger. Smaka på orden, byta ut, skriva om. Framförallt måste man ha en idé om vad man vill skriva om - och gärna också ha en aning om vad man skriver om. Det är därför jag har svårt för Mankell - alltför många av hans "polisromaner" är schablonistiska, alltför många av hans intriger är krystade - och när de är det faller stilen som röda byxor på medelålders man.
När författaren däremot vet vad han talar om, då kan han eller hon emellanåt vara oerhört underhållande trots sin stil, eller avsaknad av stil. Som Leif GW Persson, som jag begick lustmord på här. Och precis som Jolo är Leif GW Persson bildad - se där kopplingen igen. Samma koppling kan göras till Frans G Bengtsson - som alltså skrev Röde Orm - som hade en nära nog encyklopedisk kunskap.
Visst, det finns andra också - som ger sig på promenadjournalistiken, som den här sortens nedsläpp i verkligheten kallas. Vill ni läsa mer om det, eller om Jolos stil, kan ni göra det här

Om jag bara en enda gång når upp till Jolos höjder vore jag stolt. Annars är jag fullt nöjd med att nå upp till Cyrus Walléns...

Visst, det finns en del som luktar antikt och gubbigt i Jolos texter - men man måste minnas tiden. Det var en annan tid - när Stockholm var en svartvit film, med vänstertrafik, pilsner och folkskola. Få, om någon, har skildrat framväxten av Stockholm och Sverige idag så exakt som Jolo. Få har varit så besatta av att lätt och smeksamt berätta saker - för det var det han var besatt av, och han gjorde det med en sån elegans. Smaka på det här:

"I julis sista tomhet uppsteg jag ur tunnelbanans station vid Skanstull, norra ändan, gick några steg på Götgatan, vek om hörnet till Blekingegatan, riktning Allhelgonakullen, tittade in i det lilla antikvariatets fönster, sedan i antikvitetsboden, och baxade upp porten till den tomma fastigheten Blekingegatan 32.
Rivningsfärdigt, förödmjukat, nedspillt, prisgivet; en dyster trappuppgång, gamla skjul på gården, svindlande piskbalkonger"

Jag tänker att hade jag kunnat, vågat, skriva så hade min svensklärare tagit av sig glasögonen, putsat dem med den äggfläckiga slipsen, och sagt - det duger inte. Gör om, gör rätt. Vem tror du att du är, Albert Camus - börja en mening med fyra adjektiv?


Jolo vågade. Det är det som är stil.
För det var en annan tid, när stil inte kunde köpas för pengar. Å andra sidan kan man nog, när jag tänker efter, inte göra det nu heller....

Bilden? Grabbar som kan bära hatt med stil. Både Paul Newman och Lee Marvin var, trots sina machoroller, radikala i sina åsikter. Newman var ända till sin död övertygad fredsvän och miljöförkämpe. Men förvånande är att Lee Marvin, mannen som gav grymheten ett ansikte i mängder av actionfilmer, också var fredsvän, trots att han, precis som Newman, slagits mot japanerna i Stilla havet (och blivit skjuten i ändan). Han var dessutom en av de första kända amerikaner som helhjärtat stödde gayrörelsen.
Och de hade stil. Till och med Marvins bakvända slips har stil. När den bärs av honom.

Blekingegatan 32? Garbo växte upp där....

Men var ska de bo?

Häromdagen hörde jag på radio ett obekant alliansspöke som försökte försvara den urusla och obefintliga bostadspolitiken med att det visst fanns tillräckligt med bostäder - problemet var att "flyttkedjan" som han kallade det, inte fungerade.
Kort och gott är det en - i den vanliga världsfrånvända liberala katekesen - symbol för hur gamla människor säljer sina stora villor, varpå en ung barnfamilj flyttar in, och släpper därigenom en större lägenhet, dit en mindre barnfamilj kan flytta, och då släpper de sin lilla lägenghet dit det gambla paret flyttar.
I en ideal värld, alltså.

Eller i en värld som fanns för trettio år sen.

Problemet med alla dessa tänkta modeller är att de alltid baserar sig på åratal av statistik, där alla förändringar är små. Och glor man bara benhårt på dessa modeller ser man naturligtvis inte verkligheten.

I verkliga livet blir gambla människor allt friskare och lever allt längre. Dessutom bor de i allmänhet billigt i sina stora hus, långt billigare än de skulle bo i en mindre ny lägenhet. De har dessutom, i varje fall i Stockholm, goda möjligheter att få statligt subventionerad hjälp med städning och gräsklippning. Så alltså flyttar de inte.
Mot denna bistra verklighet, som rubbar flyttkedjan, är just nu svaret att inte bygga alls. Bostadsbyggandet går under 2012 mot en allt lägre nivå, vilket driver upp priserna på de lägenheter som kan köpas.
Ett annat fel i den här tänkta modellen är att unga människor låna miljoner för ett anständigt boende, vilket de knappast är trakterade av. I takt med att gambla människor blir allt yngre och friskare, blir unga människor vuxna allt senare, och bor kvar hemma hos sina stackars medelålders föräldrar. Vilket jag skrivit en hel del om, bland annat här

Ett ännu större bekymmer är att det inte finns nån bostadspolitik i riket. Definitivt inte från en marknadsblind regering, men inte heller från oppositionen. Inga av de krav jag hört på sistone tangerar ens att vara en lösning på bostadsbristen. En hel del är populism, en hel del är fel, en hel del är önsketänkande.
Idag ska jag lyssna på Stefan Löfvén i Vasaparken. Jag hoppas verkligen att han pratar mycket om bostadsbyggande och bostadspolitik. Gör han inte det har vi problem.

Tack alla mina lärare

Tänk att så mycket av mitt liv berodde på vilka lärare jag hade!

Jag kom att tänka på det när jag - varning nu, det blir lite politik - jag hörde den där folkpartiledaren yra om hur skolan ska bli bättre, fast med mindre pengar. Och diverse kloka, nåja, människor drar märkliga teser kring varför unga idag inte vill gå utbildningar som inte ger dem möjlighet att göra något annat senare i livet. Märkligt för att alla idag, 2012, borde veta att framtiden kommer kräva allt bättre och mer kunskap.


Det är då mina egna skolminnen rullar fram - en del roligt, en del tragiskt, en del förvanskat. Och jag funderar kring hur mycket lärarna betydde.

Jag hann gå i fem skolor, fem olika klasser, under grundskolan. De allra första lärarna har jag rätt vaga minnen av, annat än att de - kvinnor allihop - var snälla. Uppenbarligen kunde de också sitt jobb eftersom vi lärde oss saker. Påfrestande brådmogen som jag var kunde jag givetvis läsa innan jag började skolan, och ägnade sen en stor del av min grundskoletid med att vara jobbig för kamrater som inte kom från familjer med massor av böcker. Dessutom förekom det politik i min familj, ofta och mycket, och som åttaåring minns jag att jag hade väldigt svårt att förstå att andra åttaåringar inte visste vad "protokoll", "votering" och "FNL" var...

Men precis som andra lillgamla grabbar var jag rätt ointresserad av det jag inte kunde, vilket yttrade sig som en livslång aversion mot biologi, kemi, fysik, matematik samt grammatik. Gudskelov fanns det en folkskollärare av den gamla stammen, Börje Sandén, som visste hur man skulle ta ohängda frön som jag, så nåt gick ju in. Han var intressant helt enkelt. Vi cyklade bygderna runt, med matsäck, för att titta på lokala fornminnen - han inympade lokalpatriotism i de ditflyttade ynglena, ty detta var en förort, med hyreslänga på hyreslänga utslängda på åkrarna. Ytterst få av mina klasskamrater hade rötter på orten - de var från Norrland eller Finland, och deras föräldrar slet på KF Rikslager, utslängt på ett annat gärde.
Han spelade piano också, och vi malde Daggstänkta Berg och annat ur Sjung Svenska Folk, spelade upp scener ur den svenska historien - ju blodigare dess bättre - och såg skolfilmer om mörkaste Afrika. Egentligen minns jag inte att skolan var trist, fast man sa ju det ändå...
Det viktigaste var att han fick mig att vilja fortsätta vara nyfiken. Att vilja lära mig saker. Uppleva och ta del - vilket jag ivrigt gjorde vilket också har kostat en del svett och blod.
Upp till mellanstadiet hade vi ju i stort sett bara en lärare i klassen. Visst, det stacks emellan med lite slöjd och gymnastik, men det var ju inte skola på riktigt. I synnerhet inte gymnastiken som huvudsakligen ägnades åt bollsporter, något som inte var min grej. Däremot var det ett perfekt tillfälle för irriterade kamrater att ta ut sin frustration på mig, för jag fortsatte vara påfrestande - en stenhård basketboll mitt i plytet dämpar en smula, kan jag säga.
På högstadiet blev det fler lärare. Och jag var fortfarande stor i truten, men nu kombinerat en miljard finnar och dålig andedräkt över hela kroppen, något som inte ökar charmen direkt. Här konfronterades jag också för första gången med dåliga lärare, vilket var förvirrande. Dittills hade alla vuxna i skolan varit snälla och hjälpsamma, och sen sitter den late fan vid katedern och fyller i tipskupongen! Medan anarki rådde i klassrummet.
Anarkin yttrade sig också som våld. Emellanåt mot mig, vilket jag med facit i hand ser som förståeligt, men också mot svagare individer. Som drogs in på muggen och spolades, som knuffades i vattenpölar, som blev av med skorna mitt i vintern, som fick spö på ren svenska. Och det var så uppenbart - att vuxna inte skulle ha sett detta är helt omöjligt. Några fick sår som fortfarande inte läkts, några slog tillbaka och blev värre än sina egna mobbare.
Och där fanns också lärare som helt enkelt inte tyckte om barn. Det måste ha varit så. Vad vet jag, de kanske hade drömt om forskning eller författande eller musik eller vad som helst, men de hamnade i en högstadieskola i miljonprogrammet, där många talade usel svenska, där nån hade en ny farsa och blåtira efter sommarlovet - och de löste det genom att vara oengagerade.
De var kort sagt fel personer på fel plats, och några av dem skadade barn för livet. Genom att säga "ja, du ska nog inte satsa på nåt intellektuellt yrke" eller "nåja, några måste ju vara arbetslösa också..." till högstadieungar. Och de ungarna blev givetvis alltför ofta självuppfyllande profetior.

Jag hade ju lätt i skolan. Det var inte svårt att vara duktig i min skola - vissa lärare gav bra betyg bara man var där, och inte slogs för mycket. Vissa lärare gav bra betyg om man hade stora bröst och var söt också,påstods det. Vilket vi med andedräkterna också ivrigt diskuterade sinsemellan. Men på det hela taget minns jag lärarna från högstadiet med en viss värme, och lite vemod. Idag fattar jag ju att han med tipsraden antagligen hade pilsnerproblem, att hon teckningsläraren hade krossade drömmar om en konstnärskarriär, att den där rolige som hade vansinniga kläder egentligen var rätt usel.
Och sen var det naturligtvis den vanliga armadan med kompetenta lärare, som verkligen ville lära ut, som slet med uppgifter som de otacksamma slynglarna bara struntade i, som verkligen slet sitt hår för att sätta rättvisa betyg, som satsade lite extra på honom som efter nio år i grundskolan fortfarande inte kunde skriva sin adress - vilket vi andra, med femtonåringens exakta vetskap om absolut rättvisa, ansåg orättvist.

Men de fanns där - de stod ut med mig, de hade aldrig alltför elaka saker att säga till min ömma Moder när terminssamtalen skulle klaras av, de gav mig uppmuntran och uppmärksamhet.

Nån gång springer jag på en gammal lärare - usch så gamla de blivit. Och små! Den reslige folkskolläraren från mellanstadiet är kortare än jag. Hur gick det till? Jag minns deras smeknamn: Lunkan, Regn-Olle, John-John, Kapten Rödskägg, Gympa-Hitler (om en avsutten ryttmästare i reserven som plågade oss med redskapsgymnastik), Gisse, Silentium, Dosan, Dogge, Karl-Uno Knutsson (ta de initialerna....), och man undrar om de minns oss?

För mig var lärare ett fint yrke, som min egen farfar utövade ett antal år. Det är fortfarande ett fint yrke, och jag blir alltid lika nedstämd när jag hör det kallas ett lågstatusyrke. Hur blev det så? Är det ens så? Och jag kan inte låta bli att fundera på hur lätt det var att bli lärare ett tag - lärarvikarier som efter ett tag stod med fullt ansvar, fast utan egen utbildning, friskolor som kunde anställa i stort vem som helst som lärare. Tanken är ju helt barock - att de som utbildar inte själv är utbildad.


Det passerade hundratals, tusentals elever för några av de här lärarna - och när de säger att "jovisst ja, det var du som hade en bror som var bilmekaniker" så kan jag le lite, och säga att jo, så var det. Vem är jag att kräva att de ska minnas just mig, våra rätt oskyldiga hyss?

Men jag minns dem. Tack för att ni fanns där!

Hur man förstör ett varumärke

Idag ska jag bara skriva några ord om Julian Assange. Inte om Wikileaks - jag tror faktiskt att jag kan hålla isär de där två. Tyvärr kan inte Julian Assange göra det. Därför ägnar han sig, och en krympande men högröstad skara ignoranter (jag har twitterdebatterat med den ena och det var som att prata med Nyheter Från Sovjetunionen) åt att rasera förtroendet för Wikileaks.

'

Därför bestämmer han sig för att med en dåres envishet vägra dyka upp i Sverige för att höras - notera det, han ska förhöras - och slänger sig istället med felaktigheter åt höger och vänster, och bildar allians med mycket tveksamma partners. Ett grekiskt drama som urartar till Stefan och Krister-buskis, där hans anhängare börjar låta som Sverigedemokrater och andra tomtar, när de beskyller alla andra för konspiration...

Allt detta snöar tillbaka på Wikileaks, solkar ner sanningen, förstör trovärdigheten. Wikileaks är större än Julian Assange, men det tycks inte han ha begripit.

Om detta har det skrivits mycket. Jag ska inte förlänga pinan. Jag konstaterar bara att den absolut övervägande delen av svenskarna anser att alla ska vara lika inför lagen, att ingen ska hålla sig undan, och att klaga på Sverige är en förmån som man bara har om man också respekterar systemet...

Claes Borgström besvarar den osakliga kritiken i DN - här - och hans avslutande ord kan vara värda att upprepas. Om inte Sverige är en rättsstat - vilken stat är det? Nämn en rättsstat!

Och fundera på om den staten hanterat Julian Assange annorlunda.

En laglös svensk i Vilda Västern

Förmodligen började det med bröderna Cartwright. Vi är många i min generation som kan signaturen utantill, bam-badabambam, bam-badabambam, och namnen på de som var med. Fullständigt hopplöst inspelad, med målade träd och lite utströdd sand i en studio, och en handling som började och slutade enligt standardformuläret. Men det var hästar, stora hattar, smällande pistoler och folk som slog varandra i stora gruppslagsmål, utan att nån blev skadad.

Det var min introduktion till den Vildaste Västern, ett intresse som dels hängt med sen mycket tidig ålder, dels utvecklats djupare än till västernfilmer (de bästa är för övrigt Det Vilda Gänget, Unforgiven och Shane) och indianfilmer (de bästa är Ulzanas Raid, Den siste mohikanen och Windwalker). Det har allt mer kommit att handla om att förstå varför Västern var vild, om den verkligen var det, och därifrån också en smula aning om varför myten - för det är givetvis en myt - är så livskraftig i USA, och hur mycket av vår värld som påverkas av det. Tror jag.
Eller så är det bara spännande att läsa om hur vuxna karlar möts på Storgatan (vilket nästan aldrig hände) och drar upp revolvern så fort de kan, och skjuter hej vilt. De flesta som dog - och det var rätt många faktiskt - gjorde det i bråk på krogen, eller i bakhåll.

Av tradition brukar Vilda västern placeras tidsmässigt ca 1865-1908, då Butch Cassidy och Sundance Kid dog i en eldstrid med argentinsk militär, men nutida historiker är långt frikostigare och talar om perioden 1848-1948 istället - för steget mellan de resande sällskapen med kriminella på 1850-talet och depressionen desperata skurkar är sannerligen inte långt.

Min barndoms hjältar Buffalo Bill, Vilde Bill och Wyatt Earp har slutat vara hjältar - men det betyder inte att de är mindre intressanta för det. Och samtidigt upptäcker jag andra - som Jim Miller eller Burt Alvord. Mer om dem senare...
Det här betyder att jag skaffar mig löjligt mycket litteratur (och filmer) och planerar resor via den Vildaste av Västar närhelst jag kan. Så var fallet när jag fick händerna på Robbers, Heists and Capers av Michael Newton. En liten trevlig uppslagsbok över amerikanska laglösa genom tiderna.
Eftersom jag är som jag är, och lärde mig läsa genom att mala Nordisk Familjebok från A till Ap-ollon, bladade jag genom den med lite ljummet intresse - lite nytt, några nya namn. Men så - som ett vinteräpple i en potatislåda - fanns han där.

Adolph "Big Dolph" Newton. A Swedish immigrant. Det har varit rätt tomt på nordbor i den amerikanska västernmyten - det närmaste vi kommit är Chris Madsen, dansk äventyrare och US marshal och en av förebilderna till Rooster Cogburn i True Grit.

I samband med den stora guldrushen till California 1848-1855 försökte Adolph leta guld ett tag, men upptäckte snabbt att det var lättare att sno det från andra. Han fängslades - för landsvägsrån och därtill hörande häststöld som det så vackert kallades - på San Quentin, där han blev vän med dåtida kriminella storheter som Tom Bell . Efter att Bell släppts rymde därför Adolph raskt, och anslöt sig till Bells gäng - där också Rattlesnake Dick Barter, Bill Gristy, Jim Webster och bröderna George och Cyrus Skinner ingick.

12te mars 1856 rånade gänget ett multåg med guld från Yreka-gruvan. Och bytet blev för den tiden makalösa 17,000 dollar, i finmalt guld avsett för mynttillverkning. I dagens läge motsvarar det 450,000 dollar. Det är dryga tre miljoner kronor det....

Rånet utlöste naturligtvis en klappjakt utan dess like i Californien - myndigheterna letade med ljus och lykta efter dem, för att inte tala om annat ohederligt folk i trakten som gärna ville lägga fingrarna på guldet.

William Carter kunde inte hålla sig. Fattig bonnläpp spenderade på tok för mycket guld i barerna, och skroderade. Raskt åkte han fast. Dessutom - lagen var tämligen handfast i Californien på den tiden - angav han Adolph, George Skinner och Nicanor Rodriguez.
De flydde. Till häst givetvis. Sköt på lagvrängare. Undkom elaka konkurrenter med ett nödrop, och försökte verkligen komma undan. Men i april åkte Adolph och kumpanen Tom Brown fast i Sacramento.
Och medan Big Dolph, som han kallades, teg som muren, så pratade den spädare Tom Brown desto mer, och visade - efter en viss handgriplig övertalning givetvis - vägen till ett gömställe nära Folsom, där George Skinner dödades efter en vildsint skottlossning. Av bytet fanns inte ett spår....
Adolph dömdes till tio års fängelse och hamnade på San Quentin igen. Därefter hittar jag honom bara i folkräkningen 1860, som fånge. Född 1826, yrke sjöman, födelseort Sweden...

Så vad hände med Adolph? Var kom han från? Varför mönstrade han av sin båt i Calfornien? Vad hette han egentligen? Adolph var ju inte heller utvandrare - han kanske var rymling? Det var inte sällan skurkar tog upp sina gamla karriärer i det nya landet.

Tips emottages tacksamt!

Bloggar är rätt trista...

Jo, jag vet - man ska inte kasta sten i stenhus eller vad det heter. Men faktum är att bloggen kanske börjar bli ett passerat sätt att kommunicera på. Jag har varit usel på att skriva sista tiden, mest för att jag drabbats av nån slags skrivkramp, men också för att man efter ett tag börjar ta sitt bloggande på för stort allvar. Jag lovade mig själv att jag INTE skulle skriva bara om politik men i backspegeln ser jag ju att det blitt rätt mycket politik.

Det kanske inte gör nåt, men om jag ska utgå från mig själv, och det ska man väl, så läser jag ju sällan renodlade politiska bloggar. Oftast för att de är förbannat trista. De bloggar jag läser mest snurrar i min högermarginal. Plus en hel del annat men jag har ju sällan tid att snygga till layouten på Utsikten.

Livet kommer ju emellan också - och medelåldern. Hur gärna jag än vill förneka det är jag emellanåt alldeles slut efter arbetsdagen, och att sätta sig och formulera ihop nåt argt och snitsigt tar faktiskt sin lilla tid. I synnerhet som jag med åren blivit alltmer självkritisk till hur jag formulerar mig, hur språket hänger ihop, om det är läsbart.

Sen handlar det ju om responsen - jag är inte nöjd med att veta att det är ett par hundra personer som läst vad jag tycker. Jag vill ju ha mothugg, fortsätta debattera. Bloggen är värdelöst för sånt - olika spammotorer har ju gjort att man måste ha filter och lösenord för att kunna kommentera på många bloggar, och sånt orkar de flesta inte hålla på med. Alltså blir man bara en arg byggnadsarbetare som står i en skog och ryter för träden...

Jag gillar nämligen fortfarande politik. Men det är inte på bloggarna de intressantaste debatterna förs. Då måste man fortfarande ut på diskussionsforumen - som jag skrivit mazzor om, t ex här - och bråka med nättrollen, rasisterna och radikalerna. Emellanåt hittar man också guldkorn - som hos Tokmoderaten, som försökt ta livet av sin blogg i flera månader. På det hela taget var det länge sen jag hittade nåt intressant på en politisk blogg - det är mest förutsägbart gnäll på regeringen, och standardiserat borgerligt gnäll på att Stefan Löfvén inte gör tillräckligt (gör tillräckligt av vadå, känner sig vän av ordning tvungen att fråga, eftersom vi har nån snubbe från ett annat parti som tydligen är statsminister.)

Inte för att det saknas saker att tycka om. Om rättsskandalen rörande tragedin vid Älandsbrofjärden - mer här och här - ska vi skriva. Om inkompetenta jurister, och en lagstiftning som är uråldrig... Och givetvis om en nyliberal arbetsgivarmaffia som ser varje dödsfall på arbetet som ett beklagansvärt bortfall i produktionen.

Dessutom ska vi - givetvis - fortsätta skälla på korkade Sverigedemokrater, homofober, krigshetsare och historierevisionister.

Det är ju det som är bra med bloggen - här är det jag som bestämmer vad jag vill skriva om.

Välkomna till en bra höst!






Bilden? Det är roligt att bara hoppa....

Unga sommarjobbare - ny krönika i Arbetarskydd

Jag erkänner - det har varit glest med inläggen på sistone, men livet, o detta liv, kommer emellan. Inte för att det saknas ämnen att tycka om - tvärtom. Men bloggandet är en fritidssysselsättning, och kräver sin icke ringa del av inspiration, och den har det också varit klent med.
Men jag får ju tycka i Arbetarskydd - nu senast om Det Första Sommarjobbet, och riskerna och glädjen med det. Det kan ni läsa om här

Oro är en dålig arbetskamrat. Ny kolumn i Arbetarskydd

Nu har jag fått tycka igen. Kommentera gärna; ju fler kommentarer desto fler kommer läsa. Läs det precis här!

LO och framtiden. Som Rolling Stones ungefär.

Okey, så LO har valt en ny styrelse. Jag är rätt ointresserad. Man har valt ett antal rutinerade mötesrävar som efterträder andra rutinerade mötesrävar. Men nytändning? Nope. Tror fan att Kålle vill tillbaka till åttiotalet - det var då han senast jobbade i produktion?

De har en del att ta itu med, de där nygamla. Och det alldeles oavsett att de allihopa faktiskt har varit med tillräckligt länge för att kunna sägas ha varit med och skapat problemen. Just därför är jag tveksam till om de kommer orka med vad de nu förväntas göra. I synnerhet som organisationen själv hyser på tok för många människor för vilka arbetslivet är just fackföreningsrörelsen. Evighetsanställda i värsta fall, bara miljöskadade i sämsta fall.
Det kommer pratas en hel massa om jämställdhet nu - där jag fortfarande är mycket misstänksam mot allt som IF Metall gör och säger - om arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, och om varför så många väljer att lämna de fackförbund som ingår i LO.

Hittills har jag inte sett nån utredning som sticker ut, som ger en käftsmäll om orsakerna. Det kan bero på att LO hela tiden vill ha rapporter som bekräftar egenbilden. Det vill säga, inom fackförbunden tror man att man vet varför medlemmarna flyr, och sen vill man ha svar som stämmer med den teorin. Man vill inte höra att facket är gubbigt, består av inkrökta funktionärer, bara tänker på de stora arbetsgivarna eller helt enkelt inte fattar att Sverige inte ser ut som det gjorde för femton år sen.
Visst, det var ju bra att man för skams skull till sist kastade in en kvinna i LO:s ledning, men var är invandrarna, var är representanterna för tjänsteyrkena? Just de yrken som har störst genomströmning - butiker, krogar, caféer - har ingen som talar för dem. Istället är det samma fackförbund som alltid som ska leda LO. Tjenare.

Jag väntar på ett LO som säger att "Ok, vi fattar. Sverige ser inte likadant ut som för femton år sen." Det växer upp hela generationer som inte ens upplevt social trygghet, och som inte heller har den inbyggda skräcken för att bli arbetslös. I synnerhet inte i Stockholmsregionen - som mer och mer liknar en megastad, med sin egen inbyggda dynamik.
Här är inte arbetslöshet eller otrygg anställning vad unga människor oroar sig för - tryggheten är alltid bara en månads uppsägningstid bort i varje fall, och man anpassar sig. Och just för att Stockholm är en megastad - inte i antal invånare, utan som självladdande motor - är de inte heller arbetslösa så länge. De skapar egna nätverk, tipsar varandra, lever på varandra på ett sätt som jag knappt fattar själv.
En mig närstående kvinna fick sitt första fasta tjänstemannajobb strax efter hon fyllt trettio - vilket hon helt enkelt accepterade, för det är så det är. Istället är bostadsbristen ett långt större bekymmer. Och samma tjej ser ingen som helst nödvändighet i att vara med i facket, för hon har en schyst arbetsgivare, så schyst man de nu kan vara, och dessutom hade hon inte det minsta nytta av facket på de arbetsplatser hon tidigare jobbat på. Vilket är ett kvitto så gott som något åt de fackförbund som sliter med framtidens yrken inom Hotell och Restaurang, inom Handels eller Fastighets.

Arvtagerskan och hennes vänner resonerar på samma sätt - att de klarar sig ändå. Och det gör de ju, på nåt vis. Några av dem har inte ens intresse av ett fast jobb - de vill jobba stenhårt ett tag och därefter resa ett tag. Och en av dem blev precis skitförbannad när det visade sig att företagets regler inte tillät så mycket övertid som hon var villig att lägga - alltså slutade hon. Visst, medelklassbarn som kan luta sig på mamma och pappa.
Dessutom ligger ju här min egen medelålder som en våt filt över saken. En medelålder som jag delar med i stort sett alla fackliga företrädare på lite högre nivå - vi vill ju så förtvivlat vara unga. Och vi kanske inte är gamla som våra föräldrar var på sjuttiotalet - men unga idag vill vara unga på sina egna villkor, och då är nån som är femtio alldeles ruskigt gammal och mossig, sanna mina ord.
Det här är farligt - när vi gamlingar tror att det är vi som kan bestämma vilka som är nya och fräscha. När LO:s ungdomssekreterare passerat trettio börjar det bli larvigt, när vi som är födda på sextiotalet pratar om att ålder bara är en siffra är det skadligt. Vi lever inte i kidzens värld helt enkelt - så varför skulle vi kunna nå dem med klasskampssnack à la trettiotal? Sen får LO:s egenbeställda rapporter säga vad de vill.

Nä, jag har inte stora förhoppningar. I själva verket tror jag det måste bli mycket värre innan det blir bättre. Annars blir LO bara som ett gammalt rockband, som lever på gamla meriter så länge de fans de skaffade sig för trettio år sen fortfarande vill se det hela


Bilden? Ungdomar på 76 (!), 69, 69, och 71.

Jag och Strindberg

För ett par år sen - ganska många år sen får jag nog rätta mig själv - sålde Expressen med billighetsupplagor av klassiska böcker. En av de få verkligt kulturfränjande insatser som kvällstidningarna gjort. Här kunde man få Dostojevskij, Dickens och Golding för en struntsumma, och förhoppningsvis var det en eller annan som lade ner Stäppvargen eller Spionen som kom in från kylan i varukorgen. Hur det lönade sig har jag inte en aning om -. antagligen gick det åt skogen, och nån på kulturredaktionen, detta röda skynke för Göran Hägglund, fick skämmas och inte åka på den Årliga Sup-och-ligga-runt-tillställningen i Göteborg, dvs Bokmässan.
Här kunde man också få Hemsöborna, och den köpte jag. Inte för att jag var obekant med Strindberg - jag är gudskelov uppvuxen i bokslukande hem - men det var det första av Strindberg jag köpte alldeles själv.
Fortfarande idag är jag fascinerad av hur han beskrev människor och platser. Hans Stockholm är ju identiskt med det Stockholm som till exempel Eugene Jansson målade, och hans eländesskildringar av rucklen på Söder - slummen! - är en vass påminnelse om den fullständigt extrema misär som fanns kvar långt in på fyrtiotalet. Vid Årstabrons södra fäste låg en tyfoidsmittad kåkstad likt favelhas i Latinamerika, där nio personer bodde under bråte och gamla mattor. Likaså i Stadshagen och Lilljansskogen. Barnadödligheten var ohygglig, liksom supandet och våldet. Historier vi ofta glömmer bort - om vi inte läser Strindberg.

I år är det 100 år sen Strindberg dog, och firandet kan väl bäst beskrivas som tveksamt. Visst, det har varit en del trista program i radio och TV, och oläslig panegyrik i morgontidningarna, men man funderar ju lite på varför det inte skett mer. Beror det månne på att Strindberg fortfarande, hundra år senare, lyckas reta gallfeber på etablissemanget?
För det var ju det han gjorde - alltifrån de tidiga verken till hans obarmhärtiga påhopp på högern under sina sista år. Kom ihåg att det här var på den tiden när de verkligen blev förbannade på varandra, och friskt skulle utmana på duell, vilket sällan blev verklighet, eller ta ära och heder av varandra i tidningarna.
Jag saknar texter om hur Strindberg fortfarande är aktuell, vilket jag tycker han är. Lite kan han jämföras med Zlatan - världens kanske bäste fotbollsspelare enligt omvärlden, men som ständigt ska skrivas ner hemma i Sverige. För världsartist är han, August (Ågust ska det tydligen uttalas).

Man ska veta att även om världen förändrats en del sen hans storhetstid så är hans böcker fortfarande oerhört läsvärda, och jag blir en smula bedrövad när de där som tror att Sagan om Ringen är den bästa romansvit som nånsin skrivits, inte ens har läst Röda Rummet. För övrigt såg jag nån med tretusen poäng i litteraturhistoria i TV som tyckte att man inte skulle börja med Röda Rummet eller Hemsöborna. Vilket också bevisar min återkommande tes att hög utbildning inte alltid är kopplat till hur smart man är.
Det finns drivor med uppslag kring Strindberg, allt från hans underklasskildringar, till hans längtan efter franska och tyska, till hans påstådda kvinnohat, till vad han har betytt för de som kommit efteråt. Lite förenklat kan man säga att utan Strindberg hade vi inte haft alla dessa kvinnor som skriver dåliga deckare...
Dessutom var han rolig - i Det Nya Riket gör han ett infernaliskt elakt porträtt av Akademins dåvarande ständige sekreterare Carl David af Wirsén, en uppblåst självutnämnd överdomare över smak och snille, men han kallar honom W.C.D, och CDaW hämtade sig nog aldrig riktigt från det. Deras fejd var en högtidsstund för karikatyrtecknarna, liksom boken själv - en obarmhärtig skrift om ett korrumperat Sverige, kanske den mest förargelseväckande bok som nånsin utgetts i landet. Kom ihåg att det här var på den tiden när skandaltidningen Fäderneslandet existerade, en tidning som får News of The World att se ut som Kamratposten. Om Fäderneslandet har jag skrivit här
Han ger sig på De Nyadlige, Entreprenörerna och Idealisterna med friskt humör, om de Storsvenska skrävlarna skriver han: "...de aldra mest patriotiska framröto sin kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden," Och han skaffade sig fiender som skulle hata honom innerligt långt efter hans död.
Hans betydelse för svenska språket, för svenska författare, är nästintill oöverskådlig. Och han är en världskändis - utomlands står hans böcker sida vid sida med Shakespeare, med Tolstoy, med Dickens. Och Selma Lagerlöf, som är en annan författare som tammefasen behöver en revival. Hon skrev långt mer än Nils Holgersson, och hon fick också ett Nobelpris, trots att Akademin var tvungen att avsätta den alldeles vilt protesterande Carl David af Wirsén först.
Istället tjatas det mest om Strindbergs privatliv - och visst, han var en av de första som använde sitt eget liv och sina relationer som material till sina böcker. Men han var inte bara otrogen och elak och psykotisk och neurotisk. Även i sina sämsta stunder är han bättre än det mesta.
Det är därför 100 år med Strindberg borde vara mer än gamla serier, trista bordssamtal mellan folk som visar för mycket tandkött, och analyser av "den" och "detta". Det är därför alla skolor i Sverige borde ha en Strindbergsvecka eller -månad. Det är därför det skulle tryckas extrembilliga upplagor av hans verk, det är därför alla biblioteksbesökare skulle få en sån. Så det blev lite liv i hundraårsfirandet, för just nu är det rätt dött.

Å andra sidan kanske det beror just på att han var den han var, han August.

LO behöver förnyelse, inte förgubbelse

Jodå, gick jag i kyrkan skulle jag förmodligen svära där också. Jag svär rätt mycket om sanningen ska fram. Nu känner jag en del religiösa människor och de brukar ta det med ro - att dra iväg en saftig ed när saker inte vill är avsevärt bättre för att lätta på trycket än att lite mesigt säga "men ojojoj, nu blev det fel...."
Om man däremot dristar sig till att ha åsikter om folk på ledande positioner inom fackföreningsrörelsen är man värre ute. Då kan man bli riktigt ovän med folk. Med det sagt vill jag berätta att jag inte tycker LO:s valberedning gjort sitt jobb ordentligt när de nu föreslår Karl-Petter Thorwaldsson till ny ordförande för LO, och Tobias Baudin till vice ordförande.
Det är ingen förnyelse. Det är ett självmål. Av flera orsaker. Inte för att de skulle vara inkompetenta, tvärtom. Det är rekorderliga karlar, med tonvikt på karlar. Däri ligger en del av problemet - hälften av LO:s medlemmar är kvinnor och just nu verkar det bli väldigt tomt på kvinnor i LO-toppen.
Ett annat problem är att efter kongressen kommer vi ha en Metallare i ledningen för socialdemokraterna och en i ledningen för LO. Det är givetvis inget problem för Metall. Jag tycker det är ett problem - vi pratar inte om det mest moderna eller mest nytänkande förbundet här. Och här ska jag vara personlig - en mig närstående kvinna, medlem i Metall har alldeles nyss tuffat över 20 papp i månaden på sin heltidstjänst. Hennes löneutveckling har varit katastrofal - eftersom hon jobbar med "okvalificerat montagearbete". Medan hennes manliga kollegor, med snäppet mer "kvalificerat" arbete tjänar flera tusenlappar mer. Jag ser ett problem med det. Metall såg det inte.

Ett tredje problem är Karl-Petter Thorwaldssons bakgrund som SSU-ordförande. Faktum är att han redan suttit i socialdemokraternas verkställande utskott som ordförande för SSU. Dessutom ett inte så särskilt framgångsrikt SSU. Att göra comeback i VU som LO-ordförande måste ses som rätt unikt.
Ett fjärde problem är det som direkt uppkom vid fikabordssamtalet - den inbyggda misstron mot den historiska kopplingen mellan socialdemokraterna och LO. Helt naturlig för socialdemokrater, hyfsat onaturlig för alldeles väldigt många LO-medlemmar. De vill väl ha nån som lyder när husse rycker i kopplet, var en kommentar.
Jag ser problemet - och jag vet att det är jag som får ta itu med problemet. LO:s valberedning, bemannad med folk som fortfarande tror att det kryllar av fackliga ombud som har betald tid för att agitera på arbetsplatsen, kommer inte ta itu med det.
Tillväxten i framtiden kommer ske i tjänsteyrken, inom handeln. Var ser vi det i förslaget till ny LO-ledning? Ingenstans. Jag ser ingen förnyelse - att vara under fyrtio är inte en garanti för nytänkande i min värld.


Vad jag ser är en önskan om att saker ska vara som de alltid har varit.