När Ebba gick över gränsen

Ebba Lindsö, (kd) tidigare vd för Svenskt Näringsliv, är aktuell med sina memoarer. Uppenbarligen lämnar hon ut mer av sitt privatliv än vad som kan anses vara moraliskt försvarbart. Eller nåt. Och därför blir hon också rejält attackerad av mamman till sitt tidigare bonusbarn.
Man kan tycka vad man vill om det - två kvinnor som kanske har all anledning att tycka illa om varandra; det kan finnas rejält med gift i det. Men som utanförstående - och karl - undrar jag var karlarna tog vägen. Varför är det bonusbarnets mamma, som gör ett hyfsat bittert intryck, som går till storms mot Ebba? Var är pappan? Om man ändå ska spela upp allting för en publik som hämtar popcorn och läsk och väntar på nästa akt?
Nånstans är det kanske ytterligare ett tecken på att det är nya tider - nu räcker det inte med att prata skit om varandra på ett kafferep eller i herrbastun längre. Nu kan man förnedra med besked, och gör det.
Jag har inte läst Ebbas bok, och det finns säkert knasigheter där. Men kanske det är så att man kan utmana konventioner på fler sätt än ett - och visst är det så att bonusbarn är något som är en totalt okänd faktor i relationsspelet. Att det finns extrabarn som rent ut saboterar är väl ingen nyhet. Men inte heller att det finns ex-partners som också gör det.
För mig väcks ju frågan, som den skandalhyena jag också kan vara, om vad det är för kamp Lena Magnegård egentligen för.

Om ett smartare sätt att bygga

Istället för att fortsätta hoppa på centern för att de ger sig ut på arenor de inte behärskar, kunde det kanske vara bra om vi istället la lite krut på att göra det som det hela borde handla om - fundera kring hur man kan bygga smartare eller snabbare eller effektivare. Eller alltihop...
Det är ju inte så att problemet inte är nytt. Om det nu är ett problem - min erfarenhet är ju att vi idag är ohyggligt mycket effektivare på arbetsplatsen än för tjugo år sen, men fortfarande finns det en tröghetslag som är rätt frustrerande.
Istället för att utreda det här en gång till - för jag håller med Sync och Byggblasket och flera andra om att det får räcka nu - kan man ju rätt snabbt identifiera en driva problem. Omkring dessa borde debatten handla, förutom en del andra småsaker.

1. Det är för dålig konkurrens. Det finns fyra stora drakar, och några uppstickare, men sen är det slut. Det är bara de stora som kan ta de stora jobben - bostadsområden, jätteprojekt - och de får dessa jobb ändå, utan att behöva konkurrera med effektivitet.
2. Hierarkin inom byggsvängen är fortfarande stenhård. Man öppnar icke käften som ung och grön. Man kan ha hur bra idéer som helst men det viktigaste är att veta sin plats.
3. Konservatismen är stor. Nytänkande ses med misstro. Nya tekniker tas inte tillvara. Fortfarande är "det var bättre förr" en standardfras. Eller att "förr i världen var de i varje fall yrkesmän". Nå, de byggde faktiskt både illa, långsamt och dyrt förr också. I själva verket är dagens utbildade byggnadsarbetare långt mer mångsidiga än de tidigare generationerna. Vilket för oss till
4. Utbildning. Det är ju märkligt att man samtidigt som man efterfrågar större kompetens (och mer ansvar) av byggjobbarna, i samma andetag försämrar utbildningen för den nya generationen.
5. Kunskapsöverföring. Jag VILL inte komma till en arbetsplats till, där man bestämt att plocka ner tornkranen i vecka 38 fast alla på plats ser att den behövs till vecka 44. Jag VILL inte komma till ännu en arbetsplats där etableringen ligger en kilometer från arbetsstället. Jag VILL inte stå och tjafsa med en verkare till om hur mycket virke det går åt. Jag VILL inte stå med händerna i fickorna och vänta på att det ska komma en lastmaskin som skulle ha varit där för tre timmar sen (och jag vill fan inte filmas när det sker!).
6. Jag vill vara med och se hur lång tid momenten tar. Har man räknat med en mobilkran? Var ska den ställas upp? Kan den ställas upp där? Hur ser tillfartsvägar ut? Kommer man att ta dit städare eller bärhjälp? Kommer jag att få sällskap av kunniga yrkesmän, eller kommer vi att omges av klåpare?
7. En tilltagande okunskap om hur en byggarbetsplats fungerar. Faktum är att den sista tidens debatt tyvärr visar att alltför många inte vet. Vilket gör att de gissar, och tror, och det slutar med att de stjälper mer än de hjälper.

Jag är beroende av att processen fungerar. Ju bättre ett bygge går - fortare, snyggare, lönsammare - desto bättre pengar tjänar vi som jobbar på ackord. Och våra ackord drar med sig de som tjänar sämre. Alltså är vi intresserade och vill ta del - det är bara att fråga i vilken byggbod som helst.
Men hur ofta blir vi involverade? Inte särskilt ofta. Och om hur det ska bli ändring på det, är vad det borde handla om. Vi är en viktig resurs - ta vara på oss.


Bilden? Från geniale Robert Nyberg

Det höga taket i centern. Eller inte

Jag hade ju i och för sig inte tänkt tjata mer om den olycksalige hr Pettersson och hanses irrfärder, men efter att med lite halvt intresse sådär, sett hur den interna debatten inom centern tagit fart så måste man ju skriva en rad eller två.
Det är ju helt uppenbart att den där nyliberala falangen inom centern tagit munnen lite för full en gång för mycket, vilket fått en och annan att reagera. Både här och på andra ställen. Jonas Petterssons slutsatser om svensk byggmarknad möts med både skepsis och breda flin, av de som verkligen begriper frågan.
Samtidigt finns det ju en stor risk att det som borde ha varit ämnet för den där filmsnutten - ineffektivitet i byggsvaängen - hamnar i skuggan igen. Under en lång tid framåt finns det risk att varje försök att diskutera ämnet kommer att mötas med ett "byggjobbare som fikar och röker". Och det gynnar ingen.

Själv hamnar jag ju i en rätt konstig situation. Jag har sympatier för den centerrörelse som tillsammans med arbetarrörelsen tog ansvar för nationen vid ett flertal tillfällen. Jag tycker att forna ledare, Johansson, Dahleus, förtjänar respekt.
Det här nya garnityret - Stureplanscentern - ger jag inte mycket för, och det är jag inte ensam för. De sågningar som stackars Pettersson nu råkar ut för är inte snälla. Nog för att jag är en smula skadeglad över det som sker, men man måste ju ändå fundera på vilken ilska som finns i partiet, när man kan hala iväg en sån här utskåpning! Och därför gör Pettersson nu också en väntad avbön och pudel!

Ännu bättre är att en av de mer aggressiva Stureplanarna fortfarande inte fattat vad de ställer till med... Att han inte fattar nåt om byggbranschen förvånar mig inte!
Och även om jag gärna såge - ja, man får böja det så! - att hon den beskäftiga från Västerbotten, åkte ur riksdagen med buller och bång, så vill jag absolut inte få ett politiskt vakuum där Fredrik Reinfeldt beslutar sig för att stödja sig på Sverigedemokraterna istället.

Andra om saken

Politikerbloggen, Byggblasket, Tidningen Byggvärlden, Fredrik, Sync, Norran



Bilden? Helt oblygt snodd från Norran

Fast visst är det kul att få över tusen hits på en dag

Det djupa föraktet för kroppsarbete, och konkurrensen

I den här tråden på min blogg har det brakat loss ordentligt. Somliga verkligen hatar Byggnads. Det är rent av fult att man kan tjäna rätt bra med pengar därför att man slår sig samman i en förening. Det kan finnas en rätt stor dos av förakt för den lågutbildade där. På samma sätt finns det ett rent hån mot den som arbetar med sin kropp som redskap.
Man trodde ju man passerat det.

Det är rätt skönt att se framstående centerpartister som Karin Ernlund, ta avstånd från den politiske tjänsteman som på arbetstid - observera det! - smygfilmade några byggnadsarbetare, som med största sannolikhet inte hade särskilt mycket att göra. Vilket med största sannolikhet inte var deras fel....

Nå. han har naturligtvis fått uppmuntrande tillrop från några av sina meningsfränder, och det ska han vara glad för. Men om han tror att han ska vinna några röster på det så tror han som sagt fel.
Jag tänker därefter kanske inte ge det hela så mycket mer uppmärksamhet, somligt är så dumt att det får självdö helt enkelt.
För den som inbillar sig att frågan om klass skulle död är det kanske en bra påminnelse. Jag har skrivit om det tidigare, och kommer nog att göra det igen. Det finns en allt djupare oförståelse för oss som blir skitiga, svettiga och lyfter tungt. Det kan hända att det ligger i civilisationens natur - ju mer sofistikerat ett samhälle blir desto mindre vill den samhällsbärande klassen ha att göra med dess drift.
Detta kan vi se redan hos de gamla grekerna (eller egyptierna, välj själva), och sen löper det som en röd tråd genom historien, där kroppsarbetarens barn inte blir kroppsarbetare, och till sist fylls av förakt för den skitige och svettige. En allt mer välmående medelklass sätter sig på en utnyttjad underklass, antingen bestående av ett proletariat eller av slavar, som i den amerikanska Södern.
Att därifrån se att samma kroppsarbetare idag skulle vara högavlönade (och också högeffektiva yrkesmän) sticker naturligtvis i ögonen på somliga. Och i grunden finns föraktet för den som arbetar med sina händer, eller byter blöjor, eller städar toaletter. Föraktet.
Naturligtvis är det rent trams att påstå att den fackliga rörelsen skulle vara protektionistisk. Gå med i föreningen så har du fördelarna. Står du utanför så står du utanför. Vi har en växande del utländska medlemmar inom Byggnads, och inga som helst svårigheter att värva nya.

På samma sätt är det rent trams att påstå att det skulle ligga på facket att effektiviteten skulle vara låg inom byggsektorn. Vi äger inte företagen, vi anställer inte deras tjänstemän. I själva verket har vi, om några, ett stort intresse av att jobbet funkar, eftersom vårt lönesystem bygger på att jobbet går bra. På en välskött arbetsplats med ackord jobbar man effektivt och med hög kvalitet - annars blir det inga pengar. Alltså har också Byggnads ett stort intresse av välskötta företag!
Mitt i alltihop ska man också vara medveten om att det finns en rätt aktiv debatt i byggbranschen just om den här saken. Titta gärna in hos Jens Hoffman, eller hos Byggblasket, eller hos Sync eller Byggbloggarna med flera - för just initierade och kunniga synpunkter.

Tyvärr är det ju så att många av de som har synpunkter inte har en aning om hur det fungerar ute på ett bygge. Jag vet inte hur det funkar inne på ett riksdagskansli, men jag yttrar mig inte heller om saken.
Det finns mängder av olika sätt att se på effektiviseringen av byggbranschen, men inget av de sätten förutsätter sämre avlönade eller mindre skolade byggnadsarbetare. Snarare tvärtom - det är allt högre kunskaper som kan ge tids- och kvalitetsvinster. Och framförallt behövs det en fungerande konkurrens. Och det är inte effektivitetskonkurrens när ett polskt företag kommer hit och bygger på exakt samma sätt som de svenska, men med lägre löner.

Betalar man sämre behöver man ju inte effektivisera, om man får jobbet. Istället skulle man kunna hävda, med risk för att reta upp folk, att våra löner skulle behöva höjas rejält. Då kanske byggföretagen skulle känna pressen att börja bli lite mer effektiva....


Bilden? Ett gäng högproducerande byggnadsarbetare just idag! På sin rast, är väl bäst att påpeka...

När Sören Holmberg räknade fel...

I anslutning till den opinionsundersökning som idag ger ett stadigt övertag för de röd-gröna över alliansen, ger också professor Sören Holmberg en rätt häpnadsväckande synpunkt. Nämligen att det röd-gröna övertaget antagligen kommer att minska med nån slags automatik.

Möjligheterna för regeringspartierna att minska motståndarnas övertag ökar ju närmare valdagen kommer, enligt Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Bland annat därför att oppositionen måste precisera sig och konkretisera sitt alternativ, säger han till Svenska Dagbladet

Eh, nu blir man ju lite förvånad. Oppositionen har ju redan gjort det i ett stort antal frågor, alldeles oavsett vad Fredrik Reinfeldt kommer säga ikväll i Agenda (för det kommer han tjata om, med logiken hos en döv - säger Mona att man redovisat politiken i ett ämne kommer han att nonchalera det. Var så säkra!).
Precis som Folkets Härold också gör, funderar man ju på motsatsen.
Att det röd-gröna övertaget kan öka i takt med att man preciserar sin politik ytterligare. Ju närmare valet man kommer desto mer kommer ju regeringens misslyckanden att synas, sanna mina ord.
Alliansen var långt från enig i alla frågor 2006, och straffades inte av väljarna - är det inte en smula förmätet av Sören Holmberg att tro att det omvända skulle gälla nu?
I synnerhet som återväljande av borgerliga regeringar knappast vara så frekvent att man kan dra några slutsatser av det, för att tala statistiker-språk.
Nä, här trampade nog professorn i klaveret

Lata byggnadsarbetare - del II

Kan inte låta bli att tipsa er om vad alltid kloke Sync har att säga om den här utskällda reklamfilmen. Och hoppa sedan vidare till Slak Lina som ifrån ett liv som reklammakare gör en magnifik sågning.
Nu har naturligtvis en driva förhoppningsfulla centerpartister hoppat med i trandansen för att få lite annan uppmärksamhet än de där hemskheterna under hösten - Vattenfall, SAAB, energifrågan mm - som dragit deras ambitioner i smutsen.

Ingen av dem har den minsta aning om vad de talar om. Punkt.
Är man riksdagskandidat (eller politiker med ambitioner överhuvudtaget) kanske man kunde kräva en viss kunskap innan man öppnar munnen. Istället drivs man av dels ett gravt oförstånd om hur byggbranschen fungerar, dels ett behov av få visa upp sig, dels av avoghet mot facket (och Byggnads då i synnerhet, konstaterar jag nöjt).
Undertecknad beskrivs som "argast av alla" vilket jag milt bara ler åt. Eller Lol.

Precis som Sync ovan skriver, baseras Petterssons påhopp på en rapport om ineffektiviteten i byggbranschen som är flera år gammal, om vilken jag också skrivit, och där det med ytterlig tydlighet framgår att det är arbetets organisation och styrning som svarar för ineffektiviteten. Det står inte att det skulle vara fackföreningarnas fel. Inte heller står det att byggnadsarbetare är lata.
Nu finns det som sagt ingen anledning att hetsa upp sig för det här. Det är ett desperat försök att få uppmärksamhet, lika mycket som ett försök att provocera. Allt från ett parti som med största sannolikhet kommer marginaliseras intill att de ramlar ur riksdagen. Så med det lämnar vi frågan.

Jag tror inte Jonas Pettersson kommer vinna en enda röst på det här. Däremot kommer han att se till att centern tappar röster. Mer sånt!

Bilden? Självillustrerande för böveln!

Bloggerskor? Om jämställdhet på nätet

Jag läser sällan TV-tablåerna, och tittar ännu mindre på reklamTV, men ibland får man ju ändå höra saker som går rakt in. Som att TV3 ska köra en serie om bloggerskor.
Jaha, nu ska vi tillbaka till att böja feminint igen. Lilla lärarinnan, majorskan, doktorinnan. Bloggerskan? Och den som kom titeln "Glamourama" ska naturligtvis piskas offentligt. Men i fortsättningen ska jag kanske kalla mina kvinnliga bloggvänner för bloggerskor. Alexandra, Johanna, Karin, Fade, Mia, Viktoria, Josefin. Varför inte lilla bloggerskan Pettersson från Umeå? Som i konsekvensens namn borde vara riksdagskvinnan då? Eller inte, skulle jag tro....

Chansen för att jag ska titta på ett sånt program är ju naturligtvis minimal ( hallå, kan nån ta fram nån slags kvalitetsnorm för alla dessa modebloggare ) men de har ju uppenbarligen sin marknad. Även tämligen obskyra modebloggare har tusentals besökare varje dag, vilket kan vara bra att ha i bakhuvudet för oss som skriver illa besökta vuxen-bloggar

Nu vill jag se hur man tänker böja murare, snickarem bilmekaniker, programmerare eller vårdbiträde. Det kan väl vara en bra uppgift för folkpartiet, som vill ha tillbaka femtiotalet i skolan, eller KD, som vill ha tillbaka femtiotalet överallt...

Tipset från Hanna Fridén

Centern ska jaga lata byggnadsarbetare

Man vet ju inte om man ska gråta eller bara bli förbannad, men Jonas Pettersson heter en kille som tänker satsa på riksdagen genom att hävda att låglönekonkurrens skulle vara bra. Och att facket är skit och borde krossas.
Ni kan kika på hans video hos Alliansfritt Sverige. Man kunde ju avfärda honom som en galning, men det är det inte alls säkert att han är. I ett allt tuffare klimat för solidaritet finns det säkert en och annan som kommer tycka att han är en hyvens kille, med trevliga idéer.
Det läbbiga är istället att han faktiskt jobbar på Centerns riksdagskansli, och det känns avsevärt mycket mer besvärande. Jag tror att de få centerpartister, den där gamla sortens centerpartister, jag känner betackar sig för sådana företrädare. Fast jag skrev för flera år sen att centern förmodligen kommer raderas ut sakta men säkert - vi får väl se.
Men det kanske är så att de tokliberala måste sugas upp nånstans, och att vi borde rita om den där politiska kartan för högerflygeln igen. Där Centern alltså är den tokliberala delen, som tror på sin idé som vilken nyfrälst som helst. Som det där med att privatisera allt, nu senast Arbetsförmedlingen. Och det där är något som oroar en del av deras allianskamrater.

Bilden? Högeffektiv produktionsteknik i ett nyliberalt samhälle....

Lite bostadspolitik kanske?

Som jag skrev för länge sen - arvtagerskan vill flytta hemifrån. Skaffa ett eget liv, slippa monarken, arvtagaren och det bankrutta kungariket. Men var ska hon flytta? Var ska vi ta'at?
Jag och väldigt många med mig är övertygade om att vi behöver en rejäl dos bostadspolitik, som inte är inriktad på att gödsla dyrbar mark med trånga och skeva egnahem. En bostadspolitik som tar många fler hänsyn, men som framförallt ser till att det byggs.
För det gör det inte. Det är riktigt bedrövligt.
Det trista, eller magiska, med boendet är att det inte styrs av ekonomin på samma sätt. Unga människor vill flytta hemifrån precis lika mycket i dåliga tider som i goda, och gör det också. Men inte till bra lägenheter, utan till något som långsamt håller på att bli en boende-katastrof.
Och än har jag då inte sett något röd-grönt som gör mig särskilt lycklig. Att det finns enstaka slattar i somliga kommuner gör då rakt ingen sommar. I min egen kommun skulle vi behöva många hundra lägenheter. Likadant är det på många andra platser. Men det handlar ju inte bara om många, det handlar om hur.


Bilden? Kanske kan vara framtiden...

Stal den israeliska armén organ eller inte?

Två artiklar. En av Alcala, en av Guillou. Bägge handlar om de påstådda eller verkliga organstölderna som den israeliska armén anklagas för. Och de pratar om olika saker - Alcala om nån slags journalistisk konspiration för att hetsa mot det judiska folket. Guillou talar om artikeln som låg bakom.
Jag kan lätt säga att när de hamnar i TV för att debattera om saken - för de gör de, sanna mina ord - kommer Guillou käka upp Alcala.


Bilden? Transportväskor för organ

Domen har fallit om Kistaolyckan

I fredags föll domen mot den konstruktör som stått åtalad för vållande till annans död vid Kistaolyckan (här). Och domen blev skyldig.
Egentligen är det inte att förvånas över - men man börjar ju fundera på hur konstruktören tänkte. Gudarna ska veta att man har annat att se upp för på en byggarbetsplats utan att också behöva vara skraj för att materielen ska vara undermålig. Och vad var syftet med denna underdimensionering? Kan man misstänka att det fanns nån krona att spara?
Visst, det finns säkert mänskliga hänsyn att ta. Jag är övertygad om att konstruktören mår dåligt av det som blev konsekvensen. Men samtidigt är det bra att det faktiskt blir fällande domar för såna här saker - det vanliga är ju nämligen att brott ej kan styrkas när folk dör på byggena.


Byggblasket om saken


På bilden den omtalade balken

När Svenska Dagbladet blev oanständiga..

Läser med växande avsmak vad Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, lyckas pressa fram idag (här). Nämligen att försöka dra inrikespolitiska poänger på jordbävningen och den oerhörda tragedi som drabbat Haiti.
Jag önskar jag kunde säga att jag saknade ord, men det gör jag inte alls. Fy fan så ovärdigt. Och jag hoppas innerligt att jag slipper se borgare som ska rycka till Arvidssons undsättning. Det här var ett riktigt lågvattenmärke, men det finns säkert alla möjligheter att komma ännu lägre. Det lär Arvidsson se till, helt utan att skämmas. Jag väntar med spänning på det...

Peter om samma sak, Collage, Utsikt från höjden, Livbåten



Bilden? Jag pallar inte ens leta upp nån ettrig bild för att illustrera det här. Det är bara så sorgligt. Och Arvidsson kommer inte att fatta nånting...

Ut i snön. Och glad för det.

Snö innanför jackan, kindben som stumnar i blåsten.
Vintersol som fullkomligt bländar och får hela marken att brista ut i gnistrande kristaller. Fingrar som stelnar, fötter som blir kalla och klumpiga.
Ett bultande hjärta.
Köldtårar i ögonvrån
Vinterjobb.


Fridén är tillbaka i produktionen igen, och älskar det!

Alliansen, pensionärerna och matematiken

På SvT Text kunde man igår läsa följande:

Pensionärer skulle ha sparat mer      
                                      
Mer än hälften av pensionärerna säger 
att de skulle ha sparat mer om de     
vetat hur lite pension de faktiskt    
skulle få. Det visar en undersökning  
som företaget Silentium gjort.        
                                      
-Väldigt få säger att de skulle ha    
sparat mindre, säger Silentiums vd    
Johan Talenti. Fyra av tio i under-   
sökningen säger att de inte fått      
tillräckligt med information om hur   
man ska förvalta sina pensionspengar. 
                                      
De flesta pensionärer får sänkta      
pensioner nästa år. Sänkningen        
kompenseras dock i de flesta fall av  
att skatten för pensionärer sänks.  

Vi har redan hört skatteutskottets ordförande Lennart Hedquist (m) irritera sig på vad han anser är en förenkling och fördummande beskrivning av pensionerna nästa år.
Vän av ordning frågar sig då - kommer alla pensionärer få en större sänkning av skatten än den minskning av deras pension som hr Hedquist och hans kompisar ligger bakom? Svaret är faktiskt NEJ. Och sjunker pensionerna nästa år? JA.
Och det spelar ingen roll om man får en smula sänkt statlig skatt för de flesta: den stora kostnaden för de flesta pensionärer har att göra med kommunalskatten. Plus naturligtvis att numer betalar pensionärer mer i skatt än yrkesarbetare

Och i min värld, liksom i de flesta andras, är det en sänkning just en sänkning. Hedquist kunde ju försöka med den matematiken i avtalsrörelsen - sänk era löner för just nu är det låga priser och ni får lite lägre skatt.

Claes om saken, P-O Kjellberg, Widegren, Annarkia, för att inte tala om PRO....


Bilden? Where did all the money go?

Alliansen, pensionärerna och matematiken

På SvT Text kunde man igår läsa följande:


Pensionärer skulle ha sparat mer      
                                      
Mer än hälften av pensionärerna säger 
att de skulle ha sparat mer om de     
vetat hur lite pension de faktiskt    
skulle få. Det visar en undersökning  
som företaget Silentium gjort.        
                                      
-Väldigt få säger att de skulle ha    
sparat mindre, säger Silentiums vd    
Johan Talenti. Fyra av tio i under-   
sökningen säger att de inte fått      
tillräckligt med information om hur   
man ska förvalta sina pensionspengar. 
                                      
De flesta pensionärer får sänkta      
pensioner nästa år. Sänkningen        
kompenseras dock i de flesta fall av  
att skatten för pensionärer sänks. 

Vi har redan hört skatteutskottets ordförande Lennart Hedkvist (m) irritera sig på vad han anser är en förenkling
och fördummande beskrivning av pensionerna nästa år.
Vän av ordning frågar sig då - kommer pensionärerna att få en större sänkning av skatten än den minskning av deras pension som hr Hedkvist och hans kompisar ligger bakom? Svaret är faktiskt NEJ.
Och i min värld, liksom i de flesta andras är det en sänkning just en sänkning.  

Ingen dör på riktigt i vår tid

Jag träffade en kille för ett par veckor sen på ett bygge som, under vårt samtal om försäkringar och trygghet, berättade att han hade kört ihjäl sin treåring för ett par år sen. Backat över honom med bilen på garageuppfarten. Han sa det inte alls kallt eller konstigt, utan mer som ett sätt att illustrera varför just han hade haft perioder med sjukskrivningar.
Man kan säga att jag fick en klump i magen; det kändes totalt overkligt. Snäll trevlig småbarnspappa i villaområde som på en sekund raserar hela sin och sin familjs verklighet, som skapar sår som aldrig kommer att läka. Och hans berättelse om hur han dansade runt i trygghetssystemet blev liksom bara dimmig efter det - även om han var noga med att han fått fantastiskt stöd, att alla verkligen hade ansträngt sig. För honom fungerade det, men han hade helst sluppit ändå naturligtvis.
Men han sa "vi är ju så ovana vid att tala om döden", och jag fick en känsla av att han och hans arbetskamrater hade haft fikabordssnack av en lite annan kaliber, för han har ju rätt. I vårt samhälle dör ju ingen. Det är bara på låtsas.
Det är inte alls länge sen folk låg hemma i kökssofforna och hostade ihjäl sig, när det ringdes till begravning, när man samlades på begravningskaffe. Och det är naturligtvis så fortfarande, men vi talar inte om det. Men idag överlever svenska barn på ett vis som aldrig tidigare, spädbarnsdödligheten är mycket låg, och vad jag minns från våra graviditeter så var frågan om död totalt obefintlig vid alla dessa kurser och besök.

Det svåraste som finns måste vara när barn dör. Det finns inget som får mig att känna mig så otillräcklig som när jag ser en dödsannons med en nalle eller en trehjuling, även om det är barn jag aldrig varit i kontakt med. Jag kan känna föräldrarnas skriande sorg, oftast ordlös men ändå så påtaglig. En dikt eller bara ett par rader. Eller en nekrolog, som den som jag läste i Svenska Dagbladet förra helgen, om Philip som dog, inte riktigt tre år fyllda.
I det friska Sverige är döden något som händer på sjukhus, som händer gamla människor. I numera ombonade och sympatiska rum; det är länge sen folk dog ensamma i sterila sjukhussalar. Vi får vara med när våra nära dör, även om det naturligtvis finns de som även i framtiden kommer att dö ändå. Och för de flesta av oss är det viktigt - vi vill kunna säga adjö.
Men hur gör man det med en treåring?


Och hur gör man med de som inte dör sådär snyggt och stilla? Hur förklarar man för en förtvivlad mamma att hon mår bäst av att inte få se sin trafikdödade son, eller hustrun som dog i branden? När döden inte var så snygg eller förväntad? Och hur gör vi runt omkring? Hur pratar man med någon som dödat sitt barn? Redan Stig Dagerman saknade svar på det.
Ändå pratas det om det - vi har haft långa artikelserier och program om det här. Men det är sällan det tar uppvardagen för de som ska ta hand om det, eller om hur det går till när döden inte är förväntad.
Kanske är det vår flykt in i ett nytt samhälle, där våldet sker långt bort, utövas av yrkesmän - men där vi fortfarande blir upprörda över att de dör. Där man kan bli hysteriskt upprörd över att man jagar varg i Sverige men samtidigt tillåta sig, som Niklas Wykman, att förespråka militära insatser i andra länder. Som om ingen skulle dö där. Man kan fundera över hur man tänker när man ena sekunden skickar svenska soldater till krigsområden, och i nästa blir överraskad över att de dör. Eller att de som överlever kommer hem som invalider?
Jag önskar ju det fanns lätta sätt att prata om döden, när man kan titta på varandra och veta att både han, den där olycklige pappan, och jag vet hur det känns. Och ändå är det ju så att ibland räcker inte ord till, när det kanske bara måste få vara tyst. För en sak är ju säker - att trots all vår teknik och trygghetstillit kommer döden fortfarande bara vara ett hjärtslag bort.