Hur kan svenska byggnadsarbetare helt okritiskt sitta och svälja Sverigedemokraternas lögner? Ni är ju inte dumma i huvudet. Det måste vara för att ni är trötta efter dagens arbete (vill ni ha jobb som inte sliter ihjäl er ska ni då rakt inte rösta på Sverigedemokraterna) för ni behöver bara lyfta huvudet nån millimeter från Aftonbladet-appen och läsa lite mer om världen för att begripa att SD är vår värsta JÄVLA fiende.
Och inte nog med det - ni lassar utan att tänka er för vidare dessa lögner, schabloner och dumheter. För ni har minsann sett själva hur nån tiggare tar sin filt och går efter ett pass i snögloppet utanför Konsum, eller sett - eller mest troligt bara hört - att somaliska morsor "får" trettio lax i månaden för att inte göra nånting. För ni har sett med egna ögon, minsann. Ungefär som att det NI har sett är en evig sanning. Börja fundera på vad folk omkring oss säger om er, när de ser er hänga på gipsbunten, gå tidigt, ta ut fulla resor fast ni samåker. Fundera på det - om det är vad man själv sett som är sant.
I morgon fredag ska Åkesson debattera mot Ardalan Shekarabi. I Bromölla. det lär gå hårt till. Länk här. Chansen är stor, enorm, nästintill osviklig att Åkesson kommer börja prata flyktingar och IS efter ett par minuter. Fast det ska handla om varför SD i riksdagen tänker rösta ner förslaget om att kräva kollektivavtalsliknande villkor för de anställda när man upphandlar arbete eller tjänster för skattepengar.
I sakfrågan finns inget att tillägga. Byggarbetsgivarna tycker det är ett bra förslag, liksom flera andra arbetsgivarorganisationer, liksom fackförbunden. Vi är överens liksom, kors i taket. Men Storpotäten SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen som idag lever sitt eget politiska reaktionära liv) vill inte ha det, eftersom det inte gynnar de stora grisarna i hagen. Så de har bjussat Åkesson på middagar och övertalat - och det var säääkert svårt eftersom Åkesson är gammal MUF-are; han var det innan han blev fascist) - SD att göra gemensam sak med resten av borgerligheten. För att sänka förslaget. Trots att massor av svenska företag idag har kollektivavtal och tycker det är bra - men tror ni de kommer tycka det är lika bra om utrikesföretag kan strunta i dem och få jobben????
SD har ett lamt försvar. De vill istället stärka det vi kallar huvudentreprenörsansvaret, dvs att ett företag ska ansvar för att dess underentreprenörer också har kollektivavtal. De är säkert väl medvetna om att det är en avtalsfråga för respektive bransch och redan där faller en del av tyngden med det. Ja, förutom att ett sånt tillägg för upphandlingar på nationell nivå garanterat kommer köras genom en massa juridiska kvarnar och komma ut som ingenting. Avtal mellan arbetsgivare och fackförbund kan inte alls ersätta en nationell lagstiftning.
De påstår också att det här förslaget skulle vara småföretagarfientligt!!! Eh, om det skulle vara småföretagarfientligt att kräva kollektivavtal så betyder ju det att SD inte tycker att fackförbunden ska kunna kräva kollektivavtal av småföretag (vilket är upp till femtio anställda typ). Och i förlängningen skulle man inte kunna förhandla fram kollektivavtal med någon.
Dessutom, det finns mängder av just småföretagare i byggbranschen - 41.000 bolag i sektorn har tecknat kollektivavtal för arbetet de utför. Och det är definitivt mest småföretagare, som vill ha just det här riksdagsbeslutet - men det är ju rakt ner i toaletten om SD tillsammans med borgarna röstar ner förslaget.
Det begriper ni också. OM NI VAKNAR!!!!
SD kan inte ett skit om vår bransch, de pratar jävligt sällan om våra villkor - därför att de begriper inte. Att de genom åren lagt en radda direkt byggnadsarbetarfientliga förslag verkar ha gått byggnadsarbetarna förbi. Istället pratar ni om enstaka våldsbrott, om saker ni läst i nån kvällstidning och gnäller på lönerna (trots att vi haft reallöneökningar sen 1997 och byggjobbare åker utomlands och köper nya bilar som aldrig förr) eller på att förbundet inte står ut med den kvinnofientliga jargongen på arbetsplatserna längre.
Säger nåt högt gör ni inte. Knyter näven i nån byxficka och fortsätter skälla om att polackerna och letterna tar våra jobb. Utan en tanke på att bakom dessa polacker och letter som jobbar som bävrar sitter det snubbar med svenska namn och tjänar grova stålar på arbetskraftsimporten. Det är det som kallas att tänka längre än näsan räcker. Man kan göra det om man inte sover.
Så vakna nu, det är dags. Annars kan ni fortsätta gräva vår egen grav, och garanterat utan kollektivavtal.
Och i fortsättningen accepterar jag bara kommentarer med fulla namnet, identifierbart.Yttrandefrihet kräver att man står för sina åsikter och inte gömmer sig bakom något, Jag debatterar inte med folk i rånarluvor i verkliga livet, jag gör det inte på nätet heller.
Visst det var bra med internet. Eller?
Visst det var bra med internet. Anonymt. Man fick tycka saker. För människor som levde i repressiva världar (påstå inte att vi gör det) var det en gudagåva. Människor använde Twitter och Facebook och annat för att välta regimer, för att kämpa för saker. Detta applåderade vi. Det var det största som hänt demokratin sen skivat bröd ungefär.
Men. Det fanns en baksida. Jag har sida upp och sida ner tjatat om att den politiska debatten fördes över från öppna församlingar till anonyma forum och landade i händerna på skrupulösa människor som inte tvekade det minsta inför lögner och demagogi. Och hot. För att bemöta detta skulle vi som var aktiva i politiska partier av alla kulörer ebhöva lära om. lära nytt, kasta oss ut på djupt vatten. Och det vågade man inte. Det var en kombination av övertro på den egna förmågan att debattera, en misstro mot att den nya tekniken verkligen var så jävla ny, och en skräck i att inte ha hundraprocentig kontroll längre.
Sen gick det åt skogen, vilket allt fler börjar inse. Jag vill inte på minsta sätt påstå att jag varit mer framsynt än andra, det finns det andra som gärna tar på sig den falska lagerkransen, men jag känner i vart fall inte att jag vrålar ensam i nätdjungeln längre.
Häromdagen ramlade jag över följande text, när jag gjorde ett av mina tillfälliga besök på internets utedass, Twitter. Jag vet ungefär vem Isobel Hadley-Kamptz är, och hon formulerar sin oro för framtiden rätt väl här, när anonymiteten tar ihjäl yttrandefriheten.
Hon har många poänger här, även om det mest handlar om hur det hon såg som nån slags förlängning av de intellektuella salongerna på artonhundratalet sakta deformerades av ansiktslösa vättar och nättroll. Det handlar om att hon i sin privata sfär inte är så privat längre och hur hennes strävan efter demokrati och yttrandefrihet - säkerligen väl menat - numera är röda skynken för människor som om de kommer till makten blixtsnabbt kommer stänga ner alla dessa fria kommunikationskanaler så fort de kan, trots att de just nu glatt använder just dessa.
Det stora man måste tillföra, och jag förlåter henne för att hon inte tar upp det, är att det här anonyma hatet faktiskt får människor att undvika att engagera sig politiskt. Jag känner rätt många kloka som både har tackat nej, och kommer att tacka nej, för de vill inte hamna i den virtuella skitstorm som garanterat drabbar den som atr ställning för humanism och människors lika värde. Det är dugligt folk vi pratar om, och inte alls bara sossar och vänsterpartister, utan även borgerliga politiker drabbas av det här.
Som det inte räckte går nättrollen numera utan vidare till attack mot anhöriga, letar upp gammalt skvaller, ger tips till den svenska journalistikens dåliga andedräkt Niklas Svensson (som om dödsstraff blev tillåtna i Sverige skulle vara den förste att bevaka en sån) eller bara inleda en storm om hur ful man är. Givetvis anonymt.
Jag hävdar med bestämdhet att yttrandefrihet, och demokrati, kräver att människor vågar vara offentliga. Annars hamnar vi den dystopi som Anne Applebaum beskriver i DN: (Demokratin) påminner lite om byar förr som saknade rinnande vatten. Hela deras liv organiserades kring vattnet, de måste gå till källan varje dag för att hämta det. Nu behöver vi aldrig tänka på vatten. Vi bara skruvar på kranen så strömmar det ut. På samma sätt har vi börjat betrakta demokrati, den är något som strömmar ur kranen när vi skruvar på den, inget vi behöver oroa oss för. Tills den plötsligt är i fara eller inte längre finns. Då måste vi göra något åt saken.
Frågan är vad. Till att börja tror jag att kloka människor faktiskt måste börja vara kloka och sluta ge yta åt de här trollen. Det har inte fungerat, det ser vem som helst som följt Twitter och Facebook i ett par år. DET FUNKAR INTE ATT TA DEBATTEN NÄR DU ÄR EN TREVLIG PRICK OCH DEN ANDRE ÄR ETT ARSLE. Det är som att försöka vinna ett gatuslagsmål med schysta medel - och sånt vet jag en del om. Vill man inte slåss fult så sticker man därifrån och låter den andre stå kvar, lite förvånad och utan nån motståndare. Om alla gjorde så fick de börja slåss inbördes. Dessutom, när man för femtielfte gången fått hot i mejlboxen, när man för hudnrade gången kallats för "misslyckade jävla sossepack" följt av det berusade "hahahahahahahahahaha..." som de där typerna alltid häver ur sig - så slutar man debattera snyggt hursomhelst. Då deformeras debatten. Då slutar det med att man far ut i hårda ordalag mot nån stackars ovetande som inte kan nätets alla oskrivna regler, utan för tusende gången frågar mig om varför pensionärer svälter medan flyktingar får BMW och lägenhet på Östermalm. För det har de läst på nån av alla dessa fejksidor som samma troll sätter upp i rent industriell fart.
Men mest handlar det om att kloka människor måste finnas där de behövs. Det finns undersökningar som visar att kloka människor mest talar inför andra kloka människor, medan trollen söker sig till de som har minst kunskap och är minst källkritiska. Dvs, medelklassen talar till medelklassen, och rasisterna/nationalisterna talar till underklassen. Och snälla vänstern, reagera inte med ryggmärgen nu och pip om att det visst finns en rasistisk medelklass. Ni har ett eget jävla jobb att göra med att skapa trovärdighet.
Slut på meddelandet.
Men. Det fanns en baksida. Jag har sida upp och sida ner tjatat om att den politiska debatten fördes över från öppna församlingar till anonyma forum och landade i händerna på skrupulösa människor som inte tvekade det minsta inför lögner och demagogi. Och hot. För att bemöta detta skulle vi som var aktiva i politiska partier av alla kulörer ebhöva lära om. lära nytt, kasta oss ut på djupt vatten. Och det vågade man inte. Det var en kombination av övertro på den egna förmågan att debattera, en misstro mot att den nya tekniken verkligen var så jävla ny, och en skräck i att inte ha hundraprocentig kontroll längre.
Sen gick det åt skogen, vilket allt fler börjar inse. Jag vill inte på minsta sätt påstå att jag varit mer framsynt än andra, det finns det andra som gärna tar på sig den falska lagerkransen, men jag känner i vart fall inte att jag vrålar ensam i nätdjungeln längre.
Häromdagen ramlade jag över följande text, när jag gjorde ett av mina tillfälliga besök på internets utedass, Twitter. Jag vet ungefär vem Isobel Hadley-Kamptz är, och hon formulerar sin oro för framtiden rätt väl här, när anonymiteten tar ihjäl yttrandefriheten.
Hon har många poänger här, även om det mest handlar om hur det hon såg som nån slags förlängning av de intellektuella salongerna på artonhundratalet sakta deformerades av ansiktslösa vättar och nättroll. Det handlar om att hon i sin privata sfär inte är så privat längre och hur hennes strävan efter demokrati och yttrandefrihet - säkerligen väl menat - numera är röda skynken för människor som om de kommer till makten blixtsnabbt kommer stänga ner alla dessa fria kommunikationskanaler så fort de kan, trots att de just nu glatt använder just dessa.
Det stora man måste tillföra, och jag förlåter henne för att hon inte tar upp det, är att det här anonyma hatet faktiskt får människor att undvika att engagera sig politiskt. Jag känner rätt många kloka som både har tackat nej, och kommer att tacka nej, för de vill inte hamna i den virtuella skitstorm som garanterat drabbar den som atr ställning för humanism och människors lika värde. Det är dugligt folk vi pratar om, och inte alls bara sossar och vänsterpartister, utan även borgerliga politiker drabbas av det här.
Som det inte räckte går nättrollen numera utan vidare till attack mot anhöriga, letar upp gammalt skvaller, ger tips till den svenska journalistikens dåliga andedräkt Niklas Svensson (som om dödsstraff blev tillåtna i Sverige skulle vara den förste att bevaka en sån) eller bara inleda en storm om hur ful man är. Givetvis anonymt.
Jag hävdar med bestämdhet att yttrandefrihet, och demokrati, kräver att människor vågar vara offentliga. Annars hamnar vi den dystopi som Anne Applebaum beskriver i DN: (Demokratin) påminner lite om byar förr som saknade rinnande vatten. Hela deras liv organiserades kring vattnet, de måste gå till källan varje dag för att hämta det. Nu behöver vi aldrig tänka på vatten. Vi bara skruvar på kranen så strömmar det ut. På samma sätt har vi börjat betrakta demokrati, den är något som strömmar ur kranen när vi skruvar på den, inget vi behöver oroa oss för. Tills den plötsligt är i fara eller inte längre finns. Då måste vi göra något åt saken.
Frågan är vad. Till att börja tror jag att kloka människor faktiskt måste börja vara kloka och sluta ge yta åt de här trollen. Det har inte fungerat, det ser vem som helst som följt Twitter och Facebook i ett par år. DET FUNKAR INTE ATT TA DEBATTEN NÄR DU ÄR EN TREVLIG PRICK OCH DEN ANDRE ÄR ETT ARSLE. Det är som att försöka vinna ett gatuslagsmål med schysta medel - och sånt vet jag en del om. Vill man inte slåss fult så sticker man därifrån och låter den andre stå kvar, lite förvånad och utan nån motståndare. Om alla gjorde så fick de börja slåss inbördes. Dessutom, när man för femtielfte gången fått hot i mejlboxen, när man för hudnrade gången kallats för "misslyckade jävla sossepack" följt av det berusade "hahahahahahahahahaha..." som de där typerna alltid häver ur sig - så slutar man debattera snyggt hursomhelst. Då deformeras debatten. Då slutar det med att man far ut i hårda ordalag mot nån stackars ovetande som inte kan nätets alla oskrivna regler, utan för tusende gången frågar mig om varför pensionärer svälter medan flyktingar får BMW och lägenhet på Östermalm. För det har de läst på nån av alla dessa fejksidor som samma troll sätter upp i rent industriell fart.
Men mest handlar det om att kloka människor måste finnas där de behövs. Det finns undersökningar som visar att kloka människor mest talar inför andra kloka människor, medan trollen söker sig till de som har minst kunskap och är minst källkritiska. Dvs, medelklassen talar till medelklassen, och rasisterna/nationalisterna talar till underklassen. Och snälla vänstern, reagera inte med ryggmärgen nu och pip om att det visst finns en rasistisk medelklass. Ni har ett eget jävla jobb att göra med att skapa trovärdighet.
Slut på meddelandet.
Det kanske är budbärarna det är fel på - om att nå de faktaresistenta
Det heter tydligen faktaresistent - det är när man vägrar ta till sig statistik eller hårdfakta som går på tvärs mot den egna uppfattningen. Ungefär som när människor vägrar acceptera att opinionsundersökningar tyvärr väldigt väl speglar vad människor tycker. Men faktaresistent är ett nyord, skapat för att det är fult att säga att folk är dumma i huvudet.
Nu är det här min blogg och människor som vägrar ta till sig att samhället blivit tryggare, att brottslighet minskar, att allt fler får det bättre - ni är korkade. Sätt er i ett hörn och begrunda era synder. Bry er inte om att leta upp EN liten obskyr människa som på något vidunderligt sätt ska vända allt över ända med egen uppfattning om statistik. Sluta säga "man behöver ju bara se sig om på gatan för att förstå hur det snart går åt helvete.." - för det gör det inte.
Jag kan säga sånt till lågutbildade medelålders män som är experter (observera ironin) på att ta sina egna erfarenheter och göra dem till nationella sanningar, eftersom jag är en av dem. Det bara är så. Litegrann funderar jag på om inte det också är en bidragande orsak till att den här - ohyggliga - dumheten i att inte acceptera vedertagen forskning har att göra med att just samma forskning numera presenteras av smarta människor från universitet. som dricker latte och vet vad snapchat är. Smarta människor som skriver "hen" och är för allt, och det är inget fel i det, utom för den lågutbildade medelålders mannen (som för övrigt finns av båda könen och i alla åldrar) som inte tycker om att bli betraktad som just korkad.
Nu blir det svårt det här men jag ska försöka ta det pedagogiskt så även akademiker begriper - det är okey för en LO-medlem att säga att andra LO-medlemmar inte har fatta riktigt. Det är inte OK för en SACO/SR-medlem att säga att LO-medlemmar inte fattat riktigt. Exakt varför det är så behöver vi kanske inte gå in på, men man ska ha klart för sig att klassmedvetenhet och klasstillhörighet aldrig är så starkt som när människor med påstådd bättre koll ska mästra den som vet mindre. Då slår vi bakut, då blir vi irrationella, då vill vi att vår bild av tiggarna i Surahammar ska vara den som gäller överallt.
Framförallt vill vi bara diskutera med den som är som oss.
Det är dåligt med det där "oss" numera. Det finns en massa människor som gärna skulle vilja komma ut på mina byggen och prata med gubbarna, det finns oerhört få jag skulle vilja släppa in dit, för de skulle göra mer skada än nytta. Men just "oss" borde vara viktigare. Ni vet att det bland alla dessa människor som jobbar i Rosenbad finns det numera bara en handfull LO-medlemmar, och de lär väl jobba med serveringen eller städning eller nåt. Statsministern är förmodligen medlem i Metall fortfarande men sen lär det vara uselt med anknytningen till arbetarklassen. Vilket blir ett problem.
Politik, men även facklig medvetenhet, baseras i stor utsträckning på att man kan identifiera sig med de som ska företräda en. I en värld där politiken professionaliserats och där fackliga företrädare har livstidsuppdrag är det inte konstigt att man har svårt att nå fram till de som bäst skulle behöva en, eller ge kunskap åt de som förnekar den. (Och i min vision av helvetet är det bara akademiker som företräder oss). Det skadar inte - lindrigt sagt - att man nån gång i sin yrkeskarriär delat fikabord med människor som bara läser om våldsbrott och förfasar sig över hur fattiga pensionärerna är medan flyktingar minsann får både lägenhet och tiotusentals kronor. Som knappt kan övertygas om motsatsen, och som man ändå inte får vara stöddig mot. Vare sig det är avsiktligt eller oavsiktligt.
Givetvis kan man vända trenden, men det kräver också ett nytänkande bland alla dessa välutbildade människor som ska lägga näsan i blöt hela tiden. Och om ni inte förstår vad jag menar så menar jag precis det som en Göteborgspolitiker sa härförleden att "det är för galet att vi måste ut i problemområdena för att höra vad människor vill, för vi borde finnas där ändå". När man måste bussa ut folk för dörrknackning i områden med 30%-ig arbetslöshet är det nåt som är mer på tok än ni icke-engagerade kan tänka er.
Jag vill inte säga att vi har fel företrädare, det är inte det saken handlar om. Men det är svårt att ta till sig fakta när den som berättar inte ser ut som vi, och förmodligen inte har en aning om hur hårt ansatt man kan vara på arbetsplatser idag, och där kommer vi till nästa sak, nämligen den påstådda arbetslivserfarenheten. Lyssna nu, arbetslivserfarenhet är en färskvara som varar i ungefär fem år. Sen har man glömt, förskönat. Sen är det en annan sak, och den som står därnere - lågutbildad man, gärna vit, ofta kallad globaliseringens förlorare (och det känns ju inte alls kränkande) - kan inte för sitt liv ta till sig vad den med klippkort till Bryssel säger.
För man ser vad man ser, som en kollega sa. Och det är inte för roligt.
Det är det inte heller att skriva sånt här. Det är ungefär som när man skriver att miljonprogramsområdena är kläckningsplatser för både det ena och det andra - då kommer diverse löst folk - vänstern - att genast haka upp sig på det, istället för att ens vilja diskutera brottslighet eller hedersförtryck. En hel del akademiker kommer att få taggarna utåt därför att deras farfar var minsann grovarbetare och man behöver inte ha haft utedass på gården för att kunna diskutera bostadsstandard.
Men då kommer vi fortfarande ingenstans när det gäller de där som inte vill ta till sig fakta, och de är dessutom jävligt duktiga på att berätta sin version överallt, gärna uppbackade av tidningar som tydligen inte kan få nog av mänskligt elände och förnedring för att sälja litegrann. även om det är ren lögn, som när det gäller brottsligheten.
Det vi behöver är en bred satsning på arbetsplatserna, hör ni det LO? Så varför inte utreda saken en gång till så kanske vi har en halvdan satsning 2020?
Nu är det här min blogg och människor som vägrar ta till sig att samhället blivit tryggare, att brottslighet minskar, att allt fler får det bättre - ni är korkade. Sätt er i ett hörn och begrunda era synder. Bry er inte om att leta upp EN liten obskyr människa som på något vidunderligt sätt ska vända allt över ända med egen uppfattning om statistik. Sluta säga "man behöver ju bara se sig om på gatan för att förstå hur det snart går åt helvete.." - för det gör det inte.
Jag kan säga sånt till lågutbildade medelålders män som är experter (observera ironin) på att ta sina egna erfarenheter och göra dem till nationella sanningar, eftersom jag är en av dem. Det bara är så. Litegrann funderar jag på om inte det också är en bidragande orsak till att den här - ohyggliga - dumheten i att inte acceptera vedertagen forskning har att göra med att just samma forskning numera presenteras av smarta människor från universitet. som dricker latte och vet vad snapchat är. Smarta människor som skriver "hen" och är för allt, och det är inget fel i det, utom för den lågutbildade medelålders mannen (som för övrigt finns av båda könen och i alla åldrar) som inte tycker om att bli betraktad som just korkad.
Nu blir det svårt det här men jag ska försöka ta det pedagogiskt så även akademiker begriper - det är okey för en LO-medlem att säga att andra LO-medlemmar inte har fatta riktigt. Det är inte OK för en SACO/SR-medlem att säga att LO-medlemmar inte fattat riktigt. Exakt varför det är så behöver vi kanske inte gå in på, men man ska ha klart för sig att klassmedvetenhet och klasstillhörighet aldrig är så starkt som när människor med påstådd bättre koll ska mästra den som vet mindre. Då slår vi bakut, då blir vi irrationella, då vill vi att vår bild av tiggarna i Surahammar ska vara den som gäller överallt.
Framförallt vill vi bara diskutera med den som är som oss.
Det är dåligt med det där "oss" numera. Det finns en massa människor som gärna skulle vilja komma ut på mina byggen och prata med gubbarna, det finns oerhört få jag skulle vilja släppa in dit, för de skulle göra mer skada än nytta. Men just "oss" borde vara viktigare. Ni vet att det bland alla dessa människor som jobbar i Rosenbad finns det numera bara en handfull LO-medlemmar, och de lär väl jobba med serveringen eller städning eller nåt. Statsministern är förmodligen medlem i Metall fortfarande men sen lär det vara uselt med anknytningen till arbetarklassen. Vilket blir ett problem.
Politik, men även facklig medvetenhet, baseras i stor utsträckning på att man kan identifiera sig med de som ska företräda en. I en värld där politiken professionaliserats och där fackliga företrädare har livstidsuppdrag är det inte konstigt att man har svårt att nå fram till de som bäst skulle behöva en, eller ge kunskap åt de som förnekar den. (Och i min vision av helvetet är det bara akademiker som företräder oss). Det skadar inte - lindrigt sagt - att man nån gång i sin yrkeskarriär delat fikabord med människor som bara läser om våldsbrott och förfasar sig över hur fattiga pensionärerna är medan flyktingar minsann får både lägenhet och tiotusentals kronor. Som knappt kan övertygas om motsatsen, och som man ändå inte får vara stöddig mot. Vare sig det är avsiktligt eller oavsiktligt.
Givetvis kan man vända trenden, men det kräver också ett nytänkande bland alla dessa välutbildade människor som ska lägga näsan i blöt hela tiden. Och om ni inte förstår vad jag menar så menar jag precis det som en Göteborgspolitiker sa härförleden att "det är för galet att vi måste ut i problemområdena för att höra vad människor vill, för vi borde finnas där ändå". När man måste bussa ut folk för dörrknackning i områden med 30%-ig arbetslöshet är det nåt som är mer på tok än ni icke-engagerade kan tänka er.
Jag vill inte säga att vi har fel företrädare, det är inte det saken handlar om. Men det är svårt att ta till sig fakta när den som berättar inte ser ut som vi, och förmodligen inte har en aning om hur hårt ansatt man kan vara på arbetsplatser idag, och där kommer vi till nästa sak, nämligen den påstådda arbetslivserfarenheten. Lyssna nu, arbetslivserfarenhet är en färskvara som varar i ungefär fem år. Sen har man glömt, förskönat. Sen är det en annan sak, och den som står därnere - lågutbildad man, gärna vit, ofta kallad globaliseringens förlorare (och det känns ju inte alls kränkande) - kan inte för sitt liv ta till sig vad den med klippkort till Bryssel säger.
För man ser vad man ser, som en kollega sa. Och det är inte för roligt.
Det är det inte heller att skriva sånt här. Det är ungefär som när man skriver att miljonprogramsområdena är kläckningsplatser för både det ena och det andra - då kommer diverse löst folk - vänstern - att genast haka upp sig på det, istället för att ens vilja diskutera brottslighet eller hedersförtryck. En hel del akademiker kommer att få taggarna utåt därför att deras farfar var minsann grovarbetare och man behöver inte ha haft utedass på gården för att kunna diskutera bostadsstandard.
Men då kommer vi fortfarande ingenstans när det gäller de där som inte vill ta till sig fakta, och de är dessutom jävligt duktiga på att berätta sin version överallt, gärna uppbackade av tidningar som tydligen inte kan få nog av mänskligt elände och förnedring för att sälja litegrann. även om det är ren lögn, som när det gäller brottsligheten.
Det vi behöver är en bred satsning på arbetsplatserna, hör ni det LO? Så varför inte utreda saken en gång till så kanske vi har en halvdan satsning 2020?
Men skilj er inte då. Eller skilj er.
Jo, jag vet hur det är. Efter tjugo år har ungarna vuxit upp och då sitter de där, han och hon, och upptäcker att de inte har så mycket gemensamt längre. Det försvann i nåt karriärskutt med övertid, eller när huset var helt färdigbyggt eller nåt annat av alla dessa hål där kärleken kan ramla ner.
Visst, jag tycker det är jättebra att människor kan skilja sig när de upptäcker att de inte vill leva ihop längre men måste det vara så många just nu? För så är det, i mitt umgänge. Människor som vi alla sett på som Det Perfekta Paret meddelar plötsligt - oftast via sociala medier - att de inte tänker leva ihop längre. De delar på sig, nästan alltid i nån slags samsyn, men emellanåt också med samma jävla bitterhet som annars är förunnat de som "bara" varit ihop i ett par år. När allting får ett pris och när man som vän plötsligt ställs inför ett val - antingen han eller mig! Välj! Du kan inte vara vän med oss bägge.
Jo. Det kan jag. Väx upp för fan. Eller skilj er inte. Gudarna ska veta att det finns en fruktansvärd massa kärlekslösa förhållanden där ute, som enbart håller ihop av bekvämlighet och snålhet. Där den gemensamma inkomsten räcker till ett påkostat leverne, medan hälften av samma inkomst skulle innebära en tvårummare i förorten och Ålandsresa istället för utlandsresa. Och det skrämmer väldigt många.
Singellivet - om vilket jag skrivit en rad eller två genom åren, som trogna läsare vet - har sina nackdelar och fördelar. Den som levt i samma relation i massor av år har mycket sällan koll på vad som är just dessa nackdelar och fördelar, däremot tror man en massa. Sanningen är naturligtvis att det inte finns nån sanning - det som är en nackdel för en kan vara en fördel för nån annan. Man får möblera som man vill, titta på vilka TV-program man vill, äta vad man vill. Men man kanske inte får plats med Stora Matsalsmöbeln, TVn kanske blir en liten TV och maten kanske är fryspizza.
Mest handlar det ju om lycka, ett ord det tammefan gått inflation i, och jag minns en av mina första kollegor, född på ett tjugotal som idag är så avlägset, som fnyste åt nån rubrik i Aftonbladet (papperstidning på den tiden) där nån kändis berättade hur lycklig den var: "Lycka och lycka, ett bra ackord och en sup på fredagen så får man vara glad..."
Men mest är jag lite sorgsen. Nånstans hoppas man ändå på att några ska hålla ut, leva livet ihop, klara av alla gropar på vägen, och sitta tillsammans på en bänk - jättegamla - och hålla handen. Inte nödvändigtvis sådär vackra och välmående, men med glimten i ögat. Kära efter sextio år. Omgivna av barnbarn och ännu fler generationer. Givetvis vid sina sinnens fulla bruk, sportiga och upplysta, men det funkar med demens och Bingolotto också. Men lyckliga.
Självklart ska man bryta upp ur destruktiva relationer, det är nästan alltid mer jobb med att bryta såna än vad glädje som kommer ur resultatet, men man blir lite tagen när det är så många som gör det samtidigt. Har ni pratat med varandra, eller är det bara ännu en sån där upptäcktsfärd ut i det okända som sextiotalisterna gör? För femtiotalisterna hänger ihop, sanna mina ord. De skiljer sig inte i femtioårsåldern, utan de har varsin TV och varsitt sovrum och sen var det bra med det.
Det har säkert också att göra med mina kära gamla käpphäst om att vi är generationen som inte vill växa upp. Vi vill fortsätta leka, skoja, flirta, dansa, resa, och då kanske de här uppbrotten är ofrånkomliga.
Det kanske är det som är meningen med livet. Man vågar testa på nytt hela livet.
Visst, jag tycker det är jättebra att människor kan skilja sig när de upptäcker att de inte vill leva ihop längre men måste det vara så många just nu? För så är det, i mitt umgänge. Människor som vi alla sett på som Det Perfekta Paret meddelar plötsligt - oftast via sociala medier - att de inte tänker leva ihop längre. De delar på sig, nästan alltid i nån slags samsyn, men emellanåt också med samma jävla bitterhet som annars är förunnat de som "bara" varit ihop i ett par år. När allting får ett pris och när man som vän plötsligt ställs inför ett val - antingen han eller mig! Välj! Du kan inte vara vän med oss bägge.
Jo. Det kan jag. Väx upp för fan. Eller skilj er inte. Gudarna ska veta att det finns en fruktansvärd massa kärlekslösa förhållanden där ute, som enbart håller ihop av bekvämlighet och snålhet. Där den gemensamma inkomsten räcker till ett påkostat leverne, medan hälften av samma inkomst skulle innebära en tvårummare i förorten och Ålandsresa istället för utlandsresa. Och det skrämmer väldigt många.
Singellivet - om vilket jag skrivit en rad eller två genom åren, som trogna läsare vet - har sina nackdelar och fördelar. Den som levt i samma relation i massor av år har mycket sällan koll på vad som är just dessa nackdelar och fördelar, däremot tror man en massa. Sanningen är naturligtvis att det inte finns nån sanning - det som är en nackdel för en kan vara en fördel för nån annan. Man får möblera som man vill, titta på vilka TV-program man vill, äta vad man vill. Men man kanske inte får plats med Stora Matsalsmöbeln, TVn kanske blir en liten TV och maten kanske är fryspizza.
Mest handlar det ju om lycka, ett ord det tammefan gått inflation i, och jag minns en av mina första kollegor, född på ett tjugotal som idag är så avlägset, som fnyste åt nån rubrik i Aftonbladet (papperstidning på den tiden) där nån kändis berättade hur lycklig den var: "Lycka och lycka, ett bra ackord och en sup på fredagen så får man vara glad..."
Men mest är jag lite sorgsen. Nånstans hoppas man ändå på att några ska hålla ut, leva livet ihop, klara av alla gropar på vägen, och sitta tillsammans på en bänk - jättegamla - och hålla handen. Inte nödvändigtvis sådär vackra och välmående, men med glimten i ögat. Kära efter sextio år. Omgivna av barnbarn och ännu fler generationer. Givetvis vid sina sinnens fulla bruk, sportiga och upplysta, men det funkar med demens och Bingolotto också. Men lyckliga.
Självklart ska man bryta upp ur destruktiva relationer, det är nästan alltid mer jobb med att bryta såna än vad glädje som kommer ur resultatet, men man blir lite tagen när det är så många som gör det samtidigt. Har ni pratat med varandra, eller är det bara ännu en sån där upptäcktsfärd ut i det okända som sextiotalisterna gör? För femtiotalisterna hänger ihop, sanna mina ord. De skiljer sig inte i femtioårsåldern, utan de har varsin TV och varsitt sovrum och sen var det bra med det.
Det har säkert också att göra med mina kära gamla käpphäst om att vi är generationen som inte vill växa upp. Vi vill fortsätta leka, skoja, flirta, dansa, resa, och då kanske de här uppbrotten är ofrånkomliga.
Det kanske är det som är meningen med livet. Man vågar testa på nytt hela livet.
Men var kommer alla fega sossar från?
Alltså, senaste tiden har jag mer och mer irriterat mig på människor som med den självpåtagna myndigheten hos sämre byggnadsarbetare tagit på sig att vara nån slags domare över vad man som socialdemokrat får prata om. Det är allt från att saker är kränkande till att folk utpekas som mindre vetande. Sluta med det, det kan vänsterpartisterna hålla på med.
Senast är det tiggeridebatten där folk fått spatt totalt, svalt rubriker med hull och hår, och inte haft en tanke på källkritik. Vad är det med er? Man måste få ha olika åsikter och sen diskuterar vi från det. Vill ni skrika i debatten kommer ni att få smisk, vi är många som kan skrika men det är inte särskilt konstruktivt. Vi har ett problem - människor kommer hit från länder där de trakasseras, de förtjänar sitt lilla uppehälle här genom att tigga. Vartefter det pågått har det utvecklats till ren exploatering. Att sitta stillatigande och inte_göra_ett_förbannat_dugg är inte särskilt solidariskt, men vi verkar ha hamnat där. Problemet är komplext, man måste få diskutera olika lösningar, inte minst att peta de skyldiga länderna i ögat; just nu skickar de flinande hit sina problem utan att ha den minsta avsikt att ändra förhållandena i hemlandet. Och säga vad man vill men det är inte Sveriges uppgift att lösa Bulgarien och Rumäniens interna problem. I synnerhet inte om det innebär att människor ska fortsätta tigga. Tiggandet i sig är inte en språngbräda till bättre villkor, visar i stort sett all tillgänglig erfarenhet, men är det nån som kan visa på motsatsen så var så goda.
Jag undanber mig okunniga kommentarer om att "fattigdom inte kan förbjudas" därför att det är ett jävla larvigt argument. För fattigdom ska bekämpas, och att se samma tiggare utanför butiken i fyra år säger mig att det inte blivit bättre. Och har ni inga förslag om hur tiggarna ska lyftas ur sin fattigdomsfälla annat än att de ska få fortsätta tigga så tycker jag synd om er. Jag tycker till och med lite illa om er eftersom ni inte vill rätta till saken, eller diskutera den.
Det är lite samma sak när man säger att det är skräp att vi idag har mängder med icke-EUmedborgare som begår okvalificerade sysslor i massor av branscher. Det var inte det som var meningen med Den Fria Rörligheten - den var menad att ge hjärnkirurger och rymdforskare möjlighet att resa fritt mellan länder som suktade efter deras kompetens. Det var INTE menat att ge uzbeker eller colombianer chansen att åka hit som städare eller diskare, medan de lever i råtthål under ständigt hot från cyniska arbetsgivare. Det här är ännu mer korkat när man vet att det finns tusentals arbetslösa som faktiskt bor här "på riktigt", och som skulle behöva ett jobb för att komma ut i arbetslivet och påbörja stigen till att vara en nyttig medborgare.
Det här gäller för övrigt inte bara människor som kommer utanför EU, utan precis lika mycket de EU-medborgare som kommer hit och tar okvalificerade jobb som lika gärna skull kunna utföras av den som bor här permanent. Jag vill ha en jättelik kontrollapparat som nu dammsuger alla dessa små - nästan alltid små - företag som erbjuder den här sortens tjänster till alla dessa stora - nästan alltid stora - företag där ansvariga chefer leker leken inte veta, inte höra, inte se. Och kännbara personliga straff för den inköpare som tar in företag som inte har rent mjöl i påsen.
Vi måste också få diskutera religiösa avarter som tagit sig fram ur skuggorna. Och nej, det handlar inte om att stigmatisera förorten, det handlar bara om att man beskriver problemet där det finns. Det finns en bristande respekt för civilsamhället på lite för många ställen idag, därför att det finns en idé om att ett civiliserat samhälle är ett svagt och mesigt samhälle. Det är givetvis uppåt väggarna. Det finns lagstiftning för det mesta idag, låt oss använda den. Blotta tanken på att några få kriminella idioter kan ge alla flyktingar dåligt rykte är skäl nog diskutera - observera diskutera, det är ledordet kära moralpanikare - hur man ska se på sånt, vare sig det är fråga om tafsande idioter eller andra idioter.
Och då kommer vi till nästa, smått ofattbara grej, nämligen att människor - även välutbildat folk, hör och häpna - ofta hävdar att vettiga förslag strider mot lagen. En åsikt som för övrigt ofta framförs av jurister, kan man tänka sig. Nå, I got news for you - en lag kan ändras. Det är inte Tio Guds Bud vi talar om när vi vill stoppa argsinta predikanter eller internettroll eller ge polisen andra hjälpmedel än skjutvapen eller stoppa byggnation i strandnära områden. Det är lagar och såna kan ändras. Somt är krångligare än annat att få fason på eller anpassa till moderna tider men kom inte dragande med att saker är mot lagen - vi ändrar lagen, i såna fall. Lagar skapas utifrån den verklighet som var just då, men man måste nästan vara just jurist för att inte begripa att nya tider kräver uppgradering även av lagar.
Just allt det här måste vara ok att debattera i arbetarrörelsen, utan att man ska utmålas som rasist, borgare, svin eller andra små hemtrevliga epitet. Man ska inte heller behöva höra ord som "uteslutning", vi pysslar inte med sånt. Däremot måste vi har tillräckligt högt i tak för att höra andra sidor än den vi själva tar för given, inte minst därför att annars blir avståndet mellan debatten och de som partiet hävdar att man representerar, för stort. Då blir vi labour eller nåt annat misslyckat parti, som så stelbent håller fast vid sina principer att man inte ens får makten.
Senast är det tiggeridebatten där folk fått spatt totalt, svalt rubriker med hull och hår, och inte haft en tanke på källkritik. Vad är det med er? Man måste få ha olika åsikter och sen diskuterar vi från det. Vill ni skrika i debatten kommer ni att få smisk, vi är många som kan skrika men det är inte särskilt konstruktivt. Vi har ett problem - människor kommer hit från länder där de trakasseras, de förtjänar sitt lilla uppehälle här genom att tigga. Vartefter det pågått har det utvecklats till ren exploatering. Att sitta stillatigande och inte_göra_ett_förbannat_dugg är inte särskilt solidariskt, men vi verkar ha hamnat där. Problemet är komplext, man måste få diskutera olika lösningar, inte minst att peta de skyldiga länderna i ögat; just nu skickar de flinande hit sina problem utan att ha den minsta avsikt att ändra förhållandena i hemlandet. Och säga vad man vill men det är inte Sveriges uppgift att lösa Bulgarien och Rumäniens interna problem. I synnerhet inte om det innebär att människor ska fortsätta tigga. Tiggandet i sig är inte en språngbräda till bättre villkor, visar i stort sett all tillgänglig erfarenhet, men är det nån som kan visa på motsatsen så var så goda.
Jag undanber mig okunniga kommentarer om att "fattigdom inte kan förbjudas" därför att det är ett jävla larvigt argument. För fattigdom ska bekämpas, och att se samma tiggare utanför butiken i fyra år säger mig att det inte blivit bättre. Och har ni inga förslag om hur tiggarna ska lyftas ur sin fattigdomsfälla annat än att de ska få fortsätta tigga så tycker jag synd om er. Jag tycker till och med lite illa om er eftersom ni inte vill rätta till saken, eller diskutera den.
Det är lite samma sak när man säger att det är skräp att vi idag har mängder med icke-EUmedborgare som begår okvalificerade sysslor i massor av branscher. Det var inte det som var meningen med Den Fria Rörligheten - den var menad att ge hjärnkirurger och rymdforskare möjlighet att resa fritt mellan länder som suktade efter deras kompetens. Det var INTE menat att ge uzbeker eller colombianer chansen att åka hit som städare eller diskare, medan de lever i råtthål under ständigt hot från cyniska arbetsgivare. Det här är ännu mer korkat när man vet att det finns tusentals arbetslösa som faktiskt bor här "på riktigt", och som skulle behöva ett jobb för att komma ut i arbetslivet och påbörja stigen till att vara en nyttig medborgare.
Det här gäller för övrigt inte bara människor som kommer utanför EU, utan precis lika mycket de EU-medborgare som kommer hit och tar okvalificerade jobb som lika gärna skull kunna utföras av den som bor här permanent. Jag vill ha en jättelik kontrollapparat som nu dammsuger alla dessa små - nästan alltid små - företag som erbjuder den här sortens tjänster till alla dessa stora - nästan alltid stora - företag där ansvariga chefer leker leken inte veta, inte höra, inte se. Och kännbara personliga straff för den inköpare som tar in företag som inte har rent mjöl i påsen.
Vi måste också få diskutera religiösa avarter som tagit sig fram ur skuggorna. Och nej, det handlar inte om att stigmatisera förorten, det handlar bara om att man beskriver problemet där det finns. Det finns en bristande respekt för civilsamhället på lite för många ställen idag, därför att det finns en idé om att ett civiliserat samhälle är ett svagt och mesigt samhälle. Det är givetvis uppåt väggarna. Det finns lagstiftning för det mesta idag, låt oss använda den. Blotta tanken på att några få kriminella idioter kan ge alla flyktingar dåligt rykte är skäl nog diskutera - observera diskutera, det är ledordet kära moralpanikare - hur man ska se på sånt, vare sig det är fråga om tafsande idioter eller andra idioter.
Och då kommer vi till nästa, smått ofattbara grej, nämligen att människor - även välutbildat folk, hör och häpna - ofta hävdar att vettiga förslag strider mot lagen. En åsikt som för övrigt ofta framförs av jurister, kan man tänka sig. Nå, I got news for you - en lag kan ändras. Det är inte Tio Guds Bud vi talar om när vi vill stoppa argsinta predikanter eller internettroll eller ge polisen andra hjälpmedel än skjutvapen eller stoppa byggnation i strandnära områden. Det är lagar och såna kan ändras. Somt är krångligare än annat att få fason på eller anpassa till moderna tider men kom inte dragande med att saker är mot lagen - vi ändrar lagen, i såna fall. Lagar skapas utifrån den verklighet som var just då, men man måste nästan vara just jurist för att inte begripa att nya tider kräver uppgradering även av lagar.
Just allt det här måste vara ok att debattera i arbetarrörelsen, utan att man ska utmålas som rasist, borgare, svin eller andra små hemtrevliga epitet. Man ska inte heller behöva höra ord som "uteslutning", vi pysslar inte med sånt. Däremot måste vi har tillräckligt högt i tak för att höra andra sidor än den vi själva tar för given, inte minst därför att annars blir avståndet mellan debatten och de som partiet hävdar att man representerar, för stort. Då blir vi labour eller nåt annat misslyckat parti, som så stelbent håller fast vid sina principer att man inte ens får makten.
Under sommaren frodas svartjobben i byggsvängen.
Jo, så här var det - under sommaren ville Svensson bygga om, och eftersom han (det är oftast en han) ändå ska tillbringa ett par veckor på landet skulle det ju vara bra om man äntligen fick ordning på det där köket/badrummet/uteplatsen. Sen är det ju själve fan att seriösa byggfirmor både envisas med att ge sin personal semester under sommaren, och dessutom inte kunna rycka ut med tre dagars varsel och full styrka. Tänkte Svensson.
Men det går ju att ordna ändå, som grannen Bergström sa, som hade låtit bygga om sitt kök/badrum/uteplats förra sommaren medan de själva varit på landet/utlandssemester i ett par veckor. Grannen hade kontakter.
Sagt och gjort. Samtal ringdes, folk kom och tittade, ritningar gjordes upp, man kom överens om pris. Svensson hade hört att ROT-avdraget skulle minska men byggaren - överviktig man med oupphörligt ringande telefon - sa att, det kan man alltid ordna. Varpå Svensson raskt förstod - för han var ju ingen dumskalle, civilekonom/dataprogrammerare/tjänsteman som han var - att om man inte frågar för mycket och inte ser så mycket så kan man få alldeles väldigt mycket byggande för alldeles väldigt lite pengar. Långt mer än ROT-avdraget. Som de givetvis skulle nyttja ändå. Givetvis.
Priset var OK. Lite dyrt, men när Svensson frågade bekant i branschen fick han klart för sig att det nog ändå var billigt mot vad det hade kostat om han nyttjat nån av de där firmorna som lät personalen ta semester och som inte kunde komma på direkten. För det är ju svart, det begriper du ju, sa bekantingen i branschen - så billigt kan du inte få det om det är vitt.
Vafan. tänkte Svensson. Man vill ju göra rätt för sig. Men det var ju jävligt dyrt att betala vitt. Hur mycket tjänade de där snickarna egentligen? Tänkte Svensson som själv hade studielån upp till öronen, och hursomhelst var det ju säkert utlänningar som skulle bygga om, och de behövde ju inte så mycket. Tänkte Svensson. Det var nog bäst att vara på landet under ombyggnaden, så man inte behövde ha så mycket kontakt.
Man köpte material på byggvaruhus - och helvete vad dyrt det var, tänkte Svensson, och hade inte minsta dåligt samvete för att de som byggde om kanske skulle få väldigt låga löner - och bytte nycklar och skrev ansvarsförsäkringar, och drog fram ström och ordnade vatten (ytterligare en engångspost som också var väldigt billig men nu aktade sig Svensson för att fråga), och på lördagen skickade han fru och barn till landet i den ena bilen. För på måndagen skulle det hela dra igång och han behövde flytta möbler och täcka över saker hemma.
På måndagen kom en buss med några slitna själar. En pratade lite svenska, de andra rökte och såg ointresserade ut. En halvtimme senare kom den svenske entreprenören, han med den ständigt ringande telefonen, och ytterligare en timme senare satt Svensson i bilen, den andra bilen, den lilla som hustrun brukade köra, på väg till landet. För säkerhets skull hade han bett svärfar svänga förbi ett par gånger under veckorna för att ta in posten, och kolla att allt flöt på.
Nu skulle ju jag som fackligt aktiv vilja skriva att det gick åt helvete. Att det blev tokfel i byggnationen, att saker inte blev som avtalat, att Svensson blev blåst. Men så är det inte. När Svensson kom hem efter två veckor var ombyggnaden klar, golvet lagt, väggarna målade, elen fungerade. Inget var stulet eller förstört. Det låg lite byggsopor kvar bakom garaget, och hustrun sa att de nog nyttjat husets toalett, trots löfte om motsatsen, men det var liksom inget att bråka om.
- Du vet, vi fick tre för priset av en svensk byggjobbare, sa Svensson till grannen Pettersson, när de pratades vid över häcken senare i augusti. Klappat och klart. De åt inte ens här, de drack nog bara kaffe och käkade mackor. Och jobbade till åtta-nio på kvällen. Kom hit i arbetskläder.
Och Pettersson nickade eftertänksamt. Han hade ju tänkt göra i ordning sitt eget själv, för att det var kul - riktiga karlatag att få spika lite hemma! - men hans egen hustru hade ju börjat protestera eftersom hon visste hur det brukade bli med hans projekt. Och priset Svensson fått för hela klabbet lämnade ju mycket marginal för dyrare inredning. Tänkte Pettersson, och bad om telefonnumret.
Ungefär så här.
Jag vet inte vad hantverkarna i Svenssons hus fick i lön, men det var inte mycket. Deras chef, om det nu var deras chef för det är ofta lager på lager med företag som pysslar med det här, tjänade avsevärt mer. Mest tjänade naturligtvis Svensson. Att vita pengar skulle bidra till att hans barn hade lärare i skolan eller att hans svärföräldrar kunde få hemtjänst hade han naturligtvis ingen tanke på. Sånt ser man inte, om man inte vill.
Inte heller ser man usel arbetsmiljö, vidriga arbetstider, obefintlig trygghet. Man måste vilja se för att se det. Och sen vill man inte få obehagliga frågor på gardenpartyt, när man som Svensson, med lite innanför västen, pratade lite för högt om saken, och fick vassa frågor av Lundström, som undrade hur det kändes att bryta mot lagen. Det tyckte inte Svensson om, och det sa han högt till hustrun när de vandrade hem i sommarnatten till sitt nyrenoverade hus. Vafan visste den där Lundström, och Lundström skulle garanterat ta chansen om han fick - för det gör ju alla. Hustrun höll med. Hon brukade ju göra det när han var lite småfull. Varför skulle just de ta ansvar?
Det kan man fråga sig.
Men det går ju att ordna ändå, som grannen Bergström sa, som hade låtit bygga om sitt kök/badrum/uteplats förra sommaren medan de själva varit på landet/utlandssemester i ett par veckor. Grannen hade kontakter.
Sagt och gjort. Samtal ringdes, folk kom och tittade, ritningar gjordes upp, man kom överens om pris. Svensson hade hört att ROT-avdraget skulle minska men byggaren - överviktig man med oupphörligt ringande telefon - sa att, det kan man alltid ordna. Varpå Svensson raskt förstod - för han var ju ingen dumskalle, civilekonom/dataprogrammerare/tjänsteman som han var - att om man inte frågar för mycket och inte ser så mycket så kan man få alldeles väldigt mycket byggande för alldeles väldigt lite pengar. Långt mer än ROT-avdraget. Som de givetvis skulle nyttja ändå. Givetvis.
Priset var OK. Lite dyrt, men när Svensson frågade bekant i branschen fick han klart för sig att det nog ändå var billigt mot vad det hade kostat om han nyttjat nån av de där firmorna som lät personalen ta semester och som inte kunde komma på direkten. För det är ju svart, det begriper du ju, sa bekantingen i branschen - så billigt kan du inte få det om det är vitt.
Vafan. tänkte Svensson. Man vill ju göra rätt för sig. Men det var ju jävligt dyrt att betala vitt. Hur mycket tjänade de där snickarna egentligen? Tänkte Svensson som själv hade studielån upp till öronen, och hursomhelst var det ju säkert utlänningar som skulle bygga om, och de behövde ju inte så mycket. Tänkte Svensson. Det var nog bäst att vara på landet under ombyggnaden, så man inte behövde ha så mycket kontakt.
Man köpte material på byggvaruhus - och helvete vad dyrt det var, tänkte Svensson, och hade inte minsta dåligt samvete för att de som byggde om kanske skulle få väldigt låga löner - och bytte nycklar och skrev ansvarsförsäkringar, och drog fram ström och ordnade vatten (ytterligare en engångspost som också var väldigt billig men nu aktade sig Svensson för att fråga), och på lördagen skickade han fru och barn till landet i den ena bilen. För på måndagen skulle det hela dra igång och han behövde flytta möbler och täcka över saker hemma.
På måndagen kom en buss med några slitna själar. En pratade lite svenska, de andra rökte och såg ointresserade ut. En halvtimme senare kom den svenske entreprenören, han med den ständigt ringande telefonen, och ytterligare en timme senare satt Svensson i bilen, den andra bilen, den lilla som hustrun brukade köra, på väg till landet. För säkerhets skull hade han bett svärfar svänga förbi ett par gånger under veckorna för att ta in posten, och kolla att allt flöt på.
Nu skulle ju jag som fackligt aktiv vilja skriva att det gick åt helvete. Att det blev tokfel i byggnationen, att saker inte blev som avtalat, att Svensson blev blåst. Men så är det inte. När Svensson kom hem efter två veckor var ombyggnaden klar, golvet lagt, väggarna målade, elen fungerade. Inget var stulet eller förstört. Det låg lite byggsopor kvar bakom garaget, och hustrun sa att de nog nyttjat husets toalett, trots löfte om motsatsen, men det var liksom inget att bråka om.
- Du vet, vi fick tre för priset av en svensk byggjobbare, sa Svensson till grannen Pettersson, när de pratades vid över häcken senare i augusti. Klappat och klart. De åt inte ens här, de drack nog bara kaffe och käkade mackor. Och jobbade till åtta-nio på kvällen. Kom hit i arbetskläder.
Och Pettersson nickade eftertänksamt. Han hade ju tänkt göra i ordning sitt eget själv, för att det var kul - riktiga karlatag att få spika lite hemma! - men hans egen hustru hade ju börjat protestera eftersom hon visste hur det brukade bli med hans projekt. Och priset Svensson fått för hela klabbet lämnade ju mycket marginal för dyrare inredning. Tänkte Pettersson, och bad om telefonnumret.
Ungefär så här.
Jag vet inte vad hantverkarna i Svenssons hus fick i lön, men det var inte mycket. Deras chef, om det nu var deras chef för det är ofta lager på lager med företag som pysslar med det här, tjänade avsevärt mer. Mest tjänade naturligtvis Svensson. Att vita pengar skulle bidra till att hans barn hade lärare i skolan eller att hans svärföräldrar kunde få hemtjänst hade han naturligtvis ingen tanke på. Sånt ser man inte, om man inte vill.
Inte heller ser man usel arbetsmiljö, vidriga arbetstider, obefintlig trygghet. Man måste vilja se för att se det. Och sen vill man inte få obehagliga frågor på gardenpartyt, när man som Svensson, med lite innanför västen, pratade lite för högt om saken, och fick vassa frågor av Lundström, som undrade hur det kändes att bryta mot lagen. Det tyckte inte Svensson om, och det sa han högt till hustrun när de vandrade hem i sommarnatten till sitt nyrenoverade hus. Vafan visste den där Lundström, och Lundström skulle garanterat ta chansen om han fick - för det gör ju alla. Hustrun höll med. Hon brukade ju göra det när han var lite småfull. Varför skulle just de ta ansvar?
Det kan man fråga sig.
Vissa finns det inte plats för i ett socialdemokratiskt parti.
Ett. Om du anser att ett kön har rätt att bestämma över ett annat kön så har du inte i mitt parti att göra. Du har inte rätt att bestämma hur det andra könet ska klä sig, vad de ska jobba med, hur de ska bo, vem de ska leva med, hur de ska leva sina liv etc. Inte nånsin.
Två. Om du inte kan ställa upp för att människors sexualitet är deras egen sak - så har du inte i mitt parti att göra. Vem de väljer som partner eller hur de vill leva sitt liv är inte din sak.
Tre. Om du tycker att ett land ska styras efter religiösa regler - så har du inte i mitt parti att göra. Vi har skiljt stat från religion och det ska vi vara stolta över. Att tro att religiösa påfund skulle stå över lagen är medeltid. Sluta med det.
Fyra. Om du tycker att vissa raser är högre stående än andra raser - så har du inte i mitt parti att göra (och knappt i mitt land). Enligt svensk lag får du tydligen yttra de åsikterna men så fan att du ska kunna göra det om du ska vara med i samma parti som jag.
Det är inte svårare än så.
Två. Om du inte kan ställa upp för att människors sexualitet är deras egen sak - så har du inte i mitt parti att göra. Vem de väljer som partner eller hur de vill leva sitt liv är inte din sak.
Tre. Om du tycker att ett land ska styras efter religiösa regler - så har du inte i mitt parti att göra. Vi har skiljt stat från religion och det ska vi vara stolta över. Att tro att religiösa påfund skulle stå över lagen är medeltid. Sluta med det.
Fyra. Om du tycker att vissa raser är högre stående än andra raser - så har du inte i mitt parti att göra (och knappt i mitt land). Enligt svensk lag får du tydligen yttra de åsikterna men så fan att du ska kunna göra det om du ska vara med i samma parti som jag.
Det är inte svårare än så.
Okey, dags att förklara vad ackordet i byggbranschen är
Oduschad men hemkommen från ett skitbygge möts jag återigen av hur okunnigt folk säger saker om vårt ackordssystem som inte stämmer. Emellanåt är det de betalda megafonerna - typ Byggindustrin, Svenskt N'äringsliv (SAF) eller diverse borgare - och det kan jag leva med. Värre är det när jag får resa hårresande osanningar från människor i andra fackförbund. Nu är det ju avtalsrörelse och vi har en svinigare motpart än de flesta, men folk får för fan kamma sig innan de skriver saker på ledarplats i sina respektive fackförbundstidningar.
Så medans kvällens matlådelagande pågår i bakgrunden - hemlagade köttbullar, recept här - så ska jag försöka skingra en del av fördomarna. Det kan behövas för, och jag kan inte nog understryka detta, den text - här -som ligger på Byggnads hemsida om ackordet är rent hemsk. Fullständigt obegriplig och inte det minsta till stöd för oss som vill ha ackordet kvar.
Till att börja med - att det heter ackord betyder enbart att man ackorderar om det. Man förhandlar, kort sagt. Inget annat. Det innebär inte att människor med plågade ansikten kämpar sig fram i en vidrig arbetsmiljö, piskade av en obarmhärtig tidtagare som måttsätter varje skärv man lyckas pressa ur sin arma kropp (stiligt va?). Det kanske var så i det som människor i gemen förknippar med ackord, det som fanns i industrin eller lite varstans - ju mer man producerade och ju fortare det gick, desto mer tjänade man.
Så är det inte i byggbranschen. I själva verket är det så att ackordsbyggen är mindre stressiga, mer välordnade och mindre riskfyllda än byggen som inte drivs som ackord.
1. Stressen. Jo, det är stressigt på byggen idag. Det beror inte på ackordet. Det är precis lika jävligt på byggen utan ackord, tro mig, för jag jobbar ofta utan ackord. Vi kan inte påverka tidplanen genom att stressa fram. Gjutningar och kranresningar och inflyttningar är bokade veckor, månader, år i förväg. Vi tjänar ingen tid på att ösa på, helt enkelt. Och det är inte där man räknar byggackordet.
2. Utslagningen. Nej, byggnadsarbetare mår inte sämre på ackordsbyggen än på andra byggen. Det är bara nys. Tvärtom, skulle jag vilja säga. För på ett ackordsbygge ser man till olika individers kapacitet och anpassar uppgifterna därefter. Unga och raska kan få flänga runt med plåtformen, har man lite ont eller inte är så spänstig längre finns det andra saker att göra, som är lika viktiga. Det kan man se i ett ackordslag, det ser man inte på en arbetsplats där man bara jobbar för tidlön.
3. Lagandan. Jo, man är ett gäng. Man utser sin egen plågoande, lagbasen, som sedan godkänns - viktigt - av den regionala avdelningen. Lagbasen är inte en extra arbetsledare eller förman - man är gubbarnas representant, och den som till sist ska se till att ackordet går ihop.
4. Trixen. För ett par år sen monterade jag en oherrans massa ytterdörrar på ett bygge. Vartefter hittade jag på förenklingar, hjälpmedel, lärde mig tekniken. Det kallas inarbetning. Till skillnad från, säg, ett industrijobb, där en montör är helt och hållet i händerna på tekniken, så är det jag som i kraft av mitt yrkeskunnande ser hur jag ska kunna göra en arbetsuppgift lite enklare lite smartare lite snabbare. Och det ska jag ha betalt för.
På det här bygget, där företaget var ett gäng clowner, blev vi utbytta mot ett annat gäng. Då slog jag sönder alla mina mallar, kastade egensvetsade hjälpmedel i containern och gav inte ett dugg till grabbarna som skulle ta över.
Och det är det här saken gäller - att jag äger min egen kunskap och jag påverkar och styr mitt arbete själv. Det driver givetvis arbetsgivaren till vansinne, eftersom han- det är alltid män - anser att han äger mig och därmed också min yrkeskunskap. I min värld, byggnadsarbetaren som jobbar med ackord och gillar det, köper han mitt yrkeskunnande men bara till den gräns jag bestämmer. Vi har alltid trix och knep som vi inte kommer att bjuda på, saker man inte lär sig i skolan men som man kanske kan få lära sig om man går i ett ackordslag.
Det handlar om makten över sitt arbete, över planeringen, över resultatet. Det är likadant med de andra fackförbund som i byggbranschen jobbar med ackord - det ger oss en möjlighet att påverka vårt arbete. Men att det skulle vara slitigt eller stressigt just för att det är ackord är bara struntprat - den här branschen är slitig och stressig ändå, och det beror inte på ackordet.
Ackordet ger oss möjlighet att påverka vår lön lite extra, ja. Samtidigt ger också ackordet fördelar för arbetsgivaren, det måste man vara klar över, för de tjänar pengar på att bygget går bra. Och när ackordet går bra höjs även alla andra löner i branschen. Ackordet är loket som drar tåget framåt.
Nej, alla arbetsplatser kan inte ha ackord, men det ska byggnadsarbetarna själva avgöra i så fall. Alla företag kan inte ha ackord hela tiden, men det ska byggnadsarbetarna själva bestämma i så fall. Ibland hamnar man på jobb där det är omöjligt att räkna hem de olika variabler som ingår i ett fungerande ackord (och jo, jag ska skriva en begriplig förklaring om ackordets tekniska delar), ibland är det för lite timmar för att det ska löna sig och ibland skiter det sig i varje fall.
Däremot är det så att ackord kräver en del av företaget, och det är väl där skon klämmer kan jag tänka mig, för om vi ska kunna ha ett fungerande ackord måste företaget ha en fungerande organisation på plats, och se det har de ytterst sällan numer. De har en sönderstressad arbetsledare som inte hinner med och sen blir de upprörda över att snickaren skriver extratid för att man inte får besked när man behöver det. För det får företaget betala. Alla i arbetet ingående moment som förlänger eller försvårar arbetets utförande får företaget stå för, och det vill företagen inte längre.
Så. Blev det klarare nu? För nu ska jag göra gräddsås till köttbullarna.
Så medans kvällens matlådelagande pågår i bakgrunden - hemlagade köttbullar, recept här - så ska jag försöka skingra en del av fördomarna. Det kan behövas för, och jag kan inte nog understryka detta, den text - här -som ligger på Byggnads hemsida om ackordet är rent hemsk. Fullständigt obegriplig och inte det minsta till stöd för oss som vill ha ackordet kvar.
Till att börja med - att det heter ackord betyder enbart att man ackorderar om det. Man förhandlar, kort sagt. Inget annat. Det innebär inte att människor med plågade ansikten kämpar sig fram i en vidrig arbetsmiljö, piskade av en obarmhärtig tidtagare som måttsätter varje skärv man lyckas pressa ur sin arma kropp (stiligt va?). Det kanske var så i det som människor i gemen förknippar med ackord, det som fanns i industrin eller lite varstans - ju mer man producerade och ju fortare det gick, desto mer tjänade man.
Så är det inte i byggbranschen. I själva verket är det så att ackordsbyggen är mindre stressiga, mer välordnade och mindre riskfyllda än byggen som inte drivs som ackord.
1. Stressen. Jo, det är stressigt på byggen idag. Det beror inte på ackordet. Det är precis lika jävligt på byggen utan ackord, tro mig, för jag jobbar ofta utan ackord. Vi kan inte påverka tidplanen genom att stressa fram. Gjutningar och kranresningar och inflyttningar är bokade veckor, månader, år i förväg. Vi tjänar ingen tid på att ösa på, helt enkelt. Och det är inte där man räknar byggackordet.
2. Utslagningen. Nej, byggnadsarbetare mår inte sämre på ackordsbyggen än på andra byggen. Det är bara nys. Tvärtom, skulle jag vilja säga. För på ett ackordsbygge ser man till olika individers kapacitet och anpassar uppgifterna därefter. Unga och raska kan få flänga runt med plåtformen, har man lite ont eller inte är så spänstig längre finns det andra saker att göra, som är lika viktiga. Det kan man se i ett ackordslag, det ser man inte på en arbetsplats där man bara jobbar för tidlön.
3. Lagandan. Jo, man är ett gäng. Man utser sin egen plågoande, lagbasen, som sedan godkänns - viktigt - av den regionala avdelningen. Lagbasen är inte en extra arbetsledare eller förman - man är gubbarnas representant, och den som till sist ska se till att ackordet går ihop.
4. Trixen. För ett par år sen monterade jag en oherrans massa ytterdörrar på ett bygge. Vartefter hittade jag på förenklingar, hjälpmedel, lärde mig tekniken. Det kallas inarbetning. Till skillnad från, säg, ett industrijobb, där en montör är helt och hållet i händerna på tekniken, så är det jag som i kraft av mitt yrkeskunnande ser hur jag ska kunna göra en arbetsuppgift lite enklare lite smartare lite snabbare. Och det ska jag ha betalt för.
På det här bygget, där företaget var ett gäng clowner, blev vi utbytta mot ett annat gäng. Då slog jag sönder alla mina mallar, kastade egensvetsade hjälpmedel i containern och gav inte ett dugg till grabbarna som skulle ta över.
Och det är det här saken gäller - att jag äger min egen kunskap och jag påverkar och styr mitt arbete själv. Det driver givetvis arbetsgivaren till vansinne, eftersom han- det är alltid män - anser att han äger mig och därmed också min yrkeskunskap. I min värld, byggnadsarbetaren som jobbar med ackord och gillar det, köper han mitt yrkeskunnande men bara till den gräns jag bestämmer. Vi har alltid trix och knep som vi inte kommer att bjuda på, saker man inte lär sig i skolan men som man kanske kan få lära sig om man går i ett ackordslag.
Det handlar om makten över sitt arbete, över planeringen, över resultatet. Det är likadant med de andra fackförbund som i byggbranschen jobbar med ackord - det ger oss en möjlighet att påverka vårt arbete. Men att det skulle vara slitigt eller stressigt just för att det är ackord är bara struntprat - den här branschen är slitig och stressig ändå, och det beror inte på ackordet.
Ackordet ger oss möjlighet att påverka vår lön lite extra, ja. Samtidigt ger också ackordet fördelar för arbetsgivaren, det måste man vara klar över, för de tjänar pengar på att bygget går bra. Och när ackordet går bra höjs även alla andra löner i branschen. Ackordet är loket som drar tåget framåt.
Nej, alla arbetsplatser kan inte ha ackord, men det ska byggnadsarbetarna själva avgöra i så fall. Alla företag kan inte ha ackord hela tiden, men det ska byggnadsarbetarna själva bestämma i så fall. Ibland hamnar man på jobb där det är omöjligt att räkna hem de olika variabler som ingår i ett fungerande ackord (och jo, jag ska skriva en begriplig förklaring om ackordets tekniska delar), ibland är det för lite timmar för att det ska löna sig och ibland skiter det sig i varje fall.
Däremot är det så att ackord kräver en del av företaget, och det är väl där skon klämmer kan jag tänka mig, för om vi ska kunna ha ett fungerande ackord måste företaget ha en fungerande organisation på plats, och se det har de ytterst sällan numer. De har en sönderstressad arbetsledare som inte hinner med och sen blir de upprörda över att snickaren skriver extratid för att man inte får besked när man behöver det. För det får företaget betala. Alla i arbetet ingående moment som förlänger eller försvårar arbetets utförande får företaget stå för, och det vill företagen inte längre.
Så. Blev det klarare nu? För nu ska jag göra gräddsås till köttbullarna.
Den som slutar simma drunknar - om varför vi ska ha högre löner
Nej, jag tänker inte vara pedagogisk och förklara hur man förhandlar fram ett nytt avtal. Jag nöjer mig med att konstatera att fackförbunden som finns i industrisektorn har förhandlat fram ett nytt avtal och sen tycker de att alla andra fackförbund ska hålla sig till den nivån. Det kallas märket.
Vi ska vara samhällsansvariga och solidariska, heter det. I synnerhet fackförbunden som har folk på byggarbetsplatser för vi vill ha mer än det industrifacken fick. Och när vi säger det tycker industrifacken att vi är dumma. När jag säger att jag tycker att industrifacken gjorde en dålig uppgörelse tycker de - alltså, de är ombudsmän och funktionärer med höga löner inom fackförbunden hos industrisektorn - att jag är dum. Dumma, dumma byggnadsarbetare.
Jag har fått reallönesänkning 2015 visade det sig när jag öppnade deklarationen. Jag tjänar alltså sämre pengar 2015 än jag gjorde 2014. Det har hänt nån gång förut men det var länge sen. Det har att göra med vårt lönesystem. Vi har nämligen inte månadslön utan tidlön, och sedan förhandlar vi fram en tillkommande summa för de olika byggen där vi är. Det kallas att ackordera. Vissa byggen kan ge mer, vissa ger sämre. Det är vi medvetna om.
Men när man hela tiden numer bara hamnar på arbetsplatser där våra lönenivåer hålls nere av hotet om att ersättas av arbetskraft från andra sidan Östersjön - då är det inte som förr. För de stora byggföretagen fyller numer sina arbetsplatser med grabbar som bara är här för stålarna, som gärna kan jobba åttio timmar i veckan om de får, och som tycker att våra lägstalönnivåer ändå är bättre än vad de skulle kunna få i sina hemländer (där de själva för övrigt utkonkurreras av uzbeker och vitryssar). Det betyder att de stora byggföretagen - vi pratar om de största hundra byggföretagen i Sverige ungefär - tjänar rysliga stålar på att dumpa löner. Därför kräver också Byggnads att det blir ordning och reda i byggbranschen, och det vette fan om det inte är det som fått byggarbetsgivarna att sätta champagnen och kaviarn i vrångstrupen. Mer här
Ändå är det vi - jobbarna - som ska ta samhällsansvar. Säg mig, när sa ett svenskt företag senast att "nä. det går så illa för landet nu att vi inte delar ut nån vinst till aktieägarna." Säg mig, när sa ett svenskt byggföretag "visst, vi betalar sämre löner till de som bygger kåkarna och därför kommer hyresgästerna att få lägre hyra..." Samhällsansvar? Jo, tjena.
Byggnads krav i avtalsrörelsen verkar säkert rätt obegripligt för industrifacken, det kan jag förstå. Trots hot om utflyttning av produktionen av hundmat eller knäckebröd eller rulltrappor till låglöneländer (i Baltikum givetvis) är det ändå kvar en fruktansvärd massa fabriker i Sverige. Men på byggsidan håller arbetskraften på att bytas ut. Utkonkurreras.
Nyliberala personer vill givetvis detta. Och ingenstans är näringslivets hökar aggressivare än inom Sveriges Byggindustrier. Finge man bygga med slavar skulle man förmodligen göra det - att vi har anställningsgtrygghet och akassa och skyddsombud är liksom inget som vi, jobbarna, har fått av företagen. Det kan vara bra att komma ihåg det.
På samma vis driver Byggnads småföretagarnas sak också, för i vår bransch är det ett mindre antal rikstäckande företag som sätter agendan för hur arbetsgivarna ser på avtalsrörelsen. De snackar ihop sig, lånar folk av varandra, rekommenderar varandra. Småföretagarna? De kan förmodligen ramla ner i ett hål som grävts av någon utan kollektivavtal.
Vi har också låginkomsttagare i branschen. Jag har då aldrig sett att de har gynnats av att Byggnads drivit modesta krav. Det kanske funkar där man har månadslön men vi har alltså inte det - vår huvudlöneform är tidlön. Och när vi höjer med procent får alla, precis alla, samma procent. Här förekommer ingen skillnad på män eller kvinnor eller ålder. Procenten slår ut på alla. Det gynnar låglönegrupperna. Därför att vi har inte månadslön!!!!När industrifacken nu börjar hoa om - ja, de där högbetalda funktionärerna - att Byggnads och Målarna och SEKO ska kamma sig och falla in i ledet missar de totalt att vi driver våra medlemmars sak. Högre lön. Punkt. För kollektivet. Inga induividuella samtal, inga bonusar som företaget bestämmer över. Bara högre lön.
Kvinnor i min omgivning arbetar i industribranschen. De tjänar inget vidare. De har aldrig känt att oj vilken låglönesatsning Metall gjorde den här gången, när de fick 110 spänn mer i plånkan efter skatt. De känner det inte den här gången heller. Och då börjar man ju fundera på vad som är fackföreningens uppgift.
En fackförening måste alltid stå upp för de svagaste först. Gör man inte det är man i farozonen. De starkare klarar sig alltid, även om de grymtar. Jag kommer att klara mig, det gör jag alltid på nåt sätt, även om jag får reallönesänkningar, men en avtalsrörelse utan låglönesatsningar är rena skämtet - det ska alltid finnas där. Annars gör man fel, tammefan.
Byggnads avtalskrav
Byggindustrin klagosång
Vi ska vara samhällsansvariga och solidariska, heter det. I synnerhet fackförbunden som har folk på byggarbetsplatser för vi vill ha mer än det industrifacken fick. Och när vi säger det tycker industrifacken att vi är dumma. När jag säger att jag tycker att industrifacken gjorde en dålig uppgörelse tycker de - alltså, de är ombudsmän och funktionärer med höga löner inom fackförbunden hos industrisektorn - att jag är dum. Dumma, dumma byggnadsarbetare.
Jag har fått reallönesänkning 2015 visade det sig när jag öppnade deklarationen. Jag tjänar alltså sämre pengar 2015 än jag gjorde 2014. Det har hänt nån gång förut men det var länge sen. Det har att göra med vårt lönesystem. Vi har nämligen inte månadslön utan tidlön, och sedan förhandlar vi fram en tillkommande summa för de olika byggen där vi är. Det kallas att ackordera. Vissa byggen kan ge mer, vissa ger sämre. Det är vi medvetna om.
Men när man hela tiden numer bara hamnar på arbetsplatser där våra lönenivåer hålls nere av hotet om att ersättas av arbetskraft från andra sidan Östersjön - då är det inte som förr. För de stora byggföretagen fyller numer sina arbetsplatser med grabbar som bara är här för stålarna, som gärna kan jobba åttio timmar i veckan om de får, och som tycker att våra lägstalönnivåer ändå är bättre än vad de skulle kunna få i sina hemländer (där de själva för övrigt utkonkurreras av uzbeker och vitryssar). Det betyder att de stora byggföretagen - vi pratar om de största hundra byggföretagen i Sverige ungefär - tjänar rysliga stålar på att dumpa löner. Därför kräver också Byggnads att det blir ordning och reda i byggbranschen, och det vette fan om det inte är det som fått byggarbetsgivarna att sätta champagnen och kaviarn i vrångstrupen. Mer här
Ändå är det vi - jobbarna - som ska ta samhällsansvar. Säg mig, när sa ett svenskt företag senast att "nä. det går så illa för landet nu att vi inte delar ut nån vinst till aktieägarna." Säg mig, när sa ett svenskt byggföretag "visst, vi betalar sämre löner till de som bygger kåkarna och därför kommer hyresgästerna att få lägre hyra..." Samhällsansvar? Jo, tjena.
Byggnads krav i avtalsrörelsen verkar säkert rätt obegripligt för industrifacken, det kan jag förstå. Trots hot om utflyttning av produktionen av hundmat eller knäckebröd eller rulltrappor till låglöneländer (i Baltikum givetvis) är det ändå kvar en fruktansvärd massa fabriker i Sverige. Men på byggsidan håller arbetskraften på att bytas ut. Utkonkurreras.
Nyliberala personer vill givetvis detta. Och ingenstans är näringslivets hökar aggressivare än inom Sveriges Byggindustrier. Finge man bygga med slavar skulle man förmodligen göra det - att vi har anställningsgtrygghet och akassa och skyddsombud är liksom inget som vi, jobbarna, har fått av företagen. Det kan vara bra att komma ihåg det.
På samma vis driver Byggnads småföretagarnas sak också, för i vår bransch är det ett mindre antal rikstäckande företag som sätter agendan för hur arbetsgivarna ser på avtalsrörelsen. De snackar ihop sig, lånar folk av varandra, rekommenderar varandra. Småföretagarna? De kan förmodligen ramla ner i ett hål som grävts av någon utan kollektivavtal.
Vi har också låginkomsttagare i branschen. Jag har då aldrig sett att de har gynnats av att Byggnads drivit modesta krav. Det kanske funkar där man har månadslön men vi har alltså inte det - vår huvudlöneform är tidlön. Och när vi höjer med procent får alla, precis alla, samma procent. Här förekommer ingen skillnad på män eller kvinnor eller ålder. Procenten slår ut på alla. Det gynnar låglönegrupperna. Därför att vi har inte månadslön!!!!När industrifacken nu börjar hoa om - ja, de där högbetalda funktionärerna - att Byggnads och Målarna och SEKO ska kamma sig och falla in i ledet missar de totalt att vi driver våra medlemmars sak. Högre lön. Punkt. För kollektivet. Inga induividuella samtal, inga bonusar som företaget bestämmer över. Bara högre lön.
Kvinnor i min omgivning arbetar i industribranschen. De tjänar inget vidare. De har aldrig känt att oj vilken låglönesatsning Metall gjorde den här gången, när de fick 110 spänn mer i plånkan efter skatt. De känner det inte den här gången heller. Och då börjar man ju fundera på vad som är fackföreningens uppgift.
En fackförening måste alltid stå upp för de svagaste först. Gör man inte det är man i farozonen. De starkare klarar sig alltid, även om de grymtar. Jag kommer att klara mig, det gör jag alltid på nåt sätt, även om jag får reallönesänkningar, men en avtalsrörelse utan låglönesatsningar är rena skämtet - det ska alltid finnas där. Annars gör man fel, tammefan.
Byggnads avtalskrav
Byggindustrin klagosång
Jag, skitjobb och Yarden av Kristian Lundberg
Emellanåt när jag berättar om hur vi har det på jobben möts av jag av totalt oförstående ansikten hos fackliga kamrater. När jag berättar om skitiga miljöer, toaletter som ser ut som svinstior, om att kollegorna gör sura miner när jag ska försvinna iväg på nåt möte (inte ens på dagtid utan kanske bara lämna arbetet en timme tidigare), om osäkra anställningar - så säger de karskt: Men det är väl bara att säga ifrån för fan! Hävda arbetsmiljölag, hävda arbetstidslag, hävda LAS, kräva bodar och toaletter och friskvårdspeng.
Innan de försvinner tillbaka till sina trygga evighetsanställningar på storföretag eller organisationer. Där man inte är piskad att ta det som bjuds, där man sväljer allt snack om arbetsmiljö, och bara tar det som det kommer. Jaha, vi får bära in allt virke själva? Okey då. Vi måste samsas om arbetsbelysningar, om verktyg, om regnkläder till och med. Okey då. Jobbet måste rulla för annars rullar det inte in några stålar. Punkt.
Det är dit vi har kommit. Det är dit jag kommit. Vi som drabbas av låglönekonkurrensen har långt mindre val än de som inte drabbats av den. Och då är det lika bra att ta det med ett garv. Hur skulle vi annars överleva.
Jag tänker på det när jag läser om Yarden av Kristian Lundberg. Det är en jättebra bok, läs den, men den är skriven av en främmande fågel, på besök i undervegetationen. Hur gärna han än vill vara en i gänget kommer han att stå ut, med sitt sätt att vara, tala - han blir aldrig en i gänget, och därför ser han inte allting av hur jobbet är. Även om han nu inte var en uppburen skribent, så är han ändå en studerad karl, och det lyser igenom - alla vet att han, även om hans jobbarkompisar kanske inte per se vet exakt vem han är, inte kommer att bli kvar, han har andra möjligheter, han har andra världar att gå till.
För jag har sett det - grabbar (det är nästan bara grabbar) som hoppat av högskolan för att de "vill göra nåt annat". De är inte alls dåliga på att jobba, men jag vet ju att de inte blir kvar. Eller rättare sagt, nästan ingen blir kvar - för några belästa jävlar som fastnat i yrket har man ju ändå träffat. Men de andra - ja, där blir man ju inte ett dugg förvånad när de efter tre år kommer och berättar att de kommit in på juristprogrammet eller ska fortsätta på Handels. Oftast blir jag glad - varför slänga bort ett läshuvud på att kånka betong på ett skitigt bygge ungefär...
Nu har man gjort film av Yarden. Den kommer, precis som boken, att recenseras av medelklasskribenter, eller av arbetarklassromantiker i några fackförbundstidningar. Den kommer säkert få strålande kritik av några, och några kommer precis lika säkert tycka att den är grå och trist och mörk, men "en viktig blänkare i ett alltmer cyniskt och spekulativt arbetsliv" - jag gissar bara där. Men den kommer fan inte recenseras av nån som står i just detta arbetsliv (om inte nån TV-kanal delar ut några fribiljetter till några stackars knegare som efteråt ska svara enstavigt på vad de tyckte).
Sen kan nån på vänsterkanten publicera en antologi där en massa journalister kan få berätta om när de jobbade i kassan på Konsum ett par år, drog pallar på ett lager eller körde budbil. Välskrivet, men inte Vägen till Wigan Pier.
Jo, jag saknar beskrivningar av hur jobbet ser ut. Inte minst för att en massa förståsigpåare av den där sorten som tycker att andra ska dra lasset, skulle behöva veta Hur.Det.Faktiskt.Är.Därute.
Men när ska man orka det? Vi - och jag säger vi för att skilja oss från Er - är trötta efter jobbet. Skittrötta. Man vill bara sätta sig i soffan, glo på TV och hänga med familjen, så gott det nu går, för man är ingen partysnubbe direkt när man jobbat över alla kvällar en vecka.
Nej, man kan inte byta jobb - och det är det som är så jävla svårt för somliga att fatta. Det är INTE bara att söka nytt, för då är man återigen inne i det här med sist in- först ut, och man vet vad man har, jobbet är inte alltför hemskt, man får lön, fast långt under vad man är värd, och man har rätt kul på jobbet trots allt. Man har varandra. Vi mot dom. Vi som vet mot dom som inte vet.
Jag är inte en sämre facklig kille för att jag inte alltid tjatar om skyddsglasögon, behörighet för Heta Arbeten eller övertidsersättning. Jag och många andra försöker bara göra så gott vi kan, och vi vet att man sågar av rätt många grenar man sitter på om man är för tjafsig mot företaget, eller om man är för nitisk mot sina kollegor, och det gäller absolut inte bara byggsvängen. Så är det precis_överallt.
Sluta beskriva mitt arbetsliv, ge fan i att ge oss pekpinnar, kom inte hit och turista i verkligheten. Det är inte roligt längre.
Innan de försvinner tillbaka till sina trygga evighetsanställningar på storföretag eller organisationer. Där man inte är piskad att ta det som bjuds, där man sväljer allt snack om arbetsmiljö, och bara tar det som det kommer. Jaha, vi får bära in allt virke själva? Okey då. Vi måste samsas om arbetsbelysningar, om verktyg, om regnkläder till och med. Okey då. Jobbet måste rulla för annars rullar det inte in några stålar. Punkt.
Det är dit vi har kommit. Det är dit jag kommit. Vi som drabbas av låglönekonkurrensen har långt mindre val än de som inte drabbats av den. Och då är det lika bra att ta det med ett garv. Hur skulle vi annars överleva.
Jag tänker på det när jag läser om Yarden av Kristian Lundberg. Det är en jättebra bok, läs den, men den är skriven av en främmande fågel, på besök i undervegetationen. Hur gärna han än vill vara en i gänget kommer han att stå ut, med sitt sätt att vara, tala - han blir aldrig en i gänget, och därför ser han inte allting av hur jobbet är. Även om han nu inte var en uppburen skribent, så är han ändå en studerad karl, och det lyser igenom - alla vet att han, även om hans jobbarkompisar kanske inte per se vet exakt vem han är, inte kommer att bli kvar, han har andra möjligheter, han har andra världar att gå till.
För jag har sett det - grabbar (det är nästan bara grabbar) som hoppat av högskolan för att de "vill göra nåt annat". De är inte alls dåliga på att jobba, men jag vet ju att de inte blir kvar. Eller rättare sagt, nästan ingen blir kvar - för några belästa jävlar som fastnat i yrket har man ju ändå träffat. Men de andra - ja, där blir man ju inte ett dugg förvånad när de efter tre år kommer och berättar att de kommit in på juristprogrammet eller ska fortsätta på Handels. Oftast blir jag glad - varför slänga bort ett läshuvud på att kånka betong på ett skitigt bygge ungefär...
Nu har man gjort film av Yarden. Den kommer, precis som boken, att recenseras av medelklasskribenter, eller av arbetarklassromantiker i några fackförbundstidningar. Den kommer säkert få strålande kritik av några, och några kommer precis lika säkert tycka att den är grå och trist och mörk, men "en viktig blänkare i ett alltmer cyniskt och spekulativt arbetsliv" - jag gissar bara där. Men den kommer fan inte recenseras av nån som står i just detta arbetsliv (om inte nån TV-kanal delar ut några fribiljetter till några stackars knegare som efteråt ska svara enstavigt på vad de tyckte).
Sen kan nån på vänsterkanten publicera en antologi där en massa journalister kan få berätta om när de jobbade i kassan på Konsum ett par år, drog pallar på ett lager eller körde budbil. Välskrivet, men inte Vägen till Wigan Pier.
Jo, jag saknar beskrivningar av hur jobbet ser ut. Inte minst för att en massa förståsigpåare av den där sorten som tycker att andra ska dra lasset, skulle behöva veta Hur.Det.Faktiskt.Är.Därute.
Men när ska man orka det? Vi - och jag säger vi för att skilja oss från Er - är trötta efter jobbet. Skittrötta. Man vill bara sätta sig i soffan, glo på TV och hänga med familjen, så gott det nu går, för man är ingen partysnubbe direkt när man jobbat över alla kvällar en vecka.
Nej, man kan inte byta jobb - och det är det som är så jävla svårt för somliga att fatta. Det är INTE bara att söka nytt, för då är man återigen inne i det här med sist in- först ut, och man vet vad man har, jobbet är inte alltför hemskt, man får lön, fast långt under vad man är värd, och man har rätt kul på jobbet trots allt. Man har varandra. Vi mot dom. Vi som vet mot dom som inte vet.
Jag är inte en sämre facklig kille för att jag inte alltid tjatar om skyddsglasögon, behörighet för Heta Arbeten eller övertidsersättning. Jag och många andra försöker bara göra så gott vi kan, och vi vet att man sågar av rätt många grenar man sitter på om man är för tjafsig mot företaget, eller om man är för nitisk mot sina kollegor, och det gäller absolut inte bara byggsvängen. Så är det precis_överallt.
Sluta beskriva mitt arbetsliv, ge fan i att ge oss pekpinnar, kom inte hit och turista i verkligheten. Det är inte roligt längre.
Olof och jag. Om Palme
Jag är född på sextiotalet och politiskt intresserad, dessutom socialdemokrat. Det är klart att det är stört omöjligt att komma förbi Olof Palme. Han fanns ju där, som en central fyr ett medievatten som inte hade tunnats ut av tusen olika kanaler, där ett statsministerns ord betydde något, och uppmärksammades överallt. Där alldeles väldigt många litade så oerhört mycket mer på personen än på politikern, än vad det kan sägas göra idag.
Jag kände inte Olof Palme, jag träffade honom ett par gånger, men jag känner människor som kände honom mycket väl, och rätt mycket av min bild av honom har naturligtvis färgats av det. Mina föräldrar var unga på sextiotalet, de deltog i Vietnamrörelsen, de hörde till generationen som erövrade kunskap om världen utanför Norden, de tillhörde de som kunde dra nytta av allt reformarbete - de var engagerade, släpade med sig barnen på möten och demonstrationer; mitt i allt detta stod Olof Palme, och de som var hans krets.
Mina föräldrar kallade honom Olof, med den där intimiteten som så få politiker lyckas skapa till sina sympatisörer. Ytterst få kallade honom Olle, och bara en gång. Det finns nån skröna om att Gunnar Sträng skulle ha envisats med att kalla honom Olle, jag tror det gick över ganska fort, för han lär inte ha lystrat till det, och det låter dessutom inte som Sträng.
Han fanns alltid där, ivrigt stretande framåt som en tax på sök, farandes land och rike runt, ständigt diskuterande, ständigt analyserande, en av de där människorna som verkar kunna flera tankeprocesser igång samtidigt. Jag minns nåt internationellt seminarium som SSU anordnade där några försökte sätta honom på det hala med att ställa frågor om Östtimor, och han gav en helt lysande sammanfattning av det hela, utan att fråga nån, eller titta i några papper. Där fanns ett antal representanter från andra frihetsrörelser i världen, och han diskuterade utan vidare med dem på franska och spanska har jag för mig, förutom engelskan. Vi var ytterligt imponerade, och inte bara vi redan frälsta, utan även journalister. Och grejen var att han inte gjorde en grej av att han kunde prata andra språk, han bara gjorde det. Hans anspråkslöshet var slående.
Redan då var det många som försökte få det till att Palme körde en enmansshow i det socialdemokratiska partiet. Folk som inte har en aning om hur det går till i ett politiskt parti. Här är det ingen som gör som hen vill - här handlar partiledarrollen om att sy ihop olika sidor, olika som hund och katt, och inte om att trumfa genom sin egen åsikt oavsett motstånd. Såna partier brukar inte vara så länge. Folk har en tendens att lämna då.
För Olof var realpolitiker, det måste man komma ihåg. Det hade han varit idag också - det kan vara en bra spark på knät åt drömmare som intalar sig att dagens socialdemokrati hade varit heelt annorlunda om han fått leva (och hade han fått leva hade han varit borta från den politiska hetluften för länge sen hur som helst). Det är inte enstaka individer som styr stora partier, för då överlever man inte. Jag tror inte att politiken sett så mycket annorlunda ut idag oavsett vem som varit partiledare för socialdemokraterna, därför att världen hade inte sett annorlunda ut - vill man vara lite olyckskorp kan man ju säga att världsutvecklingen idag, och därigenom den svenska utvecklingen, är logisk och ofrånkomlig beroende på befolkningstillväxt, en okontrollerad kapitalism och krympande resurser. Det hade Olof kunnat göra mycket lite åt. Arbetet med att minska skadorna av samma utveckling hade han antagligen inte gjort särskilt annorlunda.
Det säger däremot en del om en vilsen vänsters virrvägar, när de lyfter fram Olof som nån slags ideal idag, samme Olof som avskydde kommunism och kollektivism lika mycket som han avskydde fascism och diktatur. För antikommunist var han, och likt andra antikommunister hade han varit långsint.
Han var inget helgon, självklart inte. Stora politiker kan inte vara det, de sitter alltför ofta i valet mellan pest och kolera, där man måste offra något. Inte heller var han snäll i debatter, men varför ska man vara det - man ska beskriva potatisar som potatisar. Han hade naturligtvis vita fläckar i sin politiska uppfattning, och ingen har en aning om hur han reagerat på dagens stridsfrågor.
Men han var också en politiker av sin tid - han hade knappast vuxit fram i ett medielandskap där man måste vara perfekt in till tristess, där kompisrelationer emellanåt uppenbarligen är viktigare än kompetens, eller där man också måste köra över ministrar och krossa ungdomsklubbisters drömmar därför att pengarna inte räcker till. Han uppstod i ett beigt politiskt landskap där dessutom socialdemokratin verkligen var en massrörelse, och det fanns också en bredare politiskt kunskap i valmanskåren, därför att det urvattnade medielandskapet ännu inte hade gett folk möjlighet att slippa undan verkligheten.
Jag saknar Olof, men jag drömmer inte om att få honom tillbaka.
Jag kände inte Olof Palme, jag träffade honom ett par gånger, men jag känner människor som kände honom mycket väl, och rätt mycket av min bild av honom har naturligtvis färgats av det. Mina föräldrar var unga på sextiotalet, de deltog i Vietnamrörelsen, de hörde till generationen som erövrade kunskap om världen utanför Norden, de tillhörde de som kunde dra nytta av allt reformarbete - de var engagerade, släpade med sig barnen på möten och demonstrationer; mitt i allt detta stod Olof Palme, och de som var hans krets.
Mina föräldrar kallade honom Olof, med den där intimiteten som så få politiker lyckas skapa till sina sympatisörer. Ytterst få kallade honom Olle, och bara en gång. Det finns nån skröna om att Gunnar Sträng skulle ha envisats med att kalla honom Olle, jag tror det gick över ganska fort, för han lär inte ha lystrat till det, och det låter dessutom inte som Sträng.
Han fanns alltid där, ivrigt stretande framåt som en tax på sök, farandes land och rike runt, ständigt diskuterande, ständigt analyserande, en av de där människorna som verkar kunna flera tankeprocesser igång samtidigt. Jag minns nåt internationellt seminarium som SSU anordnade där några försökte sätta honom på det hala med att ställa frågor om Östtimor, och han gav en helt lysande sammanfattning av det hela, utan att fråga nån, eller titta i några papper. Där fanns ett antal representanter från andra frihetsrörelser i världen, och han diskuterade utan vidare med dem på franska och spanska har jag för mig, förutom engelskan. Vi var ytterligt imponerade, och inte bara vi redan frälsta, utan även journalister. Och grejen var att han inte gjorde en grej av att han kunde prata andra språk, han bara gjorde det. Hans anspråkslöshet var slående.
Redan då var det många som försökte få det till att Palme körde en enmansshow i det socialdemokratiska partiet. Folk som inte har en aning om hur det går till i ett politiskt parti. Här är det ingen som gör som hen vill - här handlar partiledarrollen om att sy ihop olika sidor, olika som hund och katt, och inte om att trumfa genom sin egen åsikt oavsett motstånd. Såna partier brukar inte vara så länge. Folk har en tendens att lämna då.
För Olof var realpolitiker, det måste man komma ihåg. Det hade han varit idag också - det kan vara en bra spark på knät åt drömmare som intalar sig att dagens socialdemokrati hade varit heelt annorlunda om han fått leva (och hade han fått leva hade han varit borta från den politiska hetluften för länge sen hur som helst). Det är inte enstaka individer som styr stora partier, för då överlever man inte. Jag tror inte att politiken sett så mycket annorlunda ut idag oavsett vem som varit partiledare för socialdemokraterna, därför att världen hade inte sett annorlunda ut - vill man vara lite olyckskorp kan man ju säga att världsutvecklingen idag, och därigenom den svenska utvecklingen, är logisk och ofrånkomlig beroende på befolkningstillväxt, en okontrollerad kapitalism och krympande resurser. Det hade Olof kunnat göra mycket lite åt. Arbetet med att minska skadorna av samma utveckling hade han antagligen inte gjort särskilt annorlunda.
Det säger däremot en del om en vilsen vänsters virrvägar, när de lyfter fram Olof som nån slags ideal idag, samme Olof som avskydde kommunism och kollektivism lika mycket som han avskydde fascism och diktatur. För antikommunist var han, och likt andra antikommunister hade han varit långsint.
Han var inget helgon, självklart inte. Stora politiker kan inte vara det, de sitter alltför ofta i valet mellan pest och kolera, där man måste offra något. Inte heller var han snäll i debatter, men varför ska man vara det - man ska beskriva potatisar som potatisar. Han hade naturligtvis vita fläckar i sin politiska uppfattning, och ingen har en aning om hur han reagerat på dagens stridsfrågor.
Men han var också en politiker av sin tid - han hade knappast vuxit fram i ett medielandskap där man måste vara perfekt in till tristess, där kompisrelationer emellanåt uppenbarligen är viktigare än kompetens, eller där man också måste köra över ministrar och krossa ungdomsklubbisters drömmar därför att pengarna inte räcker till. Han uppstod i ett beigt politiskt landskap där dessutom socialdemokratin verkligen var en massrörelse, och det fanns också en bredare politiskt kunskap i valmanskåren, därför att det urvattnade medielandskapet ännu inte hade gett folk möjlighet att slippa undan verkligheten.
Jag saknar Olof, men jag drömmer inte om att få honom tillbaka.
Politik är inte som en Aladdinask där man kan välja bara godbitarna
En av de saker som irriterar mig allt mer är professionella och icke-professionella tyckares ovilja att dyka upp i verksamheter de kritiserar. Just för mig handlar det om ett visst parti och fackföreningsrörelsen i allmänhet, men Byggnads i synnerhet.
Det är lätt att skriva en ledare i Aftonbladet där man stenhårt - men givetvis kärleksfullt - angriper regeringen och/eller det socialdemokratiska partiet om man inte ens är medlem eller satt isn fot på ett möte. Jag är övertygad om att det är likadant i andra partier, fast jag vet inte säkert.
Många av de som idag sitter i soffor eller kommenterar dagspolitik - både yrkesmässigt och som intresserade privatpersoner - har inte en jävla aning om hur det ens går till i en demokratisk organisation. Några - Byggnads - har nån gång varit på ett fackmöte, men blir uttråkade av formalia (som måste hanteras), av ämnen de inte är intresserade av (Byggnads) och, framförallt, blir chockade och arga över att några_säger_emot. Och då kommer de inte mer utan sätter sig på sin kammare och skriver upprörda inlägg på sociala medier (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).
Just detta sista verkar vara den jobbigaste delen - att bli emotsagd, och ofta av människor som kan frågorna på sina fem fingrar. Det gäller både ledarskribenter och den arge amatörtyckaren (Byggnads, socialdemokratiska partiet). Dessutom blir man tvungen att vänta på sin tur; man har inget försprång för att man är bloggare eller ledarskribent eller bara arg (vi hedrar semikolot idag).
Folk ska ha åsikter, naturligtvis, hemskt vore det annars, men frågan är om politik verkligen ska styras av skribenter som ska tycka varje dag, av folk som påstår sig vara sympatisörer men som aldrig varit engagerade i organisationerna men ändå! anser att de kan kritisera samma organisationer (kärleksfullt, givetvis) och ställa krav på omedelbara förändringar, men att andra ska driva frågorna, utarbeta förslag och genomföra det hele.
Politik är inte så enkelt. Jag träffar ofta människor som lutar åt ena eller det andra hållet, men det kan finnas nån liten fråga där de har en helt annan uppfattning och se då går det inte ( Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO). Man vill bara plocka russinen ur kakan, och har ruskigt svårt att acceptera vare sig motsatta åsikter eller att man får spö i omröstningar. Respekten för beslut som fattats av de som faktiskt valt att påverka politiken inifrån och underfrån är minimal, kort sagt (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).
Jag är knappast ensam om att ha förlorat voteringar i hjärtefrågor, men såna är spelets jävla regler, och väljer man då att argt ta sin hatt och gå har man missat vad politik handlar om. Man får helt enkelt en hel del på köpet när man går med i en intresseorganisation (Byggnads, socialdemokratiska partiet, scouterna, frikyrkan, nudisterna whatever).
För man gör det mycket lätt för sig när man bara driver sina egna frågor, vilket häpnadsväckande många gör på ledarsidor eller sociala medier. Det är lite svårt att vara invandringsvänlig och därefter tycka att Sverigedemokraterna har bästa skolpolitiken, eller, för att ta ett aktuellt exempel, vilja ha lägre skatter och avsky lagstadgad minimilön (Byggnads). I varje fall om man tänker sig påverka politiken på allvar.
Dessutom är det ju så att många av de som idag skriver är bra just på att skriva men är helt odugliga i en debatt inför andra. Totalt värdelösa. Vilket också, vid närmare eftertanke, kan vara en orsak till att de väljer just skrivandet. Och tvärtom.
Politik bestäms inte av enskilda högröstade tyckare än, och det ska vi vara glada för.
Det är lätt att skriva en ledare i Aftonbladet där man stenhårt - men givetvis kärleksfullt - angriper regeringen och/eller det socialdemokratiska partiet om man inte ens är medlem eller satt isn fot på ett möte. Jag är övertygad om att det är likadant i andra partier, fast jag vet inte säkert.
Många av de som idag sitter i soffor eller kommenterar dagspolitik - både yrkesmässigt och som intresserade privatpersoner - har inte en jävla aning om hur det ens går till i en demokratisk organisation. Några - Byggnads - har nån gång varit på ett fackmöte, men blir uttråkade av formalia (som måste hanteras), av ämnen de inte är intresserade av (Byggnads) och, framförallt, blir chockade och arga över att några_säger_emot. Och då kommer de inte mer utan sätter sig på sin kammare och skriver upprörda inlägg på sociala medier (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).
Just detta sista verkar vara den jobbigaste delen - att bli emotsagd, och ofta av människor som kan frågorna på sina fem fingrar. Det gäller både ledarskribenter och den arge amatörtyckaren (Byggnads, socialdemokratiska partiet). Dessutom blir man tvungen att vänta på sin tur; man har inget försprång för att man är bloggare eller ledarskribent eller bara arg (vi hedrar semikolot idag).
Folk ska ha åsikter, naturligtvis, hemskt vore det annars, men frågan är om politik verkligen ska styras av skribenter som ska tycka varje dag, av folk som påstår sig vara sympatisörer men som aldrig varit engagerade i organisationerna men ändå! anser att de kan kritisera samma organisationer (kärleksfullt, givetvis) och ställa krav på omedelbara förändringar, men att andra ska driva frågorna, utarbeta förslag och genomföra det hele.
Politik är inte så enkelt. Jag träffar ofta människor som lutar åt ena eller det andra hållet, men det kan finnas nån liten fråga där de har en helt annan uppfattning och se då går det inte ( Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO). Man vill bara plocka russinen ur kakan, och har ruskigt svårt att acceptera vare sig motsatta åsikter eller att man får spö i omröstningar. Respekten för beslut som fattats av de som faktiskt valt att påverka politiken inifrån och underfrån är minimal, kort sagt (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).
Jag är knappast ensam om att ha förlorat voteringar i hjärtefrågor, men såna är spelets jävla regler, och väljer man då att argt ta sin hatt och gå har man missat vad politik handlar om. Man får helt enkelt en hel del på köpet när man går med i en intresseorganisation (Byggnads, socialdemokratiska partiet, scouterna, frikyrkan, nudisterna whatever).
För man gör det mycket lätt för sig när man bara driver sina egna frågor, vilket häpnadsväckande många gör på ledarsidor eller sociala medier. Det är lite svårt att vara invandringsvänlig och därefter tycka att Sverigedemokraterna har bästa skolpolitiken, eller, för att ta ett aktuellt exempel, vilja ha lägre skatter och avsky lagstadgad minimilön (Byggnads). I varje fall om man tänker sig påverka politiken på allvar.
Dessutom är det ju så att många av de som idag skriver är bra just på att skriva men är helt odugliga i en debatt inför andra. Totalt värdelösa. Vilket också, vid närmare eftertanke, kan vara en orsak till att de väljer just skrivandet. Och tvärtom.
Politik bestäms inte av enskilda högröstade tyckare än, och det ska vi vara glada för.
Världen har blivit mindre och vi kommer inte undan den.
Och jag försöker begripa vad som får några svenska män att betrakta världen med sånt hat och tvivel att de ger sig ut i natten för att spöa skiten ur några lika vilsna ungar. jag har läst sida upp och ner och begriper fortfarande inte. Det är lika svårt som att försöka begripa vad som rör sig i huvudet på våldtäktsmän som fostrats i ett svenskt samhälle där man predikat jämlikhet och respekt i åtminstone tjugofem år.
För om det vore så hemskt som dessa män påstod borde fler ha reagerat. Inte minst borde det finnas klokt folk som kunde visa med siffror att nu, nu är det på väg åt helvete. Nu är vi i den mörka dalen, där milisgrupper börjar ta lagen i egna händer. Men bara viss brottslighet ska tydligen beivras - det var inte tal om att bedriva vaktgång i miljonprogramsområden eller att ta itu med knarkhandel.
Sverige är faktiskt väldigt tryggt. Visst, det finns en medial hets att skriva upp varenda litet brott som en våg av hot mot liv och lem men det finns ingen statistik som visar på det, om man inte är konspiratoriskt lagd och hävdar att alla statistiker på alla områden ljuger, friserar siffror eller är styrda av en mycket diffus kulturmarxistmaffia (dit jag själv alltså hör, stackars förblindade jävla komunistböghora som ett trevligt mejl löd för ett tag sen. För som yrkesaktiv byggnadsarbetare i produktion har jag tydligen ett enormt genomslag i samhällsdebatten, vilket jag inte visste).
Statistiken visar att chanserna för att råka illa ut är mindre än någonsin, men däremot är oron för att göra det större än på länge. Kort och gott, många människor är övertygade om att saker kommer gå åt helvete snart, och det med besked. För att stoppa detta måste vi a) stänga gränserna, b) kasta ut alla invandrare och/eller flyktingar (för det är svårt med distinktionen där), c) återinföra skolbön samt d) omskola alla bögar. Ungefär så.
Visst, jag är medveten om att jag raljerar (googla!) men det är svårt att inte göra det. Ända tills man möter en skränande skock fascister som bussats in från Enköping och Oxelösund, och som inte tänker "ta debatten". Det är svårt att vara skojig då.
Nånstans har det här att göra med Generation X och Generation Y, och framtidstro. Vi har ju haft en enastående framgångssaga i det här landet och inte bara här. Nästan alla människor i nästan alla länder, som inte ligger i krig emellanåt, nota bene, har med automatik kunnat förvänta sig att få det bättre än sin föräldrageneration. Och nu kanske det är slut. Det är inte alls säkert att nästa kull ungar som flyttar hemifrån, om de kan det, kommer att kunna fylla sina första lägenheter med ännu mer prylar än de hade i pojkrummet, åka ostört på billiga semestrar till diktaturer, och kunna hoppa mellan jobb och ändå ha nån sorts trygghet i socialsystemet i händelse av arbetslöshet.
Världen ser inte ut så längre. De som har det bra vill inte längre betala för "andra". Fast istället får de som har det bra betala på annat sätt, med galler för fönstren, vaktbolag och terrorhot. Samtidigt som sextiotalisterna, såna som jag, oroar ihjäl oss för våra ungars skull. Kommer de ha jobb, bostad, lön, falukorv och Tipsextra, eller är allt hotat?
Världen har också blivit mindre, samtidigt som svensken i gemen inte har en aning om hur världen ser ut, eller i varje fall har mindre aning om det än man hade för trettio år sen. Visste ni att man har shoppinggallerior i Ghana och Sierra Leone? Att medelfamiljen i Bangladesh har två barn? Att man kan få mycket högkvalitativ universitetsutbildning i Etiopien? Att tunnelbanor finns lite överallt i världen? Att de flesta syrier inte sett en dromedar i verkliga livet, och än mindre kan rida på den? Att det finns en hiphopscen i Kazakstan? Att det finns mobiltelefoner och wifi nästan överallt i hela världen, med allt vad det innebär av att ha koll på det senaste modet, The Kardashians eller börskurser?
Världen har blivit mindre och vi kommer inte undan den.
Man kan inte sätta lås på grinden till landet och argt säga att de jävla utlänningarna kan åka hem till sig. I synnerhet inte om det inte finns nåt "hem" att åka hem till. Man kan inte heller bara vilja ha fördelarna med EU och skjuta över det jobbiga på andra, som Polen eller Ungern (eller Danmark).
Världen är liksom här numera, nära inpå. Det är inte som när jag var liten och såg bilder från svältkatastrofer i Biafra eller Indien. Det var så långt borta, och man kunde bekymrat krypa upp till mamma som sa att jag inte behövde oroa mig mer än nödvändigt - hon sa aldrig att jag inte skulle oroa mig alls, för min mamma var klok - för det var så långt bort.
Idag är världen inte långt bort längre och det måste man förhålla sig till. Om vi kan ta oss till asiatiska paradis - ja, paradis för oss, knappast för de underbetalda stackare som ska passa upp på oss där - på tolv timmar så tar det inte längre tid att åka hit. Och så var det inte förr.
Vet man inte det här, utan tror att världen ser ut som för tjugofem år sen så är det nog naturligt att somliga får för sig att det finns enkla lösningar på komplexa problem. Fast då har man inte alls tagit med nästa grej som förändrats, nämligen kapitalismen. Som inte längre är nationell utan global, och som glatt flyttar produktionen dit vinsten blir högst, och som inte respekterar några gränser alls. Behöver man flytta några fabriker och sparka lite folk så är det inga problem.
Den analysen ser jag extremt sällan hos de främlingsfientliga, om ens någonsin, när de tjatar om att svenska jobb flyttar till Baltikum, och att det skulle vara balternas fel. Eh?
Vill man koppla ihop det här med den bransch jag är i, och det gör jag ju gärna, så är det inte ovanligt att byggnadsarbetare är förbannade på att det kommer hit balter och polacker (det är inte samma sak) och tar jobben, och att det på något outgrundligt vis skulle vara balternas och polackernas fel. Här vill man ju dra i tutan, och säga att "nej, det är de svenska byggföretagen som kan tjäna ännu ett par miljarder på att ta in underbetald arbetskraft, och låta bli att ställa frågor man inte vill ha svaren på."
Men då blir det ofta jobbigt för samma byggnadsarbetare som röstat borgerligt och inte tänkt längre än till lönekontot och Thailandsresan, för då blir man generad och då blir man arg. På utlänningarna minsann. I synnerhet på muslimerna, fast man kan inte se skillnad på dem. Olika sorters muslimer? Vafalls???
Man känner sig helt enkelt hotad, eller åtminstone besvärad. Ingen vill väl höra att bilen man kör drivs med bensin som både håller några av världens värsta diktaturer under armarna, och som också skapat några av världens värsta oroshärdar, varifrån då folk flyr, och sen står de här och har mage att vilja ta del av samma samhälle som - i och för sig rätt ovetande, och ofta med goda intentioner - slurpat i sig samma olja och betalat för den.
Nu är de här riktigt våldsamma galningarna inte så många, och det finns säkert nån paragraf man kan damma av för att ta luven av dem, men det kommer antagligen att ta tid. Demokratiska länder har ju en tendens att vara lite saktfärdiga och det vette fan om vi har tid med det i en tid när man kan starta ett upplopp på en timme genom att twittra om det.
Inte heller räcker det med reformer. Skadan är liksom redan skedd och de flesta jag känner som röstar på SD bryr sig inte om sånt. De har fokus, helt ologiskt, på annat. Skulle de få sänkt skatt, eller billigare medicin, eller lägre hyra blir bara svaret att det skulle bli ännu lägre skatt, ännu billigare medicin och ännu billigare hyra bara vi inte tog emot så mycket flyktingar. Det måste till andra saker här. Jobb är oerhört viktigt. För har man jobb har man inte tid att sitta och reta upp sig på att det dräller av andra arbetslösa här på torget (paradoxalt, jag vet). Inte lika mycket tid i varje fall.
Men då är vi där igen, att kapitalet kommer att snoka reda på fattigt folk från utlandet som kan göra det ännu billigare. Jag hoppas ni noterat att De Nya Moderaterna numera är De Gamla Moderaterna igen och öppet talar om sänkta löner, försämrad trygghet och villkor, och att Herr Åkesson tänker stödja en sån budget. Det kan vara bra för SDanhängare att fundera kring det.
Nej, det är inte trettiotalet igen. Det är nåt nytt, nåt som drällt upp från Europa, där man dragits med det här ett tag . Det är inte en samhällskris, det är inte ens en socialdemokratisk kris - det är en kapitalistisk kris där moralen och viljan att bygga samhällen fått stryka på foten för penningintresset (jag kommer få beröm för den meningen från folk som fortfarande tror på statliga fabriker och allt åt alla). Men det är så. Världens rika har blivit ännu rikare, och i takt med att klyftorna ökar ökar också behovet av någon att skylla på. Här är det flyktingar från Mellanöstern man ger sig på. I andra världsdelar är det andra grupper som får sitta emellan, men det är fortfarande ungefär samma sorts arga män - jo, det är män - överallt. Som till sist säger att "nu får det vara nog" och börjar längta efter en stark man och mindre tjafs.
I den gyttjan gror de där som vill slå utlänningar på käften.
De stora informationsförlorarna är de som vuxit upp med medier som talade sanning
Efter att ha sett ohyggliga mängder illa skrivna artiklar under de senaste åren har jag börjat förtvivla om journalister. Och redaktioner. Och ägare. Istället för korrekt information får man hafsigt ihopslängda texter där desperationen över att vara först lyser genom. Då har vi inte ens närmat oss "klick"-hysterin, där intet ont anande, nyfikna ska klicka på en länk för att få sig till livs det senaste om nån filmstjärnas rumpa, någon otrohet, lite våld.
Det kväljer mig.
Jag har vuxit upp med tidningar som inte ljög. Journalister som sa "det här håller inte för en story" - undrar om den frågan ens ställs idag? Jag tycker synd om seriöst arbetande reportrar som drivs av ett patos, som vill göra ett bra jobb, ändra världen - och sen drunknar deras reportage i trams och reklam.
Inte tror jag det finns nån agenda. Det handlar bara om pengar. Jag kan inte tänka mig att det finns något ansvarstänkande hos de stora tidningarna, annat än om de riskerar bli stämda. En gång i världen ville tidningar ändra samhället. Idag vill de bara tjäna stålar.
De som drabbas mest är de som tror att de får sanningen. De som inte fått lära sig tänka kritiskt. De som fortfarande köper tidningen för att få veta...nåt. De är helt i händerna på klickmedierna, de delar okritiskt. De är oftast....inte unga i varje fall, eftersom unga människor är mindre benägna att tro på allt de läser.
Jakten på pengar kommer dräpa all seriös journalistik. Snart finns den bara kvar i de allra minsta, minst spridda bladen. Dränkt av "Du kommer inte tro dina ögon" eller "Du kan inte ana vad som händer sen"
Det är bedrövligt.
Det kväljer mig.
Jag har vuxit upp med tidningar som inte ljög. Journalister som sa "det här håller inte för en story" - undrar om den frågan ens ställs idag? Jag tycker synd om seriöst arbetande reportrar som drivs av ett patos, som vill göra ett bra jobb, ändra världen - och sen drunknar deras reportage i trams och reklam.
Inte tror jag det finns nån agenda. Det handlar bara om pengar. Jag kan inte tänka mig att det finns något ansvarstänkande hos de stora tidningarna, annat än om de riskerar bli stämda. En gång i världen ville tidningar ändra samhället. Idag vill de bara tjäna stålar.
De som drabbas mest är de som tror att de får sanningen. De som inte fått lära sig tänka kritiskt. De som fortfarande köper tidningen för att få veta...nåt. De är helt i händerna på klickmedierna, de delar okritiskt. De är oftast....inte unga i varje fall, eftersom unga människor är mindre benägna att tro på allt de läser.
Jakten på pengar kommer dräpa all seriös journalistik. Snart finns den bara kvar i de allra minsta, minst spridda bladen. Dränkt av "Du kommer inte tro dina ögon" eller "Du kan inte ana vad som händer sen"
Det är bedrövligt.
Nej, det är bara dumt av Kommunals medlemmar att lämna facket
Jo, jag förstår att det kokar i leden hos Kommunal. En del av det som "avslöjats" är naturligtvis bara trams, men just nu får vi leva med den maxim som säger att den som avslöjar en skandal kommer ha ett bättre läge än den som som försöker bemöta den. Och det har Kommunal knappast varit bra på. Dessutom, om man ska fundera lite kring det här med skademinimering och skandaler brukar den allenarådande strategin vara att så många som möjligt avgår, det vill säga, man böjer sig för den mediala makten och ger upp alla försök att förklara eller bemöta. Det går liksom inte.
Men svaret på missnöjet är självklart inte att gå ur facket. Det är tvärtom bara dumt.
De som nu misskött sig - om de nu har gjort det - är några personer. Men inom Kommunal finns tiotusentals rekorderliga personer på vilka ingen skugga må falla. Det är de som är Kommunal - det är bara hos okunniga människor ett fackförbund är dess ledning. Och svaret på hur man ska undvika såna här pinsamheter är givetvis att fler engagerar, inte färre.
Jag vet inte om det blir polisutredning, nån stackare kommer säkert att polisanmäla men i slutänden kommer inte brott kunna styrkas. Det här är fråga om stadgar och arbetsordning, och är det nån som ska ha skit för det är det människor som har till uppgift att granska verksamheten. Så funkar det i alla fackförbund.
Jag har inte ens större synpunkter på att Kommunal, som fastighetsägare, kanske har misskött sig ur ett mycket luddigt knegarperspektiv. Äger man en fastighet och hyr ut till en restaurang så lägger man sig inte i hur krogen bedriver sin verksamhet. Inte heller tycker jag det är orimligt att höga företrädare för fackföreningsrörelsen får sitt boende ordnat av respektive fackförbund. Tvärtom vore det orimligt att avkräva dessa människor att de minsann ska köpa sig en lägenhet dyrt i Stockholm för att de blivit valda av kongressen.
Nu har det här naturligtvis att göra med nån sorts gammeldags konservativ syn på vad fackföreningsarbete är. Man ska tjäna som ett vårdbiträde, bo i en hyresetta i en förort, jobba som en dåre och alltid vara tillgänglig. Det har jag hört en miljon gånger. Det är också skitargument. Det är en helt annan sak att vara facklig på ombudsmannanivå eller högre än att vara det på sin arbetsplats. Det kräver mer, helt enkelt, och nästan alla såna jag känner jobbar som galärslavar för att den vanlige Medlemmen ska få det bättre. Att de skulle vara överbetalda är bara nys.
Men. Och det är ett stort men. Vi behöver prata om det här med fallskärmarna. Avgångsvederlagen. Pensionsvillkoren.
Det hör inte hemma i arbetarrörelsen. Förtroendeuppdrag är just det - förtroendeuppdrag. Det är inga anställningar. Det ingår att man med ett kongressbeslut är av med sin inkomst. Ungefär som ett riksdagsval.
Visst, det kan finnas skäl att ha en tids omställningsstöd, men än så länge har jag då aldrig hört någon fd förtroendevald som blir av med sin arvoderade post som haft svårt att hitta nåt nytt jobb. Är de inte intill orimlighet usla är de snarast eftertraktade. Och skulle de inte få ett jobb i paritet med vad de duger till får de väl ta ett jobb som oss alla andra. Anders Bergström började sin karriär som maskinist. Jag säger inte att han ska ta ett sånt jobb men han lär inte sakna möjligheter.
Att han skulle få ett avgångsvederlag är däremot stötande, och jag trodde vi var av med sånt inom facket. Jag skiter fullständigt i om det förekommer i den privata sfären, eller om andra politiska partier blundar och tiger när Reinfeldt tar ut full fallskärm fast han tjänar pengar. Det är deras bekymmer - det rättfärdigar inte att våra företrädare ska göra det. Tjänar man de lönerna - och jag tycker inte att de är överbetalda - får man väl ändå sätta av litegrann själv, ifall det skulle komma några frostnätter.
Kort sagt, det är bara att slå sig själv i huvudet att lämna facket. Istället ska man gå på möten, engagera sig och kräva insyn. Så kommer det också att bli, för ni ska inte tro att de som är facket, alla kontaktombud, lokala förhandlare, skyddsombud etc kommer att hålla käften. Här kommer bli krav på ändring, sanna mina ord.
Dessutom ska ni inte lita på det som står i Aftonbladet, men det är ett ämne för en annan postning.
Men svaret på missnöjet är självklart inte att gå ur facket. Det är tvärtom bara dumt.
De som nu misskött sig - om de nu har gjort det - är några personer. Men inom Kommunal finns tiotusentals rekorderliga personer på vilka ingen skugga må falla. Det är de som är Kommunal - det är bara hos okunniga människor ett fackförbund är dess ledning. Och svaret på hur man ska undvika såna här pinsamheter är givetvis att fler engagerar, inte färre.
Jag vet inte om det blir polisutredning, nån stackare kommer säkert att polisanmäla men i slutänden kommer inte brott kunna styrkas. Det här är fråga om stadgar och arbetsordning, och är det nån som ska ha skit för det är det människor som har till uppgift att granska verksamheten. Så funkar det i alla fackförbund.
Jag har inte ens större synpunkter på att Kommunal, som fastighetsägare, kanske har misskött sig ur ett mycket luddigt knegarperspektiv. Äger man en fastighet och hyr ut till en restaurang så lägger man sig inte i hur krogen bedriver sin verksamhet. Inte heller tycker jag det är orimligt att höga företrädare för fackföreningsrörelsen får sitt boende ordnat av respektive fackförbund. Tvärtom vore det orimligt att avkräva dessa människor att de minsann ska köpa sig en lägenhet dyrt i Stockholm för att de blivit valda av kongressen.
Nu har det här naturligtvis att göra med nån sorts gammeldags konservativ syn på vad fackföreningsarbete är. Man ska tjäna som ett vårdbiträde, bo i en hyresetta i en förort, jobba som en dåre och alltid vara tillgänglig. Det har jag hört en miljon gånger. Det är också skitargument. Det är en helt annan sak att vara facklig på ombudsmannanivå eller högre än att vara det på sin arbetsplats. Det kräver mer, helt enkelt, och nästan alla såna jag känner jobbar som galärslavar för att den vanlige Medlemmen ska få det bättre. Att de skulle vara överbetalda är bara nys.
Men. Och det är ett stort men. Vi behöver prata om det här med fallskärmarna. Avgångsvederlagen. Pensionsvillkoren.
Det hör inte hemma i arbetarrörelsen. Förtroendeuppdrag är just det - förtroendeuppdrag. Det är inga anställningar. Det ingår att man med ett kongressbeslut är av med sin inkomst. Ungefär som ett riksdagsval.
Visst, det kan finnas skäl att ha en tids omställningsstöd, men än så länge har jag då aldrig hört någon fd förtroendevald som blir av med sin arvoderade post som haft svårt att hitta nåt nytt jobb. Är de inte intill orimlighet usla är de snarast eftertraktade. Och skulle de inte få ett jobb i paritet med vad de duger till får de väl ta ett jobb som oss alla andra. Anders Bergström började sin karriär som maskinist. Jag säger inte att han ska ta ett sånt jobb men han lär inte sakna möjligheter.
Att han skulle få ett avgångsvederlag är däremot stötande, och jag trodde vi var av med sånt inom facket. Jag skiter fullständigt i om det förekommer i den privata sfären, eller om andra politiska partier blundar och tiger när Reinfeldt tar ut full fallskärm fast han tjänar pengar. Det är deras bekymmer - det rättfärdigar inte att våra företrädare ska göra det. Tjänar man de lönerna - och jag tycker inte att de är överbetalda - får man väl ändå sätta av litegrann själv, ifall det skulle komma några frostnätter.
Kort sagt, det är bara att slå sig själv i huvudet att lämna facket. Istället ska man gå på möten, engagera sig och kräva insyn. Så kommer det också att bli, för ni ska inte tro att de som är facket, alla kontaktombud, lokala förhandlare, skyddsombud etc kommer att hålla käften. Här kommer bli krav på ändring, sanna mina ord.
Dessutom ska ni inte lita på det som står i Aftonbladet, men det är ett ämne för en annan postning.
Utbilda ALLA om kvinnors rättigheter! Även Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson.
Varför nöja sig med att utbilda nyanlända om kvinnors rättigheter? Efter att helt liv umgåtts i mycket manliga miljöer kan jag säga att de män - och en del kvinnor - som bott här hela sina liv, vuxit upp här, är födda här minsann skulle behöva utbildas också. Och rejält dessutom.
Jag behöver det säkert själv också, innan nån påpekar det.
Inte för att det är en epidemi av kvinnoförakt som svept in, vilket man lätt kan tro när man läser på olika sociala medier, eller i tidningar. Det är samma jävla epidemi som pågått i många hundra år. Läser ni inte hur kvinnor bemöts så snart de dristar sig till att ta plats? Det kryllar av karlar som fortfarande anser att kvinnor kan behöva en snyting emellanåt, att de ska hålla käften, och att de minsann ska våldtas av utlänningar om de har en annan åsikt.
Hur ska ni som pratar om "utbildning" komma åt dem? För de finns där, det är bara att lyfta på en sten så springer de undan, rädda för konfrontation, gömda bakom pseudonymer. De ger sig på allt, och nästan alltid med kvinnoförnedrande epitet. "Fitta", "luder", "kärring".
Varför ska endast de som flytt hit behöva utbildas? Jag förstår inte. Lyssna nu - så länge vi inte tar itu med våra egna svinpälsar är det bara larvigt att prata om att utbilda de som precis kommit hit. Snacka om att dela upp folk.
Och innan nån känner sig påhoppad - Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson är de fyra vanligaste efternamnen i Sverige enligt SCB 2014. Mohammed kommer på 71sta plats.
Jag behöver det säkert själv också, innan nån påpekar det.
Inte för att det är en epidemi av kvinnoförakt som svept in, vilket man lätt kan tro när man läser på olika sociala medier, eller i tidningar. Det är samma jävla epidemi som pågått i många hundra år. Läser ni inte hur kvinnor bemöts så snart de dristar sig till att ta plats? Det kryllar av karlar som fortfarande anser att kvinnor kan behöva en snyting emellanåt, att de ska hålla käften, och att de minsann ska våldtas av utlänningar om de har en annan åsikt.
Hur ska ni som pratar om "utbildning" komma åt dem? För de finns där, det är bara att lyfta på en sten så springer de undan, rädda för konfrontation, gömda bakom pseudonymer. De ger sig på allt, och nästan alltid med kvinnoförnedrande epitet. "Fitta", "luder", "kärring".
Varför ska endast de som flytt hit behöva utbildas? Jag förstår inte. Lyssna nu - så länge vi inte tar itu med våra egna svinpälsar är det bara larvigt att prata om att utbilda de som precis kommit hit. Snacka om att dela upp folk.
Och innan nån känner sig påhoppad - Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson är de fyra vanligaste efternamnen i Sverige enligt SCB 2014. Mohammed kommer på 71sta plats.
Dejta i vuxen ålder.
De satt bredvid mig på fiket. Det var första gången de träffades. Jag satt med hörlurar och tjuvlyssnade i lönndom. Jag gör sånt ibland, jag kanske skulle skämmas för det men det var ju inte så att jag trängde mig på. Snarare var det han som trängde sig på alla i närheten, med det där gälla tonfallet hos nån som vill lite för mycket.
De hade fått kontakt via en dejtingsida, det var alldeles uppenbart, och han malde på om hur mycket knäppskallar det fanns därute. Det var mest han som pratade. Han såg inte illa ut, hyfsat välklädd, i fyrtioårsåldern. Rörde sig sådär energiskt som nån som gillar att sporta. För han gillade sport, det pratade han mycket om.
Jag kallar det snyggpladdra. Ett tillstånd som uppstår när den man träffar är en pärla, och man blir så intensivt sysselsatt med att göra ett bra intryck. Och så gör man inte det. Vis av egna erfarenheter borde jag kanske ha lagt mig i - fem snabba med coachen - men det finns gränser även för mig.
Hon såg bra ut. Även om han inte såg illa ut såg hon bättre ut och det gick ut över honom. Han ville för mycket.
Efter fem minuter visste jag det mesta om honom - att han hade ett skittråkigt jobb som säljare i IT-branschen, att han spelade golf, att han "nästan" spelat hockey i Elitserien, att han gjort lumpen i Gävle, att han bodde i radhus på en ort som - för att inte avslöja honom - låg ganska långt borta men "det gjorde ju inget eftersom han hade en Audi från 2014". Dessutom reste han gärna till Thailand, eller till Miami. Barn hade han - en tjugotvåring som pluggade i Umeå. Han kallade sin före detta fru för "exet" eller "krysset".
Hon sa inte så mycket men tittade på honom hela tiden. Hon hade snygga naglar som hon trummade med lite lojt mot latteglaset.
Han hade en kompis som hette Kirre, som - höhöhö - var en riktig galning, och det hela mynnade ut i en poänglös historia om en elefantutflykt i Asien.
Grundregel ett är att inte bara prata om dig själv. När man träffar nån på riktigt första gången behöver man inte berätta allt. Det är mycket roligare med någon som är nyfiken. Och hon frågade inte mycket, hon hann väl inte. Dessutom kan man inte i ena andetaget säga att man inte dejtar så mycket, för att i andra andetaget veta att det finns många kaninkokerskor därute.
Jag hade druckit ur mitt kaffe, och började plocka ihop, och tänkte: Lycka till, grabben, det behöver du, när hon frågade honom: tycker du om Munch? Och han svarade: Absolut, jag var på Thielska galleriet före jul.
Och då blev jag ju tvungen att sätta mig igen.
Nånstans, på den där nätdejtingsajten, hade de ju naturligtvis konstaterat att de hade några gemensamma intressen. Men efter att ha sett honom kunde jag inte för mitt liv gissa att det var konst han var intresserad av. Så tokigt det kan bli.
För det där dejtinglivet är fyllt av överraskningar och man måste våga sig ur sitt trygga rede för att se vad som finns där utanför. Nånstans längtar vi alla efter någon att bara hänga med, skratta med, glo på dåliga filmer med. Blir det inte kärleken för resten av livet kan det bli en riktigt bra vän, nån att gå på konstgallerier med.
Vi slåss ju fortfarande med normen, att man håller ihop som ett kråkpar i hela livet. När det kanske är så att man har olika livspartners under olika delar av sitt liv. Ungdomsförälskelsen behöver inte vara den man blir senil tillsammans med. Även om det naturligtvis är trevligt att det finns såna par också.
Man behöver inte skämmas för att man dejtar i vuxen ålder. Egentligen var det ju rätt befriande att de där två träffades på ett fik, istället för den där karikatyren med restaurangbesök, blommor och taxi som vi alla vuxit upp med. Och att man kan ta reda på saker om varandra innan man träffas är ju jättebra. Att det skulle vara skamligt är en gåta för mig - det är ju precis tvärtom. Även om det finns en och annan knäppskalle därute så finns ju de även om man dejtar på det "gamla viset".
Jag tog bort min kopp och vandrade hem, till sambon, och kände mig märkligt upplyft av att han hade varit på Thielska Galleriet, och att hon liksom väntat på det. När jag gick pratade de om andra utställningar, och han hade lugnat ner sig avsevärt. Rösten var mer stillsam, och hon hade slutat trumma med naglarna.
De hade fått kontakt via en dejtingsida, det var alldeles uppenbart, och han malde på om hur mycket knäppskallar det fanns därute. Det var mest han som pratade. Han såg inte illa ut, hyfsat välklädd, i fyrtioårsåldern. Rörde sig sådär energiskt som nån som gillar att sporta. För han gillade sport, det pratade han mycket om.
Jag kallar det snyggpladdra. Ett tillstånd som uppstår när den man träffar är en pärla, och man blir så intensivt sysselsatt med att göra ett bra intryck. Och så gör man inte det. Vis av egna erfarenheter borde jag kanske ha lagt mig i - fem snabba med coachen - men det finns gränser även för mig.
Hon såg bra ut. Även om han inte såg illa ut såg hon bättre ut och det gick ut över honom. Han ville för mycket.
Efter fem minuter visste jag det mesta om honom - att han hade ett skittråkigt jobb som säljare i IT-branschen, att han spelade golf, att han "nästan" spelat hockey i Elitserien, att han gjort lumpen i Gävle, att han bodde i radhus på en ort som - för att inte avslöja honom - låg ganska långt borta men "det gjorde ju inget eftersom han hade en Audi från 2014". Dessutom reste han gärna till Thailand, eller till Miami. Barn hade han - en tjugotvåring som pluggade i Umeå. Han kallade sin före detta fru för "exet" eller "krysset".
Hon sa inte så mycket men tittade på honom hela tiden. Hon hade snygga naglar som hon trummade med lite lojt mot latteglaset.
Han hade en kompis som hette Kirre, som - höhöhö - var en riktig galning, och det hela mynnade ut i en poänglös historia om en elefantutflykt i Asien.
Grundregel ett är att inte bara prata om dig själv. När man träffar nån på riktigt första gången behöver man inte berätta allt. Det är mycket roligare med någon som är nyfiken. Och hon frågade inte mycket, hon hann väl inte. Dessutom kan man inte i ena andetaget säga att man inte dejtar så mycket, för att i andra andetaget veta att det finns många kaninkokerskor därute.
Jag hade druckit ur mitt kaffe, och började plocka ihop, och tänkte: Lycka till, grabben, det behöver du, när hon frågade honom: tycker du om Munch? Och han svarade: Absolut, jag var på Thielska galleriet före jul.
Och då blev jag ju tvungen att sätta mig igen.
Nånstans, på den där nätdejtingsajten, hade de ju naturligtvis konstaterat att de hade några gemensamma intressen. Men efter att ha sett honom kunde jag inte för mitt liv gissa att det var konst han var intresserad av. Så tokigt det kan bli.
För det där dejtinglivet är fyllt av överraskningar och man måste våga sig ur sitt trygga rede för att se vad som finns där utanför. Nånstans längtar vi alla efter någon att bara hänga med, skratta med, glo på dåliga filmer med. Blir det inte kärleken för resten av livet kan det bli en riktigt bra vän, nån att gå på konstgallerier med.
Vi slåss ju fortfarande med normen, att man håller ihop som ett kråkpar i hela livet. När det kanske är så att man har olika livspartners under olika delar av sitt liv. Ungdomsförälskelsen behöver inte vara den man blir senil tillsammans med. Även om det naturligtvis är trevligt att det finns såna par också.
Man behöver inte skämmas för att man dejtar i vuxen ålder. Egentligen var det ju rätt befriande att de där två träffades på ett fik, istället för den där karikatyren med restaurangbesök, blommor och taxi som vi alla vuxit upp med. Och att man kan ta reda på saker om varandra innan man träffas är ju jättebra. Att det skulle vara skamligt är en gåta för mig - det är ju precis tvärtom. Även om det finns en och annan knäppskalle därute så finns ju de även om man dejtar på det "gamla viset".
Jag tog bort min kopp och vandrade hem, till sambon, och kände mig märkligt upplyft av att han hade varit på Thielska Galleriet, och att hon liksom väntat på det. När jag gick pratade de om andra utställningar, och han hade lugnat ner sig avsevärt. Rösten var mer stillsam, och hon hade slutat trumma med naglarna.
Under 2016 måste vi värva massor med medlemmar till facket
Under året har jag i vanlig ordning träffat massor med byggnadsarbetare. Stora arbetsplatser, små arbetsplatser. Överallt har jag hört ett evinnerligt gnäll om lönekonkurrensen från östeuropeiska byggnadsarbetare, som alltså jobbar mer och billigare.
Uppdelningen på arbetsplatserna har varit oerhört klar - i några bodar sitter de fast anställda byggnadsarbetarna. I några andra sitter de inhyrda - både såna som jag, och så de som inte pratar svenskar. Kontakten däremellan än minimal.
Inte någonstans har de fasta anställda byggnadsarbetarna kommit över till oss och pratat, eller ens ställt den allra mest relevanta frågan, nämligen om vi är med i facket. Ännu mindre har de tagit kontakt med de som inte är svenska. Det har liksom blivit en uppgift för oss andra inhyrda.
Man kan inte sitta på arslet och vänta på att nån annan ska göra det fackliga jobbet. men så är det idag. Jag kan lova att varenda facklig medlem känner någon som inte är med i facket, som åker snålskjuts på vårt gemensamma arbete för bättre villkor och avtal, men det är oerhört få som gör något åt det.
Istället hoar man om att Byggnads ska göra något åt saken. Eller, mer allmänt, facket. Trots att facket är vi alla tillsammans - det är inget försäkringsbolag där man är nån avlägsen betalare som inte har ett dugg med verksamheten i övrigt att göra.
Mycket handlar om lönerna, men det handlar också om arbetsmiljö och arbetstider. Där ett stort rikstäckande företag får ut mer arbete för mindre pengar, till priset av förstörda kroppar och alltför ofta sämre kvalitet. Givetvis utan att den besparingen kommer de boende till gagn. Vi har haft lönedumpning i byggbranschen i femton år utan att det gett minsta effekt på vare sig priser eller boendekostnader, vilket kan vara bra att påpeka när folk påstår att det är våra löner (!) som driver upp byggkostnaderna. Det enda som skett är att byggföretagens vinster ökat närmast raketartat (inte på pappret naturligtvis, för genom så kallade bokslutsdispositioner och revisionell manipulering ser man ju till att det på pappret ser ut som det går hysteriskt illa, innan man tittar på hur mycket aktieägarna tjänar. Det vill säga vinsten.
Allt handlar nämligen inte om kontroll, vem som nu ska kontrollera att arbetstidslag och utbetalningar stämmer. Det handlar precis lika mycket om att se till att alla på en arbetsplats är med i facket. Det handlar precis lika mycket om att inte acceptera att företaget säljer iväg olika arbetsmoment till en uppsjö av småföretag som dyker in och ut som silltrutar på bygget. För så är det idag - genom att stycka upp bygget i små. små delar kan byggföretagen tjäna pengar - därför att i slutänden är det nån stackars fan som tjänar en tredjedel av avtalad lön som får göra jobbet. Till priset av en närmast livegenskapsliknande anställning, och utsliten kropp.
Jag har sett många såna. Hört så många historier. Fått veta att det ska jag ge fan i att rota i. Fått höra att jag ska ge fan i att prata rättigheter med anställda i andra företag. Annars så...
Det här handlar om överlevnad, både för mig och för de som sliter för skitpengar och för de som sitter i sina snygga bodar, tar för länga raster och morrar om att de inhyrda, UE (byggslang för underentreprenör), minsann dumpar lönerna.
För - och det kan inte upprepas ofta nog - en fackförening är inte till för de som har det bäst utan en fackförening är till för de som har det sämst!
Så ge er ut i bodarna och prata med folk. Jag skulle verkligen uppskatta om någon från ett arbetslag på nåt av de stora byggföretagen, där jag är inhyrd, nån enda gång kom över till oss, frågade hur vi har det, kollar in arbetsmiljön (som brukar vara usel för oss), ser hur vi delar tolv man på en åttamannabod. Eller tar en match med företaget om vilka jobb de ska sälja iväg, och till vilket pris. Om de vägrar berätta vad de betalar ska ni driva det vidare inom företaget.
En bra ledtråd är att ta timpenningen gånger 1,7, för att få fram vad som är minsta rimliga timkostnad för en inhyrd, och sedan räknar ni hur många de är och hur många timmar de jobbar. Jag har sett exempel där timpenningen är max 90 spänn, och under tiden sitter det fast anställda arbetslaget och gnölar om att de blir utkonkurrerade.
För vinsten kommer som sagt inte de boende till gagn - den mellanskillnad som uppstår går raka vägen ner i fickan på en mer eller mindre oseriös byggföretagare, eller hos ägaren av ett bemanningsbolag.
Vi är ett litet byggföretag där alla är med i facket. Det gör att vi inte dumpar varandras löner. Det är inte svårare än så.
Visst, det kan vara ett helvete med språket, och där kan säkert facket centralt bidra med långt mer, men vi löser ju allt annat på bygget trots språket, så varför inte det här? Fråga vad de tjänar. Vill de inte berätta ska man ana ugglor i mossen. Vågar de inte berätta är det ett ännu viktigare skäl till att vara med i facket. Kolla om de har kollektivavtal - för sin egen skull. Försäkringar som verkligen täcker, och inte bara är luft (mycket vanligt). Är man dessutom nån slags yrkesman brukar det inte vara så svårt att uppskatta hur mycket folk det går åt för ett moment - och är de fler ska man ana samma ugglor i mossen.
Men jobbet att värva dem är vårt. Bara vårt. Vi kan inte, ska inte, förlita oss på att "samhället" ska kontrollera saker och ting. Det ska vi göra själva. Och värva medlemmar. Ju fler vi är som är med desto starkare är vi. Punkt.
Uppdelningen på arbetsplatserna har varit oerhört klar - i några bodar sitter de fast anställda byggnadsarbetarna. I några andra sitter de inhyrda - både såna som jag, och så de som inte pratar svenskar. Kontakten däremellan än minimal.
Inte någonstans har de fasta anställda byggnadsarbetarna kommit över till oss och pratat, eller ens ställt den allra mest relevanta frågan, nämligen om vi är med i facket. Ännu mindre har de tagit kontakt med de som inte är svenska. Det har liksom blivit en uppgift för oss andra inhyrda.
Man kan inte sitta på arslet och vänta på att nån annan ska göra det fackliga jobbet. men så är det idag. Jag kan lova att varenda facklig medlem känner någon som inte är med i facket, som åker snålskjuts på vårt gemensamma arbete för bättre villkor och avtal, men det är oerhört få som gör något åt det.
Istället hoar man om att Byggnads ska göra något åt saken. Eller, mer allmänt, facket. Trots att facket är vi alla tillsammans - det är inget försäkringsbolag där man är nån avlägsen betalare som inte har ett dugg med verksamheten i övrigt att göra.
Mycket handlar om lönerna, men det handlar också om arbetsmiljö och arbetstider. Där ett stort rikstäckande företag får ut mer arbete för mindre pengar, till priset av förstörda kroppar och alltför ofta sämre kvalitet. Givetvis utan att den besparingen kommer de boende till gagn. Vi har haft lönedumpning i byggbranschen i femton år utan att det gett minsta effekt på vare sig priser eller boendekostnader, vilket kan vara bra att påpeka när folk påstår att det är våra löner (!) som driver upp byggkostnaderna. Det enda som skett är att byggföretagens vinster ökat närmast raketartat (inte på pappret naturligtvis, för genom så kallade bokslutsdispositioner och revisionell manipulering ser man ju till att det på pappret ser ut som det går hysteriskt illa, innan man tittar på hur mycket aktieägarna tjänar. Det vill säga vinsten.
Allt handlar nämligen inte om kontroll, vem som nu ska kontrollera att arbetstidslag och utbetalningar stämmer. Det handlar precis lika mycket om att se till att alla på en arbetsplats är med i facket. Det handlar precis lika mycket om att inte acceptera att företaget säljer iväg olika arbetsmoment till en uppsjö av småföretag som dyker in och ut som silltrutar på bygget. För så är det idag - genom att stycka upp bygget i små. små delar kan byggföretagen tjäna pengar - därför att i slutänden är det nån stackars fan som tjänar en tredjedel av avtalad lön som får göra jobbet. Till priset av en närmast livegenskapsliknande anställning, och utsliten kropp.
Jag har sett många såna. Hört så många historier. Fått veta att det ska jag ge fan i att rota i. Fått höra att jag ska ge fan i att prata rättigheter med anställda i andra företag. Annars så...
Det här handlar om överlevnad, både för mig och för de som sliter för skitpengar och för de som sitter i sina snygga bodar, tar för länga raster och morrar om att de inhyrda, UE (byggslang för underentreprenör), minsann dumpar lönerna.
För - och det kan inte upprepas ofta nog - en fackförening är inte till för de som har det bäst utan en fackförening är till för de som har det sämst!
Så ge er ut i bodarna och prata med folk. Jag skulle verkligen uppskatta om någon från ett arbetslag på nåt av de stora byggföretagen, där jag är inhyrd, nån enda gång kom över till oss, frågade hur vi har det, kollar in arbetsmiljön (som brukar vara usel för oss), ser hur vi delar tolv man på en åttamannabod. Eller tar en match med företaget om vilka jobb de ska sälja iväg, och till vilket pris. Om de vägrar berätta vad de betalar ska ni driva det vidare inom företaget.
En bra ledtråd är att ta timpenningen gånger 1,7, för att få fram vad som är minsta rimliga timkostnad för en inhyrd, och sedan räknar ni hur många de är och hur många timmar de jobbar. Jag har sett exempel där timpenningen är max 90 spänn, och under tiden sitter det fast anställda arbetslaget och gnölar om att de blir utkonkurrerade.
För vinsten kommer som sagt inte de boende till gagn - den mellanskillnad som uppstår går raka vägen ner i fickan på en mer eller mindre oseriös byggföretagare, eller hos ägaren av ett bemanningsbolag.
Vi är ett litet byggföretag där alla är med i facket. Det gör att vi inte dumpar varandras löner. Det är inte svårare än så.
Visst, det kan vara ett helvete med språket, och där kan säkert facket centralt bidra med långt mer, men vi löser ju allt annat på bygget trots språket, så varför inte det här? Fråga vad de tjänar. Vill de inte berätta ska man ana ugglor i mossen. Vågar de inte berätta är det ett ännu viktigare skäl till att vara med i facket. Kolla om de har kollektivavtal - för sin egen skull. Försäkringar som verkligen täcker, och inte bara är luft (mycket vanligt). Är man dessutom nån slags yrkesman brukar det inte vara så svårt att uppskatta hur mycket folk det går åt för ett moment - och är de fler ska man ana samma ugglor i mossen.
Men jobbet att värva dem är vårt. Bara vårt. Vi kan inte, ska inte, förlita oss på att "samhället" ska kontrollera saker och ting. Det ska vi göra själva. Och värva medlemmar. Ju fler vi är som är med desto starkare är vi. Punkt.
Vissa kvällar behöver man Korv stroganoff
Ibland skriver jag om mat. Jag gillar att laga mat. Inte sådär att jag haft funderingar om att börja yrkesmässigt med det, men det lilla beröm jag får av utbildat folk suger jag givetvis i mig. I botten ligger att jag alltså äter matlåda. Vi har trettio minuters matrast, och det gör ätandet till ett effektivt intag av energi, där de kulinariska detaljerna ofta inte är så viktiga. Man vräker ner resterna av gårdagens middag i matlådan - numera allt oftare gjord för micro, istället för den klassiska plåtlådan som förutom att den blev glödhet också hade en irriterande ovana att öppna sig i väskan, alldeles oavsett hur många spännband man satte om den; jag hade länge en ryggsäck där dofterna av fisk, kalops och grillade revbensspjäll blandades till en... inte så angenäm doft. Men vad gjorde det - vad skulle man ner med näsan i ryggsäcken att göra.
Fast givetvis är god mat att föredra. Och som varande en liten kemist i botten har jag alltid roat mig med att blanda ihop saker för att se om de kan explodera eller ätas. Jag har nästan alltid varit min egen försökskanin, och herregud vilka katastrofer jag med påtvingad god min tvingat i mig. Sill med vaniljsås glömmer min gomme aldrig...
Men visst, jag har också rullat ner mamma Scans köttbullar i lådan, blandat med pulvermos på varmvatten direkt ur kran, eller haft föga tinade fiskpinnar med lika illa tinad spenat, eller tagit fram något jag trott varit en fryst matlåda på morgonen i juni och därefter, på jobbet, upptäckt, att det var Arvtagerskans sparade snöbollar (vi har våra egenheter i den här familjen). Det går säkert ner med lite ketchup, som kollegan Arne raskt påpekade....
Dessutom äter jag det mesta. Dels för att det mesta är gott, dels för att jag alltså har en ådra av äventyrslystnad, som gett mig både smakminnen, magsjuka och blåsor. Och korv gillar jag.
Ikväll är det ett jävla väder. Det blåser rent oktobrigt, lamporna på gatan svajar och regnet kommer stötvis på tvären. Nån snö har jag inte sett, men det kanske man inte ska förvänta sig så mycket av i framtiden. Och då blev jag sugen på korv Stroganoff. Då menar jag riktig korv Stroganoff, inte den där avarten som mest är korv i tomatsås, utan nu ska vi göra det på riktigt.
Tilläggas bör att jag inte är så förtjust i matsnobbarna, som med näsan i vädret ratar allt vad halvfabrikat heter, och som med näsan i vädret påpekar att de minsann gör sin egen fond (surdegsbröd, pepparkaksdeg, bearnaise, har skjutit ett vildsvin och stoppat korven själv). Så efter att ha grävt ner matsnobben bakom knuten kan jag mycket väl ta en påse halvfabrikat och därefter skrämma upp den till högre höjder.
Det man ska vara noga med är korven. Ju högre kötthalt desto bättre. Inte under 68%, hör ni det? Vill ni sedan använda lammkorv eller kryddstarka korvar från utomrikes så varsågoda. Själv vill jag nog ha en klassisk falukorv här, med sin mjälla, lite söta smak. Det här är inte en rätt där chili eller tabasco har en förädlande uppgift; då blir det nåt helt annat.
Så fram med
500 g fin falukorv
1-2 gula lökar
Ett par matskedar smör elller margarin eller olja
150-200 g champinjioner
2-3 matskedar tomatpuré
1 matsked paprikapulver
1 kryddmått kumminfrön
1 lagerblad
ett par stänk vitt vin
lite vatten
ett par matskedar oxfond (kalvfond funkar också; det finns utmärkta färdiga fonder att köpa)
Ett par deciliter grädde
Salt och peppar
Måtten är ungefär, jag är bara noga med kumminet som kan ta över heeelt, och då blir det bara jag som äter och håller god min.
Därefter gör man så här:
Man slår en bottenskyla vatten i en gryta, häller på en skvätt köttfond (kalvfond är också gott), och lite vitt vin, det går bra med citroniserat vatten om man vill. Är man lite rutinerad i köket har man redan strimlat korven, hackat löken och skivat ett par champinjoner. Man kan strimla ner en paprika också, om man känner för det. Sen slänger man det i grytan, men vänta med korven. Nu ska det här koka ihop en stund.
När champinjonerna dragit i sig vätskan - man ser det - skickar man i korven, och låter den puttra med ett tag. Rör om litegrann så det blandas. Salt och peppar (det står alltid nymald peppar men skit i det, ta det som finns).
Sen rör man ner tomatpuré, paprikapulver, kummin och ett smulat lagerblad och låter det hela sjuda ett par minuter. Slå i lite grädde.
Om man kör på pulvermix blandar man i ordning den och häller i nu, tillsammans med kryddorna. Och sen på med ett par deciliter grädde, kaffe eller vanlig. Jag känner då ingen skillnad men de där matsnobbarna håller ju på kaffegrädden.
Man låter det sjuda tills såsen är smidig och lite simmig, den ska inte koka ihop till stuvning. Smaka av, men kom ihåg att om det är för varmt känner man inte smakerna. Det kan behövas mer salt eller peppar eller tomat. Ta det varligt med tomatpurén, för övrigt.
Servera vad du känner till det hela. Det finns de där som förordar crème fraiche, men det går lika bra med gräddfil. Vill man sätta matsnobbarna på plats säger man lite högdraget - Per Morberg - att "egentligen ska det ju vara smetana, men okey då..."
Vill nån sen förstöra det hela med ketchup så gör det. Har man dragit i sig salt sill med vaniljsås är man nog inte rätt man att ha synpunkter på vad folk äter...
Politiker måste också kunna fatta tuffa beslut
Utan att rådda in mig mer än nödvändigt i dagens beslut om flyktingfrågan - här t ex - vill jag bara påminna om något som tycks vara bortglömt idag. Nämligen att politiker måste kunna fatta obehagliga beslut också. Beslut som går på tvärs mot instinkt och övertygelse, därför att verkligheten ser ut som den gör. Realism.
Alla klarar inte det. Det är därför somliga, ofta populära politiker aldrig blir vare sig ministrar eller partiledare. trots att de ofta - inte minst av motståndarna - utmålas som lysande. Man vill inte sitta och bli överkörd av budgetar eller världsläge. Att skära i sina hjärtefrågor har fått fler än en att gråta sig till sömns på nätterna, men det liksom ingår.
Man kan inte bara vara snäll som politiker. Snarare tvärtom, man måste vara realist. Det betyder inte att man gör folk förbannade med glädje. Snarare är sorgen störst bland de som tvingas ta de obehagliga besluten.
Det kan vara bra att komma ihåg det idag.
Alla klarar inte det. Det är därför somliga, ofta populära politiker aldrig blir vare sig ministrar eller partiledare. trots att de ofta - inte minst av motståndarna - utmålas som lysande. Man vill inte sitta och bli överkörd av budgetar eller världsläge. Att skära i sina hjärtefrågor har fått fler än en att gråta sig till sömns på nätterna, men det liksom ingår.
Man kan inte bara vara snäll som politiker. Snarare tvärtom, man måste vara realist. Det betyder inte att man gör folk förbannade med glädje. Snarare är sorgen störst bland de som tvingas ta de obehagliga besluten.
Det kan vara bra att komma ihåg det idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
