Svenskan vill att man summerar fem år med Reinfeldt, och jag ser vänner agera för att så många som möjligt ska ge ett bottenbetyg. Det känns lite märkligt. Det är i och för sig en väntad konsekvens av att redaktionen på SvD inte fattat hur opinion på nätet fungerar, och det är en sak för sig, men mer är det en så väntad reaktion. Bland annat för att De Nya Moderaterna knappast tillfredställt vare sig Svenska Dagbladets ledarredaktion eller Svenskt Näringsliv.
Faktum är, precis som jag skrivit förut, är att riket inte blivit ett u-land under Reinfeldt. Inte heller har det blivit den nyliberala tummelplats som vi oroade oss för, även om de få experiment som gjorts inte varit så jävla roliga. Men man ska komma ihåg att avregleringarna i stort har varit eftergifter tillde mindre, och idag långt mer högerinriktade samarbetspartierna.
Det beror på flera saker, men framför allt beror det på att moderaterna förändrats. Frågan är om socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har gjort det?
Svaret ligger i hur man uppfattar och beskriver världen.
Jag blir oerhört trött på sossar som beskriver Fredrik Reinfeldt som en ideologisk arvtagare till Den Gamla Högern. Och som, ännu värre, fortfarande tror att folkpartiet eller centern skulle kunna vara tänkbara partners i framtida maktkonstellationer. Det tåget lär ha gått. Varför kan man inte inse det? Annie Lööf som koalitionspartner???
Anledningen till att jag skriver det här är att det läggs så förbannat med onödig energi inom arbetarerörelsen på att attackera och kritisera just moderaterna - de ska framställas som huvudfienden. Nå, det går inte särskilt bra.
Överlevnad handlar om att känna sin fiende. Idag känns det som många på vänsterkanten inte vet vilka de slåss emot, och det skadar oss. Vet man inte vem motståndaren är kan man inte heller ta debatterna på rätt sätt.
Inom vänstern finns det fortfarande - jodå - nån sorts idé om att "nu, NU kommer han att kasta av sig den socialliberala masken och införa stenhårda antifackliga lagar, krympa strejkrätten och kasta ut massor med människor i fattigdom och elände". Emellanåt känns det som vissa faktiskt hoppas på det...
Det här är en generationsfråga, det finns kopplingar till Palmehatet, till en tid som inte är längre - men också till en ideologisk stelbenthet inom vänstern som gör att ett eventuellt närmande till moderaterna är ett sjujävla NONO. Det må vara hänt, men den politiska kartan har ritats om, och vare sig vänsterpartiet eller socialdemokratin har lärt sig den. Definitivt inte en allt mer marginaliserad fackföreningsrörelse.
Jag är fullt medveten om att det här inlägget räcker för att folk ska säga upp bekantskapen med mig, men det får väl vara så. Om jag sätter mig ner och ska bedöma de fem åren med alliansen kan jag konstatera att de gjorde vad de sa att de skulle göra. Somt gick för fort, och som de politiska spelare de är så ändrade de sig då raskt - en politisk smidighet som nu senast beskrivs av hur man agerat när det gäller fosterhemsbarnen.
Den frågan är också rätt symtomatisk för vänsterns historietradition - när man nu så starkt tar ställning för de vanvårdade barnen vore det också klädsamt om även socialdemokratin bad om ursäkt - för de här barnen hanterades i förfärande antal av just socialdemokratiska politiker runt om i landet. Eller som när vänsterpartister lite i smyg applåderar Irans eller Hamas uppkäftighet mot USA, utan att liksom vilja tänka på att just de regimerna skulle nacka vänsterpartister utan minsta pardon.
Om vänstern ska kunna ta tillbaka makten i det här landet, åter kunna påverka politiken, krävs det att man slutar betrakta det politiska landskapet med glasögon från 1976.
Och svaret på frågan i rubriken är - Nej, Fredrik Reinfeldt skulle inte rösta på Gösta Bohman.
Katrine Kielos tangerar det här i dagens ledare i AB, och Johan Westerholm är alltid bra... Annars finns det en sanslös trötthet bland bloggarna just idag, första söndagen i oktober.
Klicka gärna på kartan - om hur Europa såg ut före 1989...
