För nordmännens svampraseri bevare oss Herre Gud

Oj vad folk plockar svamp. Bekanta lastar glada in ovilliga barn i bilen och brakar ut i Den Uppländska Urskogen i jakt på skogens guld, eller vad det heter. Därefter går di medelålders framåtlutade och skaffar sig träningsvärk medan de ovilliga barnen gnäller över att det inte finns täckning på mobilen. Dessutom förekommer i svampskogen också det största föraktet för allemansrätten som jag sett, oavsett turistnäringen - det är en ren skymf, som i äldre tider enbart kunnat lösas med envig, om man hittar nån annan på sitt svampställe! Vad gör de här? Och varför har de med sig en glad dalmatiner som skrämmer barnen och välter svampkorgarna? Vet de inte hut!
  Med bistra miner och under tystnad inleds då plockandet, som kommer resultera i onda baklår och förkylning, i synnerhet om det börjar regna också. Vid just de tillfällena dyker urgamla instinkter upp och trots att barnen gråter biter mor - oftast mor - ihop tänderna och tänker ICKE ge upp före inkräktarna...

  Väl hemma ska de rensa och tillaga svamprätter, som de gärna bjuder på. Huset fylls av doften av vidbränt smör.

  Missförstå mig inte, jag äter svamp. Emellanåt med glädje men alltför ofta av artighet. Svamp är nämligen inte särskilt spännande, och i stort sett utan näring. Därför hamnar det långt ner på Calle Fridéns NEA-index. (NäringEfterAnsträngning). Man måste plocka ihjäl sig för att få nåt som fyller en mage, och dessutom ska det ju rensas. Dessutom är jag rätt trött på den mesiga kantarellen, som är ungefär det som den vanlige svampplockaren vågar ge sig på.

 Många gånger har jag hört att man inte ska skölja svampen, men efter ett liv bland kastruller och med många kockar i umgänget, vill jag, trots min avoghet mot svamp, ta död på den myten. Det går jättebra att skölja svampen, i det som i köksvärlden kallar kort vatten. Svamp som plockas utomhus har nämligen blivit blöt tidigare, utan att skada den. Så skölj på ni - det gör man i köken. Sen kan ni låta svampen rinna av på en handduk. Det går fortare så.
  Under en period av mitt liv regerade jag en kokvagn - vi utspisade 200 hungriga och trötta värnpliktiga fyra gånger varje dag. En av kockarna var utbildad kock - vilket måste ha varit ett rent misstag, för vi andra var snickare, typografer, chaufförer och studenter. Å andra sidan körde de riktiga kockarna lastbil eller byggde broar, med den vansinniga logik som värnplikten innebar. Hur som helst, den kocken fnös åt kantareller, men var en jävel på murklor, soppar och champinjoner. Och höjde nivån på ärtsoppan till gudomliga höjder, så visst kan svampen betyda nåt.

  Men nånstans finns det säkert en historisk förklaring till detta svamperi. Så långt tillbaka man kan gräva har man funnit att människan ätit svamp, fast inte i Sverige. Här startade det på 1700-talet, om jag minns min Kulturradio rätt, efter franska influenser. Ack dessa fransmän!
  I själva verket fanns det en gedigen misstro mot svamp, manifesterad via diverse öknamn "kärringafis, paddehattar, puggehattar, koäta, vargfis, trollhatt eller huggormshuvud"

  Som tillskott i folknäringen har det alltså inte haft nån större betydelse.

  Som social företeelse har det däremot mer intressanta aspekter, vilket torde vara uppenbart när det står bilar parkerade kors och tvärs på skogsvägarna, och folk i glada färger och gummistövlar dundrar runt och stör småviltet. Däri ligger nog svampens betydelse idag - samt naturligtvis att få stöka och böka lite i Det Nya Köket, med färgkoordinerade skåpdörrar. Det känns...genuint. Och det finns givetvis en direkt koppling till bullbakeri, surdegar som ska sättas, och söndagsmiddag runt ett vackert bord med hela tjocka släkten.

  I dagens samhälle saknar vi kanske den där trygga samvaron, som vi minns från uppväxten. Jag gör det ibland - slottsstek på söndagen, koka sylt. Mormors nybakade bullar. Det är väldigt mycket i våra sociala koder som är knutet till vad vi äter och dricker. Det är därför vi måste ha kök med en miljon funktioner och möjligheter. Och så glömmer vi bort att den där slottssteken för fyrtio år sen tillagades med minimalt med teknik. För att ta ett sidospår - vill vi bygga billigare kunde vi gärna förenkla köken.
  Allra mest syns det väl vid jul, där många drömmer om en jul hemma med tindrande barnaögon och enorma julbord, skinka och glögg. Och i brist på det, under den från helgdagar löjligt befriade hösten, får väl svampen fylla det behovet. Att äta och träffa familjen.

  Om man nu hittar dem, släkt och svamp.

  Själv har jag aldrig sett en svamp i en svampbok som ser ut som de man hittar i skogen, men däremot har jag gått skallgång efter vilsegångna - de gånger jag följt med kvinnliga vänner, ofta lockad med utsikter om andra äventyr än svampplockning. Därför att det är sällan man tappar bort sig så totalt som i en regnig skog.
  Ni vet ju hur det är. Det lyser gult under ett träd och dit rusar man och avverkar odlingen som en terrier i en matskål. Därefter ser man nästa gula fläck och skenar dit. Och en till. Och en till. Men när man sedan lyfter på huvudet har man inte en aning om var man är. Och sällan är skogen tystare och mörkare och blötare än då.
  Man har inte en aning om var man kom ifrån, och man vet inte var man ska gå. Och på vilken sida av träden låg de där jämra myrstackarna? Kan jag göra upp eld med pinnar? Varför har jag inte ett överlevnadskit med elddon, fisklina och älgstudsare?
 Det kan vara spännande minuter det där, tills man hör den irriterade rösten hos den svampplockande kvinnan: "Är det här du är? Kom nu, vi ska åka hem nu" Alltid vid dessa tillfällen är man alltför ivrig att förklara sin bortavaro - och man blir alltid genomskådad...

  Nä, svamp kan man plocka på torget.




 

Sjuk eller jobba?

Det finns två sorters sjuklingar, fick jag lära mig när jag började jobba. De som är sjuka på jobbet och de som är sjuka hemma. Underförstått var ju att de där som var sjuka men jobbade ändå, var galna men rekorderliga. De som var sjuka och hemma var en sämre, men odefinierad sort. Givetvis ända tills Berra, som var den som med stilenlig tordönsröst bjöd på omdömet, själv vaknade en måndagmorgon och inte ens kunde kliva ur sängen. Då var han inte en sämre sort, utan det var MEST SYND OM HONOM I HELA VÄRLDEN och hans ungar och tant var ELAKA OCH OMÄNSKLIGA som inte begrep det när de stillsamt påpekade att han nog fått en förkylning.

Själv tar jag varje influensa som en personlig förolämpning sen dess. Det ger det hela lite stil i varje fall.
Men det är sällan jag är sjuk måndagar - sedan tidig ålder har jag blivit ibultad att man går till jobbet, och vid min normala uppstigningstid är jag hur som helst så bedövad att jag knappt skulle märka ett brutet ben. Alltså befinner jag mig plötsligt i boden med kaffet, och det lätta illamåendet blir inte märkbart förrän matlådan ska ätas. Är jag inte hungrig är jag nog sjuk....

Nä, jag är sjuk på helgen istället. På fredagen slår det till - vill inte äta upp. Men man håller ut, det är ju snart helg. Svetten och snoret rinner, jag låter mer och mer som Barry White än som min naturliga - och charmiga! - blandning mellan Åke Söderbloms Söderkis och Michael Jackson, och huvudet spränger när man böjer sig framåt. Av nån märklig anledning sammanfaller alltid sjukdom med arbetsmoment som innefattar en massa golvjobb.
Och sen stupar jag i säng hemma, ska bara sova en stund. Vaknar efter ett par timmar och nu har jag feber. Intalar samarbetsovilliga hemmavarande barn att skaffa hem hämtpizza om de nu nödvändigtvis måste äta, och återvänder till sängen, fast nu utan ytterkläder.

Lördagen är ett liv i förfall, oklädd och med hasande gång. Hemskast är om tvättstugan är bokad, eller om det - ännu hemskare - är nåt roligt på gång. Fredagens modesta utsvävningar är ju bara att glömma, och man inser att lördagen kommer innefatta oerhört usel TV, té och vad som nu finns i det avätna kylskåpet, om man har hemmavarande tonåringar. Som för övrigt ser på en med ogillande.
Jag har ett ganska intensivt socialt liv, ojämnt fördelat mellan samhällsfrågor (70%) och traditionellt ungkarlsliv (30%), och att bli rånad på de där 30 procenten, som oftast försiggår under fredag och lördag, är långt mer plågsamt än att tacka nej till fackligt uppsökeri. Faktiskt. Uteliv med dans och galanta damer är långt roligare, och fick jag en kvart på mig skulle jag nog kunna motivera det som en del i byggandet av ett bättre framtida samhälle också.

Det betyder att jag inte bara är sjuk, utan på dåligt humör också. Som de hemmavarande märker och kommenterar flitigt och spydigt.

Själv tycker jag dock inte jag är gnällig. Ack nej. Jag diskar och plockar undan, lagar mat och slänger sopor, men stubinen, som brukar vara lång, är ganska kort. Det blir korta, feberframkallande aktivitetsryck, följt av både en och två och tre tupplurar. Och dessutom fullständigt ologiska utbrott mot döda ting - en dator som hänger sig är en förolämpning, en mjölkförpackning med två milliliter kvar är en uppmaning till dråp.

Dessutom funderar jag på när jag ska bli frisk. För på måndag måste jag stå på jobbet. Det var ytterst länge sen jag hade ett jobb där jag inte hade måndagen inbokad. På ett bygge löper produktionen obönhörligt, utan hänsyn till sjukdom. Cheferna älskar män i femtioårsåldern med stora lån; de jobbar alltid. Och på mitt företag finns det icke en gubbe till att ta av. Inga reserver. Det är ju så med oss som jobbar inhyrda.
Visst borde jag vara hemma, men det går inte. Det är en mental spärr som jag förmodligen behöver ha hjälp med, eller bli inlagd på sjukhus, för att häva - man är på jobbet på måndag.
Mamma kallade det att vara slav under Luther. I den ytterligt konservativa miljö jag arbetsfostrats i kallas det knegarmoral, och det är jävligt svårt att bryta mot den kodexen. Arbetet är så oerhört kopplat till våra liv, och det kommer också att knäcka oss så småningom.
För det är ju inte bara jag, och inte är jag stolt över det heller. Det bara är så. Vi är många som kommer snora eller ha feberblanka ögon på jobbet nästa vecka, och inte bara för att sjukersättningen är usel. Det handlar nog mest om att man är solidarisk med sina arbetskamrater, hur konstigt det än kan låta. Fast det egentligen betyder att man är solidarisk med sin arbetsgivare.

Alltså fyller jag kroppen med piller av tveksam natur, och dricker illasmakande drycker med påstådd friskhetsverkan. Gemensamt för dem är att överkonsumtion så att säga ger bieffekter i fel ände, så plötsligt är man både förkyld och i stort behov av en ledig toalett. När behovet kommer så kommer det, om man så säger.
Korsorden är både korkade och svåra, böcker är ointressanta. Gudskelov har vi fyllt huset med serietidningar, och TV-programmen kan ersättas med filmer. Ännu mer gudskelov är att jag inte längre har nåt husdjur som svårmodigt sitter framför ytterdörren och kräver en jättepromenad, givetvis enligt regeln att ju sjukare husse, desto längre promenad. En regel som för övrigt brukade sammanfalla med att ju värre väder det var, desto längre ville hunden gå.

Och sen vaknar jag på söndagen och mår bättre. Inte riktigt jättebra, men det finnes hopp. Solen lyser, Arvtagaren dammsuger sitt rum utan att behöva hotas med datorförbud och det har kommit ett gulligt krya-på-dig-sms under natten, från nån som tydligen saknade mig under lördagens roligheter. Istället är jag hungrig, och när jag är hungrig kommer det att likna julöl hos Harald Blåtand för att stilla det. Är kylskåpet tomt, och det finns risk för det, blir det en snabb vända till min lokala Coop-butik, där jag köper tvärtemot den ekonomiska princip som innebär att man ska vara mätt och nöjd när man handlar.

Och sedan går söndagen, fortfarande snorig men utan feber, och man inser att det blev som vanligt. På måndagen kommer klockan ringa okristligt tidigt, man vacklar upp trots knakandet i ovilliga leder, slår igång kaffet och sen är det som vanligt igen

Kärlek är kärlek, även olycklig kärlek

Underbart att se den här reklamfilmen....

Jag litar inte på chefen...

Ny krönika i Arbetarskydd! Läs här, och kommentera gärna!


Bilden? Hur det ska se ut vid sanering. Läs mer hos Industrisanering

Om att skriva med stil...

Jag har blivit allt kräsnare med vad jag läser ju äldre jag blir, och ju mer jag läser. Tyvärr betyder det att det är allt färre som verkligen får mig glad eller upprymd, eller förbannad. Emellanåt kan jag, med nån slags von oben-fnysning, lägga ifrån mig den senaste topplistedeckaren därför att den som skrev faktiskt skriver så rysligt illa. Språket stör mig.

Som liten drogs jag emellanåt av min farmor med på kaffekalas hos märkvärdiga människor, som talade med varandra om saker ointressanta för en nioåring, och efter ett tag återstod bara att fly fältet och ge sig på upptäcktsfärd i huset. Alldeles för ofta var jag ensam unge där, och tur var väl det, för lillgammal och beskäftig hade jag, som det heter, svårt att interagera med främmande ungar, som oftast ville spela boll eller prata om saker jag inte hade en aning om, som fotbollsspelare eller popidoler.

Men det fanns nästan alltid en bokhylla, eller hela rum med böcker, ty det här hände på den tiden då tecknad film var något som avnjöts på julafton eller bio, och de enda tecknade serier som gick att uppbringa i de här husen var nån sorts blodfattigt och präktigt i Lyckoslanten.

Alltså slog jag mig ned bland böckerna, en upptäcktsresande bland Baptistförbundets årsskrifter, väl tummade moraliska skrifter och annan uppbyggelig litteratur. Vilket var en fasa, för trots att jag var lillgammal var jag inte särskilt välartad, fast jag dolde det väl.
  Emellanåt sprang man ändå på guldkorn. Så kom jag över Röde Orm, Martin Eden av Jack London, Hjortdödaren av Fenimore Cooper och Gula Brigadens Hjältar (en idag fullkomligt oläslig pojkbok från sekelskiftet, där frejdiga svenskar bankar skiten ur tyskar under trettioåriga kriget). Allt detta hemma hos en pastor i Baptistförbundet, som dessutom lånade ut alltihop. Tillsammans med Slipsen i Krakow, av Jan Olof Olsson, oftast kallad Jolo.

Jolo har därefter varit en återkommande följeslagare, och det är hans fel att jag läser som jag gör och skriver som jag gör. Han lyckades vara intressant både för nioåriga vanartiga gossar och för pastorer i Baptistförbundet.
Nu är det ju inte bara jag som tycker det - jag kommer från en läsande familj, lindrigt uttryckt, och det visade sig att han även fanns i hemmets boksamlingar. Och som jag läste.

Jolo har nämligen stil, fast det begrep jag ju inte då. En slags lätt ton i ordval och meningsbyggnad, som gör att det låter som han skriver som han talar. Visst, han var också journalist, som jag skrivit om tidigare, men han hade också en helt sanslös bildning. Han skrev populärvetenskapligt om krig och elände, om operatenorer, om utsikten från Sjöbjörnsbacken i Gröndal och om skånska gästgifverier.
Nånstans tror jag att just det där med bildningen - och då menar jag inte vad man läser sig till på högskola, utan den sorts bildning man får när man fortsätter vara nyfiken hela livet - är gemensamt för många av de jag gillar. De kan så mycket, sa byggnadsarbetaren avundsjukt.
Det mesta av Jolos texter kom ju först i tidningen, på den lätta sidan, men det är i samlingarna där guldkornen finns. Det är där jag hittar Cyrus Wallén, marmorarbetare och kassör i Stockholms stenhuggarfackförening.
Denne man, född 1885, icke alls obetydlig, men föga känd, tog sig på ålderns höst tid att skriva ner sina minnen i en bok, "En Södergrabb växer upp" där han för sina närmaste ger en närmast exakt beskrivning av allt som fanns i hans fattiga barndomshem. Slasktratten, fyllbultarna, polisen med sin kask på huvudet, gasljusen - och han gör det med stil, en helt ofattbar elegans.

Det är det Jolo fastnar för - att autodidakten (googla!) vågar sig på att skriva, och dessutom gör det bra. Sånt är också stil, och det älskade Jolo. Privat var han en snobb, en anglofil med förkärlek för tweed, engelska regementsslipsar och pipor, men inte alls provocerande. Här kommer istället Jolos nyfikenhet fram - man känner mellan raderna hur han egentligen vill veta mer om denna karga arbetarmiljö som var så nära men ändå så långt borta för honom, medelklassbarnet från Norrmalm.
Att våga leka med grammatiken, pröva gränserna för vad språket tål, är också stil. Men bara om det lyckas skyndar jag mig att säga. Det finns ju risker med det vågspelet - att skriva låååånga meningar med mängder av semikolon och inskjutna satsförkortningar, och lyckas med det är få förunnat. Läs Vilhelm Moberg så förstår ni vad jag menar. Sen kan ni läsa valfri drapa av Jan Guillou. Vilket torde bevisa tesen att alla journalister inte nödvändigtvis blir författare som skriver med stil....

Man måste också arbeta med sin text, skriva om den många gånger. Smaka på orden, byta ut, skriva om. Framförallt måste man ha en idé om vad man vill skriva om - och gärna också ha en aning om vad man skriver om. Det är därför jag har svårt för Mankell - alltför många av hans "polisromaner" är schablonistiska, alltför många av hans intriger är krystade - och när de är det faller stilen som röda byxor på medelålders man.
När författaren däremot vet vad han talar om, då kan han eller hon emellanåt vara oerhört underhållande trots sin stil, eller avsaknad av stil. Som Leif GW Persson, som jag begick lustmord på här. Och precis som Jolo är Leif GW Persson bildad - se där kopplingen igen. Samma koppling kan göras till Frans G Bengtsson - som alltså skrev Röde Orm - som hade en nära nog encyklopedisk kunskap.
Visst, det finns andra också - som ger sig på promenadjournalistiken, som den här sortens nedsläpp i verkligheten kallas. Vill ni läsa mer om det, eller om Jolos stil, kan ni göra det här

Om jag bara en enda gång når upp till Jolos höjder vore jag stolt. Annars är jag fullt nöjd med att nå upp till Cyrus Walléns...

Visst, det finns en del som luktar antikt och gubbigt i Jolos texter - men man måste minnas tiden. Det var en annan tid - när Stockholm var en svartvit film, med vänstertrafik, pilsner och folkskola. Få, om någon, har skildrat framväxten av Stockholm och Sverige idag så exakt som Jolo. Få har varit så besatta av att lätt och smeksamt berätta saker - för det var det han var besatt av, och han gjorde det med en sån elegans. Smaka på det här:

"I julis sista tomhet uppsteg jag ur tunnelbanans station vid Skanstull, norra ändan, gick några steg på Götgatan, vek om hörnet till Blekingegatan, riktning Allhelgonakullen, tittade in i det lilla antikvariatets fönster, sedan i antikvitetsboden, och baxade upp porten till den tomma fastigheten Blekingegatan 32.
Rivningsfärdigt, förödmjukat, nedspillt, prisgivet; en dyster trappuppgång, gamla skjul på gården, svindlande piskbalkonger"

Jag tänker att hade jag kunnat, vågat, skriva så hade min svensklärare tagit av sig glasögonen, putsat dem med den äggfläckiga slipsen, och sagt - det duger inte. Gör om, gör rätt. Vem tror du att du är, Albert Camus - börja en mening med fyra adjektiv?


Jolo vågade. Det är det som är stil.
För det var en annan tid, när stil inte kunde köpas för pengar. Å andra sidan kan man nog, när jag tänker efter, inte göra det nu heller....

Bilden? Grabbar som kan bära hatt med stil. Både Paul Newman och Lee Marvin var, trots sina machoroller, radikala i sina åsikter. Newman var ända till sin död övertygad fredsvän och miljöförkämpe. Men förvånande är att Lee Marvin, mannen som gav grymheten ett ansikte i mängder av actionfilmer, också var fredsvän, trots att han, precis som Newman, slagits mot japanerna i Stilla havet (och blivit skjuten i ändan). Han var dessutom en av de första kända amerikaner som helhjärtat stödde gayrörelsen.
Och de hade stil. Till och med Marvins bakvända slips har stil. När den bärs av honom.

Blekingegatan 32? Garbo växte upp där....

Men var ska de bo?

Häromdagen hörde jag på radio ett obekant alliansspöke som försökte försvara den urusla och obefintliga bostadspolitiken med att det visst fanns tillräckligt med bostäder - problemet var att "flyttkedjan" som han kallade det, inte fungerade.
Kort och gott är det en - i den vanliga världsfrånvända liberala katekesen - symbol för hur gamla människor säljer sina stora villor, varpå en ung barnfamilj flyttar in, och släpper därigenom en större lägenhet, dit en mindre barnfamilj kan flytta, och då släpper de sin lilla lägenghet dit det gambla paret flyttar.
I en ideal värld, alltså.

Eller i en värld som fanns för trettio år sen.

Problemet med alla dessa tänkta modeller är att de alltid baserar sig på åratal av statistik, där alla förändringar är små. Och glor man bara benhårt på dessa modeller ser man naturligtvis inte verkligheten.

I verkliga livet blir gambla människor allt friskare och lever allt längre. Dessutom bor de i allmänhet billigt i sina stora hus, långt billigare än de skulle bo i en mindre ny lägenhet. De har dessutom, i varje fall i Stockholm, goda möjligheter att få statligt subventionerad hjälp med städning och gräsklippning. Så alltså flyttar de inte.
Mot denna bistra verklighet, som rubbar flyttkedjan, är just nu svaret att inte bygga alls. Bostadsbyggandet går under 2012 mot en allt lägre nivå, vilket driver upp priserna på de lägenheter som kan köpas.
Ett annat fel i den här tänkta modellen är att unga människor låna miljoner för ett anständigt boende, vilket de knappast är trakterade av. I takt med att gambla människor blir allt yngre och friskare, blir unga människor vuxna allt senare, och bor kvar hemma hos sina stackars medelålders föräldrar. Vilket jag skrivit en hel del om, bland annat här

Ett ännu större bekymmer är att det inte finns nån bostadspolitik i riket. Definitivt inte från en marknadsblind regering, men inte heller från oppositionen. Inga av de krav jag hört på sistone tangerar ens att vara en lösning på bostadsbristen. En hel del är populism, en hel del är fel, en hel del är önsketänkande.
Idag ska jag lyssna på Stefan Löfvén i Vasaparken. Jag hoppas verkligen att han pratar mycket om bostadsbyggande och bostadspolitik. Gör han inte det har vi problem.

Tack alla mina lärare

Tänk att så mycket av mitt liv berodde på vilka lärare jag hade!

Jag kom att tänka på det när jag - varning nu, det blir lite politik - jag hörde den där folkpartiledaren yra om hur skolan ska bli bättre, fast med mindre pengar. Och diverse kloka, nåja, människor drar märkliga teser kring varför unga idag inte vill gå utbildningar som inte ger dem möjlighet att göra något annat senare i livet. Märkligt för att alla idag, 2012, borde veta att framtiden kommer kräva allt bättre och mer kunskap.


Det är då mina egna skolminnen rullar fram - en del roligt, en del tragiskt, en del förvanskat. Och jag funderar kring hur mycket lärarna betydde.

Jag hann gå i fem skolor, fem olika klasser, under grundskolan. De allra första lärarna har jag rätt vaga minnen av, annat än att de - kvinnor allihop - var snälla. Uppenbarligen kunde de också sitt jobb eftersom vi lärde oss saker. Påfrestande brådmogen som jag var kunde jag givetvis läsa innan jag började skolan, och ägnade sen en stor del av min grundskoletid med att vara jobbig för kamrater som inte kom från familjer med massor av böcker. Dessutom förekom det politik i min familj, ofta och mycket, och som åttaåring minns jag att jag hade väldigt svårt att förstå att andra åttaåringar inte visste vad "protokoll", "votering" och "FNL" var...

Men precis som andra lillgamla grabbar var jag rätt ointresserad av det jag inte kunde, vilket yttrade sig som en livslång aversion mot biologi, kemi, fysik, matematik samt grammatik. Gudskelov fanns det en folkskollärare av den gamla stammen, Börje Sandén, som visste hur man skulle ta ohängda frön som jag, så nåt gick ju in. Han var intressant helt enkelt. Vi cyklade bygderna runt, med matsäck, för att titta på lokala fornminnen - han inympade lokalpatriotism i de ditflyttade ynglena, ty detta var en förort, med hyreslänga på hyreslänga utslängda på åkrarna. Ytterst få av mina klasskamrater hade rötter på orten - de var från Norrland eller Finland, och deras föräldrar slet på KF Rikslager, utslängt på ett annat gärde.
Han spelade piano också, och vi malde Daggstänkta Berg och annat ur Sjung Svenska Folk, spelade upp scener ur den svenska historien - ju blodigare dess bättre - och såg skolfilmer om mörkaste Afrika. Egentligen minns jag inte att skolan var trist, fast man sa ju det ändå...
Det viktigaste var att han fick mig att vilja fortsätta vara nyfiken. Att vilja lära mig saker. Uppleva och ta del - vilket jag ivrigt gjorde vilket också har kostat en del svett och blod.
Upp till mellanstadiet hade vi ju i stort sett bara en lärare i klassen. Visst, det stacks emellan med lite slöjd och gymnastik, men det var ju inte skola på riktigt. I synnerhet inte gymnastiken som huvudsakligen ägnades åt bollsporter, något som inte var min grej. Däremot var det ett perfekt tillfälle för irriterade kamrater att ta ut sin frustration på mig, för jag fortsatte vara påfrestande - en stenhård basketboll mitt i plytet dämpar en smula, kan jag säga.
På högstadiet blev det fler lärare. Och jag var fortfarande stor i truten, men nu kombinerat en miljard finnar och dålig andedräkt över hela kroppen, något som inte ökar charmen direkt. Här konfronterades jag också för första gången med dåliga lärare, vilket var förvirrande. Dittills hade alla vuxna i skolan varit snälla och hjälpsamma, och sen sitter den late fan vid katedern och fyller i tipskupongen! Medan anarki rådde i klassrummet.
Anarkin yttrade sig också som våld. Emellanåt mot mig, vilket jag med facit i hand ser som förståeligt, men också mot svagare individer. Som drogs in på muggen och spolades, som knuffades i vattenpölar, som blev av med skorna mitt i vintern, som fick spö på ren svenska. Och det var så uppenbart - att vuxna inte skulle ha sett detta är helt omöjligt. Några fick sår som fortfarande inte läkts, några slog tillbaka och blev värre än sina egna mobbare.
Och där fanns också lärare som helt enkelt inte tyckte om barn. Det måste ha varit så. Vad vet jag, de kanske hade drömt om forskning eller författande eller musik eller vad som helst, men de hamnade i en högstadieskola i miljonprogrammet, där många talade usel svenska, där nån hade en ny farsa och blåtira efter sommarlovet - och de löste det genom att vara oengagerade.
De var kort sagt fel personer på fel plats, och några av dem skadade barn för livet. Genom att säga "ja, du ska nog inte satsa på nåt intellektuellt yrke" eller "nåja, några måste ju vara arbetslösa också..." till högstadieungar. Och de ungarna blev givetvis alltför ofta självuppfyllande profetior.

Jag hade ju lätt i skolan. Det var inte svårt att vara duktig i min skola - vissa lärare gav bra betyg bara man var där, och inte slogs för mycket. Vissa lärare gav bra betyg om man hade stora bröst och var söt också,påstods det. Vilket vi med andedräkterna också ivrigt diskuterade sinsemellan. Men på det hela taget minns jag lärarna från högstadiet med en viss värme, och lite vemod. Idag fattar jag ju att han med tipsraden antagligen hade pilsnerproblem, att hon teckningsläraren hade krossade drömmar om en konstnärskarriär, att den där rolige som hade vansinniga kläder egentligen var rätt usel.
Och sen var det naturligtvis den vanliga armadan med kompetenta lärare, som verkligen ville lära ut, som slet med uppgifter som de otacksamma slynglarna bara struntade i, som verkligen slet sitt hår för att sätta rättvisa betyg, som satsade lite extra på honom som efter nio år i grundskolan fortfarande inte kunde skriva sin adress - vilket vi andra, med femtonåringens exakta vetskap om absolut rättvisa, ansåg orättvist.

Men de fanns där - de stod ut med mig, de hade aldrig alltför elaka saker att säga till min ömma Moder när terminssamtalen skulle klaras av, de gav mig uppmuntran och uppmärksamhet.

Nån gång springer jag på en gammal lärare - usch så gamla de blivit. Och små! Den reslige folkskolläraren från mellanstadiet är kortare än jag. Hur gick det till? Jag minns deras smeknamn: Lunkan, Regn-Olle, John-John, Kapten Rödskägg, Gympa-Hitler (om en avsutten ryttmästare i reserven som plågade oss med redskapsgymnastik), Gisse, Silentium, Dosan, Dogge, Karl-Uno Knutsson (ta de initialerna....), och man undrar om de minns oss?

För mig var lärare ett fint yrke, som min egen farfar utövade ett antal år. Det är fortfarande ett fint yrke, och jag blir alltid lika nedstämd när jag hör det kallas ett lågstatusyrke. Hur blev det så? Är det ens så? Och jag kan inte låta bli att fundera på hur lätt det var att bli lärare ett tag - lärarvikarier som efter ett tag stod med fullt ansvar, fast utan egen utbildning, friskolor som kunde anställa i stort vem som helst som lärare. Tanken är ju helt barock - att de som utbildar inte själv är utbildad.


Det passerade hundratals, tusentals elever för några av de här lärarna - och när de säger att "jovisst ja, det var du som hade en bror som var bilmekaniker" så kan jag le lite, och säga att jo, så var det. Vem är jag att kräva att de ska minnas just mig, våra rätt oskyldiga hyss?

Men jag minns dem. Tack för att ni fanns där!

Hur man förstör ett varumärke

Idag ska jag bara skriva några ord om Julian Assange. Inte om Wikileaks - jag tror faktiskt att jag kan hålla isär de där två. Tyvärr kan inte Julian Assange göra det. Därför ägnar han sig, och en krympande men högröstad skara ignoranter (jag har twitterdebatterat med den ena och det var som att prata med Nyheter Från Sovjetunionen) åt att rasera förtroendet för Wikileaks.

'

Därför bestämmer han sig för att med en dåres envishet vägra dyka upp i Sverige för att höras - notera det, han ska förhöras - och slänger sig istället med felaktigheter åt höger och vänster, och bildar allians med mycket tveksamma partners. Ett grekiskt drama som urartar till Stefan och Krister-buskis, där hans anhängare börjar låta som Sverigedemokrater och andra tomtar, när de beskyller alla andra för konspiration...

Allt detta snöar tillbaka på Wikileaks, solkar ner sanningen, förstör trovärdigheten. Wikileaks är större än Julian Assange, men det tycks inte han ha begripit.

Om detta har det skrivits mycket. Jag ska inte förlänga pinan. Jag konstaterar bara att den absolut övervägande delen av svenskarna anser att alla ska vara lika inför lagen, att ingen ska hålla sig undan, och att klaga på Sverige är en förmån som man bara har om man också respekterar systemet...

Claes Borgström besvarar den osakliga kritiken i DN - här - och hans avslutande ord kan vara värda att upprepas. Om inte Sverige är en rättsstat - vilken stat är det? Nämn en rättsstat!

Och fundera på om den staten hanterat Julian Assange annorlunda.

En laglös svensk i Vilda Västern

Förmodligen började det med bröderna Cartwright. Vi är många i min generation som kan signaturen utantill, bam-badabambam, bam-badabambam, och namnen på de som var med. Fullständigt hopplöst inspelad, med målade träd och lite utströdd sand i en studio, och en handling som började och slutade enligt standardformuläret. Men det var hästar, stora hattar, smällande pistoler och folk som slog varandra i stora gruppslagsmål, utan att nån blev skadad.

Det var min introduktion till den Vildaste Västern, ett intresse som dels hängt med sen mycket tidig ålder, dels utvecklats djupare än till västernfilmer (de bästa är för övrigt Det Vilda Gänget, Unforgiven och Shane) och indianfilmer (de bästa är Ulzanas Raid, Den siste mohikanen och Windwalker). Det har allt mer kommit att handla om att förstå varför Västern var vild, om den verkligen var det, och därifrån också en smula aning om varför myten - för det är givetvis en myt - är så livskraftig i USA, och hur mycket av vår värld som påverkas av det. Tror jag.
Eller så är det bara spännande att läsa om hur vuxna karlar möts på Storgatan (vilket nästan aldrig hände) och drar upp revolvern så fort de kan, och skjuter hej vilt. De flesta som dog - och det var rätt många faktiskt - gjorde det i bråk på krogen, eller i bakhåll.

Av tradition brukar Vilda västern placeras tidsmässigt ca 1865-1908, då Butch Cassidy och Sundance Kid dog i en eldstrid med argentinsk militär, men nutida historiker är långt frikostigare och talar om perioden 1848-1948 istället - för steget mellan de resande sällskapen med kriminella på 1850-talet och depressionen desperata skurkar är sannerligen inte långt.

Min barndoms hjältar Buffalo Bill, Vilde Bill och Wyatt Earp har slutat vara hjältar - men det betyder inte att de är mindre intressanta för det. Och samtidigt upptäcker jag andra - som Jim Miller eller Burt Alvord. Mer om dem senare...
Det här betyder att jag skaffar mig löjligt mycket litteratur (och filmer) och planerar resor via den Vildaste av Västar närhelst jag kan. Så var fallet när jag fick händerna på Robbers, Heists and Capers av Michael Newton. En liten trevlig uppslagsbok över amerikanska laglösa genom tiderna.
Eftersom jag är som jag är, och lärde mig läsa genom att mala Nordisk Familjebok från A till Ap-ollon, bladade jag genom den med lite ljummet intresse - lite nytt, några nya namn. Men så - som ett vinteräpple i en potatislåda - fanns han där.

Adolph "Big Dolph" Newton. A Swedish immigrant. Det har varit rätt tomt på nordbor i den amerikanska västernmyten - det närmaste vi kommit är Chris Madsen, dansk äventyrare och US marshal och en av förebilderna till Rooster Cogburn i True Grit.

I samband med den stora guldrushen till California 1848-1855 försökte Adolph leta guld ett tag, men upptäckte snabbt att det var lättare att sno det från andra. Han fängslades - för landsvägsrån och därtill hörande häststöld som det så vackert kallades - på San Quentin, där han blev vän med dåtida kriminella storheter som Tom Bell . Efter att Bell släppts rymde därför Adolph raskt, och anslöt sig till Bells gäng - där också Rattlesnake Dick Barter, Bill Gristy, Jim Webster och bröderna George och Cyrus Skinner ingick.

12te mars 1856 rånade gänget ett multåg med guld från Yreka-gruvan. Och bytet blev för den tiden makalösa 17,000 dollar, i finmalt guld avsett för mynttillverkning. I dagens läge motsvarar det 450,000 dollar. Det är dryga tre miljoner kronor det....

Rånet utlöste naturligtvis en klappjakt utan dess like i Californien - myndigheterna letade med ljus och lykta efter dem, för att inte tala om annat ohederligt folk i trakten som gärna ville lägga fingrarna på guldet.

William Carter kunde inte hålla sig. Fattig bonnläpp spenderade på tok för mycket guld i barerna, och skroderade. Raskt åkte han fast. Dessutom - lagen var tämligen handfast i Californien på den tiden - angav han Adolph, George Skinner och Nicanor Rodriguez.
De flydde. Till häst givetvis. Sköt på lagvrängare. Undkom elaka konkurrenter med ett nödrop, och försökte verkligen komma undan. Men i april åkte Adolph och kumpanen Tom Brown fast i Sacramento.
Och medan Big Dolph, som han kallades, teg som muren, så pratade den spädare Tom Brown desto mer, och visade - efter en viss handgriplig övertalning givetvis - vägen till ett gömställe nära Folsom, där George Skinner dödades efter en vildsint skottlossning. Av bytet fanns inte ett spår....
Adolph dömdes till tio års fängelse och hamnade på San Quentin igen. Därefter hittar jag honom bara i folkräkningen 1860, som fånge. Född 1826, yrke sjöman, födelseort Sweden...

Så vad hände med Adolph? Var kom han från? Varför mönstrade han av sin båt i Calfornien? Vad hette han egentligen? Adolph var ju inte heller utvandrare - han kanske var rymling? Det var inte sällan skurkar tog upp sina gamla karriärer i det nya landet.

Tips emottages tacksamt!

Bloggar är rätt trista...

Jo, jag vet - man ska inte kasta sten i stenhus eller vad det heter. Men faktum är att bloggen kanske börjar bli ett passerat sätt att kommunicera på. Jag har varit usel på att skriva sista tiden, mest för att jag drabbats av nån slags skrivkramp, men också för att man efter ett tag börjar ta sitt bloggande på för stort allvar. Jag lovade mig själv att jag INTE skulle skriva bara om politik men i backspegeln ser jag ju att det blitt rätt mycket politik.

Det kanske inte gör nåt, men om jag ska utgå från mig själv, och det ska man väl, så läser jag ju sällan renodlade politiska bloggar. Oftast för att de är förbannat trista. De bloggar jag läser mest snurrar i min högermarginal. Plus en hel del annat men jag har ju sällan tid att snygga till layouten på Utsikten.

Livet kommer ju emellan också - och medelåldern. Hur gärna jag än vill förneka det är jag emellanåt alldeles slut efter arbetsdagen, och att sätta sig och formulera ihop nåt argt och snitsigt tar faktiskt sin lilla tid. I synnerhet som jag med åren blivit alltmer självkritisk till hur jag formulerar mig, hur språket hänger ihop, om det är läsbart.

Sen handlar det ju om responsen - jag är inte nöjd med att veta att det är ett par hundra personer som läst vad jag tycker. Jag vill ju ha mothugg, fortsätta debattera. Bloggen är värdelöst för sånt - olika spammotorer har ju gjort att man måste ha filter och lösenord för att kunna kommentera på många bloggar, och sånt orkar de flesta inte hålla på med. Alltså blir man bara en arg byggnadsarbetare som står i en skog och ryter för träden...

Jag gillar nämligen fortfarande politik. Men det är inte på bloggarna de intressantaste debatterna förs. Då måste man fortfarande ut på diskussionsforumen - som jag skrivit mazzor om, t ex här - och bråka med nättrollen, rasisterna och radikalerna. Emellanåt hittar man också guldkorn - som hos Tokmoderaten, som försökt ta livet av sin blogg i flera månader. På det hela taget var det länge sen jag hittade nåt intressant på en politisk blogg - det är mest förutsägbart gnäll på regeringen, och standardiserat borgerligt gnäll på att Stefan Löfvén inte gör tillräckligt (gör tillräckligt av vadå, känner sig vän av ordning tvungen att fråga, eftersom vi har nån snubbe från ett annat parti som tydligen är statsminister.)

Inte för att det saknas saker att tycka om. Om rättsskandalen rörande tragedin vid Älandsbrofjärden - mer här och här - ska vi skriva. Om inkompetenta jurister, och en lagstiftning som är uråldrig... Och givetvis om en nyliberal arbetsgivarmaffia som ser varje dödsfall på arbetet som ett beklagansvärt bortfall i produktionen.

Dessutom ska vi - givetvis - fortsätta skälla på korkade Sverigedemokrater, homofober, krigshetsare och historierevisionister.

Det är ju det som är bra med bloggen - här är det jag som bestämmer vad jag vill skriva om.

Välkomna till en bra höst!






Bilden? Det är roligt att bara hoppa....

Unga sommarjobbare - ny krönika i Arbetarskydd

Jag erkänner - det har varit glest med inläggen på sistone, men livet, o detta liv, kommer emellan. Inte för att det saknas ämnen att tycka om - tvärtom. Men bloggandet är en fritidssysselsättning, och kräver sin icke ringa del av inspiration, och den har det också varit klent med.
Men jag får ju tycka i Arbetarskydd - nu senast om Det Första Sommarjobbet, och riskerna och glädjen med det. Det kan ni läsa om här

Oro är en dålig arbetskamrat. Ny kolumn i Arbetarskydd

Nu har jag fått tycka igen. Kommentera gärna; ju fler kommentarer desto fler kommer läsa. Läs det precis här!

LO och framtiden. Som Rolling Stones ungefär.

Okey, så LO har valt en ny styrelse. Jag är rätt ointresserad. Man har valt ett antal rutinerade mötesrävar som efterträder andra rutinerade mötesrävar. Men nytändning? Nope. Tror fan att Kålle vill tillbaka till åttiotalet - det var då han senast jobbade i produktion?

De har en del att ta itu med, de där nygamla. Och det alldeles oavsett att de allihopa faktiskt har varit med tillräckligt länge för att kunna sägas ha varit med och skapat problemen. Just därför är jag tveksam till om de kommer orka med vad de nu förväntas göra. I synnerhet som organisationen själv hyser på tok för många människor för vilka arbetslivet är just fackföreningsrörelsen. Evighetsanställda i värsta fall, bara miljöskadade i sämsta fall.
Det kommer pratas en hel massa om jämställdhet nu - där jag fortfarande är mycket misstänksam mot allt som IF Metall gör och säger - om arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, och om varför så många väljer att lämna de fackförbund som ingår i LO.

Hittills har jag inte sett nån utredning som sticker ut, som ger en käftsmäll om orsakerna. Det kan bero på att LO hela tiden vill ha rapporter som bekräftar egenbilden. Det vill säga, inom fackförbunden tror man att man vet varför medlemmarna flyr, och sen vill man ha svar som stämmer med den teorin. Man vill inte höra att facket är gubbigt, består av inkrökta funktionärer, bara tänker på de stora arbetsgivarna eller helt enkelt inte fattar att Sverige inte ser ut som det gjorde för femton år sen.
Visst, det var ju bra att man för skams skull till sist kastade in en kvinna i LO:s ledning, men var är invandrarna, var är representanterna för tjänsteyrkena? Just de yrken som har störst genomströmning - butiker, krogar, caféer - har ingen som talar för dem. Istället är det samma fackförbund som alltid som ska leda LO. Tjenare.

Jag väntar på ett LO som säger att "Ok, vi fattar. Sverige ser inte likadant ut som för femton år sen." Det växer upp hela generationer som inte ens upplevt social trygghet, och som inte heller har den inbyggda skräcken för att bli arbetslös. I synnerhet inte i Stockholmsregionen - som mer och mer liknar en megastad, med sin egen inbyggda dynamik.
Här är inte arbetslöshet eller otrygg anställning vad unga människor oroar sig för - tryggheten är alltid bara en månads uppsägningstid bort i varje fall, och man anpassar sig. Och just för att Stockholm är en megastad - inte i antal invånare, utan som självladdande motor - är de inte heller arbetslösa så länge. De skapar egna nätverk, tipsar varandra, lever på varandra på ett sätt som jag knappt fattar själv.
En mig närstående kvinna fick sitt första fasta tjänstemannajobb strax efter hon fyllt trettio - vilket hon helt enkelt accepterade, för det är så det är. Istället är bostadsbristen ett långt större bekymmer. Och samma tjej ser ingen som helst nödvändighet i att vara med i facket, för hon har en schyst arbetsgivare, så schyst man de nu kan vara, och dessutom hade hon inte det minsta nytta av facket på de arbetsplatser hon tidigare jobbat på. Vilket är ett kvitto så gott som något åt de fackförbund som sliter med framtidens yrken inom Hotell och Restaurang, inom Handels eller Fastighets.

Arvtagerskan och hennes vänner resonerar på samma sätt - att de klarar sig ändå. Och det gör de ju, på nåt vis. Några av dem har inte ens intresse av ett fast jobb - de vill jobba stenhårt ett tag och därefter resa ett tag. Och en av dem blev precis skitförbannad när det visade sig att företagets regler inte tillät så mycket övertid som hon var villig att lägga - alltså slutade hon. Visst, medelklassbarn som kan luta sig på mamma och pappa.
Dessutom ligger ju här min egen medelålder som en våt filt över saken. En medelålder som jag delar med i stort sett alla fackliga företrädare på lite högre nivå - vi vill ju så förtvivlat vara unga. Och vi kanske inte är gamla som våra föräldrar var på sjuttiotalet - men unga idag vill vara unga på sina egna villkor, och då är nån som är femtio alldeles ruskigt gammal och mossig, sanna mina ord.
Det här är farligt - när vi gamlingar tror att det är vi som kan bestämma vilka som är nya och fräscha. När LO:s ungdomssekreterare passerat trettio börjar det bli larvigt, när vi som är födda på sextiotalet pratar om att ålder bara är en siffra är det skadligt. Vi lever inte i kidzens värld helt enkelt - så varför skulle vi kunna nå dem med klasskampssnack à la trettiotal? Sen får LO:s egenbeställda rapporter säga vad de vill.

Nä, jag har inte stora förhoppningar. I själva verket tror jag det måste bli mycket värre innan det blir bättre. Annars blir LO bara som ett gammalt rockband, som lever på gamla meriter så länge de fans de skaffade sig för trettio år sen fortfarande vill se det hela


Bilden? Ungdomar på 76 (!), 69, 69, och 71.

Jag och Strindberg

För ett par år sen - ganska många år sen får jag nog rätta mig själv - sålde Expressen med billighetsupplagor av klassiska böcker. En av de få verkligt kulturfränjande insatser som kvällstidningarna gjort. Här kunde man få Dostojevskij, Dickens och Golding för en struntsumma, och förhoppningsvis var det en eller annan som lade ner Stäppvargen eller Spionen som kom in från kylan i varukorgen. Hur det lönade sig har jag inte en aning om -. antagligen gick det åt skogen, och nån på kulturredaktionen, detta röda skynke för Göran Hägglund, fick skämmas och inte åka på den Årliga Sup-och-ligga-runt-tillställningen i Göteborg, dvs Bokmässan.
Här kunde man också få Hemsöborna, och den köpte jag. Inte för att jag var obekant med Strindberg - jag är gudskelov uppvuxen i bokslukande hem - men det var det första av Strindberg jag köpte alldeles själv.
Fortfarande idag är jag fascinerad av hur han beskrev människor och platser. Hans Stockholm är ju identiskt med det Stockholm som till exempel Eugene Jansson målade, och hans eländesskildringar av rucklen på Söder - slummen! - är en vass påminnelse om den fullständigt extrema misär som fanns kvar långt in på fyrtiotalet. Vid Årstabrons södra fäste låg en tyfoidsmittad kåkstad likt favelhas i Latinamerika, där nio personer bodde under bråte och gamla mattor. Likaså i Stadshagen och Lilljansskogen. Barnadödligheten var ohygglig, liksom supandet och våldet. Historier vi ofta glömmer bort - om vi inte läser Strindberg.

I år är det 100 år sen Strindberg dog, och firandet kan väl bäst beskrivas som tveksamt. Visst, det har varit en del trista program i radio och TV, och oläslig panegyrik i morgontidningarna, men man funderar ju lite på varför det inte skett mer. Beror det månne på att Strindberg fortfarande, hundra år senare, lyckas reta gallfeber på etablissemanget?
För det var ju det han gjorde - alltifrån de tidiga verken till hans obarmhärtiga påhopp på högern under sina sista år. Kom ihåg att det här var på den tiden när de verkligen blev förbannade på varandra, och friskt skulle utmana på duell, vilket sällan blev verklighet, eller ta ära och heder av varandra i tidningarna.
Jag saknar texter om hur Strindberg fortfarande är aktuell, vilket jag tycker han är. Lite kan han jämföras med Zlatan - världens kanske bäste fotbollsspelare enligt omvärlden, men som ständigt ska skrivas ner hemma i Sverige. För världsartist är han, August (Ågust ska det tydligen uttalas).

Man ska veta att även om världen förändrats en del sen hans storhetstid så är hans böcker fortfarande oerhört läsvärda, och jag blir en smula bedrövad när de där som tror att Sagan om Ringen är den bästa romansvit som nånsin skrivits, inte ens har läst Röda Rummet. För övrigt såg jag nån med tretusen poäng i litteraturhistoria i TV som tyckte att man inte skulle börja med Röda Rummet eller Hemsöborna. Vilket också bevisar min återkommande tes att hög utbildning inte alltid är kopplat till hur smart man är.
Det finns drivor med uppslag kring Strindberg, allt från hans underklasskildringar, till hans längtan efter franska och tyska, till hans påstådda kvinnohat, till vad han har betytt för de som kommit efteråt. Lite förenklat kan man säga att utan Strindberg hade vi inte haft alla dessa kvinnor som skriver dåliga deckare...
Dessutom var han rolig - i Det Nya Riket gör han ett infernaliskt elakt porträtt av Akademins dåvarande ständige sekreterare Carl David af Wirsén, en uppblåst självutnämnd överdomare över smak och snille, men han kallar honom W.C.D, och CDaW hämtade sig nog aldrig riktigt från det. Deras fejd var en högtidsstund för karikatyrtecknarna, liksom boken själv - en obarmhärtig skrift om ett korrumperat Sverige, kanske den mest förargelseväckande bok som nånsin utgetts i landet. Kom ihåg att det här var på den tiden när skandaltidningen Fäderneslandet existerade, en tidning som får News of The World att se ut som Kamratposten. Om Fäderneslandet har jag skrivit här
Han ger sig på De Nyadlige, Entreprenörerna och Idealisterna med friskt humör, om de Storsvenska skrävlarna skriver han: "...de aldra mest patriotiska framröto sin kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden," Och han skaffade sig fiender som skulle hata honom innerligt långt efter hans död.
Hans betydelse för svenska språket, för svenska författare, är nästintill oöverskådlig. Och han är en världskändis - utomlands står hans böcker sida vid sida med Shakespeare, med Tolstoy, med Dickens. Och Selma Lagerlöf, som är en annan författare som tammefasen behöver en revival. Hon skrev långt mer än Nils Holgersson, och hon fick också ett Nobelpris, trots att Akademin var tvungen att avsätta den alldeles vilt protesterande Carl David af Wirsén först.
Istället tjatas det mest om Strindbergs privatliv - och visst, han var en av de första som använde sitt eget liv och sina relationer som material till sina böcker. Men han var inte bara otrogen och elak och psykotisk och neurotisk. Även i sina sämsta stunder är han bättre än det mesta.
Det är därför 100 år med Strindberg borde vara mer än gamla serier, trista bordssamtal mellan folk som visar för mycket tandkött, och analyser av "den" och "detta". Det är därför alla skolor i Sverige borde ha en Strindbergsvecka eller -månad. Det är därför det skulle tryckas extrembilliga upplagor av hans verk, det är därför alla biblioteksbesökare skulle få en sån. Så det blev lite liv i hundraårsfirandet, för just nu är det rätt dött.

Å andra sidan kanske det beror just på att han var den han var, han August.

LO behöver förnyelse, inte förgubbelse

Jodå, gick jag i kyrkan skulle jag förmodligen svära där också. Jag svär rätt mycket om sanningen ska fram. Nu känner jag en del religiösa människor och de brukar ta det med ro - att dra iväg en saftig ed när saker inte vill är avsevärt bättre för att lätta på trycket än att lite mesigt säga "men ojojoj, nu blev det fel...."
Om man däremot dristar sig till att ha åsikter om folk på ledande positioner inom fackföreningsrörelsen är man värre ute. Då kan man bli riktigt ovän med folk. Med det sagt vill jag berätta att jag inte tycker LO:s valberedning gjort sitt jobb ordentligt när de nu föreslår Karl-Petter Thorwaldsson till ny ordförande för LO, och Tobias Baudin till vice ordförande.
Det är ingen förnyelse. Det är ett självmål. Av flera orsaker. Inte för att de skulle vara inkompetenta, tvärtom. Det är rekorderliga karlar, med tonvikt på karlar. Däri ligger en del av problemet - hälften av LO:s medlemmar är kvinnor och just nu verkar det bli väldigt tomt på kvinnor i LO-toppen.
Ett annat problem är att efter kongressen kommer vi ha en Metallare i ledningen för socialdemokraterna och en i ledningen för LO. Det är givetvis inget problem för Metall. Jag tycker det är ett problem - vi pratar inte om det mest moderna eller mest nytänkande förbundet här. Och här ska jag vara personlig - en mig närstående kvinna, medlem i Metall har alldeles nyss tuffat över 20 papp i månaden på sin heltidstjänst. Hennes löneutveckling har varit katastrofal - eftersom hon jobbar med "okvalificerat montagearbete". Medan hennes manliga kollegor, med snäppet mer "kvalificerat" arbete tjänar flera tusenlappar mer. Jag ser ett problem med det. Metall såg det inte.

Ett tredje problem är Karl-Petter Thorwaldssons bakgrund som SSU-ordförande. Faktum är att han redan suttit i socialdemokraternas verkställande utskott som ordförande för SSU. Dessutom ett inte så särskilt framgångsrikt SSU. Att göra comeback i VU som LO-ordförande måste ses som rätt unikt.
Ett fjärde problem är det som direkt uppkom vid fikabordssamtalet - den inbyggda misstron mot den historiska kopplingen mellan socialdemokraterna och LO. Helt naturlig för socialdemokrater, hyfsat onaturlig för alldeles väldigt många LO-medlemmar. De vill väl ha nån som lyder när husse rycker i kopplet, var en kommentar.
Jag ser problemet - och jag vet att det är jag som får ta itu med problemet. LO:s valberedning, bemannad med folk som fortfarande tror att det kryllar av fackliga ombud som har betald tid för att agitera på arbetsplatsen, kommer inte ta itu med det.
Tillväxten i framtiden kommer ske i tjänsteyrken, inom handeln. Var ser vi det i förslaget till ny LO-ledning? Ingenstans. Jag ser ingen förnyelse - att vara under fyrtio är inte en garanti för nytänkande i min värld.


Vad jag ser är en önskan om att saker ska vara som de alltid har varit.

Att blogga om sitt arbete

Följnde är en text jag skrivit inför mitt deltagande på Nätrot'12 - en sammankomst och seminariehelg för progressiva bloggare, där jag smickrande nog inbjudits att delta, för att dela lite tankar.


Jag började blogga 2006. Huvudsyftet var faktiskt att skapa en fotoblogg - populärt på den tiden - för att både dokumentera mitt arbetsliv för min egen skull, och för att kunna berätta för de tämligen ointresserade Arvtagarna vad deras fader pysslade med på dagarna. I en värld när arbete och fritid så skarpt avgränsas begrep jag att mina egna ungar faktiskt inte hade en aning om vad jag gjorde. En bidragande orsak var också att jag skaffat mig en ny mobiltelefon, en Siemens, som tog hyfsade bilder, och som tillät att man kunde överföra bilderna till en dator utan att ha kunskaper från teknisk högskola.

Men nu är jag ju som jag är - och med kameran i handen trampade jag omkring på bygget och upptäckte hisnande brister i säkerheten. Vilket jag också förde in på bloggen, som på den tiden hade sådär trettio besökare. Och jag visste inte mycket om vad jag ställt till med förrän jag blev uppkallad till platschefen och där möttes av ett antal allvarliga män i svarta kostymer, som ställde dumma frågor, och intrikata påståenden. Som att jag inte hade rätt att ta de där bilderna, eftersom jag inte bett om tillstånd, och att de ägde mina bilder. För att inte tala om att jag inte hade rätt att publicera dem i någon form, märk väl.
Jag bad dem dra åt helvete. Fixa riskerna så ska jag sluta fotografera. Jag fotograferar fortfarande.

Efter hand spred sig ryktet om att det fanns en blogg som skrevs av en byggnadsarbetare, och trafiken på bloggen ökade. Jag hamnade i tidningar, och i TV, och ett tag ringde det hela tiden, från folk och organisationer som ville att jag skulle både skriva om deras frågor - det jag kallar kommandobloggande . och också föreläsa om bloggar och sociala medier.

Det var inte det som var meningen. Jag är en politisk person påstår illasinnat folk i min absoluta omgivning, och det kanske är så, men framförallt har jag alltid uppmuntrats att säga vad jag tycker och driva mina åsikter. För detta var bloggen utmärkt.

I början var jag rätt okunnig om vad man faktiskt fick skriva eller lägga upp på nätet. Men jag var också försiktig med att skriva ut namn eller bilder utan medgivande - det hör till vanlig hyfs. Jag arbetar inte i en skyddad miljö, där jag hanterar känslig information, där man tangerar sekretess eller tvingande lagar - gudarna ska veta att Arbetsmiljölagen är hyfsat tandlös. Gjorde jag däremot det skulle bloggen antagligen vara rätt lam - ett bygge är en dekorativ plats för historier och ögonblick. Det kanske inte är så på ett kontor.

Värre är vad bloggandet och nät-tyckandet kan ställa till med senare i livet. När rekryteringsfirman Google får tag i en, när en potentiell arbetsgivare börjar leta efter ens  namn på nätet. Heter man Calle Fridén är man rätt lätt att googla.

Jag råkade ut för detta. Helt plötsligt efter att ha blivit friställd igen - vanligt i mitt kluster av byggnadsarbetare - upptäckte jag att bloggandet låg i vägen. Med sedvanlig konservatism såg arbetsgivarna på mitt bloggande som en potentiell...ja, vadå? Obekvämlighet förmodligen. Det visade sig att ett politiskt och fackligt engagemang inte riktigt var vad de ville ha - alldeles oavsett att jag hade referenser om att jag skötte tider, gjorde ett hyfsat jobb och hade det mesta kvar av hår och tänder.

Jag la ner bloggandet under en period - och mötte en del förvånade utrop från bekanta som inte för sitt liv kunde ana att det var så här illa. För det är det. Att blogga om sitt arbete är ett risktagande, för hur gör man när man upptäcker orättvisor eller risker? Håller tyst? Eller tar man ett djupt andetag och använder bloggen?
  Själv tror jag att om man bloggar är man också en människa som vill utrycka sig, tycka saker - och jag utgår från att man då, med ett glatt Banzai, skriver på sin blogg vad tycker. Sen får man ta smällarna vartefter de kommer.
Oroar man sig för mycket över vad chefen kommer tycka ska man nog inte blogga alls.

Juridiken är inte särskilt hotfull för den som bloggar - det finns ytterst lite som är applicerbart på bloggosfären. Ett hot om stämning för förtal - som jag själv råkade ut för av företaget Botrygg - är verkningslöst. Använder man bara sitt sunda förnuft kan man skriva nästan vad som helst - och det är inte där faran ligger.
 Faran ligger i vad jag skrev ovan, att man spårar våra digitala tassavtryck idag. Är man så långt ner i det bloggologiska förfallsträsket som jag är - stiligt va? - spelar det nog ingen roll. Jag kan inte klämma in den här tandkrämen i tuben igen. Men är man ny i arbetslivet ska man nog ta reda på, lite försiktigt, vad som är acceptabelt, för den fortsatta karriären.
  Å andra sidan gäller det den övriga nätvärlden också - det finns nog en och annan kommande karriär som kan strypas i sin lindo därför att det ligger genanta bilder på Facebook, för att kunna grävas fram av idoga murvlar så småningom.
Man behöver inte vara rädd för det här, men man ska vara medveten om det. Risken finns att ett framtida yrkesval kan påverkas av saker man sagt lite för högt, lite för offentligt. Man googlas ihjäl helt enkelt.

Men då ska man naturligtvis berätta det för omvärlden. På bloggen.



 

Gärna kvällsöppet men till vilket pris?

Nytt inlägg i Arbetarskydd. Om vilket pris vi borde betala för att kunna handla sent, och om vilka om får betala. Läs här och kommentera gärna.


Bilden? När tron på att det är sena öppettider är vad som lönar sig...behöver man bara åka till Kista Galleria efter åtta en söndagkväll för att se att det inte är så...

Håll tyst och ha kvar jobbet!

 

Nu har jag fått tycka saker i Arbetarskydd igen. Klicka här!
 Kommentera gärna även där...

Om vår önskan att förstå ondskan. Utøya.

Nej, vi kommer inte att förstå vad som pågått i huvudet på Anders Bering Breivik. Nånsin. Men rättegången och de gravallvarliga som betonar vikten av att förstå hur han tänkte är ett symtom. Ett symtom på hur de goda - nu som alltid - inte kan sätta sig in i taankevärlden hos en riktig galning.

För det är naturligtvis det han är. En tillräknelig galning. En fullfungerande galning. Rätt mycket släkt med en officer i Främlingslegionen som jag en gång stötte på, en man med öststatsbakgrund som begick fullkomligt vidriga handlingar i både Indokina och i Algeriet, och förmodligen på andra ställen också. En karl som visserligen beordrades att utföra saker, men som tog sitt uppdrag långt över gränsen. Som sedan jagades av den franska rättvisan, och den algeriska.
Eller med de som begick vansinnesdåd i Srebrenica, eller i My Lai, eller i Babi Jar. Vanliga hederliga män, som i rus eller i skräck eller indoktrinering eller ledda av en inbultad kadaverdisciplin, slaktade, torterade, dödade andra människor. Som mördade och våldförde sig på små flickor i en källare i Belgien. Eller som flög flygplan rätt in i skyskrapor eller sprängde sig själva och elva andra människor på en buss i Tel Aviv.

Vanliga människor, goda människor, kan inte förstå det. Däremot är vi alla till mans livrädda för att vi skulle kunna förledas av pöbelvrål eller rädsla, och också trampa ihjäl någon, tända ett häxbål eller ingå i en exekutionspatrull.
Vi skulle däremot alla vilja vara den som inte lyfte handen till nazisthälsning i Nürnberg, eller den som sköt i luften istället för mot de darrande kropparna i Rwanda.

Det är väl därför vi är så fascinerade av Anders Bering Breivik. Vi vill inte vara som han, och det kommer vi inte heller att bli - och det är därför uppmärksamheten kring honom känns så bakvänd. Jag tror inte för ett ögonblick att det här skulle hjälpa offren - istället tvingas norska staten spela med i hans noggrant regisserade blodiga operett, med honom själv i nån slags mental fantasiuniform.

Han är en ynklig spillra av en människa. Låst i åratals av egenskapade fantasier, där han gång efter annan spelat upp sin egen skräckfilm för sig själv, lagt till detaljer, forskat och gjort inköp, Tills den dag han satte det i verket, precis som vilken seriemördare som helst före honom. Att inte kalla honom galen är att banalisera det hela - att han klarat av att skriva korrekt eller köpa mjölk eller köpa ingredienser till konstgödsel betyder inte att karln är galen. Bara att hans galenskap tagit sig ett oerhört hemskt uttryck.

Jag hör ju till de som tycker att norrmännen gör fel. Han ska inte behandlas som vilken annan brottsling som helst - hans attack på civilsamhället, på solidaritet och mänsklighet, gör att han borde straffats efter en egen norm, något norrmännen faktiskt gjorde med sin egen landsförrädare Vidkun Quisling, för vilken man införde en alldeles egen speciell lag - så man kunde avrätta honom efter världskriget. Och därefter avskaffades lagen. Det var absolut nödvändigt för att landet skulle kunna gå vidare.
Bering Breivik borde ha undgått domstol - han borde ha låsts in, utan minsta möjlighet att kommunicera politiskt med omvärlden. Det som händer nu kommer knappast att hjälpa de som överlevde, eller de som fått begrava sina barn - man kommer ändå inte att förstå ondskan. Vare sig med logik eller med olika teser om ämnesbrister i hjärnan. Istället kommer han att få friarbrev, olika andra knäppskallar - av den där sorten som skjuter ihjäl sina skolkamrater - kommer att skapa små altare till hans minne, och olika debattörer kommer lusläsa hans mischmasch till Manifest för att hitta de mest långsökta kopplingar man kan tänka sig.

Ondska är oförståeligt. Och i en värld där vi vill kunna begripa allt, där jakten på förståelse emellanåt går före allt annat är därför Ondska mer förhatligt än annat. Det finns inget att förstå - det handlar bara om att skydda oss från det.

Nån sa till mig, i ett annat liv, att endast onda människor till fullo förstår andra onda människor. Han som sa det borde veta, efter att ha sett åtskilligt av den varan. Människor som inte varit i närheten av det obegripliga står nästan alltid bara handfallna.

Nej, jag vill inte att Bering Breivik ska plågas så han skriker. Jag tycker han ska låsas in nånstans där han kan få läsa, äta hyfsat, motionera, kanske träffa släkt och bekanta (om de vill) och så småningom bara vara en fotnot som den som suttit längst inspärrad i Norges historia. Inte som något annat. Inte bli hågkommen som den som på allvar trodde att han skulle stoppa islamifieringen eller den marxistiska kulturimperialismen, och som därför dödade nästan hundra människor, de flesta på ett fullkomligt obegripligt grymt vis. Det skulle vara det slutgiltiga straffet - att bara bli betraktad som en fullständigt bindgalen mördare, där hans storvulna och förljugna idéer så småningom bara blir den rök de är.

Jo, han är galen. Och graden av hans galenskap ligger också i att han så kapitalt felbedömde sin insats - istället för att bli en hjälte, en föregångare, blev han precis lika avskydd av de vars uppskattning han ville ha, som av de han ville skada. Det finns inga tecken på att de främlingsfientliga skulle krympa som isbitar i vårvärmen efter hans dåd, det finns inget som tyder på att den farligaste rasismen, vardagsrasismen skulle ha minskat. Inte heller har de som bekämpar de främlingsfientliga ha skrämts av det skedde på Utøya - istället har de stärkts, och Norge reste sig inte mot Bering Breiviks förmodade islamifiering.

Det han lyckades med var att döda och skada många, många, många. För detta ska han enbart straffas med tystnad och, så småningom, en omärkt grav.

Sörjd av ingen.










+

Stefans farfar var guling

Gulingens tröst

text: okänd
musik: George Frederick Root (1820-1895)

Skynda till Josef, gulingarnas kung,
när som dig skammen kännes för tung.
Han skall dig hjälpa med goda råd,
till dina fula dåd.

Härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.

Och när som Bernström mönstrar sin kår,
kallar han oss för "himmelens får",
då man sig känner "dubbelt så bra",
sjungom halleluja,

härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.

På Separator kondis du får,
om uti gulings-förbundet du står,
inne hos Bernström mat skall du få,
"ut" får du inte gå.

Härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.

Bernström till Josef säger som så:
"In uti riksda´n du allt borde gå,
jag dig behövde till fotapall
när jag där sitta skall.

Härligt, härligt vorer det förvisst,
vi i riksda´n träffades till sist.
Åkarpalagar där stifta vi:
Skydd för strejkbryteri.

Stackars min Josef, stå ej och gråt,
för att i valet du föll och gick åt.
Kanske jag också får veta hut
när lockouten är slut.

Tråkigt, tråkigt bliver det till sist,
när till slut jag all min makt har mist,
då göra sällskap, vi båda två,
för att åt fanders gå.

Jag känner Stefans fru, det är därför jag känner till honom. Vi har träffats några gånger - det är allt. Jag vet egentligenbara att han är egenföretagare, i åkeribranschen. Härförleden när jag träffade henne berättade hon att deras dotter flyttat hemifrån, och att dottern hade gått med i facket. Och det vågade hon inte berätta för sin pappa.
- Han hatar facket förstår du, sa hon. Det är hans farfars fel. Han var guling.

Själv är hon med i Kommunal, men det var hon redan innan hon mötte Stefan, och hon har fortsatt vara det, trots makens grymtande.

För såhär var det:

Stefans farfar var torparpojke från Hälsingland, och verkar ha varit en sturig och obstinat karl. Vandrade ner till Mälardalen i början av seklet, tog småjobb, och hamnade så småningom på en större industri söder om Mälaren. Där kom han raskt i konflikt med arbetskamrater och grannar, och med kyrkan och nykterhetsrörelsen, enligt Stefans fru. Det slutade med att han lämnade fackföreningen och gick med i annan, konkurrerande fackförening.
Det var en av de gula fackföreningarna, Svenska arbetareförbundet - skapad för att slippa släktskapet mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen inom LO. Ledande var en karl som hette Josef Nilsson, kallad Gule Josef, som till sist hamnade hos Allmänna valmansförbundet, dvs föregångaren till De Nya Moderaterna....

Man kan nog säga att de där gula fackföreningarna inte sågs med blida ögon av de traditionella - och mycket större - fackföreningarna i industrin. Därav öknamnet "guling". Från första början använt om de som var medlemmar i Svenska Arbetareförbundet, men ganska snabbt kom det att beteckna folk som vägrar vara med i fackföreningen men som tacksamt drar nytta av de fördelar och den trygghet som fackförening och kollektivavtal innebär.
Till råga på allt kom de här Gula fackföreningarna att bli det bås ur vilket arbetsgivarna plockade strejkbrytare, och det här var ingen sällskapslek på den tiden. Där fanns till exempel Åkarpslagarna, som förbjöd en strejkvakt att ens tilltala en svartfot.

Gulingar ska inte automatiskt blandas ihop med svartfötter, som är strejkbrytare (eller "arbetsvilliga", som Svenska Dagbladet kallade dem i referaten kring Skotten i Ådalen). Namnet kommer - kanske - från den engelska gruvindustrin, där strejkbrytare hade kolsvarta ben under byxorna, när alla de som strejkade var rentvättade.
Fram till mitten av trettiotalet var det en fin liten affärsidé att hyra ut oorganiserad arbetskraft till arbetsgivarna, för att kliva förbi strejkvakterna. Redan på den tiden - fortfarande aktuellt! - fanns det också politiska grupper på högerkanten som gärna ställde upp med handkraft för att reta upp arbetarerörelsen, så till exempel påstods det länge att strejkbrytarna i Ådalentragedin skulle ha varit överklassynglingar från Stockholm. Det var de inte.
De var andra arbetslösa, som av olika skäl - ekonomiska, ideologiska, religiösa - valt att stå utanför fackföreningen. Precis som Stefans farfar.

Nu överlevde ju inte de här Gula fackföreningarna särskilt länge - de visade redan då, på 1910-talet, att en vettig facklig verksamhet utan en politisk dagordning var helt omöjlig. Alltför många av de fackliga kraven var - och är - beroende av politiska beslut, och utan den politiska huggtanden blir fackföreningen bara en sällskapsklubb.
Så varför väljer man att stå utanför?

Tja, det har alltid funnits människor som gör ställningstaganden som är tvärtemot vad de själva skulle ha nytta av. Det har alltid funnits rika och bildade människor som slagits som djur för ett samhälle som de själva rent ekonomiskt skulle förlora på - och det har alltid funnits till exempel religiösa människor som har en gudstro som är starkare än annat.

Jag känner som sagt inte Stefan - men arvet verkar ju vara starkt. Stefans pappa, nu i åttiofemårsåldern, var inte heller med i facket. Däremot scoutledare och kyrkvärd. Stefan, som inte var med i facket när han var anställd, är hockeytränare på sin fritid. Att inte vara med i facket behöver inte alls vara liktydigt med att man är en grym och oengagerad samhällsmedborgare. Däremot innebär det nästan alltid att man åker snålskjuts på de som är med.
Och på sikt försvagar de oss.



Ju fler som väljer att stå utanför, ju fler som är övertygade om att de minsann skulle ha det precis lika bra på sitt arbete (eller i resten av sitt liv, för oerhört många av de reformer som gör vårt liv bekvämt har kommit till genom fackligt arbete), ju svagare blir vi. Och kanske måste vi ända dit - att de allra svagaste börjar säga ifrån - för att det fackliga arbetet ska kunna leva upp igen.





Texten? En nidvisa om Gule Josef, och om hans besök i Borås kan ni läsa här