Den stackars mannen

   Kan vi vara överens om att arbetarkvinnor betalar sitt arbetsliv med sin hälsa? De kommer få ont, dålig pension - för att de ofta varit i förhållanden där det är kvinnan som stannar hemma, VAB-ar eller jobbar deltid - och dö tidigare än kvinnor med bättre utbildning.
  Så vad betalar män med?
  Just nu skulle jag vilja säga att de betalar med att bli konservativa, om övergången tillåts. Och de blir konservativa i samma takt som kvinnor tar plats. Jag skulle vilja säga att kvinnors ökade deltagande i det offentliga samtalet inte bara beror på att de knör sig fram, utan på att män i lite för stor utsträckning slutar ta del, blir passiva, eller i värsta fall reaktionära. För många män är lagspelare - man vill inte vara ensam, eller nästan ensam kvar; då slutar man helt istället. På jobbet, i föreningen, inom facket, i politiken.
  Och ingen annanstans är detta större än i den rätt formlösa grupp vi brukar kalla arbetare. Detta alldeles oavsett att Mattias Svensson precis nyss skrev en artikel om att socialdemokratin måste gå högerut för att kunna attrahera dessa tidigare trognaste. Jag skriver oavsett för vi är rätt många ändå som både diskuterat och beskrivit detta.
  Jag ser det ju själv - män vid fikabord som ivrigt propagerar för partier som i slutänden kommer sparka dem på pungen, med stålhätta, men som driver frågor som just män tycks ha särskild fäbless för. Det vill säga att skylla på nån annan. Slippa problematisera.

  Alltsomoftast möts jag ju av arga karlar, med sin älskade bil som bild på sociala medier, istället för barn eller barnbarn, som säger att de inte känner igen socialdemokratin, att de saknar Sträng och Palme, eller Erlander. Detta utan att egentligen ha en aning om vad dessa tre egentligen tyckte och tänkte. Det blir som när högern vill utmåla Palme som kommunistisk spion (han hatade Sovjet) och vänstern skulle ha honom till USA:s dräng (han hatade USA-imperialismen) - det blir ingen ordning alls. Det blir bara tyckande.

 Den svenske fackföreningsmannen, förr iförd träskor, rutig skjorta och skinnväst, har ersatts av kompetenta kvinnor, utan uniform klädsel, och på avstånd ser jag ju företrädare med annan etnisk bakgrund komma så smått. Kvar står myten om Den Svenske Fackföreningsmannen (och för säkerhets skull ska jag tillägga att nästan alla män som idag jobbar fackligt inte uppfyller myten, tvärtom). Fyrkantig, långsint och tondöv.
  Om detta kan man raljera, eller bara säga att "japp, så är det", och sen låter vi kompetensen avgöra.
 
  Jag har inget mot det, jag är fullständigt övertygad om att kompetensen i fackföreningarna, och socialdemokratiska partiet, höjts avsevärt vartefter kvinnorna och invandrarna fått ta plats.

  Men.
  Vad gör vi åt alla dessa män som nu inte känner sig hemma i organisationer med jämställdhetsplaner, genustänkande, där kollegor är föräldralediga, går i Pridetåg? För de är inte så få - om detta har Mattias Svensson rätt. Om vi struntar i dem blir de lätta offer för populismen - vi vet redan idag att vid varje företagsnedläggelse eller uppsägningar, ökar stödet för Sverigedemokraterna. Och som röstboskap kommer de vara en formidabel tillgång för Jimmie och Mattias. Vill vi det?

  Jag menar inte att socialdemokratin ska gå åt höger för att locka dem kvar, och jag tänker inte nappa på olika knäppa förslag om att kvotera in män där det behövs. Det jag vet är att många av dem saknar företrädare de kan identifiera sig med, de känner sig utpekade - som en sa, jag kan inte dra ett skämt idag utan att bli anmäld till personalavdelningen...

  Inte heller funkar det att säga - "japp, så här är det - rätta in sig i ledet nu, lille gubben". Eller att säga att "men tänk vad många män som bestämt allting förr..."  Det funkar inte så, jag kan lova er det.
  Inte heller har det med etnicitet att göra - här är invandrade män, som ser sina kvinnliga familjemedlemmar sekulariseras, lika förvirrade. För de vill ju gärna ha de här framstegen som en jämställd politik innebär. Deras problem är bara att de tycker att de skulle vara med fler män.

  De är inte få - de är en rejäl skock, många nog att ge de riktiga kvinnohatarna makten, ungefär som med de arbetarmän som hyllar Trump eller vilken reaktionär ledare ni vill. Och då blir det vådliga problem för oss alla.

  Så vad gör vi? Visst, vi borde prata med dem, men vem ska göra det? Det borde ha gjorts för länge sen naturligtvis - att komma nu med "samtal vid fikabordet" är som att köra ångradio. De vill ha sin bil, sin jakt, sitt kött, sin hockey, sina osmakliga skämt i fred - och skulle de få som de vill (även om det för de flesta av dem mest är en känsla, inte en uttalad politisk tanke) kommer vi få ett otrevligare samhälle än ni kan föreställa er.
  Eftersom det här nu är Facebook, där människor är känsliga som kattens morrhår. måste jag ju naturligtvis lägga till "inte alla män, inte alla bilägare, inte alla jägare, inte alla köttätare...." ja, ni fattar.
  Men något måste vi göra.

  Vad tycker ni?

Farbrödernas ganska gulliga självbild och deras ursinne över att alla inte delar den, eller, när Margot Wallström INTE läste vad skrivit

  Det var ju så här: en farbror, och jag skriver farbror emedan han var åtskilligt äldre än jag, skrev till mig och hade synpunkter på det mesta, men mest handlade det om hur jag hanterade det svenskaste av språk, för det tyckte han att jag gjorde illa. Till grund för det låg förmodligen hans studentuppsats från typ 1954, och därefter högläsning från Understreckare i Svenska Dagbladet (eller riksdagsprotokoll, jag vet inte), blandat med hyllningstal till Karl XII och argsinthet i största allmänhet över att ungdomen inte hade hatt och slips längre.
  Jo, det var faktiskt så.
  Det här var i bloggens barndom, och jag lyfte både ett och två ögonbryn åt det hela. Han formulerade sig mycket sirligt, med semikolon och grejor, och avstavning med bindestreck (han måste ju ha blivit rätt sur när han upptäckte att nätet liksom avstavade själv, vilket gjorde att hans bindestreck hamnade mitt i en annan fullt läsbar mening), och sedan avslutade han allt ytterst hövligt med namn och adress.
  Jag gillar såna farbröder i små doser. Det är något lite sött och rart över deras självuppfattning. Nu senast är det en äldre tomte som på nätet ofta återkommer till "...min kritik av Anders Tegnell", som om han, i egenskap av fd KTH-ingenjör, verkligen har en position att bedöma och kritisera statsepidemiologen. Men han gör det språkmässigt korrekt, vilket han ska ha heder av.

  Att debattera med honom, eller hans gelikar, är däremot rätt torftigt. De har en uppfattning om sig själva som nån sorts alfahanar i den debattmiljö där de så gärna vill vara. Men de är oftast artiga, sällan anonyma, och är säkert utmärkta som mor- och farföräldrar. Att de råkar ut för tankemässiga dikeskörningar är lätt att förstå, de är nästan alla fostrade i en tradition som på nån sorts märkligt vis innebar att högskolestudier, i vilket ämne som helst, automatiskt gav rätt att yttra sig i just vilket ämne som helst.
  Det där har man ju träffat på i kommunalpolitiken, där det inte var ovanligt att få debattera bemanning i hemtjänsten med nån från andra sidan som var jurist, och som hela tiden var tvungen att flika in "vi som har studerat" - ungefär som att de utbildningar som fackföreningsrörelsen ordnat i hundra år mest var grabbsnack bakom flickornas omklädningsrum.

  Vilket då aldrig har hindrat den här alfahannen att yttra sig i alla ämnen han finner intressanta, om än inte så sirligt och i överensstämmelse med svensk grammatik och skrivregler. På det viset är vi rätt lika.

  Men jag har aldrig strävat efter att makthavare ska läsa vad jag skriver. En smått paranoid fd partikamrat, oförtrutet produktiv på sin sida, med att kommentera det mesta han inte har kompetens för, var (och är) övertygad om att Margot Wallström, Stefan Löfven, Magdalena Andersson - ni fattar - lusläser allt han skriver, och det är den enda orsaken till att han inte fick bli statsråd en gång i världen (eller i varje fall statssekreterare). Och jag förstod liksom aldrig värdet i att bli läst av just den sortens människor - eller av partiledare på den högrare (nu skar det i nån farbrors maskineri) sidan.

  För mig är det viktigare att bli läst av kollegor, grannar, folk jag tränar med. Som kommer fram och lite eftertänksamt frågar om nåt jag skrev (eller skäller om att jag skriver för långa meningar, och vad fan är ett semikolon?).
  Jag tror också det blir allt viktigare att skriva, för nu - 2020 - känns det som det blivit viktigare att dela vad andra skriver än att skriva och tycka själv.

  Det finns nån sorts mekanik i oss som gör att vi tänker lite extra, lite mer, lite smartare, när vi måste skriva själva. Man tittar ju lite mer på bokstäverna liksom, och ser att nä, nu blev det alldeles galet, och så får man skriva om. Och tänka lite mer på vad den andre, de andra, sagt och tyckt. Man ser saker på fler sätt. Det tror jag inte man gör om man bara delar vidare saker - det blir som att läsa sammanfattningen av romanens innehåll, och sen hystar man över den till kompisen, med orden "den är bra"...
  Kan man leka lite med orden, hitta nån sorts egen rytm, är det alldeles underbart, oavsett vem som läser det.
  Så fortsätt skriva själva.

Samhällets misslyckande skylls på invandringen

Ögonblicksbild:
Gammal kollega, numera hemflyttad till landsorten, berättar att hans son och sonhustru med ett litet barn på väg, inte kan få hjälp av kommunen med boende, eftersom bostäderna ska gå till flyktingar.
Kollegans ursinne är hörbart, kan man säga. Svaret på hans ursinne har just nu nån sorts partidagar i Småland.
Vid kontroll visar det sig att de - givetvis - fattat fel, och att sonen med sonhustru nog kan få hjälp till bostad, för lägenheter finns och utflyttningskommunen vill förtvivlat gärna behålla småbarnsfamiljer, i synnerhet om de har jobb. Och riktigt varför det bolagiserade bostadsbolaget svarade uppåt väggarna kan ingen svara på, nån i "svarstjänst kanske var lite oklar"...
  Nå, skadan är skedd. Deras fjäder är nu en höna på bygden, raskt upplockad av olika lokala grupper på nätet, och kommentarsfälten fylls av "nämen, vafan" som raskt övergår till "ut med svartskallarna" och "det går åt helvete med Sverige".
  Svårare än så är inte storyn om SDs framgångar - att samhällets misslyckande skylls på invandringen. Och det behöver man inte vara rasist för att tro på. Men mest handlar det, som jag redan gått in på i en krönika i Aktuellt i Politiken, om raserandet av samhällets institutioner. Något som mest drabbar de som inte bor ett kvarter från kommunhuset eller är vana att söka information via nätet.
  Som min bekant - hade han duktig på Google, och en smula källkritisk, hade han kanske själv ganska snabbt kunnat få rätt svar, men istället blev han förbannad som fan. Och hellre än att erkänna att han nog var lite för snabb, fortsätter han vara förbannad, nu för att man "måste vara en jäkla hacker för att få reda på vad som verkligen gäller..."
  Och där kan man ju hålla med honom.
  Sen fortsätter han med posten, som inte finns längre. Apoteket, som inte finns längre. Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, högstadieskolan, som inte heller finns längre. Hemtjänsten som blir allt sämre, pensionen, bensinpriset...ja, ni fattar.

  Nå, har han fel?
  Ja, när han skyller allt på oreglerad invandring är han naturligtvis ute och cyklar, men han landar ändå rätt i att Sverige inte ser ut som förr. Alla de byråkrater som han en gång svor över - varav hans fru var en, märkligt nog, som handläggare på kommunen - finns inte längre, och då blev det då här.

  Jag håller med, hans logiska kullerbyttor är rätt roande. Gärna mindre skatt men inte sämre samhällsservice - en ekvation jag hört till leda i byggbodar genom åren. Gärna privata alternativ men det får ju inte bli sämre. Etc.

 Ni vet.

  Och så dyker det upp ett parti som nu lovar att återställa Sverige som vi minns det. Nu minns jag nog inte samma sak som mobbarna i SD, men jag saknar också ett samhälle och samhällsservice att lita på. I synnerhet när så oerhört mycket är privatiserat idag - till och med den allra innersta säkerheten kring regeringen ligger på ett privat företag idag, något som är otänkbart till och med i USA - och den som ramlat mellan de allt grövre maskorna i skyddsnätet råkar faktiskt illa ut idag. Vilket vi är många som vet, och är rädda för. Att byggnadsarbetare röstar SD idag har att göra med att vi blir arbetslösa mer eller mindre regelbundet, och a-kassan skrämmer mer än ni kan tro. Att ersättas av låglönejobbare från gudvetvart skrämmer minst lika mycket.

  Vi behöver inte knäcka nån SD-kod. Det är här den ligger. Att inte kunna lita på samhället - då blir svaret valfläsk från extremhögern.

  I fascismen ligger en enorm satsning på trygghet för "vanligt folk", så har de alltid gjort. Vräkt ut barnbidrag och bostadsbidrag och ersättningar. Tokbeskattat företag. Den fascistiska makten bygger på en oerhört centraliserad stat, där all - och då menar jag all - makt - samlas under ett riksparaply. Det betyder att om en kommun skulle vara lite uppkäftig mot Åkesson, och inte vilja vräka alla utrikes födda, skulle de dra in alla statsbidrag dit.

  Tror ni mig inte? Tja, ett parti som seriöst anser att man ska förstatliga Advokatsamfundet, en privat organisation, för att det inte gör som SD tycker kan man nog förvänta sig det mesta av. Likaså att de inte vill att fackliga organisationer ska bedriva politik - vara opolitiska.

  Tror ni mig inte? Följ med ut till fikaborden - lyssna på vad folk säger. De saknar tryggheten. De flesta av de som idag röstar SD vill nog inte deportera muslimer, men handlar det om deras egna ungar kontra flyktingarna blir det som min fd kollega sa: Ett "fett vad-i-helvete..."

  TCOs tankesmedja (detta vidriga ord) Futurion har visat att uppsägningar genast ökar SDs stöd på orten. Nedskärningar på kommunal service ger samma resultat. Utan att veta exakt kan jag säga att andelen SD-väljare som upplever klassklyftor och orättvisor hårdare än de flesta är större än hos de partier som traditionellt samlat dem. Det är också en potatis att ta i, för fack och partier. Vi borde ju rimligen vara de som kan ge dem svaret, genom att inte sälja ut vård och omsorg. För det är bara att konstatera att de som förlorade på den borgerliga politiken idag är många nog att ändra den politiska spelplanen.

  Att de sedan inte kommer kunna genomföra allt är en annan sak - tänk er Kristersson eller BuschThor säga ja till enorma välfärdssatsningar för den inhemska befolkningen (som i Ungern eller Polen) - nä, det kommer naturligtvis inte hända. Däremot kan säkert både Moderater och Kristdemokrater tänka sig moraliska råd för kultur och bildning. Lite Handmaids Tale sådär.
 
  Det är det lutande planet vi är på. Svaret på vad vi ska göra finns där, redan. Nu är bara frågan om vem som vågar göra det.
 
 
 

Den fria rörlighetens fula baksida

Jag skriver inte så mycket på bloggen längre, jag har andra arenor, och dessutom ett fungerande familjeliv som distraherar mig (till min stora lycka) men emellanåt behöver jag häva ur mig saker, som nu, om förslaget om att återinföra arbetskraftsprövningen, dvs att inte i onödan plocka hit folk från länder utanför EU för att utföra uppgifter som kan utföras av arbetslösa människor som redan finns här.

  Här har somliga med hög svansföring tagit till de vanliga brösttonerna om att fackföreningsrörelsen minsann kommer ställa klass mot klass, och herregud vad vi borde tänka på de stackars fattiga människorna från Indien och Peru som kommer hit för att plocka skräp eller diska på restaurang.

  Skitsnack. Kort sagt. Det här handlar om omoraliska företagare, nästintill kriminella, som exploaterar fattigt folk på samma sätt som fattigt folk exploaterats genom alla tider, och det löser vi inte genom att låta dem bli fortsatt exploaterade i Sverige. Tror man det är man oerhört långt från den smutsiga, tragiska, jävliga värld där jag framlevt alldeles för många år av mitt yrkesliv.

  1. Det här handlar också om att de här jobben är alldeles utmärkta redskap för att få in nyanlända i systemet. Ett jobb, en lön, rutiner, arbetskamrater, språk - eftersom samma människor som nu ylar om att det här minsann är socialism (med Tyko Jonssons röstläge)  också i nästa andetag vill sänka löner, men mest för de som redan har lägst, för att få in samma nyanlända i arbetslivet. Förstå det den som kan.

2. Det här kommer inte alls stoppa exklusiva yrken från att komma till Sverige. Behöver man en enbent programmerare som pratar flytande tutsi i trettioårsåldern och denne inte kan uppbringas i landet så är den som fyller mallen välkommen. Men finns det redan en enbent programmerare som pratar flytande tutsi i trettioårsåldern, som också är arbetslös, så vill man ju vet varför den som kommer betala skatt i Sverige inte kan ta jobbet.

3. Processen kommer bli byråkratisk, tydligen. Varför det? Redan idag lämnar fackförbund uppgifter om yrket till Migrationsverket; att lägga till att yrket ifråga inte är ett bristyrke i Sverige är ingen jätteuppgift. Huvudsaken är att företaget lämnar tillräcklig information.

4. Det finns de som tjoar om att det är promille av arbetslösheten, och därför är det larvigt att ta upp det här,  och de har fel av två skäl. Det här är inte jobb som kommer vara aktuella för trespråkiga akademiker med exklusiv inriktning, det här är jobb för de som har allra sämst förutsättningar och svårast att komma in i samhället, och då pratar vi en oerhört mycket mindre del arbetslösa där de här jobben skulle göra skillnad.
  Det här är jobb som gör skillnad för den som får det. Men för att begripa det ska man nog ha varit därnere, stått där med mössan i hand och svettigt hoppats på att få ett "ja, du kan börja på måndag". Man ska ha varit i den världen, man ska ha haft returflaskorna som matpengar. Då begriper man skillnaden. Klasskillnaden.
  Det här ger ringar på vattnet - barn kommer ha föräldrar som går till jobbet, har en lön, semester försäkringar, arbetskamrater, matlådor och saker att berätta. Växer man upp med föräldrar som bara är hemma kommer man själv att få svårt att ge sig ut och söka jobb - man permanentas i arbetslösheten (och bidragsberoendet).
  Det är snudd på hånfullt att hävda att det skulle vara mängden arbetstillfällen som kan frigöras som ska avgöra om det här är rätt eller fel - för den som får jobbet kommer vara stolt över det. Men gillar man att sparka på lågutbildade så lär man väl fortsätta med det.

5. Kopplingen till olagligheter. Nästintill överallt där vi hittar illegal arbetskraft, dvs folk som är här utan arbetstillstånd, är det på företag som har arbetskraft som är föranmäld som migrerad. Och det säger sig själv - tio uzbekiska städare som är här olagligt söker sig naturligtvis till andra uzbeker. De kommer jobba på företag som redan har migrerad arbetskraft. Eller lankeser. Eller indier. Eller burundier. Jag har mött dem alla. De söker sig till varandra. I alla branscher,
Vi kan inte göra mycket, de befogenheterna har vi inte (och inte tiden heller, herregud). Men vi ser ju saker och anmäler och därefter kan en underbemannad utlänningspolis knappt göra någonting. Enstaka tillslag. Några åker dit. De andra springer mot utgången och försvinner ett tag.
  Genom att få arbetskraftspröva kan vi faktiskt stoppa en del av de här företagen - vilket andra företag skulle jubla åt.
  Varje vecka ringer företag till mig och ber mig kolla upp arbetsplatser där de misstänker egentligheter. Inte av altruistiska skäl naturligtvis, utan för att de blir utkonkurrerade.

  En kille sa: "Jag har en liten firma, två gubbar anställda, den ene är min son, den andre är min måg. Det är jävligt magstarkt av stora arbetsgivarorganisationer (han sa namnet...) att säga att jag ska fimpa mina gubbar och plocka in folk som inte kan ett ord svenska."

  För så är det. När nu somliga borgare, och miljöpartister, med en mer än lovligt ljusblå bild av företagsamhet ylar om det_orättvisa_och_hemska i att pröva behovet av arbetskraft ska man vara medveten om att de själva nästan aldrig haft företag, eller anställda. De har aldrig stått i lorten, aldrig behövt bry sig, aldrig träffat de arbetslösa.

De ger kort och gott uttryck för en rätt vidrig människosyn, för de har aldrig förr brytt sig om de stackare som utnyttjas i arbetskraftsinvandringen, och de har ännu mindre brytt sig om de arbetslösa, och minst av allt om arbetslösa nyanlända.

  Att bli beskylld för att vara rasist när man vill återinföra arbetskraftsprövningen för att kunna integrera nyanlända, arbetslösa muslimer är så tramsigt att man bara skäms.

  Det här är ett bra förslag. Punkt.


Och den som nu tror att jag hoppar på en redan rullande vagn är välkommen att snoka på bloggen. Här till exempel: http://utsiktfranetttak.blogspot.se/2015/10/varfor-inte-ta-in-flyktingarna-pa.html
 

Kvinnoföraktet finns kvar så länge männen tiger

Hon hette Lena och var snickare. Jag jobbade med henne på ett större bygge för länge sen. Duktig, snäll, lite smårolig. Jag jobbade bredvid henne och såg henne aldrig göra nåt fel. Ändå var det alltid nån kollega som tittade lite extra på dörrkarmarna hon satt, eller på väggarna hon rest.
På den tiden var jag tämligen omedveten om hur situationen var för tjejer på bygge. Dels för att jag var just omedveten, dels för att det var, och är så sällsynt, med kvinnliga byggnadsarbetare, och när man aldrig träffar på dem behöver man inte reflektera över hur de har det. Det man inte ser finns liksom inte.

Sen sprang jag på henne igen, på ett annat bygge flera år senare. Nu som arbetsledare. Jag mindes henne, hon mindes knappt mig. Däremot mindes hon andra saker. Saker som fått henne att till sist lägga ner hammaren och gå över till tjänstemannasidan. Hon hade tröttnat. På sura gubbar som alltid skulle kolla henne, på attityden från kaxiga unga grabbar, på andra arbetsledare som lite överseende gav henne skitjobb. Det gick inte att fortsätta helt enkelt.

Hon är inte ensam, och det är bekymmersamt. Lika bekymmersamt som en kvarlevande grabbig jargong som liksom följer med, på arbetsplats efter arbetsplats. Ständigt detta klotter på toaletterna, i hissar, könsskämt och förakt. Inte bara från överlevande neandertalare, som helst skulle vilja ha det som på ett sextiotal de aldrig upplevt men drömmer om, utan också från helt vanliga farsor i trettioårsåldern, som på sin fritid förmodligen är ganska jämställda, VABar och älskar sina döttrar lika mycket som sina söner.

Men inne på bygget är det som om spärrarna släpper. Det är ju som att göra lumpen igen, som en rätt påfrestande kollega en gång sa, med ett flin. Man får snacka kön, fylla och fotboll och inte ett fruntimmer i sikte. Ungefär så.

Man måste fundera kring det. Och då menar jag prata ordentligt om det. Inte sitta genom ett sömnframkallande möte om företagets värdegrund, där en inhyrd konsult mässar om allas lika värde och visar bilder på storskärm. Längst bak sitter en grovis och sover, längre fram sitter de piggare med armarna i kors, försvarsställning, och nån mitt emellan sneglar på smartphonen för att se resultatet från lunchtravet.

Mycket har blivit bättre, och skam vore det annars. Vi har ett inflöde av människor med annan hudfärg, annan religion, annan sexuell läggning, annat kön, som gör mig glad, men det går sååå långsamt. Därför att attityderna biter ifrån. Fortfarande hyllas saker som råstyrka och jävlaranamma och högt tempo, och den som inte orkar lyfta lika mycket är inte lika mycket värd. När man lite fint försöker påpeka att det kanske handlar om att jobba smartare istället för hårdare finns det alltid nån som ska berätta om nån namnlös norrlänning, som minsann kunde lyfta tre skivor hur lätt som helst, eller slå i fyrtum med näven, och det klarar inte dagens sillmjölkar av.

Så tog de slut i kroppen också. Utslitna vid femtiotre. Ont i trettio år till. Istället för att jobba smartare.

Byggjobb handlar inte om styrka. Det handlar inte ens om en förlegad kvinnosyn, fast gudarna ska veta att den finns där. Det handlar om pengar. Om att företag inte vill spendera pengar på bra hjälpmedel, som skulle göra det lättare att jobba smart. För behöver man inte lyfta tjugofem, femtio, hundra kilo så spelar det ingen roll om man är man eller kvinna.

Det handlar om att företag ska ha nolltolerans mot intolerans. Nedsättande klotter ska tas bort omedelbart, det ska inte vara nakenbilder på väggarna. Man ska vara oerhört vaksam mot attityder och tendenser. Därför att det är omodernt och dumt.

Dumma och omoderna arbetsplatser fungerar sämre. Förlegad kvinnosyn är precis lika dumt.

Men sen har vi karlar ett stort ansvar själva. Det handlar om att säga ifrån, och det alldeles oavsett om det ens finns tjejer på jobbet. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara en idealisk pappa och make hemma och en chauvinistisk gris på jobbet. Eller hur man kan vara så rädd för tjejer på jobbet, för det är också rädsla med i spelet. Men frågan är vad man är rädd för? Att någon jobbar smartare?

Jo, det går framåt. Men för långsamt. Och det kommer att fortsätta lika långsamt, så länge kloka människor sitter tysta när grabbsnacket kommer igång, när bysnillena börjar hoa om styrka och hårt väder och biologi. Man kan ju hoppas att de inte sitter tysta för all framtid.



Tidigare publicerat på Byggindustribloggen 19 november, 2015

Jag blir så trött på pratet om enkla arbeten

  Det är ju på tapeten igen – att prata om vissa jobb som ”enkla”. De är inte komplicerade, de verkar vara sånt som tränade apor kan göra. Jag menar, städa litegrann, springa med post, banka i några spikar, kontrollera saker – är tydligen ”enkla” jobb. Behövs ingen utbildning, som en ovanligt kaxig borgare sa till mig för inte så länge sen.

  Och då har man nog inte fullt ut fattat vad som är ett arbete. Vad som faktiskt får oss att varje dag ge oss iväg till ett ställe där vi ska utföra sysslor som andra tydligen tycker är oviktiga, okomplicerade, okvalificerade. Inte sällan till usla löner och usla förhållanden – de går ju ofta hand i hand dessutom.

  För ett jobb är ju också just detta – att varje dag ge sig iväg till jobbet. Packa matlåda, dra på sig arbetskläder, hålla tider, utföra uppgiften på ett bra sätt. Dag efter dag efter dag. Tror ni det är enkelt, vill man säga till de där som tjatar om ”enkla” jobb? Om ni tror det kan ni kanske förklara varför så många inte klarar av just detta? För så är det ju – alla klarar inte av ”enkla” jobb.

  Några för att de inte har tålamodet, några för att det faktiskt inte alls var så jäkla enkelt – hålla reda på sjuttioelva nycklar, koder, belopp, hållplatser, zongränser, centimetrar eller kubiker – några för att de inte tyckte det var kul, några för att tiderna var hopplösa. Det finns en massa orsaker till varför enkla jobb inte alls är så enkla egentligen.

  De flesta av alla dessa ”enkla” jobb är nämligen långt viktigare för att samhället ska fungera än andra, på pappret mer avancerade jobb. Tänk själva – om en advokat kommer en halvtimme för sent till en förhandling så är det faktiskt ingen katastrof, nån kommer mumla lite irriterat men det är snart glömt. Om en busschaufför kommer halvtimme för sent till sin körning i rusningstrafiken – så är det nog inte bara irriterat mummel. När sedan förskolan inte kan öppna i tid för att busschauffören inte kom i tid och personalen blev försenad – så är det inte heller bara irriterat mummel. När operationen på sjukhuset inte kunde genomföras för att städaren kom försent för att busschauffören var sen – så var det plötsligt inget ”enkelt” jobb. Då är det inte bara mummel – då är folk förbannade.

  Jag kan bli vansinnig på att många så ofta beskriver livsviktiga arbeten som ”enkla” bara för att de inte kräver högskola. Alla dessa jobb som håller teknik och kommunikation och omsorg igång – det är inte mycket glamour i det, skyddsskor och arbetskläder, men testa att ta bort de här jobben. Ge dem till de som inte kommer stanna, som kommer söka sig nån annanstans – så får ni se hur det går.

    Jag har jobbat i ”enkla” jobb hela mitt liv, som en liten kugge varit med och byggt i hela Stockholm. Mörka morgnar och ösregn, vidriga arbetsförhållanden – ändå har man gått dit. Till sitt ”enkla” arbete. Och man har varit stolt över det, haft roligt med arbetskamrater, blivit säker på sina arbetsuppgifter, vetat att man bidrar till att samhället fungerar. Jag tror jag delar den känslan med så många andra – vi är faktiskt stolta över våra jobb, och då blir man bara förbannad när nån kallar det ett ”enkelt” jobb”. I synnerhet när den som säger det själv har ett jobb som knappast gör nån skillnad i den direkta vardagen för de flesta av oss.
  Eller som en kille i tågtrafiken sa: Åka till ett kontor, läsa lite, ta långlunch och knappa på en dator? Vad är svårt med det?

  Precis så. För om man envisas med att kalla vissa jobb ”enkla” måste man nog vara beredd på att berätta vilka jobb som då är ”svåra”. Okey, hjärnkirurg, raketforskare, advokat (kanske) – ni vet hur man brukar säga.  Men sen då?  Är en kontorsassistent ett ”svårt” jobb? Är elektronikmontör svårare än att lasta lastbilar? Är städa tunnelbanevagnar mindre svårt än att byta packningar?

Det blir ju ett problem ganska snabbt när man börjar dela upp jobb i ”enkla” och ”svåra” – eftersom det egentligen alltid handlar om att någon tycker att ett jobb är för välbetalt, eftersom ett annat är sämre betalt. Och då vill man gärna sänka lönerna på de där som är ”enkla”. Tro inte annat, det är det saken handlar om. Det handlar ALLTID om lönen.

  Det är därför vi måste stå upp för våra ”enkla” jobb. Och ta strid om det behövs. För när vi gör det så märks det – då skakar hela samhället. När bussarna inte går, när tågen inte städas, när paketen inte kommer, när saker – de där osynliga sakerna – inte fungerar längre. Då märks det vilka jobb som faktiskt inte alls är så ”enkla”.

 Då ska vi ha betalt för det. Inte om jobbet är svårt eller enkelt.



Tidigare skrivet i SEKO Stockholms tidning Första Linjen

Bilden? Ett "enkelt" jobb?

Byggindustrier går alltid storföretagens ärenden och bäddar för fusk och kriminalitet

  I en avtalsrörelse för inte så länge sedan krigade byggfacken fram att man i branschen skulle tillämpa något som kom att kallas huvudentreprenörsansvar. Det vill säga att den som satt i toppen på beställarkedjan skulle ha ett juridiskt ansvar för att de som kom under i kedjan faktiskt skötte sig, betalade in skatt, följde regler, inte mördade sin personal (ville bara kolla om ni var med där).
  Efter att ha stretat emot som själve faen gav till sist byggarbetsgivarna med sig och det blev underskrivet. Lite urvattnat blev det allt, och efter undertecknandet har inte mycket hänt - annat än att inget har hänt. Fortfarande dyker det upp oseriösa företag i entreprenörskedjan, fortfarande smusslas det med pengar (eller stjäls, på ren svenska), fortfarande behandlas personalen som dynga.

  Därför kommer nu regeringen/arbetsmarknadsdepartementet med ett skarpare förslag och se då satte byggarbetsgivarna i halsen, spillde kaffet och började måna om den svenska modell de under de senaste tio åren varit snabba att montera ner. Ni kan ju läsa här http://byggindustrin.se/artikel/nyhet/entreprenorsansvar-hotar-svensk-modell-25678



 Efter att ha tillbringat ett yrkesliv bland mer eller mindre hederliga mellanstora och små byggföretag kan jag säga att ett sånt förslag mottages med jubel. Så icke bland de som bestämmer hos Sveriges Byggindustrier. Kort och gott innebär Byggindustriers remissvar att de anser att a) ordning och reda ska branschen klara av tillsammans, utan statsmakterna, och b) det är ännu ett försök från samma statsmakter att på något obestämbart sätt begränsa svårt plågade aktieägare att tjäna_så_mycket_pengar_ de_kan. Och c)  givetvis kommer detta att fördyra byggandet ännu mer.

  Det är dumt. På flera sätt.

  A. Branschen har i många år försökt sanera sig själva. Det har misslyckats fatalt.
  B. Aktieägare i byggföretag har tjänat ohyggligt med pengar just på den här gråzonsmodellen där ingen tar ansvar. Det är dags att betala tillbaka.
  C. Vi har haft de här långa entreprenörskedjorna -spetskompetens kallar byggindustrins folk det, mohahahaha - under många år nu, som pressat löner och priser. Nån som sett billigare bostäder?


 Det som hänt är att anständiga mindre företag som måste slava åt de stora rikstäckande byggföretagen pressas så hårt av usla villkor att de inte kan ta jobben längre. Prisnivåerna är rena skämtet. Kvar blir de som kan göra 2017 års jobb för vad som är 1995 års lönenivåer (jo, jag har sett offertunderlag och det är där man ligger). Gissa vilka det är?

  De som dumpar löner, betalar svart, vägrar acceptera att polska byggnadsarbetare med trettio års erfarenhet ska ha lika mycket betalt som sina svenska kollegor, struntar i att betala in till avtalspension, och fuskar med moms och skatt.


  De som drabbas är företag som sköter sig. De som drabbas är dessa företags anställda. Man kan ju fråga sig vilka Byggindustrier månar om.. Det verkar ju inte vara sina egna medlemmar.

  Den här branschen har varit lortig länge nu. Branschen har under lika lång tid lovat att ta itu med det. Inget har hänt. Anständiga företag går omkull, oseriösa aktörer överlever. Tycker ni det är konstigt att samhället reagerar?

  Det tycker inte jag

   

Ja, jag vill ha nyval

  Dagens besked från borgarna om att de ställer misstroendevotum mot tre statsråd för påstådd misskötsel av den så kallade Transportstyrelseskandalen - jag skriver påstådd eftersom ingen faktiskt vet om något statsråd gjort fel, det är en fråga för KU att besvara, men borgarna föregår alltså KU. Det kan man ha synpunkter på.
  Men det ändrar inte grundförutsättningen - att borgarna vill sparka tre statsråd.

  För mig och andra är svaret givet - vi får nyval.

  Mot detta finns en massa försiktiga ansvarstagande icke-populistiska proffspolitiker och -tyckare som raskt börjar räkna upp varför Löfvén inte ska avgå. Samma försiktiga ansvarstagande icke-populistiska strateger som har semester istället för att hantera kriser på hemmaplan, som nästan aldrig delat fikabord med arga jobbare, som aldrig möter slöjklädda flickor på knegarbussen 0445. Som litar mer på PR-nissar än på sin instinkt. Som dessutom nästan alltid ger blanka faen i att lyssna på de som sitter i just denna mylla.

  För vi vill ha ett nyval. Ett val där vi inte anpassar oss till potentiella samarbetspartner - hallå, vill de regera med sossarna får väl för fan de erbjuda något. Ett nyval där vi ber om ett mandat för stärkta resurser till sjukvård, skola och lag och ordning. Där vi får makt att bedriva en vettig miljöpolitik. Ett nyval där vi kan få bättre kontroll på arbetsmarknaden, skatteflykt och utländska bolag. Ett nyval där vi kräver att EU i fortsättningen verkligen sätter tummen i ögat på stöddiga stater som skiter i överenskommelser. Ett nyval som ger oss mandat att slänga skurkar i fängelse eller ut ur landet vid behov, istället för att kasta ut kompetent folk som behövs här.
  Det handlar om rikets säkerhet, där vi idag står inför den häpnadsväckande situationen att partiledaren för det parti som la ner värnplikten, öppnade för outsorcing av känsliga uppgifter och där "försvaret är ett särintresse" just nu vill framstå som garanten för Sveriges säkerhet. Där media på något oerhört märkligt sätt får det till att regeringen stått handfallen inför den uppkomna säkerhetsläckan, trots att Must, SÄPO och ÖB samtliga intygar att åtgärder sattes in direkt det hela uppdagades. Och väljarna vill inte att landet ska kunna skadas. Kanske inte av en alltmer aggressiv ryss utan precis lika mycket av terrorister och skurkar. Man vill känna sig trygg.


  En hel massa saker som folk längtar efter. Och gärna snabbt. Ett hundradagarsprogram - jag kan skriva det, om det behövs.

  Vi kan skita i borgarna. De vill inte ha ett nyval, herregud nej. De spelar högt just nu, men jag är rätt övertygad om att deras spindoktorer återigen tokmissat hur less vi vanliga sossemedlemmar är på den här sortens försiktiga politik där väljarna har svårt att se skillnad på höger och vänster.
  Och om det skulle utvecklas till ett val där det står mellan fascister och anständigt folk...så får väl borgerliga partier fundera på vilken sida de vill tillhöra. Inga fler kanske och men och om. Inför frågan om nazism och fascism eller kommunism kan man inte svara "nja".

  Jag har ett flertal ordstäv jag brukar längta efter att använda - med tanke på dagens presskonferens om ett kommande misstroendevotum skulle jag vilja säga "man kan inte åka utför Niagarafallet i en tunna bara litegrann".
Välkomna till Niagarafallet.

Försommarbegravning

  Dottern hade bett honom att vara nykter. Han lovade att göra sitt bästa. Men när han plockat fram den mörka kostymen och borstat skorna var han bara tvungen att ta sig en jävel. Bara en. Fast sen blev det en till. Och en till.
  Sen satte han sig på cykeln, körkortet hade han förlorat för många år sen, och cyklade ner till kyrkan. En medeltidskyrka, vitmenad. Försommaren doftade mot honom, fågelsång som nästan dämpade suset från motorleden på andra sidan kullen. Blå himmel.

  Han var vid gott mod, värken i höften hade varit uthärdlig, och han hade bara varit uppe och pissat en gång. Inte illa för en sextioåring, tänkte han. Och idag var det Monas begravning. Träffa hennes jävla släkt och vänner en gång till. Han kanske skulle ha tagit sig en stänkare till.

  Både Markus och Madde genomskådade honom. Det var det som var värst, när ungarna blev sådär trötta i ögonen när de såg honom. Han fick inte en chans liksom att strama upp sig, harkla sig. Ta en Vicks Blå till (hela fickan full). De visste, de blev ledsna. Fan också. Och gud så han ångrade att han inte stoppat ner den lilla plåtflaskan i fickan. Bara en skvätt vodka. Litegrann. Flytande mod.

  Han avskydde sig själv för det här. Visst, de hade två barn ihop och var gifta i tolv, men vad fan hade det mer varit? Ett jävla gnäll om att han aldrig var hemma när han bara slet som ett djur för att dra in pengar till resor och bil och den där sommarstugan, som hon ville ha. Aldrig ett tack, aldrig ett leende - bara ett återkommande gnäll om nya kläder, om semestrar, om tammefan allt. Inte konstigt att man tog sig en jävel ibland.

  Han var duktig på att jobba. Alltid i tid, termos medtagen, smörgåsar i papper. Rent och snyggt vid matplatsen - besticken för sig, läsglasögon. Kolla dagens arbetsuppgifter, läsa lite ritningar. Skriva tidsedlar, noga. Dricka lite medhavt.


  Han hade alltid trivts på jobbet, trevliga killar. Inget skitsnack liksom. Raka rör. Fotboll tillsammans ibland, nån resa. Sen barnen flugit ut hade han ju lite pengar att röra sig med. Varit till Thailand nån gång, men han hade ju så svårt med språket. Det hade ju blivit så, jobbar man mycket hinner man inte plugga - det hade han alltid sagt.


  När Madde kom mot honom igen, i svart klänning och liten svart hatt, flydde han. Där borta stod Tompa, Monas brorsa. Slarvigt knuten vit slips, bruna skor. Rödbrusig upp till näsroten.

  -Men tjena Tompa! Kul att se dig!
 Sen kom han på sig själv. Vadå kul? Det här var begravning. Inte så mycket folk, han kände knappt igen någon. Där kom Evald och hans kärring, gamla grannar från radhusområdet - så de hade minsann fortsatt ha kontakt med Mona, jojo. Nickade avmätt. Fan vad gamla de var. Och där kom Johansson från Maddes fotbollslag - vad hade de haft ihop, det var ju säkert tio år sen hon slutade med fotbollen.

  Hon kände tydligen rätt mycket folk. Prydligt folk. Barn, ungdomar. Mycket blommor. Fan vad det här kommer bli jobbigt. Om man skulle sticka....

  Efteråt, när han cyklade hem, hade han ont i magen. Ska du inte stanna på kaffet, hade flera stycken frågat. Nä, han var tvungen att sticka, hade en del att göra hemma. Som om det var sant. Han hade känt blickarna - där står Bosse, herregud så sliten han ser ut. Rödnäsa och gråa trötta ögon. Han är sextio va? Ja, han var väl tio år äldre än henne. Känna anklagelserna - förlorat jobb och körkort och fru och knappt nån kontakt med barnen. Jojo. Skammen.

  Han försökte prata med Markus. Markus var alltid den lättaste att prata med. Lång och ljus, som han själv en gång. Men idag gick det inte. Han vek undan - kunde du inte ha varit nykter idag, pappa? Bara idag.


  Solen värmde på kavajryggen när han styrde mellan lummiga villagator. Långt där borta tornade höghusen upp sig. Lägenheten. Stökig och instängd. Kläder överallt. Stor TV - givetvis. Knappt några tavlor, det hade han aldrig haft. Men han hade några bira i kylen.

  Prästen var ung. Sa kloka saker. Om Monas uppoffringar för familjen - och han vred sig som en mask, kände de brännande blickarna i ryggen - hur hon tagit hand om sjukliga föräldrar och ändå haft tid med fackförening och idrottsklubb och vänner. Kistan fylld av blommor. Kransar. Från arbetskamraterna.
  En ung tjej han svagt kände igen sjöng. Nån av Maddes kompisar - han visste inte längre. Kavajen var varm och slipsen för hårt knuten. Gudskelov visste han proceduren. Han gick fram, ensam. La en hand på kistan och nickade kort.
  Sista gången han såg henne var på sjukhuset. Avtärd, huden hängde. Sjalett på huvudet.
  - Du måste ta hand om barnen, var det sista hon sa. Nu har de ingen annan. Och han lovade - självklart, lita på mig. Du behöver inte oroa dig.

  Och sen kunde han inte ens vara nykter på hennes begravning. Fan också. Helvete. Han måste ta itu med det här nu. Eller efter midsommar i varje fall. Efter midsommar blev bra. Först skulle han ju käka lite sill och potatis med grabbarna på puben, och den där Anna verkade ju lite intresserad i varje fall, nu när hon blivit av med den arga finnen. Ta med henne på dans, flanera på Söder. Titta på båtar.

  Som han och Mona gjort. Då. I ett annat liv.

  Han låste cykeln och tittade upp mot sitt köksfönster. Inget ansikte som nyfiket tittade ut och ingen barnhand som vinkade. Inte längre. Aldrig mer.

 Men han hade ett par bira i kylskåpet och snart var det midsommar.
 

Jag blir så trött på kvinnosynen hos unga byggnadsarbetare!

Så ska de nya byggnadsarbetarna gå ut plugget. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året när de nya byggnadsarbetarna befäster folks fördomar om nya unga byggnadsarbetare. Sexistiska, dumma i huvudet och omogna. Det är dags för flakbanderollerna.

Jag är så jävla trött på det här. Jag är trött på flinande bygglärare - lite för ofta omedvetna om jämställdhetsarbetet som vi försökt bedriva i byggsvängen - som säger att "pojkar är pojkar" och "hur var du själv på den tiden?"

  Hade jag stått på ett flak med en sån banderoll hade min morsa gett mig stryk, det är ett som är säkert. Och dåtidens lagbasar hade muttrat bistert.

  Jag har försökt prata med dem - berättat om hur viktigt det är med respekt men att det är viktigare för kroppsarbetare än för andra, för vi har bara vår gemenskap att lita på. Utan gemenskapen kommer de här kaxiga ungtupparna få allt sämre betalt och allt sämre villkor; vi ser det redan nu.

  Lyssna nu - rasism och sexism har inte på byggena att göra. Det har inte nån plats i samhället alls givetvis, men vill man bli betraktad och bemött med respekt gör man fanimig bäst i att bemöta andra med respekt. Har ni nån aning om hur pinsamt det här är - och hur det svider att efter alla dessa år bara ändå räknas som en av "de där"? Hamna i debatter där motståndaren glatt drar upp årets sexistiska banderoller för att liksom visa att vi inte förtjänar våra stålar. "Ett gäng kåta halvapor", som en inflytelserik person en gång kallade oss.

  Det här är tarvligt, omoget och barnsligt. Det är möjligt att det imponerar på kommande deltagare i Paradise Hotel - med tatueringar upp i armhålorna - men det kommer allt mindre att imponera på det motsatta könet. Ni blir betraktade som en hop gapiga snorungar, förtvivlat måna om att märkas - om inte annat för att ni ska vara värst.

  Visst, ni kommer om ett par år tjäna mer pengar än era jämnåriga - därför att en fackföreningsrörelse som bygger på respekt har jobbat fram det. Fundera på det - är det grabbarna som sprutar ner sig själva och andra från ett flak med en mansgrisig banderoll som kommer tjäna toppstålar i fortsättningen?
  Hur får vi fler tjejer till bygglinjen? Genom sånt här????

  Jag är så förbannat trött på det här. Era föräldrar måste vara jävligt stolta. Era mammor, era systrar, era mor- och farmödrar. Varje kvinna som ensam på kvällen möter ett gäng brölande snubbar - ölburk i handen.

  Och nej, det är ingen "liten grej". Det är en jävla skam. Det är inget riktiga byggnadsarbetare håller på med. Det är ett nytt påhitt. Sluta med det.





Bilden är en alldeles autentisk text som tydligen ska "pryda" något studentflak i morgon.

Men vad gör vi med våra döttrar?

  Jag hamnade bredvid några unga tjejer på fiket idag. Gymnasister, satt med sina datorer, gjorde absolut sista uppgifterna. Mycket latte och allmänt fniss - en som var lite ordningsman och stup i kvarten försökte samla ihop styrkorna. Det gick så där.

  Mitt i alltihop började de diskutera kost och näring och kroppar. Och ingen - ingen! - av dem var nöjd med vad de hade. De såg helt normala ut. Vanliga unga kvinnor, redan så medvetna om hur de bör se ut, hur de ska föra sig, vad som betyder nåt.
  Jag tror inte de var särskilt ytliga, de pratade om annat också, om sommarjobb - viktigt att inte bli blåst - om att flytta hemifrån - fixa hemförsäkring! - pojkvänner - alltså, han är SÅÅÅÅ barnslig. Och så vidare. Vanliga tjejer.

  Det jag fäste mig vid var att en av dem tränade med sin mamma. Ofta. För mamma var helt hysterisk när det gällde kropp och kost och kondition. De andra tjejerna var avundsjuka på det - för deras mammor var tydligen överviktiga, enligt nån norm, men ointresserade av att träna.

  Sen hade jag fikat färdigt och gick därifrån. Funderandes på om de här mammorna som var "ointresserade" kanske bara inte hade tid - de kanske hade både jobb och ansvar för matlagning, städning och småsyskon. Eller om de verkligen var överviktiga, som döttrarna hävdade.

  Det är inget särskilt med det här att det var unga tjejer. Unga grabbar är ofta långt mer tröttsamma att lyssna på, men de är minst lika fixerade vid att se perfekta ut som tjejerna. Det handlar heller inte om några få - det här är ett samhällsuttryck som unga människor knappast kan värja sig mot. Och det är de äldre generationerna som upprätthåller det.
 
  - Kan man inte bara få vara lite småfet och ointressant? som en yngre kille sa en gång till mig. Måste man verkligen vara så många saker på en gång? Jag har fan fullt upp med allt annat så jag hinner inte träna eller ha magrutor. Måste man ha dåligt samvete också?

  Och nåt ligger det i det. Idag är det nästan kriminellt att säga att man inte gillar att träna men ska det verkligen vara ett mått på ens personlighet? Jag känner en radda människor som tränar som galningar och det har då rakt inte förbättrat deras personligheter (så tillvida att de är ungefär nu som då, för att vara övertydlig mot de här som tar eventuell kritik mot träningshysteri som en personlig förolämpning). Tyvärr är det så att en ung "fit" människa idag verkar ha fått ett försprång mot nån som bara tränar lite grann, och kanske gillar att slöa framför TVn (ytterligare nåt som man knappast kan yvas över längre).

  Att unga människor känner sig pressade tror fan. Jag är knappast oskyldig själv, ibland undrar jag hur mitt eget leverne, med en intill ätstörningsliknande relation till mat under perioder av träningsmani påverkat de närmaste. Jag kan inte ens hävda att jag tränat för att det varit roligt hela tiden - för alldeles för ofta har det varit ett liv som nån sorts vilsen krigarmunk i askes och desperation. Vilket jag kan säga efter över fyrtio år i gymet.  Ge mig inte nåt "hälsoperspektiv" nu - det handlar om att bedömas utifrån sitt yttre.

  Men jag återkommer till de här tjejerna - alldeles för medvetna om vilka yttre krav som kommer ställas på dem; oavsett vilka examina de klarar av kommer de att mötas av utseendekrav och folk som förfasar sig över att de inte är "i form" tre veckor efter födslar. Mötas av män som - trotsande sina egna tillkortakommanden - kommer att bedöma deras utseenden som avelsston. Mötas av yrkesmässiga krav på att se representativ ut, samtidigt som manliga kollegor ser ut som de shoppat kläderna i Stadsmissionens containrar.

   Hur fan kunde vi bara ha kommit hit? Där unga män - och kvinnor - tittar på idiotprogram på TV, där deltagarna i Ex on the beach är så jävla korkade - jo! - att jag vill skrika rakt ut (jag har sett ett avsnitt, med munnen vidöppen i häpnad över hur evolutionen gått vilse) eller där vi som tittare profiterar på andras olycka och oförmåga att hantera pengar. De är oftast otränade också, som nån skrev på nätet.

  Samtidigt slåss unga kvinnor för att bara få växa upp och bli något de själva vill bli i massor av länder. Få rösta, få jobba, få klä sig som de själva vill, få leva med vem fan de själva vill. Och det är inte bara deras kamp - det vi lär oss är att om det blir bättre för kvinnor blir det bättre för alla, blir det bara bättre för män blir det bara bättre för just män.

  Vid sidan står nu min generation, vi som hade föräldrar som tog de sista stegen mot vad man kunde tro var jämlikhet, med förskolor, föräldraledigt, VAB, lönekartläggningar, varvade listor till politiska församlingar (i vissa partier) och verkar ha lagt ner allt sånt. Lite för ofta hör jag jämnåriga som enögt påstår att "det är rätt bra nu, vafan ska du hålla på och bråka för?" Eller "det går för fort med det där vettu, fan vad de bråkar feministerna (invandrarna, bögarna, funktionsnedsatta), de kan ju inte få allting på en gång jöh..."

  Till er vill jag säga - hur är det nu med era egna döttrar? Är det OK att de ska betraktas som föremål, väljas från sin knullbarhet? Inte kunna gå hem själva från krogen, bli inklämda och flåsade på i ett hörn på första jobbet, få sämre lön för att de är tjejer, få kukbilder i mejlen eller på sociala forum, ha sämre tider och villkor än de män de kommer leva med? Era söner kommer säkert klara sig. Inte för att de är smartare utan för att de växer upp i ett land där män fortfarande har makten och ger varandra makt och möjligheter.


    Jag tänker inte tala för kvinnors sak, de gör det så bra själva. Jag talar till männen och till de kvinnor som vant sig vid att bli talade till av män. Ska vi stå ut med att ha det så här - att kvinnor måste vara snygga och smala för att få lyckas? Kan det inte bara räcka att få vara människa?

  Jag skriver det här på Mors Dag. Min mamma är inte med oss längre, hon har varit borta i snart tjugo år. Hon fick se en fantastisk utveckling i Sverige, där hon som fattig arbetarflicka ändå fick möjligheten att utvecklas och ta plats - till skillnad från hennes egen mamma, barnhemsbarnet, som också stred på sitt sätt för att ensam ta hand om barn och hem. Men min mamma skulle knappast ha varit nöjd - hela sitt liv förde hon en kamp mot odugliga karlar som gjorde karriär framför näsan på henne, och hon och hennes generationskamrater fick faktiskt ta en jävla massa skit för saker de ville, och som de små småningom lyckades med. Men det var nog inte för att det skulle göras TV-program där deltagarna framställs som chockerande dumma, men snygga, men oerhört korkade, men liggbara...

  Det handlar som sagt inte bara om unga kvinnor, det måste man ju alltid säga, fast risken för att en ung man skulle bli tafsad på av sin förste arbetsgivare känns ju liksom inte jämförbar. Eller att han per automatik skulle få sämre lön än sin kvinnliga kollega bara för att han är man.

  Vi pratar ju knappt om det här längre på bred front. De som pratar om det pratar nästan bara med varandra, och jämlikheten är liksom demokratin något som varje generation måste vinna åt sig själva om och om igen. Det finns väldigt få självklara saker i samhället idag - det var inte längre sen jag såg utvikningsbilder i en byggbod hos ett större företag, något som varit helt omöjligt för ett par år sen. Men förmodligen ansåg företaget att slaget var vunnet, "värdegrunden var implementerad" och sen la man jämställdhetsarbetet på hyllan - och, poff, så dök sexismen upp igen.

  Käre man som läser det här - det här rör din mamma, din partner, dina döttrar. Prata med dom om det här, du kommer bli så jävla förbannad över historier som alla - alla! - kvinnor kan berätta. Det handlar inte om nån ansiktslös brud nånstans, det handlar om hur vi män inte ser problemet, tror att det inte händer oss. Om hur det känns att vara "blek och fet och ändå vara tvungen att ha bikini" som en tjej sa, eller att ha mobilen i högsta hugg. startklar, när de går hem på natten, eller om att upptäcka att den nyanställde killen direkt fick 1500 mer i månaden, eller att bli gammal och ha usel pension, eller att alltid vara den som ska ta ansvar för sina åldriga föräldrar, trots att det finns flera bröder som bor närmare.
  Samt att ständigt ha dåligt samvete för hur man ser ut.

  Det kunde man gärna prata om på Mors Dag. Och alla andra dagar också.

Det finns inga opartiska tidningar

 Vill man söka sig till hyfsat opartiska nyhetskällor får man allt lita på den statliga radion och TVn. Visst, jag hör det upprörda vrålet från diverse folk på ytterkanterna, men se det så här - om både tokvänster och våldshöger är missnöjda med bevakningen gör de förmodligen något rätt (under det allmänt hållna paraplyet av diverse grundlagsskyddade friheter).  Jag är inte heller nöjd, jag tycker de är på tok för mesiga mot ytterkantspredikanter, och att de för mycket sneglar på tittarsiffror och att "vara rätt" (vilket alltid betyder att man ska ta in nytt okunnigt folk, men som har kompisar i organisationen). Men så är det förmodligen med alla - de är ju tyvärr inte så många i ett globalt perspektiv - medier som finansieras via avgifter eller skatter.

  Det är skillnad mot tidningar. Såna startas för att driva opinion. Det finns inget som är så skrattretande som när våldshögern (det är faktiskt mest de därför att de är obotligt obildade nästan hela högen) skränar om att de minsann måste få lika mycket plats som de etablerade partierna.

  Skulle inte tro det. En gång till - tidningar har sedan tryckerikonsten blev överkomlig för fler än de allra rikaste använts för att påverka opinioner. Den som startade en tidning hade åsikter hen ville sprida. Den som inte gillade dessa åsikter kunde starta en egen tidning, Eller ta livet av den som startade den första tidningen. Eller bli dödad själv - historien är full av folk som duellerat med varandra baserat på saker de skrivit om varandra i sina tidningar. Om detta har jag skrivit en massa på annan plats som här, om Fäderneslandet - dåtidens Avpixlat - eller om Aftonbladet, vars ägare satt på Långholmen ett antal gånger för saker han skrivit i sin tidning. Likadant med olika tidningar på vänsterkanten - där var det mer eller med underförstått att man skulle tillbringa tid på fästning, för att man skämtat om överheten eller krävt rösträtt eller semester eller nedrustning.

  Nu är det den nye ägaren till Metro som gett sig in i saker han inte begriper (vilket är populärt bland människor med stora egon och stor plånbok, i enlighet med ekvationen "jag är en duktig affärman = därför är jag duktig på allt annat också") och därigenom ryckt undan mattan på sig själv och sin tidning - därför att inte heller han begripit vad det här innebär. Metro var en gång på världen nyskapande - en tidning som hyfsat neutralt rapporterade viktiga händelser och vars primära syfte var att generera pengar åt sin ägare, utan att ägaren hade minsta åsikt om vad som framfördes. Istället för att vara agitatorisk var den rent kommersiell. Däremot insåg den - på den tiden - unga och våghalsiga redaktionen att det fanns en mängd saker man kunde göra för att skapa ännu mer läsvärde i tidningen (och på det fler annonsintäkter).
  Det som sker nu är precis tvärtom - men också självbeskrivande. Sällan har det där gamla talesättet "det tar en evighet att bygga upp ett gott rykte men en bråkdel att förstöra det" passat bättre.
 I grunden visar det också på en skrämmande okunskap om vad en fri press är, hur den fungerar och vad man kan säga eller inte säga för att inte förarga folk. Man behöver inte vara professor i journalistik för att förstå att Mats Qviberg skulle reta upp en del folk genom att låta sig intervjuas av fascister. Och dessutom i efterhand försöka få det till att han "nog inte"hade koll på vilka de var... vilket ni kan läsa mer om här


Men man funderar ju lite på varför Qviberg ger sig in i tidningsvärlden. Exakt vad är det han är ute efter? Är det månne en egen liten plattform för att torgföra sina egna åsikter, vilka de nu må vara? Hur som helst vore det synd om den banbrytande Viralgranskaren försvann, som under sin levnad fått väldigt många annars oinsatta att fundera en eller två gånger inför vansinnigheter, vilket jag tyvärr inte tror att TV4, denna smaklöshetens herre i de dummas kungarike, kommer kunna göra, hur gärna de än vill få det att låta så.

  Jag vet inte alls men gör han det så har han fina fotspår att trampa i - för det är det tidningar är till för. Sen får han ju själv bestämma om han vill dö för sina åsikter, eller låta andra dö. Vilket då rakt inte är alla förunnade - de flesta som dör för sina åsikters skull hade förmodligen inte valt det.

  För många är naturligtvis detta självklarheter, om man är en trägen läsare av nyheter, om man är aktiv, kanske till och med tar del i debatten själv, har ett bildat utbyte av åsikter med folk som är artiga eller i varje fall inte hotfulla. Det är inte för er jag skriver.

  Jag får faktiskt mejl emellanåt där folk med mer än mörkbruna åsikter kräver att få vräka ur sig dem precis var och när och hur de vill - inklusive på den här lilla bloggen. Och när jag inte låter dem göra det är jag minsann en dålig demokrat yadayada, motståndare till yttrandefrihet och gud vet vad. Precis som på vilken insändarsida som helst.

  Det finns en fara i det här, nämligen att folk inte vågar ställa upp i debatten, inte tar fackliga eller politiska uppdrag, inte vågar sätta ut sitt namn längre. Kvar blir en spelplan där precis de som är de hotfulla kommer att våga vara kvar, därför att de konsoliderar sitt politiska budskap med en rejäl dos av förtäckta hot, eller rent av helt öppet: Säger du emot så dräper vi dig!

  På den banan måste de som idag äger tidningar orka stå emot, inte bara jaga klick och intäkter. Ta ställning kort och gott. Jag är inte så säker på att Mats Qviberg kommer klara det. Han kan för lite och han vill för mycket, i bästa fall. I sämsta fall har han en helt annan plan, och det bådar i så fall inte gott...


 

I byggbranschen är det jättevanligt med falska identiteter

 För en tie år sen kom byggbranschens parter på att man skulle införa ett branschunikt passersystem som man kallade ID06. Det betyder att alla som jobbar i byggsvängen ska kunna legitimera sig med ett plastkort och på det viset undanröja möjligheterna att jobba svart etc. Mer om detta här.
  På ett seminarium i Almedalen 2009 gjorde jag mig impopulär bland branschföreträdarna genom att hävda att det här var a)löjligt, b)krångligt och c) spel för galleriet. Och jag står för det fortfarande. I själva verket har ID06 gjort det oerhört mycket enklare att fylla byggarbetsplatser med obehörigt folk och därigenom svartjobbare.

  ID06 är kort sagt ett plastkort man beställer genom en leverantör. Man tar ett kort på den som ska ha det, man skickar det till den som ska prägla det och får tillbaka nåt som ser ut som en legitimation, fungerar som en legitimation men som inte är en legitimation. Företaget som präglar korten tar nämligen för givet att den som beställer kortet är en hyvens man - alltid män - som betalar sin skatt, följer regler och avtal, eftersom alla företag i byggsvängen gör det *host*.
  Företaget som präglar korten får alltså en ansiktsbild och namn, och därefter gör de ett kort. Om namnet och ansiktet hör ihop är inte präglingsföretagets sak att avgöra. Och sedan står företaget där med ett ID06-kort som därefter kommer att visas upp på alla de arbetsplatser där knegaren kommer befinna sig. För ID06-kortet används därefter i den elektroniska närvaroliggare som numera ska finnas på alla byggarbetsplatser för att mota svartjobb i grind.

  Problemet är att det ALDRIG är nån som ber en innehavare av ett ID06 att styrka sin identitet med en giltig legitimation. Under de tio år jag burit ID06, på drygt fyrtio arbetsplatser, har jag en gång blivit ombedd att visa en giltig legitimationshandling. En gång. En snabb enkät i det härke av anställningslösa daglönare där jag umgåtts säger samma sak - vadå visa leg? Det händer aldrig.

  En snabb rundringning till några platschefer visar på samma sak (förutom att minst en av dem stönade om att ska du börja trassla till saker nu igen?). Man ber att få ser ID06, man registrerar det i den elektroniska personalliggaren och sen är det bara att börja jobba. Ut och in på bygget. Här kommer Pelle Karlsson och Kalle Persson och Ivan Ivanovic och Victor Pereira och ingen frågar om det verkligen är de på deras ID06.
  Skulle nån bli tillfrågad om att legitimera sig är inte heller det nåt problem för man lånar glatt ut sånt också, och det finns inte många som kan säga om Felix Montoya verkligen är den på bilden, eller Micke Eriksson eller Jan Kowalski.
  Missförstå mig rätt, alla i kedjan gör säkert rätt. Problemet med byggbranschen är att det aldrig är en jävel som gör mer än vad de absolut måste. Om de inte måste kräva en giltig legitimation för att styrka ID06 så gör man inte det (förutom den där nitiske typen för fem år sen). Därför kan man låna ID06 av varandra, eller t o m få förfalskade exemplar via en företagare med tvivelaktig moral.

  Det här är typiskt för den här branschen. Precis lika typiskt som att det idag finns mängder med indier och latinamerikaner som utför okvalificerade sysslor på byggarbetsplatser. Vän av ordning frågar sig naturligtvis varför indier och latinamerikaner får arbetstillstånd för att städa eller bära material (eller för den delen, diska på krogen eller städa på kontor) när det finns förfärande många arbetslösa och sysslolösa i våra förorter eller på flyktingförläggningar. Vän av ordning undrar vafan liksom... Den som vill veta vad som åligger byggherren kan ju kika här och flina lite över detta smörgåsbord av kryphål för oseriöst folk. Samtidigt som folk utanför branschen ser detta ID06 och tror att det borgar för säkerhet och trygghet och seriositet. Jo, tjena.

  Och jag stönar lite uppgivet när jag hör vän av ordning (ofta tjänstemän). För det finns naturligtvis inga arbetstillstånd. De har kommit hit på turistvisum, hitplockade av landsmän som raskt sätter dem i livegenskap, för låga löner och hemska arbetstider, men ID06 har de naturligtvis. I nån annan namn till en början, men med sitt eget ansikte. De får "hyra" ett personnummer, kanske ett kontonummer. Som ingen kollar upp. De har ju ID06 gubevars och där slutar Det Stora Byggföretagets ansvar. De glider in i den ansiktslösa massan av jobbare. Mer om detta här

  I slutänden är det här konkurrensförstörande. Jag träffar massor med seriösa byggföretagare i den mindre prisklassen som uppgivet undrar hur i helvete nån kan jobba så billigt utan att det är fulspel. Jag undrar också. Därför att de här mindre byggföretagen välter problemet över på fackföreningarna - de förväntar sig att vi ska vara ordningsmannen, jaga skummisar, anmäla till arbetsmiljöverk och fan vet allt, för sina egna arbetsgivarorganisationer har de inte mycket till övers för.
  Och jag kan förstå dem. Att Sveriges Byggindustrier skulle göra ett hastigt nerslag på random arbetsplats och be att få titta på ID06 och kolla om UE har avtal - nä, det händer bara inte.

  Under tiden sitter folk arbetslösa medan de här falskleggarna knegar på. Och de stora byggföretagen tjänar mer stålar än nånsin. Välkomna till 2017 - året när 1937 hälsade på igen.

De oanständiga kraven från Sveriges Byggindustrier

Det här när motparten i avtalsrörelsen tappar byxorna - Sveriges Byggindustrier hävdar att var femte företag förlorar uppdrag för att kollektivgavtalet inte är "tillräckligt flexibelt". Det betyder att folk har fritid, anständig lön och slipper buga med mössan i handen, och det är naturligtvis inte bra, tycker BI.

Vän av ordning frågar sig då - fyra av fem företag tappar inte jobb uppenbarligen. Och om BIs medlemsföretag ansträngde sig för att se till att deras underleverantörer i sin tur tecknade kollektivavtal med vettiga villkor skulle problemet minska: man tar bort markaden helt enkelt.

Vi vet att BI är ute efter arbetstiderna - att de ska kunna förlägga arbetet när som helst i stort sett. För att kunna spola in stora mängder migrantarbetare. För att kunna tjäna ännu mer pengar.

Bygindustrin pratar ofta om moral och etik - men inte när det gäller migrantarbetarna; de ska vare sig ha bra villkor eller lön - de ska BARA jobba. Och i valet mellan fattigdom och exploatering väljer migrantarbetarna att exploateras - ingen skugga faller på dem. Det osmakliga är att Sveriges Byggindustrier utan att rodna låter exploateringen fortgå - för det finns ju stålar att tjäna.

Vad är en utsliten polsk bergarbetare värd mot en aktieutdelning liksom? Och varför skulle en anständigt liv för en migrantarbetare vara mindre värdefullt än det för en svensk arbetare? Det finns ett illa dolt förakt för människor med annan etnisk bakgrund här från arbetsgivarnas sida.

Visst, jag har hört motargumentet, att det skulle vara deras eget fria val. Men - och det här är ett stort men - jag har hittills aldrig träffat några migrantarbetare som inte hellre skulle ha vettiga villkor och lika hög lön som infödda svenskar, eller ännu hellre få arbeta i sina hemländer, som numera tydligen bara existerar som fabriker för arbetskraft som ska göda svenska aktieägare.
Öppnar man den dörren på vid gavel får man fortare än kvickt en ohållbar situation, det går som bekant inte att åka nerför Niagarafallen i en tunna bara lite grann.. Kåkstäder och baracker för arbetare som ska göra skitjobb växer blixtsnabbt upp där man släpper på mänskligheten och bara ser vinster. För det är ju inte så att svenska storföretag i byggbranschen gått dåligt senaste åren (understatement)

Jag har sagt det förr och säger det igen - bygg- och anläggningsbranschen är där frontlinjen går mellan anständiga villkor och exploatering. Det är fortfarande så.

Därför måste vi hålla ihop, värva medlemmar på de här företagen som vill börja slita sönder anständigheten, sätta tryck på arbetsgivarna att hålla rent på sin sida mot oseriösa aktörer, sätta tryck på stora beställare att inte bara se lägsta kostnad som viktigaste villkor i en upphandling.

Vad Sveriges Byggindustrier tycker...

Vad SEKO tycker

Vad Byggnads tycker

Bilden

Nej, man kan inte skydda sig mot ensamma galningar

  Gårdagens terrorattack släppte givetvis upp de vanliga arga, hatiska och okunniga i ljuset. Att de bruna skulle ha en festivalkväll var ganska givet, märkligare var att kristdemokrater, moderater och somliga liberaler visade sin sämsta sida och började svamla om att detta inte hänt minsann om Alliansen hade haft makten, för då hade det funnits fler poliser.

  Förutom att det är lögn - alliansen skar ner polisens budget sett över 2006-2014 - visar det på en djup okunskap om hur Det Moderna Kolonialkriget fungerar. Fienden sänder inte bombplan eller artilleri längre, för det har de inte råd med, istället kommer det enstaka mänskliga missiler, nästan alltid ensamma, eller med ett mycket litet nätverk bakom sig.
  Oftast har de varit i landet mycket länge, ofta har de en småkriminell karriär bakom sig eller i varje fall ett liv i segregation och fattigdom. Att gårdagens terrorist (för jag säger det redan nu) tillgrep en lastbil på gatan tyder på att han saknade resurser. Han ska enligt uppgifter haft sprängmedel i bilen, vilket verkar märkligt - om hans mål var att skapa största skada hade det ju i såna fall varit mer logiskt att kliva in i fullpackad tunnelbanevagn och spränga sig själv och andra. men det får tiden utvisa - för det kan ju vara så att, om storyn med sprängmedel är sann, han fick kalla fötter och tog en lastbil istället.

  Vi är ju sedan femton år tillbaka inblandade i krig mot militant islam. Hur gärna vi än vill kan vi inte strunta i det - vi är en krigförande part, idag i Afrika men fortfarande mot islam. Och kolonialkrig förs inte längre av tappra styrkor långt, långt bort där det emellanåt kom hem resebrev med fasansfulla skildringar av infödingarnas grymheter. Idag är det ett par timmar bort - både vägen dit och vägen därifrån.

  Attacken i Stockholm hör ihop med detta. Vi måste vara medvetna om det.

  Men att påstå att fler poliser eller strängare gränskontroller skulle ha stoppat terroristen i Stockholm är bara trams. Det är som att påstå att fler poliser skulle stoppa rån eller fylleslagsmål på stan. Vi har nämligen fler poliser än någonsin och ändå har folk ihjäl varandra.

  Ensamvargen som terrorforskarna kallar det är varje underrättelsetjänsts mardröm. De kan vara totalt okända (fast oftast har de funnits i något register men för andra brott) för polisen, de kan till och med ligga lågt inför sin egen familj. De har naturligtvis en massa gemensamma drag, som kommer analyseras sönder framöver, men mest är det väl att de känner att de vill bidra till kriget, i nån form. Det är ohyggligt svårt att gardera sig mot.

  I takt med att de här militanta rörelserna försvagats tar de till fattigmansvapen - de kommer inte kunna genomföra 11/9 en gång till, det finns inga resurser och västvärlden är för vaksam och för tekniskt överlägsen. Så de kommer sända den här sortens mänskliga missiler igen och igen, i en fåfäng förhoppning om att skrämma demokratiska samhällen såpass att det tillkommer en repression som får de muslimska massorna att vakna, ta till vapen och inleda lokala konflikter. Ungefär som tokvänsterterroristerna i Europa på sjuttiotalet, fast där var det ju arbetarklassen som skulle bli så förtryckt av den repressiva staten att de reste sig.

  De är inte organiserade, som ETA eller IRA på den tiden det begav sig, det finns inget folkligt stöd, de är kort sagt ensamma galningar som triggas av en ideologisk eller religiös förväntan, precis som Breivik eller Trollhätteterroristen. Att tro eller påstå att de skulle kunna stoppas med en mur eller av en miljon poliser är bara dumt och resursslöseri. Sluta med det.

  Vi vet ännu inte vad som låg bakom. Jag har ju gubevars ingen akademisk bakgrund i frågan men det verkar ju inte hindra tyckare numera, så jag säger att det är en terrorist. Ingen jävla massmördare utan en terrorist - precis som Breivik eller mördaren i Nice eller han i London eller i Trollhättan. Det är småskalig, futtig terror det handlar om.

  Vi kommer naturligtvis inte ändra oss. Våra institutioner är för starka och välfungerande och jag ser med häpnad hur oansvariga medier påstår att det var kaos i Stockholm och ingen information fanns det och var fan är ersättningsbussarna?

  Tvärtom - det var en extremt samtränad och fullfungerande organisation som satte igång. Alla dessa övningar, alla dessa planeringar funkade - polis, räddningstjänst, kommunala tjänstemän, väktare, informatörer, kollektivtrafikbolag gjorde ett fantastiskt jobb. Man tömde en storstad blixtsnabbt, satte människor i säkerhet, tog hand om de skadade. Kaos? Möjligtvis på TV4 (och hos den hysteriska reporter som skulle avbryta Löfvén när man höll en tyst minut på plats, skäms så inihelvete människa), och hos tidningshyenorna som raskt bröt mot alla samhällsansvariga överenskommelser och rapporterade om skottlossning och kaos enbart på hörsägen (och som klickbaits).

Samhället fungerade - människor hjälpte varandra, körde varandra, tröstade varandra, bjöd på pizza och övernattning. Inget av det som var terroristens mål kan ha uppfyllts. Och det är nog hans värsta straff - han lyckades inte.

Varför ska alltid nån annan göra allt det där som bara ska funka?

  I årsmötestider funderar jag återigen på hur mycket av vår svenska modell som bygger på att somliga engagerar sig frivilligt. Jag sitter i en valberedning, och har det föga lustiga jobbet med att leta fram kandidater till en styrelse. Det är ingen viktig styrelse i det stora hela men på lokalplanet gör den ett viktigt arbete.

  Ja, det tar tid. Nej, man tjänar inga större pengar på det. Nej, man kommer inte få beröm i större omfattning. Ja, det kommer höra av sig förbannade och upprörda människor om allt mellan rabatt och taknock, och gärna när man precis satt sig för att äta. Ja, det är alltid på det du kallar din fritid. Nej, det finns ingen makt att lystet hovera sig med.

  Så är det nästan överallt. Fackföreningar, idrottsklubbar, scoutkårer, bostadsrättsföreningar, religiösa samfund; överallt där det finns saker som borde göras finns det också människor som är villiga att ta itu med det, utan att tjäna pengar på det. Och det verkar vara svårt att förstå för allt fler.

  Det är dessutom inte första gången jag skriver om det här. Jag är orolig för att människors engagemang - den lilla människans engagemang framförallt - både urholkas och devalveras av både ökad professionalism i föreningslivet, och av människor som strängt taget aldrig sett nyttan med att man gör saker tillsammans, för varandra, utan att ta betalt.

  Det är inte ovanligt att jag får frågan "vad har du för det då?" när jag varit på ett fackmöte till. Och då menar inte den som frågar att jag känner att jag bidragit till samhällets utveckling i det stora, eller uppmärksamhet kring faran med motorkapar i det lilla - nähädå, frågan rör hur mycket stålar jag tjänat på det.
  Svaret är ju ingenting, varpå den som frågar alltför ofta numera häpet undrar "varför gör du det då?"  Eller som en yngre högerman sa. "vilket slöseri"...

  Det kan man fråga sig - det är ju inte nån hjältestatus på att kila iväg två tre kvällar i veckan periodvis, för att delta på möten som i sig medför att man måste läsa handlingar minst en kväll, gärna två. Å andra sidan är det ingen som funderar över hur kul det egentligen är att gå linjeman vid pojklagsmatchen, i snöblandat regn, eller gemensamt rensar bostadsområdets rabatter en gång om året (och då dyker max 10% av de boende upp).

  Oerhört mycket av saker som förväntas fungera i Sverige bygger på människors idealitet, men det har blivit sämre med det på senare tid. Dessutom har det blivit nån slags förtroendeklyfta mellan de som engagerar sig och de_som_inte_gör_det. För skocken med folk som sitter på arslet och missnöjt förväntar sig att nån annan ska fixa saker har vuxit.

  Det finns de som säger att det beror på att folk blivit bortskämda och de borde få det mycket sämre för att det ska bli bättre igen (eh?), en slutsats som verkar kunna appliceras på de flesta problem (skola, sjukvård, polis samt kollektivtrafik ungefär). Själv tror jag mer på att det blivit allt vanligare att man kan köpa sig fri från sitt samhällsengagemang - i mastodontverket "Djursholm - Sveriges ledarsamhälle" berättar Mikael Holmqvist om välbesuttna som skickar nån anställd att gå linjedomare eller vara med på barnens brödförsäljning. Att det skulle finnas nån sorts social träning i att umgås med sina barn eller grannar frivilligt verkar vara satt på undantag, och inte bara där, utan lite överallt.

  Föreningslivet i alla dess former har i hundra år (ungefär, men det finns säkert nån petimäter som kan ge mer exakt info) varit en förträfflig skola för demokrati och mötesformer, och det har vi alla haft nytta av. Alldeles oerhört många av de som varit med och skapat Sverige har sin bakgrund i ideellt föreningsarbete i nån form. Men de har varit dåliga på att berätta det. Istället drar man alla politiker över en kam - de beskrivs som illasinnade parasiter som bara är ute efter att sko sig på det arbetande folkets slitna nävar och tomma plånböcker. Det vore väldigt intressant för övrigt om nån kunde reda ut när politiker gick från att vara nåt fint - folkvald! - till ett skällsord, och vad det betytt för beredvilligheten att vilja ta ansvar istället för att sitta bakom ett tangentbord och kräva blixtsnabba åtgärder och insatser (fast utan att tulla på vare sig budget eller annan verksamhet givetvis). För ansvar handlar det om.

  Om vi inte klarar av att få fler som engagerar sig kommer saker att sluta funka. Så enkelt är det. När scoutkåren lägger ner står folk som fån och undrar "varför" - ja, varför? När öppettiderna blir sämre på biblioteket - kunde man tänka sig frivillig bemanning? Måste man verkligen betala ledare och tränare i knattefotbollslag - bara för att föräldrar hellre betalar än engagerar sig?  Kommer samman och pratar, live, med andra - är det nåt farligt i det?

  Mycket av den nedåtgående spiralen i samhällsdebatten beror säkert på att föreningslivet sakta men säkert dör. Det är ju så ohyggligt mycket enklare att sitta och vara oförskämd bakom ett tangentbord istället för att vara tvungen att se sin motdebattör i ögonen. Det blir en avpersonifiering som bäddar för verbala övergrepp, som i sin tur uppenbarligen bereder vägen för fysiska övergrepp.

  Jag har träffat en del internethårdingar, killar (bara killar, kan ni tänka er...) som faktiskt var helt chanslösa när de inte kunde googla fram svaren i en diskussion öga mot öga. Vilket i och för sig gjorde dem ännu mer frustrerade och arga - vilket de inte hade behövt bli om de haft lite föreningsvana. Och lärt sig att förlora en debatt utan att bli så paralyserad av ilska att de lämnar de politiska fårorna.

  Läs det igen. Och lärt sig att förlora en debatt utan att bli så paralyserad av ilska att de lämnar de politiska fårorna.

  Man kan inte alltid få ha rätt, vilket är nån slags megalomaniskt vansinne som drabbat debatten under de senaste tio åren - att man alltid ska ha rätt, och att man bara kan vara med i förening om den drivs exakt som man själv vill. Att lära sig att jämka och kompromissa, dessa för människans överlevnad så viktiga mekanismer, verkar vara passé idag. För att inte tala om att träffa och umgås med andra människor, kanske träffa sin livskamrat (nåja) och få ett livslångt intresse.

  Föreningslivet är viktigt för demokratin, och det är väl därför det där brunare partiet gärna vill både minska bidragen till föreningslivet och kontrollera och styra samma bidrag hårdare. Det är kort sagt bra för odemokratiska krafter om föreningar dör ut, om allting ska kosta pengar, om man ska kunna köpa sig fri från frivilligheten, om ni förstår vad jag menar.

Men frågan är om det är bra. Jag tror inte det.



Några av mina främsta "fans" ondgör sig över att jag inte tillåter anonyma kommentarer på bloggen, och kallar det censur. Det är så larvigt att man bara kan skratta åt det - stå för dina åsikter med ditt riktiga namn så kommer jag publicera det. Vad är censur med det? Jag debatterar inte med maskerade människor IRL, jag gör det inte på nätet heller...

 

Varför vill inte MSB utreda fascister och nazister?

 

Myndigheten för Samhällsbredskap har bett några forskare att ta fram material om hur militanta islamister infiltrerar det svenska samhället, och vad det kan leda till. Om detta har det blivit ett jävla liv. Här kan ni läsa till exempel 1, och 2 och 3 och 4

  Visst, det finns all anledning att vara rädd för vad militant folk kan tänkas hitta på, i synnerhet de som Sverige under tio års tid fört krig mot, men vän av ordning måste ändå ställa sig frågan hur relevant detta forskningsuppdrag är. Utan att vara forskare kan jag nog säga att chanserna för att Muslimska Brödraskapet inom en eon av tid skulle kunna omstöpa detta vårt sekulära land till en muslimsk stat är.... små. Minst sagt.
  Att det finns enstaka individer som vill detta utgår jag från men seriöst, är det en enorm risk? En risk så stor att man måste skapa en separat rapport om det? Vi har en säkerhetspolis - låt dem sköta det. Om nu inte MSB har nåt annat i tankarna.

För - det finns ju redan militanta organisationer med ett rejält våldskapital som via påstått fredliga grenar redan idag har insyn och påverkansmöjlighet av vårt samhälle. Det finns tillräckligt direkta kopplingar mellan nazistiska grupper och Sverigedemokrater för att man tycker att nån tjänsteman på MSB borde bli lite misstänksam. Givetvis behöver inte detta betyda att alla Sverigedemokrater är nazister, men med MSBs logik, där alla möjliga grupper kopplas ihop med Muslimska Brödraskapet tycker väl ändå vän av ordning att man borde kika över nazisternas intåg i civilsamhället.
  De sitter i några folkvalda församlingar. En oherrans massa Sverigedemokrater har ett förflutet i militanta nazistgrupper. Visst, de flesta har gjort avbön men, seriöst, om man vill undersöka kopplingen mellan grupper med starkt våldskapital och civilsamhället skulle nog i varje fall jag lyfte på de stenarna först.

  Vi har inte särskilt många islamistiska attentat i Sverige (med tanke på att svenska soldater skjutit ihjäl en driva talibaner). Däremot har vi många högerextrema attentat - för jag, som inte är forskare, skulle nog sätta en peng på att attackerna mot flyktingförläggningar utförs av just högerextrema grupper.
  Det är möjligt att SÄPO har koll på de här grupperna men då undrar man ju varför de inte griper fler (annat än några riktiga klantskallar) eftersom de påstår sig ha stoppat ett gäng islamistiska attentat, som borde ligga under samma sorts radar.

  Hur finansieras de högerextrema grupperna? I delar av Dalarna lever de i nån slags kluster - med veritabla barnfabriker där socialen nog borde titta närmare på situationen - men det kan knappast rendera nog med intäkter för möten, resor, propaganda. Och hur var det nu med kopplingen till SD (som alltså i många kommuner sitter med i beredskaps- och krisorganisationer). Vi har ett fint litet norskt ord för såna - quisling.

  Oavsett min djupa misstänksamhet mot folk som påstår sig vara demokrater men så snart mörkret faller verkar gnola Horst Wessel och skriva hatpost till motståndare - så borde faktiskt det vara värt en utredning. Verkligen

När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och varför?

När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och måste jag se fram mot en sextioårskris nu? För att jag inte sprungit naken till Sydpolen, ätit ormar i Amazonas eller fridykt med delfiner (gör inte det, för övrigt)? Kommer det en sjuttioårskris efter det? Många frågor. Anledningen till att jag frågar att vänner verkar bekymrade över detta. Att kroppen börjar se femtioårig ut, att barnen flyger ut eller stannar kvar, att åldriga föräldrar börjar bli verkligen till åren nu, med allt vad det innebär. Som vi inte hade nog av detta när vi fyllde fyrtio. Nån som kan påminna sig när vi ens började prata om födelsedagar som startpunkt på kriser? Jag minns inte några trettioåringar som levde rövare och förtvivlat försökte behålla en image som tjugonioåring (förutom i amerikanska sitcoms, där tjejerna hade ångest över att inte vara rikt gifta än, så det kanske är därifrån det kommer). På sin höjd hade jag kollegor som muttrade över att magen växte mer än lönekuvertet, och att hängselbyxor nog vore en bra grej, men annars var det mycket lite av åldersnoja. Sen plötsligt, kaboom, skulle alla snacka ålder och det blev jätteviktigt att se ung ut. Vuxna kvinnor kunde plötsligt låna kläder av sina tonårsdöttrar och män med mage blev pinsamt medvetna om det, vilket paradoxalt skapade mer ångest för alla kände sig också väldigt ytliga och utseendefixerade, och det var ju fult. Förstås. Femtioåringar idag är snygga som fan och kommer bli jättestiliga sextioåringar. Men med mer ångest och dåligt samvete för att de inte lyckas bemästra åldern. Man blir tröttare på kvällarna och vaknar onödigt tidigt och så måste man ju göra allt det där som mer gynnade redan klarat av - att ha gjort udda spännande saker verkar idag vara mer berömvärt än att ha klivit upp i ottan vecka ut och vecka in, jobbat, betalat skatt och varit en allmänt anständig samhällsmedborgare - för det bleknar ju i ljuset av de fantastiska äventyr som vissa andra haft (även om det kostat miljoner i räddningsoperationer för sjö- och fjällräddning typ).
Att sedan somliga också avvecklar den partner de haft i åratal och skaffar sig antingen en ny, fräschare eller ett fungerande singelliv är inte heller något man behöver skämmas för - samhället ger oss möjlighet att vara lyckliga (fast jakten på lycka kan ju vara rent destruktiv ibland) numera, vilket gör att somliga borde vårda sina relationer lite bättre så de slipper sitta ensamma och bittra på ålderns höst (vilket är SÅ osexight!) - det kan till och med gå så långt att eftertänksamma byggnadsarbetare i skenande medelålder faktiskt frågar andra byggnadsarbetare i samma situation om de faktiskt "kan köpa den här skjortan och om Bettan kommer tycka att den är snygg?" Bara det att de ställer denna fråga som under många år varit förbehållen kvinnor (och där ärliga svar bara ytterst sparsamt skall ges oavsett kön) visar ju att något hänt.
Jag är inte oskyldig själv - stup i kvarten måste jag påminna mig om att jag inte är en grabb längre, fylld av odödlighet eller i varje fall gott läkekött. Dessutom lyfter jag skrot och även om det viktigaste inte varit att ha nån adoniskropp är jag naturligtvis inte nöjd med det jag har. Här ska vara lite mer här och lite mindre där. Om det är bra eller inte låter jag vara osagt - men visst är det en tankeväckande utveckling.

Vi kommer bli de stiligaste senila som någonsin funnits men vi kommer inte veta varför. Så därför ska jag nu till gymet och ta hand om min femtiofemårskris...