Varför städar man på semestern? Om stökiga bokhyllor

 
Jodå, jag känner några stycken som tycker det är kul att städa. I synnerhet de där som alltid ska stryka med fingret uppe på en dörrkarm, och syrligt påpeka att "du är ungkarl, va?". Som om det hade med saken att göra. Eller som kommer ut från toaletten så svettiga att man undrar vad de egentligen gjort därinne, men innan man hinner fråga berättar de glatt att "de passade på att städa lite grann när de ändå var där." Och mycket riktigt, gamla tomma toalettrullar är bortplockade, några halvfulla flaskor med innehåll som finns kvar sen Arvtagerskan flyttade är nu sammanförda i en flaska, någon har torkat bort nåt tandkrämsstänk från spegeln.
  Värre än så brukar det inte vara, men de får det att låta som om de just sanerat en soptipp fylld av radioaktivt bränsle. En kompis berättade att han en gång hittade sin egen morsa uppe på köksbordet, i färd med att dammtorka taklampan - vilket inte var till nytta för relationen mellan henne och hennes unga svärdotter. Vad är det med folk?
  Nu ska jag för säkerhets skull påpeka att det här antagligen inte har med kvinnligt och manligt att göra. Jag känner rätt många kvinnor som långt hellre slänger sig i TV-soffan med en pralinask och ett glas vin än rycker fram dammsugaren. Som har odiskat över hela köket och en diskmaskin som borde plockas ur. Där gamla ostar och resten av förrgårdagens middag inte är snyggt nedpackat i eleganta burkar (mer därom senare) utan bara inslängt i kylskåpet.
  Och jag känner män som lever i ett dockskåp, som irriterat tar fram sopborsten om man vågar ta ett steg längre in än hallmattan tillåter. Där man hör ett andetag som närmar sig infarkt när man ställer ett glas på ett - givetvis - väldigt dyrt och opraktiskt vardagsrumsbord. Män som sorterat sina rökiga whiskys efter år, med korsreferenser till skotska orter. Män som kan tillbringa en eftermiddag med att med små svindyra verktyg göra rent sina golfklubbor.

  Fast de flesta är nog rätt lika. Man städar när det ser för jävligt ut, och sen lovar man att hålla efter för att slippa saneringsutryckningar om en månad. För om vi städar lite varje dag, blir det ju inte så mycket varje gång. Och en månad senare är det dags för saneringsutryckning igen. De där som ska städa lite varje gång städar ju mycket istället. Hela tiden. de är förmodligen besläktade med de där som tvättar hela tiden och som också hela tiden har ett berg med osorterade rena strumpor och tröjor i en av fåtöljerna i vardagsrummet. Där hemmavarande barn förgäves letar efter den matchande strumpan...

Istället städar vi på semestern. I varje fall i mitt umgänge. Ingen kommer givetvis att erkänna detta - alla är så måna om att slå sig lösa och lediga och dricka minst en halvpanna rötjut varje kväll att man blir misstänksam. Jag tror inte alls på att ni sover ut i ljusa sovrum med sommarvindsfladdrande gardiner, där havet ligger som en spegel utanför.
  I själva verket väcks ni av hysteriska måsar, eller av sopbåten. Eller av att grannens unge ramlar och slår sig och illvrålar som en mistlur. Är ni hemma i radhusområdet vaknar ni av sopbilen, av två hundar som ryker ihop, eller av att nåns billarm drar igång. I lägenhet väcks man av barnaskrik i trapphuset, eller för att sommarjobbarna drar igång lövblåsar, gräsklippare och röjsågar samtidigt. Eller av att de egna barnen välter ut akvariet.

  Så ni går upp och städar. Påstå inget annat. Jag ser er nog. Även om ni kikar runt hörnet för att inte bli påkomna vet jag att ni dragit fram dammsugaren. Tvättat fönster. Beordrat sämre delar av familjen ut i garage och förråd för att slänga saker, nu igen. För ett par påsar till Återvinningscentralen eller Myrorna borde man ju kunna få ihop.

  Ha inte dåligt samvete för det. Det är mänskligt, med en liten övervikt för kvinnligt. Huvudsakligen beroende på att kvinnor inte kan se lika slöa ut som män. Nästan alla män kan inom tre sekunder förfalla likt en trött boxer, somna på golvet eller sittandes rakt upp och ner under ett samtal. Nästan inga kvinnor kan det, ni får skärpa er...
  Själv städar jag bokhyllor. Det är jag bra på. Det är också det som är min lilla hämnd på de som toalettstädar hemma hos mig. När jag kommer hem till dem brukar jag börja sortera deras bokhyllor. Jag avskyr när Wambaugh står till höger om Waugh, eller när jag mitt en Isfolket-svit hittar Årets Sport, julklappsboken 1979. Och jag markerar mitt missnöje med små muttranden.
  Jag har inte riktigt kommit till Hr Ehrenmarks stadie, där han rev ut en hel bokhylla, och satt i finkostymen och sorterade om alltihop, medan hans hustru skämdes så hon höll på att dö. Men jag har sympati för tanken...
  Därför sitter jag nu belåtet i ett tilltagande kaos av böcker som sakta sprider sig över sorteringsytan på golvet. Hittar sånt jag letat länge efter, hittar dubletter (med min bokköpartakt händer det alltsomoftast att jag redan har böcker jag får i present), fast bäst är när jag hittar oläst. Det händer nämligen. Dessutom hittar jag sånt som jag rimligen har snott av snälla människor, och lovar att snarast lämna tillbaka det. Tills nästa semester.
  För då måste jag städa bokhyllorna igen, sanna mina ord...
 

  

Näthatet två år efter Utøya...

 

Fick en fråga häromdagen, av en äldre kamrat, givetvis så där obevandrad i den digitala tidsåldern att han fortfarande skickar in sina räkningar med posten. Hur är det med det där näthatet? undrade han. Såhär två år efter Utøya?

  Och jag önskar att jag kunde säga att det blivit bättre, att galningarna krypit tillbaka under sina stenar.

  Men det är inte så.

  Inte heller kom Utøya att bli det grund på vilket den nationalistiska rörelsen i Skandinavien kantrade. Där deras anhängare, uppfödda på vulgärpropaganda och trötta på att inte ses, skulle vända sig från sina populistiska ledare, och återvända till sina likartade myspys-partier.
  På något alldeles otroligt sätt lyckades både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna komma undan. Nån gång i framtiden kommer Norge kanske att kunna se på Utøya med nån sorts neutrala glasögon, och anklaga de som bör anklagas, men i det gigantiska trauma som uppstod var det väl helt enkelt inte läge att attackera nån. Inte minst för att marginalisera Breivik, inte ge honom och hans idéer det utrymme han sökte.
  Man återgick till status quo. Läget före Utøya.

  I Sverige gjorde Sverigedemokraterna allting rätt (jag hör rykten om att de har de bästa medierådgivare som kan köpas för bruna pengar) och slapp också undan. Inte nånstans gjorde svenska journalister sitt jobb och avslöjade vilka som låg bakom olika stödgrupper för Breivik, eller ansträngde sig för att hitta de som driver och finansierar drivor med nationalistiska och högerextremistiska hemsidor. Förmodligen också för att Utøya var ett trauma också för oss.

  Att två år efteråt sätta på sig en strikt analyserande min och utan att falla i gråt över hemskheterna låter sig fortfarande inte göras.

  Inte heller orkar jag lyssna till ännu en som tjatar om hedersmord, bilbomber, stening eller Usama bin Laden, ifrån en horisont så horribelt fylld av dumhet att sommarkvällen nästan kväver mig. Istället stänger jag ner diskussionsforumet - som alltid berömt sig om att yttrandefriheten är helig, men där inlägg som avslöjade den senaste SD-toppen, raskt raderades.

  Inte orkar jag säga till honom att det är såna som han som ligger bakom Breivik. Inte en gång till. Inte orkar jag höra eller läsa ännu fler trådar om den feministiska dominansen i Sverige, om att man borde återinföra dödsstraff (gärna både offentligt och blodigt), eller ännu nån knäppgök som ondgör sig över homosexualitet och damfotboll i samma andetag.

  Ikväll orkar jag inte. Och inte i morgon. I morgon ska jag försöka förstå hur saker hänger ihop. Hur trettonåringarna kände sig när den muskulöse mannen i sin fejkpoliströja började skjuta. Hur en vuxen man kan bedöva sig för mänsklig gråt. Hur man kan hata så förbannat att man dödar.

  Och jag ska försöka förstå varför Utøya inte blev viktigare. För demokratin, för yttrandefriheten, för mänskligheten. Istället är det sida upp och sida med näthat, skrivet av hundratals, läst av tusentals. Utøya nämns inte alls - extremhögerns traditionella sätt att hantera obehagligheter.

  Tänd ett ljus den 22 juli. Tänk en tanke.

När extremhögern tog över folkbildningen

Nåt man måste berömma avgrundshögern för är hur de nått sina framgångar. Det är ingen tillfällighet nämligen. I själva verket är det en kombination av målsättningar, planering, genomförande och tålamod. I nån framtid skulle jag tro att vi kommer få se åtminstone en ganska klarsynt analys av hur det gått till, men tills dess får vi väl nöja oss med Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna, som trots en del brister faktiskt är rätt läsvärd (vilket jag givetvis skrivit om tidigare).

  Redan för sju år sen började jag böla om vänsterns frånvaro på nätet, och sen dess har jag bölat vidare, som en ensam elefant. Under tiden har jag sett hur vänstern ägnat sig åt att bygga upp nätverk, bygga hemsidor, starta bloggar samt skrika om att rasisterna dominerar i tidningarnas kommentarsfält. Men vara där själva? Nä.

  Det är ju så att extremhögern helt enkelt använde de medel som stod till buds. Precis på samma vis som vänster- och anarkiströrelser gjort i alla tider. Man ser efter vilka resurser man har, och sen anpassar man sin agitation efter det.
  Det kräver dock att man har övertygade och väl skolade anhängare. Är de inte övertygade, så övertygas de. Är de inte skolade, så ser man till att de skolas. Det är inte särskilt dyrt. Det kostar tid och energi, vilket också gör att frontfigurerna i såna här rörelser nästan alltid är ensamstående, bor i armod eller ihop, och alltid hänger med varandra. Det blir en inre cirkel, där man känner varandra utan och innan, där man är medveten om sina olika brister och förtjänster. precis som vilken som helst valfri vänstergrupp på ytterkanten på sextio- eller sjuttiotalet.

  Sen börjar man agitera.

  Förr i världen var det stenciler, affischer, väggklotter. I helt obegriplig mängd. En professor i journalistik sa en gång att om man bara skulle ha bedömt yttersta vänsterns storlek i Sverige efter hur mycket de lät eller sågs, så borde ha haft 25% i valen.
  Samma sak gäller extremhögern idag. De ligger i som bävrar. Inga lediga kvällar eller dagar där inte. Det finns alltid dekaler att smeta fast på bussen, eller ytterligare en Facebooksida att kapa. Är de bara ett par hundra kan de med lätthet låta som flera tusen - som en tystad, allt argare majoritet. Det handlar bara om vilja, och skolning.
  De bedriver studiecirklar - både i rent klassisk folkbildningsform, men också via nåt som närmast kan betraktas som öppna universitet på nätet. De har utbildning i debatteknik, och skapar lättillgängliga "faktabanker" på nätet. De arbetar med sökmotoroptimering, och de känner till begrepp som "ringar-på-vattnet".

  Framförallt har de identifierat olika begrepp som appellerar till potentiella sympatisörer. Det handlar om att banka in en känsla av att vara-de-enda-som-sett-ljuset, och om vulgärpropaganda. För att kunna göra detta skapar man flera olika plattformar. Dels legitima, snygga, klappa-små-barn-på-huvudet. Dels otäcka, exponerande, i många fall hatiska.

  Man identifierar sina mål. Man måste ha reella fiender, men också tänkbara framtida partners. Dessutom skadar det inte om man känner till begreppet entrism, för att kunna påverka inom befintliga, och ofta långt mer rumsrena nätverk. Sen måste man också kunna beskriva faktorer som skapar det egna mervärdet, i ytterhögerns fall tankar om nationalism, symboler. Här har man lyckats när det gäller till exempel det påstådda förbudet mot Nationalsången (vilket jag skrev om här, och som föranledde en väldig massa otryckbara, och därför opublicerade kommentarer), eller att det skulle vara fult att hissa svenska flaggan, vilket också är en modern myt. 

  Man är också snar att hitta bra ställen att manifestera på. Facebook och andra sociala medier är idealiska. Dels för att de i så stor utsträckning bygger på att människor är snälla, att de ofta blir så stora att det blir svårt att ha kontroll över, och emellanåt också en naiv tro på att anonymitet och yttrandefrihet hör ihop. Dessutom når de med lätthet stora grupper människor, och rätt vad det är är det nån stackars norrman som känner att "ÄNTLIGEN är det några som förstår mig".
  Just anonymiteten har gynnat extremhögern. Vilket jag skrev om här, när Svenskan gick i rasisternas fälla. Försvaret för anonymiteten har också gynnat extremhögern. Trots att det är något som de själva raskt skulle slå ner på, om de bara fick chansen.
  I takt med att ytterkantsrörelser växer kommer de också behöva hitta partners. Gärna internationellt, där de har starkare systerorganisationer. Gärna i länder som har mindre transparens, eller där man har stora, eller i varje fall större partier. Det betyder att man emellanåt kan få märkliga sängkamrater, men man måste minnas att saken alltid är större än medlen. Det är exempelvis därför nazistiska grupperingar kan söka samarbete med islamiska extremister, där bägge sidor förenas i sitt hat mot judar.
  Det betyder också att de blir experter på att nyttja "nyttiga idioter", människor som i egenskap av sin samhällsposition eller kändisskap lyfts fram som sanningssägare, trots att de knappt är medvetna om det.
  Men framförallt ser man till att bilda sina medlemmar. Man lär dem att sortera bort nyckelord, undvika att läsa sammanhängande analyser - sån skit ska du inte läsa, skrev en SD-man på ett närforum, det är bara PK-tjafs. Man lär dem entrismens grundläggande verktyg, man lär dem att vara trevliga och artiga, och omhändertagande. Det är inte konstigt att extremhögern ville arrangera medborgargarden under stenkastningen i våras - inte för att de en sekund verkligen tänkte skydda invandrare från andra invandrare; signalen var istället till upprörda bilägare i grannförorter. Om inte PK-Sverige vill skydda era bilar så kan vi göra det. Taktik.

  Det enda man saknar för att bli rejält stora är ett stöd av stor gammelmedia, vilket de har i Norge och Danmark och Storbritannien, eller i andra hand, en repressiv stat.

  Man måste vara klar över att deras framgångar bara sekundärt beror på arbetslöshet eller den borgerliga regeringens nedskärningar. I större utsträckning beror det på passivitet och bekvämlighet från de etablerade partierna, men allra mest beror det på att de är välorganiserade och målmedvetna. Dessutom menar jag att de bemöts kontraproduktivt. Jag tror inte vi vinner tillbaka väljare -för en icke föraktlig del av deras väljare har tidigare sympatiserat med andra partier - av någon sort genom att påstå att de är lurade eller korkade. Moderaternas framgångar började när de slutade påstå att en röst på socialdemokraterna var en röst på ett framtida kommunistiskt maktövertagande. Den typen av vulgärpropaganda har också försvunnit från Sverigedemokraternas officiella sidor. Givetvis medvetet.

  Vi kan inte tiga ihjäl dem, det är en taktik som var döfödd från början, därför att de har den moderna tekniken att lita till. Inte heller kan vi skrämma dem. Inte heller ska vi ställa upp på deras beskrivningar av världen. Men vi måste lyfta på arslet och börja göra vad de gör - nämligen prata med folk, istället för att bara prata med varandra.

 

Om hur man skulle kunna bemöta det här tänker jag skriva om i del två. Snart på en Utsikt nära dig.


Kommentarer mottages givetvis varmt. Även från meningsmotståndare. Däremot inte anonyma eller fejkade. Vill du kommentera och vara anonym går det givetvis bra, men skicka då med ett mess om vem du är och hur du kan identifieras. Thomas Karlsson, Uppsala, räcker inte.

 

 

 

..och sen flyttar de hemifrån...

 

Ibland, när jag är i butiken där Arvtagerskan jobbar, gömmer jag mig litegrann en stund och tjuvtittar på henne, när hon filéar fisk, skär upp smakbitar åt kunder. Hur hon tipsar nån som inte är så nöjd om nån annan ost, hur hon visar upp de perfekt skurna fiskarna på pappret. Samtidigt som hon svarar nån kund, käftar kamratligt med en kollega, och spanar över skocken med nummerlappar.
  Precis som det ska vara.

  Och ändå inte.
  Just idag, när Arvtagaren fortfarande sover som bergatrollet efter att ha mosat utomjordingar halva natten, är det ganska tomt. Ingen som vacklar upp med täcket, dråsar ned i TV-soffan, håret som en ovanligt vildvuxen rhododendron, och kräver att få åtminstone kaffe. Och därefter frukost. Sen gärna frukost igen, för vi är förtjusta i att äta frukost i familjen. Kanske läsa morgontidningen, kolla av mobilen, för att så småningom försvinna in i badrummet i en evighet.
  Och Arvtagaren bara sover.

  Ibland tycker jag livet går för fort. I synnerhet under långa sommarkvällar, när grannarna gått och lagt sig och jag ger mig på att sortera gamla foton. Det är den enda syssla som jag vet sammanfattar Sisyfos trälande med sin sten i modern tappning. Det tar aldrig slut...
  Inte blev det bättre med datorerna och digitalkamerorna.

 
  För er som inte minns det, barn, så var det så att en gång i världen, på typ yngre stenåldern som de vanvördiga barnen brukar säga, hade vi andra kameror, med pappersbilder. Innan dess fanns det andra sorters bilder, hällristningar (barnen igen), men se det minns inte jag. Däremot minns jag mina egna föräldrar sittandes i bränningar av osorterade bilder och negativ, ivrigt klistrande in i album. Ibland var de konstnärliga, och beskar bilderna, och sen skrev de med kulspetspenna små notationer.

  Vissa var så konstnärliga att de smyckade sina album, med bokmärken, biljetter och annat (Barnen: Scrapbooking!!!), men i vårt residens räckte det med att man skulle försöka komma ihåg när olika bilder var tagna. För saker skulle hamna i rätt ordning i albumet.
  Ibland var det så rörigt med när och var att det krävdes samtal till andra släktingar, om när och var, och de där samtalen drog alltid ut på tiden, vilket kunde leda till att Stamfadern vid ett tillfälle var tvungen att ringa upp sin syster, min faster, igen för att fråga om just detta en gång till, när och var. Informationen hade väl försvunnit i tidvattenvågen av annan nödvändig information...
  Hos andra familjer gick man tydligen över till plastfickor, där man tryckte in bilderna, men det tyckte jag var fusk. Dels för att det gick snabbt, och inte alls var så trivsamt, dels för att de borde, men nästan aldrig gjorde, ha skrivit på baksidan av Instamaticbilden, om vem och var. Och sen satt man där med nån kompis och glodde på bilder från en oerhört ointressant Ölandsresa med husvagn, där det enda nöjet låg i att folk inte såg kloka ut.
  För med papperskopiorna kunde man inte sortera bort bilder där man såg galen ut. Eller om det nu var så man såg ut. I våra egna album finnes det rader med bilder av mig själv där jag ser ut som antingen en seriemördare, eller som nån som mor och far uppbar omsorgsbidrag för. Märkligt nog ser min mamma alltid ut som en dröm, vilket kan ha att göra med att det alltid var hon som hämtade ut bilderna från fotoaffären.
  En gång följde jag med en tjejkompis som skulle hämta semesterbilder, och redan i affären ryckte hon raskt bort de på henne själv som inte föll henne i smaken. Och dessutom nån ovanligt snygg bild på lillsyrran. Syskon...
  I dagens bildvärld får det ju inte finnas misslyckade bilder. Tar man en bild ska objektet genast recensera den, och sen får man ta om och om och om. Tills det finns en makalöst bra bild av nån ovanligt snygg och vältränad person, som inte alls liknar honom. Då är han nöjd. Jag har själv råkat ut för att ha lagt upp en bild nånstans på ett sällskap, och en kvinna i mogen ålder messade direkt: "INTE OK!"

  Men det är inget nytt. På en fest i min ungdom kom jag på en redaktör-som vill-vara-anonym, med att riva ut bilder ur ett av mina album. Hon såg inte klok ut, tyckte hon. Jag tyckte hon var söt, för just då var hon det sötaste jag visste, men vad viktigare var att alla andra på bilden såg bra ut. Det slutade med att hon letade efter en tuschpenna för att kryssa över sitt eget ansikte, medan jag gömde albumet. Det slutade med att jag la ner det i förrådet...
  Tyvärr hade jag inte skrivit vare sig namn eller plats i albumet, och idag är tre av personerna på just den bilden totalt okända för mig. Så kan det gå.

  Alltså sorterar jag bilder på datorn idag. Och det är mängder. Inte har jag sorterat dem i snygga mappar heller, utan jag har 4587 objekt liggande i en mapp som fantasirikt nog heter Bilder. Det är precis som när mina föräldrar skulle sätta in bilder. Var och när och vem???

  Men så fastnar man. Resor, jobb, ungarna. Det är när jag ser bilderna på di små som jag saknar dem. Det känns ju som det var igår, och det kan ju ha att göra med att bilderna är hyfsat bra. Om jag tittar på mina egna foton från Den Yngre Stenåldern är de gryniga, smått gulnade. Så är inte fallet med de där bilderna från 90-talet.
  Vissa foton är så påtagliga att jag kan känna dem. Lukter och ljud kommer tillbaka. Snabba barnfötter i vardagsrummet, leksaker överallt - inklusive legobitar; det ABSOLUT mest smärtsamma att trampa på när man ska upp nån natt - kvillrande skratt. Nån som inte kan prata rent, nån som pratar hela tiden.

  Det är långt från den glada bebisen som skrattade hela tiden, till den slanka blondinen i delikatessen. Hon som kan hålla tio beställningar i huvudet samtidigt, prata med fem kunder och ändå se ut som en solstråle. Eller från den bestämde gossen i barnstolen som INTE skulle äta upp, till den sjusovande monsterdödaren.

  Hon flyttade hemifrån lika självklart som med allt annat. Nu får jag ett sms ibland, och vi tränar ihop, men jag vet väldigt lite om hennes liv. Hon mår bra, säger hon. Hon är vuxen, jag litar på henne. Och hon berättar ju när hon ska åka utomlands eller gå på konsert i varje fall. Så man slipper se på Facebook att hon är i Japan, vilket en kompis drabbades av.
 
  Men det är när jag sorterar bilder som jag upptäcker att tiden går. Nån sa nån gång att när han tittade i fotoalbum "såg han hur barnen blev vackrare och vackrare, medan han själv kunde beskåda sitt tilltagande förfall ". För min generation har så svårt att hantera åldrandet - titta, nu är jag där igen, vafan är det med mig i år? Men det blir ju aldrig så påtagligt som när man sorterar bilder.

  Dessutom behöver jag nog hjälp med att sortera bilderna. Jag minns aldrig när Barnens Ömma Moder hade en annan frisyr, eller när vi reste till Grekland, eller om vi såg tigrarna eller gasellerna först på Kolmården. Eller vilken jävla födelsedag det var när kusinerna i flera falska stämmor sjöng en hyllningssång till nån matriark. Eller vem av lumparkompisarna som hade mustasch, eller vad den elake fanjunkaren egentligen hette. Eller vilka de tre trötta fetknopparna i en tidsenlig hörnsoffa var? Eller vem som satt innerst vid fönstret på det där bygget på Gärdet?

  Jag får nog väcka Arvtagaren så får han hjälpa mig. Sen ska jag låsa in honom, så han inte också flyttar hemifrån...





Mera:
 Fyra av tio svenskar skulle kunna tänka sig att springa in i ett brinnande hus för att rädda sina foton

Fotografin historia





   

 

 

Semesterångest

 


Jag minns min barndoms semesterveckor i ett soligt töcken. Hur föräldrarna packade kvällen innan, stora väskor, banankartonger med cornflakes och annat ätbart (efter flera års semestrande på medeltidsön visste de att priserna var hutlösa, och att ju mer man fick med sig av blöjor och snabbmakaroner, desto mer kunde man spendera på Storstrutar på stranden), letade sommarskor och provade badbyxor (alltid urvuxna) och höll isär syskonen som givetvis använde den uppskruvade stämningen till att slåss.
  Och därefter vältes vi ur våra sängar i svinottan, packades in i den knökfulla SAAB96Kombin - vadå säkerhetsbälten eller krockkuddar? - och därefter dammade vi iväg mot ett Nynäshamn, lika avlägset som utlandet. Vi skulle vara ute i god tid, vilket vi alltid var. Typ först på en mycket ödslig parkeringsplats vid färjan där det fanns ABSOLUT inget att göra, förutom att gå för nära kajkanten. Vilket alltid oroade en medhavd mormor, glömd under kuddar och täcken, och matsäckskorgar som skulle avätas på färjan. För det var dyrt att utspisa en stor barnfamilj på båten redan på den tiden..

  I efterhand såhär inser jag hur mycket planering de här återkommande resorna över ett soligt Östersjön måste ha inneburit. Allt från att leta ledig stuga eller rum, vilket innebar att övernyttja bekanta eller köpa särskilda tidningar (ty detta var före den digitala tidsåldern, barn), boka plats på färjan, ordna med blomvattning och att nån plockade undan ankommande post. Samt matinköp, tvättstuga, och allt det där andra som man pysslar med när man ska ta det lugnt.

  Allt detta för att under två, kanske tre veckor, njuta av en på den tiden hyfsat exklusiv ö, där det fanns lanthandlar och bondgårdar och folk som pratade ett utländskt språk. Dessutom fanns det möjlighet att via portabel TV få in sändningar på ryska, mycket gryniga, vilket innebar att Stamfadern under Dag I ägnade sig åt att klättra på tak och i träd med en antenn, till stor glädje för de som hyrde ut.
  Sen badade vi, mycket, och lärde oss att om man passerade det illaluktande stråket av sleke (tång) närmast stranden, behövde man bara gå sjuhundra meter innan vattnet gick över knäna. För så var det på Gotland. När regnet kom fanns det alltid ett öppet bybibliotek där vi lånade upp vad som fanns, även en del så rasistiskt och fördomsfullt att det bara kunde finnas på landsbygden. Vi hade medhavt lego, som di små kunde leka med. Samt givetvis bollar och tennisracketar för de i familjen som gillade sånt.

  Som barn till människor med ett genuint kulturhistoriskt intresse drogs vi också runt till alla avlägsna hörn av ön, för att bese kyrkor (nästan alla), raukar och fornlämningar. Samt badstränder.
  Detta pågick tills jag blev stor nog att försvara mig, och därefter tunnade resorna till ön av. Nu åker jag dit för att besöka en därstädes boende bror, och det är inte samma sak.



  Jag tänker på detta när folk frågar vad jag ska göra på semestern. Men innan man hinner svara har de själva, lite för ivrigt, berättat att de ska hyra stuga på Västkusten, eller segla, eller bilsemestra i Europa. Och DET SKA BLI SÅ HÄRLIGT!
  Instängda på minimal yta med familjen i två veckor? Skulle inte tro det. Men lev med er semesterångest, gör det bara.

  Själv ska jag inte göra nånting på semestern. Inte vad jag vet i varje fall. Jag har bara två primära mål - att vila och läsa. För att det där med att uppleva saker har jag lessnat på. Likaså sol. Kollegan sa, sista dagen, att nu skulle han stanna inne en vecka. Dra ner persiennerna och glo på mängder med TV. Bara för att han kunde. Sen - kanske - skulle han klippa gräsmattan.
  Jag får fyra sammanhängande veckor i år. Det hör inte till vanligheterna. Annars brukar det vara minst ett jobbavbrott i rutinen, precis sådär att jag återgår till att vakna übertidigt. Dessutom är det första året när jag inte behöver blanda in nån av Arvtagarna, ty de jobbar bägge två. Den ena far dessutom runt som en skottspole till exotiska platser, så hon behöver inte mer, och den andre är så sparsam att man undrar var han ärvt det ifrån?

  Vid några tillfällen har jag charterrest. Inklämd i en trång stol, med skrikande bebisar och minst ett redan-partajande-gäng, som springer fram och tillbaka och bråkar med besättningen när de ska in på toaletten, pojke och flicka... Och det är ungefär samma sak överallt. Likadana illa byggda hotell, samma blå poolvatten, samma snikna solstolsuthyrare, samma påträngande gatumånglare, och samma tyskar-ryssar-sönderbrända engelsmän. Läskedrycker med HELT otänkbara mängder kemikalier, och maträtter med tveksamt innehåll.
  Och då pratar vi bara de kända semestermålen. Jag är gudskelov för gammal för att drivas av den där desperata jakten på "orört". Vi hade tågluffningen till det - när folk kom bort i Asien eller blev rånade i Sydamerika. Att idag fräsa omkring som en galning i Egeiska övärlden på jakt efter en orörd strand är smått patetiskt - den där perfekta stranden visar sig alltid vara tillhåll för Feta Tyska Nudisters Orgieförening. Att leta äventyr i Amazonas djungler eller vid burmesiska gränsen är bara knäppt. Och en weekend i Kabul eller Baghdad kan bli längre än man tror.

  Nä, hemma är nog bäst. Våldsgästa nån stackars kamrat med egen stuga. Om inte kamraten ringer mig, och bjuder in till ett par dar med sol och bad och lite fiske; för att avsluta med "...och sen, om du har en cirkelsåg att ta med..."
  Då vet man varför folk tycker det är så bra att ha en byggnadsarbetare i bekantskapskretsen. Men inte ens det ska jag göra i sommar. Inte byta fönster, skruva trall eller "bara" bygga en altan.

  Nä, jag ska turista i min egen stad. Det finns mängder med intressanta små ställen att besöka, restauranger att äta sig genom, antikvariat och loppisar att snoka sig fram i. Jag kanske går på Vasamuséet - där jag som alla andra infödda inte varit sen mellanstadiet - eller besöker Skansen, som kan vara trevligt utan svettiga småbarn i släptåg. Dessutom är jag barnsligt förtjust i att åka buss och tåg, och då menar jag inte de där snabba som tar en dit man ska på nån halvtimme.

  Jag vill åka glesbygdståg och landsortsbuss. Lite grann minnas de där bussarna i min barndom där man hängde cyklarna på grillen, och lade koffertar på taket. Där tanterna på bussen ivrigt turades om att berätta var busstorget i Eskilstuna var, eftersom det kanske kunde undgå ett stackars barn från storstaden.
Eller se nån del av konungariket som jag inte besökt - och det är avsevärda delar som klarat sig hitintills. Området norr om Sveg - ungefär - är en nästan okänd del av Sverige, för mig och många andra. Men så är också fallet med Skåne. Från Skåne är dessutom inte steget långt till ett Danmark, där en av De Ohyggligt Begåvade Systrarna bor.

  Men först ska vi slöa en vecka.

 Utan semesterångest.


Läs mer om semestern här

 

Dagens horoskop

Hemligheten med skriva ett framgångsrikt horoskop är att det ska vara handfast och verkligt. Inte nåt trams om att "träffa en mörk främling" eller "du ska snart ge dig ut på en oväntad resa..."
  I synnerhet behövs det här för medelålders män och kvinnor, utan hopp, som vet att man måste ta hand om både sina egna föräldrar och sina osjälvständiga barn när man själv blir pensionär.

So here we go


Väduren (21/3 - 19/4)  Gå inte ut idag. Drick två glas vin istället och titta på TV

Oxen (20/4 - 20/5) Undvik att bli överkörd idag. Skäll ut ungarna. Flirta med grannen.

Tvillingarna (21/5 - 21/6) Undvik sex med främlingar idag. Ring din mamma, eller nån annan, och berätta att du ska ha barn. Igen.

Kräftan (22/6 - 22/7) Städa toaletten. OCH bakom toastolen. Tillbringa därefter dagen vid datorn.

Lejonet (23/7 - 22/8) Köp inga segelbåtar idag. Ta fram veckans sommarlovsBillyPizza från frysen

Jungfrun (23/8 - 22/9) Skriv en insändare till Dagens Nyheter och gnäll på dålig svenska. Stava fel. SMSa din kompis och berätta att nån gammal högstadiekärlek dött.

Vågen (23/9 - 22/10) Gräla med ditt ex om nån ful vas som bägge vill ha. Påminn han/henne om att du aldrig fick orgasm när ni var ihop. Övervattna blommorna

Skorpionen (23/10 - 21/11) Ta en promenad i skogen. Försök tända eld nånstans, så det händer något. Träffar du en lösspingande hund så lägg dig ner och gallskrik att du blivit biten

Skytten (22/11 - 21/12) Res inte nånstans. Inte på hela sommaren. Köp burkmat och minera dörrarna. Och konvertera. Sänker värdet på grannarnas bostadsrätter.

Stenbocken (22/12 - 19/1) Våga säga till din uppblåsta granne att hon skriver skitdåliga deckare, och att hennes framgång beror på att hon ligger med recensenter.

Vattumannen (20/1 - 18/2) Laga söndagsmiddag Per Morberg-style, med flottigt hår och snor i maten. Se till att barnen ser det. Agera slampigt på grannarnas lägenhetsvisning.

Fiskarna (19/2 - 20/3) Packa väskan åt din artonåring och ställ den utanför ytterdörren. SEN kan ni diskutera vad en artonåring ska göra hemma. Lägg fram broschyrer om fiskrensning i Norge. Be din pappa berätta om hur det var när HAN var liten.


Ungefär så. Söndagarna är för bra för att slösas bort

När Almedalen tog död på det demokratiska samtalet...

 

Det finns en del uttryck som jag avskyr. De är så utstuderat utstuderade (jojomän!) att de bara inte går att luras av. Ofta ska de innehålla ord som möten, utveckling, demokrati, samtal, lyssnande, klokt och tydligt.
  De är nyspråk, och det ska det också kallas. De blir snabbt populära i kretsar som träffar varandra lite för ofta, även om de i sina träffar oftast hamnar på kant med varandra. Andra såna ord vi minns är "det internationella samfundet", "konvergens" och "ömsesidig respekt" (med instoppande av valfritt "människovärde", "kvinnor", "barn eller "mänskliga rättigheter":

  Fast det var ett stickspår, där den glade amatör-etymologen i mig gärna hamnar.

  Det här ska handla om den skada Karnevalen i Almedalen gör. Det betyder att jag måste kacka i eget bo, men jag ska försöka få ihop det i slutänden.

  Först några ord om Almedalen, för trots vad alla mina politiska vänner än tror, är det en interrgrej för oss som gillar politik och läser ledar- och kultursidor. Och jag skojar inte - en snabb, givetvis ovetenskaplig enkät i bekantskapskretsen visade en förfärande okunskap om vad Almedalen är. Förfärande för att JAG tydligen inte satt de spår i umgängeskretsen som jag gärna vill inbilla mig.

  Det här är Almedalen, eller Almedalsveckan, som det egentligen heter. Och jag var med, mycket tidigt. Tagen dit av politiskt engagerade föräldrar, för att lyssna på Olof Palme. Därefter har det skett en del.
  Idag är det - om man vill vara snäll - en veckas lek och bus om hyfsat allvarliga ting. Vill man vara elak kan man säga att det är vecka då människor med makt kan knäcka en pava vin ihop utan att störas nämnvärt av den obildade pöbeln.
  Detta kan jag säga därför att jag varit med. Sovandes i svindyra uthyrningsrum - Almedalsveckan ger oändliga intäkter till den fattiga ön - på golvet i en husvagn som var ett ärende för hälsovårdsnämnden, i tält i regn, samt i en barnsäng. Men vartefter har intresset falnat - inte minst för att det är så förutsägbart. Inte minst för att "vanligt folk" skyr ön denna vecka. Just de som av alla kommer att omhuldas under sagda vecka.

  Alla organisationer med minsta självaktning är där, alla medier, alla partier, alla fackförbund. Det är kort sagt som en mässa för vilken bransch som helst. Skillnaden är att det handlar om vår framtid. Och därför är den, eller borde vara, viktig.

  Planeringen för årets Almedalsvecka började redan direkt när man packade ner förra årets kampanjmaterial. Hyra rum, ordna transporter, ragga intressanta personer - för det handlar om att synas. I dag finns det PR-byråer som drar in en lejonpart av årets budget på att arrangera mingel, roséutskänkning och seminarier åt valfri organisation, där det ständiga mantrat är "vi MÅSTE vara där".

  Själv har jag klivit runt i gigantiska utställningar om Svensk Energi, där jag varit enda besökaren, smått jagad av ivriga värdinnor i käcka tröjor. Dock inte gotländskor, för "det begriper ju inte fan vad de säger" som en PR-man med skånsk bakgrund uttryckte det. Istället var det givetvis personal från respektive kraftföretag som fick åka till Gotland en vecka. Jag har varit den enda besökaren hos Friskolorna, ABF, Volvo samt Färöarnas Turistråd. För att nämna några.

  De som är där är alltid också kraftigt sysselsatta med att försvara sitt deltagande. Det finns barometrar för att mäta framgången, man har debattinlägg liggande på hög, där Aftonbladet Debatt, DN Debatt och SvD Debatt ger highfive och champagne. Sen finns det en fallande skala, där landsortsbladen kommer längst ner, utom när det är glesbygdsfrågor. För de kommer med bagage från Västerbottens inland och nedläggningshotade orter i Bergslagen. Sanna mina ord.

  Men alla MÅSTE vara där. Tydligen. Det är ett påstående som numera är upphöjt till sanning. Och för att rättfärdiga detta sitt deltagande morrar man om "det demokratiska samtalet", och "möten med människor", samt "visa sig i verkligheten..."

 Såpass.

  Jag vill nog påstå att det är vecka där politiska faghags får sitt lystmäte, där man kan se ledarskribenter dricka för mycket vin, se ungdomsklubbister av HELT olika politiska kulörer ha märkliga förehavanden, och där mycket av veckan handlar om vem som vinner en allsångs- eller DJ-tävling.

  Missförstå mig rätt, det är helt OK att man har en politisk karneval, som dessutom löper i det klassiska svenska spåret som innebär att alla skenar åt samma håll, och att företeelsen så småningom drabbas av elefantiasis och självdör, likt vilken Vattenfestival eller Rockhändelse som helst.
  Men det är inte OK att påstå att det är en demokratisk mötesplats. För det är det inte.

  Väljare är jobbiga. I synnerhet om - när - de inte kan någonting. Och min personliga erfarenhet (det är min blogg och jag skriver vad jag vill) är att snart trettio år av fördummande TV och tidningar, i kombination med sociala nedskärningar, har gett oss väljare som börjar på en lägre nivå än väljaren gjorde för trettiofem år sen. Typ.
  I det läget satsar viktiga institutioner och organisationer - folkrörelser! - stora pengar på att informera de redan informerade. För det är vad som händer i Almedalen. Vi pratar många miljoner som satsas på glest besökta tält och seminarier, och som kommer de till godo som ändå kommer att rösta. påverka, ha en åsikt.
  Det är märkligt.
  Än märkligare är att det i mitt eget flöde på Facebook - ni som inte har Facebook får skylla er själva om ni inte fattar - kommer åtskilliga av de som nu tillbringar en vecka på Gotland, att om en vecka skriva att "de är så trötta" och att "nu ska det bli skönt med semester..."
  När de borde vara precis fulltaggade och fyllda med energi, redo att gå ut och berätta om Det Verkliga Sverige för de som behöver höra det. Istället tar de ledigt och begriper inte varför de politiska partierna minskar, varför dumheten sprider ut sig och varför så mycket numera bestäms utanför de demokratiska församlingarna.

  Nä, jag vill inte stoppa Almedalen. Men det får inte bara vara Almedalen. De som har ansvaret för det är inte sluga reklammakare, utan det är politikerna själva. Och jag känner politiker som struntar i Almedalen, som säger att det finns andra tummelplatser för att möta lobbyisterna. För det demokratiska samtalet är för viktigt för att bara höras i Almedalen.

Jag har tappat rösten och fyllt år

  Det är bara att erkänna. Jag låter som en korsning mellan Vincent Price och en gosse i målbrottet. Katten tittar föraktfullt på mig och barnen flinar. Runt om mig kommer många med förvånansvärt spydiga kommentarer som alla syftar till att jag tydligen pratar mycket.

Moi????

Det har jag fått höra sen jag var liten. För det hemskaste man kunde göra när man var liten - eller stor, eller till och med femtioett, vilket är vad jag fyllde - är att prata för mycket. Det är värre än att slå ihjäl någon eller bedra eller smuggla vapen till talibanerna. Bara man inte pratar för mycket.

  Detta innebär att jag nu sitter tyst, på order av kunniga människor. Det är inte särskilt svårt. Det är ju inte så att jag går omkring och pratar hejdlöst för mig själv annars. Annat än att jag börjar dra mig med vissa egenartade drag som förmodligen är åldersrelaterade och som mina barn ber till Gud om att inte ärva, som att tanklöst sjunga med i musiken jag har i hörlurarna.
  I det läget säger Arvtagaren till sina vänner att han är adopterad...

  Det här inträffade givetvis när jag fyllde år, vilket innebar att jag vårdade den arma kroppen istället för att begå medelålders synder på stan. Men det innebar också att jag funderat över det här med åldrandet och vad det är. För idag är jag äldre än vad de flesta män blev för hundra år sen. Och jag känner mig löjligt frisk och pigg.

  Fast inte på morgnarna - då är kroppen mer medelålders än annars, vilket är en underskattad och föga uppskattad bonus som män får. Det sker givetvis för kvinnor också. Men att vakna innebär en massa knakande och brakande och fötterna bränner som eld, medan man river ner persiennsmöret, trampar på katten och vacklar in på toaletten. Där många män redan hunnit vara minst en gång under natten.

  Dessutom snarkas det. Påstås det. Givetvis enbart män - vi som upplevt ett militärtält vet att män snarkar. Men att påstå att en kvinna gör det är att be om trubbel. Det är ungefär lika illa som att säga att en kvinna fiser i sovrummet - de blir högröda i ansiktet och förnekar det. Eftersom man oftast bara är två där, och jag är en, och det hörs när jag fiser - fishumor är en populär manlig gren, oftast förstärkt av bjudningar med manlig mat; ärtsoppa, chili con carne och smaksatta chips - så undrar jag då vem som lagt av rökaren.
  Sånt skapar spänning i relationer, har jag lärt mig.

  Men just nu är jag tyst. Jag är rätt ofta tyst. Däremot säger jag vad jag tycker, och detta med besked, vilket tydligen tycks vara en av orsakerna till varför man betraktas som en pratkvarn. För så är det - i synnerhet av andra pratkvarnar. Ju mer jag tänker efter är det nästan bara andra pratsamma människor som har synpunkter på när andra pratar.
  Sen har vi ju de som hört, hur vet jag inte, att jag har talförbud, och därför ringer för att visa sitt deltagande. Inte nog med att jag bara grymtar fram ljud, som egentligen borde få dem att ringa nästa samtal till polisen eftersom det är uppenbart att jag är försedd med munkavle - dessutom är jag usel på att prata i telefon. Och det är faktiskt sant. Jag är schablonen av män som pratar i telefon - man säger hej, vad man vill, säger hejdå och lägger på.

  Utan att vara för schablonig - men det är ju faktiskt min blogg, jag är sjuk och har fyllt år i tystnad - törs jag säga att de kvinnor jag träffat på genom åren, varit långt mer telefonpratiga än någon man jag känner. Vilket säkert kan ha ändrats sen man uppfann telefonen, men faktum är att grabbarna som uppfann telefonen var helt lyriska när de upptäckte hur mycket kvinnor gillade att prata med sina vänner. Rent ovetenskapligt kan jag säga att det är precis så det ser ut när jag går på stan - det är fler kvinnor än män som pratar i sin mobiltelefon, medan männen ägnar sig åt att titta på kvinnorna och gå in i lyktstolpar.

  För att inte tala om varför kvinnor alltid blir så överraskade av att de ska BETALA i affären. Och först när alla varorna passerat genom kassörskans händer och slutsumman står i displayen, så kommer de på att de måste betala också. Alltså klämmer de fast mobilen mot örat och börjar rota i en jätteväska efter en plånbok som är stor som en amerikakoffert efter pengar. Istället hittar de alltid kvitton - enorma mängder! - från förra året på 19 spänn från Ur&Penn, de numera vuxna barnens sjukvårdsbrickor, huvudvärkstabletter och kallelsen till mammografin. Medan de fortsätter prata i telefon.

 Alltså är jag tyst.

 Annars är det inget fel att bli äldre. För jag har inget mot att bli äldre, det är gammal jag inte vill bli. Och i min egen generation är jag inte gammal. Det är bara de unga som tycker att vi äldre är gamla, och det SKA de tycka. På samma vis som jag ska tycka att de slarvar bort sin ungdom med att lyssna på musik som görs av datorer, titta på film som görs av datorer och kommunicera med varandra med datorer.
  Därför är jag lite vaksam för vissa begynnande karaktärsdrag - som att alltid inleda meningar med "på den tiden" eller "jag minns ett bygge 1989" eller "jag jobbade en gång med en kille, han e dö nu", eller att göra ljud när jag sätter mig, reser mig eller böjer mig framåt. Att håret ramlar av på vissa ställen, men växer som ogräs på andra kan jag inte göra något åt, men att hålla tillbaka midjemåttet för att slippa använda loafers är inte så svårt. Däremot är det jobbigt att kolla tjejfilmer och plötsligt böla som på en muslimsk begravning åt oerhört förväntade och illa skådespelade saker, typ "Snuffe gav sitt liv för att rädda er ur eldhavet" eller "Jag förstår nu att jag älskar dig trots att HON DEN ANDRA både var rikare och hade större bröst..."

  Dock märker jag att jag helt plötsligt börjar bli intresserad av vad det blev av folk - gamla klasskamrater, bekanta, vänner, grannar. Helt plötsligt förstår jag varför norrlänningar i förskingringen blir prenumeranter på uppväxtortens hembygdsblad, eller köper Norrländska Socialdemokraten och börjar med dödsannonserna (och ni blir ALDRIG Stockholmare, hur gärna ni vill). Helt plötsligt kollar man upp gamla vänner och sen sitter vi och diskuterar lärare och lokala fyllon.

  Men ålder diskuterar vi sällan. Ändå blir det fler begravningar än bröllop numera, och var och varannan har mediciner mot värk eller värre. Fast vi ser ju så unga ut.

 Och att då låta som man var i målbrottet är inte så illa...

 

 

 

Om Akrobaten, Farsan med fötterna, Frasse Puckel och Svarte Peder

  Emellanåt händer det att jag förirrar mig in på antikvariat. Ja, "emellanåt" är väl i lindrigaste laget måste jag nog erkänna, men vissa besök är mer givande än andra. Häromsistens trampade jag in på Adertons vid Odenplan, för att förköpa mig en smula. Och jag säger förköpa med stolthet.
Och precis när jag skulle lämna butiken låg den där, Sigurd Erixons skrift om Stockholms Hamnarbetare, att inköpa för femton spänn. Det var för bra för att motstå.

  Egentligen är fackföreningarnas historia för jävla illa dokumenterad, ofta bara ihopdragen med gamla protokoll, minnen från skumögda pionjärer - alltid lika måna om att skönmåla sig själva, och svärta ner äreminnet av ovänner - och förbundstidningar. Alltsomoftast också illa skriven - vi har inom Byggnads ett eget praktexempel i form av Stockholms Byggnadsarbetares historia, fram till 1985. Makalöst trist och värd att samla damm, även om den när den kom givetvis togs emot med öppna armar av de som hade beställt den.
  För problemet är att förbundens historia oftast blir minnena från de som var allra närmast makten.

  Så icke i Stockholms Hamnarbetares historia. För den handlar om arbetet, och om arbetarna. Hur de levde, slogs, bodde, föddes och dog, strejkade och söp. Vilket gör att den fortfarande idag är läsvärd.

  Inte minst beskriver professor Erixon minutiöst hur arbetet lades upp - och för en annan, med vaga minne av en levande Stadsgårdskaj med stora båtar, jättekranar och myller av folk, blir det genast intressantare. För hur många av oss vet egentligen vad en sumprunkare var? Eller skillnaden mellan hamnbusar och hamnarbetare? Vem vet vad en hamnsjåare egentligen var? Eller vem som var en Koling?

  Själv hade jag ingen aning om hur man lossade eller lastade ett tegelfartyg - men det var en långt mer intrikat syssla än man kunde tro. Det var för övrigt i stort sett alla hamnarbetarens göromål, på precis samma sätt som det också var ett ohyggligt tungt arbete. Att lossa en "sandkil", dvs lasten i en sandbåt, var ett enmansjobb. Att med skyffel och skottkärra förflytta 10-12 kubik sand från båtens lastrum till högar vid kajkanten. På 5-6 timmar, noterar Erixon oberört.
 "Trots kajens låghet var stigningen från skutan i land vid början av en lossning i allmänhet tämligen brant, och det fordrades både stor styrka och skicklighet för att få sanden i land. För detta ändamål begagnades en skottkärra, som kördes på den smala och branta planka som tjänade till landgång. För att få bättre balans och kraft brukade sandlossarna förse sig med en sele, som gick över axlarna, runt halsen, och ned till skalmarna på skottkärran"

  Det fanns en stark tradition hos hamnarbetarna, där man med underklassens obönhörlighet slog ner på alla som försökte sig komma förbi på den sociala skalan. Det fanns starka skråtraditioner hos vissa lag, packhuskarlar, järnbärare - medan det hos de allra längst ner, hamnbusarna (jo, de beskrivs så) mest handlade om daglöning för att få pengar till brännvin och tobak.
Det är ju så här en historik över yrken ska se ut - så var är Byggnads egen historia? Den som inte handlar om avtal, lönerörelser eller styrelseuppdrag? Hur gick det till när man valvade traditionellt? Vad är turkar och kofittor? Dymlingar? Hur såg ackord och förtjänst ut? Vem var lagbas? Hur valdes han?

  Och sen alla de andra sakerna - hur de åt, bytte om, bodde, reste. Det som vi får reda på i boken om Stockholms hamnarbetare. Att de åt på krogar som hette Masis Knosis (i korsningen Kocksgatan/ Renstiernas Gatan), Fläskoset eller Sprutmojet (som låg på Davidsgatan). Att de tydligen hängde ihop med tobaksarbeterskor eller flickor från Barnängens bomullsspinneri.

  Jag vill veta att de rökte - schangdeluppe och Gefle vapen - att tuggtobaken tillverkades av Hellgrens i Stockholm och kostade 8 öre för enkel fläta och 16 för en dubbel.

  De hette dessutom saker - och jag har vetskap om att professor Erixon har censurerat en del bland smeknamnen. När den här boken kom på 40-talet var det inte riktigt rumsrent att skriva ut könsord, även om de var smeknamn.
  På samma vis saknar jag smeknamnen i mitt eget arbetsliv. Det är en stor förändring bara på tjugo år - jag minns arbetsplatser där knappt nån kallades för sitt riktiga namn, medan man idag får en högdragen blick från en lärling om man råkar kalla honom Jolle. Mitt namn är Joel....

  Så var är den RIKTIGA historien om Stockholms Byggnadsarbetare? Om de som frös och svalt, och som lyft vårt arbete? Om lagen och ackordet och storbyggena?

Vi får nästan skriva en motion om det här....



Det bästa av allt är att boken om Stockholms Hamnarbetare kan läsas digitalt, alldeles gratis. Klicka bara här


Akrobaten var stockholmare. Han slog volter när han hade fått sprit i sig.
Farsan med fötterna var skaraborgare, hade förfrusit fötterna och hade specialtillverkade skor.
Frasse Puckel, eller Puckeln, hette Fransson och var puckelryggig. Han var lajdare och hade hand om lossningen av svinlasterna, som kommo till staden.
Svarte Peder var från Afrika och spannmålsbärare. Han gifte sig med en svenska. Hon härstammade från Öland, och bakade kroppkakor, vilka såldes till hamnsjåarna för fem öre styck...





 

Ny krönika hos Arbetarskydd!!

  Om vikten av att inte alltid släpa med sig jobbet hem

Du kan läsa den genom att klicka här!

Älskar vi våra ungar till apati?

 



Kompisen har problem med sin grabb. De "kan inte snacka med varandra längre". Inget konstigt med det - det där händer oss alla. Men den här grabben hittar på dumma saker också, vilket fått både skola och andra myndigheter att gå i taket. Han leker nån sorts fight club, kommer hem med sönderslaget ansikte, skiter i plugget, försvinner ut i riket på hemliga övningar - vilket brukar sammanfalla med rubriker i tidningarna om fotbollshuliganer och bråk. Hemmavid sover han mest och går till skolan precis sådär mycket att CSN-pengarna inte försvinner.
  Och hans stackars föräldrar sitter där i radhusidyllen och undrar vad de har gjort för fel. För de har två äldre ungar, som minsann visade framfötterna tidigt, och som nu går från klarhet till klarhet i yrkesliv och högre studier. De vill nåt med sina liv - lillebror bara tittar på sin ängslige fader och muttrar att "han inte vet ett skit..."
  Förmodligen kommer han hoppa av gymnasiet, men vad kan han då göra? För med hans egna ord "finns det ju inte ett skit att jobba med". Och han är trött på att "bli behandlad som ett barn". Att våga säga till denne sjuttonåring, som är större än sina föräldrar, att han tydligen fortfarande är "ett barn" i lagens mening, är att kliva ut på minerad mark. Vilket minst en lärare fått uppleva ytterst påtagligt.

 Och jag fick givetvis frågan om inte jag kunde skaffa ett byggjobb åt honom - helt i enlighet med den rätt tröttsamma föreställningen att hårt arbete är bra mot uppkäftighet. Vilket det kanske är - utan att ha några siffror tror jag att andelen före detta bråkstakar är större i en byggbod än i fikarummet hos en aktiemäklarfirma. Men det har gått trettio år sen byggsvängen kunde vara en avstjälpningsplats för skoltrötta ungar - det krävs mer än bara argsinthet och energi idag.

  Sen började jag fundera. Varför är det så många ungar som är så...less i detta samhälle vi lever i, som kanske är det tryggaste vi nånsin sett? För så är det. Precis ALLT är reglerat, kontrollerat, uppmärksammat. Av människor som bara vill sina barn det allra bästa.

  Vart jag än vänder mig ska vuxensamhället styra och bestämma - in i minsta detalj. Vi ska skydda och rädda och ta hand om. För de små vet ju inte sitt eget bästa. Och när nån av de "små" faktiskt inte vill bli vare sig omhändertagen eller räddad blir vuxenvärlden alldeles förvirrad.
  I mitt eget bostadsområde vill de förbannade ungarna i tidiga tonår hållas på upplysta, allmänna platser. De drar sig undan till skumma vrår,där de tisslar och tasslar och fnissar med målbrottsstämmor, utan att en allt oroligare värld av föräldrar och utbildat folk kan kontrollera vad de gör. Skulle de vara frånvarande från skolan en timme en dag får De Oroliga Föräldrarna ett mejl från skolan, där det med allvarsord påpekas att "upprepat beteende kommer ge konsekvenser."
 
  Själv minns jag min ungdomstid som en hyfsat lycklig period, där en av de stora fördelarna var att släppas utanför hemmets kontrollzon. Där sextonåringar tågluffade utan att vare sig rånas eller våldtas, där Roskilde var en plats utan ålderskontroll, där folk söp sig drängfulla på hembränt, och där folkparken eller det lokala discot var en fredad oas, utan social eller vuxna. En och annan förlorade oskulden i baksätet på nån artonårings Amazon, några andra rökte säkert brass (eller sniffade, vilket nog var avsevärt vanligare). För en av de mer överlevande myterna är ju att Folkhemmet var så jävla säkert och tryggt.
  Vilket det inte var. I själva verket var chansen för att råka i slagsmål på stan på åttiotalet skyhögt större än det är idag. Unga tjejer råkade mer illa ut för trettio år sen än de gör idag. Inte ens det omtalade "att våldet idag skulle vara råare än det var på den tiden" har egentligen nån bäring, i ett statistiskt perspektiv.
  Det enda som är sant är att fler ungdomar mår sämre idag än de gjorde för trettio år sen, och detta alldeles oavsett konjunkturer eller regerande partier. För alla partier vill ju alltid barnens bästa, inte sant. Cykelhjälm i sängen, som nån tonåring sötsurt sa.

  Jag har så svårt att se kompisens store sjuttonåring som ett "barn". Kroppsligt sett skulle han kunna göra vuxenmans arbete när som helst, och säkert också kunna pallra sig upp på morgnarna utan hjälp. Om han fick.
  Istället blir han arg och irriterad och revolterar. Han gör det genom att slåss, andra gör det genom att bli deprimerade och skära sig. Vid sidan står ett vuxensamhälle, befolkat av såna som egentligen fortfarande vill vara unga, och undrar vafan de ska göra. Och svaret blir alltid - bevaka dem hårdare, sätt regler, och låt dem gör Guds skull inte göra vad vi gjorde när vi var sjutton. Tillsätt en utredning, mer resurser. Men till vad?

  Nånstans blir det ju så att vår önskan att skydda det vi älskar mest gör att de kommer att hata oss. I en framtid kommer det finnas massor med deppiga gamla sextiotalister som sitter ensamma och undrar varför de jävla ungarna inte hälsar på. Visst, många kommer att minnas sina föräldrar men fler än idag kommer att ta avstånd. Som kompisens grabb. Man kan bara skada förälder-barn-relationen en gång.

  Dessutom måste vi ju minnas vår egen ungdomstid som den faktiskt var - den var inte alls så rosenskimrande som vi kanske vill. Det finns drivor med bra böcker om den saken - Gardell, Flygt, Alling, Hedenberg Skäringer etc - men ytterst få av dem pratar om "dåtiden" som ett paradis. I själva verket är vårt Sverige nu, idag, en långt säkrare plats än det var för tjugo, trettio, fyrtio år sen. Men säker behöver inte vara samma sak som tryggare.

  Nånstans kan jag inte heller komma från att det är vår egen fixering, dröm, maniska föreställning om ungdomen som gör att barnen känner sig bortkomna. Hur många ungar klarar av att växa upp när föräldrarna inte gjort det? När mamman festar lika mycket som dottern, när pappan tränar lika mycket som sonen? Eller tvärtom, för att vara rättvis. När vår generations skönhetsideal speglar sig i våra barns ideal, där trettonåriga killar pratar magrutor och trettonåriga tjejer pratar bantning? Kan det bli annat än fel?

  Jag vet inte. I vanlig ordning.

  Vuxenvärlden gör det mesta fel nämligen. Så har det alltid varit. I synnerhet när duktighetsmaffian får bestämma. Om de duktigas diktatur, och om att växa upp i en förort till Stockholm, och om Hasse som fick stryk när han hade för dåliga betyg, skrev jag här För fem år sen. Det känns fortfarande aktuellt.

  Men jag hade tur - jag fick vara barn längre än barnen får vara barn idag. Idag är de "pre-teens" eller "tweenies" - ord jag hatar - och föräldrar kan inte fort nog få fram vattenkammade tonåringar med prestationskapacitet. Själv är jag glad att jag minns att jag kunde "leka" med kompisar även som trettonåring - men bara ordet "leka" verkar ha försvunnit bland de som växer upp idag. Där en trädkoja blir nedriven för att nån kunde göra illa sig, där ungarnas mobiler piper en sekund efter att utegångsförbudet börjar gälla, där engagerade vuxna tränger sig på ungar som förtvivlat bara vill vara ifred...

I den världen är det inte så konstigt att några revolterar, Blir olydiga. Skadar sig eller skadar andra. Och röker.

Det är vårt.

Men det är faktiskt inte deras fel.


Bilden? Tänk, sådär kunde det se ut vid min mellanstadieskola 1973. Elvaåringar som rökte.





Skrivet alldeles för fort och osammanhängande, men ska försöka bättra mig till del två, som kommer...
 



 
 







 

Skadeglädje är den enda sanna glädjen. Om ROT-avdraget en gång till

Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett inslag om ROT-avdraget. Det är populärt just nu, radions utmärkta program för grävande journalistik Kaliber har också gjort det. Ikväll ska vi få se hur materialkostnader huxflux förvandlas till avdragsgilla arbetskostnader. Samt förmodligen en del andra trix som svartjobbskonstnärerna pysslar med.

  Jag kommer givetvis att bänka mig. Och känna en liten, liten tillfredsställelse över att ha fått rätt. Eftersom jag tjatat om hur ROT-avdraget gynnat de yrkesmässiga fuskarna, och slagit undan benen på seriöst folk. Om detta kan ni läsa här, där jag samlat en del av mina åsikter om ROT-avdraget genom åren. Fast mest känner jag mig sorgsen över en extremt naiv syn på företagande från företagare, en extremt naiv syn på svartjobbandet från kontrollerande myndigheter, och en rätt stelbent och bekväm syn på skuttfirmorna från den fackliga sidan, där man valt att skita i de som jobbar på skumraskfirmorna.

  Mot detta det sista kommer givetvis di fackliga att protestera, men jag är rätt bestämd där. Det är på de här busföretagen den fackliga närvaron är minst. Därför att det är jobbigt att driva fackliga frågor där, fast gudarna ska veta att det behövs. Så ut på skuttarna och bedriv kampanj!


  Att arbetsgivarorganisationerna har en idealistisk syn på de som företagar är väl ett välkänt faktum. man önskar ju att man från SAF nån enda gång kunde säga att det finns ohederligt folk som driver företag. Men det lär man väl få vänta på. Det beror givetvis också på att SAF, eller Svenskt Näringsliv som de alltså numera heter i den stalinistiska tradition som innebär att man byter namn på saker för att slippa dras med pinsam odemokratisk historia, numera i stort sett innehåller politiskt tillsatta tjänstemän vars främsta meriter är att hylla Milton Friedman och pissa på arbetarrörelsen.

  Som sagt, det är trist att ha rätt. Ännu tristare är väl att jag lär få vänta på de alldeles uppenbara och alldeles jättelätta sätten att rätta till det här. Som att man på blanketten för ROT-avdraget ska ange vilka som utfört arbetet. Som att på Skatteverket ha ett eller par telefonnummer till yrkeskunnigt folk, som kan bedöma om arbetskostnad och materialkostnad är skäliga. Som att införa en bättre redovisning för företagen.

  Och då har vi bara pratat om olagligheterna. Till detta kommer också det alldeles uppenbara - att ROT-avdraget var en present till borgerliga kärnväljare, fast inte ens jag tror att De Nya Moderaterna  begrep att det skulle bli guldrush för oseriösa företag. Deras målsättning var bara att skaffa sig fler tacksamma väljare....


  Så ROT-avdraget gav vare sig vita jobb eller fler jobb. Tänka sig.

 

 








Mer om fusket med ROT-avdraget

Svd, Svd, DN, Uppdrag Granskning, Kaliber


Bilden? Ungefär som man känner sig, nedslagen med en skräphammare från JULA
 

 

De annorlunda. Om Peter, om Tuppen, om Piss-Nisse

De finns ju överallt, de där som inte är som andra. När jag springer på Peter, som vi kan kalla honom, är det flera år sen vi sågs. Han har fortfarande den där stirriga blicken, men håret är lite tunnare nu, kroppen inte lika stressad.
 Länge dök han upp lite här och var på orten. Alltid med, alltid åskådare, alltid lite tafatt och sen med att ta till flykten när det började osa hett. Alltid nyfiken och hur han än bar sig åt lät han alltid väldigt arg när han pratade. När dottern var liten och med i barnvagn dök han på mig för att prata, och efter ett tag började hon gråta. Han var otäck. Och Peter stod där, med armarna hängande, och fattade ingenting.
  Nu har han inget jobb längre. I och för sig visste jag inte ens att han hade jobb, jag har inte haft en tanke på honom. Men jodå, han var bortrationaliserad. Han sa det nästan lite stolt, som om det var ett kvitto på nån slags samhällelig normalitet. Mellan raderna förstod jag att hans anställning varit beroende av samhällets ekonomiska stöd, och av företagets goda vilja. Som det nu var slut med.

  Man småpratar. Män i min ålder har lite svårt med det. Dessutom vill Peter alltid prata sina intressen, som är bordtennis samt en stuga nånstans uppe i Ångermanland, dit han regelbundet åker med sin pappa. Så länge pappa nu orkar. Jag minns att när han virrade sig in på gymet där jag tränade hade han en rätt grandios uppfattning om vad han mäktade med - vilket gjorde att han först lyfte en jättelätt vikt, vilket gick bra. Nöjd med detta tog han en något större vikt, vilket också gick med visst besvär.
  Därefter la han på vikter motsvarande världselit innan vi hann stoppa honom från att försvinna ner till våningen under med stången på axlarna. En historia som återberättas emellanåt. Och gapskrattet fick ju givetvis Peter att undvika gymet.
  Nånstans ser jag i hans ögon historien om hans misslyckanden. För gammal för att ha fått den diagnos han så väl hade behövt, hunsad i OBS-klassen. Alltid lite hackkyckling, men precis som alla andra hackkycklingar snar till att själv hacka. Aldrig bjuden, bara åskådare. Undrar vad han själv tänker.

  Jag minns andra - Tuppen, Piss-Nisse, Magra Fredrik, Tolvan, Fattan (som inte ens kunde säga sitt namn, Staffan). Undrar hur det gick för dem - de var bara "ellers" som man så snällt säger i Norrland. Vi kallade dem byfånar, med den grymma överlevnadsjargongen i förorten. Men det fanns ändå nån plats för dem. De fick jobb på lagret eller som diversearbetare. Några var bara sena - är det nån som ens pratar om "omogna" idag?
  Nån tvättade kläder åt fotbollslaget, Peter har varit allt-i-allo åt sin bordtennisklubb under många år. men alltid ensam

  Vad händer med de barnen idag? Är det ens tillåtet att vara "ellers" idag? Eller är det så att vår desperata jakt på att förstå allt gör att vi måste diagnostisera allt? För vi pratar inte om belagda handikapp här - vi pratar om medelålders män som måste bo hemma hos åldrande föräldrar, eller ha god man, eller leva i ett gruppboende. De är annorlunda.

  Jag tror att vi alla har några såna där "annorlunda" långt bak i det dåliga samvetets garderob. När jag på nytt läser Lill-Tarzan å jag, av Johan Hedenberg slår det på - trots att han skriver rätt risigt är det rakt ur hjärtat, om att söka normalitet, att sky det annorlunda.

  Precis som vanligt förstår inte Peter när samtalet borde ta slut, och därför måste jag själv till sist säga "nä, hördudu, nu måste jag sticka" och börja titta bort med ögonen. Till sist släpper han iväg mig, allt ska ju ordna sig, det blir nog bra. Jobb finns det alltid, om man bara vill Och han vet nog att jag inte alltid orkat prata med honom. Han vet att jag ibland undvikit ögonkontakt, därför att ibland orkar man bara inte. Man har nog med sig själv.

  Det är just det - man har nog med sig själv. Emellanåt minns jag Piss-Nisse i högstadiet som var så oerhört kontaksökande att man vände när man såg honom. Han ville för mycket. Eller Micke som ringde omöjliga tider - maten brändes vid, ungarna skrek - och som bara försvann en sommarnatt vid havet. Och till sist reduceras de alla till att bli bleka minnen som kommer upp när di jämnåriga träffas, när någon alltid har ännu lite mer information om vad som egentligen hände.

  Men oftast har man nog med sig själv...

 

 

Hjälten är ju sällan doktorand. Ny krönika i Arbetarskydd

 

Har fått tycka igen. I Arbetarskydd.

  Tyck gärna till där - så jag får fortsätta tycka.

  Klicka här för att komma till krönikan


Bilden? Min egen låg- och mellanstadieskola. Men när vi gick där var det bara kala åkrar och asfalt...

ROT-avdraget skapar svartjobb

  Sedan ROT-avdraget infördes har jag tjatat med en dåres envishet om att det skapat nya marknader för oseriösa, rent kriminella personer i byggsvängen. Och tagit en del skit för det också. Dock har jag framhärdat, mest baserat på lite för många kontakter i den grå byggsektorn. Jag är nämligen en sån som man ringer till, när det gått åt helvete på riktigt, när även svartjobbarna och gulingarna vill ha hjälp av facket.

  Inte ens mitt eget fackförbund har alltid delat min åsikt, vilket jag tar med ro. Man kan inte vinna alla strider.

  Däremot är det oerhört intressant att Kaliber, P1:s program för undersökande journalistik, tagit tag i saken och rotat. Och kan man tänka sig, de drar samma slutsats som jag. Svartjobbandet är utbrett i ROT-avdragens Sverige.

  ROT-avdraget infördes som ett påstått branschsstöd, men var egentligen en tack-för-hjälpen-gåva till borgerliga väljare i villor och bostadsrätt. De har säkert tackat också, fast inte lika mycket som skumraskfirmorna, som plötsligt fick en legitim fasad och kom bort från Skatteverkets sökljus. Och det säger en del om moralen i den här sektorn när avdraget försvarare påstår att det "gjort 25 000 jobb lagliga..."

  Ursäkta mig, men vad är bra med det? Hur i helvete kan man veta om att det finns minst 25 000 svarta jobb i Bygg-Sverige, och det enda man gör är att införa ett avdrag, som gjorde det lättare att jobba svart? Skamligt, är vad det är.

  Inte heller är det här bara en kamp för exploaterad utländsk arbetskraft, som befinner sig nåt som är, eller i varje fall tangerar, jobbtrafficking. Inte heller bara för att folk med ärliga anställningar ska slippa lönedumpning.
 Det handlar precis lika mycket om att seriösa företag, med kollektivavtal och skyddsombud ska kunna konkurrera på lika villkor. Därför är det här inte alls bara en fråga för facket - vi vill gärna ha med arbetsgivarna på vagnen, men det lär väl vara som att klämma pengar ut gråberget. De har en märkligt naiv syn på "företagsamhet" hos arbetsgivarsidan nämligen.

I min värld behöver vi bra seriösa företag som sköter sig. Och de gynnas inte heller av svartjobbare.

  Men lyssna på Kaliber. Här. Ni kan få höra nån som pratar en hemsk stockholmska också. Det är jag.



Bilden? En liten illustration till vilka som nyttjar avdraget....

Välfärd kommer icke ur intet...

 

Jag har inte följt s-kongressen särskilt noga. Det känns rätt märkligt, men med åren har jag fått mer distans till den sortens skådespel. Inte alls så att jag förmenar ombuden deras rätt att tycka, skriva motioner, gå upp helt i onödan i talarstolen för att upprepa vad tidigare talare redan sagt (för det finns ett egenvärde i att ombudet från Knäckebröhult faktiskt får yttra sig), och inte alls så att jag tycker illa om att en massa medelålders människor, som nästan alla känt varandra väldigt länge, får busa loss lite till ofarlig musik.
  Utan det är det där med politiken.

  Eftersom vi har en borgerlig press i Sverige - säg inte emot! - har bevakningen varit sisådär. Men eftersom ombuden nu kan använda nätet och twitter har en hel del gått fram ändå. Och till skillnad från den förutsägbare Mats Knutson och den ännu mer förutsägbara Margit Silberstein ser jag politikens förändringar i vad som inte sagts.

  Man måste minnas att majoriteten av ombuden alldeles nyss satt och tokapplåderade åt den gemytlige men helt malplacerade Håkan Juholt, och att majoriteten av dem förra valet tog ställning för en idiotisk allians med Vänsterpartiet. Sådär jädra smarta var de ju inte då.

 Jag har min uppfattning klar i de flesta frågor, den betraktas av okunnigt folk som vill förlora riksdagsval som nån slags högerposition. Själv vill jag betrakta mig som Djävulens Advokat och ställa de där obekväma frågorna, ifrågasätta sanningar och säga att Kejsaren är Naken. Därför att politik är för viktigt för att reduceras till vulgärpropaganda av typen "Carema tjänar miljoner men de väger kissblöjor!", eller "Det finns muslimer som begår brott! Stoppa invandringen!".

  Inte heller är politiken betjänt av tokar som tror att samhället var bättre för trettio år sen. Det är att göra sig skyldig till något jag tjatat om tidigare, nämligen Kronologisk Imperialism (här och här), och politik och samtidshistoria kräver mer. Annars blir det farliga dikeskörningar igen. Man kan inte kräva av människor som levde 1983 att de skulle ha värderingar som vi har 2012. Punkt.
  Sverige var sämre 1983 när det gäller nästan allt...

  Istället för att ge mig på kepsbärande intellektuella och poeter utan klädsmak, som vill känna samhörighet med arbetarklassen, -suck- måste man ta upp frågan om hur denna välfärd som alla tjatar om ska skapas. För om detta sades mycket lite på s-kongressen.

  För någon måste betala. Man måste dessutom nästan vara vänsterpartist för att tro att privat företagsamhet blomstrar av sig själv, eller att en gigantisk vårdsektor skulle vara lönsam.
  Innan nu arga människor anklagar mig för liberalism eller nåt annat fult, vill jag påpeka att detta sade redan Wigforss och Sköld, detta sade redan Sträng. För att inte tala om Feldt och Persson. För det är också socialdemokrati - att se till att det faktiskt finns resurser att fördela.

  Om detta sades det mycket lite på s-kongressen. Det är signifikativt. Däremot var det ett rackarns upprepande av att jobbskatteavdraget motsvarade 21000 underskötersketjänster (ett exempel som i sig är ett hån eftersom det då förutsätter att deras låga löner fortsätter vara låga) och att de som nyttjade detta borde skämmas ögonen ur sig. Ett resonemang som tangerar det totalt misslyckade angreppet på icke-medlemmar i facket "att de åker snålskjuts" - det brukar vara jättebra att skälla ut folk man vill ha på sin sida. Not.

  För det är ju så att någon ska betala. Jag kan. Det är OK. Men jag undrar vad min kompis undersköterskan som hade råd att åka till Egypten skulle tycka om att få högre skatt. Även om det skulle gynna henne, nånstans i en dimmig framtid - och det är ju här socialdemokratins dilemma och De Nya Moderaternas slughet ligger: att människor faktiskt vill bestämma väldigt mycket själva, vilket är bra mycket lättare med mer pengar. Jag är kort sagt extremt tveksam till om kraftiga skattehöjningar är en valvinnare för socialdemokratin.

  Jag vet att det finns folk som påstår det. De har säkert gjort marknadsundersökningar om saken. Förmodligen av typen "90% vill ha samhällsvinst i vården" vilket är en så usel undersökning att jag inte vet om jag ska rodna eller bli arg eller bägge, men till det kan jag återkomma.

  Överhuvudtaget slås jag av något som jag knappt kan kalla annat än okunskap när jag läst och hört s-kongressen, förutom att alla är släkt eller kompisar. Om hur Sverige fungerar. Om att det är missnöje med en lamslagen borgerlig regering och en alltmer desillusionerad statsminister som ligger bakom högre opinionssiffror, och knappast den egna politiken. Den hanteras mest av en upprörd Vänster, vilket i och för sig är bra - om Vänstern vore nöjda med socialdemokraterna är något galet.
  Vänstern kan försöka göra politik av Vinst-i-välfärden-tramset; så håller de sig ur vägen.

  Under tiden måste socialdemokratin ta itu med hur välfärden ska finansieras, för det kan man inte göra utan privata företag. Människor måste betala skatt, företag ska också betala skatt. Och den frågan får man inte slingra sig ur - det räcker med att se hur talare efter talare "med drömmande och naiva ögon" beskrev de nedåtgående spiraler i Dantes inferno, som utsatta människor hamnat, i ditjagade av Anders Borg. Som om en s-regering skulle ha kunnat gjort saker annorlunda....

  Jag vill påminna om krisåren. Kung Göran fick låta yxan gå, Rosornas krig och allt det där. Politik är inte bara trevligt, att låta alla få mer av allt. Ibland får man lägga idealen på hyllan och dra åt svångremmen. Ta smällarna. Växa upp.

  Och där kommer vi åter tillbaka till Näringspolitik - ett område som på s-kongressen tydligen var ett perfekt tillfälle för de flesta ombud att ta en fika och mingla. För då blev det tråkigt och allvar och bytesbalans och underskott och exportkrediter och utrikeshandel.

  Vem ska betala? Vare sig ROT eller RUT eller restaurangmoms låter sig avskaffas i första taget, hur eländiga de än är. Förutom att de lär reta upp en massa människor och ta bort arbetstillfällen, och inte heller ger särskilt mycket stålar.
  Det är först när sossarna är trovärdiga om HUR välfärden ska finansieras som jag på allvar tror att Reinfeldt ryker. Skulle ha ryka ändå 2014 är det nog på egna misstag, eller att Moderaterna lyckats radera ut nåt stödparti.

  Dessutom kan det vara bra att minnas att det är väldigt många företagare som röstar på socialdemokraterna. Enmansföretagare, småföretagare. Skräm inte bort dem.

  Slutligen: jag har en del fackliga kamrater som morrar om RUT och ROT. Till er vill jag säga - gå ut och gör ert fackliga jobb för helvete. Värva medlemmar, förhandla fram högre löner och se till att ROT och RUT blir för kostsamt för staten. Men att bara vilja förbjuda det är så...1976. Och vi vet hur det gick då...


Hr Westerholm i Furusund har också kommenterat kongressen...


Bilden? En oerhört smart snubbe. Som också har hårda nypor. Det kommer somliga snart att bli varse...
 

 

 

När jag var liten 1968 lekte jag sammanträde...

...eller FörstaMaj-tåg; det kunde variera lite. Jag har ett bestämt minne av hur jag radade upp lekskolekamraterna på led, viftade med röda papper och gapade USA UT UR VIETNAM varvat med Känner Ni Stanken Från Enskilda Banken, till lekskolefrökens förfäran. Eller hur förgrymmad jag var över att de andra barnen efter ett tag inte alls tyckte det var roligt med protokoll och rösträkning.

  Ty jag var ett barn av min tid, uppvuxen med unga engagerade föräldrar som tog med sig ätteläggen både i demonstrationer och på möten. Och det var inte bara vi, alla andras ungar var också med, och de tidiga banden har i varje fall gjort några både till statsråd och välbetalda funktionärer i rörelsen. Men det skapade också en hälsosam brist på respekt för auktoriteter - vad var läraren i skolan mot kommunalnämndsordföranden? Jag minns fortfarande hur en elvaårig klasskamrat, son till tung - bokstavligt talat - lagbas i byggbranschen, efter att ha blivit hotad med extraläxor av läraren, sävligt svarade: Du, det där får vi förhandla om...

  På mötena grälade man. Det lät så i varje fall. Fast alla köade liksom upp, fick prata till punkt - fast emellanåt fick till exempel min egen dyra moder dunka med klubban i bordet och förmana de mest ivriga förespråkarna av införandet av socialismen, att hålla sig till ämnet, som oftast ändå var cykelställ eller systembolag till orten. Och emellanåt var man så osams att man måste rösta, räcka upp handen, och då gällde det att räkna FÖR eller EMOT.

  Det var mycket rösträkning på den tiden, ty det här var på sextiotalet, mina föräldrar hade varit med och vält omkull det otidsenliga patriarkatet av lantarbetare som inte märkt att landsbygden utanför Stockholm raskt förvandlades till en förort, och på TV var det både Kårhusockupation och strejk i Malmfälten. Ungefär så. Samt krig i Vietnam, förmedlat via flimrig svartvit TV.

  Jag var ju inte så gammal då, vissa saker glider ihop. Mitt i minnen av Palme i Almedalen poppar bilder från Biafrakriget upp, för mina föräldrar trodde gudskelov inte på att bädda in oss barn i bomull, vilket föranledde diskussioner med mer försagt lagda personer i släkten som inte kunde förstå varför en tioåring skulle veta något om Hanoibombningarna 1972.

  Allt detta påverkade givetvis mig. Att vara tyst och lydig var inte ett alternativ - för hur gärna dagens sossar vill tala om Klassiska Socialdemokratiska Värderingar så ska man minnas att det också var ett samhälle fyllt av könsförakt, homofobi, vänskapskorruption och elände. Vilket man raskt märkte när man halkade vidare, in i ett SSU som fylldes av besserwissers och påläggskalvar. Men fortfarande fanns ändå känslan av att saker inte var statiska, saker kunde förändras.

  Allt detta kommer mig till minnes inför den socialdemokratiska kongressen som börjar nästa vecka. För nu fylls, i vanlig ordning, sidorna av olika krav och nu jävlar ska vi vrida partiet hit eller dit... 

  Jag är inte så imponerad av det där. Mitt absoluta intryck är att valmanskåren inte vill ha ett socialdemokratiskt parti som drivs av ideologi. Av omsorg och rättvisa, visst, men inte dogmer. Jag fick, på ett ytterligt brutalt men ärligt sätt, lära mig i tidig ålder att vi är ett intresseparti. Till skillnad från att vara ett idéologiskt buret parti. Det finns ingen socialdemokratisk ideologi - det finns gemensamma intressen. Vi är pragmatiska - det är därför vi kommit låååååångt längre i utbyggnaden av Det Goda Samhället genom kompromisser, istället för att storstrejka hela tiden eller hälla ut gödsel eller mjölk på Champs Elysee.
 Just därför är det smart att sitta i båten - det vi upplevde som obegripligt fega strategier 1978 är realiteter idag - föräldraledighet, gymnasieskola, kollektivavtal. Man kan fråga sig hur det gått om man låtit hetsporrarna bestämma takten.

  På samma sätt kommer det bli med kongressen i Göteborg. Visst, det finns ett gäng gaphalsar - märkligt nog uppdelade i just samma fraktioner som för både trettio och sextio år sen - som kommer föra liv, kräva saker, dunka näven i bordet. Men ute bland kongressbuden sitter praktiska människor från Mark och Selånger och Kalmar - som tänker praktiskt. I slutänden är all framgångsrik politik lokal, och jag har svårt att tro att den rävsluge metallaren kommer kliva i De Högröstades fällor.

  För så har det varit genom åren - kongresserna har varit ganska städade tillställningar, som format god politik som kunnat genomföras. Alldeles oavsett att somliga försökt agitera för vansinniga formuleringar eller kratta i manegen för Svensk Näringslivs Tunga Artilleri - något som partiet fortfarande är märkligt värnlöst mot.

  Det betyder inte alls att det behöver vara tråkigt. Tvärtom. Det är väl kul att man har släktträff/firmafest ibland. Somliga får köpa nya snygga skor, andra en ny slips. Och däremellan kommer man att fatta en del beslut.

Jag har inga större förhoppningar eller krav på kongressen. Tvärtom är jag rätt nöjd med att inte längre vara mitt i smeten, veta förhandssnack, inte spela upp linjetal på YouTube. Och sen kan jag se gamla lekkamrater bland kongressombuden, för vilka detta är Årets Höjdpunkt.

 Det enda jag vill är att kongressen pratar om sånt som faktiskt betyder något. Jobb, Bostad. Skola.

 Sen kan de leka protokoll och rösträkning så mycket de vill, Men se till att ta med barnen.

Nä, det är svårt att skriva mysigt om arbetsmiljö

Nu har jag fått tycka saker i Arbetarskydd igen.

 Klicka här

Nä, folket behöver inte vakna

Det kom en SIFO idag. Ser bra ut. Det kanske inte ens blir bättre än så. Jag nöjer mig med det. Det finns ingen anledning att hoppas på 40+% - av den enkla anledningen att en driva med potentiella s-väljare numera röstar på SD. Förmodligen drivna dit av missnöje och av ickebemött vulgärpropaganda.

  Samtidigt ser jag kamrater som går i taket av glädje. Gör inte det. Det är långt till valet och mittemellan valen har vi snällare medier. Vänta bara tills 2014 - då kommer den borgerliga mediedominansen visa tänderna. Låt oss hoppas att det finns en beredskap för detta då, i en opposition som JAG hoppas består av två potentiella regeringspartier, sossarna och MP. Och ett Vänsterparti som är pådrivande men inte i regeringsalternativet.
  Jag är bara krass - med Vänstern på oppositionsvagnen kan vi kyssa valsegern goodbye. De har för många lik i bagaget, och oansvarig politik. Missförstå mig rätt, jag gillar Vänsterpartister och tycker att de är viktiga för debatten, men jag vill inte se dem i en regering.

  På samma vis hoppas jag att diverse högröstade personer inom socialdemokratin, företrädesvis av den där odugliga poetsorten, samt diverse andra som gärna etiketterar sig själva "vänstersossar" begriper att de ska sitta i båten. Jag skiter i om ni inte känner er bekväma med Stefan Löfvén - det är inte ni som ska känna er trygga med honom. Det är såna som jag, eller som högutbildade människor i storstan. Vilket är lite lattjo, eftersom huvuddelen av de som betecknar sig "vänstersossar" är just högutbildade i storstan.
Nå, knegaren vid detta tangentbord tycker det är förlösande att Löfvén kan säga just "knegare" eller "jobbare". Inte arbetare. Just "knegare" och "jobbare" är ju vad vi själva betecknar oss som.

  Dessutom hoppas jag slippa höra triumferande vrål från socialdemokrater som tycker sig se klockstapeln i Mora redan, följda av hätska attacker på vanligt folk som råkade rösta på högern 2006 eller 2010. Nej, de är inte lurade. Nej, de har inte med vilja skadat människor.
  Inte heller ska de lastas för att Högern var motståndare till Allmän Rösträtt, semester, barnbidrag etc.
 
   Det är kontraproduktivt.

  Det var då, känner jag mig tvingad att vråla. Jag vill inte ta ansvar för socialdemokratiskt medlöperi under kriget, om dolt USAsamarbete, om tvångsterilieringar, om vänskapskorruption och barn som for illa i fosterhem, och annat som Den Tidens Sossar ställde till med. För att inte tala om alla dessa förbud, som så länge kopplats ihop med socialdemokratin att det blivit som en andra hud.

  Sluta förbjuda saker. Sluta bara. Acceptera att människor faktiskt vuxit upp, kan fatta egna beslut, ta konsekvenser. Välja själva kan de.

  Om vi ska vinna 2014 behöver vi vara ödmjuka inför utmaningen. Prata med människor, lyssna. Inte bara på de vi vill lyssna på, utan på de vi behöver lyssna på. Inte lova guld och gröna skogar. Valet 2014 blir inget ensamrace.


Bilden? Hr Reinfeldt och en pubertal bok han skrev. Som han givetvis inte behöver ta mer skit än nödvändigt för.

Vill du se din dotter naken på jobbet?

  Några tankar kring det här med nakenbilder på jobbet. Det är nåns dotter, nåns mamma, någons flickvän. En människa. Och hur känns det egentligen att alltid bli bedömd efter vilket kön man tillhör?

Jag har fått skriva en ny krönika i Arbetarskydd. Klicka här!