Taksäkerhet

Efter mötet på Sergels torg tog jag tunnelbanan tillbaka till Tensta och fortsatte riva och montera taksäkerheten. Vi har ju en specialmodell av taksäkerhet här, som jag bara sett en gång tidigare - en intrikat men smart byggsats som vi ska återkomma till.

Men först skulle de redan nedplockade delarna på ena sidan gatan tas ner med kranen. Och givet är att vi använder fallskyddssele när vi jobbar utan räcke.

Det är rätt långt ner, där grabben på mark tar emot och lossar

Utsikt från nya taket mot den kåk vi precis lämnat
Korsningen Tenstastråket - Hyppingeplan - Risingeplan, för de som ville veta mer exakt var vi håller till. E18 passerar vid de flaggor som syns i bildens övre vänstra hörn.
Hyppingeplan
Och sen började det regna - halt och kallt. Kall metall och omedelbart nedblötta handskar. Och kånka - det är ett stort tak, och det ska köras ut rör, fästen och inte minst betongklumpar som ska låsa stagen
Principskiss av skyddet. Det monteras ihop enbart med kilar och sprintar.
Materialupplaget. Här syns också hur betongklossarna låser staget. Det syns en del regn också...
Färdigt hörn, med fotlist och lås. Visst heter det att det ska vara lätt och behändigt, och det är det också om man jämför med gamla tider.
Och sen kom snön....

Manifestation på Sergels Torg 2008-03-17

Det var ju inte direkt i den härliga vårsolens glans, men det blev en bra dag till sist!!!
Vi var rätt många som kom dit för att visa vårt stöd för kollektivavtalen. Inte blev det mindre för att vi på morgonen fick veta att på flera av de stora byggföretagen utgick det ett påbud - precis som i GT! - om att även frånvaro del av dag skulle betraktas som hel dags frånvaro, för att kompensera för ett tänkt produktionsbortfall! Har ni hört på maken????
Naturligtvis var det en och annan som drog öronen åt sig, trots att vi sa att de inte kan göra så, men det var också rätt många som blev heligt förbannade på arbetsgivarnas attityd, och faktiskt följde med till stan. Jag kom dit lite tidigare än jag trodde med T-banan och då såg det inte mycket ut för världen. Lite varselkläder, funktionärer. Och man skämtade lite om att man fick hoppas att det fanns kollektivavtal hos de som hade bakat bullarna....

Men sen började de trampa dit. Och det är rätt mäktigt att se hundratals killar i likartade jobbkläder som går målmedvetet. Från de stora byggena i City var det mycket god uppslutning, men de kom även långt ifrån.
Mötet började traditionsenligt med mingel och kaffe. Man träffar kompisar, gamla arbetskompisar, lag från andra ställen - det är rätt gemytligt. Vädret var rätt hyfsat till och med.
De som inte kunde komma dit satt på åskådarplats. Ställningsbyggare från Hyrex.
Och sen kom det ännu fler - gult och orange är populära färger. Mest poppis är dock smutsigt som en kille sa... NCC. JM, Skanska, PEAB, Veidekke -men också skuttar och UE.

Uppvräningen sköttes av Ronny Eriksson, vilket får sägas vara ett lyckokast. Han är rolig och vågar ta ställning. Det var många som flinade åt hans monolog om hur allt var till salu, utom organ för de skulle man donera...
Och sen vällde de in - från alla möjliga fackförbund, både tjänstemän och en del egna företagare. Två små tjänstemän från Rosenbad med M-märken hade oturen att ivrigt diskuterande med varandra hamna mitt i smeten, och kände sig förmodligen en aning malplacerade, för de försvann som råttor mot Stadsteatern. Det gav upphov till en del grovkorniga kommentarer, och ännu fler skratt
Ingen räknade väl men nånstans mellan 2500-3000 pers var det nog, vilket är lysande. Många fick ju offra ett par hundra spänn för att först lyssna på Mona Sahlin
Och då fanns det inte mycket plats kvar på Sergels Torg
Och sedan Wanja Lundby-Wedin.
Både Wanja och Mona förökte gjuta lite olja på vågorna när det gäller vår oro för den svenska modellen, men det var nog tveksamt om de lyckades. Vi är mer oroliga än de kan kan ana, och det behövs fler aktioner för att stärka kollektivavtalets ställning.

Och sen blir det premiär - tadaaaa!!! - för videoklipp på Utsikt Från Ett Tak!

Videoklipp fr Kommunalarbetaren

Om de duktigas diktatur. Behöver Liza Marklund facket?

Eftersom vi idag avhållit manifestationer för den svenska modellen och bevarandet av kollektivavtalen, finns det anledning att fundera en smula kring Liza Marklunds angrepp på fackföreningsrörelsen i Expressen. Inte för att hon har fel i sak - mer om det nedan - utan för att hon ger uttryck för en känsla som rätt många välmående medelklassmänniskor har - den som säger att jag är stark själv, och behöver ingen annan. Till intäkt för detta har hon tagit ett par fackliga aktioner - bl a Vaxholmskonflikten.
Själv har jag träffat åtskilliga som gått ur facket på sistone och jag väntar fortfarande på de där som gått ur av ideologiska skäl, därför att de anser att facket går för hårt fram. De jag träffar är övervägande äldre byggnadsarbetare som har sitt på det torra, de kommer aldrig att bli arbetslösa, och de har karat av livets investeringar. De går ur för att det är mer lönsamt att gå ur. Men samtidigt ska man minnas att de flesta i de deras situation faktiskt stannar kvar.
Att i en hel artikel undvika att ta upp den ökade kostnaden är inte särskilt smart. Inte heller att dra upp Zarembas gamla artiklar; de är lögnaktiga och tendentiösa, och han har aldrig vågat gå i svaromål kring de faktafel som finns där.
Men Lizas ursinniga ursäktande av sitt eget agerande är ändå intressant - hon gick ur facket för att hon tyckte att de misskötte sig. Så fegt. Så oerhört fegt. Istället för att stanna kvar och slåss. Men också typiskt för välmående medelklasskvinna - för det är naturligtvis vad hon är, oavsett hur hon levde då - klass är icke enbart en fråga om pengar. Om de inte gör som jag vill så sticker jag.
En inte helt ovanlig känsla bland många som är kritiska till fackföreningsrörelsen. Deras problem är ju att de inte kan hantera vare sig mothugg eller majoriteter. Istället för att helt enkelt inse att deras argument inte håller, börjar de beskylla rörelsen för att var toppstyrd och rigid. Förmodligen inser Liza att hon då både misskrediterar och förolämpar mig som medlem,eftersom hon förutsätter att jag både är lydig och korkad. Och dessutom alla andra som fortfarande är medlemmar.
När vi skulle ta ledigt idag för att närvara vid manifestationen för kollektivavtal på Sergels torg hade det gått ut ett påbud hos de större arbetsgivarna om att om en större del av arbetsstyrkan tog ledigt del av dag skulle det i varje fall betraktas som helledigt. Antagligen hopritat i hopp om att det skulle avhålla folk från att gå dit.
Effekten blev precis motsatt. Grabbarna dängde kaffekoppen i bordet och ställde upp mycket mer mangrant än på tidigare år. Undrar om det var meningen?
Det finns all anledning till självrannsakan av hur fackföreningsrörelsen fungerar, men det skorrar rätt falskt när det uttrycks av någon som inte varit medlem på tjugo år. För det som skedde i Vaxholm, det som skedde i Göteborg eller i Örebro har ju skett i många, många år - utan att reta upp folk som Liza Marklund tror. Tvärtom skulle jag vilja säga att medlemmarna vill ha MER av den varan.
Byggettans ordförande Johan Lindholm har svarat på kritiken här, och det kan broderas ut ytterligare. Jag kan tänka mig att lägga till att än så länge är det bara facket som är garant nför att individer inte ska slitas ut och slängas på arbetsmarknaden, vare sig de är letter eller inte, och jag har förmodligen träffat åtskilligt fler baltiska byggjobbare än Liza har.
Det här är bara ännu ett uttryck för det vi kallar de duktigas diktatur - att leva i förvissningen att om JAG klarade av det så kommer alla att göra det. Och då är det naturligtvis ohyggligt irriterande att svenska byggjobbare tjänar mer än journalister, för att inte tala om att vi tjänar mest i Europa - eftersom vi tillsammans skapat detta.
Det här är också ett nyliberalt budskap - att de duktiga ska ta ansvar bara för sig själva och inte bry sig om andra. Eller rättare sagt - vi ska hålla tillgodo med de smulor som de duktiga i all sin välvilja sopar ner från bordet till oss. Att vara beronde av arbetsgivarens välvilja.

Att tro att alla ensamma skulle kunna skapa sig en drägligare framtid visar egentligen bara på en sak - att man inte vet hur det funkar....

Om att skriva om politik

En gång i världen startade man tidningar för att man ville påverka. Redan under sextonhundratalet var hemliga tryckerier igång till den milda grad i Paris att den demoniska kardinalen Richelieu - känd som superskurken i min barndoms De Tre Musketörerna - suckade, och sa att "halva Paris trycker pamfletterna, och den andra halvan läser dem..."
Att vara kritisk mot makten har varit en av de mest framträdande egenskaperna hos journalister, fast frågan om vem som granskar de som granskar har väl aldrig varit så aktuell som idag.
Även i Sverige har tidningar varit en av de absolut främsta garanterna för en fri och framåtsträvande debatt. Aftonbladet och dess smått parodiska historia - förbjöds, startade igen som Nya Aftonbladet, förbjöds igen, startade som Nyare Nya Aftonbladet osv - var under många år en frän kritiker av det bestående. Överhuvudtaget var tidningar radikala röster som bevakade både smått och stort. Om den legendariska skandaltidningen Fäderneslandet har jag länge funderat på att skriva något mer omfattande - det var en publikation som satte förtal och skandalisering i system, och som så småningom också dog just för att redaktionen utpressade tänkta offer. Jag äger en stridsskrift mot Fäderneslandet, tryckt under 1870-talet, där man går till helt obegripliga angrepp mot de som skriver, trycker och distribuerar den. Att dueller kunde utkämpas över tidningsskriverier är inget att förvånas över...
Men det var på den tiden. Idag lär ledarsidan vara den minst lästa delen av tidningen, och det har naturligtvis satt sina spår.
Just bland tidningar är den borgerliga övervikten helt bedövande, den måste ligga kring 90% idag. Mot detta hävdar då fåkunniga att det skulle uppvägas av att journalistkåren i stort istället har vänstervärderingar vilket skulle återspeglas i spalterna. Därefter publicerade Kent Asp en kartläggning som visade att borgerliga värderingar övervägande hos just de som skrev om samhälle och ekonomi, och därefter har det varit tyst om den saken.
Man ska vara mycket naiv om man tror att det inte finns ett politiskt syfte med Bonniers tidningar, eller med andra dagstidningar. Man kan naturligtvis bli tvekande när man ser hur nyhetsvärderingen förskjutits under senare år, till mer skandaler, lättviktiga nyheter och nöjen, på bekostnad av omvärldsbevakning och samhällsdebatt.
Nu råkar det ju finnas hederliga journalister på alla tidningar, som skriver om nyheter just för att de är nyheter. Just SvD har på senare tid framstått som en allt starkare stjärna på den fronten, med sina reportage om Vårdval Stockholm, vilket fick det moderata kommunalrådet på Lidingö att gå i taket. Liksom Ulf Adelsohn kräver han politisk rättning i ledet. Och skämde ut sig (fast jag är övertygad om att han fick många medhållande applåder från partivännerna).
Efter ett antal risiga tidningsaffärer - se vidare vad t ex Enn Kokk har att skriva om de eskapaderna - såldes så flaggskeppet Aftonbladet till Schibsted-koncernen, med villkoret att kultur- och ledarsida skulle slippa från den mediapornografi som olika tidningsmakare därfter satt i funktion. Det vill säga att göra Aftonbladet så lågt stående som möjligt.
Magnus Ljungkvist är en av de få som faktiskt orkar engagera sig i saken, och det ska ha ha beröm för - för naturligtvis är det så att det behövs en vänsterperspektiv, eller i vart fall ett humanistiskt sådant, inom kvällspressen. Själv upplever jag numer lättare illamående om jag måste läsa Aftonbladet i pappersform, Aftonbladet på nätet eller den ohyggligt illa gjorda .SE.
Och jag förstår inte varför. Måste man verkligen leva efter devisen att bara det är snaskigt ska det publiceras? Den dåliga smaken, i aveseendet att folket skall hållas okunnigt om de verkliga förhållandena, regerar.
Dock har jag ett bokmärke på just ledarsidan, och jag är böjd att hålla med Magnus om att det har inte hänt mycket där. Det är de Sahlintrogna som håller i pennan, och det märks. Eftersom man är rädd om sin intelligensnivå vill man ju inte gärna in på Aftonbladet och härja men ta gärna en titt på Magnus blogg. Han är ju för övrigt mannen som avslöjade Maria Borelius men som inte skulle få äran för det....
Enellanåt kan jag få för mig att just banaliseringen av medierna är en mer bidragande orsak än man kan tro, till det ökande ointresset för politiken, vilket är helt vansinnigt. För det måste vara många som tycker och skriver om politik - det är alldeles för viktigt för att läggas i händerna på politiker! Och det pratas ju politik överallt - men det syns då inte i Aftonbladet

Givetvis behöver arbetarrörelsen alla röster den kan få - om det fanns en vettig inramnning skulle budskapet säkert gå fram också. Men istället samlas alla världens skräpnyheter på de olika AB-editionerna och tar död på substansen i det man skriver. Ledarsidan är dessutom föredömligt dold på internetversionen - till skillnad från de andra drakarna, där just ledare och opinion är lätta att hitta.
Vad man kunde önska just från ledarsidan är att de i större utsträckning distanserar sig från flamset och tramset. Det var inte för att Hierta strök borgerligheten medhårs som Aftonbladet överlevde. Säg ifrån, ledarskribenter - budskapet drunknar i melodífestivalrubriker, bantarkurer och kändisskvaller. Var det så ni ville ha det?

klicka på bilden (fr Wikipedia) och ta del av första förstasidan

Att vara garanterad högre lön. Om svensk kapitalism

När man suttit i löneförhandlingar med chefen - jodå, det förekommer rätt ofta även i byggbranschen - är det inte sällan man känner sig rätt liten och okunnig. Man glor på sina ärriga nävar och funderar på om man vågar yrka på en krona till, eller om man ska acceptera "hans sista bud".... Och efteråt brukar man alltid vara rätt häpen över hur lätt det gick, och ångra just att man inte klämde till med ett par ören till.
Lika ofta förekommer det att man sitter med en sammanbiten chef som meddelar att det kan bli lite kärvt ett tag framåt, eftersom man hamnat i tvist med kunden och inte får sista lyftet (lyft = periodiskt utbetalning av överenskommen summa). Och man vet att chefen kommer att vara den som tar första smällen själv - dvs om han är seriös, motsatsen är också friskt förekommande - och att det är dags att se sig om efter andra bodar att sitta i, innan det drabbar en själv.
Marginalerna är inte stora hos de småföretagare som befolkar branschen, och jag har svårt att tro att det skulle finnas nån större förståelse för de enorma bonusprogram som varit frekventa hos olika storföretag. De har dessutom nu i en undersökning beställd av Svt:s Agenda visat sig vara kort sagt värdelösa. Inte nånstans kan man finna någon koppling mellan bonusprogram och företagets långsiktiga vinst.
Är det nån som är förvånad?
Tvärtom är det väl så att det omtalade entreprenörskap som skapar välstånd rätt ofta får stryka på foten för ett kortsiktigt vinstintresse. Om nu nån skulle vara förvånad över det. I själva verket ligger det ju inbyggt i systemet - på samma vis som man inte kan anklaga enstaka vårdentreprenörer för girighet om de efter flera års slitgöra faktiskt säljer av sin verksamhet till en vårdkoncern och drar sig tillbaka till Medelhavet (eller vart de nu tar vägen; jag vet inte).
Men frågan är om det är bra för landet?
Jag måste säga att jag är tveksam - idag talar ingen om maktkoncentration men det är färre som bestämmer över svenska företag idag än någonsin, och det betyder att de också har ett enormt inflytande på Sveriges framtid. Det är inte utan att man saknar de där gamla kapitalisterna som verkade, stannade och dog i Sverige.
I den sevärda TV-serien om imperiet Wallenberg var Peter Wallenberg på hugget mot de girigas diktatur, även om han själv knappast kan anses vara nån bleksiktig liberal. Man ska göra sig förtjänt av sin lön, var ett uttryck han använde. Även inom Wallenbergsfären har man kritiserats för höga ersättningsnivåer, men skillnaden lär ju ändå vara att om det inte var bra för företaget så blidde det inga pengar.
Den demoniske Stefan Fölster hade tidigare i år mage att ha synpunkter på låglönesatsningarna, men var mycket undanglidande när det gällde hysteriska arvoden och bonusar. Det var ju, som han sa, en fråga för styrelserna, och knappast något han som som SAF-dräng skulle yttra sig om. Istället fick han det att låta som en icke-fråga.
Men i ett samhälle som uppenbarligen ska förlita sig på enskilda företag för att säkra vår framtid är det inte alls en fråga enbart för styrelser. Istället ska man verkligen fråga sig - är de värda sina pengar? Och vems fel är det när det blir fel?
I det perspektivet börjar man onekligen fundera på de som sitter på fackliga mandat i olika bolagsstyrelser - vad har de för uppgifter, och hur mycket styrs de av att de också har saftiga ersättningar? Jag blir mer och mer bekymrad över att de kanske kommit att sitta som nån slags gisslan, där de egna ersättningarna blir skäl nog för att se längre. För uppenbarligen gör inte VD-arna det.
Efter att ha kikat litegrann på den senaste Skandiarättegången måste man ju fråga med Leif Lewin: Det är mycket konstigt att ingen har ett ansvar när så mycket gått fel.... Men pengar ska de ha!

Vad är en busschaufför värd?

Hade möjlighet att lyssna på radion idag medan jag petade på mitt tak, iklädd regnställ eftersom himlen emellanåt såg ut att vilja öppna sig, och kom att höra om den vidriga arbetssituation som busschaufförer emellanåt kan ha, med hot om våld och rån. Det visade sig att hälften av arbetsgivarna saknar skriftliga rutiner för att hantera den sortens situationer, vilket är ett förbannat skämt i sig.
Det andra skämtet var Göran Lundblad, trafikchef på Skånetrafiken, som höll på att slå knut på sig själv i sina försök att förklara varför man inte går från kontanthanteringen. Det har man ju gjort på flera platser i landet, liksom utomlands. Men det var fel sätt, ansåg Lundblad. De transportföretag som gjorde så gjorde fel.
Det var nämligen så att det skulle bli mer våld och rån om man inte hade kontanthantering på bussen, förklarade han med den nyfrälstes iver. Istället för att ta bort pengarna, skulle man satsa mer på övervakningskameror, så man kunde ta fast de som slagit sönder chaffisen. Det var bättre. För busspassagerarna skulle sluta åka buss om de inte kunde köpa biljett med kontanter. Nu åker ju folk buss utav bara sjutton där kontanterna är avskaffade så man undrar ju var han fick det ifrån.
Eller varför han inte drog sitt argument till sin spets och hävdade att det var bättre förr när det fanns massor med kosing på banken, förpackat i bärvänliga påsar. För inte var det så att rånen skedde för att det fanns pengar där?
Såpass. Nå, i väntan på att han får göra något som han passar bättre för - som att räkna tallkottar eller stega upp vandringsleder - får man hoppas att Arbetsmiljöverket kör fingret i ögat på bussbolagen så de får fram vettiga manualer. Att kunna få stryk på jobbet är så kränkande att det är helt obeskrivligt, och att försvara det med hänvisning till bolagets vinster är snuskigt. Det är bara att konstatera att maktens drängar fortfarande existerar.
Lyssna gärna också hur han frenetiskt försöker inbilla Camilla Qvartoft om att bussbolagen inte alls finns för att generera pengar till sina ägare. Oh nej - de är bara goda entreprenörer som vill tillhandahålla billigt resande, miljövänligt och bekvämt...

Nej, Byggnads ger sig inte

Vi ber inte om ursäkt för att vi kritiserar EU. Det kan vara bra för Margot Wallström att komma ihåg det, innan hon hamnar i CeciliaWikström-fällan ( ="jag är sååå trött på att diskutera OM vi ska vara med i EU..." Gärna med gäll röst också.) Inte heller är jag förtjust i att hon redan från början vill skuldbelägga oss för att vi inte ser hur Lissabonfördraget skulle kunna stärka oss.
Det kommer knappast vara Byggnads fel om det blir lågt valdeltagande i EU-valet, det ligger liksom i EU:s natur.
Det är också något som Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson inte klarar av att förklara när de LO-tidningen går i svaromål på det tre ordförande i Byggnadsavdelningar skrev i ett tidigare skede. Och nu svarar Byggnads igen - nej, vi är oroliga för att Lissabonfördraget kommer att rasera den svenska modellen totalt. Och DÅ kan vi verkligen börja oroa oss för valdeltagandet kan jag nog säga med rätt stor säkerhet. Vi röstade inte ja till EU för att oavsätttliga jurister skulle ta över arbetsmarknadskonflikter - det är en europeisk tjänstemannatradition som vi inte behöver.
Jag är inte heller särskilt förtjust i att det här nu ska dras en vända till i den svenska Arbetsdomstolen, och sen ska Littorin hitta på något, medan SAF stampar i farstun och vill låta byggföretagen importera lastbilslass med billig arbetskraft. Dels för att jag inte tror att den svenska Arbetsdomstolen kommer att gå emot EU-rätten, dels för att vi har mäktiga krafter mot oss.
Oavsett vad den idag uppenbarligen rätt svaga svenska regeringen säger kommer naturligtvis Bäckström, Duker och Gellner vara de som dikterar villkoren. Och vad har vi då att sätta emot? En försvagad svensk fackförenings- och arbetarrörelse, tillsammans med en överraskad allmänhet? Jag vill inte gärna tro det.
Det är därför det är viktigt att manifestera för den svenska modellen, vilket närmast sker den 17 mars. Och kan man inte göra det då så kan man skriva på nätet, ringa radion, prata med arbetskamrater. Det enda man inte får göra är att låtsas som att EU inte existerar och att våra villkor skulle vara huggna i sten.

Luckor, huvar och ramar...

Lite snö hann det ju komma. Totalt onödigt - blev bara kladdigt och blött, och gjorde inte en människa glad. Litegrann saknar jag mina vitfrusna morgnar när andedräkten står som ett moln. men bara lite

Eftersom ventarna (=ventilationsmontörer) nu är klara med sitt återstår bara att montera diverse huvar och ramar, Men först måste man sopa undan skräp som ligger i vägen
Avrinningen var säkert en bra idé för trettio år sen, men nu fick man nästan loda bort skiten.
Och när man svettats tillräckligt iförd regnkläder kom givetvis solen. För då var det dags att gå ner till verkstan och börja tillverka
Montagebordet. Tretton huvar ska tillverkas, olika i dimension. Allt görs i virke men kommer senare att kläs med en specialduk - väderbeständig - och lockas. Det är ingen supertolerans men det får inte heller glappa.
Först klyver man ner remsor i lämplig dimension, med sänksågen - man styr den på en linjal vilket ger rakt snitt direkt. Oerhört praktiskt, när man har lute längre bitar att jobba med.
Därefter kapade jag ner de långa bitarna i mer hanterliga bredder och sen kapades det tvåtumtvå med gerkapen. Det blir en del. Till tretton luckor gick det åt drygt tjugotvå kvadratmeter plyfa, tjugosex meter tvåtumtvå, och ungefär sexhundra skruv, enlagers.

En låda med innerdimension 530 x 650 med höjden 310 (alla mått i mm) och klädd utvädnigt och invädnigt är en rätt stadig pjäs.



Grabbarna tycket jag skulle starta industri. Men så kul ska vi inte ha det. Det här tog ca 20 arbetstimmar, och det vore ju enklare om man kunde ha standardiserat, men problemet är att de installationer som de här ska täcka ser lite olika ut.


Under tiden hann det naturligtvis regna lite mer.

För att få upp det på taket fick jag hjälp av de snälla grabbarna på Eskiltuna Byggfog, som hade en skylift på plats för fogrengöring.
Medan jag stod på taket lyfte man på lådorna. De är nämligen lite större än dimensionen på uppstigningsluckan. Dessutom hade jag - givetvis - fallskyddet på och har man väl klätt sig i det så får det sitta på. Det här var dessutom en ovanligt knölig modell att dra på sig, vilket ska framföras...
Sedan bystade jag ut alla lådor till rätt plats. I bakgruden ses rullarna med den berömda duken som ska dras över hela det mossbelupna taket. Min livlina syns också

Befintliga plåthuvar slaktas och sen träs den nya huven på den stomme som blir kvar, och skruvas fast med ännu fler skruv. Dessutom tjärar jag skarvar för att stoppa fuktgenomslag, men håller man på med tjära tar man inte gärna upp kameran. Observera att det naturligtvis inte är äkta tjära - det här är takmassa. Det fastnar precis överallt och är ett elände att få bort.
Och i slutet av dagen ser det ut så här. Som bikupor ungefär. Kvar var bara att ta fram lacknaftan och försöka gnida av det värsta från händerna...

Utsikt från ett tak på annan plats

Det är ju så att man expanderar, va. Man behövs ju på fler ställen, sörrö. Allt fler sliiiter och drar i en....

Nå, det är ju inte riktigt sant, men efter påstötningar från vänner och arbetskamrater är jag väl tvungen att tala om att Stockholms Byggnadsarbetare - organ för Byggettan - haver en artikel om undertecknad och bloggen du läser på i sista numret. Som kan läsas härifrån
Som alla som hamnat i tidning är jag inte fullt nöjd med den debila bilden men som en kompis sa, det kan ingen tidning i världen göra nåt åt!
Dessutom har en av mina poster blivit debattartikel i EfterArbetet - vilket kanske kommer att sparka liv i kanslihuset, för även om de inte läser här så läser de EfterArbetet. Och det ser jag fram emot.

I serien Moderata Flaggskepp - Stockholms handelskammare.

Det finns i Stockholm något som heter handelskammaren. Man kunde få intrycket av att det är en officiell instans, knuten till Stockholms stad men det är det alltså inte. I själva verket fungrar den som både kläcknings- och avstjälpningsplats för folk med moderata åsikter. Bara genom att läsa vilka som arbetar och har arbetat där får man snabbt klart för sig vilka de är.
Eftersom de däremot lyckats med sin framtoning av obunden - jo tjenare - organisation, får de också ett visst genomslag i debatten, vilket framgick häromdagen när de belönades med ett Ekoinslag. Eftersom jag hörde det och det innehöll ordet "byggnadsarbetare" lystrade jag till, men det som kom var ju den vanliga mischmaschen av nyliberal begrepp. Här skulle det till "ökad rörlighet inom Europa", dvs den vanliga omskrivningen för import av låglönearbetare, och här skulle det bli enklare att hyra ut bostäder, för att inte tala om hur bra det skulle vara om man lät värdarna sätta sina egna hyror. För att just detta funkat så bra överallt annars i världen undrar man ju då????
Eftersom de påstår sig vara ett organ för Stockholms företagare undrar man ju stillsamt hur de då ställer sig till Lavaldomen. Och ett sorts svar fick man här. I form av nån slags personligt hållet blogginlägg, som är lätt virrigt men i grunden ansluter sig till det jag jagar SAF för (mer om det här och här). Någon åsikt som kan tillskrivas Stockholms handelskammare får man dock leta efter.
På samma vis vill man släppa marknadskrafterna lösa över bostadsmarknaden eftersom det i teorin innebär att snälla människor flyttar, och att ingen kapitalist någonsin gått över lik för att tjäna pengar. Utan att veta sätter jag ett par spänn på att de som jobbar på Stockholms handelskammare i likhet med sina vänner i regeringen inte har en aning om villkoren för egenföretagare.
Man kan nämligen lära av Stockholms handelskammare att det största hindret för företagsexpansion uppenbarligen är ett krångligt regelverk. Tänk, när jag hade företag var det jobbigaste att andra företag inte pröjsade, och att de la anbud som låg under vad som var lagligt möjligt. Lyssna nu - det var inte alls krångligt att ha företag. Istället gav det goda inkomster till en annan småföretagare som tagit på sig att sköta ekonomi och bokföring, regler och avtal.
Och det är en uppfattning som delas av de flesta företagare jag känner. Visst kan man svära över att det kostar pengar, men se då kan man ta sig en titt på det regelverk som EU skapat, men se om det vill Stockholms handelskammare inte alls tala.
Istället för att tala om den sociala orättvisa som idag cementeras väljer Stockholms handelskammare att se förbi den, och förlita sig på modeller. Men det är rätt typiskt för skrivbordskonstruktioner - de flyger bara på pappret. Och att det är folk som har trygga anställningar som framför dem.
För övrigt är det rätt kul att man kan få lyssna på ett tal av Andreas Carlgren, med den häpnadsväckande infomationen att "här kommer klimatfrågan få sin lösning..." Är FN:s klimatpanel informerad?
Dessutom finner man också ett försvarstal för den franske presidenten, som kanske skulle göra sig på en moderat partisida men som är smått pinsamt när man försöker sig själv att framstå som "obunden"....

Illustrationen är påkommen för att illustrera handelskammarens inställning till trängselavgifter och lånad från lamo.blogg.se

Är Jesus småföretagare?

Emellanåt blir jag en smula förvånad över hur företrädesvis borgerliga företrädare beskriver entreprenörskap och småföretagaranda. Det är ett ämne som jag tagit upp ett flertal gånger på bloggen (bl a här ) men det förtjänar att upprepas - de är som folk är mest.
Det har också inom fackföreningsrörelsen och socialdemokratin funnits en avoghet mot småföretagandet, som både haft en historisk riktighet men som även varit ryggmärgsmässig. När jag själv startade eget var en av de första kommentarerna "om jag skulle bli borgare nu..." Och borgarna har också under lång tid varit snabba att skjuta in sig på en påstådd motvilja mot småföretagande från LO:s sida.
Det är naturligtvis nonsens. Det visar både på okunnighet om villkoren för småföretagare och om vad fackligt arbete innebär. I vanlig ordning sitter jag med trumf därför att jag både varit småföretagare och anställd av såna, till skillnad från de som sjunger småföretagandets lov och som aldrig varit i närheten av nån.
Anledningen till att det här kommer upp nu är - det kan verka långsökt men vänta bara, jag kommer nog kunna knyta ihop det - det beryktade Vårdval Stockholm, som i veckan utsattes för en förödande kanonad i SvD. Min vän Per Westberg, Kyrkoordnaren, har i en mycket bra post beskrivit konsekvenserna. I kommentarerna hittar ni också troskyldiga gensagor från de som i en teoretisk modell vill rättfärdiga systemet.
Men det grundläggande är att Filippa och hennes gäng - inga småföretagare själva, remember - tar för givet att läkare ska etablera sig i fattigare förorter, få tyngre arbetsbelastning, ha högre kostnader och riskera sämre vinst - för att de råkar vara egna företagare? På annat sätt kan man inte utläsa en del av ursäkterna för Vårdval Stockholm. Ursäkta, men är det Läkare Utan Gränser vi talar om här?
Inte mycket. I själva verket har vi t ex vårdcentralen i Kallhäll - den plats där Filippa valde att sjösätta Titanic, istället för i Tensta där den engagerade Nalin Pekgül bådat upp lokalbefolkningen för att få ställa den ansvariga mot väggen - som såldes under oklara förhållanden till en läkare som också råkar vara ordförande i socialnämnden i Täby. Det vill säga partikollega och bundsförvant till Filippa. Och detta i en kommun där det nu kommer etableras fler vårdcentraler än tidigare, medan det blir färre på Norra Järvafältet.
Kan gamle Marx tes om att egenintresset aldrig ljuger beskrivas bättre?
Nu tror jag inte alls att Filippa Reinfeldt vill folk illa. Jag känner rätt många moderater och det är normalt sett valuppfostrat folk, även om de flesta av de jag känner, inte är så mycket Nya Moderater, utan fastmer Gamla Moderater, som högaktar konungen, fanan, Gud, fosterlandet, ett starkt försvar, och anser att övriga Norden borde erövras. Men även de har nog en mer realistisk bild av hur resurserna borde fördelas än de ideologiska ledningen.
Vårdvalet borde handla om att göra det enklare för folk att gå till doktorn. Inte svårare. Själv bor jag på en plats där närakuten läggs ner, mot en helt förödande opinion. Under beredningstiden stod ryggradslösa folkpartister och kristdemokrater i Jakobsbergs Centrum och höll med om att närakuten borde behållas, vilket de också lovat i valrörelsen. Och sen röstade de för nedläggningen.
Så är räddningen för vården en osjälvisk ljusgestalt som arbetar för sämre villkor än sina bättre bemedlade yrkesbröder? Tja, kanske - många i vården arbetar redan så, och chanserna för att just deras position ska förbättras lär ju knappast öka med vårdval Stockholm, men då talar vi ju om sjuksköterskor och uskor. Hur man ska kunna förbättra deras villkor när man prissatt en verksamhet och har vinstkrav på sig är en ekvation man antagligen måste vara nyliberal för att begripa.
Och i slutänden blir det säkert som på andra ställen - att privata vårdkoncerner går in och tar över det haussade småföretaget, och snart har vi nya vårdjättar, men där ingen har vare sig inflytande eller insyn. Det känns inte som det var den uttalade meningen med förslaget

Ytterst vanvördig bild lånad från hanubabbel

Ormar på taket

Eftersom ännu en av de solbrända gossarna kommit tillbaka från semester i Bortre Asien var det dags för ännu ett tak. Och efter veckor av plusgrader högg det naturligtvis till, med
frystemperaturer och drevsnö, och en hård otäck blåst som stack som nålar i ansiktet. Men det är utomhus, luften är hög och klar och man har lite utrymme för axlarna.
Ny huvar, ny vent, avväxlingar, tjära och annat.
Och mitt i alltihop hittade Ari en orm!
Så här gick det till:

I mitten av motfallstaket samlades vatten, som under natten hade frusit till is. Efter fyrtio år ligger nämligen brunnarna avsevärt högre än taket. I taket skall alltså ny ventilation stickas upp.


Runt den här ventilatuionen satte jag en form, och sen klättrade jag upp. Och grovsingarna fick blanda rullar med bruk och ösa i uppifrån, Det är tungt att bära upp och eftersom takets mitt är polerad glasnis gör man bäst i att se sig för...

Peter och Ari hjälps åt . det är en bit ner till formens botten och faller betongen för långt och landar för hårt kommer den att separera och då biter den sämre. En full rulle betong väger också rätt mycket. Eftersom det blåser och jävlas och inte alls är skönt är det inte direkt nån rusning hit upp.

Och då tjoar Ari till: - Har ni sett! En ormjävel....
Jojomän, mitt i isen låg det en liten orm infrusen. Ca 15 cm lång . Till saken hör att jag nog är fullvuxen och hyfsat kaxig, men finns det en orm i närheten finns det inte luft mellan mig och andra vuxna män i lokalen. De kan med fördel få bära mig, om man så säger. Jag tog mig fram för att ta en bild men sen blev det för mycket....

Och helt plötsligt blev det väldigt mycket folk uppe på taket, kylan till trots. En elektriker med ormvana omprioriterade raskt dagens uppgifter, ivrigt understödd av andra intresserade. En värmepistol kom snabbt fram för att smälta insen och ta reda på vad det var - att det var en giftorm var de insatta snabbt överens om. Och ingen inhemsk sort.

Detta var ju ett besked som inte direkt lugnade nerverna hos de mer ormrädda - jag -, och så kom spekulationerna igång om hur den kunde ha kommit dit. Men efter att ha hört den ena vilda historien efter den andra om det okända djurlivet i Tensta - där giftormar verkar ge nån slags obvegriplig machostatus jämförbar med en rejäl och ärrad kamphund - så kom man överens om att den nog blivit nedkastad från en av balkongerna från det senast evakuerade höghuset. Och att den nog slagit ihjäl sig i fallet. Just det där nog framkallade inte direkt lugn....

För annars borde den ha kunnat krypa in i nån av de befintliga öppningarna, ner till den goa värmen i ett välisolerat bjälklag. Mmmm...det var ju precis vad jag ville höra innan jag skulle ge mig ner på samma bjälklag till storebror Skallerorm...

Nå, det finns inga gränser för hur mycket man kan jaga upp sig. Så där stod jag i ett hörn på taket, beväpnad med barkspade och tigersåg, och hammare och tre Moraknivar, utifall att denna alldeles uppenbart ihjälfrusna orm skulle få för sig att halka iväg tio meter just till mig....

Jag passade dessutom på att skicka iväg lite MMS-bilder på Den Frusna Ormen, vilket gav åtminstone en person skrämselhicka. Och slutade allt med att det inte var vare sig en exotisk huggorm eller en skallerorm. Det var en...plastorm. Märkt Made In China, konstaterade experterna besviket.
Jag var inte ett dugg lessen för det - just närvaro av ormar är ett moment jag inte direkt saknar i mitt arbete....

Vem ska kolla arbetsmiljön hos småföretagen?

I senaste LO-tidningen redogörs för hur regeringens sparkrav på Arbetsmiljöverket nu slår - det görs färre kontroller, och inspektörerna själva anser att de missar allt mer. Neddragningarna innebär att Sverige inte längre når upp till ILO:s rekommendationer om antalet inspektörer per 10,000 arbetstagare. Sverige ligger nu på 0,8, på väg mot 0,7, medan de övriga nordiska länderna ligger kring 2,0 inspektörer. Och vi talar inte här om strukturella neddragningar - själva antalet inspektörer minskar.
Det betyder alltså att vi närmar oss en EU-nivå, fast från fel håll så att säga. Det här är en fråga som jag personligen, och många fler, tycker är en av de viktigare att både föra fram i debatten, men också att fundera på hur man ska kunna återställa vid en eventuell valseger 2010
Eftersom man också frågat regeringskansliet hur man tänker kan det vara värt att klistra in vad de svarar...

"Regeringen anser dock inte att ILO:s rekommendation är ett rättvist mått på arbetsmiljöarbetet i Sverige.
– Det kan inte ensamt ligga till grund en bedömning av hur mycket resurser som ska läggas på arbetsmiljöarbetet, säger Anna Bergsten, politiskt sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet.
Hon framhåller att Sverige har ett statligt stöd till regionala skyddsombud, vilket är ovanligt i andra länder, och att regeringen satsar mycket på rehabilitering och företagshälsovård.
– Man ska inte stirra sig blind på ILO-måttet utan se vad vi faktiskt gör i övrigt på området.
Anna Bergsten anser också att neddragningarna på Arbetsmiljöverket måste ses i ljuset av regeringens samlade politik.
– Den främsta prioriteringen är att få fler i arbete. Det har lett till flera omprioriteringar i budgeten, säger hon."

Nu ska vi se här - alldeles nyss läste vi att rekryteringen av skyddsombud blir svårare och svårare. I takt med att allt fler små företag skapas blir det allt mer bekymmersamt att hinna kolla arbetsmiljön där - utan att kunna dra siffror har jag bestämt för mig att små och mindre företag redan nu är överrepresenterade i tillbudsstatistiken. På ett litet företag har man sällan en rejäl skyddsombudsorganisation, utan är beroende av de regionala skyddsombuden, som är för få, och av arbetsmiljöinspektörerna, som minskar....
Jag har personligen träffat på inspektörer tre gånger - en gång i samband med en allvarlig olycka, en gång på ett Skanskabygge och en gång när inspektören - på sin fritid - upptäckte grabbar utan skydd på ett tak. De flesta som jobbar på skutt har aldrig sett vare sig regionala skyddsombud eller arbetsmiljöinspektörer.
För oss som inte har en fast arbetsplats är det här viktiga personer - på en verkstad har AMV alltid möjlighet att besöka och kontrollera. På ett bygge som varar kanske sex månader är man beroende av att det finns en fungerande lokal skyddsombudsorganisation. Jag har varit på ställen där chefen varit skyddsombud...
Nu är det ju så att vi vet att Arbetsmiljölagen och dess verkningar länge varit en vagel i ögat på SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), precis som en del annat, som Arbetslivsinstitutet, som man raskt lade ner när man kom i regeringsställning. Exakt varför är lite svårt att veta, men det verkar vara svårt för Anna Bergsten att göra den för mig naturliga kopplingen - nämligen att det förmodligen är bättre att avbryta ett farligt arbete innan det blir en gigantisk kostnad för månads- eller livslång rehabilitering.
Istället ska man, om man läser vidare, "koppla ihop jobbpolitiken med arbetsmiljöpolitiken för att få fler i arbete"... Har hon verkligen sagt så funderar man ju på hur människan är skapt - arbetslösheten minskar marginellt men man leker med folks hälsa? Cyniskt och obegripligt igen.

Hos tidningen Arbetsliv utvecklar hon sitt resonemang:
"– Vi har i dagarna presenterat en tankeram där vi tar avstamp i principiella utgångspunkter. Det vi har sagt är att arbetet med en ny arbetsmiljöpolitik ska bedrivas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter, liksom med bland annat myndigheter och forskare.

Regeringen menar att arbetsmiljöpolitiken blivit för reaktiv och ambitionen är nu att den ska bli mer offensiv och positivt laddad.

– Vi vill inte bara förhindra dåliga arbetsmiljöer, utan också främja de goda. Arbetsmiljöfrågorna måste komma upp på styrelseborden och ses som något som kan bidra till en ökad konkurrenskraft för företagen, säger Anna Bergsten."

Jo, vi vet. Littorins små glada smiliesar som ska klistras upp för att visa att det här är en god arbetsplats med god miljö. Det är inte utan att man känner en viss vanmakt inför hur dumheten, naiviteten får råda. Men snälla Anna Bergsten - vi har för höge farao försökt föra upp arbetsmiljöfrågorna på styrelseborden i många år och titta hur bra det går. Arbetsgivarna_vill_inte_satsa_om_de_inte_är_tvungna. Så jävla enkelt är det. Och jag funderar på hur en god arbetsmoljöpolitik ska kunna bli mindre reaktiv? Är det att strunta i att rapportera???

Väl medveten om vilka det är som producerar de här promemorierna - de hukar sig bakom sina glasfasader också - kan jag inte heller låta bli att fundera på om det finns andra och mer långtgående motiv för deras handlande. Genom att försvaga den organisation som kunnat stötta lokalt skyddsarbete hittills, kommer vi nu allt mer att hamna i ett läge där det är arbetsgivarens goda vilja som ska avgöra vilka förebyggande åtgärder som ska genomföras.

För, precis som alla som gjort sig illa på jobbet vet, det är ingen större glädje att någon döms när skadan redan skett.

Kommer Palestinakonflikten att bli global?

Det finns de som säger att konflikterna i Mellanöstern aldrig kommer att lösas om inte frågan om ett självständigt Palestina blir löst. Nu ska man ju tänka på att det kanske inte är den enda konflikten i den regionen som behöver en lösning men det sätt som Israel idag hanterar frågan på är skrämmande.
Efter att ha sett ännu fler bilder på döda barn och kvinnor och gamla kommer palestinierna åter att hamna i ett opinionsmässigt överläge, som kanske inte får de hårdföra hökarna i Israels armé att ändra sig, men som inte kommer att stödja Israel sak. Man måste vara rätt enögd för att inte se att Israels regering framprovocerat en situation där man får det man bett om.
Som jag tidigare skrivit om handlar ett modernt krig inte bara om att vinna kriget, utan om att vinna freden. Den sorts bombterror som knäckte Tyskland eller Japan under andra världskriget var ett undantag. Idag förs ett krig på så många fronter att ett totalt erövringskrig blir meningslöst - vilket med besked är slutomdömet om redan USA:s Indokinaäventyr. Så varför gör de USA-utbildade israeliska militärerna samma misstag om och om igen? Om vi bara ser på det skrämmande exempelt Irak så började alltså kriget paradoxalt nog efter att det vunnits.
Idag är stridspiloter anonyma, idag är det inte pompa och ståt kring tapperhetsmedaljer - ett krig är inte slut förrän det är fred. Och den freden är alltså inte alls samma sak som att fiendens generaler hissat vita flaggan.
Handlade det bara om att det palestinska folket skulle känna sig underlägsna så har de väl för höge farao fått uppleva det under sextio år vid det här laget, och utan att Israel på något sätt blivit en säkrare plats. Och det kan inte heller vara en bristande insikt om det som får militären att göra samma sak om och om igen. Man är beredd att hålla med Robert Fisk - de gillar att döda araber, så enkelt är det.
Naturligtvis måste man påbörja med en dialog med Hamas. Att den debatten kommer nu kommer naturligtvis att åsamka ett ramaskri i Israel - nå, skyll er själva. För vilken oinitierad (eller initierad - make your pick) åskådare som helst är proportionaliteten i dödandet det som skrämmer allra mest. Och den stärker bara Hamas...
Det påminner om en historia i Michael Herrs Dispatches, där han beskriver hur en en amerikansk marinkårsstyrka sätter in precis allt de har mot en FNL-krypskytt i ett buskage, och formligen ödelägger platsen. Och nör alla flinande gratulerar varandra efter kanonaden, komemr det ett ensamt, uppkäftigt skott från det som en gång var ett buskage. Och mannarna jublar, till befälets förtvivlan.
Ryssarna har inte lyckats i sina försök att segra i de islamiska republikerna, Turkiet lyckas inte mot PKK. Israel har inte lyckats trots förödande överlägsenhet - utan istället har man genom åren underminerat de demokratiska tendenser som funnits hos palestinierna, slagit undan benet på Arafat, och krattat i manegen för hårdföra islamister (som inte var en realitet vid den första intifadan). I dagsläget finns det mycket få platser i världen dit judar/israeler kan åka utan att råka illa ut.
Mot detta räcker det inte att säga att Hamas måste avsäga sig kravet på Israels tillintetgörande; det är larvigt att hänga upp sig på det - det finns inte en sansad människa i världen som tror att det är något annat än retorik. För att Israel ska ha någon framtid som respekterad demokratisk stat måste de sluta slakta människor, och ge folket i Gaza och på Västbanken en möjlighet att bygga nån typ av välfärd. Just nu skapar Israel bara en ny generation självmordsbombare.

Bokrea avklarad. Läsning pågår

Det är därför det inte har hänt så mycket här på ett tag. Jag köpte nya bokhyllor för ett tag sen men det verkar som det kommer att behövas fler ändå. Barnen protesterar precis som kontot, men böcker är viktigt. Att läsa är viktigt. Skriva är jätteviktigt. Återkommer snart....