Jag är född på sextiotalet och politiskt intresserad, dessutom socialdemokrat. Det är klart att det är stört omöjligt att komma förbi Olof Palme. Han fanns ju där, som en central fyr ett medievatten som inte hade tunnats ut av tusen olika kanaler, där ett statsministerns ord betydde något, och uppmärksammades överallt. Där alldeles väldigt många litade så oerhört mycket mer på personen än på politikern, än vad det kan sägas göra idag.
Jag kände inte Olof Palme, jag träffade honom ett par gånger, men jag känner människor som kände honom mycket väl, och rätt mycket av min bild av honom har naturligtvis färgats av det. Mina föräldrar var unga på sextiotalet, de deltog i Vietnamrörelsen, de hörde till generationen som erövrade kunskap om världen utanför Norden, de tillhörde de som kunde dra nytta av allt reformarbete - de var engagerade, släpade med sig barnen på möten och demonstrationer; mitt i allt detta stod Olof Palme, och de som var hans krets.
Mina föräldrar kallade honom Olof, med den där intimiteten som så få politiker lyckas skapa till sina sympatisörer. Ytterst få kallade honom Olle, och bara en gång. Det finns nån skröna om att Gunnar Sträng skulle ha envisats med att kalla honom Olle, jag tror det gick över ganska fort, för han lär inte ha lystrat till det, och det låter dessutom inte som Sträng.
Han fanns alltid där, ivrigt stretande framåt som en tax på sök, farandes land och rike runt, ständigt diskuterande, ständigt analyserande, en av de där människorna som verkar kunna flera tankeprocesser igång samtidigt. Jag minns nåt internationellt seminarium som SSU anordnade där några försökte sätta honom på det hala med att ställa frågor om Östtimor, och han gav en helt lysande sammanfattning av det hela, utan att fråga nån, eller titta i några papper. Där fanns ett antal representanter från andra frihetsrörelser i världen, och han diskuterade utan vidare med dem på franska och spanska har jag för mig, förutom engelskan. Vi var ytterligt imponerade, och inte bara vi redan frälsta, utan även journalister. Och grejen var att han inte gjorde en grej av att han kunde prata andra språk, han bara gjorde det. Hans anspråkslöshet var slående.
Redan då var det många som försökte få det till att Palme körde en enmansshow i det socialdemokratiska partiet. Folk som inte har en aning om hur det går till i ett politiskt parti. Här är det ingen som gör som hen vill - här handlar partiledarrollen om att sy ihop olika sidor, olika som hund och katt, och inte om att trumfa genom sin egen åsikt oavsett motstånd. Såna partier brukar inte vara så länge. Folk har en tendens att lämna då.
För Olof var realpolitiker, det måste man komma ihåg. Det hade han varit idag också - det kan vara en bra spark på knät åt drömmare som intalar sig att dagens socialdemokrati hade varit heelt annorlunda om han fått leva (och hade han fått leva hade han varit borta från den politiska hetluften för länge sen hur som helst). Det är inte enstaka individer som styr stora partier, för då överlever man inte. Jag tror inte att politiken sett så mycket annorlunda ut idag oavsett vem som varit partiledare för socialdemokraterna, därför att världen hade inte sett annorlunda ut - vill man vara lite olyckskorp kan man ju säga att världsutvecklingen idag, och därigenom den svenska utvecklingen, är logisk och ofrånkomlig beroende på befolkningstillväxt, en okontrollerad kapitalism och krympande resurser. Det hade Olof kunnat göra mycket lite åt. Arbetet med att minska skadorna av samma utveckling hade han antagligen inte gjort särskilt annorlunda.
Det säger däremot en del om en vilsen vänsters virrvägar, när de lyfter fram Olof som nån slags ideal idag, samme Olof som avskydde kommunism och kollektivism lika mycket som han avskydde fascism och diktatur. För antikommunist var han, och likt andra antikommunister hade han varit långsint.
Han var inget helgon, självklart inte. Stora politiker kan inte vara det, de sitter alltför ofta i valet mellan pest och kolera, där man måste offra något. Inte heller var han snäll i debatter, men varför ska man vara det - man ska beskriva potatisar som potatisar. Han hade naturligtvis vita fläckar i sin politiska uppfattning, och ingen har en aning om hur han reagerat på dagens stridsfrågor.
Men han var också en politiker av sin tid - han hade knappast vuxit fram i ett medielandskap där man måste vara perfekt in till tristess, där kompisrelationer emellanåt uppenbarligen är viktigare än kompetens, eller där man också måste köra över ministrar och krossa ungdomsklubbisters drömmar därför att pengarna inte räcker till. Han uppstod i ett beigt politiskt landskap där dessutom socialdemokratin verkligen var en massrörelse, och det fanns också en bredare politiskt kunskap i valmanskåren, därför att det urvattnade medielandskapet ännu inte hade gett folk möjlighet att slippa undan verkligheten.
Jag saknar Olof, men jag drömmer inte om att få honom tillbaka.
Politik är inte som en Aladdinask där man kan välja bara godbitarna
En av de saker som irriterar mig allt mer är professionella och icke-professionella tyckares ovilja att dyka upp i verksamheter de kritiserar. Just för mig handlar det om ett visst parti och fackföreningsrörelsen i allmänhet, men Byggnads i synnerhet.
Det är lätt att skriva en ledare i Aftonbladet där man stenhårt - men givetvis kärleksfullt - angriper regeringen och/eller det socialdemokratiska partiet om man inte ens är medlem eller satt isn fot på ett möte. Jag är övertygad om att det är likadant i andra partier, fast jag vet inte säkert.
Många av de som idag sitter i soffor eller kommenterar dagspolitik - både yrkesmässigt och som intresserade privatpersoner - har inte en jävla aning om hur det ens går till i en demokratisk organisation. Några - Byggnads - har nån gång varit på ett fackmöte, men blir uttråkade av formalia (som måste hanteras), av ämnen de inte är intresserade av (Byggnads) och, framförallt, blir chockade och arga över att några_säger_emot. Och då kommer de inte mer utan sätter sig på sin kammare och skriver upprörda inlägg på sociala medier (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).
Just detta sista verkar vara den jobbigaste delen - att bli emotsagd, och ofta av människor som kan frågorna på sina fem fingrar. Det gäller både ledarskribenter och den arge amatörtyckaren (Byggnads, socialdemokratiska partiet). Dessutom blir man tvungen att vänta på sin tur; man har inget försprång för att man är bloggare eller ledarskribent eller bara arg (vi hedrar semikolot idag).
Folk ska ha åsikter, naturligtvis, hemskt vore det annars, men frågan är om politik verkligen ska styras av skribenter som ska tycka varje dag, av folk som påstår sig vara sympatisörer men som aldrig varit engagerade i organisationerna men ändå! anser att de kan kritisera samma organisationer (kärleksfullt, givetvis) och ställa krav på omedelbara förändringar, men att andra ska driva frågorna, utarbeta förslag och genomföra det hele.
Politik är inte så enkelt. Jag träffar ofta människor som lutar åt ena eller det andra hållet, men det kan finnas nån liten fråga där de har en helt annan uppfattning och se då går det inte ( Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO). Man vill bara plocka russinen ur kakan, och har ruskigt svårt att acceptera vare sig motsatta åsikter eller att man får spö i omröstningar. Respekten för beslut som fattats av de som faktiskt valt att påverka politiken inifrån och underfrån är minimal, kort sagt (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).
Jag är knappast ensam om att ha förlorat voteringar i hjärtefrågor, men såna är spelets jävla regler, och väljer man då att argt ta sin hatt och gå har man missat vad politik handlar om. Man får helt enkelt en hel del på köpet när man går med i en intresseorganisation (Byggnads, socialdemokratiska partiet, scouterna, frikyrkan, nudisterna whatever).
För man gör det mycket lätt för sig när man bara driver sina egna frågor, vilket häpnadsväckande många gör på ledarsidor eller sociala medier. Det är lite svårt att vara invandringsvänlig och därefter tycka att Sverigedemokraterna har bästa skolpolitiken, eller, för att ta ett aktuellt exempel, vilja ha lägre skatter och avsky lagstadgad minimilön (Byggnads). I varje fall om man tänker sig påverka politiken på allvar.
Dessutom är det ju så att många av de som idag skriver är bra just på att skriva men är helt odugliga i en debatt inför andra. Totalt värdelösa. Vilket också, vid närmare eftertanke, kan vara en orsak till att de väljer just skrivandet. Och tvärtom.
Politik bestäms inte av enskilda högröstade tyckare än, och det ska vi vara glada för.
Det är lätt att skriva en ledare i Aftonbladet där man stenhårt - men givetvis kärleksfullt - angriper regeringen och/eller det socialdemokratiska partiet om man inte ens är medlem eller satt isn fot på ett möte. Jag är övertygad om att det är likadant i andra partier, fast jag vet inte säkert.
Många av de som idag sitter i soffor eller kommenterar dagspolitik - både yrkesmässigt och som intresserade privatpersoner - har inte en jävla aning om hur det ens går till i en demokratisk organisation. Några - Byggnads - har nån gång varit på ett fackmöte, men blir uttråkade av formalia (som måste hanteras), av ämnen de inte är intresserade av (Byggnads) och, framförallt, blir chockade och arga över att några_säger_emot. Och då kommer de inte mer utan sätter sig på sin kammare och skriver upprörda inlägg på sociala medier (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).
Just detta sista verkar vara den jobbigaste delen - att bli emotsagd, och ofta av människor som kan frågorna på sina fem fingrar. Det gäller både ledarskribenter och den arge amatörtyckaren (Byggnads, socialdemokratiska partiet). Dessutom blir man tvungen att vänta på sin tur; man har inget försprång för att man är bloggare eller ledarskribent eller bara arg (vi hedrar semikolot idag).
Folk ska ha åsikter, naturligtvis, hemskt vore det annars, men frågan är om politik verkligen ska styras av skribenter som ska tycka varje dag, av folk som påstår sig vara sympatisörer men som aldrig varit engagerade i organisationerna men ändå! anser att de kan kritisera samma organisationer (kärleksfullt, givetvis) och ställa krav på omedelbara förändringar, men att andra ska driva frågorna, utarbeta förslag och genomföra det hele.
Politik är inte så enkelt. Jag träffar ofta människor som lutar åt ena eller det andra hållet, men det kan finnas nån liten fråga där de har en helt annan uppfattning och se då går det inte ( Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO). Man vill bara plocka russinen ur kakan, och har ruskigt svårt att acceptera vare sig motsatta åsikter eller att man får spö i omröstningar. Respekten för beslut som fattats av de som faktiskt valt att påverka politiken inifrån och underfrån är minimal, kort sagt (Byggnads, socialdemokratiska partiet, LO).
Jag är knappast ensam om att ha förlorat voteringar i hjärtefrågor, men såna är spelets jävla regler, och väljer man då att argt ta sin hatt och gå har man missat vad politik handlar om. Man får helt enkelt en hel del på köpet när man går med i en intresseorganisation (Byggnads, socialdemokratiska partiet, scouterna, frikyrkan, nudisterna whatever).
För man gör det mycket lätt för sig när man bara driver sina egna frågor, vilket häpnadsväckande många gör på ledarsidor eller sociala medier. Det är lite svårt att vara invandringsvänlig och därefter tycka att Sverigedemokraterna har bästa skolpolitiken, eller, för att ta ett aktuellt exempel, vilja ha lägre skatter och avsky lagstadgad minimilön (Byggnads). I varje fall om man tänker sig påverka politiken på allvar.
Dessutom är det ju så att många av de som idag skriver är bra just på att skriva men är helt odugliga i en debatt inför andra. Totalt värdelösa. Vilket också, vid närmare eftertanke, kan vara en orsak till att de väljer just skrivandet. Och tvärtom.
Politik bestäms inte av enskilda högröstade tyckare än, och det ska vi vara glada för.
Världen har blivit mindre och vi kommer inte undan den.
Och jag försöker begripa vad som får några svenska män att betrakta världen med sånt hat och tvivel att de ger sig ut i natten för att spöa skiten ur några lika vilsna ungar. jag har läst sida upp och ner och begriper fortfarande inte. Det är lika svårt som att försöka begripa vad som rör sig i huvudet på våldtäktsmän som fostrats i ett svenskt samhälle där man predikat jämlikhet och respekt i åtminstone tjugofem år.
För om det vore så hemskt som dessa män påstod borde fler ha reagerat. Inte minst borde det finnas klokt folk som kunde visa med siffror att nu, nu är det på väg åt helvete. Nu är vi i den mörka dalen, där milisgrupper börjar ta lagen i egna händer. Men bara viss brottslighet ska tydligen beivras - det var inte tal om att bedriva vaktgång i miljonprogramsområden eller att ta itu med knarkhandel.
Sverige är faktiskt väldigt tryggt. Visst, det finns en medial hets att skriva upp varenda litet brott som en våg av hot mot liv och lem men det finns ingen statistik som visar på det, om man inte är konspiratoriskt lagd och hävdar att alla statistiker på alla områden ljuger, friserar siffror eller är styrda av en mycket diffus kulturmarxistmaffia (dit jag själv alltså hör, stackars förblindade jävla komunistböghora som ett trevligt mejl löd för ett tag sen. För som yrkesaktiv byggnadsarbetare i produktion har jag tydligen ett enormt genomslag i samhällsdebatten, vilket jag inte visste).
Statistiken visar att chanserna för att råka illa ut är mindre än någonsin, men däremot är oron för att göra det större än på länge. Kort och gott, många människor är övertygade om att saker kommer gå åt helvete snart, och det med besked. För att stoppa detta måste vi a) stänga gränserna, b) kasta ut alla invandrare och/eller flyktingar (för det är svårt med distinktionen där), c) återinföra skolbön samt d) omskola alla bögar. Ungefär så.
Visst, jag är medveten om att jag raljerar (googla!) men det är svårt att inte göra det. Ända tills man möter en skränande skock fascister som bussats in från Enköping och Oxelösund, och som inte tänker "ta debatten". Det är svårt att vara skojig då.
Nånstans har det här att göra med Generation X och Generation Y, och framtidstro. Vi har ju haft en enastående framgångssaga i det här landet och inte bara här. Nästan alla människor i nästan alla länder, som inte ligger i krig emellanåt, nota bene, har med automatik kunnat förvänta sig att få det bättre än sin föräldrageneration. Och nu kanske det är slut. Det är inte alls säkert att nästa kull ungar som flyttar hemifrån, om de kan det, kommer att kunna fylla sina första lägenheter med ännu mer prylar än de hade i pojkrummet, åka ostört på billiga semestrar till diktaturer, och kunna hoppa mellan jobb och ändå ha nån sorts trygghet i socialsystemet i händelse av arbetslöshet.
Världen ser inte ut så längre. De som har det bra vill inte längre betala för "andra". Fast istället får de som har det bra betala på annat sätt, med galler för fönstren, vaktbolag och terrorhot. Samtidigt som sextiotalisterna, såna som jag, oroar ihjäl oss för våra ungars skull. Kommer de ha jobb, bostad, lön, falukorv och Tipsextra, eller är allt hotat?
Världen har också blivit mindre, samtidigt som svensken i gemen inte har en aning om hur världen ser ut, eller i varje fall har mindre aning om det än man hade för trettio år sen. Visste ni att man har shoppinggallerior i Ghana och Sierra Leone? Att medelfamiljen i Bangladesh har två barn? Att man kan få mycket högkvalitativ universitetsutbildning i Etiopien? Att tunnelbanor finns lite överallt i världen? Att de flesta syrier inte sett en dromedar i verkliga livet, och än mindre kan rida på den? Att det finns en hiphopscen i Kazakstan? Att det finns mobiltelefoner och wifi nästan överallt i hela världen, med allt vad det innebär av att ha koll på det senaste modet, The Kardashians eller börskurser?
Världen har blivit mindre och vi kommer inte undan den.
Man kan inte sätta lås på grinden till landet och argt säga att de jävla utlänningarna kan åka hem till sig. I synnerhet inte om det inte finns nåt "hem" att åka hem till. Man kan inte heller bara vilja ha fördelarna med EU och skjuta över det jobbiga på andra, som Polen eller Ungern (eller Danmark).
Världen är liksom här numera, nära inpå. Det är inte som när jag var liten och såg bilder från svältkatastrofer i Biafra eller Indien. Det var så långt borta, och man kunde bekymrat krypa upp till mamma som sa att jag inte behövde oroa mig mer än nödvändigt - hon sa aldrig att jag inte skulle oroa mig alls, för min mamma var klok - för det var så långt bort.
Idag är världen inte långt bort längre och det måste man förhålla sig till. Om vi kan ta oss till asiatiska paradis - ja, paradis för oss, knappast för de underbetalda stackare som ska passa upp på oss där - på tolv timmar så tar det inte längre tid att åka hit. Och så var det inte förr.
Vet man inte det här, utan tror att världen ser ut som för tjugofem år sen så är det nog naturligt att somliga får för sig att det finns enkla lösningar på komplexa problem. Fast då har man inte alls tagit med nästa grej som förändrats, nämligen kapitalismen. Som inte längre är nationell utan global, och som glatt flyttar produktionen dit vinsten blir högst, och som inte respekterar några gränser alls. Behöver man flytta några fabriker och sparka lite folk så är det inga problem.
Den analysen ser jag extremt sällan hos de främlingsfientliga, om ens någonsin, när de tjatar om att svenska jobb flyttar till Baltikum, och att det skulle vara balternas fel. Eh?
Vill man koppla ihop det här med den bransch jag är i, och det gör jag ju gärna, så är det inte ovanligt att byggnadsarbetare är förbannade på att det kommer hit balter och polacker (det är inte samma sak) och tar jobben, och att det på något outgrundligt vis skulle vara balternas och polackernas fel. Här vill man ju dra i tutan, och säga att "nej, det är de svenska byggföretagen som kan tjäna ännu ett par miljarder på att ta in underbetald arbetskraft, och låta bli att ställa frågor man inte vill ha svaren på."
Men då blir det ofta jobbigt för samma byggnadsarbetare som röstat borgerligt och inte tänkt längre än till lönekontot och Thailandsresan, för då blir man generad och då blir man arg. På utlänningarna minsann. I synnerhet på muslimerna, fast man kan inte se skillnad på dem. Olika sorters muslimer? Vafalls???
Man känner sig helt enkelt hotad, eller åtminstone besvärad. Ingen vill väl höra att bilen man kör drivs med bensin som både håller några av världens värsta diktaturer under armarna, och som också skapat några av världens värsta oroshärdar, varifrån då folk flyr, och sen står de här och har mage att vilja ta del av samma samhälle som - i och för sig rätt ovetande, och ofta med goda intentioner - slurpat i sig samma olja och betalat för den.
Nu är de här riktigt våldsamma galningarna inte så många, och det finns säkert nån paragraf man kan damma av för att ta luven av dem, men det kommer antagligen att ta tid. Demokratiska länder har ju en tendens att vara lite saktfärdiga och det vette fan om vi har tid med det i en tid när man kan starta ett upplopp på en timme genom att twittra om det.
Inte heller räcker det med reformer. Skadan är liksom redan skedd och de flesta jag känner som röstar på SD bryr sig inte om sånt. De har fokus, helt ologiskt, på annat. Skulle de få sänkt skatt, eller billigare medicin, eller lägre hyra blir bara svaret att det skulle bli ännu lägre skatt, ännu billigare medicin och ännu billigare hyra bara vi inte tog emot så mycket flyktingar. Det måste till andra saker här. Jobb är oerhört viktigt. För har man jobb har man inte tid att sitta och reta upp sig på att det dräller av andra arbetslösa här på torget (paradoxalt, jag vet). Inte lika mycket tid i varje fall.
Men då är vi där igen, att kapitalet kommer att snoka reda på fattigt folk från utlandet som kan göra det ännu billigare. Jag hoppas ni noterat att De Nya Moderaterna numera är De Gamla Moderaterna igen och öppet talar om sänkta löner, försämrad trygghet och villkor, och att Herr Åkesson tänker stödja en sån budget. Det kan vara bra för SDanhängare att fundera kring det.
Nej, det är inte trettiotalet igen. Det är nåt nytt, nåt som drällt upp från Europa, där man dragits med det här ett tag . Det är inte en samhällskris, det är inte ens en socialdemokratisk kris - det är en kapitalistisk kris där moralen och viljan att bygga samhällen fått stryka på foten för penningintresset (jag kommer få beröm för den meningen från folk som fortfarande tror på statliga fabriker och allt åt alla). Men det är så. Världens rika har blivit ännu rikare, och i takt med att klyftorna ökar ökar också behovet av någon att skylla på. Här är det flyktingar från Mellanöstern man ger sig på. I andra världsdelar är det andra grupper som får sitta emellan, men det är fortfarande ungefär samma sorts arga män - jo, det är män - överallt. Som till sist säger att "nu får det vara nog" och börjar längta efter en stark man och mindre tjafs.
I den gyttjan gror de där som vill slå utlänningar på käften.
De stora informationsförlorarna är de som vuxit upp med medier som talade sanning
Efter att ha sett ohyggliga mängder illa skrivna artiklar under de senaste åren har jag börjat förtvivla om journalister. Och redaktioner. Och ägare. Istället för korrekt information får man hafsigt ihopslängda texter där desperationen över att vara först lyser genom. Då har vi inte ens närmat oss "klick"-hysterin, där intet ont anande, nyfikna ska klicka på en länk för att få sig till livs det senaste om nån filmstjärnas rumpa, någon otrohet, lite våld.
Det kväljer mig.
Jag har vuxit upp med tidningar som inte ljög. Journalister som sa "det här håller inte för en story" - undrar om den frågan ens ställs idag? Jag tycker synd om seriöst arbetande reportrar som drivs av ett patos, som vill göra ett bra jobb, ändra världen - och sen drunknar deras reportage i trams och reklam.
Inte tror jag det finns nån agenda. Det handlar bara om pengar. Jag kan inte tänka mig att det finns något ansvarstänkande hos de stora tidningarna, annat än om de riskerar bli stämda. En gång i världen ville tidningar ändra samhället. Idag vill de bara tjäna stålar.
De som drabbas mest är de som tror att de får sanningen. De som inte fått lära sig tänka kritiskt. De som fortfarande köper tidningen för att få veta...nåt. De är helt i händerna på klickmedierna, de delar okritiskt. De är oftast....inte unga i varje fall, eftersom unga människor är mindre benägna att tro på allt de läser.
Jakten på pengar kommer dräpa all seriös journalistik. Snart finns den bara kvar i de allra minsta, minst spridda bladen. Dränkt av "Du kommer inte tro dina ögon" eller "Du kan inte ana vad som händer sen"
Det är bedrövligt.
Det kväljer mig.
Jag har vuxit upp med tidningar som inte ljög. Journalister som sa "det här håller inte för en story" - undrar om den frågan ens ställs idag? Jag tycker synd om seriöst arbetande reportrar som drivs av ett patos, som vill göra ett bra jobb, ändra världen - och sen drunknar deras reportage i trams och reklam.
Inte tror jag det finns nån agenda. Det handlar bara om pengar. Jag kan inte tänka mig att det finns något ansvarstänkande hos de stora tidningarna, annat än om de riskerar bli stämda. En gång i världen ville tidningar ändra samhället. Idag vill de bara tjäna stålar.
De som drabbas mest är de som tror att de får sanningen. De som inte fått lära sig tänka kritiskt. De som fortfarande köper tidningen för att få veta...nåt. De är helt i händerna på klickmedierna, de delar okritiskt. De är oftast....inte unga i varje fall, eftersom unga människor är mindre benägna att tro på allt de läser.
Jakten på pengar kommer dräpa all seriös journalistik. Snart finns den bara kvar i de allra minsta, minst spridda bladen. Dränkt av "Du kommer inte tro dina ögon" eller "Du kan inte ana vad som händer sen"
Det är bedrövligt.
Nej, det är bara dumt av Kommunals medlemmar att lämna facket
Jo, jag förstår att det kokar i leden hos Kommunal. En del av det som "avslöjats" är naturligtvis bara trams, men just nu får vi leva med den maxim som säger att den som avslöjar en skandal kommer ha ett bättre läge än den som som försöker bemöta den. Och det har Kommunal knappast varit bra på. Dessutom, om man ska fundera lite kring det här med skademinimering och skandaler brukar den allenarådande strategin vara att så många som möjligt avgår, det vill säga, man böjer sig för den mediala makten och ger upp alla försök att förklara eller bemöta. Det går liksom inte.
Men svaret på missnöjet är självklart inte att gå ur facket. Det är tvärtom bara dumt.
De som nu misskött sig - om de nu har gjort det - är några personer. Men inom Kommunal finns tiotusentals rekorderliga personer på vilka ingen skugga må falla. Det är de som är Kommunal - det är bara hos okunniga människor ett fackförbund är dess ledning. Och svaret på hur man ska undvika såna här pinsamheter är givetvis att fler engagerar, inte färre.
Jag vet inte om det blir polisutredning, nån stackare kommer säkert att polisanmäla men i slutänden kommer inte brott kunna styrkas. Det här är fråga om stadgar och arbetsordning, och är det nån som ska ha skit för det är det människor som har till uppgift att granska verksamheten. Så funkar det i alla fackförbund.
Jag har inte ens större synpunkter på att Kommunal, som fastighetsägare, kanske har misskött sig ur ett mycket luddigt knegarperspektiv. Äger man en fastighet och hyr ut till en restaurang så lägger man sig inte i hur krogen bedriver sin verksamhet. Inte heller tycker jag det är orimligt att höga företrädare för fackföreningsrörelsen får sitt boende ordnat av respektive fackförbund. Tvärtom vore det orimligt att avkräva dessa människor att de minsann ska köpa sig en lägenhet dyrt i Stockholm för att de blivit valda av kongressen.
Nu har det här naturligtvis att göra med nån sorts gammeldags konservativ syn på vad fackföreningsarbete är. Man ska tjäna som ett vårdbiträde, bo i en hyresetta i en förort, jobba som en dåre och alltid vara tillgänglig. Det har jag hört en miljon gånger. Det är också skitargument. Det är en helt annan sak att vara facklig på ombudsmannanivå eller högre än att vara det på sin arbetsplats. Det kräver mer, helt enkelt, och nästan alla såna jag känner jobbar som galärslavar för att den vanlige Medlemmen ska få det bättre. Att de skulle vara överbetalda är bara nys.
Men. Och det är ett stort men. Vi behöver prata om det här med fallskärmarna. Avgångsvederlagen. Pensionsvillkoren.
Det hör inte hemma i arbetarrörelsen. Förtroendeuppdrag är just det - förtroendeuppdrag. Det är inga anställningar. Det ingår att man med ett kongressbeslut är av med sin inkomst. Ungefär som ett riksdagsval.
Visst, det kan finnas skäl att ha en tids omställningsstöd, men än så länge har jag då aldrig hört någon fd förtroendevald som blir av med sin arvoderade post som haft svårt att hitta nåt nytt jobb. Är de inte intill orimlighet usla är de snarast eftertraktade. Och skulle de inte få ett jobb i paritet med vad de duger till får de väl ta ett jobb som oss alla andra. Anders Bergström började sin karriär som maskinist. Jag säger inte att han ska ta ett sånt jobb men han lär inte sakna möjligheter.
Att han skulle få ett avgångsvederlag är däremot stötande, och jag trodde vi var av med sånt inom facket. Jag skiter fullständigt i om det förekommer i den privata sfären, eller om andra politiska partier blundar och tiger när Reinfeldt tar ut full fallskärm fast han tjänar pengar. Det är deras bekymmer - det rättfärdigar inte att våra företrädare ska göra det. Tjänar man de lönerna - och jag tycker inte att de är överbetalda - får man väl ändå sätta av litegrann själv, ifall det skulle komma några frostnätter.
Kort sagt, det är bara att slå sig själv i huvudet att lämna facket. Istället ska man gå på möten, engagera sig och kräva insyn. Så kommer det också att bli, för ni ska inte tro att de som är facket, alla kontaktombud, lokala förhandlare, skyddsombud etc kommer att hålla käften. Här kommer bli krav på ändring, sanna mina ord.
Dessutom ska ni inte lita på det som står i Aftonbladet, men det är ett ämne för en annan postning.
Men svaret på missnöjet är självklart inte att gå ur facket. Det är tvärtom bara dumt.
De som nu misskött sig - om de nu har gjort det - är några personer. Men inom Kommunal finns tiotusentals rekorderliga personer på vilka ingen skugga må falla. Det är de som är Kommunal - det är bara hos okunniga människor ett fackförbund är dess ledning. Och svaret på hur man ska undvika såna här pinsamheter är givetvis att fler engagerar, inte färre.
Jag vet inte om det blir polisutredning, nån stackare kommer säkert att polisanmäla men i slutänden kommer inte brott kunna styrkas. Det här är fråga om stadgar och arbetsordning, och är det nån som ska ha skit för det är det människor som har till uppgift att granska verksamheten. Så funkar det i alla fackförbund.
Jag har inte ens större synpunkter på att Kommunal, som fastighetsägare, kanske har misskött sig ur ett mycket luddigt knegarperspektiv. Äger man en fastighet och hyr ut till en restaurang så lägger man sig inte i hur krogen bedriver sin verksamhet. Inte heller tycker jag det är orimligt att höga företrädare för fackföreningsrörelsen får sitt boende ordnat av respektive fackförbund. Tvärtom vore det orimligt att avkräva dessa människor att de minsann ska köpa sig en lägenhet dyrt i Stockholm för att de blivit valda av kongressen.
Nu har det här naturligtvis att göra med nån sorts gammeldags konservativ syn på vad fackföreningsarbete är. Man ska tjäna som ett vårdbiträde, bo i en hyresetta i en förort, jobba som en dåre och alltid vara tillgänglig. Det har jag hört en miljon gånger. Det är också skitargument. Det är en helt annan sak att vara facklig på ombudsmannanivå eller högre än att vara det på sin arbetsplats. Det kräver mer, helt enkelt, och nästan alla såna jag känner jobbar som galärslavar för att den vanlige Medlemmen ska få det bättre. Att de skulle vara överbetalda är bara nys.
Men. Och det är ett stort men. Vi behöver prata om det här med fallskärmarna. Avgångsvederlagen. Pensionsvillkoren.
Det hör inte hemma i arbetarrörelsen. Förtroendeuppdrag är just det - förtroendeuppdrag. Det är inga anställningar. Det ingår att man med ett kongressbeslut är av med sin inkomst. Ungefär som ett riksdagsval.
Visst, det kan finnas skäl att ha en tids omställningsstöd, men än så länge har jag då aldrig hört någon fd förtroendevald som blir av med sin arvoderade post som haft svårt att hitta nåt nytt jobb. Är de inte intill orimlighet usla är de snarast eftertraktade. Och skulle de inte få ett jobb i paritet med vad de duger till får de väl ta ett jobb som oss alla andra. Anders Bergström började sin karriär som maskinist. Jag säger inte att han ska ta ett sånt jobb men han lär inte sakna möjligheter.
Att han skulle få ett avgångsvederlag är däremot stötande, och jag trodde vi var av med sånt inom facket. Jag skiter fullständigt i om det förekommer i den privata sfären, eller om andra politiska partier blundar och tiger när Reinfeldt tar ut full fallskärm fast han tjänar pengar. Det är deras bekymmer - det rättfärdigar inte att våra företrädare ska göra det. Tjänar man de lönerna - och jag tycker inte att de är överbetalda - får man väl ändå sätta av litegrann själv, ifall det skulle komma några frostnätter.
Kort sagt, det är bara att slå sig själv i huvudet att lämna facket. Istället ska man gå på möten, engagera sig och kräva insyn. Så kommer det också att bli, för ni ska inte tro att de som är facket, alla kontaktombud, lokala förhandlare, skyddsombud etc kommer att hålla käften. Här kommer bli krav på ändring, sanna mina ord.
Dessutom ska ni inte lita på det som står i Aftonbladet, men det är ett ämne för en annan postning.
Utbilda ALLA om kvinnors rättigheter! Även Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson.
Varför nöja sig med att utbilda nyanlända om kvinnors rättigheter? Efter att helt liv umgåtts i mycket manliga miljöer kan jag säga att de män - och en del kvinnor - som bott här hela sina liv, vuxit upp här, är födda här minsann skulle behöva utbildas också. Och rejält dessutom.
Jag behöver det säkert själv också, innan nån påpekar det.
Inte för att det är en epidemi av kvinnoförakt som svept in, vilket man lätt kan tro när man läser på olika sociala medier, eller i tidningar. Det är samma jävla epidemi som pågått i många hundra år. Läser ni inte hur kvinnor bemöts så snart de dristar sig till att ta plats? Det kryllar av karlar som fortfarande anser att kvinnor kan behöva en snyting emellanåt, att de ska hålla käften, och att de minsann ska våldtas av utlänningar om de har en annan åsikt.
Hur ska ni som pratar om "utbildning" komma åt dem? För de finns där, det är bara att lyfta på en sten så springer de undan, rädda för konfrontation, gömda bakom pseudonymer. De ger sig på allt, och nästan alltid med kvinnoförnedrande epitet. "Fitta", "luder", "kärring".
Varför ska endast de som flytt hit behöva utbildas? Jag förstår inte. Lyssna nu - så länge vi inte tar itu med våra egna svinpälsar är det bara larvigt att prata om att utbilda de som precis kommit hit. Snacka om att dela upp folk.
Och innan nån känner sig påhoppad - Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson är de fyra vanligaste efternamnen i Sverige enligt SCB 2014. Mohammed kommer på 71sta plats.
Jag behöver det säkert själv också, innan nån påpekar det.
Inte för att det är en epidemi av kvinnoförakt som svept in, vilket man lätt kan tro när man läser på olika sociala medier, eller i tidningar. Det är samma jävla epidemi som pågått i många hundra år. Läser ni inte hur kvinnor bemöts så snart de dristar sig till att ta plats? Det kryllar av karlar som fortfarande anser att kvinnor kan behöva en snyting emellanåt, att de ska hålla käften, och att de minsann ska våldtas av utlänningar om de har en annan åsikt.
Hur ska ni som pratar om "utbildning" komma åt dem? För de finns där, det är bara att lyfta på en sten så springer de undan, rädda för konfrontation, gömda bakom pseudonymer. De ger sig på allt, och nästan alltid med kvinnoförnedrande epitet. "Fitta", "luder", "kärring".
Varför ska endast de som flytt hit behöva utbildas? Jag förstår inte. Lyssna nu - så länge vi inte tar itu med våra egna svinpälsar är det bara larvigt att prata om att utbilda de som precis kommit hit. Snacka om att dela upp folk.
Och innan nån känner sig påhoppad - Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson är de fyra vanligaste efternamnen i Sverige enligt SCB 2014. Mohammed kommer på 71sta plats.
Dejta i vuxen ålder.
De satt bredvid mig på fiket. Det var första gången de träffades. Jag satt med hörlurar och tjuvlyssnade i lönndom. Jag gör sånt ibland, jag kanske skulle skämmas för det men det var ju inte så att jag trängde mig på. Snarare var det han som trängde sig på alla i närheten, med det där gälla tonfallet hos nån som vill lite för mycket.
De hade fått kontakt via en dejtingsida, det var alldeles uppenbart, och han malde på om hur mycket knäppskallar det fanns därute. Det var mest han som pratade. Han såg inte illa ut, hyfsat välklädd, i fyrtioårsåldern. Rörde sig sådär energiskt som nån som gillar att sporta. För han gillade sport, det pratade han mycket om.
Jag kallar det snyggpladdra. Ett tillstånd som uppstår när den man träffar är en pärla, och man blir så intensivt sysselsatt med att göra ett bra intryck. Och så gör man inte det. Vis av egna erfarenheter borde jag kanske ha lagt mig i - fem snabba med coachen - men det finns gränser även för mig.
Hon såg bra ut. Även om han inte såg illa ut såg hon bättre ut och det gick ut över honom. Han ville för mycket.
Efter fem minuter visste jag det mesta om honom - att han hade ett skittråkigt jobb som säljare i IT-branschen, att han spelade golf, att han "nästan" spelat hockey i Elitserien, att han gjort lumpen i Gävle, att han bodde i radhus på en ort som - för att inte avslöja honom - låg ganska långt borta men "det gjorde ju inget eftersom han hade en Audi från 2014". Dessutom reste han gärna till Thailand, eller till Miami. Barn hade han - en tjugotvåring som pluggade i Umeå. Han kallade sin före detta fru för "exet" eller "krysset".
Hon sa inte så mycket men tittade på honom hela tiden. Hon hade snygga naglar som hon trummade med lite lojt mot latteglaset.
Han hade en kompis som hette Kirre, som - höhöhö - var en riktig galning, och det hela mynnade ut i en poänglös historia om en elefantutflykt i Asien.
Grundregel ett är att inte bara prata om dig själv. När man träffar nån på riktigt första gången behöver man inte berätta allt. Det är mycket roligare med någon som är nyfiken. Och hon frågade inte mycket, hon hann väl inte. Dessutom kan man inte i ena andetaget säga att man inte dejtar så mycket, för att i andra andetaget veta att det finns många kaninkokerskor därute.
Jag hade druckit ur mitt kaffe, och började plocka ihop, och tänkte: Lycka till, grabben, det behöver du, när hon frågade honom: tycker du om Munch? Och han svarade: Absolut, jag var på Thielska galleriet före jul.
Och då blev jag ju tvungen att sätta mig igen.
Nånstans, på den där nätdejtingsajten, hade de ju naturligtvis konstaterat att de hade några gemensamma intressen. Men efter att ha sett honom kunde jag inte för mitt liv gissa att det var konst han var intresserad av. Så tokigt det kan bli.
För det där dejtinglivet är fyllt av överraskningar och man måste våga sig ur sitt trygga rede för att se vad som finns där utanför. Nånstans längtar vi alla efter någon att bara hänga med, skratta med, glo på dåliga filmer med. Blir det inte kärleken för resten av livet kan det bli en riktigt bra vän, nån att gå på konstgallerier med.
Vi slåss ju fortfarande med normen, att man håller ihop som ett kråkpar i hela livet. När det kanske är så att man har olika livspartners under olika delar av sitt liv. Ungdomsförälskelsen behöver inte vara den man blir senil tillsammans med. Även om det naturligtvis är trevligt att det finns såna par också.
Man behöver inte skämmas för att man dejtar i vuxen ålder. Egentligen var det ju rätt befriande att de där två träffades på ett fik, istället för den där karikatyren med restaurangbesök, blommor och taxi som vi alla vuxit upp med. Och att man kan ta reda på saker om varandra innan man träffas är ju jättebra. Att det skulle vara skamligt är en gåta för mig - det är ju precis tvärtom. Även om det finns en och annan knäppskalle därute så finns ju de även om man dejtar på det "gamla viset".
Jag tog bort min kopp och vandrade hem, till sambon, och kände mig märkligt upplyft av att han hade varit på Thielska Galleriet, och att hon liksom väntat på det. När jag gick pratade de om andra utställningar, och han hade lugnat ner sig avsevärt. Rösten var mer stillsam, och hon hade slutat trumma med naglarna.
De hade fått kontakt via en dejtingsida, det var alldeles uppenbart, och han malde på om hur mycket knäppskallar det fanns därute. Det var mest han som pratade. Han såg inte illa ut, hyfsat välklädd, i fyrtioårsåldern. Rörde sig sådär energiskt som nån som gillar att sporta. För han gillade sport, det pratade han mycket om.
Jag kallar det snyggpladdra. Ett tillstånd som uppstår när den man träffar är en pärla, och man blir så intensivt sysselsatt med att göra ett bra intryck. Och så gör man inte det. Vis av egna erfarenheter borde jag kanske ha lagt mig i - fem snabba med coachen - men det finns gränser även för mig.
Hon såg bra ut. Även om han inte såg illa ut såg hon bättre ut och det gick ut över honom. Han ville för mycket.
Efter fem minuter visste jag det mesta om honom - att han hade ett skittråkigt jobb som säljare i IT-branschen, att han spelade golf, att han "nästan" spelat hockey i Elitserien, att han gjort lumpen i Gävle, att han bodde i radhus på en ort som - för att inte avslöja honom - låg ganska långt borta men "det gjorde ju inget eftersom han hade en Audi från 2014". Dessutom reste han gärna till Thailand, eller till Miami. Barn hade han - en tjugotvåring som pluggade i Umeå. Han kallade sin före detta fru för "exet" eller "krysset".
Hon sa inte så mycket men tittade på honom hela tiden. Hon hade snygga naglar som hon trummade med lite lojt mot latteglaset.
Han hade en kompis som hette Kirre, som - höhöhö - var en riktig galning, och det hela mynnade ut i en poänglös historia om en elefantutflykt i Asien.
Grundregel ett är att inte bara prata om dig själv. När man träffar nån på riktigt första gången behöver man inte berätta allt. Det är mycket roligare med någon som är nyfiken. Och hon frågade inte mycket, hon hann väl inte. Dessutom kan man inte i ena andetaget säga att man inte dejtar så mycket, för att i andra andetaget veta att det finns många kaninkokerskor därute.
Jag hade druckit ur mitt kaffe, och började plocka ihop, och tänkte: Lycka till, grabben, det behöver du, när hon frågade honom: tycker du om Munch? Och han svarade: Absolut, jag var på Thielska galleriet före jul.
Och då blev jag ju tvungen att sätta mig igen.
Nånstans, på den där nätdejtingsajten, hade de ju naturligtvis konstaterat att de hade några gemensamma intressen. Men efter att ha sett honom kunde jag inte för mitt liv gissa att det var konst han var intresserad av. Så tokigt det kan bli.
För det där dejtinglivet är fyllt av överraskningar och man måste våga sig ur sitt trygga rede för att se vad som finns där utanför. Nånstans längtar vi alla efter någon att bara hänga med, skratta med, glo på dåliga filmer med. Blir det inte kärleken för resten av livet kan det bli en riktigt bra vän, nån att gå på konstgallerier med.
Vi slåss ju fortfarande med normen, att man håller ihop som ett kråkpar i hela livet. När det kanske är så att man har olika livspartners under olika delar av sitt liv. Ungdomsförälskelsen behöver inte vara den man blir senil tillsammans med. Även om det naturligtvis är trevligt att det finns såna par också.
Man behöver inte skämmas för att man dejtar i vuxen ålder. Egentligen var det ju rätt befriande att de där två träffades på ett fik, istället för den där karikatyren med restaurangbesök, blommor och taxi som vi alla vuxit upp med. Och att man kan ta reda på saker om varandra innan man träffas är ju jättebra. Att det skulle vara skamligt är en gåta för mig - det är ju precis tvärtom. Även om det finns en och annan knäppskalle därute så finns ju de även om man dejtar på det "gamla viset".
Jag tog bort min kopp och vandrade hem, till sambon, och kände mig märkligt upplyft av att han hade varit på Thielska Galleriet, och att hon liksom väntat på det. När jag gick pratade de om andra utställningar, och han hade lugnat ner sig avsevärt. Rösten var mer stillsam, och hon hade slutat trumma med naglarna.
Under 2016 måste vi värva massor med medlemmar till facket
Under året har jag i vanlig ordning träffat massor med byggnadsarbetare. Stora arbetsplatser, små arbetsplatser. Överallt har jag hört ett evinnerligt gnäll om lönekonkurrensen från östeuropeiska byggnadsarbetare, som alltså jobbar mer och billigare.
Uppdelningen på arbetsplatserna har varit oerhört klar - i några bodar sitter de fast anställda byggnadsarbetarna. I några andra sitter de inhyrda - både såna som jag, och så de som inte pratar svenskar. Kontakten däremellan än minimal.
Inte någonstans har de fasta anställda byggnadsarbetarna kommit över till oss och pratat, eller ens ställt den allra mest relevanta frågan, nämligen om vi är med i facket. Ännu mindre har de tagit kontakt med de som inte är svenska. Det har liksom blivit en uppgift för oss andra inhyrda.
Man kan inte sitta på arslet och vänta på att nån annan ska göra det fackliga jobbet. men så är det idag. Jag kan lova att varenda facklig medlem känner någon som inte är med i facket, som åker snålskjuts på vårt gemensamma arbete för bättre villkor och avtal, men det är oerhört få som gör något åt det.
Istället hoar man om att Byggnads ska göra något åt saken. Eller, mer allmänt, facket. Trots att facket är vi alla tillsammans - det är inget försäkringsbolag där man är nån avlägsen betalare som inte har ett dugg med verksamheten i övrigt att göra.
Mycket handlar om lönerna, men det handlar också om arbetsmiljö och arbetstider. Där ett stort rikstäckande företag får ut mer arbete för mindre pengar, till priset av förstörda kroppar och alltför ofta sämre kvalitet. Givetvis utan att den besparingen kommer de boende till gagn. Vi har haft lönedumpning i byggbranschen i femton år utan att det gett minsta effekt på vare sig priser eller boendekostnader, vilket kan vara bra att påpeka när folk påstår att det är våra löner (!) som driver upp byggkostnaderna. Det enda som skett är att byggföretagens vinster ökat närmast raketartat (inte på pappret naturligtvis, för genom så kallade bokslutsdispositioner och revisionell manipulering ser man ju till att det på pappret ser ut som det går hysteriskt illa, innan man tittar på hur mycket aktieägarna tjänar. Det vill säga vinsten.
Allt handlar nämligen inte om kontroll, vem som nu ska kontrollera att arbetstidslag och utbetalningar stämmer. Det handlar precis lika mycket om att se till att alla på en arbetsplats är med i facket. Det handlar precis lika mycket om att inte acceptera att företaget säljer iväg olika arbetsmoment till en uppsjö av småföretag som dyker in och ut som silltrutar på bygget. För så är det idag - genom att stycka upp bygget i små. små delar kan byggföretagen tjäna pengar - därför att i slutänden är det nån stackars fan som tjänar en tredjedel av avtalad lön som får göra jobbet. Till priset av en närmast livegenskapsliknande anställning, och utsliten kropp.
Jag har sett många såna. Hört så många historier. Fått veta att det ska jag ge fan i att rota i. Fått höra att jag ska ge fan i att prata rättigheter med anställda i andra företag. Annars så...
Det här handlar om överlevnad, både för mig och för de som sliter för skitpengar och för de som sitter i sina snygga bodar, tar för länga raster och morrar om att de inhyrda, UE (byggslang för underentreprenör), minsann dumpar lönerna.
För - och det kan inte upprepas ofta nog - en fackförening är inte till för de som har det bäst utan en fackförening är till för de som har det sämst!
Så ge er ut i bodarna och prata med folk. Jag skulle verkligen uppskatta om någon från ett arbetslag på nåt av de stora byggföretagen, där jag är inhyrd, nån enda gång kom över till oss, frågade hur vi har det, kollar in arbetsmiljön (som brukar vara usel för oss), ser hur vi delar tolv man på en åttamannabod. Eller tar en match med företaget om vilka jobb de ska sälja iväg, och till vilket pris. Om de vägrar berätta vad de betalar ska ni driva det vidare inom företaget.
En bra ledtråd är att ta timpenningen gånger 1,7, för att få fram vad som är minsta rimliga timkostnad för en inhyrd, och sedan räknar ni hur många de är och hur många timmar de jobbar. Jag har sett exempel där timpenningen är max 90 spänn, och under tiden sitter det fast anställda arbetslaget och gnölar om att de blir utkonkurrerade.
För vinsten kommer som sagt inte de boende till gagn - den mellanskillnad som uppstår går raka vägen ner i fickan på en mer eller mindre oseriös byggföretagare, eller hos ägaren av ett bemanningsbolag.
Vi är ett litet byggföretag där alla är med i facket. Det gör att vi inte dumpar varandras löner. Det är inte svårare än så.
Visst, det kan vara ett helvete med språket, och där kan säkert facket centralt bidra med långt mer, men vi löser ju allt annat på bygget trots språket, så varför inte det här? Fråga vad de tjänar. Vill de inte berätta ska man ana ugglor i mossen. Vågar de inte berätta är det ett ännu viktigare skäl till att vara med i facket. Kolla om de har kollektivavtal - för sin egen skull. Försäkringar som verkligen täcker, och inte bara är luft (mycket vanligt). Är man dessutom nån slags yrkesman brukar det inte vara så svårt att uppskatta hur mycket folk det går åt för ett moment - och är de fler ska man ana samma ugglor i mossen.
Men jobbet att värva dem är vårt. Bara vårt. Vi kan inte, ska inte, förlita oss på att "samhället" ska kontrollera saker och ting. Det ska vi göra själva. Och värva medlemmar. Ju fler vi är som är med desto starkare är vi. Punkt.
Uppdelningen på arbetsplatserna har varit oerhört klar - i några bodar sitter de fast anställda byggnadsarbetarna. I några andra sitter de inhyrda - både såna som jag, och så de som inte pratar svenskar. Kontakten däremellan än minimal.
Inte någonstans har de fasta anställda byggnadsarbetarna kommit över till oss och pratat, eller ens ställt den allra mest relevanta frågan, nämligen om vi är med i facket. Ännu mindre har de tagit kontakt med de som inte är svenska. Det har liksom blivit en uppgift för oss andra inhyrda.
Man kan inte sitta på arslet och vänta på att nån annan ska göra det fackliga jobbet. men så är det idag. Jag kan lova att varenda facklig medlem känner någon som inte är med i facket, som åker snålskjuts på vårt gemensamma arbete för bättre villkor och avtal, men det är oerhört få som gör något åt det.
Istället hoar man om att Byggnads ska göra något åt saken. Eller, mer allmänt, facket. Trots att facket är vi alla tillsammans - det är inget försäkringsbolag där man är nån avlägsen betalare som inte har ett dugg med verksamheten i övrigt att göra.
Mycket handlar om lönerna, men det handlar också om arbetsmiljö och arbetstider. Där ett stort rikstäckande företag får ut mer arbete för mindre pengar, till priset av förstörda kroppar och alltför ofta sämre kvalitet. Givetvis utan att den besparingen kommer de boende till gagn. Vi har haft lönedumpning i byggbranschen i femton år utan att det gett minsta effekt på vare sig priser eller boendekostnader, vilket kan vara bra att påpeka när folk påstår att det är våra löner (!) som driver upp byggkostnaderna. Det enda som skett är att byggföretagens vinster ökat närmast raketartat (inte på pappret naturligtvis, för genom så kallade bokslutsdispositioner och revisionell manipulering ser man ju till att det på pappret ser ut som det går hysteriskt illa, innan man tittar på hur mycket aktieägarna tjänar. Det vill säga vinsten.
Allt handlar nämligen inte om kontroll, vem som nu ska kontrollera att arbetstidslag och utbetalningar stämmer. Det handlar precis lika mycket om att se till att alla på en arbetsplats är med i facket. Det handlar precis lika mycket om att inte acceptera att företaget säljer iväg olika arbetsmoment till en uppsjö av småföretag som dyker in och ut som silltrutar på bygget. För så är det idag - genom att stycka upp bygget i små. små delar kan byggföretagen tjäna pengar - därför att i slutänden är det nån stackars fan som tjänar en tredjedel av avtalad lön som får göra jobbet. Till priset av en närmast livegenskapsliknande anställning, och utsliten kropp.
Jag har sett många såna. Hört så många historier. Fått veta att det ska jag ge fan i att rota i. Fått höra att jag ska ge fan i att prata rättigheter med anställda i andra företag. Annars så...
Det här handlar om överlevnad, både för mig och för de som sliter för skitpengar och för de som sitter i sina snygga bodar, tar för länga raster och morrar om att de inhyrda, UE (byggslang för underentreprenör), minsann dumpar lönerna.
För - och det kan inte upprepas ofta nog - en fackförening är inte till för de som har det bäst utan en fackförening är till för de som har det sämst!
Så ge er ut i bodarna och prata med folk. Jag skulle verkligen uppskatta om någon från ett arbetslag på nåt av de stora byggföretagen, där jag är inhyrd, nån enda gång kom över till oss, frågade hur vi har det, kollar in arbetsmiljön (som brukar vara usel för oss), ser hur vi delar tolv man på en åttamannabod. Eller tar en match med företaget om vilka jobb de ska sälja iväg, och till vilket pris. Om de vägrar berätta vad de betalar ska ni driva det vidare inom företaget.
En bra ledtråd är att ta timpenningen gånger 1,7, för att få fram vad som är minsta rimliga timkostnad för en inhyrd, och sedan räknar ni hur många de är och hur många timmar de jobbar. Jag har sett exempel där timpenningen är max 90 spänn, och under tiden sitter det fast anställda arbetslaget och gnölar om att de blir utkonkurrerade.
För vinsten kommer som sagt inte de boende till gagn - den mellanskillnad som uppstår går raka vägen ner i fickan på en mer eller mindre oseriös byggföretagare, eller hos ägaren av ett bemanningsbolag.
Vi är ett litet byggföretag där alla är med i facket. Det gör att vi inte dumpar varandras löner. Det är inte svårare än så.
Visst, det kan vara ett helvete med språket, och där kan säkert facket centralt bidra med långt mer, men vi löser ju allt annat på bygget trots språket, så varför inte det här? Fråga vad de tjänar. Vill de inte berätta ska man ana ugglor i mossen. Vågar de inte berätta är det ett ännu viktigare skäl till att vara med i facket. Kolla om de har kollektivavtal - för sin egen skull. Försäkringar som verkligen täcker, och inte bara är luft (mycket vanligt). Är man dessutom nån slags yrkesman brukar det inte vara så svårt att uppskatta hur mycket folk det går åt för ett moment - och är de fler ska man ana samma ugglor i mossen.
Men jobbet att värva dem är vårt. Bara vårt. Vi kan inte, ska inte, förlita oss på att "samhället" ska kontrollera saker och ting. Det ska vi göra själva. Och värva medlemmar. Ju fler vi är som är med desto starkare är vi. Punkt.
Vissa kvällar behöver man Korv stroganoff
Ibland skriver jag om mat. Jag gillar att laga mat. Inte sådär att jag haft funderingar om att börja yrkesmässigt med det, men det lilla beröm jag får av utbildat folk suger jag givetvis i mig. I botten ligger att jag alltså äter matlåda. Vi har trettio minuters matrast, och det gör ätandet till ett effektivt intag av energi, där de kulinariska detaljerna ofta inte är så viktiga. Man vräker ner resterna av gårdagens middag i matlådan - numera allt oftare gjord för micro, istället för den klassiska plåtlådan som förutom att den blev glödhet också hade en irriterande ovana att öppna sig i väskan, alldeles oavsett hur många spännband man satte om den; jag hade länge en ryggsäck där dofterna av fisk, kalops och grillade revbensspjäll blandades till en... inte så angenäm doft. Men vad gjorde det - vad skulle man ner med näsan i ryggsäcken att göra.
Fast givetvis är god mat att föredra. Och som varande en liten kemist i botten har jag alltid roat mig med att blanda ihop saker för att se om de kan explodera eller ätas. Jag har nästan alltid varit min egen försökskanin, och herregud vilka katastrofer jag med påtvingad god min tvingat i mig. Sill med vaniljsås glömmer min gomme aldrig...
Men visst, jag har också rullat ner mamma Scans köttbullar i lådan, blandat med pulvermos på varmvatten direkt ur kran, eller haft föga tinade fiskpinnar med lika illa tinad spenat, eller tagit fram något jag trott varit en fryst matlåda på morgonen i juni och därefter, på jobbet, upptäckt, att det var Arvtagerskans sparade snöbollar (vi har våra egenheter i den här familjen). Det går säkert ner med lite ketchup, som kollegan Arne raskt påpekade....
Dessutom äter jag det mesta. Dels för att det mesta är gott, dels för att jag alltså har en ådra av äventyrslystnad, som gett mig både smakminnen, magsjuka och blåsor. Och korv gillar jag.
Ikväll är det ett jävla väder. Det blåser rent oktobrigt, lamporna på gatan svajar och regnet kommer stötvis på tvären. Nån snö har jag inte sett, men det kanske man inte ska förvänta sig så mycket av i framtiden. Och då blev jag sugen på korv Stroganoff. Då menar jag riktig korv Stroganoff, inte den där avarten som mest är korv i tomatsås, utan nu ska vi göra det på riktigt.
Tilläggas bör att jag inte är så förtjust i matsnobbarna, som med näsan i vädret ratar allt vad halvfabrikat heter, och som med näsan i vädret påpekar att de minsann gör sin egen fond (surdegsbröd, pepparkaksdeg, bearnaise, har skjutit ett vildsvin och stoppat korven själv). Så efter att ha grävt ner matsnobben bakom knuten kan jag mycket väl ta en påse halvfabrikat och därefter skrämma upp den till högre höjder.
Det man ska vara noga med är korven. Ju högre kötthalt desto bättre. Inte under 68%, hör ni det? Vill ni sedan använda lammkorv eller kryddstarka korvar från utomrikes så varsågoda. Själv vill jag nog ha en klassisk falukorv här, med sin mjälla, lite söta smak. Det här är inte en rätt där chili eller tabasco har en förädlande uppgift; då blir det nåt helt annat.
Så fram med
500 g fin falukorv
1-2 gula lökar
Ett par matskedar smör elller margarin eller olja
150-200 g champinjioner
2-3 matskedar tomatpuré
1 matsked paprikapulver
1 kryddmått kumminfrön
1 lagerblad
ett par stänk vitt vin
lite vatten
ett par matskedar oxfond (kalvfond funkar också; det finns utmärkta färdiga fonder att köpa)
Ett par deciliter grädde
Salt och peppar
Måtten är ungefär, jag är bara noga med kumminet som kan ta över heeelt, och då blir det bara jag som äter och håller god min.
Därefter gör man så här:
Man slår en bottenskyla vatten i en gryta, häller på en skvätt köttfond (kalvfond är också gott), och lite vitt vin, det går bra med citroniserat vatten om man vill. Är man lite rutinerad i köket har man redan strimlat korven, hackat löken och skivat ett par champinjoner. Man kan strimla ner en paprika också, om man känner för det. Sen slänger man det i grytan, men vänta med korven. Nu ska det här koka ihop en stund.
När champinjonerna dragit i sig vätskan - man ser det - skickar man i korven, och låter den puttra med ett tag. Rör om litegrann så det blandas. Salt och peppar (det står alltid nymald peppar men skit i det, ta det som finns).
Sen rör man ner tomatpuré, paprikapulver, kummin och ett smulat lagerblad och låter det hela sjuda ett par minuter. Slå i lite grädde.
Om man kör på pulvermix blandar man i ordning den och häller i nu, tillsammans med kryddorna. Och sen på med ett par deciliter grädde, kaffe eller vanlig. Jag känner då ingen skillnad men de där matsnobbarna håller ju på kaffegrädden.
Man låter det sjuda tills såsen är smidig och lite simmig, den ska inte koka ihop till stuvning. Smaka av, men kom ihåg att om det är för varmt känner man inte smakerna. Det kan behövas mer salt eller peppar eller tomat. Ta det varligt med tomatpurén, för övrigt.
Servera vad du känner till det hela. Det finns de där som förordar crème fraiche, men det går lika bra med gräddfil. Vill man sätta matsnobbarna på plats säger man lite högdraget - Per Morberg - att "egentligen ska det ju vara smetana, men okey då..."
Vill nån sen förstöra det hela med ketchup så gör det. Har man dragit i sig salt sill med vaniljsås är man nog inte rätt man att ha synpunkter på vad folk äter...
Politiker måste också kunna fatta tuffa beslut
Utan att rådda in mig mer än nödvändigt i dagens beslut om flyktingfrågan - här t ex - vill jag bara påminna om något som tycks vara bortglömt idag. Nämligen att politiker måste kunna fatta obehagliga beslut också. Beslut som går på tvärs mot instinkt och övertygelse, därför att verkligheten ser ut som den gör. Realism.
Alla klarar inte det. Det är därför somliga, ofta populära politiker aldrig blir vare sig ministrar eller partiledare. trots att de ofta - inte minst av motståndarna - utmålas som lysande. Man vill inte sitta och bli överkörd av budgetar eller världsläge. Att skära i sina hjärtefrågor har fått fler än en att gråta sig till sömns på nätterna, men det liksom ingår.
Man kan inte bara vara snäll som politiker. Snarare tvärtom, man måste vara realist. Det betyder inte att man gör folk förbannade med glädje. Snarare är sorgen störst bland de som tvingas ta de obehagliga besluten.
Det kan vara bra att komma ihåg det idag.
Alla klarar inte det. Det är därför somliga, ofta populära politiker aldrig blir vare sig ministrar eller partiledare. trots att de ofta - inte minst av motståndarna - utmålas som lysande. Man vill inte sitta och bli överkörd av budgetar eller världsläge. Att skära i sina hjärtefrågor har fått fler än en att gråta sig till sömns på nätterna, men det liksom ingår.
Man kan inte bara vara snäll som politiker. Snarare tvärtom, man måste vara realist. Det betyder inte att man gör folk förbannade med glädje. Snarare är sorgen störst bland de som tvingas ta de obehagliga besluten.
Det kan vara bra att komma ihåg det idag.
Nej, det är inga terrorister som kommer som flyktingar
I svallvågorna efter de vidriga attackerna i Paris är det givetvis diverse bysnillen som öppnar munnen och, på allvar, hävdar att nu minsann, nu kommer terroristerna till Sverige, i flyktingströmmen. Jojo, nu har vi IS här - i fortsättningen kallar jag gruppen Daesh, eftersom det är namnet på gruppen; jag vägrar beteckna dem som en stat eller nation - så nu kommer det minsann att smälla här också.
Det är möjligt att det kommer att göra det. Det är till och med mycket möjligt, eftersom Sverige tar aktiv del i kriget, med material och utbildning, vilket gör oss till gruppens fiender.
Men de kommer inte med flyktingarna, och det har rent praktiska orsaker.
För det första, de här terroristerna är lätt igenkända av andra flyktingar. De kan inte dölja sig, vare sig för flyende eller för olika kontrollmyndigheter. Det krävs en hel del byråkrati för att komma in i det här landet.
För det andra, de kan inte språket, kan inte samhällets struktur, har förmodligen bara en mycket ytlig uppfattning, om ens en någon, om vad Sverige är. För att de ska kunna agera här måste de ha en basorganisation på plats, kontaktpersoner, pengar. En terroristcell, kort sagt. En sån skapar man inte ur ett lämmeltåg av flyktingar. Om det skulle skapas en sån här kan ni slå er i backen på att den uppkommer bland radikaliserade yngre män som lever i skuggan av välfärden.
Den skulle dessutom skapas i homogena etniska, religiösa områden, där folk håller käften, där skräcken döljer hemligheter. Oavsett vad som skrivits om problemområden i Sverige har vi inte såna, av den sort som finns i de forna kolonialmakterna. Även i de områden där man skulle kunna frukta såna celler bor det många olika nationaliteter, olika religioner - och man håller inte truten.
För det tredje måste man ha vapen. Och det är inte lika lätt att få tag i som man kunde tro. En potentiell terroristcell skulle vara tvungen att vända sig till kriminella kretsar för att få fram tillräcklig vapenkraft, och då har man genast att göra med folk som gärna säljer en för en skilling. Risken för upptäckt är stor. Även kriminella kan ha en känsla för heder, tro det eller ej. I andra europeiska länder är tillgången på vapen enormt mycket större, men att som icke-kriminell i Sverige kunna få tag på automatvapen eller sprängmedel är mycket svårt. Och att som nyligen hitkommen falsk flykting kunna genomföra det, utan språk, utan kontakter, är nästintill omöjligt.
För det fjärde måste de potentiella terroristerna lita på varandra. De flesta av de attacker som genomförts har iscensatts av män som känner varandra mycket väl. Man vill inte ha med nån pratkvarn, nån som missbrukar, nån som har stor familj eller på annat sätt innebär en risk för upptäckt. Även om den franska polisen misslyckades den här gången har de avslöjat ett antal andra planerade angrepp, där deltagarna alltså inte är nyligen anlända flyktingar, utan uppvuxna i landet, och ofta från andra länder än de där kriget förs.
För det femte måste de ha nån sorts kontakt med varandra, och modern teknik avslöjar långt mer än man kan tro. Människor är bekväma, man använder moderna hjälpmedel så långt det går, för man måste känna till det svenska samhället för att kunna utföra nån sorts angrepp. Det är inte alls så enkelt som att åka över Öresundsbron med en bil fylld med vapen och dynamit och därefter gå loss på något - bilen ska nämligen i såna fall genom andra länder, där misstänksamheten är stor. Har man mer än en ryggsäck med sig kommer man bli stoppad och undersökt.
Att alla dessa fem ovanstående punkter skulle uppfyllas av någon som kommit över havet med i stort sett kläderna han - för det är män - bär är mycket osannolikt. Nästintill otroligt. Och ett angrepp skulle dessutom också kräva kunskap om polis, utryckningshastighet, kompetens etc.
Om vi ska vara rädda för ett angrepp, och det ska vi eftersom vi i Daeshs ögon för krig mot dem, ska vi frukta de som varit här länge, som står utanför samhället. Det är därför jobb och bostad och utbildning är de bästa motmedlen. Inte heller ska vi acceptera miljöer som är radikaliserande - vare sig det är kyrkor eller moskéer eller föreningar. Minsta lilla hets mot folkgrupp ska ge omedelbara konsekvenser. Och det gäller givetvis åt andra hållet också - i Sverige har vi all anledning att frukta militanta högergrupper, och dess avarter.
Nu är jag rätt övertygad om att man har hyfsat bra polisiär koll på platser och personer som skulle kunna vara grogrund eller inspiratör för den här sortens vansinnesdåd, men det hindrar inte att det bästa skyddet mot terrorn är att bekämpa fattigdom och ojämlikhet.
Det är möjligt att det kommer att göra det. Det är till och med mycket möjligt, eftersom Sverige tar aktiv del i kriget, med material och utbildning, vilket gör oss till gruppens fiender.
Men de kommer inte med flyktingarna, och det har rent praktiska orsaker.
För det första, de här terroristerna är lätt igenkända av andra flyktingar. De kan inte dölja sig, vare sig för flyende eller för olika kontrollmyndigheter. Det krävs en hel del byråkrati för att komma in i det här landet.
För det andra, de kan inte språket, kan inte samhällets struktur, har förmodligen bara en mycket ytlig uppfattning, om ens en någon, om vad Sverige är. För att de ska kunna agera här måste de ha en basorganisation på plats, kontaktpersoner, pengar. En terroristcell, kort sagt. En sån skapar man inte ur ett lämmeltåg av flyktingar. Om det skulle skapas en sån här kan ni slå er i backen på att den uppkommer bland radikaliserade yngre män som lever i skuggan av välfärden.
Den skulle dessutom skapas i homogena etniska, religiösa områden, där folk håller käften, där skräcken döljer hemligheter. Oavsett vad som skrivits om problemområden i Sverige har vi inte såna, av den sort som finns i de forna kolonialmakterna. Även i de områden där man skulle kunna frukta såna celler bor det många olika nationaliteter, olika religioner - och man håller inte truten.
För det tredje måste man ha vapen. Och det är inte lika lätt att få tag i som man kunde tro. En potentiell terroristcell skulle vara tvungen att vända sig till kriminella kretsar för att få fram tillräcklig vapenkraft, och då har man genast att göra med folk som gärna säljer en för en skilling. Risken för upptäckt är stor. Även kriminella kan ha en känsla för heder, tro det eller ej. I andra europeiska länder är tillgången på vapen enormt mycket större, men att som icke-kriminell i Sverige kunna få tag på automatvapen eller sprängmedel är mycket svårt. Och att som nyligen hitkommen falsk flykting kunna genomföra det, utan språk, utan kontakter, är nästintill omöjligt.
För det fjärde måste de potentiella terroristerna lita på varandra. De flesta av de attacker som genomförts har iscensatts av män som känner varandra mycket väl. Man vill inte ha med nån pratkvarn, nån som missbrukar, nån som har stor familj eller på annat sätt innebär en risk för upptäckt. Även om den franska polisen misslyckades den här gången har de avslöjat ett antal andra planerade angrepp, där deltagarna alltså inte är nyligen anlända flyktingar, utan uppvuxna i landet, och ofta från andra länder än de där kriget förs.
För det femte måste de ha nån sorts kontakt med varandra, och modern teknik avslöjar långt mer än man kan tro. Människor är bekväma, man använder moderna hjälpmedel så långt det går, för man måste känna till det svenska samhället för att kunna utföra nån sorts angrepp. Det är inte alls så enkelt som att åka över Öresundsbron med en bil fylld med vapen och dynamit och därefter gå loss på något - bilen ska nämligen i såna fall genom andra länder, där misstänksamheten är stor. Har man mer än en ryggsäck med sig kommer man bli stoppad och undersökt.
Att alla dessa fem ovanstående punkter skulle uppfyllas av någon som kommit över havet med i stort sett kläderna han - för det är män - bär är mycket osannolikt. Nästintill otroligt. Och ett angrepp skulle dessutom också kräva kunskap om polis, utryckningshastighet, kompetens etc.
Om vi ska vara rädda för ett angrepp, och det ska vi eftersom vi i Daeshs ögon för krig mot dem, ska vi frukta de som varit här länge, som står utanför samhället. Det är därför jobb och bostad och utbildning är de bästa motmedlen. Inte heller ska vi acceptera miljöer som är radikaliserande - vare sig det är kyrkor eller moskéer eller föreningar. Minsta lilla hets mot folkgrupp ska ge omedelbara konsekvenser. Och det gäller givetvis åt andra hållet också - i Sverige har vi all anledning att frukta militanta högergrupper, och dess avarter.
Nu är jag rätt övertygad om att man har hyfsat bra polisiär koll på platser och personer som skulle kunna vara grogrund eller inspiratör för den här sortens vansinnesdåd, men det hindrar inte att det bästa skyddet mot terrorn är att bekämpa fattigdom och ojämlikhet.
Jag är stolt över min pappa
På Fars Dag är vi många som skriver en rad om våra farsor. Antingen de finns där, inte finns där längre, eller kanske aldrig har funnits där. Och sen käkar vi en bit mat, snackar och minns.
Man kan inte jämföra farsor. Alla är olika, har gjort olika saker. I sämsta fall har de varit frånvarande, kanske aldrig funnits där, eller så har de haft det jobbigt själva och inte varit några praktfarsor. Och jag kan lova att de flesta av dem - liksom vi, deras barn, som nu är pappor själva - alla haft dåligt samvete för att inte ha funnits där tillräckligt. Jobbat för mycket, varit borta för mycket, kanske strulat med både det ena och det andra.
Och alla älskar inte sina pappor, långt ifrån.
Men jag har en bra pappa, en pappa modernare än de flesta, som bytt blöjor, lagat mat, som uppmuntrat och tröstat. Bättre än bara så gott han kunnat, för han tillhör den generation pappor för vilka jämlikhet och jämställdhet inte var konstigt, utan naturligt. Det kan vara bra att komma ihåg det.
Han och hans generationskamrater valde - valde - att inte bli som sina pappor. De valde att förstå att i ett bra samhälle är det ingen skillnad på män och kvinnor, det ska inte finnas skillnad. Många av dem gjorde det utifrån en ideologisk livssyn, andra gjorde det för att det bara kändes rätt. Toleranta, bra farsor som gick på föräldramöten, engagerade sig i föreningsliv och politik. Inga mesar, ånej, långt därifrån - även min pappa har tampats med obstinata tonåringar. Och de slogs inte. Tvärtom - män som slog sina partners sågs med förakt.
De delade på ansvaret, så gott de kunde - man måste minnas att jämställdhetskampen inte drevs av kvinnor bara, utan det fanns massor med bra killar som både stödde kampen, och ställde upp. Utan de här männen hade landet sett ännu märkligare ut.
Visst, folk med usla historiekunskaper angriper gärna den här generationen, för att de inte gjorde tillräckligt, men då har man dålig koll på hur cementerade könsrollerna var under sextio- och sjuttiotalet. Det var inte bara att öppna en dörr och sen var allt bra. Det var ett jädra brytande på den dörren, och man öppnade den millimeter för millimeter. Reformer, beslut, anslag. Barnomsorg, VAB, likalönkamp - har faktiskt varit saker som också angått många män. Liksom att ryta ifrån mot den andra sortens män, de där som anser att kvinnor hör hemma i köket och hemmet, mot sexualiserad reklam eller könsstereotypa leksaker.
Samtidigt som de älskade fotboll, fräckisar och musik. Till exempel.
Min pappa var med om det.
Det är jag stolt över.
Man kan inte jämföra farsor. Alla är olika, har gjort olika saker. I sämsta fall har de varit frånvarande, kanske aldrig funnits där, eller så har de haft det jobbigt själva och inte varit några praktfarsor. Och jag kan lova att de flesta av dem - liksom vi, deras barn, som nu är pappor själva - alla haft dåligt samvete för att inte ha funnits där tillräckligt. Jobbat för mycket, varit borta för mycket, kanske strulat med både det ena och det andra.
Och alla älskar inte sina pappor, långt ifrån.
Men jag har en bra pappa, en pappa modernare än de flesta, som bytt blöjor, lagat mat, som uppmuntrat och tröstat. Bättre än bara så gott han kunnat, för han tillhör den generation pappor för vilka jämlikhet och jämställdhet inte var konstigt, utan naturligt. Det kan vara bra att komma ihåg det.
Han och hans generationskamrater valde - valde - att inte bli som sina pappor. De valde att förstå att i ett bra samhälle är det ingen skillnad på män och kvinnor, det ska inte finnas skillnad. Många av dem gjorde det utifrån en ideologisk livssyn, andra gjorde det för att det bara kändes rätt. Toleranta, bra farsor som gick på föräldramöten, engagerade sig i föreningsliv och politik. Inga mesar, ånej, långt därifrån - även min pappa har tampats med obstinata tonåringar. Och de slogs inte. Tvärtom - män som slog sina partners sågs med förakt.
De delade på ansvaret, så gott de kunde - man måste minnas att jämställdhetskampen inte drevs av kvinnor bara, utan det fanns massor med bra killar som både stödde kampen, och ställde upp. Utan de här männen hade landet sett ännu märkligare ut.
Visst, folk med usla historiekunskaper angriper gärna den här generationen, för att de inte gjorde tillräckligt, men då har man dålig koll på hur cementerade könsrollerna var under sextio- och sjuttiotalet. Det var inte bara att öppna en dörr och sen var allt bra. Det var ett jädra brytande på den dörren, och man öppnade den millimeter för millimeter. Reformer, beslut, anslag. Barnomsorg, VAB, likalönkamp - har faktiskt varit saker som också angått många män. Liksom att ryta ifrån mot den andra sortens män, de där som anser att kvinnor hör hemma i köket och hemmet, mot sexualiserad reklam eller könsstereotypa leksaker.
Samtidigt som de älskade fotboll, fräckisar och musik. Till exempel.
Min pappa var med om det.
Det är jag stolt över.
Varför inte ta in flyktingarna på byggena istället för gästarbetarna?
Jag har länge funderat på hur det kan vara mer lönsamt för stora byggföretag att plocka in personal som kommer utanför EU än att plocka in arbetslösa svenskar. Varför är det billigare med colombianer eller uzbeker, eller män från Burundi för att göra en del av de, inte oviktiga för alla sysslor räknas på ett bygge, men inte så kvalificierade arbetsuppgifter, än att erbjuda jobb åt långtidsarbetslösa? Så jobbade vi ju förr? Det är många, många som haft ett påhugg på ett bygge över en sommar eller ett år, för att sedan göra nåt helt annat, eller kanske till och med bli kvar, och skaffa sig kompetens, gå lärlingsutbildning, få yrkesbevis.
Nu i dagarna bråkar Byggnads och vår motpart Sveriges Byggindustrier om hur en inslussning av flyktingar skulle kunna ske på våra arbetsplatser. Länk här
Jag är part i målet. Så det brakar om det. Det har aldrig kommit nåt gott från arbetsgivarna, och när de talar stort och ädelt om "ansvar" och "integration" hör jag bara "billig, lydig arbetskraft". Som jobbar, inte tjafsar och aldrig hört talas om säkerhet eller kollektivavtal.
Skatteverket uppskattar att det finns flera hundratusen gästarbetare i Sverige. Länk här De flesta med uppgifter som inte kräver långvarig utbildning eller erfarenhet. I det hålet försvinner en bit över 500 miljarder utan att redovisas. Smaka på det. En halv biljon. I restaurangkök, lastbilar, städföretag och på byggen. Till exempel. Givetvis har arbetsgivarnas lydiga kreatur försökt skjuta beräkningen i sank, men vi pratar fortfarande hundratals miljarder. Som i sin tur skulle generera välfärd. Skatter. För att inte tala om att konkurrensen skulle bli mindre snedvriden. För visst finns det företag som sköter sig, både för att de faktiskt vill och för att de måste, men de slås tammefan ut av andra mindre seriösa entreprenörer, som blundar och betalar och påstår sig inte veta nånting.
Gästarbetarna spenderar minimalt i landet där de är. Handlar på Lidl, kvartar tie man i en tvårummare som de betalar hutlösa svarta pengar för - där också - och arbetar tills de stupar. Sen skickar de hem stålar, tillräckligt mycket för att deras hemland gladeligen förmedlar gästarbetet för att de vet att förtjänsten ändå hamnar i just hemlandet, och konsumeras där.
Så funkar gästarbete överallt. De bildar etniska kluster, beblandar sig inte med ortsbefolkningen och lever på det hela taget ganska erbarmliga liv. Ofta är de också hårt hållna av sin arbetsgivare, och av killen som förmedlat jobbet. Även om de på pappret har avtalsenliga löner är det sällan de får ut vad de ska - det är många som ska dela på kakan.
Många av dem kommer dessutom från länder som inte alls tar emot flyktingar, som inte alls stramat upp sin ekonomi eller demokrati eller mänskliga rättigheter på det vis de förväntades när de kom med i EU, om det är såna länder vi talar om. De exporterar människor, punkt slut, och de hemskickade pengarna är enklare än att ta itu med ett medeltida jordbruk eller arbetsmiljö.
Kommer de från länder utanför EU är det ännu värre.
Jag förväntar mig inte moral från byggföretagen, jag har varit med tillräckligt länge för att veta att när tidplanen kör ihop sig, inflyttningen närmar sig och miljonvitena tornar upp sig - jadå kastar man sin etiska policy över bord och greppar det billigaste. Och påstår att man inte hade en aning.
Det ligger liksom inbyggt i systemet, och det är ingen hemlighet för någon med minsta insyn. Jag är övertygad om att det är likadant i andra branscher.
Så. Här finns uppenbarligen en marknad som behöver folk, som idag fylls med illegal arbetskraft. Hur svårt skulle det vara att skapa ett system som faktiskt hade lika bra koll på utländsk arbetskraft som de har på den inhemska? I min värld är det inte en omöjlig uppgift. Visst, arbetsgivarna kommer ju att skrika ihjäl sig, och säkert en del av deras debattkreatur också, men det är vi vana vid.
Nu i dagarna bråkar Byggnads och vår motpart Sveriges Byggindustrier om hur en inslussning av flyktingar skulle kunna ske på våra arbetsplatser. Länk här
Jag är part i målet. Så det brakar om det. Det har aldrig kommit nåt gott från arbetsgivarna, och när de talar stort och ädelt om "ansvar" och "integration" hör jag bara "billig, lydig arbetskraft". Som jobbar, inte tjafsar och aldrig hört talas om säkerhet eller kollektivavtal.
Skatteverket uppskattar att det finns flera hundratusen gästarbetare i Sverige. Länk här De flesta med uppgifter som inte kräver långvarig utbildning eller erfarenhet. I det hålet försvinner en bit över 500 miljarder utan att redovisas. Smaka på det. En halv biljon. I restaurangkök, lastbilar, städföretag och på byggen. Till exempel. Givetvis har arbetsgivarnas lydiga kreatur försökt skjuta beräkningen i sank, men vi pratar fortfarande hundratals miljarder. Som i sin tur skulle generera välfärd. Skatter. För att inte tala om att konkurrensen skulle bli mindre snedvriden. För visst finns det företag som sköter sig, både för att de faktiskt vill och för att de måste, men de slås tammefan ut av andra mindre seriösa entreprenörer, som blundar och betalar och påstår sig inte veta nånting.
Gästarbetarna spenderar minimalt i landet där de är. Handlar på Lidl, kvartar tie man i en tvårummare som de betalar hutlösa svarta pengar för - där också - och arbetar tills de stupar. Sen skickar de hem stålar, tillräckligt mycket för att deras hemland gladeligen förmedlar gästarbetet för att de vet att förtjänsten ändå hamnar i just hemlandet, och konsumeras där.
Så funkar gästarbete överallt. De bildar etniska kluster, beblandar sig inte med ortsbefolkningen och lever på det hela taget ganska erbarmliga liv. Ofta är de också hårt hållna av sin arbetsgivare, och av killen som förmedlat jobbet. Även om de på pappret har avtalsenliga löner är det sällan de får ut vad de ska - det är många som ska dela på kakan.
Många av dem kommer dessutom från länder som inte alls tar emot flyktingar, som inte alls stramat upp sin ekonomi eller demokrati eller mänskliga rättigheter på det vis de förväntades när de kom med i EU, om det är såna länder vi talar om. De exporterar människor, punkt slut, och de hemskickade pengarna är enklare än att ta itu med ett medeltida jordbruk eller arbetsmiljö.
Kommer de från länder utanför EU är det ännu värre.
Jag förväntar mig inte moral från byggföretagen, jag har varit med tillräckligt länge för att veta att när tidplanen kör ihop sig, inflyttningen närmar sig och miljonvitena tornar upp sig - jadå kastar man sin etiska policy över bord och greppar det billigaste. Och påstår att man inte hade en aning.
Det ligger liksom inbyggt i systemet, och det är ingen hemlighet för någon med minsta insyn. Jag är övertygad om att det är likadant i andra branscher.
Så. Här finns uppenbarligen en marknad som behöver folk, som idag fylls med illegal arbetskraft. Hur svårt skulle det vara att skapa ett system som faktiskt hade lika bra koll på utländsk arbetskraft som de har på den inhemska? I min värld är det inte en omöjlig uppgift. Visst, arbetsgivarna kommer ju att skrika ihjäl sig, och säkert en del av deras debattkreatur också, men det är vi vana vid.
Avtalsrörelse 2016. Är ni intresserade?
Just nu jobbar jag som fan. Mer än heltid. Det är ett enormt tryck i Stockholm just nu, och yrkeskunnigt folk räcker inte till. Det dyker upp alla sorter, om man så säger, vilket det kommer att återkommas till här på bloggen.
Inte hinner jag skriva mycket heller - eller "du har ett liv" som en bakåtsträvande sextiotalist som bara använder internet till att surfa porr uttryckte det. En av de där som gärna vill höra till den gamla stammen, som drömmer om de dagar när man kunde hänga runt rensbacken och prata skit istället för att producera.
Nej, det är inte ett liv. Det är ett jobb.
Jag har frågat en massa kollegor om vilka frågor de tycker Byggnads ska driva i avtalsrörelsen, och hör och häpna, de flesta har ingen åsikt alls. Jo, de tycker att vi ska förbjuda bemanningsföretag (vilket inte är en fråga för oss), att vi ska minska stressen på byggena (hurdå?), att vi ska förbjuda utländska företag att ta hit yrkesarbetare (vilket inte heller är en fråga för oss), samt givetvis bort med biltullar, fri sprit och högre lön.
Det är fruktansvärt, hemskt få som har en åsikt, annat än att lönen ska bli högre och företagen ska hålla käften.
Jag är inte särskilt förvånad.
Men jag vill gärna höra vilka frågor Du, käre läsare tycker är viktiga. Arbetstid? Löneform? Skyddet? Bodar? Arbetstidsförkortning? Utvecklingsavtalet?
Inte hinner jag skriva mycket heller - eller "du har ett liv" som en bakåtsträvande sextiotalist som bara använder internet till att surfa porr uttryckte det. En av de där som gärna vill höra till den gamla stammen, som drömmer om de dagar när man kunde hänga runt rensbacken och prata skit istället för att producera.
Nej, det är inte ett liv. Det är ett jobb.
Jag har frågat en massa kollegor om vilka frågor de tycker Byggnads ska driva i avtalsrörelsen, och hör och häpna, de flesta har ingen åsikt alls. Jo, de tycker att vi ska förbjuda bemanningsföretag (vilket inte är en fråga för oss), att vi ska minska stressen på byggena (hurdå?), att vi ska förbjuda utländska företag att ta hit yrkesarbetare (vilket inte heller är en fråga för oss), samt givetvis bort med biltullar, fri sprit och högre lön.
Det är fruktansvärt, hemskt få som har en åsikt, annat än att lönen ska bli högre och företagen ska hålla käften.
Jag är inte särskilt förvånad.
Men jag vill gärna höra vilka frågor Du, käre läsare tycker är viktiga. Arbetstid? Löneform? Skyddet? Bodar? Arbetstidsförkortning? Utvecklingsavtalet?
Nej, jag vill inte ha nyval. Det tar för mycket tid.
Jag tänker inte tjata om Kristdemokraterna. Det gör så många andra självutnämnda experter (och vissa som har betalt också, som Lena Mellin, som numera nafsar Niklas Svensson i hasorna som sämsta politiska kommentatorerna i modern svensk historia).
För man har ju möjlighet att fundera kring saker och ting när man jobbar ensam, vilket jag rätt ofta gör. Både för att jag trivs med att få bestämma själv, och för att jag kan sätta på P1 i hörlurarna - medhörning givetvis, kollegor - för det är i stort sett det enda stället där bevakningen är balanserad. Så också nu, när vi har ett större gipsjobb. Jag har tid att fundera när jag stålar och reglar. För den oinsatte kan det verka som jag inte koncentrerar mig på vad jag gör, men det här är automatiserade rörelser, jag har gjort det så ofta att det sitter i ryggmärgen.
Den fd moderate partisekreteraren Sven- Otto Littorin skrev nyss att han saknade de gamla rutinerade stötarna i politiken. De där som såg att världen var större än intrigerna, och man riktigt förstod att han själv tyckte sig höra hemma där. Såpass. Själv tyckte jag alltid att han var jävligt studentikos och omogen, så visst har vi lite olika bilder av oss själva...
Tidningarna var inte sena att haka på, intervjua diverse uvar på gubbhyllan, och smeta in nittiotalets krisöverenskommelser i ett rosa skimmer. Och sånt får mig att bli förbannad, när jag monterar OSB-plyfan - hemskt skitmaterial som är nån slags symbol över byggföretagens smått omoraliska jakt på rävören. För det var inte så. Man var precis lika förbannad då som nu. I synnerhet inom fackföreningsrörelsen, om nu nån minns det. jag gör det, och jag var en av dem som försvarade både Sahlin och Persson, därför att det var nödvändigt.Sånt minns man.
Det handlar om förhandlingar, vilket väldigt många inte alls har erfarenhet av. Där bägge parter måste vinna något, annars är det värdelöst. Det handlar om personkemi. Det handlar om grundläggande värderingar, och där skiljer det sig från en löneförhandling med personalchefen. Det måste man komma ihåg när man ser diverse folk på högerkanten som rätt oblygt numera flirtar med extremhögern. Med lite - bara lite givetvis, för i det här jävla landet får man tydligen inte ha synpunkter på saker med mindre än att man har minst en magisterexamen i exakt det ämnet - kunskap om historia kan man påminna sig om att den riktigt gamla konservativa högern alltid trott att de kunnat hantera extremhögern, och det har slutat med katastrof nästan jämt. Men är man driven av något jag inte kan kalla annat än hat mot arbetarrörelse och demokrati, så blir det ju så.
Det kan vara bra att komma ihåg det.
Visst, det kan säkert komma blocköverskridande överenskommelser, men frågan är om medicinen kan sväljas av alla. Kristdemokrater av det brunare slaget - abortmotstånd, psalmer i skolan, homofobi - kunde inte svälja decemberöverenskommelsen. Frågan är om moderater kan svälja vinstförbud, eller fackföreningsrörelsen försämringar i arbetsrätten. Tveksamt va. För sånt kommer att dyka upp - alla måste vinna något för att orka förlora något.
Sånt tänker jag när jag inser att takkassetterna tandar mot varandra så jag får en sned glipa högst upp på skivan. Målaren blir väl glad, men hans pengar där tas från min ackordspeng. Lite som politiken - alla kan inte vinna allt alla gånger, och emellanåt är det fel folk som drabbas av det. fast det finns ju alltid några som vinner, sanna mina ord.
Jag tänker inte se på Agenda. Jag tycker det är ett vanskött program, som också visar hur snett den politiska bevakningen hamnat i landet. Det handlar om saker istället för visioner, om att sossar tydligen inte ska få tjäna pengar, för att anspela på ett argsint troll på högerns avgrundskant, något som är så dumt att jag, som medlem i en lönekartell (jojomän!) knappt fattar det. Eller att partiledare bevakas som Paradise Hotel-kändisar, medan det vardagliga trälandet för att förbättra folks villkor knappast får en rad. Sånt öppnar upp för den där sortens kaxiga karlar som alltid tar ton i ett i övrigt tyst fikarum, men som stammar och skrapar med foten när de får mothugg - det finns många såna.
Saker kommer att lugna ner sig, vare sig borgerligheten eller Kristdemokraterna vill ha något nyval, och sen kan man börja förhandla. Det finns nämligen ett tryck underifrån om att vi måste fixa det här, den här gången också. Det kommer bli julafton för kremlologerna, och på Expressens förstasida kommer Löfvén att få skulden för allting, i enlighet med deras lama kampanj för att få honom framstå som svag och orutinerad. Med ett medialt underläge för vänstern, och folk som aldrig haft ett jobb utanför rörelsen men som ändå ska sköta "marknadsföringen" blir det rätt tuffa förhandlingar - alla stirrar på opinionen, som ändå svarar som man frågar.
Under tiden har jag fler gipsväggar att resa, fler skruvar att dra i. På kvällarna värker axlarna litegrann, det gjorde de inte förr. På våningen under hör jag de inhyrda polackerna svära över samma takkassetter, över samma OSB-skivor. Medan de där som har evighetsanställningarna på de stora byggföretagen tar en kopp kaffe till fast rasten är slut.
För man har ju möjlighet att fundera kring saker och ting när man jobbar ensam, vilket jag rätt ofta gör. Både för att jag trivs med att få bestämma själv, och för att jag kan sätta på P1 i hörlurarna - medhörning givetvis, kollegor - för det är i stort sett det enda stället där bevakningen är balanserad. Så också nu, när vi har ett större gipsjobb. Jag har tid att fundera när jag stålar och reglar. För den oinsatte kan det verka som jag inte koncentrerar mig på vad jag gör, men det här är automatiserade rörelser, jag har gjort det så ofta att det sitter i ryggmärgen.
Den fd moderate partisekreteraren Sven- Otto Littorin skrev nyss att han saknade de gamla rutinerade stötarna i politiken. De där som såg att världen var större än intrigerna, och man riktigt förstod att han själv tyckte sig höra hemma där. Såpass. Själv tyckte jag alltid att han var jävligt studentikos och omogen, så visst har vi lite olika bilder av oss själva...
Tidningarna var inte sena att haka på, intervjua diverse uvar på gubbhyllan, och smeta in nittiotalets krisöverenskommelser i ett rosa skimmer. Och sånt får mig att bli förbannad, när jag monterar OSB-plyfan - hemskt skitmaterial som är nån slags symbol över byggföretagens smått omoraliska jakt på rävören. För det var inte så. Man var precis lika förbannad då som nu. I synnerhet inom fackföreningsrörelsen, om nu nån minns det. jag gör det, och jag var en av dem som försvarade både Sahlin och Persson, därför att det var nödvändigt.Sånt minns man.
Det handlar om förhandlingar, vilket väldigt många inte alls har erfarenhet av. Där bägge parter måste vinna något, annars är det värdelöst. Det handlar om personkemi. Det handlar om grundläggande värderingar, och där skiljer det sig från en löneförhandling med personalchefen. Det måste man komma ihåg när man ser diverse folk på högerkanten som rätt oblygt numera flirtar med extremhögern. Med lite - bara lite givetvis, för i det här jävla landet får man tydligen inte ha synpunkter på saker med mindre än att man har minst en magisterexamen i exakt det ämnet - kunskap om historia kan man påminna sig om att den riktigt gamla konservativa högern alltid trott att de kunnat hantera extremhögern, och det har slutat med katastrof nästan jämt. Men är man driven av något jag inte kan kalla annat än hat mot arbetarrörelse och demokrati, så blir det ju så.
Det kan vara bra att komma ihåg det.
Visst, det kan säkert komma blocköverskridande överenskommelser, men frågan är om medicinen kan sväljas av alla. Kristdemokrater av det brunare slaget - abortmotstånd, psalmer i skolan, homofobi - kunde inte svälja decemberöverenskommelsen. Frågan är om moderater kan svälja vinstförbud, eller fackföreningsrörelsen försämringar i arbetsrätten. Tveksamt va. För sånt kommer att dyka upp - alla måste vinna något för att orka förlora något.
Sånt tänker jag när jag inser att takkassetterna tandar mot varandra så jag får en sned glipa högst upp på skivan. Målaren blir väl glad, men hans pengar där tas från min ackordspeng. Lite som politiken - alla kan inte vinna allt alla gånger, och emellanåt är det fel folk som drabbas av det. fast det finns ju alltid några som vinner, sanna mina ord.
Saker kommer att lugna ner sig, vare sig borgerligheten eller Kristdemokraterna vill ha något nyval, och sen kan man börja förhandla. Det finns nämligen ett tryck underifrån om att vi måste fixa det här, den här gången också. Det kommer bli julafton för kremlologerna, och på Expressens förstasida kommer Löfvén att få skulden för allting, i enlighet med deras lama kampanj för att få honom framstå som svag och orutinerad. Med ett medialt underläge för vänstern, och folk som aldrig haft ett jobb utanför rörelsen men som ändå ska sköta "marknadsföringen" blir det rätt tuffa förhandlingar - alla stirrar på opinionen, som ändå svarar som man frågar.
Under tiden har jag fler gipsväggar att resa, fler skruvar att dra i. På kvällarna värker axlarna litegrann, det gjorde de inte förr. På våningen under hör jag de inhyrda polackerna svära över samma takkassetter, över samma OSB-skivor. Medan de där som har evighetsanställningarna på de stora byggföretagen tar en kopp kaffe till fast rasten är slut.
Nej, det går inte att hjälpa flyktingarna från Syrien på plats
Jag hör det allt oftare. Besvärade människor, för att inte tala om regeringar, som talar om att man måste hjälpa de syriska flyktingarna "i närområdet". Vad nu det är. Turkiet, Jordanien antar jag. Israel är oftast undantaget i den diskussionen, För att inte tala om Ungern eller Danmark, trots att Turkiet ligger väldigt nära ett Grekland som tydligen ändå är "närområde".
Problemet med den här sortens tanke är att den är fjärran från verkligheten. När mannen på gatan säger det kan jag stå ut med det, när ledande partiföreträdare eller statsmän säger det vill jag skrika rakt ut.
Det är totalt kaos i Syrien just nu, där ingenting fungerar. Det finns inte elektricitet, det finns inte vatten, det finns inte säkra vägar. Det finns bara ett rasande krig som inte ens har klara fronter, eller ens tydliga sidor - grupper byter sida hela tiden, rena banditgäng ger sig in i striderna för att bära hem plattTVapparater och bilar, och människor. Det är löst sammansatta styrkor, där det inte alls är ovanligt att soldaterna valt att gå med för att det är säkrare som soldat än att vara civil.
Det finns ingen administration, det finns inga bilar - för de som finns konfiskeras hela tiden av de stridande - det finns hur som helst inget drivmedel att få tag på. Det finns kort sagt ingen som helst civil hjälp att få - för att komma fram till de desperata flyktingskarorna måste man kohandla och muta sig fram mellan milisgrupper, samtidigt som man riskerar sitt eget liv.
Hjälporganisationer gör sitt bästa, men så länge kriget pågår är det nästintill barnsligt att prata om "hjälp på plats" som nån slags broms mot flyktingarnas längtan efter lugn och ro. Och fred. De vill bara därifrån, gärna så långt bort som möjligt. Man kan inte förvänta sig att någon som flytt undan IS, eller Assadregimen också för den delen, ska sitta lugn tjugo mil från striderna. Tror man det har man förmodligen missat det mesta av hur moderna krig förs.
Visst, hjälporganisationerna behöver all hjälp de kan få; vi ska minnas att det fortfarande är en bråkdel av de som flyr som lyckas ta sig till Europa, Men det löser inte flyktingfrågan alls.
Efter att världen suttit på händerna när Baathregimen i Damaskus slaktade det demokratihopp som den arabiska våren innebar, och skapade tillväxtmöjligheter för Islamiska Staten, är det här nu vad vi får i knät. Ett folk som flyr, medan stormakterna spelar Svarte Petter med varandra, för att få kontroll över oljekällor och mineralfyndigheter. Det geopolitiska spelet är helt känslofritt. De syriska oljekällorna producerar nästan lika mycket olja idag som för sju år sen, trots kriget, liksom de som finns under IS kontroll i Irak. Och någon köper samma olja, och finansierar det fortsatta vansinnet, medan vanligt folk samlar ihop sina ägodelar och flyr så fort de kan.
Man kan inte dra paralleller med vare sig Marshallhjälpen eller naturkatastrofer, som i sig är riskabla - det vi ser är ett misslyckande av rent afrikanska mått, där flyktingströmmar i miljoner länge varit vardagsmat, så vanliga att flyktinglägren mer har blivit permanenta bosättningar, för människor som lever i misär, som ser sina barn växa upp i skuggan av barbari.
Nu har jag ändå ett visst hopp. Flyktingar organiserar sig, något de delar med de som migrerat frivilligt, och ur det kommer det garanterat växa fram en exilrörelse. Den kommer att hotas av inre splittring och även av regimen - mord på oliktänkande i exil pysslar alla totalitära regimer med - men de syriska flyktingarna har nästan alla en anknytning till de europeiska länder dit de nu vill; det finns redan exilorganisationer som sliter med det här.
Men återvända snart? Aldrig i livet. Bli hjälpta i närområdet? Inte en chans. Inte så länge bomberna faller, inte så länge man får höra att grannar, släkt och vänner slaktats.
Först måste kriget stoppas, och hur ska det gå till i den obegripliga värld där - häng med här nu - USA och Turkiet och Iran (!) med flera idag bombar IS i Syrien, ett IS som finansieras av Saudiarabien, samtidigt som USA i Jemen är partner med samma Saudiarabien och bombar rebeller understödda av Iran... Medan både Ryssland och Kina flinar i smyg och eldar på brasan med vapen, som de får olja för.
Det kommer ta åratal att bygga upp Syrien igen, och kosta ohyggliga pengar. Det kommer ta generationer att läka såren. Det kommer ta lång tid att ersätta den välutbildade klass som nu är de som flytt, för givetvis är det de välutbildade som haft resurserna att fly, och mest orsak - Syrien var ett av de mest sekulariserade länderna i Mellanöstern, och att tro att kvinnliga tandläkare eller advokater eller lärare skulle stanna kvar i IS-dominerat territorium är okunnigt. För att inte tala om det hat fundamentalisterna har mot civilsamhället och de som representerar det. Alltså flyr man.
Så min fråga till de som nu vill "hjälpa i närområdet" är: Hur då? Ungern vill skänka tre miljarder euro till länderna i just närområdet - det är vad en veckas krig kostar. De som i Sverige pratar om samma sak pratar om miljoner. Några pratar om att stödja ärkebusen Assad. Ingen pratar om de som tjänar pengar på kriget
Fäderneslandet - dåtidens Avpixlat
http://www.svd.se/hatsajternas-strategi-ar-inte-ny/om/kultur
För sju år sen satt jag på min kammare och var upprörd över den tilltagande publiceringen på nätet av namn på eventuellt misstänkta, för att inte tala om att lagda domar med blixtens hastighet genast lades upp på då - 2008 - mer eller mindre obskyra nätforum.
Och det var inte bara det - det fanns europeiska exempel med en fullständigt vidrig tabloidpress som inte skydde några medel för att skandalisera, och därmed sälja tidningar, kändisar, offentliga personer, idrottsmän eller till och med helt vanliga människor. News of the World-historien var i uppsegling, där journalister glatt hackade andras mobiltelefoner för att komma över snaskigheter, även om det fullständigt krossade de som drabbades. som Sarah Payne
I Sverige satt vi och var chockade över hänsynslösheten, trots att det inte var så många år sen man även här frejdigt publicerade både namn och adress på både offer och förövare, även här i jakten på lösnummerköpare med den sämsta av moral. Men det fanns här en viss återhållsamhet påstås, i varje fall med dåtidens mått mätt, där man aktade sig för att störa en vresig polismakt innan domen fallit.
Jag skrev en post om det, och idag känns det aktuellt, efter att ha tagit del av detta från Expressen, att lägga upp den igen, en smula modifierat.
Min förhoppning om att empatin och klokheten skulle få råda kom på skam. Att jakten på namn och adresser skulle upphöra.
Så är som bekant inte fallet idag. Idag är man ett par klickningar från att kunna ta del av grannens elände, skaffa sig ett smörgåsbord av skvaller, och bli centrum för fikarumssnacket.
När jag skrev den här texten fanns inte Avpixlat, eller en uppsjö av sidor med rasistisk bas - kolla in här, och håll er uppdaterade för de ynglar av sig i samma takt som de avslöjas som just rasistiska. De har en agenda, men döljer den torftigt och är man utan källkritiskt tänkande kan man säkert hamna fel emellanåt. Eller så är man bara en människa med dålig moral som vet vad man får. Ungefär som de stackars varelser som lystet kunde samlas kring spetsgården för att beskåda avrättningar eller häxbål.
Bristen på kritiskt tänkande, och avsaknaden av vett och sans hos den skränande pöbeln - jag har svårt att beskriva det som något annat - kan på sikt utgöra ett hot mot rättssäkerheten. Lynchmobbar är en fara för oss alla, inte minst för att det helt plötsligt dykt upp nåt slags "rättvisetänkande" hos mobben, som kräver just "rättvisa" för begångna brott, alltsomoftast i form av öga för öga.
Det är inte den samhälleliga nyttan hos straffsystemet som ska uppnås, utan blödtörsten som ska tillfredställas. Skjut den jäveln, tortera honom till döds etc. Gärna offentligt. Utan att samma mobb verkar förstå att de faktiskt ansluter sig till de totalitära religiösa system som de i nästa andetag påstår sig förakta och ta avstånd från.
Just vårt rättssystem är ju en av de största skillnaderna mellan totalitära och demokratiska samhällen. Man är oskyldig tills dess annat bevisats, och föreligger det tvivel om någons skuld skall man icke dömas. Rättssäkerhet.
Och sen kan man ju bara ta sig för pannan när det gäller exponeringen av "kändisar", där vi nu kan få veta intill minsta vårta vad olika prominenta personer pysslar med. Medan vi själva försmäktar i nån sorts grådaskig tristess, långt från champagne och flärd. Men det är en annan historia.
Fäderneslandet hette en svensk tidning som utkom en smula oregelbundet mellan 1830 och 1933, med ett avslutande försök i början av femtiotalet. Med tanke på den mängd tryckfrihets-, förtals-, ärekränknings- och diverse andra mål som både tidningen och dess ägare och medarbetare drogs till rätt för, är det märkligt att ingen på senare år brytt sig om att forska kring den. Under en lång tid var Fäderneslandet faktiskt mer förekommande som begrepp än som tidning
På många sätt förebådar Fäderneslandet en utveckling som vi kanske ser idag - att ingenting skall förtigas, att inget är heligt och att alla har rätt att säga vad de vill, och ta del av allt. Precis som med alla andra såna stolta formuleringar visade det sig snart att männen bakom tidningen - det var företrädesvis män - inte heller drog sig för att idka utpressning mot skvalleroffer, eller låta publicera rena lögner. Idag sker det till stor del i rent politiska syften, där etnicitet, eller religiös tillhörighet tycks vara de primära incitamenten.
Fäderneslandet
Fäderneslandet var en svensk tidning som under ett antal år - 1830–1954 - hyfsat regelbundet ägnade sig åt skvaller och förtal, kort sagt. Ofta rent lögnaktigt, alltid spekulativt. I grunden fanns säkert nån slags ursinne över att överheten - ack denna överhet - kunde bedriva sitt syndfulla leverne som de ville, oåtkomliga för folket, och med goda förbindelser med både lag och kyrka. Det fanns ju inget som påminde om pressfrihet eller yttrandefrihet, överheten makt var stor, vilket inte minst Aftonbladets ägare fick erfara, med fängelse och böter, för att ha kritiserat just denna överhet,
Men i Fäderneslandet kläddes de av, namngavs och skandaliserades. Problemet var att när överheten inte räckte till så gav man sig på tunnbindare, slaktare, värdshusvärdinnor och fallna kvinnor. Ni förstår typen.
Ju snaskigare desto bättre. Barnamord var mumma, otrohet ännu bättre. Man spekulerade i mänskligt lidande helt enkelt, alldeles oavsett vilka miljöer det handlade om. Fattigdom som orsak var okänt, människans liderliga natur och oförmågan att kontrollera den var alltid det som var orsak. Och på det sålde man. Tjänade man inte tillräckligt kunde man frankt kräva grosshandlare A-son om ett bidrag för att inte avslöja att han gjort hembiträdet med barn, eller att greve S-n-g hade en son som setts på bordell, eller att prästen W-ström minsann hade lite för täta kontakter med unga gossar.
Många betalade.
Men det ledde också till en reaktion, för Fäderneslandets redaktion var nog inte medvetna om vilka de retade upp. När de började närma sig hovet blev det hett om öronen, och tidningen riskerade att förbjudas, kort sagt. Då återgick man till ge sig på de som inte kunde försvara sig.
Tidningen Fäderneslandet och dess redaktion
Så heter en liten märklig pamflett som jag kommit över, utgiven 1871, som inte är annat än Uppdrag Granskning modell äldre. Sida upp och sida ner ger man sig anonymt på de som dels var ägare och redaktion, men också de som var huvudsakliga uppgiftslämnare. Vem som ligger bakom den här pamfletten är för mig okänt, men det är väl inte orimligt att det är en annan tidnings medarbetare, med något högre moral, som producerat den. Man kan ju också tänka sig att det kan vara någon utpekad som ger tillbaka med besked.
Här kan man t ex lära att tryckeriägaren Hagström, som ledde och ägde Fäderneslandet, "hafver haft en mängd rättegångar, förutom tryckfrihetsmålen, och alla af den mest smutsiga beskaffenhet." Man drar sig inte för personangrepp kan man lugnt säga. "Vi tveka verkligen om vilken af alla hans rättegångar som varit den skamligaste".
Den innehåller också en noggrann genomgång av alla de släktförhållanden som tidningens medarbetare har. Och konstaterar kallt att en bror till en skribent är upptagen i "kyrkoboken såsom tjuf" Älskarinnor, buksvågrar, oäkta barn - inget missar den upprörde skribenten.Och efter det är man ju rätt nyfiken på vad Fäderneslandet egentligen ställde till med. Wikipedia ger bara rudimentär information, och jag har hittills bara läst ett nummer - i och för sig fyllt med smaskigheter för 1860-talets tidningsköpare kanske, men jag vet inte hur mycket information det egentligen ger att "demimonden Frk A-n, som tidigare erhållit så kallat underhåll av speditören Hr W-holm, kunde av Stockholms Rådhusrätt icke annat än dömas till böter för missfirmelse av sin rival, den kända skådepelerskan Frk R-g...." Å andra sidan var Stockholms kändisvärld på den här tiden inte särskilt stor, så det var säkert inte så svårt att identifiera de inblandade.
Förmodligen satt flertalet av Fäderneslandets skribenter ofta i rätten och antecknade - det här var ju i början av det vi kan kalla boulevardpressens era, och det fanns naturligtvis då som nu, ett stort sug efter att frossa i andras elände och missdåd.
Man måste komma ihåg att avrättningar och andra straff ofta skedde med publik. Våldet och skammen var mer vanligt förekommande då, och framförallt mer offentlig. Tyvärr känns det ju som den sortens beteende är på väg tillbaka idag.
Jag hör till dem som kan känna vämjelse inför namnpubliceringar eller fotografier av dömda missdådare. Jag har svårt att se ett eventuellt värde i att veta exakt vem pedofilen eller mördaren var - inte minst för att det idag, på nätet, betyder ett omänskligt gatlopp för den dömdes närmaste. Även här har jag svårt att förstå poängen - det är ju inte de som dömts, men det är de som får ta smällen. Har man dessutom ett mer ovanligt efternamn kan man ju tänka sig hur det blir.
Fäderneslandets saga slutade med att de uteslöts från distributionskedjan; ett öde som rätt mycket kan påminna om vad som skulle kunna hända diverse mer eller mindre obskyra internetsajter. Att de stoppas från webhotellen måste ju idag vara samma sak. Då skedde det genom att kloka människor genomskådade redaktionen, och inte minst för att delar av Fäderneslandets metoder och stil redan hade inkorporerats i den tabloidpress som dyker upp i början av 1900-talet, men också för att intresset faktiskt dog.
I takt med en ökad bildningsgrad försvann behovet av att frossa i andras elände. Inte helt men delvis. Detta kan också spåras i den kampanj mot skräplitteratur som kom att symboliseras som Nick Carterböcker. Faktum är att kampen mot de här kulturyttringarna stod högt upp på arbetarrörelsens agenda. Vilket kan vara värt att påminna om för de som emellanåt tjatar om att de saknas "gamla tiders sossar..."
Det skapades en förståelse för att det måste finnas en privat sfär, vilket också gjort att svensk veckopress generellt varit snällare än t ex brittisk eller tysk, där absolut inget betraktas vare sig som heligt eller hemligt. Vad vi nu ser, i den heliga konkurrensens namn, är att den gränsen luckras upp, och givetvis också till följd av att vi idag har nåt vi kan kalla kändisindustri.
Fäderneslandets metoder dog aldrig på riktigt. De tog bara en paus. Man får hoppas att det kommer finnas kloka människor i framtiden som säger ifrån en gång till, eller i varje fall frågar sig om yttrandefriheten alltid är den heligaste av friheter, eller om den också kräver ett ansvar.
Tidigare upplagd här
Jag är jävligt missnöjd med den socialdemokratiska opinionsbildningen
Hej mediestrateg på Sveavägen 68!
Bara så ni vet, jag har lite synpunkter.
Inte för att jag tror att ett blogginlägg har nån praktisk betydelse men det kan vara skönt att få skriva av sig lite, eller hur.
För fortfarande tycks människor i arbetarrörelsen - eller "rörelsen" kanske vi ska säga i fortsättningen med tanken på avsaknaden av LO-medlemmar - tro att politik bedrivs mellan 8-17 måndag till fredag, och så anpassar vi opinionsbildningen till det.
Eller så är det bara att det finns fel folk på fel plats, men säkert släkt eller barndomskamrater till rätt människor. Hur är det med den saken egentligen? Är det rätt person på rätt plats? Inom fackföreningsrörelsen är det då rakt inte så.
Jag är en av de som fåfängt försöker skapa nån slags jävla motpol till rasistdårarna, och då skulle det vara alldeles lysande om man kunde få lite hjälp på traven. Visst, saker händer - akassan, bättre pensioner, etc - men se det vet inte fölket ute i bygdera. För de läser inte papperstidningar och tittar inte på Agenda. De läser väl guschelov inte Lena Mellin heller. och ett kedjebrev av nån pressassistent eller vad det kan heta är inte heller till nån hjälp.
Minns ni Nisse från Hökarängen? Det var en fiktiv person som så att säga lite fördomsfullt skulle representera den person som Aktuellt på 70-talet gjorde nyheterna för. Eller rättare sagt, väldigt fördomsfullt. Men ändå. Man satte en nivå.
Ute på arbetsplatserna för vi en oerhört ojämn kamp mot högerbladen - jo, det är en rent skrämmande övervikt för borgerliga tidningar nuförtiden och kom inte med att Aftonbladet skulle vara nån slags vänster, annat än på ledar- eller kultursidan (som Nisse i varje fall inte läser) - där de bra nyheterna drunknar i nån gyttja av klicklänkar. Att hänvisa till nån slags arbetsplatsorganisation är rena skämtet - när LOs ledning pratar om sånt brukar jag sluta lyssna. Här finns ingen jävla organisation - det finns ett antal eldsjälar, och de börjar tröttna.
Det skulle vara sååå trevligt att fika tillsammans med människor som läst DNs ledarsida, som nämner Wolodarski som vore han en nära vän - har du läst Wolodarski idag? - och som vet vem Magnus Linton eller Daniel Suhonen är. Som kilar på teater ibland och gör spännande weekendresor, till vindistrikt, eller har hus på Gotland.
Inget ont om såna människor, men det är inte bara där den viktiga politiska debatten måste tas. Det är inte humanisterna, liberalerna - de där som debatterar om hur debatten ska föras - som behöver övertygas. Jag behöver svar på vilka som ska bygga 100 000 bostäder. Eller om varför den jävla järnvägen aldrig repareras. Eller om jag törs bli gammal i det här landet. Utan att - och det här är viktigt! - att behöva gräva upp svaren ur nån utredning eller protokoll, för det är så det känns just nu.
Att hänvisa till ett trevligt tal av Stefan räcker liksom inte.
Så den som har ansvaret för hur man för ut politiken kan ta och avgå. Nu. Du, ni, sköter inte ert jobb.
Med vänlig hälsning
Calle Fridén
Alldeles vanlig byggnadsarbetare
Bara så ni vet, jag har lite synpunkter.
Inte för att jag tror att ett blogginlägg har nån praktisk betydelse men det kan vara skönt att få skriva av sig lite, eller hur.
För fortfarande tycks människor i arbetarrörelsen - eller "rörelsen" kanske vi ska säga i fortsättningen med tanken på avsaknaden av LO-medlemmar - tro att politik bedrivs mellan 8-17 måndag till fredag, och så anpassar vi opinionsbildningen till det.
Eller så är det bara att det finns fel folk på fel plats, men säkert släkt eller barndomskamrater till rätt människor. Hur är det med den saken egentligen? Är det rätt person på rätt plats? Inom fackföreningsrörelsen är det då rakt inte så.
Jag är en av de som fåfängt försöker skapa nån slags jävla motpol till rasistdårarna, och då skulle det vara alldeles lysande om man kunde få lite hjälp på traven. Visst, saker händer - akassan, bättre pensioner, etc - men se det vet inte fölket ute i bygdera. För de läser inte papperstidningar och tittar inte på Agenda. De läser väl guschelov inte Lena Mellin heller. och ett kedjebrev av nån pressassistent eller vad det kan heta är inte heller till nån hjälp.
Minns ni Nisse från Hökarängen? Det var en fiktiv person som så att säga lite fördomsfullt skulle representera den person som Aktuellt på 70-talet gjorde nyheterna för. Eller rättare sagt, väldigt fördomsfullt. Men ändå. Man satte en nivå.
Ute på arbetsplatserna för vi en oerhört ojämn kamp mot högerbladen - jo, det är en rent skrämmande övervikt för borgerliga tidningar nuförtiden och kom inte med att Aftonbladet skulle vara nån slags vänster, annat än på ledar- eller kultursidan (som Nisse i varje fall inte läser) - där de bra nyheterna drunknar i nån gyttja av klicklänkar. Att hänvisa till nån slags arbetsplatsorganisation är rena skämtet - när LOs ledning pratar om sånt brukar jag sluta lyssna. Här finns ingen jävla organisation - det finns ett antal eldsjälar, och de börjar tröttna.
Det skulle vara sååå trevligt att fika tillsammans med människor som läst DNs ledarsida, som nämner Wolodarski som vore han en nära vän - har du läst Wolodarski idag? - och som vet vem Magnus Linton eller Daniel Suhonen är. Som kilar på teater ibland och gör spännande weekendresor, till vindistrikt, eller har hus på Gotland.
Inget ont om såna människor, men det är inte bara där den viktiga politiska debatten måste tas. Det är inte humanisterna, liberalerna - de där som debatterar om hur debatten ska föras - som behöver övertygas. Jag behöver svar på vilka som ska bygga 100 000 bostäder. Eller om varför den jävla järnvägen aldrig repareras. Eller om jag törs bli gammal i det här landet. Utan att - och det här är viktigt! - att behöva gräva upp svaren ur nån utredning eller protokoll, för det är så det känns just nu.
Att hänvisa till ett trevligt tal av Stefan räcker liksom inte.
Så den som har ansvaret för hur man för ut politiken kan ta och avgå. Nu. Du, ni, sköter inte ert jobb.
Med vänlig hälsning
Calle Fridén
Alldeles vanlig byggnadsarbetare
Jag ska minsann inte våldtas stup i kvarten
Häromdagen vidarebefordrade jag en grej på twitter. Ingen särskild grej, utan bara en halvkul, lite sorglig tweet om att Sverigedemokrater numera inte behöver skämmas för att de umgås med skumma rockband. En av de som följer mig, ett anonymt troll, besvarade den re-tweeten med en sur, och förväntad, kommentar. Och med det borde det ha varit bra.
Det var också en kvinna som re-tweetade det här. Och hans svar till henne var "Hoppas du blir våldtagen tills du skriker efter nådaskott, din jävla muslimhora". Som svar till samma re-tweet. Med samma innehåll.
Jag är sällan på twitter, som mest är en giftgrop, men råheten från vissa är beklämmande. Och det har också spridit sig över nätet i övrigt. Jag ser i mina sparade inlägg att jag själv också var långt mer tolerant, och snäll, mot de elaka för sju år sen, än jag är idag. Råheten deformerar oss, precis som i ett krig, där även de snällaste blir hårdhudade. Men även om jag lovats nackskott, hudflängning och landsförvisning (hallå!!!) så har jag hittills aldrig behövt höra att jag borde få "en kilometer araballe i mig" (jodå, felstavat) av någon som är anonym, eller bara figurerar under något falskt namn.
För det är ju så de gör. Talar om att de minsann vet var man bor. Att man ska passa sig. Att en mörk natt etc.
Och värre blir det. För nu har det gått så långt att kvinnohatet, för det är ju det saken handlar om, sker inför öppen ridå. Nu skäms man inte ens för att man kallar kvinnor för "fittor", och man kan få dunkar i sin virtuella rygg av andra grabbgrabbar. Jag har till och med hört män i levande livet som flinande visade varandra på mobilerna hur de minsann "satt den lilla horan på plats."
De är män. Sägs det. Jag känner inget släktskap med dem. Blanda inte ihop mig med dem.
Inte heller ser jag mig tvungen att i det här inlägget behöva ta ställning till alla andra sorters påhopp; annars är det nästintill ett krav idag verkar det som - att i samma andetag fördöma våld och hot mot precis allt annat. Läs nu det här noga: Den som ställer de kraven ska man skita i att debattera med. Det är ett av de mest frekventa debattricken som finns, och den som drar det kortet har - kanske - befunnit sig för länge i det traumatiserande debattklimatet på nätet.
Det här handlar om män som hotar kvinnor med sexuellt våld för att kvinnorna ska hålla käften. Punkt.
Man kan inte vara mot det bara ibland. Inte ens liberaler, fast placerade i tomma luften, kan vara det. Man kan inte åka nerför Niagarafallet bara litegrann, som en berömd analogi säger.
När vi hör sånt, ser sånt, läser sånt ska vi säga till. Den som stillatigande ser sånt passera är bara värd förakt. Anmäl, rapportera, bemöt - för vi är fler än trollen tror. Jag är av den fasta övertygelsen att många tillsammans kan ordna saker. Anmäl. rapportera, bemöt.
Tills dess: ni män som hotar kvinnor. Ni är inga riktiga män.
Gör nåt antirasistiskt själva då, lata borgare
Under en period har jag nu blivit mer och mer irriterad på diverse borgerliga koryféer (googla!) som tydligen anser att deras främsta uppgift är att påpeka fel som "anti-rasisterna" gör. Man kan inte ställa upp på kritik mot a-arslena därför att då måste man samtidigt kritisera b-arslena lika mycket, för att inte tala om c-arslena som kommer lindrigt undan.
Det handlar om kvinnor - givetvis - som attackeras av medelålders gubbar och kvinnor i obestämbar ålder för att de inte gör tillräckligt för kvinnor i förorten. Det är HBTQ-rörelsen som inte gör tillräckligt för bögar i förorten. Det är inte tillräckligt avståndstagande mot IS, och andra med dem förknippade rövhål. Sen är det kvinnor i allmänhet som borde tänka mer eller mindre på andra kvinnor, socialister som ska skämmas tammefan för allt vad Sovjet gjorde, miljöpartister som ICKE får yttra sig om klimatfrågan innan de lever exemplariskt själva.
Etc.
Till er, ni vet vilka ni är vill jag säga:
Men gör nåt själva då för helvete.
Det är fullt möjligt för alla dessa borgare att samlas i nån förort och ha återkommande möten till stöd för precis vad som helst. Sätt igång bara. Jag kan till och med tänka mig att komma själv, eftersom jag anser att flera av de här frågorna är för viktiga för att låsas in i partipolitiskt tänkande, och jag har länge saknat borgare i leden. Dessutom, förorten är vare sig farlig eller hotfull.
Och kan ni inte, vet inte, vågar inte så kan ni väl höra av er. Så ska jag berätta. Men jag tänker inte göra jobbet åt er - det är liksom inte det som är antirasistiskt arbete eller motstånd mot homofobi eller att vara uppkäftig mot fundamentalister. Det är när man gör det själv. Är ni inte nöjda med valfri antirasistisk företrädare får ni väl kliva fram själva då. Samlas till en mäktig manifestation som alla, precis alla, får vara med.
Långa tåg med fanor och banderoller, hoppborgar, blommor och frisläppta duvor. Ni kan säkert få nån lobbyfirma att ordna det hela, och Svenskt Näringsliv kan väl betala.
Men att bara sitta och gnälla är patetiskt. Ynkligt, Fegt.
Fast det blir väl som vanligt - några skriver en debattartikel där man saknar diverse saker i den antirasistiska rörelsen, i den fackliga rörelsen, i HBTQ-rörelsen, och sen kan man nöjd och glad få dunkar i ryggen av gissa-vilka. Några förvirrade sossar hoppar på gnälltåget, och vid sidan står di bruna och vill vara med. Det låter väl kul. Not.
Så kom igen nu va.
Det handlar om kvinnor - givetvis - som attackeras av medelålders gubbar och kvinnor i obestämbar ålder för att de inte gör tillräckligt för kvinnor i förorten. Det är HBTQ-rörelsen som inte gör tillräckligt för bögar i förorten. Det är inte tillräckligt avståndstagande mot IS, och andra med dem förknippade rövhål. Sen är det kvinnor i allmänhet som borde tänka mer eller mindre på andra kvinnor, socialister som ska skämmas tammefan för allt vad Sovjet gjorde, miljöpartister som ICKE får yttra sig om klimatfrågan innan de lever exemplariskt själva.
Etc.
Till er, ni vet vilka ni är vill jag säga:
Men gör nåt själva då för helvete.
Det är fullt möjligt för alla dessa borgare att samlas i nån förort och ha återkommande möten till stöd för precis vad som helst. Sätt igång bara. Jag kan till och med tänka mig att komma själv, eftersom jag anser att flera av de här frågorna är för viktiga för att låsas in i partipolitiskt tänkande, och jag har länge saknat borgare i leden. Dessutom, förorten är vare sig farlig eller hotfull.
Och kan ni inte, vet inte, vågar inte så kan ni väl höra av er. Så ska jag berätta. Men jag tänker inte göra jobbet åt er - det är liksom inte det som är antirasistiskt arbete eller motstånd mot homofobi eller att vara uppkäftig mot fundamentalister. Det är när man gör det själv. Är ni inte nöjda med valfri antirasistisk företrädare får ni väl kliva fram själva då. Samlas till en mäktig manifestation som alla, precis alla, får vara med.
Långa tåg med fanor och banderoller, hoppborgar, blommor och frisläppta duvor. Ni kan säkert få nån lobbyfirma att ordna det hela, och Svenskt Näringsliv kan väl betala.
Men att bara sitta och gnälla är patetiskt. Ynkligt, Fegt.
Fast det blir väl som vanligt - några skriver en debattartikel där man saknar diverse saker i den antirasistiska rörelsen, i den fackliga rörelsen, i HBTQ-rörelsen, och sen kan man nöjd och glad få dunkar i ryggen av gissa-vilka. Några förvirrade sossar hoppar på gnälltåget, och vid sidan står di bruna och vill vara med. Det låter väl kul. Not.
Så kom igen nu va.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
