Toaletter och bajstoaletter...

I senaste LO-tidningen refereras en kommande bok där Kommunals medlemmar berättar historer från verkligheten. Av någon anledning väjer man för att sätta den mest uppenbara rubrik på artikeln som jag någonsin sett, men sånt väjer vi inte för här! Måhända man är lite blyga på LO-tidningen men här är vi vana att gå på toaletter utan dörrar, eller på toaletter utan sittring, eller toaletter som inte städats sedan artonhundratalet ungefär. Och ibland har man skuttat in i en gles skog för att huka ner bakom ett träd, i minusgrader och med en Metro i handen....
Den här sortens dokumentation älskar jag! Den är viktig både för det egna minnet, för självkänslan och inte minst för att tala om att vi finns! Man kan ju hoppas att Kommunalarbetaren puffar rejält för den, och för andra liknande projekt. Ni som inte sett Ett Hederligt Arbete har i såna fall något att se framemot!
Jag kan berätta om finska byggsmeder som satte sig ner i godan ro efter lunchen, höll dörrarna öppna, rökte pipa och cigarill och pratade om älgjakt och hembränning. Eller om han som såg ut att ha gått upp tre kilo efter varje toabesök. I samma takt minskade toapappersförrådet. Mängden historier som kan berättas från en byggarbetsplats är precis oändlig. Det borde också finnas ett rent antropologiskt intresse av att undersöka en av de sista i stort sett totalt manligt dominerade miljöerna. Utse alfahannar, revir, vattenhål och jaktmarker....
De som pysslar med bodstädning är en ytterst eftersatt grupp på byggena. Det är en lågbetald, ofta oseriöst driven verksamhet som alltid involverar nyss hitkomna minoritetsgrupper. Till dem ska vi återkomma, för att inte tala om entreprenörernas ansvar. Tjejerna som städar returnerade bodar och toalettbodar hos t ex Skanska Maskin i Upplands-Väsby har ett arbete som närmast kan handla om katastrofsanering, där både Vicksvaporub och andningsmask är viktiga hjälpmedel. Liksom högtrycksspruta och rengöringsmedel med många trianglar på.
Nu betyder det här inte enbart att byggjobbare är grisigare än andra. Det finns ju trots allt vissa som är det, men mest beror det nog på att det kan vara ett rejält skitigt jobb. Och det är därför man blir lika irriterad varje gång man ser unga killar som åker kollektivt i skitiga töj.
Ni som ser dem kan gärna säga till - jobbar man på större arbetsplatser finns det nästan alltid någon möjlighet att byta om, och finns det inte det ska de ringa facket. De ska inte skita ner bussar och tåg bara för att de ska få sova tio minuter längre.

Byggnads bryr sig om EU

Studiecirklar är något som förekommer inom fackföreningsrörelsen. Det är en studieform som är utpräglat svensk, och som kan nå häpnadsväckande höjder emellanåt. Bland annat har ett gäng byggjobbare valt att i cirkelform sätta sig in i den arbetsrätt som ska gälla i Det Nya Europa, och deras slutsatser efter den beryktade Waxholmsdomen är dystra.
Vi som var positiva till EU har börjat vackla, och de som var negativa är det ännu mer. Mycket av orsaken till det är naturligtvis att kampanjen som fördes inför omröstningen på många sätt var infantil. Men med facit i hand kan vi se vad vi fick - en sydländsk byråkratitradition med vattentäta skott mellan beslutsfattare och medborgare, och domstolar som inte drar sig för att göra politiska ställningstaganden.
Så kära EU-vänner - anledningen till det ljumma intresset för EU beror på att det inte är vad det utlovades som, det blev inte vad det skulle bli, utan vad vi ser är något som inte känns särskilt trevligt. För er som inte minns det finns det en hel massa dåliga saker med Europa också - och det var kanske inte just de sakerna vi ville ha hit.
För svenska byggjobbare handlar det om jobben och framtiden. För svenska företagare borde det handla om samma sak, men se det tycker inte deras primärorgan SAF (numera Svenskt Näringsliv). Men detta har jag tjata om ett antal gånger - och jag väntar fortfarande svar från Bäckström, Gellner, eller varför inte från den fabulerande småföretagarfienden Ankersjö i Stockholm?
Nedan följer en utskrift från radio i ämnet:

EG-domstolen om Vaxholms-målet

Domen i Vaxholmsmålet är ett betydligt större slag mot facket än vad vi
hittills har förstått. EG-domstolen har genom sin dom sagt att det inte var tillåtet av facket att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram lika lön för
utländska arbetare. (Programledare)


Ronnie Eklund , professor i civilrätt och arbetsrätt vid Stockholms universitet:
Nu blir det fritt fram för social dumping. Det kommer att erbjudas två olika lönenivåer för samma typ av arbeten när det kommer hit ett utländskt företag som inte omfattas av de villkor som gäller i Sverige. Vi kommer att få två olika lönenivåer i de branscher där den här typen av arbete förekommer.

Vi trodde inte det skulle bli så. Men efter det vi fingranskat domen – jag har själv läste domen fem gånger - så har jag blivit klar över att något har hänt.
En nyliberal domstol har satt ned foten så det ljungar över heden.


Jonas Malmberg, professor i arbetsrätt vid Uppsala Universitet
Jag hade utgått från att den svenska regleringen skulle få sig en hel del törnar. Men domen går betydligt längre. Domen begränsar möjligheten att ställa krav på utländska entreprenörer. Det går inte längre att kräva lika behandling för utländska arbetare som är verksamma i Sverige. Man gör från domstolen inte bedömningen om lika behandling. Man får nöja sig med att kräva den lägre nivån.


Reporter:
Nu kan svenska fackföreningar bara kräva minimilön enligt EU:s utstationeringsdirektiv. Det direktivet har ansetts utgöra ett golv för rätt till minimilön, rätt till semester och reglerad arbetstid. Det som på EU-språk kallas
för ”en hård kärna” av rättigheter för utländsk arbetskraft och som i EUs praxis hittills setts som ett golv, en lägsta nivå. Nu gör EG-domstolen en helomvänd-ning och säger att direktivet också utgör ett tak.


Ronnie Eklund:
Vi har alla trott att det är ett minimidirektiv. Men nu har vi fått besked om att det också är ett maximidirektiv. Man får varken kräva mer eller mindre än det som följer av ”den hårda kärnan” av det utländska företaget. Det var inte någon ”förståsigpåare” som trodde att detta också var ett maximidirektiv. Det vill säga att man inte får kräva mer.

Man skapar en situation där det finns ett utrymme för en situation för det som nationalekonomer brukar kalla ”Race to the bottom”




Birgitta Nyström, professor i civilrätt vid Lunds universitet:
Domstolen ger besked om att det är miniminivåer som gäller. Man får alltså bara kräva att utländska företag betalar ut minimilöner. Utstationerade arbetare kan komma hit och jobba för lägre löner än svenska arbetare. Det är minimi-nivå som gäller. Inte lika behandling. Utländska arbetare kan komma hit och jobba för minsta lön och med minimiregler för semester och antalet betalda semesterdagar.


Programledare:
Domen innebär att juristerna i EG-domstolen ”kör över” politikerna i en mycket känslig fråga. Efter massiv kritik i medlemsländer och i Europaparlamentet tvingades kommissionen för några år sedan att backa. Efter hård kritik skrevs lagförslaget om. Nu skulle nationell arbetsrätt gälla, sa man.


Jonas Malmberg:
Det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv, som blev så oerhört kritiserat och som togs bort genom den demokratiska processen i EU, har nu återinförts av juristerna i domstolen. Juristerna har gått emot politikerna.


Birgitta Nyström:
Vad domarna i EG-domstolen gör är att stadfästa ett rättsläge där det blir som i det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv. Nu är det företagens fria rörlighet som gäller. Inte det man brukar kalla ”det sociala Europa”.
I valet mellan det ekonomiska och sociala ger man en övervikt till det ekonomiska. Man tolkar hela tiden den fria rörligheten mera förmånligt än skyddet
för arbetstagarna.

Avskrift i sammandrag från ”Studio Ett” i SRs program 1. Torsdag 24 januari 2008, kl 17.10.
Avskriften gjord efter ”Lyssna igen” från SRs webbsidor. 080202

Jag och flera med mig har nu under en längre period efterfrågat både partiets och LO:s åsikt i frågan. Och man velar. Det ska vägas fram och tillbaka. Och det jag är rädd för är att även nästa riksdagsval kommer att bli ett EU-val. Att själva EU-valet kommer att bli ett gigantiskt fiasko är jag övertygad om. För, som en kille sa på jobbet, vad har EU velat ha av oss? Förutom våra pengar? Inte var det våra trygghetsregler, sociala system, eller varför inte vår stabila ekonomi eller låga arbetslöshet.
Nej, vi är inte färdiga med diskussionen om EU.

Facket, partiet och kulturen...

På annan plats i den här bloggen hävdar IT-entreprenören Johan Staël von Holstein att socialdemokratin - och jag förmodar att han väver in både fackförenings-, arbetarerörelse och andra folkrörelser i det begreppet - aldrig gjort något för att sprida kultur till befolkningen. Det räcker naturligtvis inte med att småleende konstatera att han har gruvligt fel, utan det finns också orsak till kraftig självrannsakan i det här fallet.
Vad som från början var en naturlig beståndsdel i det dagliga politiska värvet har idag förvandlats till en icke-fråga inom rörelsen, endast pådriven av ett fåtal själar, och ignorerad av de flesta. Jag är rätt övertygad om att Johan Staël von Holsteins förhållningssätt till kulturpolitiken delas av oroväckande många, som dessutom borde veta bättre.
I dryga fyrtio år - jag återkommer till varför det rör sig om ungefär den tiden - har kulturpolitiken förpassats till avkrokarna inom rörelsen, i takt med en allt hårdare strävan att stryka väljarna/medlemmarna medhårs. Detta är mycket påtagligt inom fackföreningspressen - där recensioner, noveller, dikter etc fått klämma ihop sig på något som mest kan kallas LättaSidan.
Men konst och litteratur är inte och ska inte alltid vara lättsmält. Kultur är som värst och sämst när det likställs med masskonsumtion, därför att det sänker kraven till det löjligas nivå. Istället för att gå i bräschen för både nyskapande och tankeväckande företeelser har kulturdelen inom fackföreningspressen istället kommit att handla om kiosklitteratur och biosuccéer.Man uppmärksammar inte ens verk som handlar om vardagen.
Jag råkar veta att det finns en ekonomisk bakgrund till detta - men samtidigt kan inte dagens fackförbundspress komma från sin historia. Under många, många år var flertalet av de stora författarna aktiva medarbetare i olika facktidningar. Flertalet Klarabohemer skulle aldrig ha överlevt utan att bli publicerade där. Inte många andra proletärförfattare heller
Parallellt med detta uppkom det som kom att bli Boklotteriet, och senare Litteraturfrämjandet. Allt framdrivet av en framsynt kooperatör. Man kunde också se Konstfrämjandet växa fram vid den tiden. Bägge är att se som företeelser som gjorde mer för att sprida kultur ut i stugorna än eventuella statliga satsningar (som dessutom var obefintliga). Under sextiotalet drevs också Rikskonserter fram, man gjorde om Riksutställningar. Den generation som pressade fram detta är idag mycket gamla.
Men sen kom '68...
Till skillnad från vad dagens debattörer tycks tro var inte socialdemokraterna en stor del av sextioåttarörelsen, även om Olof Palme mästerligt hanterade det bubblande missnöjet. Istället var det en - ofta berättigad - kamp mot liknöjdhet och pampvälde inom ett parti som mer och mer började känna sig som statsbärande, och i stort sett oåtkomliga. Minns parollen "Palme och Geijer - Lyndons lakejer"
Många av de som bidrog på fackföreningspressens sidor ställde sig på den andra sidan, och ådrog sig på det viset ett stort missnöje. En naturlig följd av detta blev ju att helt enkelt inte engagera dem mer.
I början av sjuttiotalet engagerade sig ett gäng yngre socialdemokrater för att formulera en hållbar kulturpolitik för framtiden, men redan då satte olika grötmyndiga ekonomer käppar i hjulet. Inget fick kosta längre, som inte genererade intäkter. En inte helt ovanlig inställning idag heller. Bengt Göransson är väl en av de som bör saluteras för sin envetna kamp för en vettig kulturpolitik
Istället skulle kultur bli mätbart. Man skulle pressa folk genom studiecirklar och museer, och i den kapplöpningen är det naturligtvis lättast att vara opportunist. Det är ju likadant idag - succé mäts i antalet besökare, eller hur Johan Staël von Holstein? Istället blev det alltså populärt att ge folk vad de ville ha - herregud vad många dagsländor man sett sättas i sjön, utan att det i sin tur skapat något. Nöjda besökare, visst, men vad hände med eftertanke, egna initiativ, och nya projekt? För att inte tala om återkopplingen bakåt - det finns ett ytterligt handfast band mellan svensk historia, nationalsjäl och svensk kultur, och ju tryggare man står i den myllan desto mer tolerant och intresserad tenderar man att bli.
För fyrtio år sen kryllade det av skäggiga trubadurer som sjöng elakt om imperialismen, för tjugo år sen ylade punkrockarna mot etablissemanget (och såg likdana ut allihop), och idag vet vi alla hur likriktade kulturskribenterna ser ut. Rakat huvud, hornbågade glasögon och sliten kavaj över en Rockpartytröja. Oavsett ålder.
Den misslyckade kulturpolitiken har skapat en mycket snäv ram att agera inom, där knappast tusen blommor blommar. Och det beror som sagt inte på att det satsats för mycket på "svår kultur" utan det är precis tvärtom.
Flera av mina bloggkamrater intresserar sig mycket för kulturpolitik - titta gärna in till Enn Kokk eller En liten tant...

Fortsättning följer

Busar på byggena - nyhet för polisen?

I veckan slog polisen till mot den organiserade brottsligheten i Skåne. Och en from förhoppning hördes genast om att detta skulle kunna rycka undan mattan under fötterna på de kriminella MC-gängen i allmänhet, och Bandidos i synnerhet. Jag delar naturligtvis den förhoppningen men tror inte på underverk.
Ett modernt kriminellt nätverk idag är lika professionellt uppbyggt som någonsin al-Qaida, dvs med en struktur som inte påverkas nämnvärt om ens flera ledande figurer åker in. Eller dör, vilket inte är ett ovanligt sätt att dra sig tillbaka på i den branschen. De har ju lärt sig en del sedan Al Capones dagar.
Det är därför lite missvisande att påstå att det var en speciell modell av polisarbete som fällde t ex Capone. Det är för övrigt ungefär samma modell som förmodas vara framgångsrik i Danmark. Det märkliga är att den danska MC-brottsligheten står starkare än någonsin trots detta preventiva arbete, vilket dansk polis ivrigt förnekar, och att det i Sverige poppar upp nya underavdelningar till de stora klubbarna hela tiden.
För naturligtvis följer den organiserade brottsligheten i Sverige ungefär samma utveckling som i resten av världen. För att inte tala om USA, där den så kallade kampen mot maffian enbart är framgångsrik i vissa avseenden, och där traditionell syndikatbrottslighet idag bedrivs på lägre nivåer.
Eftersom det här är en blogg är det kanske inte rätt plats för en längre exposé av den amerikanska maffians, och dess avläggare i annan form, utveckling, men faktum är att den nya kadern av ledare tjänar mer pengar och riskerar mindre. Efter dryga åttio år är inte längre kriminalitet med höga straffvärden Cosa Nostras huvudsakliga verksamhet - utan idag ligger tonvikten på mer traditionell racketeering och finansverksamhet. Mer pengar och lägre risk, helt enkelt. Och narkotikahandel och våldsbrott utförs numer av andra grupperingar.
På samma vis har MC-buset snyggat till verksamheten, vilket jag skrivit om tidigare. Man överger i stor utsträckning klassisk brottslighet, även om den finns kvar i viss omfattning, och flyttar istället fokus till mer rumsrena miljöer. Som byggbranschen, städ, flyttfirmor etc. Lite indrivning kan man också pyssla med, och att klämma andra kriminella på pengar. I alla dessa verksamheter skadar det inte att ha en väst, om man så säger...
Det är därför det låter konstigt att chefen för Rikskriminalens underrättelseenhet får det att låta som en nyhet att de numer syns i den mer traditionella svartjobb- och fakturabluffvärlden. Varför skulle det vara konstigt? Eller ens överraskande? Mer pengar och lägre risk. Mer överraskande är det ju i såna fall att det var en nyhet för Rikskriminalen.
Jag känner ju till ett antal firmor i Stockholmstrakten som har minst sagt konstiga fakturavanor, och företrädare med olika attribut. Byggettans ombudsmän, och företrädare inom andra fackförbund, känner också till dem, och de är oftast inga trevliga bekantskaper. De som handlägger medlemmarnas krav på olika konkursbon känner också till dem. Det är därför det är konstigt att polisen verkar överraskad.
Nej, det var inte FBI's nya metoder för att ta fast Al Capone som till sist satte fast honom. För övrigt var det inte ens FBI, utan en enhet i det amerikanska skatteverket som låg bakom själva åtalet. Istället hade allmänheten tröttnat på gangsters provocerande leverne och de återkommande våldsutbrotten. Och här har vi en koppling till dagens brottslingar - det finns en glorifiering av vissa företrädare, och en adoption av kläder och kultur som även i fortsättningen kommer att ge de här herrarna ett försprång. Det finns en tjusning över bikerlivet hos oroväckande många män, utan att de närmare funderar på vad deras förtjusning legitimerar. Man behöver bara besöka valfri motorcykelträff och se vad som bjuds ut för att inse detta.

Kulturrådet och museibesöken....

Eftersom jag haft anledning att snoka lite på Statens Kulturråds hemsida hittade jag statistik för hur besöken på våra museer minskade sedan den fria entrén avskaffades. Påfallande är att besöken till de mer smala museerna har minskat rent katastrofalt. Vilket föranleder en fundering - en uppenbarligen smal verksamhet, som Arkitekturmuseum, får en dramatiskt ökad besöksfrekvens när det är gratis. I ett rent kommersiellt syfte skulle ett sånt museum inte ha något berättigande. Siffrorna talar mycket tydligt om för oss vilka verksamheter som är mest uppenbara besöksplatser, och det var ingen överraskning för övrigt.
Som jag ser det var den fria entren ett av de mest viktiga förslag som den förra regeringen genomförde inom kultursektorn. A och O för en fungerande kultur är ju tillgänglighet. I synnerhet för mer svåråtkomliga sektorer. Alla dessa tillsammans formar ju den historia som trots allt skapat oss, och att inte ha tillgång till den är rent förödande.
Det man verkligen ska akta sig för som politiker är att skapa historielöshet. Att avskaffa den fria entren är ett mycket effektivt sätt att göra det på - vilket ovanstående rapport är ett dystert facit på...

Varför inte ta med någon som kan något?

Jag har funderat lite kring den uppmärksammade utnämningen av IT-entreprenören Johan Staël von Holstein (JSvH) till statens representant i Kulturrådet. Jag har ju länge tyckt att det är en rätt otidsenlig institution som borde må bäst av att reformeras helt och hållet, men i ljuset av den senaste tidens debatt om tidskriften MANA och olika arga kulturarbetares tyckanden och görande, kanske den borde få vara kvar ett tag till.
Jag har ofta, och även här, pikat JSvH en smula för hans uppenbara uppblåsthet, och irriterande övertro på olika saker, men man måste samtidigt ha en viss respekt för hans ihärdighet. Han verkligen hatar i stort sett allt som står till vänster om Jan Björklund ungefär, och han ges märkligt stort utrymme att föra fram det på.
John Swedenmark i LO-tidningen är en av de som tagit upp frågan, och han gör säkerligen en korrekt analys, men den är bristfällig. Det stora men föga uppmärksammade faktumet är ju att högern saknas kulturdebattörer. I varje fall debattörer som kan något, och det är denna brist som kan ge JSvH ett utrymme han inte förtjänar.
En del av hans åsikter är rent skrämmande, och jag kan tänka mig att de inte riktigt motsvarar de förväntningar som han tillskyndare i Kulturdepartementet hade. Jag förväntar mig inte att han ska känna till det, men rätt många av de åsikter han framför hade passat riktigt bra med bruna förtecken under trettiotalet. Även då framfördes de av folk som inte hade haft tid att tänka så mycket.
Jag fäste mig särskilt vid att han tyckte att kultur som engagerade folk var viktigare än smalare kultur. Vilket får mig att fundera om han överhuvudtaget vet hur många av våra populäraste företeelser idag växt fram. Precis som många av de som tycker ungefär som han, och de är rätt många kan man väl konstatera, ser han inte dilemmat med ett litet språkområde, specifik historia och pengar. Må så vara att dagens medieklimat erbjuder nya sätt att uttrycka sig på, men då kan man ju fråga sig varför så lite nytt kommer fram.
För JSvH tillhör de som anser att massan alltid har rätt. I varje fall när det gäller kultur. Det vore honom främmande att erkänna att en massa socialdemokrater skulle ha rätt. På det är jag villig att satsa rätt mycket.
Jag vet inte mycket om honom, han är rätt ointressant annat än som illa vald representant för alliansens kulturpolitik. Han tillför ju ingenting. Inget av det han säger är nytt, och de som sa det tidigare sa det bättre. Han har satt i system att förtala och håna politiska motståndare men blir själv grinig som ett trött barn om han själv blir påhoppad.
Jag hade hoppats att den borgerliga regeringen skulle kunna tillföra något när det gällde kulturpolitiken. Kanske t o m en borgerlig kulturpolitik. Istället andas det defaitism och inkrökthet. Om man har åsikten att det räcker med att släppa in en okunnig katt bland hermelinerna, för att röja och stöka, är det bara att konstatera att man inte bryr sig.
Överhuvudtaget finns det ett skrämmande ointresse för kulturfrågor i samhället - det är en verksamhet som åter förpassats till stängda gemak. Ändå vet vi att okunskap om den egna kulturen och historien är de bästa byggstenar som finns för främlingsfientlighet och konfrontation. Olika statliga organisationer och påhitt har inte klarat av att skapa motvikter mot en framvällande kommersialism, som vi ser den i likriktad media idag. Det har ju inom borgerligheten funnits en stark känsla för kulturella värden tidigare, som manifesterats av t ex lysande kulturdelar i flera av de borgerliga bladen.
Bara man kommer ut i kommunerna finns det en genuin känsla för vad som faktiskt kan vara en gemensam kultursyn, och hur gärna JSvH skulle vilja det så omfattar den inte stark kommersialisering eller villkorade bidrag. Istället omfattar den redan idag just det han efterfrågar, och har gjort så i många år. Läs mer hos En liten tant...
Alltså tillsätter man ytterligare en representant för extremkommersialism, och som inte kan något - begrip det den som kan...

Ometablering!

För att få upp gipsen i lägenheterna använder man en lull, dvs teleskoplastare. Det är en balansakt att hålla den här 900-kgsbunten på rätt köl 18 meter upp i luften, så att bärarna- en mycket speciell yrkeskategori - kan hala in skiva efter skiva genom ett fönster, och därefter placera dem på upplagsbockar
Det började bli dags för ometablering. Det här garaget, där all vår bråte och material samlats, ska tömmas och allt ska köras hundra meter till ett nytt garage
Av ren slentrian har ju material hamnat på golvet - det här var ett stort garage och ytorna oändliga. Det nya garaget är avsevärt mindre och kommer att kräva att vi förvarar saker mer snålt Bara en sån sak som sophanteringen.....
Gåsmarsch till lunchen klockan nio.
Eftersom jag inte kan börja med nästa tak än - kunnigt folk måste fundera över visa konstruktioner - blev det mitt jobb att dels bräda in ett par stålburar, och dels att ordna upplagsmöjligheter för allt virke etc.
Jo, vi vet att man inte ska bära skivor så här. Men det är så här man bär dem. Morgan förevisar
Långsamt täcks gallren över
Dessutom var det skyddsrond som jag följde med på. Det börjar nog bli dags att skaffa sig den där formella kompetensen snart. Såhär ser golvet ut efter rivningen. Kopparrör noggrant separerade från övrigt skrot. Gissa varför? Kvar blir genomföringar från de gamla systemen samt nya hål.
Allt detta ska ju rimligen täckas, men se det skedde inte. Det betydde att vi i en kolsvart lägenhet hade en radda hål, stora nog att köra ner foten i. Alltså blev det snabbutryckning och övertäckning. HELA tiden handlar det om att tänka ett steg till - hålen som var väl synliga och ofarliga i dagsljus finns ju kvar när solen gått ner

Såhär ser det ut framför de nya portarna. Hyresgästerna evakueras och sedan demolerar man lägenheterna in på skalet, så att det är så nära råskick som möjligt. Och man blir så förbannad över den enorma kapitalförstöring som pågått här under många år. De som har varit satta att förvalta de här områdena är minst lika medskyldiga till det dåliga ryktet som de som bott här
Ett nytt förråd/verkstad skulle inredas. Det här är det närmaste jag kommer möbelsnickeri kan jag säga. Hyllor, arbetsbänkar, avlastningsytor - utfört i prima virke med fyrtumsspik och bågsåg. Det kanske inte kan säljas på IKEA men det kommer att hålla för rätt många kilon.
Det finns ju många som tror att byggnadsarbete är det som Jonny och Mattias håller på med i Roomservice. Det är det faktiskt inte. De är snickare/målare. Vi är byggnadsträarbetare
I arbetet ingår också att städa efter sig. Ni skulle bara veta hur mycket man städar på ett bygge, och hur olika det värderas. Själv har jag fått inpiskat i mig att duktigt folk håller rent efter sig, både med sopborstar och dammsugare. Men i ett underjordiskt garage är det ingen bra idé att sopa med piassavakvast kan jag meddela. Det ryker en smula, om man så säger


Fler virkesstick blev det också. I det här garaget ska inte virket ligga på golvet

Byggnads efterfrågar medlemmarnas nätvanor...

På sektionens årsmöte delade man ut en enkät där vi skulle fylla i våra internetvanor. Detta ska kunna bilda underlaget för en - eventuell - "internetsatsning". Jag blev jätteglad eftersom jag i ett antal poster grälat på Byggnads om att upptäcka att det finns nåt som heter datorer. Och sen upptäckte jag att undersökningen inte finns på nätet....

Bra jobbat, grabbar!







Den som vill läsa mer om Barna Hedenhös och deras anakronistiska äventyr kan göra det här

Men vad har Svenskt Näringsliv mot svenska företag?

I Dagens Arena har Björn Elmbrandt funderat en del över SAF:s stöd till det lettiska företaget Laval, om vilka den sk Vaxholmsdomen kom att handla. Jag har tidigare redogjort för de farhågor jag tror kommer besannas om utstationeringsdirektivet kommer att följas till punkt och pricka.
I samband med att den domen föll skrev jag till Urban Bäckström och bjöd in honom att på vårt bygge i Tensta redogöra för hur svenska småföretag i byggbranschen skulle överleva. På detta har han icke svarat, naturligtvis. De har väl mycket att göra på Blasieholmen.
Dessutom fick jag tillfälle att fråga SAF:s arbetsrättspolitiske chef Lars Gellner ungefär samma sak. På detta har han icke svarat.
Vid den tidpunkten påbörjade också vuxna centerpolitiker - de kan inte komma undan med ungdom en gång - en hatkampanj där de jämställde facket med maffian. Skojsiga killar. Påminner inte så lite om de där som stod i ring och spottade på en övergiven stackare på skolgården. Nå, han som dev den kampanjen ville inte heller komma.
Vad är det med de där lirarna? Jag är stor och stark, och har väl slagits för min övertygelse emellanåt, men jag gör inte det så ofta längre. Eller är det bara för att de är fulla med luft??
Inte nån av ovan nämnda herrar verkar ha funderat tvågånger på villkoren för svenska småföretagare. I de modeller jag sett är det alltid fråga om högutbildat folk som har sitt kunnande fördelat i hjärnan och i laptopen. Men en kille med en grävmaskin eller taxirörelse eller en tjej med damfrisering eller budbil är väl inte lika glamoröst.
Nu kan säkert en del av det här bero på att jag är mycket restriktiv med att tillåta anonyma inlägg här. Särskilt som flera varit mer än lovligt otidiga. Ändå tycker man ju att den debatten, som just Björn Elmbrandt tar upp, och som också har stöd av t ex Svante Nycander (av alla människor!!!), och andra mer eller mindre kända borgerliga koryféer, faktiskt borde kunna få någon i SAF-borgen att fundera till.
Är det så att de här ständiga nålsticken mot facket är viktigare än överlevnad för svenska småföretag? Blev principen att stå på andra sidan det primära målet?
Jag hoppas verkligen inte det. Men inom vår sektor ser vi ju definitivt att F-skattarna är såååå less på sin arbetsgivareorganisation. En tanke kunde ju vara att släppa in dem i Byggnads, precis som Målarna gjort med sina F-skattare. För själva verkar de ju inte ha någon som talat för deras sak längre.

”Helst ska hon vara renlig och se välvårdad ut...."

Via LO-tidningen får jag ögonen på en avhandling om de tvåkarriärfamiljer (bra ord!) som idag köper hushållsnära tjänster. Naturligtvis är det en vidräkning med de som som hade en idealistisk bild av att om man bara subventionerade de här tjänsterna via skattsedeln, skulle dels en mängd svarta jobb helt plötsligt bli vita, och dels skulle en massa andra människor börja köpa fönsterputs, städning, lövkrattning och vad det nu var.
Men naturligtvis handlar det här om ett annat fenomen, som bara marginellt berördes i debatten, nämligen hur man ska kunna bryta traditionella könsrollsmönster. I en artikel i Smålandsposten (tack för att det finns landsortstidningar!) pekar Ellinor Platzer på att man fortfarande inte kommit åt grundproblemet:
"- I min forskning syns det tydligt att det är mannens arbete som är norm. I barnfamiljer där båda arbetar mycket utanför hemmet uppstår behovet av hjälp med barnpassning och ibland också hushållsarbete."
Det finns också en tradition av hembiträden i Sverige, vilket många tycks ha glömt. Även i lägre medelklassfamiljer var det inte ovanligt med en jungfru, eller flicka, som det också kallades. Den skriande bristen på barnomsorg och ett ökat behov av kvinnorna i produktionen tvingade ju fram den lösningen.
Men det finns ju också en baksida av detta - en mycket mörk historia, fylld av övegrepp och utnyttjande, nära nog livegenskapsliknande förhållanden. Att arbeta som inneboende i hemmen, som barnflicka eller hembiträde, var inte alls en enkel sysselsättning.
Ellinor Platzer väjer inte för att koppla ihop de olika tidsåldrarna:
"Fram till mitten på 1950-talet hade många välbärgade familjer hushållerska eller hembiträde. Det fanns anställda som visste sitt värde och kunde ställa krav men många befann sig i en utsatt position. Kom hon - för det var alltid en hon - på kant med familjen fanns inget skyddsnät som fångade upp henne.
- Skillnaden mot svarta anställningar och utländsk arbetskraft som kommer till Sverige i dag är inte så stor. Utan anställningskontrakt och uppehållstillstånd kan man inte ställa några krav."

I grunden handlar det om hur man ser på arbetets värde - det är bara vissa typer av arbeten som anses vara legitima att betala svart för. Jag har tangerat det i en annan post - här - och Ellinor Platzers avhandling verkar bara stärka min uppfattning. För, som framgår i flera referat, är det inte alls första gången man ger en generell skattelättnad som primärt kommer att gynna en enda grupp. Gissa vilka? För en ensamstående farsa som älskar sina barn är det däremot obegripligt varför man vill snåla på pengarna till den som ska ta hand om ens ungar???
Det vi vill se nu, och det kommer så småningom, är en rapport om vilka det är som betalar svart. Är det den gängse borgerliga uppfattningen om att det är folk med låg inkomst som hittar en glidarväg till saker de inte har råd med, eller är det välavlönat folk som bara håller ett omoraliskt system under armarna?

Men ta fram kameran då!

Nu sitter jag här igen, med fotografier som måste klistras in i album, och sen ska det skrivas små klatschiga texter till det. Det är lika bra att erkänna - jag är jättedålig på det. Vilket gör att nu - igen - är det ungefär en miljon (nåja...) bilder som ska kategoriseras. Det borde vara en dröm för en systematiseringsfetischist som jag, men icke. Det är bara trist.
Det värsta är att jag inte kommer ihåg när vissa kort är tagna (hej medelåldern!) utan måste rådfråga misslynta barn, som är mycket stötta av att jag inte kommer ihåg när de hade rött hår, eller när de hade tröjan med Spindelmannen. Herregud, det här var inte min grej som förälder..
Dessutom påminns man ju också om hur ens barn bara blir vackrare och vackrare, samtidigt som man kan beskåda sitt eget förfall. Annars är det ju bara avlägsna vänner som blivit äldre när man träffas på Systemet var femte år ungefär.
Jag har inte ens varit road av att fotografera utan levt på mitt minne. Men det blev andra bullar av när jag fick min första mobiltelefon med kamera. Men vad ska jag med den till och blev det dyrare så, var väl ungefär vad jag sa till den tekniskt överlägsne odågan som sålde den. Nå, det blev det inte. Och sen började jag ta kort.
Inte nog med det - jag både laddade över korten till datorn illa kvickt, och katalogiserade minsann. Man ska INTE ha plats för jättemycket bilder - då kommer det att bli samma sak igen, fast man sitter framför datorn och funderar på vad den killen hette, och när och var det var.. Nä, små minneskort is teh shit (som jag lärt mig att det heter!)
Jag började dokumentera mitt eget privata arbetsliv. Och det var jätteroligt. Det vill säga, det mesta var roligt, annat blev man förbannad av att se igen. Och efter omfattande tjat drog jag igång min blogg, där bilderna ligger.
Men jag är inte ensam - det finns mängder med människor som släpat med sig kameran till jobbet under många år. Hos Järfälla kommun finns det mängder med bilder lagrade i Bildbanken, och inte alls bara bilder på godsägare och prosten, utan på bygglag, industribyggnader, gamla hus. Och de flesta bilderna togs nog bara av en stundens ingivelse.
Det är därför det är så viktigt att vi fortsätter fotografera vår vardag - dagliga bekymmer och företeelser som vi tar för naturliga är snart borta - om vi inte har bilder. Det kan vara arbetskamrater, mjölkpaket, tidningar (vem minns Stockholm News idag?)
Det har ju heller knappast varit enklare att fotografera än idag. Idag kan man ju köpa telefoner som har bättre kamera än jag faktiskt ens ägt tidigare i mitt liv (jag har haft nån, av typen Instamatic, som jag tog bilder med, som jag svor över sex år senare när de skulle in i ett album). Jag skulle gärna äga en sån kamera, om det inte vore så att byggmiljön och högteknologiska telefoner inte går så bra ihop. man kan ha telefonen i en strumpa eller plastpåse, för att undvika dammet (vanlig syn på ett bygge). Värre är att rätt många bra telefoner inte alls gillar vare sig kyla eller fukt, och byggnadsarbetaren har vanligen den ena av de två typerna, om inte båda.
Men det kan också vara ett sätt att berätta om försvinnande miljöer. Via vännen Mats Hammarlund har jag fått ett häfte som i bild och ord avhandlar ombyggnaden av Riksdagshuset i början av 1980-talet - en fantastisk berättelse, om inte annat ett bevis på hur man kan använda kameran. Dessutom en berättelse som borde vara tillgänglig för alla via nätet- vi får se hur det blir med den saken. Och visst finns det anledning att begrunda de där bilderna tagna med lådkamera i början av förra seklet, med allvarliga män och kvinnor, uppsträckta framför fotografen.
De ser ju så allvarliga ut därför att slutartiden var så lång - de som försökt flina upp sig på såna gamla bilder ser med rätta helt galna ut. Men om man kikar närmare på bildtexter ser man ju likheter mellan Evald och Börje Andersson - är det bröder månne? Och Karin Lindström kan säkert vara dotter till Nora Lindström på ett annat kort.
Så ta nu kort - på era kontor, i rulltrappan, lunchrestaurangen. Om tio år blir man förvånad över hur mycket man kan minnas med de där vardagsbilderna

Jag pendlar en och en halv månad om året....

Att åka kollektivt i rusningstrafik har många likheter med att ligga i bilkö på Essingeleden. Jag är medveten om att det här är ett Stockholmsperspektiv men jag är inte riktigt uppdaterad när det gäller kollektivtrafikåkande i Malmö eller Göteborg, men jag kan inte tänka mig att det är annorlunda där än här. Det är i varje fall inte annorlunda i Tokyo eller London.
Om lite fler kunde se den där likheten med Essingleden skulle säkert pendlandet vara mer drägligt. Vi har ju en hel del avarter - som mannen i övre medelåldern som kliver av tåget/tunnelbanevagnen och stannar tvärt. Folk bakom ramlar i drivor medan mannen ser sig om efter vart han ska gå. Inte ta ett steg till så folkströmmen kan smita förbi, inte. Nej, vi stannar bums.
En annan favorit är kvinnan - företrädesvis kvinnor - som måste tala i mobilen hela tiden, samtidigt som hon ska trassla portfölj, axelremsväska och tre NK-kassar genom spärren. För henne är inget omöjligt - allt går, även om det innebär att man sopar en av kassarna i ansiktet på intet ont anande betongare påväg hem från jobbet. Oförberedd för att han läser travtipset i Aftonbladet, medan han går genom spärren.
Och man undrar ju hur extremt viktiga sms det är frågan om, när man måste skriva ett medan man drar en barnvagn uppför en barnvagnsramp. Nästan lika illa som den där mamman som talade oupphörligen i sin telefon medan tvååriga flickan i barnvagnen under hela vägen till Jakobsberg förtvivlat sökte hennes uppmärksamhet.
Om ni inte sett ett pendeltåg spy ut sin last vid någon av våra vanligaste matatstationer kan jag rekommendera ett besök. Ta med en kamera. Det är en kombination av studentutrusning och renrajd. Gå inte i vägen bara.
Jag åker företrädesvis mycket tidigt. Det är en lugn, tillbakadragen stämning där folk nära nog har bestämda platser och glor mycket irriterat på utsocknes som ovetande tränger sig ner. Man läser tidningen, nickar åt bekanta, några löser korsord. Numer är det jättemånga som lyssnar i plugins - radio, musik, talböcker. Rätt många gosar in sig i ett hörn, puffar ihop jackan och slocknar som om man släckt ett ljus. Jag har sett många som missat sin station genom åren, med gapet öppet. Men det är stillsamt. Mycket varselkläder, byxor med sidfickor och förståndiga skor.
Trafiken är ju inte så tät på morgonen, så emellanåt får man sno sig på om man har ett byte på väg till jobbet. Första pendeltåget kunde gärna få gå tidigare, om man så säger. På mitt tåg, från Kungsängen, börjar förberedelserna redan när vi lämnat Karlberg, som är stationen före. Folk knyter skorna, drar igen fickor, stänger ryggsäckar. Därefter ställer man sig i färdigställning.
De riktiga proffsen vet exakt var de ska stå för att passa in en av trapporna, och dörrarna hinner knappt öppnas innan sprinterloppet börjar. En röris från Sumpan påstår att han gjort sträckan pendeltågsperrongerna - t-banan Ropsten på två minuter blankt, men det tror jag inte på. Men nog har man sett rusningar värdiga amerikanska fotbollsspelare - och då duger det inte att gå där och småsnacka i mobilen och ta upp hela gången....
Överhuvudtaget behöver pendlarens historia skrivas. I våra gratistidningar - som alltså är beroende av lokaltrafiken - finns inga kolumnister som pendlar. Att åka T-banan tre hållplatser räknas inte, tycker jag
Löst räknat tillbringar jag minst en timme per arbetsdag i kollektiva färdmedel. Det blir mer än sex veckor om året - och då vill det till att man gör nåt av den där tiden. Man hinner ju onekligen fundera över saker och ting de där timmarna. Som varför rulltrappan i Spånga aldrig funkar, eller varför stationsklockan där stannat på kvart i sex. Eller varför tvärförbindelserna är så värdelösa. Eller varför det är så många som istället sätter sig i sin bil? Det är ju rätt trevligt att pendla faktiskt


Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Tunga lyft är det största problemet

I en ny studie visas att tunga lyft är det LO:s medlemmar ser som mest ansträngande. När det gäller byggnadsarbetare stämmer det. Bara på den här bloggen finns det massor med bilder och dokumentation av mängder med lyftande - ett tegeltak fodrar att man flyttar omkring över fyra ton på en dag. Med händerna. En ordinär gipsskiva, 900x2500 mm, väger ca 20 kg, vilket av nån lustig anledning inte framgår av t ex den här specifikationen, där måtten är angivna men inte vikten. Sen finns det mängder av andra sorters skivor, av vilka minerit och protect kan nämnas. I fullbredden 1200 mm är det rejäla bestar som borde förbjudas. eftersom de väger över trettio kilo styck.
Just bredden har länge varit en källa till irritation bland byggjobbare - de här som är 1200 mm breda må vara mer ekonomiska men det man tjänar i skivkostnad kommer ju att försvinna i spill och längre monteringstid. Bort med dem. Dels når man inte runt dem, dels når normallånga människor inte över dem för att t ex skära, och de är för jävla tunga att lyfta kring.
Det finns mycket teknik kring bärandet, och nästan alla är fel. I de flesta miljöer på bygget går det inte att lyfta annat än fel, och därefter kompensera till det när man har skivan på plats. Och tro mig, när det gäller lyftande vet jag en del, med trettio år i styrketräningsbranschen. Det finns underhandsgrepp, stöd på axeln och vad det nu är. Gör man det inte för ofta, och är en smula uppvärmd är det säkert ingen fara.
Problemet är ju att man är stel, och ska lyfta i en mörk lägenhet där det står en massa stegar, badkar och mattrullar. Och sen går det som det går.
I rapporten Den hälsosamma arbetsplatsen finns ett antal lätt genomförbara åtgärder för att förenkla och skademinimera det industriella byggjobbet. Den rapporten togs emot med glädje på ett fåtal lite större företag med stark facklig organisationsgrad. På mindre företag struntade man i den, eller kände inte ens till den - och det är där lite av problemets natur ligger.
I rapporten gör man en sammanställning av vissa rent bedrövliga fakta, som kommer här...

• Den inneboende komplexiteten i byggbranschen påverkar byggarbetarnas hälsa och säkerhet.
  

• Många byggarbetsuppgifter är väldigt fysiskt krävande och förekomsten av arbetsrelaterade skador och olyckor bland byggarbetare är högre än inom de flesta andra yrken.
  

• Byggbranschen har haft ungefär 50 procent högre arbetsskadefrekvens och ungefär 60 procent fler anmälda arbetssjukdomar på grund av belastningsskador jämfört med andra branscher i Sverige.
  

• I Sverige stannar mindre än 5 procent av byggarbetarna i branschen till pensionsåldern, majoriteten går till fysiskt mindre krävande jobb eller förtids-pension.
  

• Förtidspensionering är dubbelt så vanlig i byggbranschen som i andra industribranscher. Ungefär hälften av förtidspensioneringarna beror på belastningsskador.
  

• Dessa skador orsakar stort fysiskt, psykiskt och ekonomiskt lidande för individer, deras familjer, arbetskollegor och byggföretag.

Jag har tidigare sagt att vi skulle få problem om tolv advokater eller tolv lärare eller tolv reklamare dog av jobbet under ett år. De som dör är en tragedi i sig men förhoppningsvis dör de inte för att jobbet i sig är en fara. Eller att bara fem procent av alla journalister stannade till pensionen. Jag vet inte hur många som hoppar av men jag tror inte att det är för att arbetsmiljön och smärtorna tvingar dem till det.
Det finns alltså en organisatorisk skuld i det här - de stora seriösa byggföretagen använder numer underentreprenörer som får sköta skitgörat. Och även om alla VET att dessa företag åsidosätter arbetsmiljön är det sällan en arbetschef går in och tar en UE i örat och kräver skärpning.

Det borde se ut som på bilden ovan. Det gör det inte. Det ser ut så här, även om det här är en plyfaskiva. Men det är så man bär gips. Och det kan bli rejält slitigt.






Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Viktor blev tjugo...

Den 29 mars 2007 klämdes den 20-årige anläggarlärlingen Viktor Rönnberg mellan två tiotons betongblock vid ett kajbygge i Holmsund utanför Umeå. Han blev liggande i iskallt vatten och avled senare av skadorna.
Förutom att vara ett ovanligt jävligt sätt att dö på måste vi komma ihåg Viktors död. Inte bara han dog på svenska byggen 2007, utan minst elva till. I flera fall pågår förundersökningar om eventuellt ansvar, men många fall har redan kunnat avskrivas. Brott kan ej styrkas.
Betyder det att det inte var någons fel? Att ingen bar skulden? I hela den långa rad av förment kunniga och ambitiösa hantverkare och tjänstemän som la ut kartan för hur de där blocken i Holmsund skulle monteras så var det ingen som tänkte på att en tjugoåring kunde stå på fel ställe?

Jag känner inte till olyckan i Umeå närmre, men jag har sett tillräckligt många olyckor för att veta att riskanalys inte bara innebär att att se vad som troligtvis kan gå snett. Det handlar om att förbipasserande skiter i avspärrningar, att man blir attackerad av måsar när man svävar i manskapskorg uppe i det blå, eller att strömmen bryts i fel läge. Det handlar alltid om att tänka det otänkbara och att inte tillåta sig att göra saker på rutin.
När någon säger "det här har vi gjort hundra gånger" är det helt enkelt dags att vara extra uppmärksam. Vare sig det handlar om att stroppa en last från en åkare, eller om det handlar om att riva taksäkerhet.
Lika mycket handlar det om att vi alla måste vara varandras skyddsombud - det är INTE var och ens ensak om de vill ha hjälm, skyddsglasögon eller livlina, Och vill de inte fatta det har de inte på arbetsplatserna att göra. En tappad rulle najtråd från ett valv tjugo meter upp väger flera kilo när den slår i marken - alltså ska vi minimera risken. På samma vis måste det bli självklart att använda de vardagliga skydd vi har.
Var rädda om varandra på arbetsplatsen - vare sig man kör buss, står i Pressbyrån eller river dokastämp. Det finns inget tufft eller effektivt i att strunta i säkerheten - och väldigt ofta slutar inte tragedierna med just en persons död. Alla runt omkring drabbas - familj, vänner, arbetskamrater. Jag kan lova att det finns anledning till svidande självkritik efter en olycka - vare sig man varit vållande eller inte. Och olyckor kommer att hända även i framtiden - men det vore ju för väl att ändå veta att man gjorde allt som gick för att undvika det.


Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Med vem byter städerskan jobb??

I helgens DN kunde vi åter läsa om människor som bytt jobb. Och alltsomoftast handlar det om högutbildade människor som väljer att gå ner i lön, ta i med kroppen och faktiskt producera något verkligt. Jag ska försöka låta bli att vara sarkastisk, men de invändningar Johanna Graf hade i samma sorts ärende för ett par veckor sen, är mycket träffsäkra...

"....då jag läser i morgontidningen om kvinnan som förverkligat sin livsdröm och börjat sy kuddar. Förut var hon chef, nu lever hon ut sin passion och frossar i sammet, korsstygn och sidenband.

Hur fan kan man leva på att sälja kuddar på homeparties??? Varje gång jag läser nånting sådant blir jag lika misstänksam. "Jag hade alltid drömt om att föda upp får på landet/driva islandshästläger/ha ett litet café. Och en vacker dag tänkte jag: varför inte göra slag i saken?"

Jojo. Sedan, på någon rad längre ner i artikeln kommer ofta förklaringen: "Min man, som har mångårig näringslivsvana från den koncern han leder, uppmuntrade mig när jag tvekade: Älskling, jag backar upp dig!"

Ni kan lita på att jag känner folk som skulle kunna tänka sig att sitta i en VD-stol ett tag, klä sig snyggt, slippa ligga på knä, och känna hur maten smakar, utan att käften är full med damm. Och detta utan att i övrigt lägga värderingar på vad man faktiskt gör i styrelserummen. Det jag vet är att man uppenbarligen har en del fritid, som får kosta, och att man reser mycket, som får kosta ännu mer.
Det må vara dem väl unt - jag utgår från att de gör rätt för sina pengar. Men de här personerna väljer sällan att ge sig in i ren produktion; det finns alltid en liten konstnärlig ådra nånstans som ska få utlopp. Den har tjejen i skolköket också, men hon har ingen ekonomisk buffert som livlina för att förverkliga den drömmen. Däremot skulle hon säkert vilja gå ner i tid, som också tas upp i DN. Vem skulle inte det?
Men i vanlig ordning sker en sån betraktelse ur ett väletablerat medelklassperspektiv. Man utgår från de som har möjlighet att välja. De som har dubbla, höga inkomster.
Ensamstående farsor och morsor med flera ungar, heltid och långa resvägar var det ingen som tänkte på. Personligen skulle jag hellre ta kortare arbetstid än högre lön (sug på den, arbetsgivareföreningen) och hinna med mina barn medan de vill umgås med mig. Fortfarande är det så att de som har sämst inkomster är de som jobbar mest, hårdast och är tröttast.
Och precis som förr diskuterar man lösningar som gynnar de som tjänar mest, har mest möjlighet att påverka sin arbetstid, och som orkar med ett rikt fritidsutbud.
I den långa raden är ju möjligheten för välbesuttna människor att få dra av kostnaden för hushållsarbetet ett exempel. Det vill säga man hyr in nån som gör det, så man hinner med sitt privatliv, sina intressen och sina vänner. Inte underlätta för hon som ska städa den där kåken, inte.
Jag är fullt övertygad om att frågan om sextimmars arbetsdag kommer att komma tillbaka. Det mesta tyder tyvärr på att enda sättet att ge tid åt de som verkligen behöver det är via lagar.






Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Världens högsta tak...

Klicka på bilden!
...sitter på Burj Dubai, som färdigt kommer bli makalösa 808 meter. I Byggnadsarbetaren har det varit ett flertal bilder av det, och det ska erkännas att det nog skulle vara rätt häftigt att åka upp där. Trots att de som byggt kåken naturligtvis varit underbetalda och haft vettlösa förhållanden.
Som t ex bilden av den här killen, på 350 meters höjd
Inte ett skyddsräcke, inga linor. Vill man vara cynisk kan man säga att han i varje fall hinner njuta av utsikten lääänge på väg ner om olyckan skulle vara framme
På en översiktsbild ser de omkringliggande husen på dryga tvåhundra meter ut som lekstugor

Och i Dubai - som är ett rätt tvivelaktigt litet emirat - pumpar man naturligtvis ut information om denna byggnad. Som nedanstående bild
Och det enda man kan vänta på nu är att kineserna sätter sin tusenmeters skrapa i produktion.Men tills dess är Burj Dubai, som ser ut som rekvisita från Sagan om Ringen, högst!

Jag gästbloggar hos Du&Jobbet!

Jag kommer under veckan att skriva en gästblogg på Arbetsmiljöforums tidning Du&Jobbet. I efterhand kommer de inläggen att komma tillbaka hit! Kika gärna in där!

Panik i drömfabriken...

Regissören Blake Edwards gjorde 1981 den ironiska S.O.B (som är en förkortning för Standard Operational Bullshit) som handlar om hur man försöker stoppa tillbaka tandkrämen i tuben igen, enligt metoden räddas det som räddas kan. Man kan säga att någon har en plan, saker går inte enligt planen och då försöker man beskriva saker annorlunda för att inte se ut som en idiot.
Ungefär vad som nu sker inom regeringens största parti, där det länge mullrat missnöjt i partileden, och där ångorna från frusterade företrädare börjar synas.
Man är missnöjda med den framtoning partiet har, man vill hitta tillbaka till sin själ, och alltihop utmynnar i en kritik mot partiledningen, även om det är inlindat i lovikkavantar. Men alla revolutioner börjar nånstans.
Järfällas starka kvinna, Eva Lennström, är en av de lokala företrädare som bereds möjlighet att yttra sig. Vilket hon gjorde i Sveriges Radio i morse

– Om det inte vänder relativt snart, åtminstone inför sommaren så tror jag att vi får en jobbig valrörelse. Jag tycker att det är ganska bråttom, säger hon.

Opinionsläget måste vändas
Eva Lennström, kommunstyrelsens ordförande i Järfälla, är en av de tiotalet moderater som Ekot talat med. Moderater som var med och tog över makten i sina respektive kommuner valet 2006.

Och det är en någorlunda samstämmig bild av regeringen Reinfeldt de återger. Det dåliga opinionsläget måste vändas, förklaringen till varför är bland annat att regeringen redan från start tappade i förtroende i och med ministeravgångarna; ett förtroende som grusades igen i och med skandalen med statssekretare Schenström, och så förstås när försvarsminister Mikael Odenberg hoppade av.

Vad är ovanstående om inte kritik av ett dåligt ledarskap? Eftersom jag också emellanåt glor in på diverse sidor hopsnickrade av högerns tankesmedjor - senaste tiden också för att gotta mig i deras elände, ska villigt erkännas - märker man ett markant missnöje över frånvaron av traditionell moderatpolitik. Inte bara jag har noterat detta. Frågan är vilken moderat som vågar ge sig på ärlig självkritik.
Den omsvängning som Schlingmann och de inhyrda konsulterna låg bakom - Det Nya Arbetarpartiet - visar sig vara rätt illa förankrad i den moderata valmanskåren. Istället tycks det som man accepterade denna omsvängning enbart för att kunna få makten, men att tonvikten därefter skulle förskjutas tillbaka till nyliberala värderingar. Av detta kan man lära att det som fungerar i andra länder inte alls måste fungera i Sverige. De flesta moderata kärnväljare uppskattar inte facket, kollektivavtal, U-hjälp, skatter etc.

Det finns fler bekymrade moderater:

Försvaret är en känslig fråga säger moderaten Mikael Rosén - kommunstyrelsens ordförande i Falun.

– Det är klart att det finns en ganska stark försvarsvänlighet inom moderaterna.

Har det irriterat dig?

– Jag fick känslan av att den frågan kunde hanterats smidigare, säger han.

Och det är fler frågor som kunde ha hanterats smidigare och mer pedagogiskt, menar de moderata kommunpolitikerna. Såsom fastighetsskatten, valvinnaren som många kommuninvånare nu uppfattar som orättvis. Sen behövs klara besked när det gäller infrastruktur, och de höga energikostnaderna för industrin.

Tuffa beslut
Sen finns en förståelse att det dåliga stödet kan bero på att många tuffa beslut fattats i början av mandatperioden, och en del tror att det snart vänder. Men det finns också tillfrågade som tycker att moderaterna i regeringsställning tappat bort sin profil. En som tycker så är Gilbert Dewendel, kommunstyrelsens ordförande i Haninge, och han kräver samling.

– Vi har tappat bort vissa bitar som, näringslivet, försvaret, säkerhetspolitiken. Inom skolan skulle vi kunna ha mer moderat profil och även inom trygghet och polisen.

Hur får man tillbaka en moderat profil?

– Vi måste sätta oss ned och gå igen om hur vi ska marknadsföra oss och hur vi ska gå ut i samhället.

När behöver ni göra det?

– Det behöver vi göra nu, säger han.

Det finns en grundmurad rättvisekänsla som går genom alla samhällslager i Sverige, vilket skulle kunna förklara varför välavlönade personer faktiskt kan stödja partier som kommer att beskatta dem. Och detta oavsett parti. Även moderater anser att många av de vidtagna åtgärderna är orättvisa, men de hoppas förstås att samma människor som drabbas också ska kunna kompenseras. Senare.
På samma vis kan man aldrig komma från att det finns stockkonservativa medlemmar av LO-kollektivet som aldrig kommer rösta vänster.
Detta är ett typiskt svenskt fenomen som gett minst en amerikansk valstrateg gråa hår - jag har träffat en i hela mitt liv, och han fick inte ihop ekvationen.
Nå, det är bara en tidsfråga innan det stora artilleriet kommer att knuffas igång för att vända tsunamin. Jag hör till de där som inte tror jättemycket på opinionsundersökningar - på valdagen är det en annan sak, helt enkelt. Vi kommer få se ännu fler kampanjer från SAF, men förmodligen också från en del andra "oberoende" ställen. Debattartiklar kommer att produceras - för nu handlar det om att flytta fokus.
Och man kommer angripa facket, enligt principen anfall är bästa försvar. Men tills dess kommer KD att permanent ha hamnat under 4%-spärren och då kommer arga medlemmar i det partiet att börja kräva återgång till Den Enda Rätta Läran. Vilket i sin tur kommer att ge fler angrepp på socialdemokraterna och facket.
Men man vinner inga val på missnöje - vi ska klara det av egen kraft!

Upptäck Josefsson!

Hittade ytterligare en blogg som har ett fackligt perspektiv. Det är studieledige informatören på IF Metall Mattias Josefsson, som har kloka åsikter och skriver på ett sansat sätt. Hans yrkesmässiga huvudspår som informatör och skribent går igenom, vilket är sällsynt. Han hinner också ofta skriva om saker jag själv reagerat för, vilket gör att han kommer bli en återkommande källa på den här bloggen.
Överhuvudtaget saknar jag bloggar med ett arbetslivsfokus - visst är det märkligt att så många ägnar tid åt skvaller, smink och mode, men ytterst sällan ens berör HUR de drar ihop till brödfödan. Det kan säkert ha att göra med att det finns en annan typ av glamour i att skriva om glamour istället för om barn på förskolan, bussförarplatsen eller jobbet på Ericssons reskontraavdelning. Men efter att ha läst drivor av likartade bloggar, många som bara lever som en slända, funderar man ju på om inte folk överskattar sin betydelse. Själv gömmer jag mig ju bakom en fasad av att vilja låta mina barn se vad jag gör på jobbet, men jag tror inte heller att jag skriver nog bra eller intressant för att ha åsikter om precis allting. Det finns andra som är bättre på det.
Författaren Jolo, en av mina husgudar, skrev bedårande och kunnigt om i stort sett allt mellan himmel och jord. Han fick en gång av en grym och legendarisk chefredaktör uppdraget att ta en bild av nykläckta kycklingar, frambringade i en av de första äggkläckningsmaskinerna, och åka med den till den då upphöjde skådespelaren Hasse Ekman, för att be denne "säga nåt roligt..." Vilket Jolo gjorde efter vissa lama protester. Med döden i sinnet lämnade han fram bilden till den inte ens avsminkade Ekman, och bad Hr Ekman säga något klokt och vist. Vilket Ekman gjorde, för chefredaktören kände sina kändisar.
Jolos poäng var inte alls att det bara var kända människor som kunde säga kloka saker, utan att även triviala ting kunde skapa spännande och intressanta berättelser. Som en äggkläckningsmaskin.
Har ni fler tips på bloggar som behandlar arbete och vardag får ni gärna vidarebefordra dem till mig. Numer är det lite krångligare att ge kommentarer här, men jag har inte datortillgång på dagarna och blev alldeles ifrån mig när det visade sig att bloggen under en hel dag bombats med rasistiska och kränkande tillmälen. Inte för att så många läste det, men det slutade med att en klok bekant ringde upp och berättade och via telefon fick instruktioner för att kunna rensa bortt eländet. Och så vill jag inte ha det!

Formsättning och Stefan Fölster

Det här är då fortsättningen på fredagens övningar - nu sitter formdelar uppe i taket, sammanbundna med småbitar som jag skruvat dit för att hela eländet ska hålla sig still. Just skruvarna har ingen funktion för den vidare gjutningen - det kommer ett par hundra kilon ovanpå så det måste till rejälare doningar...
Just nu är jag utan partner. Det gör att det blir lite ensammare men det betyder också att jag kan lyssna på radion. I hörsnäcka. Medan jag bökade med tvåtumfyrorna som stämpar - pressar upp - formen mot valvet kom jag att lyssna på den liten debatt mellan en skrämmande typ som heter Stefan Fölster och Handels ordförande Lars Anders Häggström. Kan säga att det behövdes lite energi och ilska där, virket var tjurigt och då blev jag också det.
Ytterligare en småform som ska göras. Inne på en mugg (toalett för utsocknes). Det betyder att avsevärda delar av golvytan är upptagen av porslinstronen, så då får man ta sig en funderare på hur det ska gå till.
Enligt Stefan Fölster, som är chefsekonom på SAF (numera Svenskt Näringsliv) berodde den höjda inflationstakten i landet på att de lågavlönade fått för stora lönelyft. Det finns många såna inom Handels
Jag har förgäves försökt hitta substantiella texter om att det enbart är de lågavlönades lönehöjningar som skapat inflationen. Det lät fint när Fölster sa att fackets krav egentligen hade gjort löneökningarna mindre. Trots att de låg inom de ramar som man kom överens om...
Lyssna själva
Under tiden snidade jag till ytterligare en form - ovan syns den lilla provisoriska passare jag använde för att få till cirklarna. Där syns också de rutor jag utgår från. Undrar om Fölster skulle klara det?
Dessutom skulle det göras en - ytterligare en! - provisorisk dörr för att hålla obehöriga borta. Hann också höra hur Häggström frågade varför inte högre tjänstemäns eller direktörers lönelyft kunde påverka inflationen. På detta svarade Fölster att det var en fråga för styrelser och aktieägare, så det hade han inga synpunkter på! Men lönelyft för underbetalda i butik, det kunde han säga massor om.
Sen blev klockan äntligen nio så jag fick äta!