Wanja och jag

Onsdag ska jag, Stefan Slottensjö och Kent Renen Johansson träffa Wanja Lundby-Wedin. Hmmmm....undrar vad vi ska prata om?

Skämt åsido, vi har ett uppdrag från repskapet, där vi klarat av del ett. Wanja är del två. Något säger mig att hon kommer bli lika förbannad som Mona Sahlin blev, när vi framför Stockholms Byggnadsarbetares åsikter om hur LO och partiet hanterat ratificeringen av Lissabonfördraget. Och sedan ska vi redovisa det, för nästkommande repskap. För den oinvigde så är repskapet Byggettans högsta beslutande organ, ungefär som Högsta Sovjet (det där kommer jag få skäll för...)

Det ska vara högt i tak i rörelsen, och nu ska vi ta reda på hur högt det faktiskt är. Kommer rapport i nån form - kanske via Twitter. Det är svårt att uppdatera bloggen när man står ute på bygget...


Bilden föreställer LO-borgen vid Norra bantorget i Stockholm...

Den lilla och den stora tryggheten - om ett inbrott

Om vi kallar pensioner och barnomsorg och en billig kollektivtrafik för den stora tryggheten så är det viktigt att också tala om den lilla tryggheten - att kunna gå hem från tunnelbanan utan att vara rädd, att våga släppa ut sina barn på gården, eller inte behöva vara rädd på sitt arbete eller i skolan.
Vi är lite dåliga på att tala om det där - den fullständiga katastrofen som det innebär att komma hem och upptäcka att en främmande människa tagit sig in med våld, vänt upp och ner på ens hem - ens liv! - och tagit saker. Oftast bara saker, men idag kan saker vara alla bilder i en bärbar dator, eller barnets första steg som fanns i minnet i HD-kameran.
Föreställ er den skräcken, den sorgen, den ilskan.
Nathalie har haft inbrott och vill inte gå ensam hem igen. Hennes hem är inte längre hennes borg - det är ett ställe där en eller flera har sett in i familjens innersta. Det är som att bli skändad, och inte bara en gång - de här minnens sitter kvar. Det är en djup olustkänsla, som man för över till sina barn. Tro mig - jag vet.

Någon köper stöldgodset. Det är något man ofta glömmer - tjyvarna stjäl inte för att det är kul, de har en hälare eller nån som köper direkt. Oftast är det en annan kriminell men det dröjer inte länge innan din bärbara dator finns hemma hos din granne. Tyvärr. Om folk gav fan i att köpa tjålgods - stockholmsslang - skulle inte tjyvarna ha nån marknad.
Uppklarningsprocenten är naturligtvis marginell - flera av tjyvarna bedriver i stort sett en industriell plundring av hem, och om de nån gång åker dit kan polisen ofta klara upp drivor av brott på en gång. Men alldeles, alldeles för ofta kommer minnena inte tillbaka, och det enda man har kvar är en gnagande rädsla.
Skydd och larm är en expanderande marknad idag, men det kostar att skydda sig. Och det kostar på. Jag tänker inte tjafsa ännu mer om polisens prioriteringar, men vi ska inte glömma att det är lika viktigt att få medborgarna att känna sig trygga, som att jaga tjyvar. Så att Nathalie kan få komma hem utan att fundera på om det är nån annan där. Nån som inte borde vara där...

Ett litet budskap till Wanja

Ibland behöver man inte skriva så mycket - Sverker Sörlin skriver om dubbelmoralen i DN, och frågan kom naturligtvis upp på Byggettans repskap - där debatten är frejdig men hård. Det finns en tragik i vad som nu händer Wanja, men det var ju bara att vänta sig.
Makt korrumperar och så gör pengar - det kan vara bra att tänka på för kamrater med mångdubbelt i lön mot de som de förväntas representera. Jag tycker att duktigt folk ska ha bra betalt, och det stör mig inte nämnvärt att duktigt folk kan tjäna miljoner. Vad som stör mig är att det finns en uppenbar automatik i löneutvecklingen. Jag störs också av att mina förtroendevalda kan sitta med och sanktionera system som syftar till att undkomma skatt - se till att direktörerna får en skälig ersättning för sitt arbete, men betrakta det som en inkomst, och dra skatt på det.

För de flesta av oss är det också med avsmak vi ser harvandet med pensioner. Jag får sätta av ett par hundra själv varje månad för att få en anständig pension - tjänar man 100 000 i månaden kan man säkert också göra det, för att inte tala om de som tjänar mer.

Och alldeles oavsett om Wanja gjort fel eller inte måste hon nog avgå - förtroendet för henne är förbrukat, och jag tänker inte ägna en valrörelse åt att försvara henne. Det är nämligen där vi hamnar i såna fall. Yxan måste gå, tyvärr.

Jobben är vår EU-fråga!

Precis som det står i Dagens Nyheter så anser väljarkåren i Sverige att jobben är den viktigaste frågan. Den slår med hästlängder t ex Sveriges ekonomi och tillväxt, vilket kan sägas visa att trots åratal av förnumstiga påpekanden om att inflationen blabla, så vet folk i Sverige att man måste ha jobb för att kunna bidra till tillväxt och framsteg.
Det vore ju då märkligt om inte regeringens passivitet, och oppositionens aggressivitet, kommer att ge utslag så småningom. Det mesta tyder ju på att arbetslösheten kommer att fortsätta stiga och regeringen gör faktiskt ingenting. De gör precis ingenting - och det är dags att även borgerliga media börjar uppmärksamma detta.
Vi behöver inte leta efter den fråga som kommer vara viktigast, vilket rätt många andra också redan insett. Det är jobben, jobben, jobben som kommer vara avgörande. Man kan ju bara hoppas att det inte är samma stjärnor som satte strategin för valet 2006, som ska hålla i taktpinnen den här gången - för då var det också jobben som var viktigast, fast det begrep man inte bland de som bestämde...

Nöjd med dig själv? Skulle inte tro det...

Det var bättre förr - eller i varje fall enklare. Hade man utstående öron var det bara att bita ihop, påminde näsan om en gurka fick man leva med det (och leta efter nån som kanske inte brydde sig om saken). Kort sagt - man hade den kropp och det utseende man hade och därmed jämt.
Saker är ju inte så längre, vilket är på både gott och ont. Såg ett fascinerande program om skönhetsoperationer på SvT. Titta gärna själva på utmärkta SvT Play - den finns kvar till 21 april, och naturligtvis kom vi att diskutera vad vi skulle ändra på - om vi själva fick chansen (och kunde lassa upp rätt många tusen, för det var ju inte helt billigt).
Nån var ju faktiskt rätt nöjd med sig själv, men precis som Katie Spicer säger i programmet - vi har alla nåt vi retat oss på under många, många år. Allt från ojämna ögonbryn till slapp käklinje - och den listan verkar ju växa med åren.
Att sedan fullt fungerande journalister utsätter sig för diverse vansinnigheter i sin jakt på det slutligha reportaget är väl inte så konstigt - men injektioner med Botox såg inte trevligt ut. Ge mig en krigshärd i Afrika när som helst, jämfört med det... Och vem kunde tänka sig att skönhetsreportage kunde vara så brutala...

Jag släpar naturligtvis runt på diverse komplex och vanföreställningar själv - det vore fegt att förneka det. Jag är gammal nog att erkänna att en stor del av mitt tränande handlar om att se bra ut, istället för att linda in det i hummande om att må bra eller orka mer. Vi vill se bra ut - det är en av följderna av det alltmer skrynkelfria samhälle vi lever i, där ungdom är heligt och åldrande förbjudet. Och samtidigt är alltfler av oss också medvetna om vad det innebär för en uppväxande generation, där plastikoperationer är fullt accepterat redan i tonåren - innan man faktiskt vet hur man kommer se ut som vuxen. Begrip det den som kan.

Vi talar en hel del om ätstörningar, fast sällan om manlig anorexi eller bulimi. Eller om megarexi eller ortorexi eller andra beteckningar på konstiga företeelser som förmodligen inte fanns för hundra år sen. Nya tider, nya sjukdomar. Ortorexi är förresten värt en egen drapa så småningom - boy, do I have some stories to tell..
Jag funderar på om man ska skämmas för att man vill ändra på sig. Har man råd får man väl göra vad man vill, men kan det finnas orsak att bevilja skattemedel till skönhetsoperationer? Egentligen tycker jag det, men frågan är ju var gränsen ska sättas. Skelögdhet eller utstående öron får man ju redan idag hjälp med, eftersom det garanterat skulle ge konsekvenser för den som led av det. Men vad säger vi om sneda munnar, stora näsor och säckiga rumpor? Eller om den mest stigmatiserade operationen av dem alla - brösten.


Bilden föreställer Victoria Silvstedt, och finns i Expressen med den helt makalösa rubriken "Silikonbröst kan ge läs- och skrivsvårigheter" vilket bara var för bra för att inte användas

Facket och bonusar...

Vad håller de på med?
Det är väl första tanken när man läser att Erland Olausson medverkat till de generösa bonussystem som finns inom AP-fonderna. I synnerhet som det idag finns skapligt ny forskning som visar att bonusar inte alls är särskilt bra för ett företags utveckling - något vi vanliga dödliga misstänkt länge. Allra minst när "bonusen" utfaller vare sig företaget gått bra eller inte - en win-win-situation som en nöjd bekant kallade det.
Att sedan veta att AMF Pension ville dela ut många miljoner i bonusar till sina inte särskilt underbetalda direktörer, var ju inte särskilt överraskande. Värre var ju att Wanja Lundby-Wedin och Per Bard, som efterträdde Erland Olausson som LO:s avtalssekreterare, hade skrivit under det.

Hur tänkte ni då? Det är ju en fråga som faktiskt dyker upp.
Att näringslivets toppar hugger för sig som De Fyrtio Rövarna är ju inte att förvåna sig över, men det slår in skapliga kilar i förtroendet för våra egna högsta valda företrädare när de bidrar till det.

Det är naturligtvis helt galet att ha olika belöningssystem inom företag. Varför kan man inte betrakta alltihop som "lön" och dra "skatt" på det. Istället har man olika mer eller mindre förmånliga avarter, vars primära syfte givetvis är att undkomma skatt. En återkommande fråga är ju alla dessa pensionsavtal - som alla har gemensamt att de är lägre beskattade.
Vän av ordning frågar sig ju varför folk med miljoner i inkomst inte kan tänkas sätta undan i varje fall ett par hundra i månaden till sin egen pension. Det får ju jag göra... Men de kanske inte har råd.
Men det är lite äckligt faktiskt att veta att LO:s ordförande godkänner system som syftar till att undkomma skatt.
- Det är helt enkelt käpprätt åt helvete att personer som arbetar för oss kan bete sig på det här sättet, säger ordföranden i Västsveriges LO-distrikt Hasse Andersson till SvD.

Man kan bara hålla med. Och det är dags att ställa hårdare krav på de som ska representera oss i de här bolagen, men det är nog ämnet för en alldeles egen post


Bilden föreställer Christer Elmehagen, som tydligen måste vara en överjävlig förhandlare. Eller så har han bara mesiga motpartners...

The backside of arbetslöshet

Jag bodde på den tiden i hyreslägenhet i ett miljonprogramsområde, och hade rätt fri insyn till grannarna från mitt köksfönster. De hade samma sak till mig så man betedde sig därefter, men emellanåt hände det ju saker.
Tvärsöver, snett nedanför, bodde ett yngre par. De hade ett barn, och att döma av deras uppstigningstider - de klev upp ungefär samtidigt som jag - var de i varje fall inte tjänstemän.
De bråkade. De började när de klev upp och efter vad jag kunde se fortsatte de när de kom hem. Man kunde följa deras ljudlösa skrik åt varandra, hur de var fula och svarta i ansiktet av ilska- efter ett tag slutade jag titta. Det var så deprimerande. Man ville inte se det mer än ett par gånger och sen följde deras bråk en slentrian som kanske också var lika mycket trygghet för dem.
En morgon klev de inte upp. Persiennerna var nerdragna. Följdes av flera morgnar.
Man noterar det som granne, men herregud, vad hade jag med det att göra?

Sen, en lördag, stod flyttsällskapet där. Släkt, vänner antar jag. Det var hans släkt - han sprang där själv med TV-apparat och möbler som bara kunde haft sitt ursprung i ett pojkrum. Hon var inte där.
Hon bodde kvar - lägenhetens fönster som tidigare varit rena Dramatenscenen, blev bara vanliga fönster. Ingen dramatik - bara en ung mamma som stökade i ett kök, med en växande bebis runt fötterna.
En av mina grannar visste mer att berätta - ni vet, när man träffas vid sopnedkastet.
Han hade fått sparken, ekonomin var åt helvete, de hade risiga utbidlningar bägge två. Frustrationen formligen sken genom väggarna. Vad skulle de ta sig till?

Fattigdomsminnet är kort - jag vill knappt minnas mina egna torftiga år, när den uppväxande och växande familjen skulle försörjas på en hyfsat osäker inkomst. Jag vill inte minnas de sömnlösa nätterna, eller att man började planera vilka räkningar man skull betala en vecka innan a-kassan kom. Om den kom. Nån gång hade man ju satt en bokstav i fel ruta och då kom det inga pengar - man sprang omkring som en förgiftad råtta och försökte få kontakt, innan det kom ett förlösande brev med den ampra uppmaningen att fylla i Fält3a korrekt.

Det vore intressant att veta hur många relationer som kraschar för att otryggheten knackar på dörren. Undrar hur många barn som tvingas växa upp med ett ständigt pågående krig om pengar omkring sig?

Arbetslöshet kan inte få reduceras till att handla om pengar in eller pengar ut - det är för helvete människor vi talar om. Som nästan alltid är människor som kastas ut i arbetslöshet av människor med avsevärt högre inkomster, trygghet och ordnade förhållanden. Vad blir det av såna människor? Och svaret är tyvärr lika uppenbart nu som någonsin under andra ekonomiska nedgångar - det är en alldeles utmärkt grogrund för chauvinism, nationalism och förakt för svagare grupper...

Jag är inte särskilt imponerad av de som anser att en fattig studenttid, med fest på nudlar, skulle vara jämförbart med den situation som människor i Arvika eller Köping nu upplever. Det är ett sånt förakt i ett sånt förhållningssätt att det är rent oförskämt.

Jag blir skrämd av att se hur vår regering hanterar det här - allt går för långsamt, man är inte konsekvent, man vågar inte utmana - förlegade - ekonomiska teorier. Det är väl bra att man siktar på att behålla ekonomisk stabilitet, men är det bättre med politisk instabilitet? Tänk, det tror inte jag. Och tyvärr kan jag se en direkt koppling mellan regeringens hantering och de åsikter som samma ministrar gav uttryck för i sin ungdom - man föraktade svaghet då, och man föraktar det nu.
När nu krisen så smått klättrar upp från södra Sverige mot huvudstaden komemr det här att ge regeringen spö, sanna mina ord. Här har varslen inte slagit genom än, men vi är många som kommer få lämna före sommaren. Jag hoppas verkligen att vi alla fortsätter höras.

Slut på lugnet för bokstavsbarnen i Järfälla

Det hette OBS-klass på den tiden. Det var där man hamnade om man inte kunde uppföra sig i skolan. Oftast innebar det att man var bråkig, men det fanns ju killar som bara inte kunde sitta still, utan som gick omkring i klassrummet, och som både störde och stördes utan att nån begrep varför. Och det var bara killar som jag minns det.
Länge betraktades det här som nåt som kunde straffas bort; det tog rätt många år innan man började tala om det som DAMP eller MBD, och även kunde se att bråkigheten kunde kopplas till dyslexi eller annat. Idag talar vi om ADHD, Aspergers syndrom och en radda andra bokstavskombinationer.
Jag har det på nära håll, och vet vilket lidande det inneburit att varje morgon baxa iväg en motsträvig sexåring till en skola som han inte begriper, i en grupp där inge begriper honom. Jag vet hur det är att få åka och hämta sin gullunge för att att han slagits eller bara sprungit iväg, från en skola som inte passar honom. Och jag vet vilken oerhörd lättnad det inneburit för föräldrarna att till sist få hjälp i en verksamhet, där personalen vet vad de gör, och - framförallt - där det inte är så många barn.
I Järfälla drivs den här verksamheten inom ramen för ett Resurscentrum och nu ska den krympas.

Enligt Bo Winander (fp) är det pedagogiska skäl som ligger bakom, inte ekonomiska. Tro det den som vill. Man ska ta bort tio platser av fyrtio och de barnen ska flyttas in i vanliga klasser. Samma sorts klasser som de en gång flydde från - för det är en mycket gemensam nämnare för de här barnen.
En arg mamma, Christina Zetterström, tycker idén är förkastlig. Och att "en samlad skolforskning" skulle visa på att de här barnen skulle göra bättre ifrån sig i en vanlig klass ger hon inte mycket för. Inte jag heller. Istället är det ett stort mått av cynism som ligger bakom. Och pengar naturligtvis.
I en liten grupp finns en samlad kompetens, där pedagogerna kan stödja varandra. I en vanlig klass - med assistent (och tänk er det stigmatat!) - finns inte det stödet. Vad händer den dagen assistenten blir sjuk? Är det nån som kan tänka sig kaoset i huvudet på nån som har ADHD eller Aspergers? Det är som att ha en torktumlare i huvudet, sa en pojke till mig.

Och vem tror att det kommer finnas specialpedagoger som assistenter? Inte jag, jag ser åter framför mig outbildade ungdomar som kommer att göra sitt bästa, men som kommer misslyckas.
Det här ligger helt i linje med den extrema cynism och ignorans som idag präglar folkpartiet - det är helt enkelt de duktigas diktatur, där alla måste vara högpresterande, där barn med hinder ska jämföras med barn utan hinder. Där ingen får vara annorlunda.
Jag behöver ingen forskning för att kunna räkna ut hur framtiden ser ut för de här barnen, som nu ska pressas in i de stora klassernas helvete igen. Och sen kommer det att heta OBS-klass igen, och de här barnen blir märkta för livet. Igen.

Bilden föreställer Kalle. Som i Kalle och Hobbe. En liten kille som förkroppsligar många av de charmiga men också jobbiga sidor som de här barnen har.

Demonstrera 17 mars. Sergels torg klockan 12

Samling på Sergels Torg för att visa vårt stöd för den svenska modellen. Kom dit. Även om du inte vill eller kan stå mitt i smeten får du gärna vara där ändå. Ta en sväng förbi vid lunchen - en lagom promenad sådär. Förra året var vi många - hoppas vi blir fler i år

Försvinn nu, gråkalla vinter

Det är dags nu, och det visste Dan Andersson redan 1917


Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till dej, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

Fackföreningar är alltid internationella

Det kan vara på sin plats att påminna om att fackligt arbete är mer internationellt än vad många verkar inse. Sverige är ingen avgränsad ö, allt vi gör idag beror på eller kommer påverka händelser utanför våra gränser. I synnerhet gäller det byggjobbare - som av tradition är ett ambulerande och kringkuskande släkte.
Det är därför vi ständigt kämpar med utländsk arbetskraft, som lockas hit (och jag menar lockas, för det är rent hemskt att upptäcka hur lite polacker eller letter vet om Sverige) på falska grunder. För att kastas in i svartarbete, lönedumpning och i vissa fall rent slaveri.
I senaste Fokus ondgör sig Martin Ådahl över Byggnads och repeterar den gamla osanningen om att företaget Laval skulle ha blivit oschyst behandlat i Vaxholmskonflikten. Han har varit ute och seglat förr, utan roder, den gode Ådahl, men man kan väl inte förvänta sig annat.

Han ser inte heller sambandet mellan lönedumpningen - och allt annat - i Vaxholm, och hur byggnadsarbetare behandlas i t ex Dubai. Jag har skrivit om det förr, men kolla in det här reportaget. En plats som beskrivs som ett paradis, fast inte för de som ska se till att hjulen rullar. Framför allt ska man inte kräva demokrati och rättigheter - då blir man deporterad.
Det är trist att folk som Martin Ådahl glömmer bort att demokrati och yttrandefrihet må ha varit liberala begrepp från början, men de hade knappast genomdrivits utan fackföreningarna, vare sig i Sverige eller i det gamla östblocket.
Det är därför fackföreningsrörelsen är internationell - om vi är starka i Sverige stärker vi våra kamrater i andra länder. På samma vis stärks vi av dem. I en alltmer global värld är det naturligtvis rent barnsligt att tro att facket har spelat ut sin roll - hur gärna marknadsliberalerna än vill tro det. Vi organiserar oss alltid - trots överhängande livsfara, vilket är en mycket bister realitet på många ställen. Vill man vara riktigt elak kan man dra ett rakt streck från Martin Ådahls åsikter till dödsskvadroner i Latinamerika.

Vi har inga som helst problem att värva dessa förmodat fackföreningsfientliga utlänningar, tvärtom. Och det finns så mycket skit att ta rätt på så ni kan inte ana det - allt ifrån utebliven lön till arbete i miljöer där vi knappast skulle vilja vistas utan radiakdräkter, men där de jobbar i tröja och lågskor.
Man ser inte heller sambandet mellan en stark facklig rörelse och en bra arbetsmiljö, eller mellan stora skatteintäkter och hög lön, eller den konsumtion som kommer av det. Istället fortsätter man att misstänkliggöra Byggnads - vi beskrivs som smått rasistiska mot utländsk arbetskraft. Nå, följ med ut på några arbetsplatser och se hur de här killarna lever, och försök sen påstå att de skulle valt detta frivilligt?
Fattiga människor har sämre valmöjligheter. Och Martin Ådahl verkar tycka att de ska fortsätta vara fattiga.



Bilden föreställer Lech Walesa, som ledde den fackliga kampen mot kommunismen i Polen, och som blev en symbol för frihet och demokrati.

Pappatankar i vargtimmen...

Arvtagerskan har varit på fest. Det betyder oftast att hon kommer hem mitt i natten, försöker vara tyst men river ner nån vas eller välter ett glas. Den här gången kom hon hem när småtimmarna hade blivit väldigt stora, om ni förstår vad jag menar. Jag var uppe, luktade på henne, som min egen mor gjorde på mig, och fann inget spännande (det gjorde mamma på mig däremot, kan jag meddela). Därefter avvek hon för ett par timmars skönhetssömn...

Jag vaknade i natt av att hon inte var hemma. Det händer inte så ofta annars, jag sover i allmänhet som bergatrollet. Men just i natt blev jag orolig, och minns hur jag själv - ofta lite småpackad - mötte min egen mamma när man välte in genom ytterdörren, klev på hunden och hängde jackan på golvet. Först därefter kunde hon somna på riktigt.
Det var kanske mer berättigat när det gällde mig, det hände ju att man kom hem med lite näsblod eller nån lös tand emellanåt, men det känns som om unga tjejer idag kan råka långt mer illa ut än de kunde före trettio år sen. Alltså ligger pappa vaken.
Jag vet inte heller hur mycket man ska bry sig. Det ligger ju i sakens natur att jag inte ska veta allt om hennes liv (och jag är rätt säker på att det finns delar i hennes liv som jag inte vill veta något om), och det finns väl en del av frigörelse i att bestämma själv när man ska komma hem.
Jag får ju tag i henne om jag vill. Vi är alla så förbannat nåbara idag. Det tar ett par minuter att dra igång en formlig skallgångskedja, få tag i telefonnummer till alla hennes kompisar. Det är också en stor skillnad från förr - då ringde man hem för att, mer eller mindre lögnaktigt, berätta att man missat sista tåget, och man var tvungen att sova över. Hos en kompis naturligtvis...
Och sen var man inte nåbar. Jag kan begripa att mamma ville se mig när jag kom hem.

Frågan är ju varför jag bryr mig just nu - jag har en praktdotter, och det har ju aldrig varit större problem vare sig förr eller senare. Det kan ju lika gärna vara att jag börjar ana att den slutliga separationen närmar sig, när hon beslutar sig för att ha ett helt eget liv, och överger det bankrutta komungariket, konungen och broder arvtagare.
Men faktum kvarstår - unga tjejer har en långt bistrare verklighet att tas med än killarna, jämställdheten har tagit myrsteg, och exploateringen och sexualiseringen når nya och hemska nivåer. Och pappa ligger vaken och funderar.
Det kanske till och med är så att pappor ska ligga vakna och fundera, och inte bara mammor. Det vore ju en välgärning om världen i varje fall kommit så långt

Vi som inte vill bli vuxna kan ändå inte vara unga...

Jag tillhör ju den där generationen som inte blir gammal. Vi kämpar - och då menar jag kämpar - med att hålla oss icke-gamla. Vi tränar, solar, festar, reser - och allt i ett rasande tempo. Vi har till och med brytit ner gamla invanda mönster för hur vi umgås och bildar familj. Jag står inte alls utanför det där - mitt uteliv är idag långt mer aktivt än det var bara för femton år sen.
Man kommer ju då att snacka med människor, och förvånansvärt ofta handlar det om ungdom. Eller det kanske inte är så förvånande - i synnerhet inte i storstadsdjungeln. Men jag och mina genertaionskamrater är hyfsat överens om att vi inte vill vara unga igen - men vi vill inte heller bli gamla...
Min föräldrageneration blev vuxna långt tidigare än vi blev, kanske redan i tidiga tonåren. Jag hade själv massor med kompisar som gick ut i arbetslivet efter grundskolan, och ganska raskt fick en vuxens åtaganden. När mina barn och deras kompisar ska kunna betraktas som vuxna vette gudarna. Fast jag borde förmodligen veta det, eftersom det idag inte är alls ovanligt att man hamnar på samma ställen som sina barn - vilket var HELT otänkbart när jag själv var i tjugoårsåldern...
Men vad lämnar vi kvar till ungdomarna då? Vi lägger beslag på deras tid - vi delar deras miljöer och musik och filmer och en massa andra saker. Dessutom är vi sååå förstående och kloka - hur mår du, egentligen?? - att det knappast finns något att revoltera mot längre.
Jag hade en del hyss för mig som tonåring, vilket orsakade tillfälliga raseriutbrott hos farsan, men vilken reaktion får en piercing i ögonbrynet idag? Förmodligen att mamma vill ha en likadan....
I dagens SvD inleder man en serie om varför svenska barn mår så dåligt. Jag ska följa den - det är ju paradoxalt att våra barn mår så illa i ett samhälle som säkert är det bästa som funnits för barn. Eller är det bara så att våra barn egentligen saknar något annat? Är vi - och det inkluderar mig också givetvis - så upptagna med att leva våra egna tonårsliv i fyrtioårsåldern, att vi inte hinner med att se våra egna ungar? Idag kan ju en typisk hemmakväll bestå av att vi sitter med varsin dator i varsitt rum, och sen kanske vi äter ihop. Innan dottern ränner ut och fadern känner att lägenheten känner...
Det viktigaste vi kan ge våra ungar är ju tid - det är nog de flesta överens om. Men de flesta jag känner som lyckas frigöra lite tid, fyller den raskt med annat - träning, engagemang, festande.. Och åter tappar vi bort barnen.
Inte blir det bättre av att man slaktar skolbarnsomsorg, att det saknas mötesplatser för ungar- Det saknas dessutom festställen för unga - för inte fasen räcker det med drogfria miljöer för att tillfredsställa en sjuttonåring. De vill också ha glam och fest och musik - och att förvänta sig att privata intressenter ska fylla den biten är rätt naivt.
Det kanske är så att den slutliga revolten, det verkligt förödande slaget mot sin föräldrageneration är att säga att den inte lyckades. Vi lyckades inte ge våra barn en vettig uppväxt - vi var dåliga föräldrar. Våra barn mår dåligt, och vi begriper inte varför. En mycket fredlig men ändå otäckt effektiv revolt - som kommer att ge oss dåligt samvete länge, länge...

Man är en bit billigt kött. Om att bli arbetslös

Förra veckan fick vi besked om att vår uppsägningstid skulle förlängas två månader. Det var ett glädjens besked för rätt många - att få jobba till 25 maj istället för till 25 mars. Men säg den glädje som varar.
Idag meddelas att PEAB drar tillbaka detta - det som var två månader förra veckan blev nu en vecka. Sista dagen blir 25 april.
Att påstå att det var upprörda känslor på arbetsplatsen är ingen överdrift. Och vi är rätt många som inte begriper hur man tänker från ansvariga - det är ju rätt dyster stämning ändå, utan att man ska behöva få en sån snyting. Man har kört över våra fackliga förtroendemän, och nu måste vi fundera på hur vi ska gå vidare.
Man känner sig rätt billig - jag vet inte om ni gjort det nån gång, men det är ingen behaglig känsla. Man är en produktionsenhet, försumbar och utbytbar, och man känner igen känslan när den kommer - jag har ju drabbats förr. Men många har bara jobbat i högkonjunktur, när det känts som om vi haft ett inflytande. Nu är det taskiga tider och då visar arbetsgivarna huggtänderna.
Nej, man kan inte förvänta sig ett socialt ansvar av företagen. De tar bara det ansvaret när det kan ses som en investering för framtiden. Och om samma sociala ansvar skulle hota en eventuell vinst, så kan ni ju gissa vad som får stryka på foten.
Jag har inga förhoppningar om att få nån slags rättvisa, eller ens en ursäkt för att man stökar till folks liv - företag fungerar inte så. Men det är synd om de som drabbas dubbelt - först med uppsägningen, och sen det här...

Det vore bättre med MER skatt...

Åtta av tio delar socialdemokraternas idéer visar ett flertal undersökningar - det berättade KG Westlund från Stockholms LO-distrikt när han besökta vårt sektionsmöte idag, och talade om välfärden, om ekonomisk brottslighet och om solidaritet och välfärd. Och det var inte alls så trist som man kunde tro - han är rätt bra när han drar igång.
Det här ska inte bli en längre sammanfattning av det han sa, men några saker fastnade. Det främsta var ju att vi inte ser något annat system i världen som är lika framgångsrikt när det gäller att finansiera eller fördela välfärden än det svenska. Ändå kan vi ses som enormt framgångsrika på en mängd olika områden - ett faktum som rimligen borde irritera ekonomer som Stefan Fölster till vansinne. Nej, det har inte lett till katastrof, det verkar inte ens leda dit av egen kraft - så alltså måste det till politiker som leder systemet till kollaps.
Det är det vi har regeringen till.
Det andra är att vi numer har en fristående riksbank som har som främsta mål att hålla ner inflationen. Det innebär att vi inte kommer kunna få ner arbetslösheten till en anständig nivå, eftersom det anses som anständigare att ha en låg inflation än att ge människor anständiga liv.
Dessutom berörde han det påstådda bidragsfusket. Som då egentligen inte är ett bidragsfusk eftersom det inte är fråga om bidrag, utan om försäkringar. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring. Det kostar inte ens samhället särskilt stora pengar. Man kan ta sig en titt på den svarta marknaden istället - som omsätter kring 150 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter. Men de största resurserna satsas på att jaga de som är sjuka och arbetslösa. Begrip det den som kan.
Det finns många som borde lyssna på KG Westlund, i synnerhet de som förespråkar lägre skatt. Lägre skatteintäkter ger sämre välfärd - för välfärd är det bara när så många som möjligt kan få ta del av den.
Varför talar vi inte oftare om detta? Det är ju rätt enkelt egentligen - ytterligt få människor i Sverige anser idag att vi ska ha stora skillnader mellan människor, och att de skillnaderna ska behållas med hjälp av orättvisor. Istället vill ju de flesta ha bra vård och omsorg, trygghet och värdighet, och alla vet att detta kostar pengar. Så vad är problemet??

Utsikt från en kran...igen

Emellanåt åker jag upp i en byggkran. Den vi har i Sundbyberg är rätt rejäl. Nedan ser ni hur rör och el monterar i filigranet



Vy från kranförarens cockpit
Det är långt dit ner. Hoppas ni kan se hur grabbarna kopplar ett lass

Men utsikten är rätt skaplig även från den här inte så höga kranen


Om lasten ska placeras nära kranen måste kranföraren titta i stort sett rakt ner, vilket är både jobbigt och slitsamt för kroppen. Fundera själva om ni skulle vilja sitta så här under flera timmar på raken

Och oftast har man också en annan kran som man dels ska samarbeta med men också ta hänsyn till. Den ser ut att vara jättelångt borta men med en arm på 70 meter når de rätt bra in i varandras arbetsområde




Vill ni se mer kranbilder finns det t ex här eller här

En Toblerone mot tveksamma miljonvinster...

Morsaochlivet har en sååååå bra vinkling. Bättre kan det knappast uttryckas. Läs här!!!

Handlar jämställdhet om att göra listor?

Jag vet inte hur det är med er, men rätt ofta får jag höra berättelser om hur det står till med jämställdheten i bekantskapskretsen, och det är historier som nog inte är så ovanliga. Jag har idag varit på seminarier om jämställdhet - intressanta saker, men de berör ofta den "stora" världen. Jag är långt mer intresserad av den "lilla" världen, där "livspusslet" ska lösas, och där vi grundlägger våra roller och relationer.
Känner ni igen den här? "Jag tar hand om det som är utomhus så tar hustrun hand om det inomhus..." vilket ska uttydas som att "jag gör de saker som jag i varje fall skulle göra för att jag tycker det är roligt, medan hustrun tar hand om tvätt, städning och matlagning". Den är inte helt ovanlig, kan jag meddela.
Eller den här "jag stack åt henne ett par hundra så hon kunde köpa sig nåt snyggt". Har jag också hört, och från folk födda på sjuttiotalet. Vad säger den meningen oss?
En av de bättre är "vi har gjort listor på vad som ska göras hemma och så delar vi det rätt av." Kom från en tjej som lessnat totalt på sin kille, som selektivt vägrade se snoriga barn, tvätt, vidbränd mat eller att dansen för femåringen började för tjugo minuter sen. Fast samme kille kunde däremot fastna rent sjukligt inför ett missljud i motorn... Känns det som en bra grej att överföra till sina barn?

Visst har det hänt mycket, men varför måste det ta sån tid? Det är rent bedrövligt att man måste införa regler om lika fördelning av könen på partiernas nomineringslistor, eller att man kanske måste tvinga näringslivet att lyfta näsan från bastugänget och hitta en tjej. I långa loppet blir ju den sortens kvoteringshysteri lite larvig, men man kan förstå varför, och hoppas att det försvinner så småningom.
En annan bra är "det är genetiskt att killar leker med bilar, och tjejer med dockor". Avhört från framträdande näringslivsperson i ett privat samtal. Såpass - då har man lyckats rätt bra, eftersom det brukar ta flera tiotusentals är att påverka genetiken...
Det enda raka är ju naturligtvis att varje dag är en kvinnodag. Ända tills vi inte behöver den längre. Men det kräver också att morsor och farsor tar sig en funderare på hur de beter sig. Vi är rätt många som borde göra det. Om inte annat för att vi väl ändå vill det bästa för våra döttrar, och att de ska slippa bli sämre behandlade för att de är just vad de är. Kvinnor.


Bilden föreställer en sovjetisk affisch från 1932. Och det känns som kampen både kommit en bit på väg men ändå står stilla

En man och en kvinna för 2000-talet. Gissa varför?

Nå, gissa på. Varför är det här en underbar seriestrip???? Klicka på bilden om du inte ser alltihop

Medelålders vita män, och högutbildade kvinnor

I Metro skriver idag TV-producenten Lotta Lindmark om hur hon skulle vilja återfödas som en medelålders vit man. Och visst har hon en del poänger i det hon skriver - kanske mer i just hennes klass/värld än i den lilla värld som de flesta andra finns i. Det vill säga, vi som inte bor på hotell i tjänsten så ofta.
Det är nämligen dags att vi talar om högutbildade kvinnor i storstad, som har högavlönade jobb, som kan unna sig en handväska för en månadslön (och det stör mig inte ett dugg - även om diverse resonemang kring väskorna är jävligt märkliga) men som också ofta har ett starkt rättvise- och jämställdhetspatos, tro det eller ej.

Det är ju två världar där ute - en där vi vanliga finns, och sen den andra världen. Det finns vi som jobbar fasta tider, har fasta löner, städar våra hem själva och kan beskriva våra yrken. Och sen finns det de där som har flextid, har löner som är minst sagt svajiga, som köper hushållsnära (och jag förutsätter att de betalar för det), och har jobb som är minst sagt svåra att begripa. Typ, vad fan gör du på dagarna....?
Utan att haka upp sig för mycket just på gruppen i sig kan man konstatera att könsfördomar och olika svinaktiga beteenden knappast har med klass att göra. Jag känner massor med högavlönade högutbildade tjejer som måste freda sig mot kåta kollegor, och jag vet också rätt många killar som är enormt störda av att avspisas.

Men i de här grupperna existerar inte frågor som sexuellt ofredande, det finns inga fackliga organisationer som driver deras krav, inga regelverk som stoppar olämpligt webinnehåll (som det kan kallas när en marknadschef jag känner fick mejl med nakna snoppar, och värre saker. Anonymt naturligtvis).
De här kvinnorna förväntas leva med det.
Det är också de som fortfarande har dubbelarbetet. Jag kan inte säga att jag vet hur det är - jag har knappt tangerat de där grupperna - men det mesta tyder ju på att könsrollerna cementeras än starkare i just dessa grupper än bland "vanligt folk", där mammor och pappor tar ut föräldraledighet och VAB-ar ungefär lika mycket. Men bland de välsituerade är det nästan alltid hon som får stryka på foten, för hans jobb är så viktigt...
Därför kan det vara uppfriskande att ta debatter med de här morsorna, på Lidingö eller i Djursholm. De har mycket ofta en syn på könsrollerna som är avsevärt mer aggressiv än den är i mer normala förorter, och jag tror också att Lotta Lindmarks syn på den Vite Medelålders Mannen är rätt typisk.
Vem för de här kvinnornas talan? Jag skrev tidigare om Lasse och Marie, om hur det välmående medelklasslivet kan bli en riktig fälla. Och hon är långt ifrån ensam. I Stockholm är de också en rätt stor och röststark grupp - och de är efterfrågar bra barnomsorg, de kräver bra skolor och kollektivtrafik, de är villiga att betala högre skatt för att nå dit - men de verkar vara väldigt ointressanta för socialdemokarterna, trots att de egentligen bara ställer samma krav som andra

Det konstiga är att avsevärda delar av socialdemokratins företrädare faktiskt finns bland dessa högutbildade kvinnor, men ägnar sig sällan åt dem.
Det kanske inte räcker med att kunna köpa sig dyra skor eller väskor - man kanske vill kunna leva också, och jämställdhet verkar ju inte komma av sig själv. Det har t o m regeringen begripit (fast det krävdes i vanlig ordning ett rysligt kappvändande först

Sänka lönerna? Sänka facket?

Man kan ju undra vad de tänker med på IF Metall. Sänka lönerna? Kan vi visa att det nånsin varit oss till nytta? De gånger detta skett tidigare har det inte alls räddat jobb, utan istället fyllt kassakistorna, ökat företagens vinster, och också skapat en lönekonkurrens.
I själva verket är det här nog IF Metalls svar på att de tänkt med arslet när det gäller inkomstförsäkringen för sina anställda. De har nämligen inte nån - alltså kastas deras medlemmar ut i omedelbar ekonomisk nöd, och då börjar det mullra i kratern kan jag berätta.
Därför är det här naturligtvis ett sätt för en klumpig förbundsledning att rädda något av sitt anseende mot besvikna medlemmar. Och då ska man komma ihåg att det naturligtvis också finns vettiga delar i de här tankegångarna - som att satsa på vidareutbildning och omskolning.
Jag är tveksam till konstgjord andning när det gäller fordonsindustrin - döende sektorer ska få dö i fred, men ta vara på kompetens och utveckla talanger. Det gäller naturligtvis alla branscher, men att sänka sina löner är inte ett offensivt sätt att möta problemet.
Själv jobbar jag i en bransch där vi inte alls kan se att lönesänkningar skulle rädda vare sig jobb eller företag. Det är faktiskt precis tvärtom - och från ett strikt nationalekonomiskt synsätt kan man ju också säga att folk med höga löner spenderar mer pengar än folk med mindre pengar.
Jag är orolig för att det här slår in en kil i fackföreningsrörelsen. Jag vill inte se en ökad polarisering, i varje fall inte större än den är nu. Och att IF Metall vill öppna för att sänka sina löner - vilket naturligtvis kommer bli helt förödande för deras lågavlönade medlemmar - bådar inte gott....

I Järfälla bloggar biblioteket

Järfälla folkbibliotek är ett jättebra bibliotek. Det är förresten nästan alla bibliotek, när man tänker efter. På många platser är också biblioteket den enda samlingsplats som är öppen kvällstid, vilket ger både lite liv och lugn åt många platser.
Mitt bibliotek bloggar. Det ska de vara stolta över. Och medborgarna ska också vara stolta över det.
Länk här

Är du en boknörd? Ta testet nu...

Fick ett litet tips av en mig närstående dotter. Testa om du verkligen är så mycket boknörd som du tror. Klart kul grej (om man kan leva med hur de vill att man ska se ut...) Skräms inte av att det är barnens bokklubb som ligger bakom; frågorna var av klart blandad karaktär. Berätta sen här vad du fick för poäng/procent!

Boknördstestet



Och ja, jag är en boknörd. Av värsta sorten.

En viktig spark i baken....

Ibland hittar andra guldkorn som bara måste föras vidare. Den här affischen från Miljöpartiet är ett sånt korn. Karlar på de dyrare sedlarna, kvinnor på de lägre valörerna. Varför är det fortfarande så i ett land som under the better part av 1900-talet regerats av ett parti som säger sig kämpa för jämlikhet???

Kan nån tala om för Borg att krisen är här?

Under flera år har jag undvikit att läsa Aftonbladet på nätet - det är en debatt jag bl a hade på Magnus Ljungkvists blogg för ett tag sen - och hållit mig till pappersdelen, för att slippa all dynga de besudlar hemsidan med. För att inte tala om journalistiken, som borde få det att vända sig i magen på tänkande människor.
Men nu har ju Katrine Kielos börjat skriva ledare där, och då helt plötsligt finns det all anledning att klicka dit redan på morgonen. Idag söndag gör hon det igen - redogör för läget i nationen på ett föredömligt sätt, talar om vad som borde göras och undrar varför regeringen inte gör nånting. På det där charmfulla sataniska sättet som hon behärskar som få andra i svensk media
Och man kan också undra varför krisen och dess effekter inte får det där genomslaget som man kunde förvänta sig? Är det för att chocken är så jämt fördelad över riket eller är det för att man fortfarande kör den klassiska stoppa-huvudet-i-sanden-tekniken?

Bilden föreställer en struts - och precis som varje gång jag använder den sortens bild så länkar jag till hur-det-egentligen-ligger-till-med-strutsen