Bröllopsbesvär. Grattis Johan och Marlene!

Sommarbröllop. Kompisar. Trädgård. Solsken. Värmeslag. Tradition. Uppklädd. Slips. Värmeslag. Ångest. Glädje. Nyfikenhet. Singelångest. Värmeslag. Bröllop. Kavaj. Slips. Uppklädd. Ångest. Värmeslag. Vätskebrist. Presentbekymmer. Resväg. Uppklädd. Solsken. Säsongsrekord. Uppklädd. Slips. Värmeslag. Damsällskap. Bekymmer. Ångest. Singelångest. Längtan. Uppklädd. Värmeslag. Snygg. Stilig. Stilig som fan! Värmeslag. Paketinslagning. Värmeslag. Slips. Slips????? Resväg? Damsällskap. Sommarbröllop. Kompisar. Trädgård. Lycka. Glädje. Värme. Lycka. Framtid.

Jag är glad för er skull Johan och Marlene!!!






Bilden föreställer Claude Monets trädgård. Återkommer med en utförligare förklaring!!

Privatblogg eller propagandablogg?

Ju längre jag bloggat desto mer har jag vågat ta ut svängarna. Det har ju inte heller skadat att man fått glada tillrop på vägen - är man inte van att skriva tar det sin lilla tid innan det lossnar. Jag är tacksam för både ros och ris, kan jag säga. Förhoppningsvis lossnar det ännu mer.
Men i takt med det har också mitt bloggande förändrats. Jag upptäcker att jag vågar vara mer personlig, och av kommentarerna att döma verkar folk gilla att det inte är Nyheter Från Sovjetunionen längre. Det dyker upp en och annan ny besökare också, vilket får mig att fundera kring bloggandet.
Inte bara jag funderar - för det är tydligen så att ju mer privat man vågar vara, desto mer läsvärd verkar bloggen anses vara. Påstås det. Jag vet inte - vad jag vet är att vi som skriver om politik har en tendens att bara läsa bloggar om sånt. Och ärligt talat - det är rätt trist egentligen.
För även om nu bloggen inte hade det makalösa genomslag i Den Svenska Valrörelsen som de Obamafrälsta drömde om, betyder inte det alls att bloggandet är dött. Men det finns en värld därute där man skriver om barn, om livet, om kärlekssorg, om fritid - om allt det som politiken egentligen handlar om. Jag hittar hela tiden rader av rara, kloka, roliga bloggar, och så småningom kommer de säkert att vara fler i min bloggroll än de som ändå skriver om samma sak. Enda sättet att få vara kvar där är ju att antingen skriva jäääävligt bra, och jag är kräsen, eller för att man är annorlunda, och har något viktigt att säga. Så varför inte våga vara mer personlig?
Det är ju när vi är personliga, eller när vi vågar vara personliga, som vi är mest trovärdiga.

Ibland dyker det ju ändå upp saker som är så dumma eller bra att de förtjänar att nämnas. Som att Arbetsdomstolen - denna oberäkneliga chansmaskin - faktiskt gett Byggnads rätt i lönetvisten med Bemanningsföretagen. Även om det för en lekman verkar som att två killar som spikar på ett tak rimligen bägge är byggnadsarbetare, så tar bolagen chansen att kalla den ene för "inhyrd personal", och ger honom lägre lön än den andre på samma tak. Men nu är det slut med det. Bra där, AD!

Eller att två legohjon i en borgerlig propagandaapparat som kallas för Centrum För Rättvisa,(de undviker noga att tala om vilka de är ) nu driver en process mot Byggnads för att Byggnads återigen följt svensk lagstiftning. De skriver i Svd bland annat: När Henrik Gustavsson nu begär skadestånd i en vanlig svensk domstol får hans fall betydelse för många fler. Alla anställda och företagare i landet har skäl att hoppas på att han får rätt.

De missar i vanlig ordning hela poängen med kollektivavtal - det handlar inte om att se till att villkoren är de allra bästa. Det handlar om att sätta bottennivån. Och utan avtalet är man helt - och jag menar helt, för jag har varit där - utlämnad åt arbetsgivarens godtycke. Det hade inte kostat denne arbetsgivare extra att ha kollektivavtal, men däremot hade grabbarna kunnat lita på att han inte skulle hitta på konstigheter. Vilket han gjorde. Läs Ingemar här!
I själva verket ingår naturligtvis det här i en strategi, där de tysta männen i arbetsgivarföreningen sätter ut skyttarna för att skaka om facket. De tycker att de har rätt till det, och vad den ljusblå statsministern hittar på bryr de sig öga om. De har satsat en ohygglig massa pengar på den här borgerliga regeringen och man kräver avkastning på kapitalet. Och om detta kommer jag fortsätta skriva, personligt eller inte


Bilden - klassisk sovjetisk propaganda. För övrigt är den sortens affischer en ny lukrativ affärsidé.

Den gråtande kvinnan

Kvinnan grät. Hon gick emot mig med en kasse i vardera handen och grät högljutt. Tårarna strömmade. Jag blev alldeles bedövad av hennes sorg, stannade upp och tänkte på vad jag skulle göra. Men hennes gråt var oseende - jag hade måst ställa mig i hennes väg för att ha kunnat hindra henne. Hon grät som kvinnorna i flyktinglägren som förlorat sina barn i nån anonym raketattack - och det fanns ingenting jag kunde göra. Inte då, inte nu. Lite förvirrat ville jag ge henne det oätna äpplet jag höll i handen.

Runt om henne strömmade andra resenärer till och från perrongen - alla så där fokuserade som när man inte vill titta på något pinsamt. När man ryter åt ungarna att inte pressa näsorna mot bilrutorna när man - lite för långsamt - passerar det neonklädda kaoset vid en trafikolycka.
Och det fanns ingenting jag kunde göra, innan hon försvann bort mot T-banan.

På bussen. Jag ser en man - i överrock - på en parkering som i raseri slår med en regelstump på en husvägg. Det regnar, regeln är blöt, och för varje ursinnigt slag stänker det över den ljusa rocken. Bussen har stannat vid ett rödljus och vi är många som ser honom attackera väggen. Det blir märken i putsen. Hans ansikte är förvridet, han visar tänderna och slår, och slår, och slår. När han vänder blicken mot oss vrider sig alla huvuden tillbaka som dragna av ett snöre.
Hans ursinne är så starkt att det känns in genom det tunna regnet. Vad är han arg på? Vem är han arg på? Han håller regeln med bägge händer och slår, som med ett brännbollsträ, rätt in i husväggen. Antagligen skriker han också, fast vi hör inte vad.

En äldre man på tåget. Stirrar framför sig och talar högt. Han har ingen handsfree, som jag först trodde. Han talar om livet, om ljuset och om döden. Han talar till sina barn, och efter ett tag förstår vi att barnen är döda. Sedan länge. Han säger "livet är inte vad vi vill, livet är vad det blir". Inte en gång utan flera gånger. Bredvid sitter en kvinna och läser koncentrerat i en bok. Hon vänder inte sida, hon lyssnar men vill inte visa det.
Alla tittar åt andra håll. Till och med på varandra, med små besvärade leenden. Någon ser irriterad ut. Alla utom en kvinna som ser allvarligt på honom. Hon släpper honom inte med blicken. Proper, kontorsklädd, kompakt paraply sticker upp ur en trendig varuhuskasse.
Han är sjavig ser man. Grå skäggstubb, kragen solkig. Håret är tunt och vitt. Han har bleka blå ögon och möter mina. Han säger:
- Och du min gosse kommer också att se det.
Och innan jag - förtörnad - hann svara på det, reste han sig i en smidig rörelse, långt smidigare än hans kropp gav sken av, och slingrade sig av när tåget stannade.

Det är i det oväntade mötet man upptäcker saker, både om sig själv och om andra. I ett land där vi uppfostras att tro att offentliga känsloutbrott är förbjudna, är de här människorna kanske inte alls ovanligare.
För efteråt - kvinnan, den arge mannen, farbrodern - började människor tala med varandra. "Jaha, tänk vad spriten tar olika", eller "han kanske fick parkeringsböter". Mamman på bussen som lugnade sin dotter "han var så lessen förstår du." På tåget - kvinnan med boken säger något till mannen mittemot, jag hör inte vad. Jag vänder mig mot den kontorsklädda kvinnan och säger "sicken vardagsfilosof" och hon ler mot mig, men säger inget.

Möten

Gjorde ingenting

Med facit i hand har jag inte gjort nånting idag. Knappt kommit ur sängen, definitivt inte utanför dörren. Det känns som jag håller på att kana in i ett behagligt sommartillstånd. För en högpulsare som jag, som har en inbyggd klocka - jag har verkligen det - är det lika behagligt varje år. Jag har inte ens tränat.
Visst, det finns massor som måste göras, men idag blev det inte gjort. Istället blev det alldeles för mycket Spotify, och alldeles precis tillräckligt med korsord och halvlästa böcker (sånt kryllar det av här).
I en framtid är jag rätt säker på att ett bra jobb innehåller "ledig tid" som bonus. Det finns de som påstår att de där hushållsnära tjänsterna skulle ha avlastat de som jobbar mest, eftersom de helt plötsligt skulle ha tagit professionell hjälp med städning och tvätt. Pyttsan.

De hade redan den hjälpen, men ytterst få av dem betalade schyst för den, och de jobbar hur som helst lika mycket eller mer ändå. Nån ledig tid, eller extra tid för sina barn blev det inte.
Peter Englund har på något ställe skrivit att om människan själv får styra sitt arbete kommer det att innehålla perioder med kopiöst mycket arbete, och perioder med extrem sysslolöshet. Och med extrem sysslolöshet menade han nog inte segla till Antarktis eller bygga om på landet, utan att bara inte göra nånting. Att inte leta adrenalin eller kittla upplevelseendorfinerna helt enkelt...
Just idag blev det alltså inte något uträttat. Visst, det lagades mat, och det utbyttes åsikter om vem som skulle slänga soporna, byta toarulle och diska - jag förlorade i samtliga grenar - men jag skrev inget på mästerverket, möblerade inte om eller dammsög (fast det skulle behövas!). Jag drömde inte ens om den stora kärleken, som Geijer sa. Fast om den kan man drömma varje dag.

Och nu är det en klar ljummen sommarkväll. Folk sitter på sina balkonger i bostadsområdet, jag hör dämpade röster, klirr av glas och bestick. Musik spelar nånstans. Och i morron kommer sopbilen - precis som vid Medelhavet, har vi konstaterat. Den tar ingen hänsyn till eventuella sommarlovslediga tonåringar med sovmorgonsbehov.
Sommar.


Bilden från mammalenblog

Dumma blogg

Bara så ni vet det - de klickbara länkarna verkar komma på efter ett tag att det underlättar om de har en annan färg. Det vill säga den färg som jag angett att länken ska ha. Och som Blogger just nu verkar slänga in lite hur som helst.
Fast det blir lite kul också - efter ett par dagar har alla länkar färg, ungefär som att sanningen uppenbarar sig...

Vill man vara filosofisk kan man se likheter med livet i det där - att alla länkar kanske inte ska vara så uppenbara från början, utan det kan vara värt att vänta och se var de leder....

Midsommardagen är den nya Långfredagen

Jaha, så hedningarna vann.

Man kanske kan säga så efter att tagit en promenad på orten och mötts av stängda butiker och tysta hem. Enstaka småbarn som leker i parken, halvhjärtat understödda av en bakfull mamma med solglasögon. Några pigga pensionärer som stavgår, hundägare och färdtjänsttaxi.
Numer är det inte så dött ens på Långfredagen.
När jag var liten - för även jag har varit det, mina spydiga yngre läsare - var Långfredagen nästan lika hemsk som julaftons förmiddag. Egentligen hemskare, för på julen vankades det i varje fall klappar och umgänge. På Långfredagen vankades det ingenting, förutom nån av passionerna, och arga präster i radio. På den tiden var inte prästerna så snälla och förlåtande och poppiga, utan de var magra skräckinjagande typer som hotade med HELVETET. Kolla vilken Ingmar Bergman-film som helst, och på Långfredagen kunde de verkligen gå loss.


Överhuvudtaget var religionen mer närvarande på den tiden. I skolan hette skolämnet "Kristendom", där jag för övrigt fick klapp på huvudet för att raskt ha lärt mig lärjungarna utantill. Det är ungefär vad jag kommer ihåg idag också. Och sen fick man se bilder av Helvetet. Det brinnande Gehenna. Underjorden. Där man hamnade om man a) svor, b) stal, c) lustade efter sin nästa (det där var lite krångligt, för jag var inte så gammal på 60-talet, men jag begrep att det hade nåt med Rogers storasyster att göra) och en massa andra saker. Men huvudsaken var att man inte svor.
Alltså gjorde man det.

Och tjugo år senare insåg man att det där helvetet man fruktade på Långfredagen som sjuåring, istället kom att bli extremt närvarande ett antal Midsommardagar. När man i bästa fall vaknade med kläderna på, med en huvudvärk av rent bibliska proportioner (och just där passar det ordet in) och nån sorts skamsen känsla av att ha gjort pinsamheter.


I sommarstugan - ungkarlslyan. tältet, husvagnen - låg en odör som inte var att leka med, och i kylskåpet fanns i stort sett ingenting. För - det hade man svaga minnen av - man hade ju fixat vickning på nattkröken åt hungriga kamrater. Nån sorts omelettröra där man öste ner vad som fanns.
Idag är allt stängt. Om man nån gång har varit tvungen att tvätta sig med ChokladZingo, för att nån idiot välte ut vattendunken, vet man hur efterlängtad en öppen bensinmack kan vara. Men fortfarande ligger det ett lugn över nejderna.
Det kanske var så det skulle vara - att våra förfäders firande av sommarsolståndet kom att besegra de där tjuriga prästerna. För det är ju så att de flesta av vad vi kallar våra traditioner är rätt unga, komna ur en nationalistisk yra på 1800-talet. Vi firar inte samma saker som våra förfäder firade. För att inte tala om det traditionstyngda ätandet (seden att äta sill och färskpotatis är relativt ung och skapades i storstäderna på 1920-talet). Däremot kan man nog slå fast att det hejdlösa festandet på midsommarafton är urgammalt, liksom bakfyllan och tungsinnet.

Så hedningarna vann.





Grillade revbensspjäll, en bra bio och sovmorgon - det är en midsommartradition värd att spinna vidare på!

Riksdagens Facebooksfeed,,, Satir som bäst

Katrine Kielos är ett sånt lyft för Aftonbladet så man blir stum. Klicka på bilden för att se den stor! För den som till äventyrs inte vet vad Facebook är rekommenderas den här länken..
Det här är så bra att den måste spridas även till alla de som slutat läsa eller köpa Aftonbladet.

En egen liten stuga med vita knutar...

Jag funderar på hur mycket medelklass jag har blivit. I mitt umgänge jobbar man idag halvdag, åker till ett mat-tempel och brottas med andra desperata helgfirare och köper på sig föda för en summa som motsvarar bruttonationalprodukten för ett land i Afrika, och därefter sätter man sig i bilkö till det ägandes landstället. Landet. Stugan.
Midsommar är en sån helg helt enkelt. Vi lever ju för våra traditioner,trots att de urvattnas allt mer. Själv är jag lite deppig över att kunnigt folk tagit ifrån mig föreställningen att midsommarstången skulle vara en fruktbarhetssymbol som man idag ska grodhoppa runt. Tack för att mina barn vuxit upp, och jag slipper detta under ett par år. Jag minns med glädje när en annan bloggare, som vill vara anonym, vid ett FörstaMaj-tal ytterligt detaljerat redogjorde för just dess funktion för barnalstrande; det var stora ögon och öron i publiken den gången..

Men denna medelklassvärld förutsätter ju också rätt aningslöst att andra ska jobba. Vi behöver ha vård och kollektivtrafik och färdtjänst. Polis och brandkår. The backside of jobba med service - och det enda sättet de kan tjäna rejält med pengar på är just helgtillägg, OB och jour. Inte jobbar de för att de vill tampas med vresiga resenärer, leta reda på bortsprungna föräldrar (kom ihåg - det är aldrig barnen som kommer bort. Ungarna vet alltid var de är - det är vi vuxna som inte har koll!) eller för hundrafemtioelfte gången förklara att "Nej, det är tre för hundra om man köper just det märket. Precis som det stod i annonsen. Inte om man plockar ihop tre andra sillburkar..."

Många stannar i stan. Hemma. Njuter kanske bara av att vara lediga ett par dagar. Sover lite längre, sitter uppe lite längre. Tar en öl och sjunker ner i samma soffa som alltid. Eller ett glas vin.
Många stannar hemma för att de inte har råd att åka iväg. De kanske saknar bil. De kanske inte har nån som väldigt gärna vill ha sin sommaridyll invaderad av en skock glada barn, som raskt välter fågelbadet, halkar på bryggan, skjuter automateld med luftgeväret, eller går vilse med sin mamma i en minimal växtlighet på en ö (Jodå, det händer!!!).

Eller så hör de till de där familjerna som fruktar långhelgen. Där flera dagar ledigt innebär mer än en öl, mer än att bara sjunka ner. Där det innebär att en mörk skugga av skräck kryper in - för man vet inte vad som händer när mamma och pappa dricker. De är vanligare än man tror - det är inte alla barn eller mammor, eller pappor för den delen, som ser fram mot en midosmmarhelg i obygden, där man bara har skogsTV, och ingen täckning på den bärbara. Och då har vi inte ens tagit med den urvenska traditionen att ligga pissfull i ett dike, efter sin första tonårsfylla...
Och jag menar inte att skriva det här som nån slags brandfilt - mer för att vi kanske ska komma ihåg att vi är lyckligt lottade, alla som ska ha den där midsommarhelgen som man skriver böcker om. Man kan t o m binda kransar och samla sju-sorters-blommor, eller i varje fall flirta med grannfrun..
För de flesta av oss blir det en lång och fin helg, i väntan på den långa ledigheten. Till dess får ni alla ha en trevlig midsommar!



Bilden föreställer valfri resväg till sommarparadis. Egen erfarenhet innebär bl a att ha fyllt på kylarn med GrapeTonic. Funkade inte nåt vidare...

Valanalys version 2.0, och nu är jag arg...

Jaha, kontentan är att ingen har gjort fel, allt sköttes rätt och det finns ingen att skylla på.

Vad hände med civilkuraget? Nånstans har några gjort en jävla massa fel, och det som pågår nu påminner mest om skademinimering. I min värld handlar inte det här om politikens innehåll utan om organisationen och hur den fungerar. Men hittills har jag inte sett ett ord om den värdelösa fackliga valkampanjen (och ja, Byggettan kunde gjort bättre ifrån sig), om det urgamla dammiga konkurrensförhållandet mellan Stockholms Stad och Stockholms Län som ligger som en propp över allting, eller om varför SSU inte kan jobba över distriktsgränsen.

Inte heller har jag hört särdeles mycket om folk som envisas med att åka på planeringskonferens mitt i brinnande valrörelse - LO-distriktet, hallå! - eller om varför det var nödvändigt att Kvinnoförbundet hade kongress mitt i alltihop. I Borås. Varför åkte en driva av våra trägnaste och bästa valarbetare till Bryssel i fem dar under valrörelsen???
Samordning? Är det ett bekant uttryck?

Överhuvudtaget vill man i vanlig ordning inte ta i de där jobbiga bitarna, utan koncentrerar sig på att skylla på politiken. Den är inte tillräckligt medelklassig, och attraherar inte tillräckligt många lattemorsor (inte mitt uttryck). Men uppenbarligen attraherar den de gamla vanliga - trista och pålitliga - väljargrupperna, som faktiskt röstade på socialdemokratin i större utsträckning än vanligt, trots sämre valdeltagande.
Skulle vi ha satsat i våra kärnområden och fått ett normalt gensvar där hade det inte varit ett katastrofval. Då hade vi ökat - för det hade räckt med det. Det är nämligen där vi kan prata med folk. Jag kan inte prata med ogifta kvinnor (sådär +30 sa han med ett snett leende...) om politik och övertyga dem. Inte om sånt. Annars är de väl min målgrupp också...
Och då har vi ändå inte hört något om det lyckliga likartade gäng som nu valdes, där man valde bort garanterade valvinnare om vilket jag skrivit tidigare, här.
Istället är de flesta valanalyserna förfärande likartade och fria från kritik.

Jag väntar fortfarande på att någon törs tala ur skägget om det här. Någon som inte har en position att försvara eller en blivande karriär att förstöra. Jag tror nämligen fortfarande att vår politik bär - men vi måste återgå till att prata sånt vi är bra på. Arbete och bostad. Frågor som är viktiga för alla.
Partiet har inte heller råd att tappa det fackligt-politiska samarbetet. I de länder där man gjort det är man ett parti som alla andra. Hmmm, Stockholm nån? Det finns fortfarande en helvetes massa människor som bara har en framtid i ett land där det finns en socialdemokratisk vision av hur ett jämlikt samhälle ska fungera, men då måste man våga provocera och sluta vara så förbannat till lags.
Finns det orättvisor ska de bekämpas, och det alldeles oavsett vem som orsakat dem. Självkritik är ingen dålig grej i en valrörelse. Men tills dess väntar jag med spänning på att någon i ledande ställning ställer sig upp och tar sitt ansvar - inte för att politiken var fel, utan för att man inte klarar av att organisera sig längre. För det var där det sprack.


Bilden - ibland ser inte spelplanen ut som man trodde. Då kan man få spela schack på tre...

Arvtagerskan vill flytta hemifrån. Men vart?

Det kan inte ha undgått någon att det byggs på tok för lite bostäder i Sverige. I avsaknad av en egen bostadspolitik lyckades det egna partiet inget vidare med att öka takten, och nuvarande regering - eller vad man ska kalla dem, för regerar gör de inte - har slagit av på takten ytterligare.

Till skillnad från andra produkter - som en del envisas med att kalla ett eget boende - sjunker inte efterfrågan på egen lya i dåliga tider. Framförallt unga människor vill hemifrån. och det vill de alldeles oavsett ekonomisk konjunktur eller inte. Vi är rätt många som påbörjat vår bostadskarriär i andra hand (eller tredje eller fjärde eller femte) och haft det nödvändigaste i ett par pappkassar. Sedan har det torftiga bohaget - i mitt fall en TV som funkade när man slog på den, och en mycket väl begagnad stereo + skivor därtill - fraktats runt Stor-Stockholm i den Volvo 245:a som en stackars kamrat köpte billigt. Stackars, därför att han därefter konstant nyttjades och utnyttjades för olika panikflyttningar.

Och själv nyttjades man ju som flyttkarl under alldeles för många helger. Stor och stark har man kånkat boklådor och köksbord upp och ner för trappor. För att inte tala om pianospelande och pianoägande systrar. men det är en annan historia

Att få bo på egen hand är en viktig del för att bli vuxen. Allt från att göra fel i tvättstugan på egen hand - kom igen, alla killar (och säkert rätt många tjejer också) - har haft ljusblå eller rosa underkläder, till att upptäcka att glödlampor och toapapper inte materialiseras från ingenstans och placerar sig i rätt skåp.
Eller att det var hemskt vad mycket månad det var kvar av lönen - man såg plötsligt att det fanns ett samband mellan lååååånga telefonsamtal och en obegripligt hög teleräkning. Eller att det var märkligt så griniga de blev hos hyresvärden, när de fick vänta en vecka (eller två) på hyran - kom igen, ni får ju betalt, ni vet ju det.... Liksom.

Du som läser det här får jättegärna berätta andra minnen från de där åren - med fester och inhysingar...

Men villkoret för att man ska få göra den där spännande resan är ju att man kan börja nånstans. Och nu är det svårare. Det finns liksom inte nånstans att börja - hyresrätterna säljs ut i attraktiva områden, och det som byggs är överjävligt dyrt. Framförallt räknar geniet Odell tillsammans med t ex Joakim Larsson, "nytänkare" på bostadssidan, iskallt med att alla har föräldrar som kan ställa upp för inköp av bostadsrätt.
Och dom som inte har det kan trilla ner i ett hål, nånstans.

Istället för att få en rörligare bostadsmarknad har vi fått en stelare, där de som har mest pengar sätter villkoren. Man har nämligen glömt en massa saker när man tycker att marknaden ska reglera sig själv. Och det är INTE bostadspolitik att sälja ut allmännyttan.

Men framförallt måste man ju börja bygga. Inte bara för att hålla mig och mina kompisar med jobb, vilket vore rätt bra därför att vi drar med oss en massa andra bra saker när vi bygger, utan för att undvika en enorm bostadskris i storstadsområdena.
Min prinsessa hör ju till en gigantisk ungdomskull som nu börjar leta sig ut på bostadsmarknaden, och det som finns att erbjuda är en droppe i Atlanten. Inte nog med att det förlänger tiden innan de kan räknas som vuxna - det kommer driva deras föräldrar till vansinne också.
Av tradition har Arbete och Bostad varit honnörsord för socialdemokratin. Det är dags att damma av Bostad igen. Om det behövs subventioner för att bygga hyresrätter så får vi se till att sånt skapas. Om det behövs statliga åtgärder för att få snåla kommunalpolitiker att tillåta byggande så får det också ordnas. Om man måste sparka byggföretagen i arslet för att de ska sluta nischa sig i exakt samma segment - dvs dyra bostadsrätter för en liten klick människor - så får vi väl sparka.
Men vi kan inte bara sitta stilla och titta på. Jag vill att Arvtagerskan ska kunna flytta hemifrån, och få bli vuxen på egen hand. Därför är den avvecklade bostadspolitiken inte bara en fråga för de unga.

Andra om bostadsbristen
Peter Andersson, Löwdin i Bromma, Käringen mot strömmen. Foto-Lasse


Fotot föreställer flyttkillar i Gävle

Tv4 är en del av borgerlig media

Det finns en kille som heter Niklas Svensson som jobbar på Tv4. Eller vad han nu gör, det finns en massa historier om det. Vid sidan av det har han också nåt som kallas Politikerbloggen, som men om man vill vara snäll kan säga är en slags slaskhink för skräpnyheter om olika politiker, på nivån "såg ett kommunalråd som köpte kalsonger på Dressman, 3 för 100..."
Läs den gärna, och skapa er en egen bild.

Nu har han och Tv4 skickat ut en enkät till olika förtroendevalda socialdemokrater, och man behöver inte vara så konspiratorisk för att se att han är ute efter Mona Sahlin. Ni kan läsa mer hos Käringen-mot-strömmen, som raskt genomskådade Niklas Svenssons och Tv4:s försök att misskreditera Lars Ohly, med samma typ av enkät. Tyvärr är jag nog rätt övertygad om att Niklas Svensson är kapabel att fabricera rätt många av sina påstådda svar.
Efter att ha konsulterat ett par personer som jobbar med statistik och undersökningar stärks jag i min tro - den här enkäten är knappast vetenskaplig, och inte ens ett underlag för en seriös artikel. Men den kan säkert också fungera som en väckarklocka för alla de som fått den och svarat på den - vad trodde ni den skulle användas till???

Jag funderar ju på om det är sån här journalistik man ska förvänta sig av en markbunden TV-kanal som uppbär statligt stöd (för det gör den) ? Känns det som mina skattepengar ska gå till sånt? Kan inte Svenskt Näringsliv betala själva?
Och innan nån börjar hoa om censur och Himmelska Fridens Torg - för den sortens reaktion kan man ju förvänta sig - vill jag påminna om att detta är 2000-talet. Det finns absolut inget som hindrar mig från att ha synpunkter på usel journalistik eller rutten etik.
Däremot borde man kunna förvänta sig att TV4 hade så pass mycket ryggrad att de begrep när de blir utnyttjade för andras syften

Pirater eller flyktingar? Eller sitta i båten?

Tycker nog man kan fundera på vad som är viktigast - att PP fick 7% av rösterna eller att nästan sextio procent inte röstade. Jag har svårt att ansluta mig till katastrofkören när det samlade röstandet fortfarande är bedrövligt lågt.

Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha Piratpartiets röster. Är jag intresserad av att attrahera deras väljare? Sälja mina andra ideal för en väljargrupp som tydligen bara för en liten, liten stund sen skulle kunnat rösta på Sverigedemokraterna?

Finns det ens anledning att ifrågasätta vår politik utan att fundera på vad alla de som - förmodligen - kommer rösta på oss nästa riksdagsval tycker? Vi gör det både för lätt och svårt för oss om vi tittar på 2010 års riksdagsval genom EUvals-glasögonen. Lätt för att då slipper man diskutera jobbiga saker, svårt därför att valet 2010 kommer inte handla om de frågor som nu var på tapeten.

Och är det här ett ideologiskt magplask eller ett organisatoriskt? Eller båda? Varför är det så få som funderar på vilken roll den usla fackliga mobiliseringen kan ha betytt? För att inte tala om frånvaron av röstmagneter - där DN tittar rätt skelögt på resultatet. Man kanske ska börja titta idag på vilka som ska stå på listorna 2014...

Man kan ta en funderare. Det ska man nog göra. Men att slita upp ungarna ur sängarna, packa väskor med det nödvändigaste och bege sig till mormor och morfar i Kil känns som...en onödig panikreaktion bara för att det droppar ur en kran i källaren.

Läs dessutom Morsa och Livet - en alldeles vanlig ovanlig väljare.

Andra om saken: Ann-Marie Lindgren, Morian, Peter Andersson, Johanna Graf, Anna Ardin, Mitt-i-steget, Jytte Guteland,

Oh no - det kommer en eftervalsanalys också. En elak en.

Så ska vi höger? Vänster? Över kanten? Stå still? Hand i hand? Eller uppåt kanske...

Nytt utseende igen: OK?

Efter ytterligare påpekanden från kamrater ändrar redaktionen nu utseendet på bloggen. Hoppas den kommer bli mer lättläst nu. Däremot är inte de klickbara länkarna i texten överens med oss - de finns där men det tar flera timmar innan de får färg. Så titta gärna in igen...

Pizzaeffekten och rörelsen

Vi saknade vallokomotiv. Så enkelt är det kanske. Vi hade bra, kompetenta kandidater, men var det verkligen de som drog det där lilla extra lasset? Som fick soffliggaren att resa sig, eller den tvehågsne att faktiskt rösta rött?
Jag är tveksam. Och det är det orättvisa med personvalen - de kommer alltid att gynna den som gör sig på bild, den som har utstrålning, och missgynna den med talfel och skelöga. Tyvärr.

Vad värre är att de fem främsta kandidaterna på socialdemokraternas lista är etniska svenskar. Blonda. Känns det som något som är nytt eller utmanande? Jag konstaterar att den strategiska satsningen på barnfamiljer ur medelklassen och Singel-in-the-city-tjejer i obestämd ålder (aldrig tala om ålder för oss som är ovuxna!) inte gav det utfall man hoppats på, eller som behövts.
Istället ökar vi i de områden där vi av tradition är starka, men vi ökar inte tillräckligt, därför att valdeltagandet fortfarande är för lågt. Och där hade vi behövt en Evin Cetin eller en Ardalan Shekarabi. De som representerar det "andra Sverige". Som har en trovärdighet kring integritet, kring invandring, kring utbildning. Men det var länge sen alla invandrare bodde i förorten - och det är därför det är så konstigt att de aldrig får kliva fram.

Sverige har nio miljoner invånare, 6,9 miljoner är röstberättigade, 1,2 miljoner är invandrare - det finns arton platser i Europaparlamentet att fördela, och Pizza-Sveriges röster kanske bara blir Anna Maria Corraza Bildt och Zadia Catalan. Jag räknar inte Marit Paulsen - hon representerar rotmos-Sverige.
De socialdemokratiska kandidaterna har utsetts av en valkommitte nånstans. Eftersom målsättningen också har varit att efterlikna Obamakampanjen är det en logisk kullerbytta att då inte sträva efter att vara inkluderande - poppis ord, googla!. Tror verkligen nån att Hammarkullen eller Rosengård kommer identifiera sig med de fem som står överst?

I ett samhällsklimat som blir allt bistrare, och i ett Europa där de främlingsfientliga marscherar hade vi behövt visa att Sverige är annorlunda. Här växer inte främlingsfientligheten med automatik, här har vi inte en låglönemarknad, här får alla plats. Det är ett misslyckande när de som inte är blonda och blåögda inte får synas, annat än som utfyllnad.
Ska vi lyckas valet 2010 är det dags att släppa fram alla. Inte bara de blonda och blåögda.

Andra om valet Peter Andersson, Mitt-i-steget, Morian, Laakso, S-buzz, Yazdanfar, Löwdin, Nemokrati, Jonas Sjöstedt, Krassman, Kulturbloggen, Anna Ardin

Du som funderar på varför det är så här kan med fördel jämföra hos Krassman. Medinas låt har snurrat friskt på dansgolven, även högerfolket dansar till den. Det säger en del...

Eftervalstankar. Om fingret i luften

Frågan är om vi ska bli populistiska. Om vi ska smeka väljarna över håret, berätta sagor och bara vara den där snälla mostern som man kunde fly till när livet var hårt hemma i statarlängan. Eller om vi ska fortsätta vara ansvarstagande och mogna.

Vi kanske är för strikta - i samma sorts kavajer med rutig skjorta, eller med samma sorts sjal runt halsen.

Det jag absolut vet är att det blir en allt skarpare gräns mellan Stockholm och resten av landet. Det vill säga, så länge det går bra i Stockholm. Jag skrev tidigare att ingen större omvälvning är i sikte innan det går åt helvete i Stockholm, och det känns fortfarande så. Frågan är ju om ens krisen kommer att ge oss förtroendet, den dagen den slår här.

Nu ska det göras eftervalsanalyser, det vill säga man ska ta reda på vad som hänt och varför. Jag ska göra en själv också. Jag ska försöka vara så självkritisk jag kan. Hoppas att andra också är det. Den debatten måste föras öppet - det finns inget hemligt i det här, vare sig orsaker eller ursäkter. Framförallt måste ju de som röstade på oss få yttra sig, men gärna också de som inte röstade på oss.

Hittills har jag fått en storm av åsikter om varför det gick som det gjorde, och det finns säkert lite sanning i allt. Det vi måste undvika är ju det vedervärdiga självömkandet, som jag varit med om förr. Dessutom finns det säkert en och annan som belåtet kommer gotta sig i vad de betraktar som elände. Däremot blir jag lite skraj när man som DN konstaterar att vi ska tacka PP för att deras väljare inte valde Sverigedemokraterna. Jag hoppas verkligen att PP's väljare inte består av tänkbara Sverigedemokrater; det vore verkligen beklämmande om man i ena sekunden kan vara för etnisk åtskillnad och i andra sekunden kämpa för frihet och demokrati.

Nu är det ju inte bara elände. Det finns en del sol genom molntäcket. Till det ska vi återkomma

Bilden: Det finns all anledning att ta det låga valdeltagandet på allvar. Som sagts på många ställen - om ett u-land hade ett valdeltagande på fyrtio procent skulle vi betrakta det som en icke-demokrati

Jag är en viktig person - gå och rösta!

En kompis skrev:

Jag ska rösta idag, förhandsröstade men då jag är sjuk har jag haft tid att kolla vart min röst hamnade vilket innebär att jag ångrat mig, vilken förmån att kunna rösta på nytt.. Är min röst viktigt, JA ABSOLUT!! för jag är en viktigt värdefull person.

Det är precis så det är - idag är vi alla viktiga värdefulla personer. Som betyder något.

Inte bara idag naturligtvis men just idag kan vi sträcka på oss och veta att vi formar framtiden. En pappa jag träffade hade sin hoppiga fyraåriga dotter i handen. Hon dansade fram med ett gult hopprep i handen. Vi känner varandra men jag vet inte vad han röstar på, men jag blev glad att se att han tog med henne. Rätten att få känna oss viktiga måste vi få med oss redan som små - annars finns risken att vi sitter hemma i soffan, tittar på TV och låter andra bestämma.
Det är bara ett par timmar kvar - nyttja din rätt. Kom ihåg att i många länder dör folk för samma rätt som många här struntar i. Ett högt valdeltagande är också ett stöd för alla de som riskerar sina liv för demokrati och yttrandefrihet.

Och rösta rött!

Andra som bloggar sista dagen Peter Andersson, Löwdin, AlliansfrittSverige, Johanna Graf, HBT-sossen, Krassman, S-buzz, Claes Krantz, Mitt-i-steget, Anna Wikström, Nathalie Sundesten-Landin, Morsa och livet, Fade Goes Blog Erik Laakso,

Latte-kolot i Täby blir av!!

Har glädjen att meddela alla som oroligt lyfte på ögonbrynet, att det omtalade latte-lägret i Täby visst kommer bli av. Precis som AlliansfrittSverige tycker jag det är skönt att veta att när det gäller vissa saker - då kan man verkligen lita på moderatledda kommuner..

För de av mina läsare som faktiskt inte vet vad en latte är - och det finns faktiskt såna människor - kan ni klicka här

Vem stannar hemma?

Måste man vara intresserad? Måste man vara biten av politik för att ta sig till vallokalen? Är det så vansinnigt svårt, eller är det verkligen så liten skillnad mellan partierna?

Jag har suttit på morronen med folk som inte skulle rösta. Eftersom jag är den jag är kunde jag ju inte stillatigande höra det, men samtidigt funderar man ju på om vi - och med vi menar jag oss som är i politiken - ibland blir lite fartblinda. De jag talade med tyckte faktiskt inte att det var nån större skillnad mellan Hökmark och Ulvskog. Vilket kan vara en smärre chock för en del men så är det faktiskt - många tycker så, och ingen skugga må falla över dem.

Men måste man verkligen kunna allt? Jag förväntas ju välja skola, elbolag och pensionsförvaltare, med hyfsat lågt egenintresse. Jag läser den information jag får hem i brevlådan och svär över saker och ting, eller gillar saker och ting. men till sist går jag nästan alltid på magkänslan. Känns det bra? Låter det bra? Känner jag nån annan som tycker det är bra?
Inte som att köpa en diskmaskin, jag blir förbannad när jag hör folk säga att politik är som att sälja vilken vara som helst. För det finns ett stort mått av känslor i det politiska valet - allt från hur partiledaren ser ut till vad som hände för femtio år sen. Saker som är rätt oviktiga när man köper en vara.
Jag passar mig jäkligt noga för att fördöma. Jag kan bara se saker från mitt håll - jag vet ganska lite om vad som format världsbilden för de som är ointresserade av politik, men fundera kan man ju...
Nånstans måste det handla om hur man ser på sin egen roll - en vanlig fråga är ju vad vi tror att vi kan påverka i EU. Det är så jävla stort och vi är så små. Frågan är ju om man ska nöja sig med att vara en myra i EU, eller om man ska vara en ettrig myra i EU? För om man har den inställningen finns det ju knappt nån orsak att vara med nånstans - inte i fotbollslaget eller kören eller föräldraföreningen. För att inte tala om jobbet eller skolan.
Jodå, EU lyssnar, och vi kan påverka. Och är det verkligen nån som tror att det blir bättre av att inte gå och rösta??? Att vara förbannad på EU är en sak, att ge fan i att rösta är en annan, och ett ovanligt dåligt sätt att visa sitt missnöje på!

Ta din chans att påverka - rösta rött idag!



Hur det slutade? Jodå, de kom iväg! Bilden: Från Byggettans tidning

Andra som bloggar sista dagen Peter Andersson, Löwdin, AlliansfrittSverige, Johanna Graf, HBT-sossen, Krassman, S-buzz, Claes Krantz, Mitt-i-steget, Anna Wikström, Nathalie Sundesten-Landin, Morsa och livet, Fade Goes Blog

Vi har inte råd med blått i parlamentet

Europa är inget land. Det kan vara bra att komma ihåg ibland. Det mentala avståndet mellan Malmö och Köpenhamn verkar överstiga avståndet mellan Piteå och Gibraltar ibland. I Danmark har man ett främlingsfientligt parti som har stor påverkan på politiken, i Sverige kommer samma sorts parti marginaliseras igen. I Holland händeer samma sak. Det märkliga är ändå att de främlingsfientliga frodas under högerstyre.
En blå regering öppnar för mörkare färger helt enkelt. Och färger spelar allt mindre roll. När jag fick frågan om var Ardalan kom ifrån sa jag "Gävle", och killen som frågade var nöjd med det. Pizza-Sverige är på väg ikapp helt enkelt. Hur skulle det annars se ut - ska vi behöva höra moderata företrädare åter berömma invandrare för att de kör våra bussar och städar våra hem?
Jag träffar grabbar som aldrig träffat på rasism i Sverige som är upprörda över hur de behandlats i andra länder i Europa. De är födda i Sverige, pratar svenska och känner sig som svenskar - men på andra platser i Europa blir de helt plötsligt behandlade som andra rangens medborgare, när de är på forbollsresor eller semester.
Det finns ett annat Europa också - ett fattigt och jävligt Europa, där folk utnyttjar och folk utnyttjar. Oftast bara av okunskap, men också av dumhet eller profithunger. Det är också en viktig uppgift för EU, och en uppgift som inte kan lösas med ännu hårdare exploatering, eller ännu hårdare kontroller, eller ännu mer centralmakt. Och där man kan fundera på hur svensk höger med hedern i behåll kan sitta i samma grupp som uppenbart rasistiska partier.

Svaret är alltid demokrati och omtanke om andra. Aldrig makthunger och egoism.
Det måste få finnas en framtidstro även inom Europa, en tro som måste få sprida sig till alla länder. Till andra länder. Jan Eliasson som jag hörde igår på nationaldagsfirandet i Sundbyberg tog upp frågan om piraterna utanför Somalia, ett stort bekymmer även för Sverige som skickar militär dit för att skydda sjöfarten. Men samma militär ska inte alls stoppa det rovfiske som flytande fiskefabriker från Europa samtidigt håller på med i samma vatten, och som tvingar den desperata kustbefolkningen till sjöröveri. Se där en fråga där EU skulle kunna betyda skillnad även för länder utanför Europa. Fast inte om Gunnar Hökmark får bestämma...
Borgarna försöker nu förtvivlat ösa den läckande båten - här ska inte talas arbete, här ska knappt talas miljö. För att inte tala om främlingsfientlighet eller krig, som de reaktionära hela tiden tycks drömma om. Och somliga kandidater har ju missat grovt - som Marit Paulsen, som i en video hävdar att hennes generation är den sista som upplevt krig i Europa. Balkan, nån?

Och kollektivavtalen - herregud kollektivavtalen... Det sista de ville tala om. Lönedumpningen. Om hur de bakvägen kommer slå undan benen på svenska småförtetagare. Läs

Utnyttjandet - det fula och jävliga Europas baksidor in i våra kök, i garaget, på tomten. Polskskyltade bilar på uppfarterna till villorna i de välbärgade förorterna. Skrämda balter som gömmer spritflaskorna i de miserabla rum där de får ett par timmars vila mellan artontimmarspssen. Jobtrafficking. Det vill borgarna inte tala om.

Det räcker med att flaggan är blå. Vill man ha ett levande Europa med framtidstro och hopp- rösta rött idag!!!

Med såna EU-vänner behöver vi inga fiender

I senaste numret av Fokus ondgör sig Jasenko Selimovic över de som är tveksamma till EU: han gör det på det där klumpiga, överlägsna sättet som alltid förknippats med makten. För dit hör han - till en bildad kosmopolitisk elit som aldrig sett eller råkat ut för EUs baksidor.
Undrar om han funderat på hur det kommer sig att man på EUs webplats är tvungna att ha en flik som handlar om myterna om EU. Det säger liksom sig själv att måste man ha den sortens information har det spruckit nån annanstans. I delaktigheten. I närheten. Men då får vi inte fortsätta betrakta EU som just ett elitprojekt, för då kommer valdeltagandet fortsätta vara generande lågt.
För om den här gemenskapen ska kunna bli riktigt framgångsrik krävs det att vi får in parlamentariker som faktiskt gör skillnad. Och vi behöver inte hjälp av Jasenko Selimovic, tack så mycket. Om det handlar om slöseri med pengar inom EU, eller om fusk inom EU - behöver vi bara bege oss till bananrepubliken Italien, styrt av en maktgalen playboy med mediemonopol, och läsa lite Saviano, för att inse att problemet existerar. Och i stor skala.
Det sämsta sättet att protestera mot EU är att ge fan i att rösta. Då lämnar man över makten till nån annan. Svårare än så är det inte. Istället ska man ju se till att det är bra kandidater man röstar in.
Nästan lika illa är ju att rösta in populister - de som har ett bekvämt budskap men som duckar för sammanhang och konsekvenser. Piratpartiet är ett sånt parti - om de kommer in i Europaparlamentet slår jag vad om att de vid nästa val i stort sett hela tiden röstat reaktionärt i alla andra frågor. Jag är inte alls förvånad över att man tror att potentiella Sverigedemokrater istället röstar på PP. Något de fortfarande inte vill bemöta.
Jag hade för övrigt en debatt med två unga grabbar som bägge skulle rösta på piratisterna - ända tills de fick klart för sig att valet också handlade om att lönen för deras farsa grovisen var satt under attack i det här valet - samma lön som betalade deras datorer, uppkopplingar, storbildsTV och hemmabiosystem. Då blev det en annan sak... Egenintresset ljuger aldrig som ni vet.

Precis som Löwdin i Bromma ser jag betydande skillnader mellan ett rött och blått parlament. Att påstå att det skulle vara samma sak är just populism. Och lögn. Junilistan ljuger - så enkelt är det, och det är rent tragiskt att Sören Wibe inte inser det, stackars man.
Valet har tvärtom varit lättare än på länge - det handlar om ett rött eller blått Europa. Och om att gå och rösta.

Är det politik att tala demokrati?

På Världsmiljödagen skulle Byggettan besöka ett JM-bygge i Frösundavik i Solna. Tidigare under dagen hade vi tagit med oss Byggnads vice ordförande Thomas Gustavsson till PEABs stora bygge i Sollentuna, och där hälsats välkommen av platschefen. Målet har ju varit att prata om varför man ska rösta, och vilka frågor som är viktiga för oss byggarbetare. Att tala om hur viktigt det är för demokratin att vi deltar, att man inte gynnar någon med att avstå från att rösta.

Och på PEAB var det då inga problem.

Men det blev det på JM. Dit kommer vi med Byggettans ordförande Johan Lindholm och Solnas oppositionsråd Johanna Graf, men fick tvärnobben av platschefen. Detta trots att förhandsbeskedet varit att allt var klart - ta ett par minuter av grabbarnas rast, dela ut lite av Byggnads material, och uppmana alla att gå och rösta. Samma upplägg som vi haft på alla dessa arbetsplatser vi hunnit med under de här galna veckorna.

Det är inte utan att man funderar lite på hur man tänker hos byggföretagen - vad tror man att man uppnår genom att förbjuda oss att tala politik på arbetsplatsen? Tror man att man kommer tala mindre politik vid fikabordet, när man ser hur företaget bär sig åt? Vi talar om varför man ska rösta. Varför man ska utnyttja sin demokratiska rättighet att rösta. Att man har en skyldighet att rösta. Att demokrati inte alls är naturlag, utan något vi får slåss för hela tiden.

Som hos JM i Frösundavik. Att stå i regnet och lyssna på Mona Sahlin, Åsa Westlund och Jan Eliasson inne på PEABs bygge i Sundbyberg var uthärdligt. Att stå i snålblåst och regn utanför JM blev man bara förbannad av. Jag hoppas innerligt att det här inte är en korrekt bild av hur JM ser på demokrati och deltagande - då har de en del kvar att lära. Är det politik att tala om att utnyttja demokratiska rättigheter så hoppas jag verkligen att vi fortsätter prata politik!

Jag vet att man hävdar att man inte vill ta ställning för något parti - nå, men då kan ju JM bjuda in de andra partierna. Eller låta de bjuda in sig själva. Vi har då inget emot att de också kommer ut och ser hur det är på byggena. I den moderna världen har man begripit att man inte kan tysta demokrati och yttrandefrihet - det kan gärna JM också fundera på.

Bilden. Johan Lindholm, ordförande för Byggettan (le patron du syndicat, som han så klatschigt beskrevs i Le Monde häromdagen) uppflugen på fundamentet. Johanna Graf och grabbarna lyssnar

Ett rött Europa är ett fredens Europa

På natten den 12 juli fördes de in i en lastbil, påknuffade av serber, som verkade både trötta och ointresserade. Någon halkade till och fick ett halvhjärtat slag med en gevärskolv över skuldrorna. Men det var inget hat, ingen rädsla.
De satt på flaket under den sommarnattsvarma presenningen. Den höghjulade terränglastbilen skumpade och krängde. Tysta, skjortorna utanför byxorna. Inga mössor. Bara tre hade kvar sina skor - serberna var lika illa rustade som de själva och ett par stövlar, eller ett par bättre gymnastikskor, var ett bra kap. Och ingen protesterade - alla förstod ju vartåt det bar; man tar bara skor från de som ska dö. De var alla fångna.
Längst bak på flaket satt en ung serb med automatkarbinen i knät. Han höll emellanåt i baklämmen när fordonet satte sig mellan knölarna på vägen. Det var ingen väg egentligen, mer en stig, man kunde se hur de resliga träden skuggade. Då och då lystes lastbilens innanmäte upp av det dämpade strålkastarljuset från följebilen.
Ingen sa nåt - de var alla gripna av dödens trötthet. Veckor av vak hade malt ner dem. De orkade inte. Och inte den unge serben heller. Han tände en cigarrett, och i det varma dunklet lyste glöden.
De sköts ner med automatvapen framför ett brett dike, hastigt urgröpt av en grävmaskin som de kunde ana längre bort. Föraren stod lutad mot ett däck, med armarna i kors. Han hade många fler gravar att gräva den natten...

Srebrenica 1995. En stad i Europa. En stad där ungefär 8000 män och pojkar mördades. Ett krig i Europa.
För EU handlar inte bara om pengar, om tullar, regleringar - inte ens om de fyra avgudade friheterna. EU är också ett fredsprojekt - ett sätt att se till att det aldrig skulle bli krig i Europa igen. Men det blev inte så.
Ett svagt EU kunde bara hjälplöst se på när de nationalistiska schakalerna gav sig på varandra, och alla andra, och rev upp sår som kommer blöda länge. Och som bara bekräftade det vi alla misstänker - att vi alla har en ganska tunn polityr av mänsklighet. Det är därför det är så viktigt att ta strid på alla plan mot de krafter som nyttjar det
Men för att slippa uppleva detta igen - och kanske ändå inte vara säker på det - är det viktigt att vi får ett starkt EU. Ett demokratiskt EU som vågar riskera handelsbalanser och exportkvoter för att garantera fred och demokrati.
Men ändå inte det EU som folkpartiet vill ha - deras EU är nästan lika otäckt som det de påstår sig vilja bekämpa. Utan ett EU som begriper att man måste hjälpa till innan det börjar brinna, innan man börjar avrätta människor. Ett EU som inte alltid sätter profiten i högsätet, som vågar och kan sprida välståndet.
Och enda sättet att nå dit är att se till att vi får ett rödare EU. Idag är det bara inom vänstern som man ser EU som ett fredsprojekt, och det är en illa behandlad tanke även där. Ändå var det en vital del av det ursprungliga Gemenskapsprojektet. I femtiotalets Europa - lika illa härjat av krig som Balkan på nittiotalet - var det också en viktig del. Aldrig mera krig - ett rop som alla krigsdrabbade generationer har stött ut. Och det är därför vi inte kan vara borgare...

Därför får vi inte låta EU bli en krigsmakt. Spåren i Europa förskräcker.
Europa har varit svart på sina ställen, och ingenstans är det mer påtagligt än just på Balkan. Efter Tito kom kaos, och även där var den civiliserade polityren tunn. Det kan vara bra att komma ihåg - nära oss ligger soldater fortfarande med vapnen i hand under nätterna. Kosovo ligger bara hundra mil bort från Malmö. Längre bort än så är inte kriget.

För freden i Europa - rösta rött på söndag!


Bilden: kistor med återfunna kroppar vid en av alla massgravar runt Srebrenica. I varje kista en död. En man, en farfar, en pojke, en make, en älskare. Och det är bara 14 år sen...

Svaga borgare

Jag är ingen bra åskådare till debatter - jag vrider mig som en kålmask över frågorna de inte ställer, och över svaren de inte ger. Jag vill själv. Men i kvällens SvT-debatt skulle jag inte vilja vara med - rörigt. Inte heller kan jag se att borgarna har några framgångar - men i vanlig ordning kommer väl Hökmark att utses till vinnare; trots att han t o m av sina egna anses vara extremt tråkig och träig. Vi behöver inte ens fundera - det finns dataprogram för att tokringa tidningarna numer och påverka resultatet. Vad de än påstår. Men vad glad jag skulle bli av att ha fel!!
Inga överraskningar hittills alltså - förutom att just Hökmark vill framstå som långt mer liberal än han faktiskt varit i EU. Fast att han skulle göra så är väl ingen förvånad över....

Fast jag får korrigera mig själv. PM Nilsson utser Marita till kvällens segrarinna!!

Tillbaka till Hamnen...

Så gick karnevalen vidare till Hamnen. Kära gamla Hamnen i Sundbyberg, där jag senast hängde in hammaren. Nu återkommen som val-anställd på Byggettan. Och där, i regnet, kom grabbarna ut i stort sett mangrant, offrade rasten för att lyssna på Åsa Westlund, Jan Eliasson och Mona Sahlin. Och lite mig och lite Johan Lindholm.

Det är ju inte den mest romantiska miljö man kan tänka sig kanske - men budskapet är också bistert. Gå och rösta! Det här är kanske det viktigaste val vi haft. De försämringar som hotar kommer att vara så långtgående, införas så snabbt och dessutom utformas så det kommer ta evigheter att ändra dem, att det är rent förskräckligt...

Man kan ju alltid önska sig bättre väder, eller bättre skor (eller hur fru åhörande kommunalråd...), men knappast bättre stämning. Medvinden fortsätter!

Och regnet stoppade ingen. Mona tyckte att det var bra att det regnade dessutom; då kanske hon skulle slippa det på konserten med Bruce. Fan trot - men säkert är att regnet stoppar oss inte i varje fall!

Stort tack t PEAB och platsledningen som lät oss komma in på området!

Tillbaka till femtiotalet med fru Bildt

Ibland håller man masken men ibland lyckas det inget vidare. En av moderaternas toppkandidater - Anna Maria Corazza Bildt, som av nån märklig anledning pryder massor med moderata valaffischer, uttrycker en syn på man och kvinna som får det att rysa i mig.
"Det bästa är att Sverige är ett utvecklat, fritt och jämlikt land där kvinnor har samma möjligheter som män i arbetslivet. Det sämsta är att jämlikheten har drivits för långt. Det är emot naturen och det slår mot kvinnorna som ska sköta både arbete och hem. Dessutom tar det bort charmen i förhållandet mellan man och kvinna”
Nu var det där ganska länge sen, redan 2001, men i vilken valrörelse låter vi folk komma undan med gamla synder? Och ingen ska ju påstå att damen verkar ha förändrat sig speciellt mycket, mer än att hon kanske är lite mer slipad nu.

Jag ryser både av rädsla, men också lite för att det tydligen finns plats för sånt här hos moderaterna. Anna Maria Corazza Bildt driver en personvalskampanj, och är uppenbarligen rätt framgångsrik - för hon får minsann mycket plats. Bland annat kan vi konstatera att hennes ansikte pryder kuvertet med moderata valsedlar - vad tycker de sju som står före henne om den saken? Är det för att hon är gift med utrikesministern som hon klarar sig från kritik för sina rött saftiga klavertramp?
För det känns ju inte som nån riktig omvändelse när hon försöker ursäkta sin underskrift av Bevara Äktenskapet med att: Jag gjorde det som privatperson och på grund av min tro. Nu finns det en lag, nu har situationen förändrats. Och nu är jag politiker och för mig är det självklart att följa partiets linje vad det gäller familjepolitiken.
Såpass.

Nå, det är deras problem, men det kan ju också bli allas vårt problem, för det säger en del om vilka de tycker är lämpliga representanter i Europaparlamentet. Det som är ljusblått, ett Nytt Arbetarparti, här hemma i Sverige blir snabbt klassiskt mörkblått i Bryssel.
Man kan ju fundera på hur hon tänker ställa sig i andra frågor i Bryssel. Moderaterna har inte direkt varit aktiva i arbetet för jämställdhet och tolerans. RFSU har kartlagt hur olika partierna ställer sig när det gäller det arbetet, och resultatet är lika illa där som när det gäller annat. I bästa fall passiva, i värsta fall emot. RFSU skriver:

Den som tycker att det är viktigt att EU-parlamentarikerna driver frågor om tillgång till säkra aborter, hbt-rättigheter och andra sexuella rättigheter ska inte rösta på kristdemokraterna Tuve Skånberg, Sofia Modigh och Gudrun Brundegård eller moderaternas Birgitta Lindberg och Gunnar Hökmark, centerns Johan Örjes eller folkpartisten Anders Ekberg. Vad Marit Paulsen (FP) vill är oklart, hon har bara svarat på en bråkdel av RFSU:s frågor.

I min värld, en tolerant solidarisk värld, är såna frågor också viktiga. Inte bara för den enskilde personen, utan för att de som är emot lika rättigheter för t ex HBT-personer, nästan alltid är emot lika rättigheter för andra grupper. Konservatism i sin prydno liksom. Och man ska ha klart för sig att den sortens konservativa - en rätt utdöd sort i Sverige tack och lov - frodas i Bryssel.

Alexandra Einerstam låter idag Evin Cetin gästblogga om varför man ska rösta rött i EU-valet. En text som andas respekt och hoppfullhet för människan, för solidariteten. För ett Europa där alla människor ska ha plats

Respekten för människan faller platt, när man som en del av borgarna i ena sekunden talar sig varm för individens integritet, men i nästa inte vill ge samma människor fulla rättigheter att vara kära, skaffa barn eller leva ihop. Bara för att de råkar vara av samma kön.
Anna Maria Corazza Bildt har åsikter om sånt här. Åsikter från femtiotalet. De hör inte hemma i parlamentet. De hör inte hemma nånstans. Men även om hon inte kommer dit så finns det redan på tok för många av hennes sort där. Se till att de blir färre.

Medialt ointresse för valet helt plötsligt

När vi är som hetast, när vi sopar hem debatterna, när vi får applåder av människor vi aldrig sett, när folk kommer med kaffe och bullar till valstugan, när vi känner att vi har medvind - då helt plötsligt dog EU-intresset hos tidningarna. Ikväll är det intetsägande rubriker på Svd och DN, man kunde tro att ingen valrörelse pågick. Och var är alla opinionsundersökningar? Varför skrivs det inget om att 7 av 10 svenskar stöder fackföreningsrörelsens krav på att svenska avtal ska gälla i Sverige? Och inte bara i en undersökning utan i flera?


Bilden: Vad tror ni händer när man slår igen dörren för hårt där? Och det är kanske det borgerliga tidningar är rädda för?

Klä dig i rött till valet!!!

Kamrat - sätt på dig en röd tröja, en jacka. Ta fram den gamla röda kavajen från åttiotalet, eller dina röda skor. Vi måste visa varandra att vi finns! Och vad är bättre än att fram till den 7de juni tala om för världen var man står?

Oavsett vem man röstar på, är det en lättnad att veta att man inte är den ensamma rösten som ropar. Det här valet handlar om ett rött eller blått Europa - så varför inte visa var du står? Och sprid det - låt Sverige bli ett land där den röda färgen, kärlekens och passionens färg, syns. Visa att vi är så många som faktiskt bryr oss!!

Vi har fortfarande långt kvar...

Tvärtemot vad många tror har vi fortfarande rätt långt kvar till riktigt inflytande på våra arbetsplatser I själva verket är det ju så att många av de framsteg vi nått de senaste åren ständigt är ifrågasatta, omtvistade, eller till och med redan avskaffade. Annat ligger i riskzonen.
Det här är uppenbart när vi rest runt till byggjobbare i Stockholm och uppmanat dem att rösta. Vi har ett uppdrag av Byggettan, och det är inte alls självklart kopplat till Det Stora Partiet, som kollegan brukar säga. Trots vår medvind, som också verkar vara mer än bara önsketänkande.
För visst är det så att det här valet hamnar om långt mer än bara de frågor jag driver - tjatar om - på den här bloggen. Likväl som min vardag kommer påverkas av vad som bestäms i Bryssel, kommer också fiskare i Japan eller hirsordlare i Burundi att påverkas. Politiken är global - pengar styrs inte längre bara från ett håll, välstånd skapas inte längre på samma sätt som förr, och kanske är det så att vår modell för att fördela välfärd kan vara en framtidsväg för fler länder.
Hur knäppt det än kan låta sticker ju Den Svenska Modellen i ögonen på folk. Folk som tycker att de borde veta bättre. Ofta beskyller de såna som mig för att vara konservativa eller utan visioner, eftersom jag och rätt många fler med mig tror på ett samhälle som, om man skär ner det till minsta gemensamma nämnare, bygger på solidaritet.
Alldeles för länge har att äga saker gemensamt fått ta en massa stryk, och också ofta kopplats till en diktatorisk kommunism. Medan kapitalismen fått bre ut sig, och också kallats för segraren. Men det kanske inte är så. I själva verket kanske inte Gemensamt Ägande behöver vara vare sig kommunism eller hemskt, och Kapitalism kanske inte alltid måste vara Spekulation och Profit.
EU-valet handlar inte bara om de allra största frågorna, självklart inte. Det är ett sätt att påverka vår egen vardag på ett sätt som vi tror är bra. Och vi behöver kanske inte heller veta precis allt om EU, eller exakt vad partierna tycker om allt. På så vis är all politik också lokal.
Saker som påverkar oss alla går inte att strunta i - klimatet finns det ingen som kan strunta i eller köpa sig fri från. Är det verkligen meningen att vi ska sända ut soldater i världen för att föra andras krig? Eller om varför kvinnor fortfarande tjänar mindre pengar och har mindre att säga till om, både i de europeiska hushållen och i parlamentet -därför kan man göra precis det som Johanna Graf idag skriver - gå och rösta på en kvinna, och rösta rött för både sin egen och andras skull!!! Eller ska vi använda EU för att förbättra villkoren för de som nu riskerar livet i usla båtar för att få komma hit och ta del av smulorna från det Europeiska Smörgåsbordet?

Hur vill jag att mina barn ska få det? Hur vill jag ha det när jag blir gammal? Kommer jag ha råd att bli gammal? Behöver jag ens bli gammal i ett samhälle som lägger mer pengar på att få människor att se unga ut, än på att bekämpa fattigdomen vid vår egen förstukvist ?

EU-valet handlar ju också om det här - och jag är övertygad om att vår ljusnande framtid mår bäst av att Europaparlamentet blir mer rött. Och då menar jag Rött som i demokratisk socialism, inte Rött som i Färgämnen. Unionens överlevnad ligger i att medborgarna får mer att säga till om, och att man känner att de som sitter i parlamentet faktiskt kan uträtta nåt.

Bilden - från ett magiskt arbetsplatsmöte på Skanskas arbetsplats Snöflingan, där Martin Schulz och Marita Ulvskog deltog. Bredvid Marita står en lång man med en bärbar PA i nypan och ser sur ut. Det är jag och jag verkar ha vuxit! Innerligt tack till arbetsledare och lagbasar som tog emot oss där!

Lena Eek har inte fattat Lavaldomen..

Vilket inte borde förvåna heller - Lena Eeks utfall mot den svenska modellen får stå alldeles för emotsagda. Och nu får hon dessutom kritik från jurister om att hon pratar i nattmössan om konsekvenserna av Lavaldomen. I intervjun i Ekot påstod hon att olycksfallförsäkringar skulle kunna rymmas inom den "hårda kärnan" i utstationeringsdirektivet. Och det gör det inte.

Men fortfarande väntar jag på att nån ska fråga henne eller centern i övrigt vad de har emot de ensamföretagare som finns? De som lever här. Vad ska de göra?

Min kompis Lasse har kört eget i femton år. Slitit och gnott, betalat för sig och inte tagit ut några större vinster. Idag står det utlandsregistrerade skåpbilar på garageuppfarterna i Stureby, i Äppelviken och på Lidingö. Och ursäkta att det bara blev Stockholm här men så här är det - i hela Sverige. Det är inte hos våra stora byggföretag som det här märks - det är skuttarna som får ta smällen.

Lasse kan inte konkurrera med de priser som de utländska hantverkarna begär - de ligger en hundring lägre än honom, och det funkar inte. Var ska Lasse ta vägen? Undrar om Maud och Lena funderat på det? Lasse funderar, kan jag berätta.

Lasse har ingen större nytta av regeringens nya ROT-avdrag. Det ger inte honom jobb, och det är ändå hans skatter som förväntas betala vår välfärd. De jobben hamnar hos andra, och pengarna försvinner ur landet. Gissa vilken grogrund det skapar?

Alliansen har belönat sina kärntrupper - man säljer ut allmännyttan, man bygger strandnära, man inför ROT-avdrag, man subventionerar hushållsnära tjänster. Var det verkligen nån som trodde annorlunda? Det är de redan välbeställda som får valuta för att de är trogna. Och klyftorna viftar statsministern undan.

De klyftorna cementeras nu undan för undan, och även om Fredrik lyckats skapa en bild av en mänskligare höger tycker jag att jag ser hur hans ungdoms övertro på den självläkande kapitalismen lever kvar. Den som kan beskrivas som att folk måste få det så jävligt att de själva ser till att ta sig upp ur eländet. Om nån skulle stryka med på vägen - well, shit happens.

Vill du bli en av de där som stryker med? I Lena Eeks värld finns det inga räddningsplankor. Inte i moderaternas heller. I EU-parlamentet sitter de i knät på sina läskiga kompisar, och det kan man inte berätta nog ofta...

Bilden föreställer slum i Glasgow, en miljö som inte alls är omöjlig i framtiden om vi tillåter lönekonkurrens och utslagning av de som inte orkar med. Vi har redan sett såna exempel - som på Vin&Sprit