Ska vi ens ha bibliotek i framtiden?


Liksom t ex Stig-Björn Ljunggren och Johanna Graf betraktar jag för tillfället regeringens politik med misstänksamhet. Någonstans, hur gärna jag än vill tro på statsministerns ord om att han representerar Det Nya Arbetarpartiet, skorrar budskapet falskt. Mest naturligtvis för att så många av Det Nya Arbetarpartiets medlemmar och representanter i decennier har haft åsikter som varit både mörkblå och värre, och nu förmodas de på ett par år ha blivit milt ljusrosa.
Bakom alltihop står ju SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) och ser precis lika bistra ut som förr, och nog dväljes - fint ord! - en och annan tokliberal inom regeringskansliet, eller hos deras främsta supportrar. Men det finns ett slags bedrägligt lugn över vissa åtgärder, nålstick, som inte gärna kan beskrivas som sätt att "bryta ner en socialdemokratisk hegemoni" som tydligen sipprar in överallt hos folket.
Bäst synes detta när det gäller de idoga försöken att slakta socialdemokraternas maktbas bland de fackanslutna. Det ska vara dyrt att vara medlem, arbetslös eller sjuk. På andra områden är det andra små trevare som pågår.
Inom kulturpolitiken får ju naturligtvis utnämningen av den rabulistiske, och med facit i hand, alldeles förtvivlat självupptagne Johan Staël von Holstein, till regeringens representant i Kulturrådet vara ett bra exempel. Vi väntar med spänning på ytterligare en demonstration i hur man silar mygg och sväljer kameler. Men eftersom även borgerliga väljare satte kaffet i halsen vid det beskedet har det äntligen börjat föras en debatt om den borttynande kultursynen inom alliansen, och det är en diskussion där marknadsförespråkarna har svårt att hävda sig. Inklusive mannen med det eviga Nedre Norrmalmsperspektivet, för vilken mängden konstgallerier i Vasastan är en god indikator på hur kulturen mår i landet....
Men till detta hör också pågående kampanjer mot biblioteken. Och med bibliotek avses här inte enbart folkbibliotek, utan även företags-, institutions- eller varför inte sjukhus eller arbetsplatsbibliotek. Det är ju fara värt att det som sker i Täby eller i Lidingö komer att sprida sig. Det som inte ger intäkter eller kan mätas har inget existensberättigande.
I min egen kommun kan man uppröras över öppettiderna på filialerna, och gudarna ska veta att socialdemokraterna kunde ha gjort mer för biblioteken, eller för läsning överhuvudtaget. Man har kommit rätt långt från den bildningstanke som präglade partiet förr. Gudskelov finns det ambitiösa lärare i skolan som ser makten över boken som en klassdelare och som gör något åt det...

Därför är det intressant att Svensk Biblioteksförening nu kräver en ny nationell bibliotekspolitik med bland annat statliga mål för biblioteken. En tanke som naturligtvis kommer skapa stora skälvan hos de moderata pionjärerna i Täby och Lidingö i deras muntra arbete med att montera ned just biblioteken. Efter att ha läst en del av den där stjärnan som är ordförande för "kulturnämnden" i Täby undrar man ju om han varit inne på ett bibliotek sedan skoltiden...
Nå, kulturministern ser ju att det skulle vara svårt att ange nationella mål för just biblioteken. Må det? I denna regering som fullkomligt frossar i nationella mål i tammefan alla andra verksamheter. Just det, utom såna där man ska skära ner....
Fler underbara bibioteksbilder finns här

Se till att stödja seriösa firmor


Till skillnad från vad många tror är det inte alls så att kunderna vill betala svart. De allra flesta vill ha kvitto, garantier och en personlig kontakt. Nackdelen är att i denna överstimulerade och underbemannade tid är det julafton varje dag för oseriösa företag. Det får vi dagligen bevis på - när folk ringer och grinar över ett halvfärdigt badrum, som de dessutom betalat i förskott för för att få det klart. Och sen står de där, 35 000 fattigare, med ett telefonnummer ingen svarar på, och väl medvetna om att de knappast kan göra vare sig polisanmälan eller klaga hos ARN.
För så är det med svarta pengar och affärer - blir det fel är man rättslös. Och det blir inte ens bättre om kunden går på företagarens vanligaste fint; nämligen att köra en del vitt och en del rostfritt. Det är nämligen många troskyldiga som inbillar sig att de i såna fall skulle ha ett bättre läge vid en tvist. Nå, det är också fel.
Man har länge talat om en fairplaypolicy inom byggsektorn, och ett av de första tecknen är alltså att olika firmor själva beslutar sig för att nu får det vara slut. Det är för osäkert att jobba oseriöst, det ger i längden sämre pengar (pension etc) och det polerar banan för riktiga skummisar.
Alltså är det här initiativet, som presenteras i dagens Metro alldeles utmärkt. Nu hoppas vi att även de större firmorna tar och besinnar sig i sin jakt på ännu billigare underentreprenörer, och ser till att de tar in UE som är seriösa, som gör rätt för sig och som inte behandlar sin personal illa.

Inomhus, stomkomplettering

Detta är en köksvägg i en av de lägenheter vi renoverar. Det finns en slits här - ett schakt där en massa lägenhetsgemensamma installationer löper (ska var brand- och fuktsäkert). Först kommer de som enklar - jag vet att vi gått genom det här tidigare men det är alltid bra med repetition - dvs, de som sätter upp den ena sidan av väggen. Därefter kommer en lysmask (elektriker) och sätter dosor, drar flexislang etc. Ibland kommer också en klämringsmontör (rörmokare).
I väggarna, som ska hålla en viss klassning med avseende på brand etc, sätter man också kortlingar för köksskåpen.

I varje lägenhet finns gipsen inbystad





För att skära gipsen använder man meterstocken som strykmått, håller måttet mot skivans kant, och lägger gipskniven mot stockens spets. Då bör man få ett hyfsat exakt mått.


När man gått hela vägen genom pappen knäcker man till skivan och då bryts den fint, och hålls ihop i ryggen av pappen på motstående sida.
Och slutligen skär man genom den underliggande pappen, och skivan är delad. Oftast måste man dock surfa skärytorna.


För riktigt smala remsor använder man en kantskärare
Och sen åker skivorna upp, med uttag för genomföringar. Det är ett rackarns mätande för att få det att bli tillräckligt tätt för att målaren, som är oss i bakhasorna, ska bli nöjd Göran renskruvar, dvs färdigskruvar skivan efter den rekommendation som gäller. Det finns anvisningar om hur många skruv som ska sättas i varje skiva, och med vilka avstånd. Nu har vi ju inte direkt måttbandet uppe för att kontrollera det, utan det får hänvisas till erfarenheten


Närbild av nosen på gipsautomaten
Dessutom ingår våtrumstak i varje lägenhet. Också med elgenomföringar Här skjuter vi upp utläggen med bultpicka. Finns alltid anledning att använda både hörselkåpor och skyddsglasögon när det gäller sånt - i ett trångt utrymme dundrar den rätt bra

Nätet en möjlighet för facket, ingen konkurrent


Jag hade förmånen att i torsdags besöka Byggsossen i Stockholms årsmöte - tack för det! - och få prata lite om hur en förändrad bild av facket och fackets arbete i framtiden skulle kunna se ut. Och då inkluderar den ett helt nytt förhållningssätt till internet som informationsspridare och aktivitetsmöjlighet i framtiden.
Jag har förstått att det finns både en skräck inom fackföreningsrörelsen, och en ganska djup okunnighet om hur unga människor idag söker information och engagerar sig. Det kommer stt ställa helt nya krav på organisationen och ibland tror jag, precis som Josefsson, att det är de kraven som motviljan grundar sig på.
För, precis som vi enades om på Byggsossens möte, är inte de här internetaktiviteterna en konkurrent till den traditionella fackliga verksamheten, utan ett komplement. Men i en värld där man kan hitta telefonnummer mitt i natten, betala sina räkningar en söndagkväll, och där man kan gräla om politik på en blogg, kommer man inte att hålla tillgodo med ett fackförbund som tar julledigt, eller har öppet vardagar mellan 0800-1600, med lunchstängt.
Eftersom jag är ute på andra ställen på nätet kan jag säga rätt säkert att det visst finns ett engagemang, och stridsvilja, men de dagar när vi fyllde ett Folkets Hus med argsinta byggjobbare som kom dit för att de ville - de dagarna är borta. Idag finns andra mötesplatser - och där måste fackföreningsrörelsen vara!
Internet är inte längre en elektronisk anslagstavla, det är en livsstil även för Byggnads medlemmar. Och att inte utnyttja detta är tammefan yrkesfel - i framtiden måste förmåga att använda webben vara ett krav för de som anställs som funktionärer. Och det här kan också vara ett vettigt sätt att spara pengar.
Men att ett fackförbund idag - med tusentals medlemmar - inte har en kontinuerlig bevakning av bloggar och nyhetssidor på nätet är beklagligt. Också med tanke på att facket i alla tider varit ganska raska att ta till sig ny teknik för att nå medlemmarna. Det trista är att den tekniska utvecklingen idag skenar ifrån de som skulle kunna dra nytta av den - nyhetsbrev i mejlform är INTE ett modernt sätt att kommunicera på.
Det finns ju folk som jobbar med sånt här - jag är bara en glad amatör med synpunkter - så varför blir alltid arbetarrörelsens satsningar kraftfulla magplask? Vad är det som skrämmer? Jag vägrar tro att det är rädsla för svaren man skulle få - är det bara känslan att makten försvinner ur händerna?
Jag vill se mer webbTV, - Morian är helt rätt ute här - jag vill se en samlad LO-sida med massor med nyheter, jag vill se effektiva hemsidor för förbunden och avdelningarna. Dessutom vore det roligt med fler som bloggade och talade om att de fanns. Och det är för jävla trist om den största entusiasmen skulle finnas hos seniorerna i Byggsossen...
Målarettan har en hemsida som antagligen skulle klassas som katastrofal av webbdesigners, men den fungerar och ger den information som medlemmarna efterfrågar. Jämför den med Byggettans... men i en centraliserad organisation kan inte Byggettan själva tydligen designa sin egen hemsida, utan den ska se ut så här. Lite Berlinmursassociationer - inga arbetsplatsbilder, inga reportage, inga e-postadresser, ingen omvärldsbevakning... Det ska väl för höge farao synas att man kommit till hemsidan för ett av de mest stridbara fackförbunden?
Det märkliga är alltså att vi - som stoltserar med att vara yrkesmän i vår egen bransch - utan vidare accepterar vilka klåperier som helst när det gäller vår eget fackförbund. Utan att vara expert kan jag säga att det facket behöver nu är mötesplatser - designen kan vänta, men det måste skapas ställen där medlemmarna kan få svar på sina frågor. Och det måste ske NU.

EU och den svenska modellen


Efter vinterns turbulens kringlavaldomen har det blivit märkligt tyst om EU-frågorna igen - förutom EU-ministerns kacklande om att det är dags att sluta tjata om huruvida vi ska vara med, vilket finns annan post om. Istället ska vi precis som vanligt börja intressera oss för Flensburgs lokalpolitik eller jordbruket i Slovenien. För nu, nu är vi ju alla med.
Nå, så enkelt är det inte. Först kommer det ett EU-val som kommer att bli en stor manifestation av ointresse, och likgiltighet. Det kommer inte att tas som intäkt för att svenska folket är motståndare till EU av de som gillar EU. Det kommer att tas som intäkt för att svenska folket inte gillar EU, av de som inte gillar EU. Det kommer att kosta en satans massa pengar, både för arbetarrörelse och näringsliv, och det kommer att sluta med att de konservativa och nyliberala krafterna vinner mark i EU-parlamentet.
Vi har här ett pedagogiskt problem, som Jonas Morian antagligen utan att tänka på det, snuddar vid. För att kunna påverka EU som vi vill måste våra sympatisörer gå och rösta. Men eftersom våra sympatisörer inte gillar hur EU utvecklas kommer de inte rösta. Det betyder att EU ytterligare kommer att utvecklas galet, medan våra sympatisörer kommer att tycka än mer illa om det. I slutänden betyder det att EU tappar sin legitimitet även i Sverige.
För, som tre företrädare för byggfacket skriver i senaste LO-tidningen, vi valde inte att gå med i EU för att låta icke-valbara jurister avgöra våra avtalstvister. Ett val är ju faktiskt att inte ratificera Lissabonfördraget. Jag har stor respekt för de socialdemokrater som sliter för att EU ska vara en hjärtefråga, men emellanåt undrar jag omde inte hamnar på fel stol i sin iver att legitimera EU. Margot Wallström verkar ju ha tappat en hel del verklighetskontakt vilket hennes uttalande i veckan speglar.
Det är nog ingen tillfällighet att hennes ord "...Det handlar om hitta en balans med den fria rörligheten i fördraget.." nästan är identiska med de som SAF:s vice övertrombon, den ständigt lika radikale - ironi! för mina centerpartistiska läsare - Jan-Peter Duker, i hans yttrande kring ännu en nyliberal rysare, nämligen den ytterligt naive Philippe Legrain, och hans stridsskrift "Immigrants - your country needs them" Om vilken alltså Jan-Peter Duker säger att: "...– Men till det måste man också väga in EU där det råder fri rörlighet för tjänster"
I likhet med alla förespråkare för tokliberalism blundar Legrain för grogrund för nationalism och främlingsfientlighet, något som den svenska modellen med kollektivavtal och avsaknad av en låglönemarknad saknar. Och det tar naturligtvis inte SAF-direktören upp heller.
EU kommer inte att ha någon legitimitet i Sverige innan vi ser vad det är bra för. Och för det stora flertalet är de eventuella fördelarna mycket vaga; vem kan säkert påstå att Sverige utvecklats sämre om vi stått utanför? Och vem tar ansvar för de uppenbara nackdelar som de flesta EU-förespråkare verkar strunta i?
Jag är medveten om att fördraget i sig är krångligt, men vill man läsa mer om det kan man med fördel kika in hos Vänsterpartiet i Europaparlamentet, de har en bra mycket mer lättillgänglig version än den som finns hos t ex Europaportalen (man kan verkligen fundera på om de finns en plan med detta jävla besvär att hitta bra material på de olika EU-sajterna).
Och jag upprepar - de som tycker att EU utvecklats bra kan gärna få peka på tio saker där svensk lagstiftning haft avgörande effekt på hur EU:s lagstiftning utformats. Om ni kan.

Extremister - om politiska våldsverkare i Sverige

UPDATE!!! Inställt naturligtvis!! Ny tid 9 april!!!!


Extremister - om politiska våldsverkare i Sverige

Magnus Sandelin, författare till boken "Extremister", föreläser om politiska våldsverkare i Sverige.
Han tar sin utgångspunkt i tre uppmärksammade våldsaktioner de senaste åren. En vandaliseringsvåg med anknytning till nazistiska rörelser, en attack på en vallokal av personer som påstår sig vara en svensk gren av al-Qaida, en gömd brandbomb på MacDonald´s i Nyköping, en vänstergrupp tar på sig attentatsförsöket. Magnus Sandelin diskuterar omgivningens och samhällets syn på extrempolitiska rörelser. Varför uppfattas viss politisk fundamentalism som harmlös tonårsrevolt, medan en annan som ren, oförsvarlig ondska?


Arr: Jakobsbergs Folkhögskola och ABF Norra Stor-Stockholm.

ABF Norra Stor-Stockholm har många vettiga och viktiga temakvällar. Det gäller ABF i resten av landet också. Det finns anledning att återkomma till ABF, de andra studieförbunden och folk bildningen i denna nya vandaltid...


Det här hoppas jag hinna med att besöka under onsdagen. Det brukar bli rätt friska debatter om man så säger. Recension följer naturligtvis

Svenskt Näringsliv kan inte räkna, här heller...


Ekot i morse var extra njutbart, när man intervjuade Jan-Peter Duker från Svenska Arbetsgivarföreningen (numera Svenskt Näringsliv). Bakgrunden är följande - den artonde presenterade SAF en rapport som var kritisk mot fackets metoder under årets avtalsrörelse (och visst, Byggnads är medskyldiga - vi är ingen sällskapsklubb) där man rabblade upp olika stridsåtgärder som facket hade tagit till, och som man nu ansåg att regeringen - förmodligen - borde ta ställning mot. Eller i varje fall EU-domstolen, det lär väl hamna där...
Nu var vi rätt många som hörde Jan-Peter Duker svara på frågor, nöjd med att hamna i rampljuset. Mina frågor har dock SAF gett blanka katten i. Och vi var väl rätt många som nog tyckte att det saknades något i den där rapporten.
Därför var Jan-Peter Duker inte fullt lika nöjd när han skulle svara på frågor i morse.
Jag klistrar in konversationen, så den blir långlivad. Han ni möjlighet att lyssna på det hela ska ni göra det. Det är njutbart, men ligger bara kvar trettio dagar...
SAF hade alltså missat ta med ett av avtalsårets stora nummer i just denna rapport, nämligen sitt eget varsel.

"Jan-Peter Duker, vice vd på Svenskt Näringsliv, kan inte förklara varför det inte finns med i rapporten.

– Det var ett varsel där också och skulle vi ha varit helt uttömmande, skulle det ha varit med.

Vad beror det på att det inte är med?

– Det kan jag inte svara på.

Det har inget att göra med att varslet berodde på att ni stoppade Svensk Handel från att teckna avtalet och sa nej och att det var för dyrt?

– Nej, det har inget med det att göra.

Om ni vill ge en bild av de varsel och konflikter som fanns på ert område, varför finns inte just den konflikten, där ni spelade en central roll, med?

– Jag kan inte svara på varför inte den finns med i rapporten. Den borde ha funnits med, därför att skulle vi ge en helt heltäckande bild utav alla varsel så skulle den ha varit med också, för det var ett varsel, säger Jan-Peter Duker."

Visst är det gulligt. Man liksom glömmer ett varsel, som i stort sett innebar att man hotade utesluta Svensk Handel, och Dag Klackenberg betraktades, på bloggarna i vart fall, som en överlöpare. Eftersom han har ett förflutet som moderat partimedlem togs han dock till nåder raskt.
SAF kunde ju få överraska nån gång. Istället för att hålla sina högavlönade direktörer, och kompisar, för det är vad det är fråga om, om ryggen, kunde väl ta lit strid för sina minsta medlemmar istället. Eller varför inte ge sig på regeringen om den sänkta avgiften för serviceföretag? Men nej - i sådana tider tar vi och presenterar en rapport om fackets oansvarighet...



Om varumärkessnyltning och Sverigedemokrater.


Maria Abrahamsson väljer idag att i Svd ta sig en funderare kring framtiden för Sverigedemokraterna. Hon gör en liten trevlig analys, men precis som så många andra borgerliga företrädare orkar - vågar - hon inte dra analysen till sin naturliga spets, och ge sig på kärnan i SD:s arbete. Alltför länge har både arbetarrörelse och borgerliga partier valt att inte ta debatten med SD, med hänvisning till att att SD skulle vara ett vänsterparti - argument från höger, och att SD skulle vara ett högerparti - argument från vänster.
Jag ska inte anklaga moderaterna än mer för att ha polerat banan för SD, genom att puffa sin kompass mot mitten medan det lilla konservativa utrymme som då skapades, inte kunde fyllas av KD (som vore det naturliga valet), men jag är fullständigt övertygad om att en stor del av SD:s sympatisörer faktiskt är besvikna moderater. Vart skulle de annars ha tagit vägen, i ett parti som älskar kollektivavtal och allmän förskola? Ska man tolka de senaste opinionsundersökningarna gick de inte till de andra regeringspartierna.
Ja, det är sant att SD har en bas som borde vara traditionsbundet socialdemokratiska väljare. Nu betyder inte alls det att de skulle ha röstat så. Det har alltid funnits rejält konservativa knegare som aldrig skulle drömma om att rösta på vare sig u-hjälp eller homoäktenskap. I den utmärkta FRP-koden, som behandlar den norska varianten, Fremskrittspartiet, finns mycket att lära. Lika lite som alla industriarbetare skulle rösta socialdemokratiskt, eller att alla invandrare skulle vara sossar, eller att alla höginkomsttagare skulle vara borgare, kan man förklara framväxten av ett konservativt parti utan ideologi, baserat på missnöje med invandrare. Det är inte så enkelt.
I mångt och mycket - och det här tragglar jag ofta om - måste man ändra synen på vad som är integration. Alltför länge har det handlat om att bli svensk. Så sent som idag återkommer folkpartisterna med sina språktest. Jag hoppas verkligen att detta också kommer omfatta engelskspråkiga invandrare, som kan ha bott här i tjugo år utan behöva ha lärt sig fem ord svenska. Men det är säkert inte de som Björklund och Sabuni tänker på. Även Maria Abrahamsson gör tavlan att tro att det finns en lyckad invandringspolitik, istället för att se till perioderna när den sker, vilka omständigheter som ligger bakom och vilka det är som kommer
Det hjälper inte att skratta åt dessa ofta lätt obildade herrar som avskyr invandring, och som bestämt hävdar att "de inte alls är rasister, de vill bara bevara Sverige". Själva skulle de knappast klara språktestet, de kan knappt några svenska kulturvanor eller seder, men de ser sig själva som naturliga bärare av det svenska arvet. Att jag betackar mig för detta är väl rätt självklart, men det handlar faktiskt mest om vilsenhet.
Idag växer det upp stora grupper som inte kommer ha gemensamma minnen. Istället för generationer som alla minns Fem Myror eller Storpotäten kommer ungar att minnas helt olika saker - det ser man redan idag på domäner där yngre tonåringar samlas. De har inte samma läroböcker, de ser inte samma saker på film, de lyssnar inte på samma musik. Utbudet av medier och nöjen har blivit så stort och varierat att det kommer att skapa en säkert rätt stor grupp som inte kommer orka med valfriheten och tillgängligheten. De vill inte kunna välja mellan femhundra olika sorter i affären, eller mellan tio olika elleverantörer, De vill ha sill och potatis och midsommarstång och begripa datorer och vara lyckliga. Men det är knappt nån som törs debattera konsumismens baksida idag, när ropen skalla, shopping åt alla.
Maria Abrahamsson har läst delar av SD:s partiprogram. Hon borde läsa resten också. Det säger en del om sakernas tillstånd. Första kommentaren i fikarummet i morse när man berättade på nyheterna om Kosovos självständighet var ju "då åker väl de jävlarna hem snart".
Det finns likheter mellan den femtiotalsidyll som SD strävar efter och den som Jan Björklund frammanar. Björklund gör det förmodligen utan avsikt, men hans pedagogik kommer att spela SD rakt i händerna. Det skulle vara klädsamt om Maria Abrahamsson också insåg det.

För ordningens skull meddelas härmed att socialdemokratin knappast är utan skuld, men det skall vi återkomma till.

Promenad i vårsolen

Tog mig en rask promenad efter dagens benpass, och kom att passera bygget på Vasavägen 74, där inflyttning skett, gardiner kommit upp, det står blomkrukor i fönstren och på balkongerna, och cyklar och barnvagnar tar plats.

Här är grusbädden där vi hade etableringen

Inte ens för det tränade ögat ser det så illa ut. Ett inte alltför pjåkigt bygge...

På den här platsen höll jag på att koppla alla utfackningsväggarna. I snö och rusk. Ganska precis för ett år sen.
Vy från Vasavägen. Trots parkeringsgaraget passar huset mycket väl in i omgivande miljö. En riktigt bra förtätning. Synd bara att det inte blev fler kåkar - det både fanns plats och hade behövts. Det är dessutom det första bygge jag följt med kameran från den definitiva starten när det var ett stort hål i marken, ända till nästan slutet. Flera av de inflyttade har dessutom varit inne och snokat på bloggen under byggtiden. Det allra sista jag ska göra här är att lägga upp en bild av teamet som byggde!

För den som är nyfiken på hur bygget sett ut kan man klicka på länken Vasavägen nedan



Den smygande biblioteksdöden


I fredagens Svenska Dagbladet aktualiserar bibliotekarien Mats Myrstener den smygande kampanjen mot våra bibliotek. Det är en fråga som de borgerliga tassat runt som katter kring het gröt under ett par år, men nu börjar man kampanjen igen. I skräckexemplet Täby - skräckexempel där som inom så mycket annat! - lägger man ner filialer. Inte någonstans har jag sett en demokratitanke från de styrande i Täby, eller en funderare kring ålder eller kön eller etnicitet som faktorer för tankar kring biblioteksverksamhet. Nej, det handlade om pengar och att "renodla kommunens kärnverksamhet". Emellanåt handlade det om att inte konkurrera ut privat näringsverksamhet. Ursäkta, men kan man tänka sig något mer kärninriktat för en kommun än att tillgodose medborgarnas behov? Det må låta som en retorisk fråga men den kvarstår. Vän av nyliberalism menar då att det spelar ingen roll vem som driver ett bibliotek, bara det drivs. Ungefär som en skola. Fast det förutsätter ju att det finns något att driva.
Jag har starka invändningar mot det argumentet. Tvärtom mot vad diverse förespråkare för kapitalism överallt tycker är jag övertygad om att det finns saker som inte mår särskilt bra av kortsiktighet och profitkrav. Det är ungefär lika korkat som att hävda att bokens ställning som kunskapsbärare i Sverige är ohotad därför att det säljs fler böcker än tidigare, en tanke som, mycket populärt, bygger på att mer =bra, utan att fundera på vad som säljs. Eller lånas ut.
Med risk för att göra mig impopulär kan man ju konstatera att rätt mycket av det som säljs idag är rent skräp. Och då menar jag skräp i bemärkelsen att det enbart syftar till tillf'älligt nöje, och ger varken eftertanke eller lust att gå vidare till mer avancerade former.
Om man anser att precis allt som skrivs ska vara lättsmält, och följdaktligen också lättspytt, kan vi glädjas åt alla dessa kvinnor som skriver likartade deckare om utslitna eller dubbelarbetande kriminalinspektörer, eller om karriärkvinnor som lever livet på innekrogar, eller för den delen män som också skriver om utslitna, men inte dubbelarbetande kriminalisnpektörer, som istället har svårt med relationer, eller yngre män som skriver om yngre män som lever livets glada dagar med samma karriärkvinnor som andra kvinnor skrev om - så är allt perfekt. Det blev en lång mening det där, men lite ska man väl kunna kräva...
Tyvärr kan man ju också konstatera att den sortens litteratur blir överrepresenterad i biblioteksutlåningen, men med kunnig personal, generösa öppettider och goda lokaler kan man också skapa alternativ, eller visa på hur man kan komma vidare. God litteratur kan och ska inte bara vara tidsfördriv. I sina bästa stunder kan det skrivna ordet välta regimer och skapa nya världar - men då krävs det att någon kan få läsa det.
Det finns också en inte så lite eliminerande tanke i det nyliberala budskapet - och med dem menar jag alla de där som hävdar att kapitalismen är gooood (märkligt nog är det vansinnigt få av dem som själva är företagare eller kapitalister, utan många är anställda megafoner med direkt eller indirekt statlig lön...) - som faktiskt innebär att den som inte själv kan ta sig till budskapet, eller ta sig råd med budskapet, inte heller får ta del av det. Där kan man snacka om att hålla folk utanför.
Dessutom retar det mig en smula att den moderate ordförande för Kulturnämnden i Täby så enögt såg biblioteket enbart som ett ställe där man lånade ut böcker (och uppenbarligen en och annan CD-skiva också). Istället är ett modernt bibliotek ett rätt avancerat center för muiltimedia och informationsinhämtning, ofta kombinerat med kommunal information, konst, föredrag, utställningar och internetplatser. Att detta inte skulle ha någon plats i vilken kommun som helst är enbart nonsens. Eller avsiktligt.

Bilder fr Jakobsbergs Folkbibliotek

Om opinionsundersökningar


Jaha, så kom det en ny opinionsundersökning idag. Regeringens kapitala oförmåga att övertyga väljarna om att de får vad de röstade på framstår väl rätt klart. Hos en tatuerad sjökapten hittade jag följande roliga omskrivning av moderaternas partiprogram, vilket dels är kul men också borde få de moderata partistrategerna att fundera en smula. Precis som En moderat officer - sicken överraskning! - konstaterar är det väl frågan om tvåpartisystemet inte skulle kunna införas direkt. Vad ett brittiskt valssystem skulle innebära i Sverige, eller ett amerikanskt, kan ju nyliberalerna fundera på.
Nu tror jag inte så mycket på de här undersökningarna - ett val är en helt annan sak, och än har vi inte sett SAF´s (nuvarande Svenskt Näringsliv) stödkanonader braka loss. Men det måste vara rätt uppenbart även för de värsta sosseätarna att det är en jäkla skillnad på att vara en god oppositionspolitiker, och att därefter försöka leda en regering. Vilket inte minst den piprökande bonden från Ramvik var ett gott exempel på.
I botten tror ju jag att detta förhatade solidariska tänkande faktiskt sitter djupare i folksjälen än de nyliberala tänkarna kanske kan erkänna; ställer man sig upp och säger att klasskillnader är av godo, lär man sätta kaffet i vrångstrupen även hos borgerliga väljare i Sverige. Likaså när man vill marginalisera miljö- eller klimathot.
På andra ställen på nätet har jag läst att det har att göra med att folket är korkat. Nå, det är folket inte alls. För folket begriper uppenbarligen vad minsta barn också begriper - att vi inte kan fortsätta skita ner om vi samtidigt kräver att andra inte ska göra det. Och vi kan inte kräva att andra ska få det sämre för att vi själva ska få det bättre. Det är solidaritet i ett nötskal. På det viset kanske den demokratiska socialismen genomsyrat samhället mer än vi tror, med humana arbetsgivare, generös lagstiftning och samsyn i de flesta frågor.
Avsaknaden av stora konservativa partier måste ju också ses som ett tecken på hur väl genomförd politiken kan sägas vara. I bästa fall.
För i själva verket återstår så oerhört mycket. Just den här liknöjdheten hos socialdemokratiska företrädare - jag har hört det själv; nu har vi vårt idealsamhälle! - har ju också skapat stora vakuum inom skola och kultur, för att inte tala om integrationen. Men man kan fortfarande inte komma från att det solidariska tänkandet i Sverige inte ses som en anomalitet. Jag har t ex svårt att tänka mig att andra än smått udda svenskar skulle kunna tänka sig att helhjärtat stödja ett par av de republikanska presidentkandidater som gudskelov
nu dragit sig ur kampanjen.
Nu finns det också faror med att sätta sig ner och förnöjt betrakta hur de borgerliga strategerna försöka hitta en väg uppåt, som inte innebär att man ytterligare marginaliserar de mindre partierna i regeringen, och inte heller riskerar att utsättas för en ännu hätskare svekdebatt - att det kommer bli svårt för dem är nog en underdrift.
För även om man stenhårt från regeringens sida driver tesen om arbetslinjen ska man ha klart för sig att det finns gott om högerväljare som inte alls ens tycker att full sysselsättning skulle vara ett idealt mål - hög arbetslöshet innebär ju att det finns fler att välja på för företagen, och kanske, om regeringen uppfyller SAF:s våta drömmar, också till billigare pris. Det är en ekonomisk teori som fullt ut praktiseras i andra länder styrda av borgerliga regeringar. På samma vis riskerar De Nya Moderaterna att på sikt radera ut KD:s plats i regeringen, vilket då skulle öppna för mitt ofta omtjatade mardrömsscenario, med Sverigedemokraterna som vågmästare.
Nackdelen med en regering som börjar bli nervös, vilket senaste tidens tillbakadragna förslag mycket väl skulle kunna vara tecken på, är att den inte är en motståndare. Den blir anonym, vilket i sin tur inte är bra för debatten inom arbetarrörelsen. Och den tystnaden blir också en slags intäkt för diverse nytänkare att tro att de har ett överläge i debatten. Omprövning och nytänkande blir kungsord, för att kunna locka tillbaka de väljare - färre än man kan tro - som genom sitt nyte av parti förorsakade regeringsskiftet. Och det behöver inte alls betyda ökat företagande, betyg eller försämringar av trygghetssystemen.
Nej, hur konstigt det än kan låta har jag hellre en regering som vågar stå för sina beslut, och som vågar regera, än en regering som enbart har nästa val i sikte. Man kan inte komma ifrån att det i alla sammanhang är vansinnigt svårt att spela bra mot en passiv motståndare.

Om kommentarsfunktionen och debatt...


Jag sitter inte vid datorn hela tiden. Jag har inte en chans att under dagtid plocka bort ovidkommande eller stötande inlägg. Här har förkommit barnsex-, nazism- och ultravåldslänkar, som fått ligga under en hel dag. Jag har t o m blivit uppringd av upprörda vänner som fått gå in och plocka bort länkar till halshuggningar och våldtäkter på bebisar. För att inte tala om all spam man kan få. Det är möjligt att det bara är baksidan av bloggandet. Det är möjligt att det finns folk med annan åsikt än min som vill sabotera sidan. Jag vet inte.
Men ingen ska behöva se sånt på den här bloggen. Därför är det jag som först kollar vilka inlägg som är värda att publiceras. Det beror inte på att jag skulle vara rädd för debatt. Jag tycker fortfarande inte om anonyma debattörer - det är ett otyg, men emellanåt accepterar jag även den sortens inlägg, om de kan sägas tillföra något.

De duktigas diktatur...


Eller rättare sagt de goda, snälla, trevliga, präktiga människornas diktatur och hur den yttrar sig. Det här ska handla om skola och betyg. En högst personlig betraktelse, dessutom. Jag tycker inte om betyg. Jag hör till de där som under ett par olycksaliga år i slutet av sextiotalet fick betyg. I siffror. Jag minns inte vilka ämnena var, utom "Hembygd" där jag fick en femma. Jag hade ett par femmor till. Jag var mycket stolt för nu var jag en fin människa. I varje fall bättre än Hasse, som var tjock och alltid såg ledsen ut, och som berättade att hans morsa hade luggat honom för att hans betyg inte var tillräckligt bra. Sånt minns även sjuåringar.
Därefter har jag vid ett par tillfällen drabbats av betyg. De var under hela min grundskoletid hyfsade. Det var inte svårt att vara högpresterande i en skola i en hastigt uppslängd förort, befolkad av arbetarungar och importerade finnar. Jag minns knappt att jag gjorde läxor. Jag kom från ett studievant hem med mycket böcker, högljudda diskussioner och engagerade föräldrar. Dessutom läste jag faktiskt alldeles frivilligt vilket var mycket främmande för Timo och Krille och Tompa.
Det fanns ju ämnen som jag aldrig blev - aldrig blivit - sams med. De innehöll samtliga siffror. Hur jag slet, hur än mina lärare slet blev jag aldrig sams med ekvationer. Och det var inte särskilt kul att ta upp just matematikbetyget hemma. Det var en fet TVÅA hur jag än ansträngde mig. Inte blev det roligare av att veta att fånen som satt bakom och som alltid sträckte upp handen, och som alltid kunde frågan, hade FEMMA. Och gärna berättade det. För så gör barn. Och en stolt ihopsliten TREA blir bara SKIT när fånen drygt frågade: Jamen, det är ju i ALLMÄN KURS va?
Som synes har jag invändningar baserade på egna erfarenheter, vad nu detta kan vara värt. Men alla, precis alla, som haft betyg i skolan kan berätta precis samma sak. Om godtyckligt satta betyg, om hets och stress och konkurrens, om HAT. Om "ordentlarna" - de där som dröjde sig kvar vid katedern fast det ringt ut, för att småprata lite med läraren....
Tänk, jag känner ingen som hade dåliga betyg som talar sig varma för det. Det man minns är skammen och frustrationen, desperationen. Och snacket - man måste ha tjugo rätt för fyra, tjugosex för femma. Eller att lärarna bara kunde sätta ett visst antal femmor, fyror etc i en klass. De hade en kvot...
Jag tyckte om skolan. Jag tycker om att lära mig saker. Jag hade en fantastisk lärare i mellanstadiet, Börje Sandén, som öppnade dörrar till kunskap som jag sedan haft glädje hela mitt liv. Inte heller han slapp sätta betyg, fast jag är övertygad om att han hade velat slippa. Och Hasse, som nu var tolv, förfalskade sin mammas namnteckning på betyget för att slippa konflikten: han åkte naturligtvis dit ändå, och det blev jävligt.
Jag uppmuntrades ta plats, att yttra mig, våga tycka och säga saker. Därför var det en kalldusch när en annan lärare krasst konstaterade att jag inte skulle ha en femma i svenska, eftersom jag som femtonåring inte var ödmjuk nog att förtjäna den. Ödmjuk???? Vad fan hade det med saken att göra??? Syskon, vänner, arbetskamrater - all kan berätta samma sak - om hur de fått sämre betyg än de skulle haft för att läraren inte tyckte om dem...?
Alla vi som haft betyg minns det där. Den som säger att det inte var så, den personen ljuger. Som elev är man helt och hållet i händerna på läraren. Jag har största respekt för lärarnas kompetens och idealitet, men inte tillräckligt. Att sätta omdömen - mjuka betyg - på små, små barn är ett exempel på den goda människans diktatur.
"Jag fick betyg, och det gjorde mig gott. Jag fick veta vad jag skulle rätta till för att komma framåt."
Läs den meningen och byt sedan ut "betyg" mot "stryk" så ser man klart innebörden. Mentalt stryk i det här fallet.
För naturligtvis kommer lärarens subjektivitet att ställas på hårda prov. Om det bara handlade om kunskap kan man väl göra som på universitetet - tentor med handfasta uppgifter. Klarar du detta är du redo, klarar du det inte så gör du inte det. När man är nitton ska man ha betyg, satta subjektivt. Efter sommaren det året är det en annan bedömningsgrund som gäller. Märkligt, eller hur?
Jag är ingen kunskapsfiende, snarare tvärtom. Jag har aldrig sett något bra med det som kallas flum. fast jag vet inte vad det är - trots att jag uppenbarligen gick i flumskolan med åtskilliga av de som idag sitter i regeringar, riksdagen, i företagsledningar. Men vi lärde oss saker ändå - av engagerade lärare i en skola där det fanns tillräckligt många vuxna för att skapa en trygg miljö.
Jag lärde mig saker trots betygen. Som att inte sortera barn redan som små. Som de duktiga vill...
Men inga barn ska behöva gå hem med ont i magen för att de jävla siffrorna inte vill hamna på rätt plats.

Ibland säger man för mycket....

Kan inte undanhålla er den senaste lilla fadäsen inom den stockholmska MUF-sfären. Nu är det en kille som heter Camilo Goine som kommer få svårt att försvara något han just nu desperat försöker få framstå som internhumor. Det kommer dessutom också, mycket påpassligt, samtidigt som Ekot berättat om hur dödspatruller sett till att politiska partier nått framgång i demokratiska val i Colombia.

"Jag har skaffat en Hacienda i Colombia […] AUC håller ställningarna så vi slipper se FARC och andra fattiglappar som inte fattat all charm som finns i härliga 1700-talshaciendor. De gör sitt där, gårdskarlarna och pigorna […] Klart att vi inte har några fackföreningar på haciendan. AUC sköter allt. Till allas förnöjelse. När nu AUC ska lösas upp (vilket vi tycker är synd) blir det statliga styrkor som får ta över säkerheten, tillsammans med BlackWater-experter från USA. De kan sina grejer! Intruders will be shot. Survivors will be prosecuted […] Jag svarar på de frågor jag känner för. Jag sitter ju trots allt i Migrationsdomstolen. Jag dömer. Jag svarar inte på frågor."

Nu tror jag att det här är misslyckad ironi, eller kanske mest jargong, hos en rätt omogen individ. Det är ju ett halvkänt faktum att den borgerliga valsegern också dränerade länet och landet på kompetent folk, vilket öppnade grinden för en driva nybörjare. Och bland dessa nybörjare finns det ju onekligen en och annan som kanske inte var så duktig, men opportunistisk. Men det är rätt kul att se hur skadekontrollen nu slår till alla klutar. Läs mer i länkar hos Björn. Och man kanske också ska fundera på vad man ska kräva för personlig mognadsgrad hos någon som ska sitta i Migrationsdomstolen.

Finns det några polacker i skogen...?

Via Henrik har jag fått tipset om hur Sveaskog blivit inblandade i ytterligare en härva av påstådda polska egenföretagare, ett scenario som liknar det som framförallt byggsektorn i Skåne sett en del av. Jag har ingen anledning att misstro Sveaskog när de säger att detta skett utan deras vetskap, men det är egentligen samma fenomen som när svenska småskuttar, med skulder för löner och skatter och som är efterlysta för brott både mot miljöbalk och arbetsmiljölag, rätt vad det är kommer trampande in i bodarna hos Skanska eller JM.
Om man inte frågar behöver man inte få obehagliga svar. I varje fall behöver man inte få så många obehagliga svar. I det här fallet har Skogs- och Träfacket upprörts en del, och med rätta.
Det är bra att fallet får uppmärksamhet, även om man kan tycka att det är konstigt att när Byggnads gör samma sak så rasar man om fackets maktfasoner. Jag väntar med spänning på anklagelser om rasism eller företagarfientlighet.
Att jobba i skogen är ett av de absolut farligaste jobb man kan ha. I vissa regioner kunde man efter stormen Gudrun knappt ta sig fram med stridsvagn, och motoriserad skogsvård och -avverkning var inte att tänka på. Istället var det fram med nordsvenskarna och motorkedjesågen. Och folk dog.
Mängden träd som behöver tas om hand är astronomisk. I Småland finns ett virkeslager som blivit en turistattraktion - det sägs att det är som att åka i Grand Canyon. Man kan t o m hyra helikopter för att få flyga över det . Och jobbet är inte på långa vägar slut.
Läser man i artiklarna inser man att det anklagade företaget betalat ca 65 kr/timme till varje påstådd "enskild företagare". Inte ens med polska mått mätt är detta pengar som täcker hans kostnader för att betala sina egenavgifter, skatter och omkostnader. Precis som med de polska byggjobbare som sades vare F-skattare. Nå, men hur kan Sveaskog ha kunnat missa detta?
Därför - och det här är viktigt - företaget har fakturerat Sveaskog en totalkostnad som motsvarar, eller i varje fall inte grovt understiger vad konkurrenterna bjudit. Men man har stoppat mellanskillnaden i egen ficka.
Precis som sker med de oseriösa byggföretagen - att de har låga lönekostnader kommer mycket sällan kunden till godo, och om så sker, enbart några procent. Men vinsten blir ju mycket högre för den som tillhandahåller mankraften. Man behöver nog vara centerpartist för att inte begripa vad detta gör mot företag som istället försöker sköta sig, betala schyssta löner och ha mänskliga villkor. Inom fackföreningsrörelsen anser vi att företag som gör rätt för sig ska ha allt beröm de kan få. Bra arbetsgivare är bra för oss.
För det är precis med de här småskuttarna som med andra småskuttar - de är så billiga att de inte har råd att ha bra verktyg, utbildat folk eller säkerhetskunnande. Och sen dör de, eller blir krymplingar. Utan sparade pengar eller försäkringar. Prispressen neråt går alltid ut över säkerheten.

Man skulle kanske börja på bygge....


Idag kan jag läsa att det är de som gått byggprogrammet som oftast får jobb efter skolan, om man jämför med andra yrkesinriktade linjer. Samtidigt vet vi att en alltför stor del av de som är arbetslösa inom Byggettans avtalsområde också är lärlingar (med lärlingar avses de som inte nått upp i tillräckligt antal timmar för att få yrkesbevis). Det finns ju i princip tre sätt att bli fullbetald med yrkesbevis inom byggsektorn - gymnasieutbildning, annat arbetsmarknadsprogram eller lärlingsplats på företag (traditionell lärling eller "traddare"). Yrkesbeviset har väl kanske inte blitt den framgång som man förväntade sig; jag har aldrig blivit tillfrågad om jag haft det, men det är inte omöjligt att det kommer att kunna spela en viktigare roll i framtiden.
I senaste numret av Byggnadsarbetaren kan jag läsa att det är svårt med rekrytering av utomnordisk arbetskraft till byggsektorn - nej, jag har INTE tillgång till Byggnadsarbetarens artiklar i förväg - och att det till viss del skulle kunna bottna i att byggnadsarbetare är ett låglöne- och lågstatusyrke i stora delar av världen.
Detta har jag själv upplevt, när jag jobbade tillsammans med österrikiska killar på Clarion Hotel vid Norra Bantorget. Där var det auktoritativ arbetsledning och befälsordning kan jag säga. Gapade och skrek gjorde de på sin personal så man blev alldeles irriterad - och såg ut som fågelholkar när man bad dem hålla käften och uppföra sig som folk. De var knappast du och bror med sina basar - det var Herr Stangl och Doktor Meyer för hela slanten. Inför Skanskas basar höll man dock en annan profil, och var jättetrevliga..
I Europa finns det en klentrogenhet kring de villkor som nordiska byggnadsarbetare har. Jag har letat efter arbetsskadefrekvens inom EU, eftersom jag fått höra att åtskilliga länder har en strängare arbetsmiljölag än Sverige, men än har jag inte hittat den. Via mejl har jag dock förstått att efterlevnaden av samma lagar kanske lämnar en del övrigt att önska.
I det här sammanhanget är det värt att fundera över hur framtidens byggutbildningar ska se ut. Det finns inom regeringen en rätt stor okunskap om vad som idag krävs av en byggnadsarbetare. Vi har inte råd eller tid med dumskallar på byggena - vilket kan vara värt att poängtera när Maud Olofsson vill att Konkurrensverket ska undersöka varför så få lärlingar anställs. Vi har helt enkelt inte råd eller tid att utbilda ett b-lag, som kommer att svepas bort vid nästa lågkonjunktur. I slutänden ligger naturligtvis att hon tror att det räcker med att sätta en hammare i nypan på valfri 17-åring, ge honom ett töj och skicka ut honom på valvet. På en modern byggarbetsplats finns helt enkelt inte de där "enkla" jobben kvar, som förr i världen kunde ges åt vem som helst.
Att en nybakad lärling skulle behöva handledning kanske måste poängteras, och den handledningen sker bäst när den sköts av någon som är intresserad av det. Låter det som nånting företagen är intresserade av - att ha en lärling och en handledare som kostar som fullproducerande, men som bara skapar hälften? Vi har haft tillräckligt med elaka gubbjävlar som skrämt bort pettringar genom åren.
De där som satt längts bak i klassrummet och kastade snusdosor är överrepresenterade i kåren; det är min personliga erfarenhet. De har klarat sig kvar tack vare trygghetslagar, facket och lagbasar som kan placera dem där de gör mest nytta. Men den nya generationen kommer aldrig få uppleva byggen med tusentals gubbar - de kommer att arbeta i många mindre grupper där man förväntas kunna saker. Matte och engelska är två saker som kommer vara livsviktiga om de inte vill spolas iväg nästa gång sparklapparna kommer. Dessutom ska de självklart ha goda kunskaper i samhällskunskap, och gärna en smula juridik. Tyvärr.
Den nya skolpolitik som nu formas har jag onekligen synpunkter på, men till detta ska vi återkomma. Jag är inte alls förtjust i tanken på att minska den teoretiska delen på byggprogrammet; det andas samma sorts okunskap som Maud gav uttryck för.
"Man skulle kanske börja på bygge..." har man ju hört några gånger genom åren. Visst. Välkomna hit. Om ni kan något....

Viss yrkesjargong kan förekomma i inlägget

De överlevde och dog


Den moderna krigssjukvården har utvecklats enormt under de sista tjugo åren. De skador som under Vietnamkriget garanterat tog död på soldaterna kan idag genom en hypereffektiv kedja av insatser nästan betraktas som rutinmässiga. Det är något att komma ihåg när man imponeras av att dödstalen för US Army i Irak inte är särskilt höga, jämfört med tidigare krig.
Orsaken till detta är naturligtvis flera - i värvningskampanjer fram,hålls att om man skulle skadas kommer man att befinna sig under specialistvård inom tjugofyra timmar. Det finns alltid startklara C-130or eller motsvarande på Baghramflygplatsen eller i Baghdad. Det går skytteltrafik med flygplan byggda som supereffektiva akutsjukhus. Operationer genomförs på tiotusen meter. Enorma pengar läggs på detta, liksom på övrig logistik. Man skulle antagligen ha svårare att rekrytera manskap om man inte kunna utlova detta. Likaså skäms man inte för de pensioner och de ersättningar som utgår till de som skadats. Det finns prislistor för förlorade ögon eller ben. De kan också säkert betraktas som generösa.
Den officiella dödssiffran är nu uppe i nästan tretusen, vilket säkert kan låta överkomligt. Det kan också vara bra att komma ihåg detta när den officiella rapporteringen från Irak numer talar om tilltagande stabilitet och minskat våld. I själva verket förekommer strider dagligen i Irak, och hur många irakier som dör råder det stor osäkerhet kring. Siffrorna som nämns är allt från "ett par hundratusen" till över miljonen. Hur många som sårats är ett helt okänt område. Vi kan förvänta oss samma sorts blindhet för civilbefolkningens lidande när kriget i Afganistan börjar eskalera, för det kommer det med grym logik att göra - de militanta rörelserna kommer fortsätta slåss mot USA där det går. Inte där det passar USA.
Men kriget tar inte slut för att man kommer hem. Istället kan man konstatera att det finns en överdödlighet av självmord bland de hemvändande Irakveteranerna, för att översätta rakt av.

"Veterans aged 20 through 24, those who have served during the war on terror. They had the highest suicide rate among all veterans, estimated between two and four times higher than civilians the same age. (The suicide rate for non-veterans is 8.3 per 100,000, while the rate for veterans was found to be between 22.9 and 31.9 per 100,000.)" CBSNews 2007-11-13

Till detta kommer alla dessa som räddades till livet men med bestående skador.
Den amerikanske fotografen Timothy Greenfield-Sanders gjorde 2007 en mycket kontroversiell utställning om de som överlevde. Mycket avskalat fotograferade han lemlästade soldater och deras proteser, och lät en videoinstallation där James Gandolfini intervjuade den skadade löpa parallellt. Runt själva utställningen löpte en myt om att den skulle vara förbjuden i USA; så var det naturligtvis inte. Däremot ska man inte förvånas över att det finns en stor beredvillighet att även på hemmaplan göra sin del av krigsinsatsen - och att publicera såna här bilder kan säkerligen verka negativt för arméns rekryterare.
De här bilderna berör. Allvarliga unga män och kvinnor som aldrig kommer att kunna dölja vad de råkat ut för. Flera av dem är natruligtvis stolta över vad de gjorde i Irak; det här är ingen automatisk antikrigsutställning, och flera av dem skulle kunna åka tillbaka om de inte skadats. Lojaliteten med fosterlandet, och ännu mer med kamraterna, gör att de har svårt att vara anklagande, fast de egentligen skulle vilja vara det. Man är tacksam för att vårdkedjan fungerade, och funderar inte över om det var rätt eller fel att åka till Irak. Ett ställningstagande som verkar smått obegripligt för svensk med 200 års fred i bagaget.
Däremot har naturligtvis utställningen rört upp känslorna i USA. De som kom hem överlevde. Eller gjorde de det?

Måste kulturen må bra?


I vanliga fall kan jag ha överseende med inkompetens. Jag kan t o m leva med att folk är riktigt korkade, eller säger korkade saker. Jag kan bli rejält förbannad när jag märker att dumhet paras med ett syfte, eller när folk av olika orsaker vägrar se sammanhang.
Timbro har beställt en undersökning om kulturens villkor i Sverige, som sammanställts av en person som totalt missuppfattat eller medvetet sammanblandat sin roll. För även om uppdragsgivaren har ett uppenbart politiskt syfte ska en rapportförfattare inte dra sig för att framföra egna åsikter, även om de skulle på på skrå med de som rapporten förväntas ha.
I stort sett är hela pubblikationen en uppräkning i rent sovjetisk anda, över hur många besök som genomförts, hur många böcker som lästs och hur många filmer som setts. Det är nästan så man förväntar sig kolchozens majsskörd och traktorproduktionen i direktorat elva på nästa sida.
Detta är alltså min första invändning - att kulturens tillstånd i Sverige skulle kunna mätas i besökssiffror eller försäljningstal. Om det också för sjuttio år sen hade varit den förhärskande tesen hade massor av det vi ser idag aldrig nått längre än till skisstadiet. Anledningen till att jag skriver det är naturligtvis att det finns en rak linje från Kulturministerns provocerande utnämning av Johan Staël von Holstein till Kulturrådet, och de oerhört diplomatiska uttalanden han raskt producerade, och till ett kulturellt "nytänkande" inom nyliberala ungdomskretsar för tjugo år sen. Och gissa var de unga nyliberalerna sitter idag?
Nu vore det ju för väl om Johanna Nylander istället såg att det enorma ekonomiska översvallet från branscher som "går bra" hade kunnat halka över till branscher som inte "går så bra". Men se det gör hon inte. Det är min nästa invändning. Det hon ser är samma kulturvärld som den kände filantropen Per Gudmundson såg när han konsterade att eftersom det fanns massor av öppna gallerier där han flanerade i Stockholm så mådde också konsten bra....
Den tredje och mest allvarliga är att Johanna Nylander i sin rapport med automatik sätter likhetstecken mellan kulturkonsumtion och kulturens välbefinnande. Jag hittar inte någonstans en stavelse om vilken kvalitet det är på den litteratur som tokkonsumeras, vilka filmer som ses eller vilken musik som spelas. Nu kanske det är oväsentligt för Johanna Nylander, för jag anar att hon redan från början har åsikten att mycket = rätt, men det hade inte skadat att ta med själva kreerandet, skapandet som en del i sin beställda traktorrapport. Eftersom en stor del av de pengar som går åt till kulturen faktiskt går åt till att skapa. Och då ställs det minsann kvalitetskrav.
Det finns också en alltför stark tro på kulturpolitik som nån slags substitut för socialpolitik - jag har grälat om det här förr, men det är inte så enkelt att bara slänga upp en skateboardramp eller ordna replokaler i utsatta områden, och tro på underverk. Det är en åsikt som länge varit förhärskande även inom arbetarrörelsen, och som naturligtvis också delas av de som ska se allt i nettovinster.
En vettig kulturpolitisk analys måste alltid kompletteras med en vettig klassanalys - detta förhatliga ord - men det är precis vad som behövs. Även om kulturkonsumtionen säkert ökat i vissa hrupper, så har den garanterat inte rört sig en millimeter i gissavilkafolklager. Och ska man kunna dra slutsatsen att kulturen i sverige mår bra bör man nog ha med den fråpeställningen.
Det är uppenbart att en hel del av de konsumtionsökningar i kultursektorn vi ser är avhängigt att det finns goda och snälla människor som sprider sin smak. Grejen är att den kultur som inte nås av den goda smaken inte kommer ha en chans i ett genomkommersialiserat kulturlandskap. Kulturen är alltid hotad. Och allra oftast av folk som bara ska se att den lönar sig. Ingenstans kan jag heller läsa om hur mycket av pengarna till kultursektorn som går åt till fasta kostnader. Inte heller om det finns folkbildande kultursatsningar - ordet finns inte ens i rapporten.
Det är naturligtvis bra om det debatteras vad våra pengar går till, men då skulle jag nog säga att den här rapporten är ett alldeles för trubbigt instrument för att kunna stimulera den diskussionen. Den är för gymnasial och för förutsägbar - men det säger också en del om det borgerliga kulturintresset.
Nej, jag får ändra mig. Det är inte förbannad jag blir. Bara trött.

Facket och Den NyaTekniken...


flera platser pågår nu en intensiv debatt om hur facket ska förvandlas för att kunna överleva som livskraftig företeelse i framtiden. Även mitt eget fackförbund Byggnads ska försöka driva en kampanj, om vilken jag är pessimistisk. Vi har haft långa trätor om var pengarna ska satsas, men tyvärr har förgubbningen satt sig rätt hårt. Man talar fortfarande om begrepp som är ointressanta för de som är födda på åttiotalet och senare - de kommer inte bli aktiva av sentimentalitet. De har redan från början kunnat njuta av de vinster som den tidigare kampen gett dem. Alltså måste man kunna hitta nya sätt att göra facket attraktivt, och det är något som gäller alla fack.
Framförallt gäller det att nå ut, och jag är inte säker på att det vettiga är att stå i en centrumgalleria mellan 13-15 en tisdag och dela ut material från LO. Alltså, folk som jobbar rör sig inte i gallerian mellan 13-15, om de inte står i affärerna, och där gick inte informatörerna in. Efter klockan sexton kan man se lite folk i arbetskläder på väg hem, eller folk som skenar in i matvaruaffärerna, men då var dagens kampanj slut....
Precis som Josefsson skriver handlar det om att kunna använda de nya medierna, och de växer fort. Jag hittade precis en liten ödslig grupp på Facebook - Byggettan. Undrar om Byggnads finns på Playahead eller Lunarstorm? Jag hör redan knarrandet från andra förtroendevalda - vad hette det, sa han?
De idéburna organisationerna lider av de goda tiderna, och av att ha varit för framgångsrika. SSU dör när deras kamp automatiskt förs vidare av de som växt upp till partister. Facket dör när de som är etablerade inte längre vet vad som rör sig bland de unga. Framförallt dör bägge delarna om man inte syns.
Det är det här jag inte begriper - det är inte alls svårt att ta reda på var ungdomar finns idag. De finns på nätet. De säger inte ens att de chattar - de snackar med sina kompisar. Och inte via mejl - de har snabbare vägar än så. Och de vill inte bjudas in till filmförevisning med föredrag i Folkets Hus - de vill kunna fråga och få svar när DE själva vill. Precis som överallt annars i samhället. Men tror ni det finns fungerande communities för ungdomar inom fackföreningsrörelsen? Eller att man tänker skapa såna? Och hur ska medelålders män med tre vänsterfötter på händerna, för vilka att skriva sitt eget namn på ett tangentbord är en pärs som fodrar ljudeffekter, kunna möta detta?
Till råga på allt gäller inte det här bara ungdomar - även äldre har tillgång till både en och två datorer. Hemma och på jobbet. Och det finns all anledning att driva kravet att man ska kunna få låna en dator på jobbet för ärenden, likväl som det ska vara en självklarhet att få låna en telefon för att sitta i telefonkö till lönekontoret, istället för att belasta sin egen mobil. Egentligen borde alla som blir medlemmar i Byggettan automatiskt få en .byggnads.se-mejladress - och sedan kunna välja själv om man vill ha info eller inte.
Men först måste man naturligtvis sätta sig ner och fundera på VARFÖR folk dels går ur, och dels inte går med. Annars är det meningslöst. Det är inte alls säkert att det bara är pengarna, vilket repeteras som ett mantra. Folk gav fan i att vara med förr också. Och gick ur. Folk struntar ju inte en hemförsäkring bara för att premien stiger - för att ta till liknelsen mellan facket och en försäkring (vilket jag tycker är en rätt tafflig analogi). Har vi misslyckats med att förklara vari riskerna ligger?
Och jag vet ärligt talat inte om man gjort en tillräckligt självkritisk analys från facket när man nu drar igång en mångmiljonkampanj för att värva nya medlemmar. Tvärtom tvivlar jag på det, eftersom man inte verkar lägga särskilt mycket krut på "Den Nya Tekniken".
Barack Obama har helt och hållet vänt upp och ner på den politiska kartan i ett så stelopererat system som det amerikanska. I stort sett därför att han lyckats använda Youtube, bloggar och Internet på ett extremt effektivt sätt. Bloggen Det Progressiva USA har länge följt honom, och man slås av den professionalism som genomsyrar det agerandet.
Jag är medveten om att facket i Sverige inte har de resurserna - men man behöver väl inte slänga bort en massa pengar istället. Om den fackliga idén hela tiden ska vara avhängig olika drivande personer, och inte det organisatoriska innehållet, så ser det svårt ut. Men tekniken finns idag - egna Youtubekanaler, bloggar etc. Och det bästa är att den inte behöver vara kostsammare - en vettig grupp på Facebook kan ge bättre resultat än en brevkampanj för tusentals kronor. Uppdaterade mejllistor skulle kunna spara en förmögenhet.
Dessutom finns det ju goda stilister inom facket, och t o m inom Byggnads - så varför låta motståndarna ha spelplanen själva? Kom igen Lindholm, det är ju knappast debatten vi är rädda för. Dessutom kan jag meddela att man raskt blir vän med sitt tangentbord, och passar inte det är det kanske dags att använda en del av pengarna till att satsa på kunnigt folk som bevakar webben och dammsuger den på saker som har med facket att göra, och som bemöter vansinnigheter och puffar för våra evenemang. Och som gör det när medlemmarna har tid med oss. Facket ska vara där vi behövs!

Konsthallen och Nisse i Hökarängen...

För ett par år sen var jag anställd på en-inte-så-seriös-firma, om vi så säger. Efter en smärre konflikt med chefen hyrdes jag raskt ut till en annan bara-snäppet-mer-seriös-firma, som hade del i entreprenad som omfattade stambyten och diverse annat i Hökarängen, en stadsdel i södra förorterna som i en lyckad kombination av framsynt arkitektur, kommunikationer och en sällsynt mix av överlevande service faktiskt behållit mycket av sin ursprungliga känsla, som idag kan betraktas som charm. Fast det ska erkännas att det Hökarängen jag tänkte på först knappast var lika pittoreskt. Det sk Veckodagsområdet hade länge dåligt rykte, och har kanske fortfarande.

Det var ett jävla skitjobb naturligtvis. Illa betalt, dålig arbetsmiljö, och de som skulle betala mig min lön hängde på fallrepet. Eftersom vi hade varannan-veckas-lön slog det aldrig fel - lönen fanns inte där, jag ringde, inget svar, jag skickade SMS ("jag tar en promenad tills lönen är på kontot!") och sa till platschefen att han fick ringa min chef om han ville jag skulle jobba.
Därefter tog jag mig en timmes promenad i Hökarängen, tills det kom ett SMS där det stod "Fixat!".


Det hann bli några kilometrar medan jag funderade på om jag skulle sluta eller kämpa på - man har alltid en märklig solidaritet med firman. Nå, de visade sig ju vara mindre solidariska med mig, kan man ju lugnt konstatera i efterhand.
Rätt vad det var kom jag att passera en industrilokal där man bar in tavlor. Mitt i förorten hade man öppnat en konsthall, ett annex till Moderna. Jag trodde knappt mina ögon.
Nu var det ju så att mina protestpromenader företrädesvis skedde
tidiga förmiddagar och då hade inte hallen öppnat.

Lite grämer jag mig att jag inte passade på att kika in. Hela historien dök åter upp när jag läste LO-tidningen, som ska ha all heder av att de jobbar rejält med sin kultur. Och när man ändå jobbar med bloggposten får man ju alltid fram en massa överskottsinformation - i det här fallet en bildsvit och en engagerad hemsida över en annan av Stockholms anonyma förorter - Fagersjö. Tyvärr hjälpte inte engagemanget...
Om nu Nisse i Hökarängen fortfarande bor där så hoppas jag att han tycker att tvätthallen fått en vettig funktion i slutänden. Om inte annat är det ett roligt och kul exempel på modern kulturpolitik.

Slumpvist valda bloggar ger nya upplevelser


Eftersom jag är hemma, sjuk för första gången på åratal, lär jag väl få veta om bloggande är tillåtet, eftersom jag inte är i stånd att utföra mitt vanliga arbete. Men precis som alltid när jag har tråkigt kom jag bara att klicka på "NästaBlogg"-knappen, och följande tio bloggar var vad som dök upp
En mycket omfattande sida på polska (?) om växter.
http://plantsgallery.blogspot.com/
En sida med nån sorts portugisisk festival...
http://terrasdoalentejo.blogspot.com/
Shawn Scott Palmers teckningssida. Duktig kille...
http://shawnscott.blogspot.com/
JungleGirl gör saker för att torka nagellacket med...
http://junglegirlart.blogspot.com/
Italiensk sida som verkar...försöka greppa över lite för mycket
http://fotomomo.blogspot.com/
Schweiziska Fabienne är i Tanzania och besöker bl a en byskola
http://fabischnell.blogspot.com/
Tysk konst- och arkitekturblogg
http://youden.blogspot.com/
Ännu en illustrationsblog, av Frank Hansen
http://fmhansen.blogspot.com/
Ballt fynd! Martin Schmitz bor i Medford, Oregon, och bygger också hus. Fast mer i trä...
http://coolcarpentry.blogspot.com/
I endorsed Hillary but voted for Obama - onekligen intressant. Han vill dessutom ha asyl i Sverige om republikanerna vinner igen...
http://papatwister.blogspot.com/

Alla dessa har uppdaterats idag, och de ger onekligen perspektiv på tillvaron. Pennbilden är från byskolan i Tanzania, där pennvässare och oskrivna blad inte alls är självklarheter. Så därför utmanar jag Johanna och Per, Filijokus och En liten Tant på att hitta egna nya slumpvist utvalda bloggar. Utmaningen sker enbart på detta sätt! Andra får gärna hänga på...

Turk och vill jobba på bygge?? Glöm det


En av de svåraste debatterna att ta på ett bygge är den som handlar om invandrare. Det är något märkligt med denna mycket homogena grupp bestående nästan uteslutande av svenska eller finska män, och de värderingar som rotas och frodas där. Genom åren har jag stött på en märkligt frodig vegetation av mycket dystra åsikter om kvinnor, homosexuella och invandrare. Och då menar jag företrädesvis utomeuropeiska invandrare.
Vad detta beror på kan man fundera på. Eller rättare sagt, man måste fundera på det. Faktum är ju att nyrekryteringen av etniskt svenska byggnadsarbetare är rätt usel - och med det underskott av arbetskraft som finns redan idag, och som kommer öka i takt med pensionsavgångar - så kommer ju de nya byggjobbarna att komma från samma klass som tidigare. Gissa vilken.
I en undersökning från Stockholms Universitet som refereras till i Byggnadsarbetaren framgår det att utländskt klingande namn inte direkt är en fördel när man söker jobb. Hela undersökningen kan läsas här.
Jag har inte läst undersökningen, men från vad som skrivits om den väcker den ändå några frågor, både om hur professionella de som rekryterar är, och hur snabbt vi egentligen tror att integration och anpassning går. Att människor söker sig omedvetet till sina gelikar är ett nedärvt beteende som kräver mycken träning för att motarbeta, om det som i fallet med bristen på kompetent arbetskraft i byggsektorn faktiskt kan vara ett problem. Det räcker med att kolla hur populationer sprider sig på större badorter för att inse att svenskar söker sig till de som ser likadana ut, på samma sätt som spanjorer eller greker.
Det är ju inte så att de här grupperna skulle vara sämre yrkesmän - man bygger kvalitativt på många håll i världen, och gjorde så på den tiden man gick i djurhudar och bodde i riskojor i Sverige. Inte heller tar de mycket plats. En företagare jag känner har en panisk rädsla för att anställa muslimer - de ska ju be så många gånger om dagen, har han för sig. Och ändå har han en bosniak anställd sen flera år tillbaka, utan att ens fundera på vilken religion som är förhärskande där. Det är ju inte så att muslimer på svenska byggen avbryter jobbet för att be - fast det vore kanske bra om de kunde göra det, för att skingra dimmorna.
Nu handlar ju inte undersökningen enbart om byggsektorn, utan den visar ju på att samma sorts missförhållanden råder på fler ställen. Och det är knappast nån tröst. Vad som kan vara en tröst är att det finns företag, som Dipart, som insett att en mångkulturell arbetsplats på många sätt är en bättre fungerande miljö, än att envetet tro att etnisk mångfald innebär att man anställer dalmasar eller ålänningar. För att inte tala om att det blir lättare att rekrytera nya medarbetare.
I ett framtida arbetsliv kommer inte byggnadsarbetarkårens vanligaste namn vara Micke, eftersom Mickes barn inte blir byggnadsarbetare (inte i tillräcklig utsträckning i varje fall - även om det är mycket vanligt att byggjobbet går i arv i familjen). Här har naturligtvis facket en viktig roll att spela, och kanske inte enbart facket - även byggarbetsgivarna borde ta sitt ansvar, eftersom det är en arbetsgivare som ger fan att ringa tillbaka till Muhammad när han söker jobb.
Egentligen är det ju alldeles uppenbart vart den här tjurskalligheten, för det är mest det är fråga om - det finns knappt nån ideologisk orsak till detta - kommer leda till. I Tyskland och Frankrike är de infödda byggjobbarna i extrem minoritet.
Det är dels en följd av söndertrasade fackliga relationer, av uppluckrad anställningstrygghet, men också för att kroppsarbete tenderar att marginaliseras ju mer välmående ett land är. Det ser vi i många andra sektorer också. Det finns ett visst förakt i dagens samhälle för den som jobbar med kroppen, och det blir knappast bättre av att vi själva dessutom ser ner på folk i samma bransch.

Toaletter och bajstoaletter...


I senaste LO-tidningen refereras en kommande bok där Kommunals medlemmar berättar historer från verkligheten. Av någon anledning väjer man för att sätta den mest uppenbara rubrik på artikeln som jag någonsin sett, men sånt väjer vi inte för här! Måhända man är lite blyga på LO-tidningen men här är vi vana att gå på toaletter utan dörrar, eller på toaletter utan sittring, eller toaletter som inte städats sedan artonhundratalet ungefär. Och ibland har man skuttat in i en gles skog för att huka ner bakom ett träd, i minusgrader och med en Metro i handen....
Den här sortens dokumentation älskar jag! Den är viktig både för det egna minnet, för självkänslan och inte minst för att tala om att vi finns! Man kan ju hoppas att Kommunalarbetaren puffar rejält för den, och för andra liknande projekt. Ni som inte sett Ett Hederligt Arbete har i såna fall något att se framemot!
Jag kan berätta om finska byggsmeder som satte sig ner i godan ro efter lunchen, höll dörrarna öppna, rökte pipa och cigarill och pratade om älgjakt och hembränning. Eller om han som såg ut att ha gått upp tre kilo efter varje toabesök. I samma takt minskade toapappersförrådet. Mängden historier som kan berättas från en byggarbetsplats är precis oändlig. Det borde också finnas ett rent antropologiskt intresse av att undersöka en av de sista i stort sett totalt manligt dominerade miljöerna. Utse alfahannar, revir, vattenhål och jaktmarker....
De som pysslar med bodstädning är en ytterst eftersatt grupp på byggena. Det är en lågbetald, ofta oseriöst driven verksamhet som alltid involverar nyss hitkomna minoritetsgrupper. Till dem ska vi återkomma, för att inte tala om entreprenörernas ansvar. Tjejerna som städar returnerade bodar och toalettbodar hos t ex Skanska Maskin i Upplands-Väsby har ett arbete som närmast kan handla om katastrofsanering, där både Vicksvaporub och andningsmask är viktiga hjälpmedel. Liksom högtrycksspruta och rengöringsmedel med många trianglar på.
Nu betyder det här inte enbart att byggjobbare är grisigare än andra. Det finns ju trots allt vissa som är det, men mest beror det nog på att det kan vara ett rejält skitigt jobb. Och det är därför man blir lika irriterad varje gång man ser unga killar som åker kollektivt i skitiga töj.
Ni som ser dem kan gärna säga till - jobbar man på större arbetsplatser finns det nästan alltid någon möjlighet att byta om, och finns det inte det ska de ringa facket. De ska inte skita ner bussar och tåg bara för att de ska få sova tio minuter längre.

Byggnads bryr sig om EU


Studiecirklar är något som förekommer inom fackföreningsrörelsen. Det är en studieform som är utpräglat svensk, och som kan nå häpnadsväckande höjder emellanåt. Bland annat har ett gäng byggjobbare valt att i cirkelform sätta sig in i den arbetsrätt som ska gälla i Det Nya Europa, och deras slutsatser efter den beryktade Waxholmsdomen är dystra.
Vi som var positiva till EU har börjat vackla, och de som var negativa är det ännu mer. Mycket av orsaken till det är naturligtvis att kampanjen som fördes inför omröstningen på många sätt var infantil. Men med facit i hand kan vi se vad vi fick - en sydländsk byråkratitradition med vattentäta skott mellan beslutsfattare och medborgare, och domstolar som inte drar sig för att göra politiska ställningstaganden.
Så kära EU-vänner - anledningen till det ljumma intresset för EU beror på att det inte är vad det utlovades som, det blev inte vad det skulle bli, utan vad vi ser är något som inte känns särskilt trevligt. För er som inte minns det finns det en hel massa dåliga saker med Europa också - och det var kanske inte just de sakerna vi ville ha hit.
För svenska byggjobbare handlar det om jobben och framtiden. För svenska företagare borde det handla om samma sak, men se det tycker inte deras primärorgan SAF (numera Svenskt Näringsliv). Men detta har jag tjata om ett antal gånger - och jag väntar fortfarande svar från Bäckström, Gellner, eller varför inte från den fabulerande småföretagarfienden Ankersjö i Stockholm?
Nedan följer en utskrift från radio i ämnet:

EG-domstolen om Vaxholms-målet

Domen i Vaxholmsmålet är ett betydligt större slag mot facket än vad vi
hittills har förstått. EG-domstolen har genom sin dom sagt att det inte var tillåtet av facket att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram lika lön för
utländska arbetare.
(Programledare)


Ronnie Eklund , professor i civilrätt och arbetsrätt vid Stockholms universitet:
Nu blir det fritt fram för social dumping. Det kommer att erbjudas två olika lönenivåer för samma typ av arbeten när det kommer hit ett utländskt företag som inte omfattas av de villkor som gäller i Sverige. Vi kommer att få två olika lönenivåer i de branscher där den här typen av arbete förekommer.

Vi trodde inte det skulle bli så. Men efter det vi fingranskat domen – jag har själv läste domen fem gånger - så har jag blivit klar över att något har hänt.
En nyliberal domstol har satt ned foten så det ljungar över heden.


Jonas Malmberg, professor i arbetsrätt vid Uppsala Universitet
Jag hade utgått från att den svenska regleringen skulle få sig en hel del törnar. Men domen går betydligt längre. Domen begränsar möjligheten att ställa krav på utländska entreprenörer. Det går inte längre att kräva lika behandling för utländska arbetare som är verksamma i Sverige. Man gör från domstolen inte bedömningen om lika behandling. Man får nöja sig med att kräva den lägre nivån.


Reporter:
Nu kan svenska fackföreningar bara kräva minimilön enligt EU:s utstationeringsdirektiv. Det direktivet har ansetts utgöra ett golv för rätt till minimilön, rätt till semester och reglerad arbetstid. Det som på EU-språk kallas
för ”en hård kärna” av rättigheter för utländsk arbetskraft och som i EUs praxis hittills setts som ett golv, en lägsta nivå. Nu gör EG-domstolen en helomvänd-ning och säger att direktivet också utgör ett tak.


Ronnie Eklund:
Vi har alla trott att det är ett minimidirektiv. Men nu har vi fått besked om att det också är ett maximidirektiv. Man får varken kräva mer eller mindre än det som följer av ”den hårda kärnan” av det utländska företaget. Det var inte någon ”förståsigpåare” som trodde att detta också var ett maximidirektiv. Det vill säga att man inte får kräva mer.

Man skapar en situation där det finns ett utrymme för en situation för det som nationalekonomer brukar kalla ”Race to the bottom”




Birgitta Nyström, professor i civilrätt vid Lunds universitet:
Domstolen ger besked om att det är miniminivåer som gäller. Man får alltså bara kräva att utländska företag betalar ut minimilöner. Utstationerade arbetare kan komma hit och jobba för lägre löner än svenska arbetare. Det är minimi-nivå som gäller. Inte lika behandling. Utländska arbetare kan komma hit och jobba för minsta lön och med minimiregler för semester och antalet betalda semesterdagar.



Programledare:
Domen innebär att juristerna i EG-domstolen ”kör över” politikerna i en mycket känslig fråga. Efter massiv kritik i medlemsländer och i Europaparlamentet tvingades kommissionen för några år sedan att backa. Efter hård kritik skrevs lagförslaget om. Nu skulle nationell arbetsrätt gälla, sa man.


Jonas Malmberg:
Det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv, som blev så oerhört kritiserat och som togs bort genom den demokratiska processen i EU, har nu återinförts av juristerna i domstolen. Juristerna har gått emot politikerna.


Birgitta Nyström:
Vad domarna i EG-domstolen gör är att stadfästa ett rättsläge där det blir som i det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv. Nu är det företagens fria rörlighet som gäller. Inte det man brukar kalla ”det sociala Europa”.
I valet mellan det ekonomiska och sociala ger man en övervikt till det ekonomiska. Man tolkar hela tiden den fria rörligheten mera förmånligt än skyddet
för arbetstagarna.

Avskrift i sammandrag från ”Studio Ett” i SRs program 1. Torsdag 24 januari 2008, kl 17.10.
Avskriften gjord efter ”Lyssna igen” från SRs webbsidor. 080202

Jag och flera med mig har nu under en längre period efterfrågat både partiets och LO:s åsikt i frågan. Och man velar. Det ska vägas fram och tillbaka. Och det jag är rädd för är att även nästa riksdagsval kommer att bli ett EU-val. Att själva EU-valet kommer att bli ett gigantiskt fiasko är jag övertygad om. För, som en kille sa på jobbet, vad har EU velat ha av oss? Förutom våra pengar? Inte var det våra trygghetsregler, sociala system, eller varför inte vår stabila ekonomi eller låga arbetslöshet.
Nej, vi är inte färdiga med diskussionen om EU.