...åsså höjer vi tempot lite till...

Emellanåt har man ju anledning att fundera över hur tidsplaner görs på större företag. I min värld måste man alltid räkna med störande moment - sjuka barn, spisen går sönder, tåget är försenat. Men när man ska bygga ett hus som vi gör existerar inte sånt. Inte heller klämdagar - så i tidsplanen har man räknat med att vi ska jobba dessa dagar. Nå, det vill ju inte vi så det blev till att ta i extra för att jobba in de timmar som behövs...

Här kommer betongen vällande....Det blev nåt fel som blev tokigt den här gången. Betongen var tjock och stretig och rann inte alls vilket gjorde grovisarna uppretade. Ytan blev som en potatisåker.




För att bestämma gjuthöjden har man en avkänningsplatta som man pressar ner mot bruket. Vid rätt höjd skriker moderapparaten, till vänster. Är det för lågt får man ösa dit lite mer bruk, är det för högt kör man ett varv med vibbran så det rinner undan. Och är då betongen för tjock rinner det inte undan särskilt bra...











Det lär ha känts rätt hopplöst att få bra yta den håär gången. Istället fick vi ta dit en golvplanslip, en Flex, för att nöta ner de värsta vallarna. Och allt detta när vi naturligtvis har en massa annat att göra....







För att hindra att betongen rinner över valvkanten skruvar vi dit avstängningsplåtar.
Den vita sockerbiten är Ciporex, ett keramiskt material där ventare och elkillar kan borra genom lättare än genom betongen







Dessutom ska ju trappan hängas in. Det är ett pillerill att baxa in den eftersom den dimensionsmässigt är större än trapphålet men genom att vrida och sänka samtidgt kommer den in. Och den ska sedan då naturligtvis vägas av intill millimeterpassning, samtidigt som den måste aktas för skador.





Och i slutet av den dagen insåg jag att det är dags för nya skyddsskor. Det finns något lite tragiskt över att par utslitna dojjer - de kan aldrig ärvas eller återanvändas.

Anna och lagen

Jag minns att jag nästan kände domningar i vänsterarmen när jag på morgonen hörde att Anna Sjödin hamnat i kurr med ordningsvakter på Crazy Horse - dels för att det var overkligt, dels för att det var valår och jag genast såg hur borgarna gnuggade händerna av förtjusning, och en liten bit också av nån sorts missriktad kollegialitet med killarna på krogen. Även om det var länge sen jag stod i nån dörr.
Under ett par veckor där gick jag omkring och var skitförbannad på henne, vilket har dämpats en del, och på hennes sällskap,vilka jag fortfarande är förbannad på. Anna har fått stå ut med mycket under det här året, och efter att ha läst nästa borgerliga ledarskribent blir jag bara matt.
Han missar nämligen det uppenbara, vilket Ordfront tar upp i en rätt uppmärksammad artikel som flera bloggare noterat. Nu tänker jag inte ge mig in på huruvida det är nån större skillnad på hur Per Bill behandlades och hur Anna Sjödin hanterades, eller varför borgerliga tidningar krävde att Anna Sjödin skulle söka behandling för sitt drickande, medan rattfyllerister som Pilsäter och Gahrton tydligen slipper det.
Men som Ann Charlott Altstadt så väl uttrycker det - det är skillnad på folk och folk.
I synnerhet om man är packad på krogen.
Som varandes fd vakt är det dock ett par saker jag finner ytterligt intressanta - en är den uppnebara flodvägen av uppgifter från polisen till olika informatörer i ärendet. En annan är att gossarna på Crazy Horse uppenbarligen inte var de vackraste juvelserna på den gatan (och inte krogen heller eftersom den försatts i konkurs lite härförleden), men mest förvånad är jag över att åklagaren med ett avmätt rapande beslutar att lägga ner undersökningen kring vem som spöat Anna.
Nog för att jag själv släpat ut nån ovillig med handkraft nån gång, och trasiga kläder har också förekommit, men hon såg ju ut som hon dragits genom en mangel. Detta - ett våldsbrott - är inte intressant för åklagaren att reda ut. Däremot är det viktigt att slå fast att hon - kanske - sa svartskalle.
Utan att göra mig alltför ovän med Gringograbbarna skulle jag vilja säga att ordet svartskalle knappast används av folk i Stockholm under fyrtio längre. Det är lika lite kränkande som "bög" - möjligtvis skulle det kunna vara det för män från Norrland samt finländare. Jag kan nog hitta en trettio-fyrtio tillmälen som är värre än svartskalle, och som jag hört folk vråla i affekt. Inte heller tror jag att det skadade socialdemokraterna nämnvärt annat än som ytterligare en händelse.
Unga människor är inte dumma, och det Anna råkade ut för är så vanligt att det är värt en egen drapa - hur polis och vakter ställer upp för varandra i nån slags missriktad lojalitet. Jag skulle inte heller bli särksilt förvånad om det faktiskt finns vittnen som höll tyst av både rädsla, och för att de faktiskt inte gillar sossar. Inte heller ett ovanligt förhållande.
Frågan kvarstår - vem spöade Anna? Och varför var det inte intressant?

Tag dig en Leonard eller två!

Alltid lika läsvärde Johan Sjölander har ett par trådar om deckare, och eftersom jag saknade - och jag menar saknar! - husguden Elmore Leonard (mer om honom här och här) var jag naturligtvis tvungen att lägga mig i, vilket resulterat i att samme Sjölander - hoppas du sett mina Hässelbybilder! - ville ha några tips på lämpliga böcker att "börja med"...
Nå, på svenska finns följande - och jag listar dem i nån slags rekommenderad ordning, eftersom en del är extremt bra medan annat bara är jättebra...

• Stick 1987
• Stålar 1987
• Glitz 1986
• Freaky Deaky 1988
• Banditer 1989
• Nådaskott 1990
• Härsket guld titel senare ändrad till Get Shorty 1991
• LaBrava 1985
  
• Maximum Bob 1993

Då blir det nåt sånt här. De är i högsta grad låningsbara på bibliotek, och flera är även filmade - den mest kända i den här listan är naturligtvis Get Shorty som blev film med John Travolta som Chilli Palmer och Gene Hackman som filmproducenten som sitter i klistret.
"Riktiga"deckare i form av vem-som-gjorde-det är det naturligtvis inte. Man vet vem som gjorde vad, och oftast också varför en bra affär exploderade i ansiktet på de inblandade; men det är liksom inte det som är meningen med att läsa Elmore Leonard.
Bill Ott, en av de verklig stora amerikanska recensenterna, beskrev det som att "man gick iväg till skafferiet efter några chokladkakor till och tog med sig boken för att inte missa något".
Och för mig är den känslan verkligen välbekant.



Flera av de ovanstående är ytterligt förtjänstfullt översatta av Einar Heckscher - en man med ett lika brokigt förflutet som en extrem känsla för språk.

I Wikipedian nämns inte hans översättningar av Leonard, vilket naturligtvis borde vara fallet - i USA är Elmore Leonard stor litteratur. En ny bok av honom är stora nyheter i de litterära magasinen, och blir lika omskrivet som en bok av en Nobelpristagare. Och Einar Heckscher är värd en egen drapa, vilken också kommer när jag filat färdigt på den...




Bättre referenter än jag har analyserat hans sätt att formulera sig - oerhört sparsmakat, och flera gånger liknat vid hur jazzlegenden Count Basie spelade - att det var de toner han inte spelade som hördes mest.
Lyssna på Basie, med sordinerad blåssektion, smyg ner i skönaste fåtöljen, koppla bort världen och kom in bland de bankrånare, biltjuvar, kriminalare och rätt många helt vanliga människor som befolkar Elmore Leonards böcker...



Och som den Internetsökare man är ramlade det då ner ett bokkuvert från USA. Det kostade mig hela sjuttio spänn att få hem den här från Indiana - och jag kan lova att det kommer en recension senare!!!

Det är trevligt när SMHI har fel

I varje fall när man ska hålla på med tunga lyft och stora föremål som lätt tar vind. Nog för att det blåste tillräckligt när vi la filigranet men det vare sig regnade eller snöade. Oftast är det chauffören som kopplar kättingarna, ett jobb som är lika viktigt som något annat - man vill inte att de här flaken ska hänga snett när de kommer genom luften. De största är på över 20 kvadrat och väger nästan tre ton...


Vi lägger ner filigranplattorna på uppbockningen, dvs de gula DOKA-balkarna. Här trodde jag att jag skulle få med utsättarens märke på väggen, där det är meningen att vår skiva ska synka men det syntes inte. Det finns lite spel mellan skivorna men det är fråga om millimetrar...



Och eftersom vare sig gjuteriet som gör skivorna eller vi som bygger väggar kan vara exakta hela tiden blir det emellanåt fråga om att såga, bila och kapa för att få dit grejorna.
Här passade inte biten så Wille fick ta fram kapsågen. Som synes är han kopplad med säkerhetslina och fallskyddsväst. Dessutom sätter vi vartefter upp skyddsräcke - det finns ingjutna fästen i filigranet, där vi sätter gula förlängningshylsor och sen trär vi i Combisafestolpar...


Här kommer ett flak åkande. Eftersom de är nästintill identiska har vi en läggningsordning på inplastat papper. Det SKA finnas märkning på filigranet men emellanåt saknas det, och det är dessutom inte alls säkert att bilen är lastad efter läggningsordningen - de har ju sina lastföreskrifter - så ibland får man stanna i luften medans man reder ut vart flaket ska ligga, och i vilken riktning...
På de största skivorna fördelar man lyftvikten ytterligare med fler lyftstroppar - de blå, som förgrenar sig till fler lyftpunkter.




Och sedan man sedan släppt upp elektriker, ventare, rörisar och armerare fylls valvet med olika installationer och armering - till höger en balkongarmering. Över allt detta kommer precis som tidigare sedan betong att gjutas för att bilda rågolvet på våningen.







Dessutom ska det ner en trappa - som måste hänga absolut spikrakt när man trär ner den i trapphålet, ett monent som kräver minst sagt bra kommunikation med kranföraren.
Om det vore så lätt att bara sätta dit lyftstroppar och ösa på vore det en välgärning, men precis som med övriga montaget har man inte mycket spelrum. Därför är det jätteviktigt att montera lyftanordningarna så perfekt som möjligt från början - att korrigera senare är möjligt men tar för mycket tid. Och tid är viktigt vid ackordsarbete...

Och helt plötsligt börjar det bli Utsikt Från Ett Tak... Vy mot järnvägen...

En isande vind från nordväst...

Det är vad vi har att se fram emot på onsdagen. Då ska vi lägga nästa vända filigran, och förhoppningsvis har jag större möjlighet att ta lite bilder. Just nu ser utsikten ut så här:
Bortanför DOKA-balkverket sticker precis lamporna på vår höga mast upp - så högt har vi kommit nu.
Utsikten mot Vasavägen-Kristinavägen kommer säkert att påverkas en del av vårt hus. De vita pinnarna är elrör som stoppas i redan när vi gjuter väggarna. Beställaren har t o m lyckats få upp lite info på hemsidan
Kan vara på sin plats att visa lite hur det ser ut runt om bygget nu. Vi avverkar ju mängder med material, och man blir rätt fartblind för hur mycket det kostar. Nån kan ju gissa vad de här virkes- och materialhögarna skulle gå på om man ville köpa det som privatperson. Och det här är bara veckans förbrukningsmaterial...











Vi åstadkommer ju också en attans massa spill - som ska sorteras i olika fraktioner - brännbart, metall, minerala massor, gips etc. Det tar rätt mycket tid men nuförtiden är det en rent självklar del bland oss som jobbar att det är så man gör. Så vi fyller container efter container och sen kommer det stora lastbilar och krokar upp dem på flaket och kör bort. Ska återkomma till vart det tar vägen

Dessutom ska balkongerna upp - så grabbarna bygger balkongtorn för brinnande livet. Tempot är högt, men det får inte bli så högt att det blir stressigt - det är då det sker olyckor. Överhuvudtaget är ett onödigt uppdrivet tempo en större orsak till olyckor än okunskap och otur.

Saker som borde vara aprilskämt....

Första april har alltid inneburit ett visst mått av försiktighet från min sida, i synnerhet sedan jag en morgon överraskades av igentejpad vattenkran, plastfolie på toalettstolen och annat småtrevligt - allt ackompanjerat av antingen frustande grabbflabb eller kvillrande flickfnitter. Det är svårt att bli arg på sånt, även om vattenkranen förorsakade en smärre gejser i köket.
Förbannad kan man däremot bli på andra saker - varav en presenteras i dagens SvD. Att ens kunna bli förvånad över att bostadsbyggandet skulle påverkas av dagens nya regler verkar nästan cyniskt. För riktigt så korkad tror jag inte man kan vara som politiskt sakkunnig hos Mats Odell. Det här handlar om ca 11 000 lägenheter som i bästa fall försenas, i värsta fall aldrig kommer till stånd i hyresform - naturligtvis ligger också majoriteten i områden där det finns ett skriande behov av nyproduktion, och gärna med hyresrätt.
I Stockholm har Kristina Axén-Olin lovat att bygga hyresrätter. Det kan hon väl lova hur mycket hon vill - om ingen byggherre vill bygga kommer de aldrig att byggas. Istället inkommer nu byggföretag efter byggföretag med ansökan om att få bygga bostadsrätter istället - för byggföretagen en bra affär, för bostadssökande i Stockholm med låg inkomst en ren katastrof.
Vad trodde de?

En annan sak är Metros artiklar om att de rika tjänar på skattesänkningarna. Själva avslöjandet är inget aprilskämt direkt - det påtalades klart i valrörelsen. Däremot borde saken i sig vara ett aprilskämt. Till och med jag hade en förhoppning om att lite mer skulle tillfalla de som faktiskt får minst kvar efter sitt bidrag till det solidariska samhället - eftersom Fredrik Reinfeldt mer eller mindre satte sitt anseende på spel i frågan, och jag trodde honom om mer hedersamhet.
Jag vet att det finns en förhoppning om en dynamisk effekt - ett uttryck som är förekommande på de vanligaste nyliberala bloggarna. Det innebär att den fattige ska känna motivation att jobba mer när han se att enda sättet att få bättre service är att bli rik. En ekvation som i stort sett är omöjlig oavsett vilket land man än lever i. Den största bromsklossen är ju arbetsgivarna, som inte vill ge folk bättre betalt, men samtidigt anser att alla ska få mer pengar kvar. Förklara det den som kan....

Att anställda i sektorn för hushållsnära tjänster lever under nära nog slavlika förhållanden är bekant för de flesta som är tveksamma till att återinföra pig- och drängsamhället. Konstigt nog är det lika obekant för de som tycker det är en bra idé. I debatten har i stort sett bara den teoretiska möjligheten att ge fler jobb belysts, hur bra det vore för den hårt dubbelarbetande mamman att få avlastning i hemmet. Vi kan lämna inkomstskillnader, jämställdhet och sånt åt sidan och istället fundera på under vilka villkor dessa städerskor ska ha. I dagens förslag - faktiskt påhejat av folk som borde veta bättre - ges inga direktiv om de arbetsrättliga förhållanden som borde reglera även den verksamheten.
Ett förhållande som verkligen borde vara ett aprilskämt - när man läser om Catharina Callemans forskning där hon kan berätta om 52 timmar arbetsvecka, uppsägning utan laglig grund och hur oroväckande många köpare av hushållsnära tjänster faktiskt hellre anställer själva än går via de företag som idag arbetar inom sektorn. Man kan inte ens uppskatta hur många som idag jobbar i hemmen - inte för att man skriver det i LO-tidningen men man behöver ju inte vara ett geni för att begripa att mörkertalet för de svartanställda är gigantiskt.
Trevlig första april på er!

Om att blogga....

Precis som många andra får jag emellanåt ett behov av att förklara mitt bloggande; göra ytterligare en programförklaring. Exakt varför det blir så har jag ingen aning om men jag antar att det beror på någon slags tveksam,het kring huruvida det jag skriver faktiskt betyder någonting.
Nu råkar jag tro att det gör det, men jag har varit tvungen att strama upp mitt tyckande rätt mycket - det är helt uppenbart att bloggar som spretar åt för många håll blir rätt tröttsamma efter ett tag. Frågan är ju om jag som bloggare egentligen har så intressanta åsikter som jag tror - och oftast är nog svaret Näpp! Extra uppenbart blir det när olika bloggare yttrar sig i frågor de faktiskt inte behärskar. Rätt kul kan det bli också...

Jag hinner inte - orkar inte - uppdatera mig så ofta. Huvudsyftet med UtsiktFrånEttTak är ju att dokumentera mitt arbetsliv. Sedan kan det bli en hel del politik också, och konstigt vore annars eftersom jag är en politisk människa. Men det finns åtskilliga andra bloggar där man både kan diskutera och lära sig ett och annat, och de är dessutom ofta bättre på det. Bloggen har ju en demokratisk nackdel eftersom den förutsätter blixtsnabb respons - finns inget värre än att gå i dagar och vänta på ett svar, vilket faktiskt verkar skada debattklimatet.
Jag har länkat till ett par bra bloggar där man kan få ta del av åsikter som jag inte alltid delar men alltid respekterar, och flera av de bloggarna har dessutom en avsevärt bättre fart på debatterandet. Flera har dessutom sidorna fulla med länkar till ytterligare bloggar.
Däremot har jag bara länkat till de bloggar jag regelbundet tittar in på - jag är inte särskilt intresserad av nyliberala bloggar. Inte för att de är inkompetenta - men de är så fruktansvärt ointressanta och förutsägbara.

Som kunskapsinhämtare föredrar jag fortfarande det tryckta ordet - jag ska återkomma till det i ett annat inlägg. Det blir helt enkelt för mycket tyckande på bloggen och alldeles för lite kunskap. Detta är för övrigt en slutsats som rätt många kolumnister skulle behöva dra - många bloggar dessutom i enlighet med devisen "Jag tycker, alltså finns jag".
Emellanåt skulle man kanske vilja påminna om att det Descartes menade var "Jag tänker, alltså finns jag". Det är inte svårt att på ett par rader fullständigt radera ut sin egen heder genom obetänksamhet eller - oftare - okunskap.
Berömmelse varar i femton minuter med den moderna tekniken, vanära varar för evigt. Vilket också är en orsak till att jag på min egen blogg även fortsättningsvis kommer begränsa mig till ämnen jag har en smula hum om - och sedan ha åsikter på andra ställen också...
Bloggandet är också helt uppenbart en klassfråga - det är till för de som har möjlighet att skriva lite när andan faller på. Vilket är uppenbart när jag läser vid vilken tidpunkt inlägg på bloggar är skrivna. Vem fan kan skriva ett tvåhundra raders blogginlägg kl 1122 en onsdag, om man inte faktiskt anger i sin presentation att man är riksdagsman eller ombudsman eller student?
En vanlig löneslav har knappast den möjligheten. Man får koncentrera sitt tyckande till sin fritid, vilket inte alltid är så lätt.
Därför blir inte bloggen uppdaterad så ofta som den borde, men jag hoppas jag kan fortsätta irritera och förnöja en smula även framledes.

Valet 2010 vinns på arbetsplatserna!

Nå, nu får vi konflikt. Det behöver vi. Att just Handels, med mängder av lågbetalda kvinnor, får ta smällen ska de ha heder av. De tar återigen upp fajten där den måste tas - på arbetsplatserna. Jag har tidigare skrivit att missnöjet med facket knappast beror på att folk tycker att facket engagerar sig för mycket - tvärtom. Det man vill ha är strid - för vettiga villkor, för bättre arbetsmiljö, och naturligtvis för några extra kronor.
Ingen ska inbilla mig att det finns minsta substans bakom Svenskt Näringslivs argument om att det skulle vara för dyrt. Det stoppade minsann inte direktörerna från att höja sina egna löner, sina pensioner, sina bonusar. Vad trodde de?
Nu råkar jag veta att de där bonusarna egentligen är en munsbit i sammanhanget, men man kan aldrig - hör du det Stefan Fölster! - komma från det Goda Exemplet. För att inte tala om det dåliga exemplet - i dagarna förkroppsligat av miljonregn över de som redan har mest. Sedan visar det sig att borgarnas jobbavdrag gynnar de som tjänar mest (hallå, någon som är förvånad?), att jobben inte alls kom i den takt man lovat (eftersom de flesta nya jobb som uppstått är resultatet av den förra regeringens politik) och att saker helt plötsligt börjar bli dyrare. Är det någon som är förvånad?
Och att Svenskt Näringsliv stoppar avtalet mellan Svensk Handel och Handels på grund av en kvinnopott är rent osmakligt. Men jag vet också att det var så här det skulle bli - under åren 2007-2009 ska ryggraden knäckas på svensk fackföreningsrörelse. Men tupparna på Blasieholmen är lite för unga och oerfarna för att inse tyngden hos en förbannad fackförening.

På samma vis är ett gäng av den yngre borgerliga nomenklaturan helt oförberedda på hur en arbetsmarknadskonflikt kan se ut. Och hur effektiv den är. Det är fler än dagens minstrar som tidigare kommit ur elden med repat skinn, innan de lärt sig att man retar inte upp svenska jobbare.

Själv ser jag fram mot ett stormigt engagerat år - det har redan börjat för vår del. JM sätter fyra byggen på stupstockslön, flera andra vill tjafsa om enhetstiderna. Intet av detta är menat att förvåna - vi visste att arbetsgivarna skulle vädra morronluft efter valet. Det kan bli riktigt roligt det här.

Och det är det här vi behöver - en höger som kastar av sig masken och agerar som den kapitalist den är. Man måste veta vem som är ens fiende för att kunna slå tillbaka. Mycket av den socialdemokratiska veligheten ligger i att fienden har omgrupperat och flera av våra företrädare verkade helt låsta vid gamla positioner - när en ny verklighet verkligen ropar på nya metoder.
Till detta ska vi återkomma!

Nu börjar huset ta form, både invändigt och utvändigt. Balkongerna väger hur mycket som helst och stämpas upp med balkongtorn innan all armering brunnit fast. För att det inte ska kunna röra sig kryssar man tornet åt olika håll. Bakom all plast finns den råa fasaden, som så småningom ska kläs in med nånting. Skam till sägandes har jag inte en aning om vad det blir.
Just nu är utfackningsväggarna klädda med gnu.


Vi bygger alltså ett inre väggskelett av bärande platsgjutna betongväggar. Utåt gatan sätter vi däremot utfackningsväggar, dvs icke-bärande prefabricerade byggelement som levereras i råskick, precis som på bilden. De monteras, fästs i bottenregeln och justeras in med hjälp av PASO-stämpen så de står lodrätt (eller så nära det går, trä är inte alltid spikrakt).


Men när filigranet ligger på och valvet är gjutet måste man också sätta fast utfackningsväggen i taket - med långa skruvar, eftersom man måste lämna en mån för isolering. Här syns delar av den maskinpark jag släpar med mig för slutmontaget.
I vissa utfackningsväggar finns det inbyggda stålpelare, som har en bärande funktion i hur den gjutna plattan ovanpå håller ihop. Och om trät kan hitta på hyss emellanåt är det intet mot vad man kan upptäcka med de där stålpelarna...

Ovanifrån ser ett nylagt filigranvalv rätt idylliskt ut. Nu ligger jag dessutom en våning efter så det börjar bli dags att komma ikapp med fotograferandet också. För nu börjar det bli Utsikt Från Ett Tak.

Tills dess bjuder jag på bild av storkok hemma i köket med kompletta matlådor. Inga kulinariska delikatesser, men bra sammansättning av proteiner och kolhydrater, och - viktigt! - lätt att värma och äta!

Polsk gästarbetare berättar

Tomasz är tjugotre, ser trevlig ut och pratar hyfsad engelska. Vi har setts på gymmet under ett år, morsat på varandra och för ett par veckor sen kom han fram eftersom han sett min tröja, med texten "Stark, stolt, trygg". Hans första kommentar överraskade mig - han sa att jag egentligen var hans fiende.
Hoppsan, det hade jag kanske inte förväntat mig men han utvecklade resonemanget och förklarade att det var så han blivit lärd sedan han började jobba svart i Sverige, för det var ju det saken handlade om. De polacker som förmedlat jobben åt honom, de svenska entreprenörer han träffat - alla hade varnat honom för facket. De ville ta brödet från honom, skicka honom ur landet.
Tomasz ville inte tala om var han jobbade men det framgick att det var ROT-projekt det handlade om. Badrum, toaletter, stambyten. Han tjänade runt 100 kronor i timmen, och jobbade minst sextio timmar i veckan. För tillfället bodde han hos bekantas bekanta i Järfälla, och betalade 2000 spänn i månaden för en säng. Dessutom var han tvungen att avstå en del av sin lön till förmedlaren, som givetvis också var polack.
Han berättade om hur de fått mobilsamtal om att facket var på ingång, hur de släppt alla verktyg och störtat ut i skogen där de suttit flera timmar. Om hur han bytte om i en gammal tvättstuga utan värme. Det var där de åt också, i den mån de hann äta.
Han jobbade med ett par andra polacker från hemstaden - äldre karlar som söp hejdlöst, satte sig i skuld och var tvungna att låna pengar på förskott hos förmedlaren - ett avtal de knappt kunde komma ur. Han berättade om hur en kompis som sökt sig till den legala arbetsmarknaden fått fly för sitt liv från deras gemensamma lägenhet, när förmedlaren och ett par hårdingar dök upp för att "prata vett med honom".
Det kändes inte som ett värdigt liv, det som Tomasz berättade om. Men nu skulle han äntligen åka hem - han var ju inte ens byggnadsarbetare, utan truckförare, och nu hade han fått en öppning hemma. Han såg fram mot det, och att få gå med i facket.
Jag måste säga att hans historia fyllde mig med vämjelse - vad är det för villkor oseriösa arbetsgivare ställer upp på? Knappt skyddsskor, ingen aning om det är hälsofarliga material de jobbar med. Och smarta män i blanka skinnjackor, som har knivar och puffror. Fy fan.

Jag hoppas verkligen Byggnads jobbar på för att förbättra villkoren för de här svartjobbarna - de är många i Stockholm, och de förtjänar bättre än att bara skuffas ur landet. Framförallt måste arbetsgivarna ta sitt ansvar - bidra inte till den här cirkusen utan ställ krav på att underentreprenörer har schyssta avtal och villkor, och se till att det efterlevs.

Högern går mot mitten och mittfältet försvann....

Jaha, vi behövde inte vänta så länge på att min text från 14 januari skulle besannas. Nu blev det inte riktigt på det viset jag trodde men det är märkligt hur lite de överraskar, de politiska djuren. Till det kan läggas att KG Bergström, mannen med det höga hårfästet i Rapport, gjorde en av sina sämsta politiska analyser någonsin ikväll. Och det säger inte lite eftersom han klarat av dubbel mollbergare med pik i den grenen.
Ullenhag gör dock bara en halvdan analys, vilket antingen visar på okunnighet - vilket jag föredrar att tro - eller dumhet - vilket vore synd - när han pekare på faktumet att De Nya Moderaterna faktiskt är de nya moderaterna, och att de genom att överge sina traditionella värderingar lämnat spelplanen helt utan bemanning på områden som är väsentliga för borgerliga väljare.
Den där spretigheten kan komma att få förödande konsekvenser, men till det ska vi återkomma.

Att beskylla Centerpartiet för att ha blivit nyliberala är alltså inget hugskott - det manifesteras naturligtvis mest av Federley, som vi får hoppas får massor av TV-tid i framtiden eftersom jag näppeligen kan tänka mig nån annan som bättre varningslampa för deras politik - men tankegångarna är inte nya, inte alls.
Centern har inte alls en tradition som socialliberalt parti, dess historia är tvärtom stockkonservativ och fylld av lokalanknutna bönder, ledda av olika knipsluga ledare av vilka Hedlund måste sägas vara arketypen. Men Ullenhag är helt ute och snurrar när han tror att centerns kärna består av människor som hyllar socialliberalismen.
Istället är det så att under huvuddelen av centerns moderna tid har man delat väljare med moderaterna/högern , och idag gör man det med kristdemokraterna. Den korta tid som socialliberalismen präglat centern var också en tid när dess ledare Johansson och Daléus hade att strida mot framgångsrika socialliberaler i folkpartiet, och det raderade ut partiet i Stockholm och marginaliserade det i riksdagen.
Centern leddes under dessa år av en partiledning som politiskt låg nära socialdemokratin, vilket dess väljare inte gjorde. På samma sätt som De Nya Moderaterna idag leds av folk som inte har mycket gemensamt med den hårdföra partihöger som är dess bas, om vilket det finns anledning att återkomma.
Vid sidan står ett desillusionerat folkparti, som inte vet vart de ska eftersom De Nya Moderaterna nu är bättre socialliberaler än folkpartiet är, eftersom Centerpartiet är bättre marknadsliberaler än både folkpartiet och De Nya Moderaterna, och längst bort har vi ett KD som med stor sannolikhet kommer att tappa till Sverigedemokraterna - om de inte splittras rakt av.
Kan man bara lite politisk historia kan man säga att Hjalmarsson har fått en revival, att Fälldin satts i högsätet och att Ahlmark kört i diket. Detta för att Hjalmarsson faktiskt var socialkonervativ på det där trevliga murriga sättet, därför att Fälldin var lika mycket nyliberal och föraktade det gemensamma som någonsin Carl Bildt (de kom bra överens, remember?) och för att Ahlmark aldrig var någon framstående politiker. Man blir inte det om man inte tål att bli emotsagd.
Timbro levererar numer inte särskilt mycket till De Nya Moderaterna - Reinfeldt har effektivt blockerat sina interna partikrítiker genom strategiska utnämningar. Däremot lapar naturligtvis centerns företrädare vid de brunnar som Svenskt Näringsliv tillhandahåller - dumma vore annars. Här gäller det att äta eller ätas.

Nå, vad kommer nu ur detta? Förutom att Ullenhag gjuter en del skum på den växande irritation som finns inom folkpartiet ute i landet? För den finns där - både med Leijonborg och med marginaliseringen. Vad fp än föreslår för närvarande får de spö - och av alliansbröderna inte minst.
Det kommer att gro en växande insikt inom alliansen om att någon faktiskt kan ryka vid nästa val. Att KD skulle vika ner sig för abortmotståndarna ser jag som helt naturligt - man ska inte reta upp pingstvänner, för då startar de nya partier. Och märkbara delar av borgerligheten kommer att söka sig till SD. Vill man veta varför kan man läsa deras partiprogram, som är fyllt av Familjen, Fanan, Konungen och Fosterlandet.
Det är dags att lägga bilden av SD som ett parti som attraherar obildade sosseväljare på hyllan. Dess kärna har genuint borgerliga värderingar och det kommer att stå allt tydligare inom ett år. Det har funnits ett missnöjesröstande på SD som inte ska leda till panikåtgärder inom de andra partierna - men SD kommer inte att få behålla de rösterna hur som helst. De är inte heller egentligen intresserade av det - deras mål är att bli ett etablerat borgerligt parti. Och de som primärt kommer släppa till väljare är just Centern och KD.

Den viktigaste lärdomen ska nog ändå socialdemokratin dra. Det är dags att sluta se De Nya moderaterna som det stora hotet. Den politiska kartan har ritats om. Skulle vi idag göra en höger-vänsterskala över borgerligheten skulle De Nya Moderaterna hamna längst till vänster, följda av folkpartiet och sen skulle det vara jämnt skägg längst ut till höger mellan centern och KD.
Centernpartiet kommer ytterligare att profilera sig som anti-fackliga och företagarvänliga, och det kommer att pågå tills jobben inte kommer. Då kommer Maudan att få ta sig en funderare. Och Leijonborg kommer avgå. Snart. Sanna mina ord.

På det här viset rycker Ullenhag ner draperierna till Rosenbad, på ett sätt som för ett halvår sen hade betraktats som häpnadsväckande, men som idag inte alls väcker samma uppmärksamhet. Nej, det är ingen storm i ett vatten glas - karln är PARTISEKRETERARE, och även om just folkpartiet haft lite otur på det hållet ett tag är det lätt att förstå varför han skriver det han gör. Men att han faktiskt sedan gör det visar på något annat - Ullenhag skriver inte det här för sin egen eller Leijonborgs skull. Han skriver det för sina väljares skull, och då har det gått långt...

Sista rycket innan våren

Så blev det dags att gjuta första delen valv... Efter att grovisarna armerat hela ytan lägger man på ca tjugo centimeter betong, och inte vilken betong som helst utan en blandning som klarar av kylan....





Under valvet ser ut så här. Det är ju inte direkt hundraprocentigt tätt utan överskottsvätska rinner genom filigranet ner till våningen under






Jag har varit lite osams med mitt bloggerkonto under ett par
dagar här vilket gjort att uppdateringarna fått vänta. Å andra sidan kom våren istället, lagom tills nästa valvgjutning som går igång måndag 12 mars.
Dessutom har jag köpt en ny och bättre kameramobil som jag varit tvungen att hitta finesser på

Efter valvgjutningen ser det ut så här. Vi befinner oss i markplan och det underlättar ju naturligtvis oerhört.









Sen placerar vi ut nya plåtformar efter linjer och monterar ihop och gjuter för att kunna lägga nästa lager filigran på. Bilderna tagna med nya mobilen






Ibland passar det inte. Och då åker rondellen, detta favoritverktyg för filmmakare fram
Dessutom måste man ju ta reda på vad f*n som blev fel och så bläddras det i ritningar av lagbas och utsättare












Eftersom vi nu trots allt har en våning ner till källarplan monterar Lambertsson dit bygghissen. Jag skulle kunna skriva en rejäl drapa om bygghissar jag minns. De skramlar och svajar och är iskalla samt att de alltid har en märklig förmåga att gå sönder med folk i...




Ibland blir det mer fel än så. En av hissväggarna kom några millimeter fel i botten, och på en höjd av över tre meter blir det rätt mycket. Då kommer bilmaskinen fram, och sen är det hårt kroppsarbete som gäller. Det finns noggranna föreskrifter för hur mycket man får använda handhållen bilning under samma dag, eftersom det kan ge permanenta skador rätt fort i form av vibrationer som slår sig på nervsystemet. Återkommer till det.


Och sen står väggarna där och väntar på nästa laddning filigran. Vädret blev dessutom en aning bättre vilket bättrade på humöret - lägga filigran i snöglopp är väl inget vi älskar direkt....






Nästa post kommer att handla om filigran och utfacknigsväggar...

Visst finns det knegarbloggar

Frukostflingan hade bättre koll än jag på om det fanns bloggar av vanliga människor för vanliga människor, för det fanns det naturligtvis. Särskilt fastnade jag för Min Vänstra Hand, en blogg som handlar om människor och deras vänsterhänder. Det fanns en stämning i den bloggen som gav mig associationer till både Slas och texter av Lasse Westman i Bakvagnen i Vi, som jag minns dem från mina kloka föräldrars folkbildningsprenumerationer, som även innehöll Fönstret, Aktuellt i Politiken och en del annat.
Jag är förtjust i de där svartvita bilderna av hårt arbetande yrkesfolk, även om jag idag vet att de enstaka lyckade bilderna var det som blev kvar av mängder med bilder. Det finns en charm i att se interiörer från gamla affärer - i Solberga i Stockholm finns två jag kan gå in i bara för att få den där upplevelsen av igenkännande. De har samma tunga träportar in till butiken som måste vara ett elände för de kvarboende pensionärerna med rullatorer, nerslitna metallhandtag, och innanför en inredning och möblering som nog inte ändrats så mycket under åren. Runtom har ett planerat litet torg utarmats eftersom all annan handel förflyttats till stormarknader.
Allt detta märks väldigt väl efter de första T-banelinjerna. I Björkhagen eller Kärrtorp består centrum av en frisör, en tobakist och en pizzeria. Ungefär. Inte mycket att hurra för.

Vi vill ha mer konfrontation....

Som varandes medlem i Byggnads och en ivrig läsare av Byggnadsarbetaren kan jag nog säga att det inte är något fel på den fackliga kampviljan. Efter att ha följt debatten kring restaurangen i Göreborg är jag än mer övertygad - det finns ett så djupt stöd för den fackliga idén i Sverige att man måste vara centerpartist för att inte inse det. Medlemmarna efterfrågar inte mer samsyn och återhållsamhet.
Tvärtom finns det idag ett starkt tryck på tuffa tag i avtalsrörelsen. Företagen gör skriande vinster men Svenskt Näringsliv anser att lönekraven måste bli modesta. Just vår motpart - Byggindustrierna - har under flera år tagit täten när det gäller arbetsgivarnas tuffa tag mot löntagarna..
Inte minst märktes det i domen rörande granskningsarvodena - ingen som funderade på varför Byggindustrierna företrädde de fem byggnadsarbetare som inte ville betala granskningsavgift? Det stora missnöjet bland medlemmarna i facket rör inte alls eventuell toppstyrning, politisering eller att man kräver schyssta villkor för anställda i småföretag.
Man tycker helt enkelt att facket inte tar tillräcklig strid, driver frågor tillräckligt hårt och är inte tillräckligt tuffa. Hängde det bara på medlemmarna skulle Saltsjöbadsandan vara död och begraven för länge sen - och vi skulle strejka lika mycket som i Frankrike.

Detta är också av tradition en mentalitet som frodas inom fackföreningsrörelsen, och som ställer stora krav på de som väljs att företräda oss. Om de skulle väljas efter samma principer som moderaterna valde ny partiledning skulle kaoset drabba oss omedelbart.
På samma vis skjuter sig Jonas Morian i foten när han återigen kritiserar den socialdemokratiska processen för att välja ny partiledare. Det finns inga gränser för hur han och och några till - bloggare naturligtvis, men det är deras enda merit också - ondgör sig över att deras åsikter inte väger mer än partidistrikt eller andra organisationer inom rörelsen. Nej, Jonas du ska inte ha insyn i valprocessen.
Den här oppositionen - numer från höger helt uppenbart - är också traditionsbunden. Förr kunde det vara stad mot land, förnyare mot traditionalister, planekonomer mot frihandelsivarre, miljövänner mot expansionister - vårt parti har upplevt åtskilligt av sekterism. Vi kan gå igenom det ända tillbaka till partisplittringen - och den "angripande" falangen har alltid hävdat sig vara framtiden. Och det har inte varit bra.
Bara tanken på en Blairifiering av partiet får mig att kanske inte ladda revolvern, men i varje fall fundera på det. Det finns för stora djupa skillnader mellan länderna i Europa för att man ska kunna kopiera framgångsrika koncept rakt av. Det fungerar nån gång, men oftast går det åt helvete. Jag ska återkomma till vårt behov av ett splittrat Europa i en annan drapa.
Jag irriterar mig mer och mer på den här rätt akademiska och von-oben-attityd som präglar den här fraktionen - liten men röststark, eftersom den borgerliga pressen naturligtvis kommer löpande villigt så snart de hör en antydan av intern kritik. Jag kommer garanterat inte att intervjuas av vare sig Annika Lantz eller citeras i Expressen, men så råkar jag ju tycka att partiets sätt att välja partiordförande faktiskt funkar. Man kan ha synpunkter inpå mållinjen, och därefter också.
Den som tror att Göran Persson - eller för all del hans företrädare - skulle ha haft ett inpiskat stöd vet i vanlig ordning väldigt lite om hur processen fungerar. Det finns också en strategi i det - lanserad redan på trettiotalet. Ta inga strider som vi inte kan vinna.
Man måste vara rätt naiv om man tror att den här debatten skulle framställas sakligt och opartiskt i en press som är så bedövande borgerlig att det är tveksamt om man kan tala om mångfald. Och framförallt, ta debatten där den ska tas - i föreningarna, i klubbarna, på tunnelbanan eller på jobbet. Att sitta på nätet och bjuda borgarna på lite socialdemokratisk splittring är inte att föra en konstruktiv debatt.

Utan städare stannar Sverige....

Bloggaren Frukostflingan tar upp flera viktiga och undervärderade yrkesgrupper på sin blogg. Vad vore vi utan de som tar undan, röjer och också plockar fram , jobbar när vi andra är lediga, vars arbetsmiljö är samma ställe där vi andra ska koppla av eller äta?
Överhuvudtaget har dokumentationen av vårt arbetsliv kommit på skam, vilket är mycket märkligt eftersom vi lever i en tid när det är lättare än någonsin att både fotografera och skriva om sin egen arbetsmiljö. Jag har alltid en kamera med mig numer, tack vare tidens teknikhysteri, men hur många är det som plåtar sina arbetskamrater, sina arbetsuppgifter eller hur det faktiskt ser ut där man ändå tillbringar så många av dygnets timmar? Och var hittar man dem?
Finns det fler hantverkare, tjänstemän, präster eller långtradarchaffisar som bloggar emottages tips med glädje. Jag är rätt less på att läsa bloggar som enbart innehåller "skribentens privata åsikter om tusen och en saker..." eftersom det är ett fåtal förunnat att skriva både fängslande och intressant - tyvärr. Om jag sedan hör dit själv så må det väl vara hänt (jag har lärt mig att om man sticker ut hakan får man vara beredd att ta en och annan smäll).
Men om man kan fylla sin blogg med något annat hittar i varje fall jag dit med större intresse, och sedan får det vara recensioner eller modetips. Och bilder från yrkeslivet idag är lika intressant som bilder från forna dagar.

Vinterjobb...

Det finns en föreställning om att vi skulle ha nån slags nedre gräns för hur kallt det får vara när vi jobbar. Nå, det har vi inte. Det kallaste jag upplevt är rent magiska -24 grader i Rönninge 2005, när jag skapade snö ur tomma intet. Det kan låta som en saga, men det var helt enkelt så kallt att min andedräkt kristalliserades i luften inför mina ögon, och små, små snöflingor förföljde mig vart jag rörde mig under några minuter.
Sanningen att säga är jag kanske inte mer förtjust i råkyla än någon annan, men å andra sidan finns det stackars människor som lider mer av den än jag. I yrket har jag lärt mig klä mig efter temperatur...
Nå, veckan har bjudit på sträng kyla och snö, Ännu mer snö.
Eftersom vi täcker valvet med presenningar klarar vi av av jobba ändå, och dessutom kommer vi att tända gasolbrasor under för att smälta undan inför fredagens gjutning. Och vanligen brukar snö innebära hyfsat mildväder, men inte den här gången...





Det här är vad vi kallar tungpressar - rejäla, styva saker som inte blåser undan eller går sönder för minsta lilla. Nackdelen är att de verkligen är tunga, och än värre när de frusit ihop med snön. Då är det ett måste att ha kran i närheten.
Här blåser det hård vass snö som går genom märg och ben. Landskapet till och mer ser kallt och otäckt ut.



Men snön bara vräkte ner, och en del arbetskamrater ser ut som de
verkligen skulle vilja vara nån annanstans. Med den kassa kamera jag har är det emellanåt svårt att förmedla hur jävligt det kan vara, men här kommer man hyfsat nära sanningen.
Jobbet måste rulla, tidsplanen är pressad till max och från högre instans har man totalt nonchalerat att det tar två man ungefär två timmar per dag att hantera de där presernningarna...




För att inte tala om skottandet... Det är något man faktiskt blir rätt duktig på i vår bransch. Det finns en hel del teknik att lära sig innan man behärskar det - det är inte alls bara frågan om att ösa på, för när det är kallt finns det två grundregler gällande jobbet - att jobba precis så man håller sig varm, men inte bli svettig.

Och det är en svår konst. När man kan det klarar man av att jobba intill nästan vilka köldgrader som helst. Bra kläder är också en viktig förutsättning, men det kommer att bli egna poster så småningom...

Här, i eftermiddagsdagern över Vasavägen söderut, ligger temperaturen kring -11, men det syns inte riktigt på bilden. Man känner det i näsborrar och i kinder. En arbetskamrat hävdar att det känns i ögonen, men det har jag klarat mig från. Det är mest fingrarna som får stryk - det är ett elände med tjocka handskar och småspik.


När solen sedan verkligen gick ner blev det precis råkallt. Alldeles lagom när jag slutade jobba dessutom, så det blev raska fötter till stugvärmen, och sen fullkomligt skenade kvicksilvret neråt. Dagen efter var det som vanligt vänligt palavrande om vem som haft kallast - och de -17 jag hade haft hemma var i vanlig ordning rena sommarvinden mot rapporterna från den Vallentunska tundran...

Nu är valvet lagt

Runt sju i morse började vi montera filigranet. En långtradare med skivorna stod och mullrade i nattljuset medan vi rotade fram stegbockar, strömmingar, maskiner och spett. Eftersom jag och Kenta la det blev det inte så många bilder tyvärr...




Under fyra timmar la vi ut i runda slängar 450 kvadratmeter golvyta. Det fodrar ett gott samarbete med en uppmärksam kranförare, och att allt underarbete, lister, upplag och bockryggar finns och är gjort.
Eftersom det här är att beskriva som ett gigantiskt pussel är det viktigt att det finns en montageordning, som helst ska synka med hur flaken ligger på lastbilen. Det är inga lätta småbitar som kommer seglande - den lättaste väger över fyrahundra kilo och de tyngsta över två ton, och ni som inte är insatta skulle förmodligen häpna över hur exakt de passar...

Nå, emellanåt passar de inte. Då får man ta fram de där finsnickeriverktygen - slägga, bilmaskin och vinkelslip... Och anpassa biten efter hur verkligheten ser ut.
Eftersom vi jobbar vid oskyddad kant har vi på oss de här fina fallskyddsvästarna (man kanske kan ana en aning av sarkasm i det där "fina") som gör att man fastnar till höger och vänster...







Från etableringen såg det ut ungefär så här vi elvatiden. Det mesta av delen närmast Vasavägen är igensatt - fattas bara en tårtbit över en uteplats. Mitt i bilden syns hur Lasse lossar en bunt skyddsräcksreglar, för att i stort sett omedelbart kunna säkra kanterna för resterande yrkesgrupper som ska in...




För på det förarmerade filigranvalvet ska det naturligtvis läggas mängder med ytterligare armering. Här ska smetas ut ca nittio kubik betong, och där ska dras elrör och vattenrör. Nu sitter skyddsräcksreglarna på plats och genast blir det massor med folk som kommer upp. Just nu är vi bara i markplan vilket gör att det räcker med en liten landgång, men kommer vi bara en våning till måste en bygghiss etableras, det ska sättas invändiga trappor och ställning ska projekteras...

Bara för att visa hur mycket skrot som ska upp - det här är bara en bråkdel av allt som behövs för att det här valvet ska bli hållfast...








Jaha, och bara för att vi haft bra montageväder hela dagen började
naturligtvis det vita helvetet falla till sist, varför hela valvet täcktes in med tungpressar - samtidigt som vinden, kylan och snön tilltog.







Vi hann dessutom sätta två balkonger, vilka bägge måste monteras om på tisdagen eftersom måtten var felaktiga.
En tredje balkonganslutning var tvungen att "tillverkas" med bilmaskin och kapsåg, och mitt i alltihop la kranen av. En helt vanlig dag på jobbet med andra ord. Allt detta i ett lindrigt sagt tight schema där saker som att surfa på nätet bara litegrann, kila ner i en butik på lunchrasten eller knalla iväg en snabbis till kaffeautomaten är okända faktorer. Mer om detta senare!