Mer takbilder. Och när det inte går som det ska...

Efter att Arbetsmiljöverket varit på besök fick vi upp ett HAKI-trapptorn, för att ha fler än en evakueringsväg om det börjar brinna i kåken. Tills nu har det ju bara varit att smörja in sig med grillolja och invänta välstekt, men nu finns det en alternativväg.
Den är förankrad i väggen, och vi har förstärkt den med fler bommar och sparkbräder
Dessutom måste den kläs in. I och med att vi gör det enklare för oss själva att ta oss upp så gör vi det också enklare för andra att ta sig upp. Tyvärr.
Bengt brädar in en öppnad slits
Fick göra ett hastigt besök på ett tidigare tak, där vi hade den andra ventilationskonstruktionen. Och träd som fäller och sätter igen spygatterna...
Det här taket blir rena lapptäcket. Men vi har fått upp ett formskåp att låsa in grejorna i - ett absolut måste nu när trapptornet står där
Slitsen halvt igensatt. Runt om har vi fått sätta sarger för att avleda vatten. Augusti har INTE varit på vår sida hittills....
De här taken har helt olika konstruktion - det betyder att man inte riktigt vet hur det ser ut när man öppnar. Alltså blir slitsarna långa och konstiga -mängder med avväxlingar och konstiga skärningar.
Dessutom visade det sig att på den här taktypen har man gjutit in den gamla ventilationen i betong. Och att den nya naturligtvis krockar med den gamla. Då blir det till att bila...
Såna här limpor ligger det kors och tvärs över hela taket och ger ventilationsmontörerna gråa hår. Och även med en bra bilmaskin - här en Hilti 905, ett jäkla monster - tar det tid, skakar, dundrar och är arbetsamt.
Här är kanalen frambilad men det räcker inte med det. Det ska vara plant ner till valvet. Och just handhållen bilning är förknippat med risker.
Inte ens när man skär med motorkapen i den släppte det - det är gammal betong och hårt som fan
Och rörigt är det - i vanlig ordning

Tarzanmentaliteten. Om en minister som inte fattar.

Som ett brev på posten kom då regeringens reaktion på att dödstalen nått oroväckande tal under året. För att inte tala om arbetsplatsolyckorna, som ökar dramatiskt. Men istället för se ett samband mellan att den borgerliga regeringen 2006 raskt ströp anslagen för skyddsarbete, ser nu den högste ansvarige, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i SvD ytterligare ett tillfälle att få skälla på byggjobbare, som om vi var de enda som dog på jobbet. Han kallar det Tarzanmentalitet, och får det att låta som det var bättre för.
Tro mig, det var det inte. Alla vi som jobbat i byggsektorn under en längre tid kan berätta om horribla missar, olyckor och nära-döden-upplevelser. Och det har mycket lite att göra med vår mentalitet. Den är bevärande nog emellanåt i varje fall, men det är beklagligt att Littorin skjuter sig i foten på det här viset. I själva verket beror ett flertal dödsolyckor på felkalkyler, materialfel eller stress - saker som vi som arbetstagare kan påverka mycket lite
I den nya generationen byggjobbare är säkerhetsmedvetandet mycket högt och det är bedrövligt att regeringen inte satsar på att bidra till utbildningen av skyddsombud. Det är nämligen en åldrande och krympande grupp men i Littorins Sverige ska alltså facket svara för deras utbildning - som om arbetsmiljön bara är en fråga för facket.

Den lokala kunskapen är avsvärt bättre om olycksriskerna i det kort aloppet, men det behövs också hårdare lagstiftning, högre straff och klara regler om ansvaret för att komma till rätta med det här. Att skjuta över det här på arbetstagaren är ren feghet och gör mig så förbannad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och det värsta är att vi VISSTE att detta skulle hända, och vi SA det också - det kan inte komma som en överraskning att när man tillgodosåg Svenska Arbetsgivarföreningens önskemål skulle dödstalen skjuta i höjden. För det var det saken handlade om. Att arbetsgivarna skulle slippa ta ansvar.

Littorins artikel hänger inte ihop. Han mumlar om den gamla sortens bygglag där folk tog hand om varandra, ett system som fanns på de stora företagen. Men där fungerar ju skyddsarbetet, man har hela avdelningar som handskas med arbetsmiljö - istället är det på småföretagen, där de stora timrislagen aldrig funnits, som olyckorna är flest.
Självklart är det bra att regeringen tillför pengar till förebyggande arbete kring arbetsmiljöolyckor, men det hade onekligen varit bättre om de inte börjat med att skära i verksamheten. Det finns en machostämpel i byggsektorn, både bland anställda och arbetsgivare, och den måste naturligtvis förändras, men den har mycket lite att göra med dumdristigt risktagande. I varje fall inte på firmor med fungerande facklig organisation.
Vill man vara elak kan man säga att ju sämre anslutningsgrad, desto sämre säkerhetstänkande.
Och vill Sven-Otto Littorin se det i verkligheten kan jag bjuda ut honom till Tensta så får han se hur vi jobbar med det efter de resurser som står till buds. Alldeles oavsett att han och hans regeringskamrater inte tycket att det här var en stor fråga tills folk faktiskt började dö.
Vi talar dessutom bara om de som dör, men vi får inte glömma bort de som faktiskt överlever. I rullstol eller på annat sätt märkta för framtiden.
Ett korrekt skyddsarbete är nämligen förknippat med kostnader - kostnader som gärna förhandlas bort vid en upphandling. Lämpligt vore ju att det fanns starka skrivningar som krävde att säkerheten planerades och sköttes precis som resterande delar av verksamheten. Se där nåt som Littorin kunde göra istället för att skänka oss ytterligare utredningar, råd eller några futtiga miljoner.
Han oroar sig över 120 dödsfall på jobbet. Under tiden han oroar sig kommer fler att dö. Ta saken på allvar, och sluta tramsa!

Besparingarna dödar oss. Om borgerlig förvåning

I samband med det borgerliga makttillträdet för två år sen var ett par av de första åtgärderna som de genomförde både väntade och fruktade. Dels mördade man Arbetslivsinstitutet, en verksamhet som ansågs vara för "fackföreningsinfluerad" och därmed ett rött skynke för nyliberaler, och dels satte man kapsågen i Arbetsmiljöverket. Här skulle det sparas pengar, för det var nästinitill kränkande för svenska företagare att de behövde övervakas eller få pekpinnar. Dessutom kostade verksamheten för mycket.
Man skulle ju i efterhand vilja fråga statssekreterare Eva Uddén vid arbetsmarknadsdepartementet om priset för en kapad hand. Eller en död pappa. Jag har hört borgerliga företrädade tala om att skyddsarbetet skall skötas av företagen själva, och då är vi där igen - man överlåter åt de anställda att ta konflikten med chefen. En konflikt som nästan alltid slutar med att chefen vinner. Istället skulle man få en smiley....
I synnerhet när skyddsombuden blir färre och färre, och man inte längre har nån aning om vilka som har uppgiften. Under tiden dör folk - och från Rosenbad uttrycker man sin "bestörtning". Men mer pengar eller resurser är det inte fråga om. Sverige befinner sig numer långt ner på listan över länder som har en god täthet av arbetsmiljöinspektörer, och de som finns får slita som djur. Detta i ett arbetsklimat som sliter allt hårdare på många.
Det här är en cynism som kanske inte är direkt avsiktlig, men som inte kan komma som en överraskning. Det var många som spådde att dödsfallen skulle bli fler i takt med neddragningarna, inte minst som uppenbara arbetsmiljöbrott läggs ner i parti och minut av domstolarna, vilket Ekot rapporterade om. Man undrar ju i sitt stilla sinne om den borgerliga regeringen skulle bli lika överraskad om bankrånen sköt i höjden sedan man tagit bort en massa poliser.

Bilden föreställer en smiley, som kan se ut på många olika sätt

När läste du en tidning senast?

Eller en tidskrift? Och då menar jag en riktig tidning, inte ett förtäckt annonsblad, inte heller en ytterligt tafflig produkt som får alla inblandade att generat titta åt ett annat håll. Inga namn efter mig, men ni kan säkert gissa.
Om man skulle drabbas av kvalitetsabstinens kan man i varje fall gå till biblioteket. Där finns det mesta. Och gratis. Mitt eget lokala bibliotek - välskött, frekventerat, centralt - har ett omfattande tidskriftsutbud där man kan fastna länge. Likaså finner jag där diverse landsortstidningar och har också möjlighet att kolla om jag glömt ännu mer av franskan och tyskan eftersom man erbjuder rätt många utrikes tidningar. Fortfarande gratis. Och det finns en njutning i att slå sig ner i en fåtölj och slumpvis glo i Dala-Demokraten eller Blekinge Läns Tidning - för även om tidningarnas respektive nätupplagor börjar bli förödande trista och likriktade så har pappersversionen fortfarande den lokala anknytningen.
Vilket kan vara viktigt att komma ihåg i ett allt mer storstadsfixerat medieutbud.
För en läsande människa är också utbudet av tidskrifter viktigt - inte minst för att läsa om läsning. Här kan man få läsa essäer av en volym som aldrig får plats i dagstidningarna, och analyser och intervjuer som är mycket mer mångfacetterade än de som vi oftast får fingrarna på.
Vem skulle inte bli nyfiken på en blaska som heter Framtider eller varför inte Glänta? Bägge är avsevärt mer läsvärda än deras respektive hemsidor lovar. Och tack för det - då kanske man kan förvänta sig att de mesta resurserna faktiskt läggs på det som trycks.
För det är en speciell känsla att få hålla i en rejäl tidskrift, med stora bilder, massor av text och gärna specialinriktat. För de frälsta, eller också, i vissa fall, fanatikerna.
Gå till biblioteket och testa! Det finns en ny värld att upptäcka och den ligger bara ett lånekort bort...

Idrotten och facket har samma problem

I senaste Fokus har man en intressant förklaringsmodell till varför den svenska medaljskörden - blev så mager. När andras förklaringar, på sportsidorna ( som jag numer läser ytterligt sällan), tenderar att tangera rent själväckel önskar man att någon faktiskt kunde sticka upp sitt huvud över resultaten och fundera mer övergipande på idrottens roll i Sverige. Och i Fokus gör man ett hederligt försök.
Till skillnad från de som har till jobb att skriva om sport. Skulle en politisk eller ekonomisk kommentator ha lika mycket fel (och lika ofta!) som sportjournalister skulle de förmodligen få sparken.
Slutsatsen i Fokus är att så länge en femtedel av befolkningen - invandrarna - inte tar del av idrotten kommer också urvalet att vara för litet för att producera annat än enstaka fixstjärnor, och följdaktligen kommer också medaljerna att bli mer sällsynta. Därefter kan man naturligtvis också ha egna personliga åsikter om saken men det ska jag bespara er.
Faktum är att en oproportionerligt stor del av de pengar som idag satsas på idrott går till grupper som redan är väletablerade i samhället. Det är inte konstigt att ishockey reducerats till en radhus- och villasport, där föräldrar måste ha två bilar och god inkomst för att kunna hålla - företrädesvis - killar i ett lag. Och har man två blir det ännu dyrare - och det lär dröja innan det blir ett alternativ för en familj i Rosengård eller Tensta.
Man ska komma ihåg att idrottsrörelsen med fog räknas till folkrörelserna, på samma vis som nyktersiter, frikyrkor eller arbetarerörelser. Men just från arbetarerörelsen har det länge funnits ett märkligt ointresse för idrotten, annat än som förströelsemekanism. I själva verket ska man nog inte underskatta idrottsklubbars betydelse för att riva klassbarriärer och skapa utrymme för gemenskap - till skillnad från hur idrott bedrivs i större delen av världen, där organiserad idrott är en plånboksfråga.
Det har också funnits, och finns, ett inte så litet mått av snobbism från mer teoretiska delar av vänstern. Jag vet att min egen nästintill maniskhet sportintresserade pappa på sextiotalet var ganska sällsynt i sina kretsar med att öppet diskutera allsvenskan. Och det finns kvar - viss idrotter ses som mer accepterade av vänstern - boxning, fotboll, brottning etc. Min egen nisch - kraftsport - har alltid tyvärr setts med misstänksamhet, men det beror mer på dess smala nisch än ren misstro.
Däremot ses ju fortfarande golf, segling, tennis och ridning som överklassporter, oräknat att både golf och ridning är verkliga massrörelser. Fast jag är övertygad om att det beror på klädseln - grenar med dresscode SKA man vara misstänksam mot. Tennisen har kanske kommit en bit på väg, men det lär dröja innan man får lira golf i trasiga jeans och undertröja, och innan dess kommer den här misstänksamheten att bestå, oavsett Golfförbundets goda vilja
Oavsett idrottens bevisade sociala och folkhälsopolitiska effekter ligger även den under belägring - och här måste man kanske börja diskutera VAD man vill med idrotten.
Jag är inte så säker på att man måste ha separata elitsatsningar, men man måste ta sig en funderare på vilka idrotter som ska räknas om man vill producera medaljer. I Sverige har vi till exempel både bandy och innebandy som får stora resurser. Och de är inte ens olympiska idrotter. Det är tvärtom rätt små - internationellt sett rena pygméerna - och de konkurrerar på mindre orter om samma pengar och sponsorer som de olympiska idrotterna. För att inte tala om att de snor talanger.
Nu menar jag inte nödvändigtvis att man ska kapa bort de idrotter som inte är olympiska - vilket en kommunalpamp i en av våra mest hockeytokiga orter krävde vid ett internt möte för inte så länge sen (rykte men säkert sant!) - men man måste bestämma sig. Det verkar trots allt som det kommer att komma till en konflikt mellan folkrörelse och elitsatsning så småningom, och där har vare sig regeringen eller oppositionen någon beredskap.
Det finns också en intressant likhet mellan idrottens kris och den kris som nu rasar inom fackföreningsrörelsen, och som inte på långa vägar är avklarad än. En del av denna kris består för Byggnads del i att vi inte vill se att den typiske svenske byggnadsarbetaren inte kommer heta Micke om femton år.
Istället blir man förbannad när man läser Byggnadsarbetaren, om avhoppen från bygglinjerna, om hur lärlingar med utländsk bakgrund tas emot ute i bodarna. I själva verket tycker jag tidningen går alldeles för löst fram mot smygrasismen i branschen - även om man inte lyckas ändra attityder vore det föredömligt om de olika byggförtagens etiska koder kunde sippra ner hela vägen, och att de i varje fall höll käft.
Ska vi klara av att behålla jobben i Sverige ska vi vara tacksamma för att det finns killar och tjejer som vill jobba här, och då menar jag inte alla dessa spirande plattsättare och golvläggare som bara ser pengarna. Finns det inte träarbetare och grovisar kommer de här plattsättarna och golvläggarna inte ha några jobb.
Pensionsavgångarna inom Byggnads är gigantiska under de närmaste åren, och jag ser oroligt på en allt mattare konjunktur - eftersom jag vet att om det åter blir massarbetslöshet kommer åtskilligt yrkeskunnande att försvinna precis som vid de stora krisåren. Med tanke på hur a-kassan ser ut är det ingen som kommer att vänta på att det vänder. Men det var ju så borgerligheten ville ha det, eller hur?

Bilden föreställer den svenske höjdhopparen Linus Thörnblad efter hans misslyckande. Fr Sydsvenskan

Nej, de tycker illa om arbetarrörelsen

Trots den senaste tidens nedgörande kritik av regeringen sätter det inte särskilda spår i opinionen. Idag publicerar SIFO sin månatliga undersökning som visar att vare sig FRA, försvarsfrågan i allmänhet, regeringens velande i frågan om samkönade äktenskap, det totala ointresset för flaggskeppet med hushållsnära tjänster (läs särskilt om hur många nya jobb det kreerat), vårdnadsbidraget eller faktumet att både arbetslöshet och inflation börjat röra sig åt fel håll får borgerliga väljare att överge De Fyras Gäng.
Det får en ju att fundera. Men först kan vi konstatera att Sverigedemokraterna ligger kvar på en oroande hög nivå. Det är ett bekymmersamt faktum. Jag vet att det finns ett komplett ointresse hos borgerligheten att ta debatten med SD, eftersom man anser att det skulle vara ett vänsterparti (en analys som är rätt hårresande - att ett parti hämtar sin väljarbas ur de lågutbildades led betyder definitivt inte att det skulle vara ett vänsterparti ). Det liknar de taffliga försöken att klassificera nazism som en vänsterideologi; en debatt som enbart syftar till att misskreditera vänstern, och friskriva borgerligheten. Ren revisionism med andra ord.

Dessutom kan man ju konstatera att SD faktiskt ökar samtidigt som socialdemokraterna gör det. Den borgerliga logiken borde ju egentligen ge vid handen att SD skulle öka på bekostnad av vänsterblocket. För det kan ju inte vara så illa att SD skulle kunna attrahera borgerliga väljare, med sitt partiprogram baserat på konservatism, nattståndna synpunkter och populism? För sånt har väl aldrig högern nedlåtit sig till???
I Dagens Nyheter gör man en halvhjärtat analys av läghet för det blåa laget i halvtid, och försöker frammana bilden av en regering som är skakad. Ja, inte av FRA i såna fall.

I själva verket kan man nog konstatera att Reinfeldt kan sova tryggt. Det som framförallt förenar borgerligheten är avskyn för allt som har med arbetarerörelse att göra, och då ska det nog till fler klavertramp innan det verkligen börjar brännas. Strateger har redan talat om honom att FRA-striden inte skadar alls, vilket jag gissade mig till här, och inte heller de andra politiska tillkortakommanden som regeringen radar upp. Huvudsaken för de borgerliga väljarna verkar inte vara att det förs en vettig politik. Den får vara hur galen som helst - huvudsaken är att det inte är socialdemokratin som sitter i Rosenbad. Vilket är ett perspektiv som skrämmer....

Bilden föreställer GA Custers sista strid vid Little Big Horn 1876 - djupt ohistorisk naturligtvis, i själva verket dog den fd brigadgeneralen mycket tidigare i striden-, men kan användas för att demonstrera hur man samlar sig för det väntade nederlaget, Fr rightwingnuthouse.com

Ettan eller Fyran. Om makten över medierna

Förmodligen är jag för gammal för att ens kunna lära mig att jag lever i ett reklamsamhälle. Jag har en "Reklam Nej Tack" på dörren och stackars den utdelare som missar detta, kan jag säga.
Jag är inte heller ensam om det - i min trapp har varannan en dekal eller handskriven lapp om att slippa reklam.

Jag kan få smärre utbrott vid reklamavbrotten och är också numer en mästare på att med fjärrkontrollen domptera Tv;n, de få tillfällen jag hinner se på den, och har en fingertoppskänsla för när reklamblocket tar slut. En egenskap jag tydligen delar med större delen av mänskligheten, efter vad jag kunnat utröna. Känner ni nån fullt frisk människa som frivilligt utsätter sig för sånt?
Det är ungefär lika illa med reklam-radio. Den är så pinsamt dålig att man skäms å deras vägnar. Vad är poängen med exakt samma morgonkoncept i alla reklamkanaler? Varför måste Metronyheter alltid innehålla mord och sex? Vad händer med de som kanske bara lyssnar på detta? Spontant säger jag att resultatet måste bli att man blir dum i huvudet.
En gång i världen startades medier för att det var någon som ville berätta någonting eller förändra världen. Idag startar man medier för att man vill tjäna pengar. Är det märkligt att den helt sanslöst dåliga .SE gick omkull? Jag tycker inte det. Den var, för att citera en arbetskamrat, en ny version av en Dingdingdingvärld, enbart skapad för att hugga för sig av de suktande annonsmiljoner som flyter omkring. Och det kanske kunde ha fungerat, om man gjort en riktig tidning istället för en skoltidning på valfritt mediagymnasial linje.
För visst skulle vi behöva fler tidningar och fler aktörer på mediebanan. Framförallt måste vi se till att skydda de icke-kommersiella ytor som fortfarande finns kvar. Om detta skriver Lena Andersson klokt i Svd, efter att under uppenbar plåga ha följt Tv4:as veckotablå. Och visst är det så - istället för att ha blivit en pigg uppstickare med kraftfulla egna produktioner och en genomarbetad nyhetssyn, har vi fått en slags bedrövlig hybrid, som dessutom - tack vare en viss borgerlig regering - alltså ska vara likaren för hur framgång ska se ut.
Det enda som ska räknas är hur många som glor. Inte vad de glor på eller det eventuella värdet i att tillfredsställa kanske bara ett par hundratusen intresserade.
Redan tidigare i år förlorade TV4 rättigheterna till Nobelfesten efter att ha böjt sig framåt för kinesiska påtryckningar. Det finns fler exempel. Än så länge är de övriga svenska reklamkanalerna inget annat än en förstärkt form av Annonsbladet som vi känenr det från olik landsändar, och de är vida från att skapa vare sig egen kvalitets-TV eller än mindre kontroversiell eller provokativa program, och just därför kommer det säkert dröja länge innan vi får höra att TV3 böjt sig för en mäktig annonsör.
Men det vet vi inte. Vi har bara insyn i hur verksamheten drivs i just Ettan, Tvåan och Fyran - det stadsbarnen med fasa i rösten kallar skogs-TV vid den årliga deportationen till sommarstället. Strängt taget skulle det redan ha kunnat förekomma annonsrelaterad programstyrning utan att vi vet om det. Känns det bra?
Den bildade borgerligheten har naturligtvis lessnat på den skriande dumheten i de "stora" reklamkanalerna, och därför finns nu också ett flertal mer verserade, mindre skräniga kanaler, som så småningom kommer kunna ge legitimitet åt att spara ännu mer pengar på SVT. Det skulle vara en välgärning om fackföreningsrörelsen kunde starta något liknande, ihop med sina tidningar kanske. Vi behöver så innerligt en bevakning av arbetslivet, nyheter om lönebildning, skyddsarbete, uppmärksamhet kring låglönebranscher. Och det lär knappast reklamkanalerna skapa åt oss.
Inom kooperationen finns det långt gående planerpå TV-sändningar. Man kunde ju önska att facket i såna fall kunde starta en radiokanal. jag har ju vsårt att tro att det skulle bli en oöverstigelig uppgift att överglänsa de mest frekventa reklamkanalerna
I bruset kring OS kan det ändå vara värt att fundera på vad SvD:s avgående kulturredaktör Carl-Otto Werkelid tyckte om ett alltmer kommersialiserat medieklimat: Vi är farligt nära en utveckling där allt reduceras till förströelsearenor, service och underhållning. Vi har ett ansvar att förvalta den publicistiska traditionen.
Den inställningen verkar ju tyvärr bli alltmer sällsynt hos de nya, yngre journalister som med friskt mod kastar sig in i både mord och våldtäkter. Och sex.
Nej, jag känner mig inte bitter eller gammal. Förvånad är ett bättre ord. Själv närde jag en dröm om att kanske, kanske, kanske bli journalist en gång (och det fanns andra i familjen som skrev), men det var då inte för att få frottera mig med kändisar, eller få skriva kolumner. Till vilket vi ska återkomma, tro mig - det finns en massa att säga om krönikörer i svensk media...

Nya tak. Lite nya tankar

Stortaket avklarat, avstädat. Återstår en del småjusteringar som plåtslagare och takfirma får ordna själva
Nu är det en ny takmodell som gäller - alltså har vi kranat ner allt som behövs, och på en mindre yta syns det att det är en del grejer. Här finns den befintliga ventilationen dold under plåthattar som är i vägen ÖVERALLT. Mitt på taket finns dessutom ett uppbyggt fläktrum - det ska bort!
Både på den här och bilden ovan syns kollegan. Klicka på bilden så blir den större! Precis som vanligt börjar vi med att montera taksäkerheten. Den är minst lika viktig på det här tvåvåningshuset som på de stora kåkarna. I själva verket är det här den farligaste höjden att arbeta på - man blir slarvig när det bara är tio meter, men tro mig - det gör ont att ramla från den höjden också!
Jonas Lundborg från Grafiska kom ut för att intervjua vår betonglärling Dennis. I höst genomför man en större tvärfacklig kampanj för att värva medlemmar, informera och motivera. Dennis är en bra omslagspojke för den tidning som ska göras, som ska belysa situationen för de som är precis färska ute på arbetsmarknaden. Och som lite för ofta tror att rättigheter och löner kommer med automatik
Vi var rätt överens om att den skur som kom strax före fyra var den värsta hittills i år. Det var ett tropiskt regn - som om någon hällde hinkar med ljummet vatten över en. Vi blev dyngsura.
På vägen hem konstaterade vi att jobbarkompisen i bilen framför hade hamnat i ett akvarium om han inte illa kvickt vevat upp fönstren när långtradaren spolade en störtsjö över hela fordonet

På tisdagen var det dags för fläktrummet. Fram med tigersågen och såga ner plåtinklädnaden i sjok. Kan meddela att kanterna blir som rakblad som skär genom handskarna om man inte är försiktig

Inne i det gamla fläktrummet står en rejäl pjäs fastgjuten, och innan den bilats loss , måste det nu taklösa fläktrummet täckas Så här blev det när all plåt och råspont är borta

Och till sist täcktes det med plyfa och en presenning, i väntan på den slutliga demonteringen

Gjutning i Tensta

Första veckan efter semestern är ju oftast ingen riktig höjdare och så inte i år heller. Enda trösten var ju att regnet vräkte ner, till olycka för de som var lediga, men lite skadeglädje för oss som börjat kliva upp i normal tid på morgnarna.

Det mest spännande var att det var två trapphål som skulle gjutas igen. Inga stora gjutningar bevars, knappt två m³, men både formsättning och armering. Därför kom det en pumpbil...


Nja, armering och armering. Ja, ett nät i varje fall. Och dubbar i kanten. PLUS ett stort vinkeljärn, av nån anledning

Lite traditionell valvform undertill

Ari och Peter släpar in slangen

Den nådde inte riktigt ända fram, men en fot på kommer att hålla den stilla när den börjar puffa

Det blir en del luftbubblor i pjucket, som smäller till. Är man inte van kan man hoppa rätt högt

Peter skyfflar ut över hela formen
Ari vibbrar
Och avslutas med slodning och rivning. Det tog längre tid att plocka fram och undan än att gjuta det.

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.

Vad är ett människoliv värt?

Frågan är aktuellare än någonsin. I dagarna kom de första preliminära beskeden i utredningen kring den svåra olyckan i Kista, och visar tyvärr inte bara på en ren felräkning från en konstruktör, utan även på åsidosättande av rent grundläggande skyddsåtgärder. Inte nog med att man gått ner i balktjocklek, från 25 mm till 7 (!) mm - det är ingen dålig rationalisering av ett moment som funnits i många många år - utan det saknades arbetsmiljöplan, fallskydd och andra detaljer, som för en utomstående kanske verkar oväsentliga men som faktiskt kan vara skillnaden mellan liv eller död.
Ungefär samtidigt kom delrapporten om den svåra olyckan på Ådalsbanebygget där två man dog eftersom någon - och det är inte helt uppenbart vem, eftersom folk skyller från sig som fan! - inte hade tid att tänka efter.
Så hur mycket är ett liv värt? Vem på projekteringsbolaget Forsen räcker upp handen och säger att det var viktigare att vi tjänade 100,000 kronor än att montören levde? Kan man ens värdera saker så?
I ett allt strängare konkurrensklimat, där seriösa bolag måste konkurrera med busfirmor är det klart att varje krona är viktig. Frågan är bara om den där kronan alltid är viktigast.

Det är när vi talar om arbete som arbetsmiljön blir bättre

I dagens Svd visar man mycket effektivt hur det kan se ut på våra arbetsplatser. Jag har egna bilder som visar ungefär samma sak. Senast i torsdags såg jag ställningsbyggare i Jakobsbergs centrum flänga omkring på bomlaget utan fallskydd - på ett av kommunens hus dessutom - men tyvärr var inte kameran tillräckligt alert vid det tillfället.
Jag kan förstå den upprördhet som drabbade PEAB:s ansvarige - idag faller ansvaret tungt på den som är samordningsansvarig, men tyvärr ser vi inte samma medvetande bland de som är underentreprenörer. I en allt hårdare konkurrens är de här sketna kronorna dyrbara för ett litet företag.
Överhuvudtaget uppmärksammas arbete och arbetsmiljö alltför lite i dagens medier. Och jag kan nog säga att fackförbunden låtit det gå dithän. Det börjar bli dags att marknadsföra arbete - inte bara de glamorösa drömyrkena, dit så många vill men så få kommer, och istället ge lite ljus åt de jobb där de flesta av oss hamnar.
På Arbetets Museum i Norrköping pågår det ständigt utställningar som borde ges mer uppmärksamhet, det skrivs forfarande vad vi kunde kalla arbetarlitteratur och det målas och fotograferas i en aldrig tidigare skådad omfattning - och ändå är så många av de unga och nyanlända så omedvetna om vad som gäller ute i arbetslivet.
Den som har vägarna förbi kan ju titta in till Arbejdermuseet i Köpenhamn, där man just nu har en utställning med bilder av Erik Styrbjörn Pedersen vilken också recenseras i svenska medier, för att inte tala om bloggen Arbetarkonst - tack för tipset, anonym!
Man behöver bara titta på Amelinverket till höger för att se hur det fortfarande kan se ut. Och det är en målning från fyrtiotalet...

Om man från början kan få byggelever att ha hjälm, använda skyddsglasögon och hörselskydd, och att vägra jobba utan vettiga säkerhetsanordningar, kanske vi kan få bukt med det här. Efter att ha varit ute i just byggklasser kan jag säga att omedvetenheten om regelverket - för att inte tala om facket! - är skräckinjagande.
För det handlar inte bara om just de oerfarna. Deras säkerhetstänkande är direkt livsavgörande för mitt och andra arbetskamraters liv - därför kan vi inte låta det här bli en fråga för ekonomerna...

Amelinmålningen fr amelin.se

Svenska Dagbladets kostråd. Om att snacka i nattmössan

Jag köper ofta Svenskan, eftersom de har bäst korsord- prenumeration är ju uteslutet eftersom jag går innan tidningen kommer, händer det ju också att jag njuter av Kulturdelen (som är lysande!) eller fnissar lite åt ledarsidan. Men häromdagen hade förmodligen Gudmundson - ledarskribent som rimligen betecknas som mörkblå tokhöger - skrivit lite skadeglatt om att ytterligare en undersökning bekräftar att man når mest och bäst viktnedgång genom att äta fett.
Detta borde då, enligt ledarskribenten, föranleda diverse förståsigpåare att kräva skatteredktion av fet mat. Ity - googla! - att detta då skulle ge oss friskare och smalare folk.
Förhoppningsvis var inte skribenten helt nykter, eller kanske bara lätt grinig (det blir gärna så för regeringsförespråkare i dessa dagar) och det kanske också fick en och annan överste på Östermalm eller nån MUF-are att grymta instämmande. Eller vilka som nu är deras kärngrupp - att jag inte hör dit kan jag leva med.

Det är ju så att fett inte heller är bra i för stora mängder, för att uttrycka det lite försiktigt. Fett för med sig en driva andra sjukdomar och besvär, som knappast ska skattebefrias. För livet handlar ju inte enbart om att gå ner i vikt - för de flesta handlar det om att kunna hålla sig på en vikt som är både hälsosam och trivsam, och det gör man naturligtvis inte genom att införa skattelättnader på fett.
Men istället för att hacka på okunskap om proteiner, kolhydrater och fett hos SvD:s ledarredaktion var det en annan passus jag hakade upp mig på. En sant nyliberal en...

"Rimligen borde det vara upp till dem som äger matsmältningsorganen att avgöra vilken föda som passar dem bäst. Och det gör inte Livsmedelsverket, Folkhälsoinstitutet eller paternalistiska lagstiftare. Ännu."

Såpass. Vad Svenskans ledarskribent missar totalt är ju att just barn som drabbas av övervikt inte alls får bestämma över sina matsmältningsorgan. Och hos just barn saknas både kunskap och insikt om sambandet mellan fetma, bristande motion och för högt energiintag. Där jag personligen skulle säga att bristande motion är en bisak i sammanhanget, men om detta kan vi återkomma. Istället är det så att föräldrars taskiga kunskaper slår genom till deras barn. Och åt det kommer inte tio timmar extra idrott i skolan att göra ett dugg.
Men vad annars kan man förvänta sig av en ledarredaktion som fortfarande har svårt att acceptera att cigarrettrökning inte är rökarens ensak?

Besparingen kostade liv. Om Kistaolyckan

Dödsolyckorna har varit för många i år. Även om Arbetsmiljöverkets direktör Mikael Sjöberg är onödigt lojal mot regeringen, är det inte att tveka om att de besparingar som genomförs inom verket slår hårt ute i verkligheten. Det finns en naivitet hos Sven-Otto Littorin och hans gelikar om att sånt här kan arbetsmarknadens parter reglera själva, utan lagar eller tvångsmedel. Även om vi - som står i produktionen - vet att så snart risken för upptäckte försvinner, så ökar olyckorna. Så enkelt är det.
Om detta har jag bloggat tidigare och kommer att fortsätta. Det finns andra som inte tycker det. Vad jag tycker om dessa är knappast värt att skriva.
Det senaste exemplet på hur det kan bli när bristande säkerhetstänkande kopplas med stress och snålhet är det hemska olyckan i Kista, där man ska utöka köptemplet med ytterligare 17 000 kvm

Jag kände lite extra den här gången, eftersom jag var en av de glada gossar som genomförde den första ansiktslyftningen av Kista Galleria, mellan 2000-2003. På bilden ovan hade vi bygghiss och släpade in material till det som skulle bli nya ICA. Klickar man på bilden ser man nästan precis mitt i kylaren på en bil, krossad under ett HDF-bjälklag.
Jag åkte alltså dit och tog mobilkameran med mig. Jag var inte den ende ledige byggnadsarbetaren som stod där, allvarlig, och visste hur det känns när man står på den nymonterade kassetten. Vi var fler. Det är också ett sätt att visa sin aktning - för många av de som stod där var det kanske bara en olycka, för oss är det en grav.
Först utgick vi alla från att det var en montageolycka, men efter att ha pratat med några av AV:s inspektörer på plats förstod vi att det nog inte var så enkelt. Idag läser vi att det med största anledning är en besparing på stålet, en nedgång i dimension, som ligger bakom
Det hindrar dock inte att man funderar på hur i helvete de kunde ha biltrafik igång under tillbyggnaden, innan den är säkrad och fast. Det här är inte en liten förbifartsled utan en hårt trafikerad väg, med både bussar och lastbilar. Även om man fått tillstånd, vilket man enligt uppgift inte ens hade, skadar det ju inte att tänka också
Utsikt från bron vid Kista Science Tower. Man ser hur skyliften också mosats av de nedfallande blocken
Det pågår nu en utredning, som så småningom kommer att utmynna i ett åtal mot nån, var så säkra. Nån tjänsteman kommer att dömas, skandaliseras och kanske t o m få skaka galler - men jag kan lika mycket lova att de ekonomiska viten som de ansvariga företagen kommer drabbas av är mycket små.
Byggettans ordförande, Johan Lindholm, intervjuades i TV4 morronen efter och skrädde inte orden - arbetsmiljöinspektörerna måste få mer maktmedel att tillgå.
Det här var inte första byggolyckan i år, och garanterat inte den sista heller. Jag kan inte rå för att jag blir rejält förbannad när jag ser vilket glapp det finns i säkerhetstänkandet. Varför lyssnar man inte på folk - efter att ha sett de här balkarna - de nerkrympta - måste jag säga att de såg ut som smäck. Jag kan utan att säkert veta, lova att det framförts tvivel om deras bärkraft från gubbarna. Men att man ryckt på axlarna åt det hela.

Tillfälligt avbrott