Så vem var Al Capone?

Smaka på det här: När polisen hunnit spåra upp Moran och kunde rapportera till honom hur hans bil nu såg ut, satt han hemma i nattrock och tofflor och blev högst indignerad; allt han kunde säga var att han bil hade blivit stulen för ett tag sedan, och titta så den såg ut nu!

Och jämför det med det här: Någon timme senare uppsökte polisen Moran i hans hem och påtalade att de hittat hans bil sönderskjuten och med blodfläckar i. Moran meddelade dem bara att hans bil stulits dagen innan, och beklagade att den nu var förstörd.

Det översta är skrivet att den brittiske journalisten Kenneth Allsop, magnifikt översatt av Roland Adlerberth, i hans krönika om gangsterväldet i Chicago.
Det undre är skrivet av Henrik Höjer i hans bok Al Capone och den amerikanska drömmen ( Albert Bonniers förlag, ISBN 978-91-0-011909-6). Höjer har precis som jag och fler med mig fascinerats av Capone och förbudstiden och därför valde han att gräva ner sig ordentligt i ämnet.


Låt mig på en gång framhålla att det här inte alls är en dålig bok. Tvärtom - den är noga skriven, somligt som hållits dolt har kommit fram men i slutänden förlorar han på stilpoäng mot Allsop. Och jag har även en del metodologiska invändningar.
Höjer vill förtvivlat gärna vara bättre än Allsop, men det är ju inte så lätt. Saker hände enligt en kronologi, och det styr ju hur berättelsen ska flyta. Här är det uppenbart att Dick Harrison i sin anmälan i Svd inte hade en aning om vad han pratade om, för Höjer hittar inte alls mycket nytt guld på den här flodbottnen. Och eftersom han rakt av också plankar en del ur Alsops bok är det ju lite orättvist att tala om berättarglädje.
Naturligtvis ska man omvärdera historieskrivningar - det är näranog en historikers huvuduppgift. Men man måste ju också kunna tillföra tillräckligt mycket substans för att det ska kännas meningsfullt. Och det är här isen blir tunn.

Jo, det var här i Chicago som The Jazz Baby frodades, det var här en hel del av kvinnans frigörelse kom att ske i illegalt utskänkt sprit. Det var här det modernaste USA föddes. Och allt kantades av maskingevärseld och elaka konspirationer, när de nyanländaste italienarna rök ihop med de som varit där längre, och med judar och irländare.
Höjer har ju haft fördelen att kunna sitta med digitaliserade tidningslägg och återuppleva vad min farfar -jojomän! - också kunde läsa när han var i Chicago. Och därför är det lite synd att han bestämmer sig för att skriva om det alla vi som läst in oss på ämnet redan kan - kronologin ligger där, alltifrån att Johnny Torrio kommer till Chicago till att Capone, besegrad, förs till fängelse. Och alla de mellanliggande händelserna är hyfsat väl dokumenterade.
Intressantare är ju att Höjer egentligen vill skriva boken om hur Al Capone kom att förkroppsliga den amerikanska drömmen, men gör han det? Eller fastnar han bara i samma fälla som andra som skrivit om perioden?
Det mest intressantra med Capone var att han blev den första riktigt stora skurkkändisen. Visst, det hade funnits andra, och i början av trettiotalet kom också Dillinger med flera att haka på trenden, men Capone var först. Höjer snuddar vid det här, men lite från fel håll tycker jag. Man ska ha klart för sig att det finns skriande skillnader mellan de unga kriminella idag som söker uppmärksamhet och framgång genom att skrävla med sin brottslighet, och den kriminalitet som fanns under depressionen.

Gudsbegreppet, familjen och skräcken för myndigheter var ofantligt mycket större då än nu, vilket både kan förklara varför Capone väckte sån uppmärksamhet, men också varför avskyn för hans brott också var så stor. Han var grosshandlare i synd helt enkelt, och det är att göra det lätt för sig att påstå att han var älskad och beundrad. Eller att han skulle vara en amerikansk framgångssaga.

Med facit i hand kan vi konstatera att han dör i sviterna av syfilis, inte ens femtio år gammal. Och jag tycker inte jag kommer Capone närmare i den här boken än i andra liknande böcker. Han var mån om sitt privatliv, och de som stod honom närmast knep helt enkelt käft. Vem han egentligen var är fortfarande en gåta.

Det finns en del smådetaljer man kan haka upp sig på i Höjers bok. Han beskriver Red Rudensky som en småtjuv, vilket är en underdrift - Rudensky var en legendarisk kassaskåpssprängare. Han beskriver Jake Lingle som Capones hovjournalist, när Lingle egentligen bara var en notisskrivare (men med andra nödvändiga politiska kontakter), men strängt taget är det just detaljer.
Det hade däremot varit intressant om Höjer tagit ett grepp kring den svenska frågan - Chicago var en gigantisk svenskstad, och jag har länge funderat kring en rad i en uppräkning av gäng i staden " Polacker, italienare och irländare har fler ligor än vad som borde vara normalt med tanke på dessa folkgruppers storlek, medan man däremot finner få ligor bland svenskar och tyskar" (Prof FM Thrasher, 1927).
Hade det inte varit intressant att få veta om och varför och hur det fanns svenska ligor i Chicagos gangstervärld? Vi vill ju gärna få det att låta som att svenskar alltid acklimatiserar sig och är hyggliga och betalar skatt - här finns ett påstående om motsatsen, och det kvarstår att reda ut!
Höjer har gjort ett strålande jobb med sin dokumentation. Och strängt taget skriver han hyfsat, men utan att komma upp i Allsops stilvärde, men å andra sidan skrev Allsop om spritlangarna i stort. Som introduktion till hur Al Capone växte sig till en maktfaktor fungerar den här boken rätt bra. Sen är vi ju några som läser lite till, som vet att Alsop snodde friskt från Asbury, och som gärna sett mer om symbiosen mellan amerikanska politiker och organiserad brottslighet. Trots att Tony Soprano är död lever ju maffian, som Capone alltså inte tillhörde, eftersom han inte var sicilianare. Och valfusk är ju en grundmurad amerikansk institution, vilket kan vara bra att komma ihåg.
Framförallt är Al Capone och den amerikanska drömmen värd ett bättre öde än att recenceras av en professor i medeltidshistoria. Höjer ska hedras för sitt arbete, och jag har läst sämre saker än hans bok. Jag kan ju svära över att inte få en notapparat, men det kan man ju alltid lägga till i en senare upplaga.

Allt Al Capone gjorde var att förse folk med vad de ville ha. Han såg inget fel i det. På så sätt är han naturligtvis en symbol för initiativförmåga och företagande. Och med tiden har alla dessa mord bleknat till romantiska minnen. Men det är bara genom att åter berätta historien som de skyldiga och de oskyldiga blir ihågkomna. Och kanske kan den skrämmande bilden av en i förtid senil, förtärd och döende gangsterkung fortfarande få någon på bättre tankar.

Bilderna? Överst är bokomslaget, Underst häller man ut beslagtagen smuggelsprit...

Tidgare publicerad på Kulturbloggen

Tacka vet jag en fulare debatt

Nu ska vi vara snälla. Vi ska vara civiliserade och snälla och respektfulla. Och skittrista.

Om Fredrik Reinfeldt för en korkad politik som slår omkull människor så är han dum i huvudet, och det måste man få säga. Om Jan Björklund anser att hantverkare inte behöver läösa språk eller samhällskunskap är han en jävla idiot, och det får han tåla.

Gör man dumma saker måste nån få säga det, och med besked. Dumt folk ska få veta det. Jag tänker inte heller i fortsättningen vara polerad och servil - för jag har upptäckt att somliga verkligen behöver bli utskällda. Det tog mer på Littorin att möta förbannade ungdomar på MacDonalds än att käfta med Sven-Erik Österberg i riksdagen. När puckona i Stureplanscentern vill ta livet av folk och krascha familjer med enklare regler för att handla sprit kan man inte klatscha dem på handen och säga "Asch Per, vad du är tarvlig". För det fattar han inte.

Våga bli förbannade. Vi har ingen nytta av ett stillsamt civiliserat samtal om politik när de river ner välfärden med bulldozer. Säg ifrån! Och sitt inte hemma i era bloggstugor och skriv för de redan frälsta - ut på de sociala forumen och ta matchen med Skandaldemokrater och Tokliberaler. Vi vinner inga val på att ha trehundra besökare på bloggen, om det är trehundra som redan är socialdemokrater. Jag kan knappt minnas när jag såg nån av våra topp-bloggare ta en skrikmatch med högern på ett offentligt forum. Så vad gör ni?

Vi behöver visa på skillnaden. Vi är inte samma sorts politiker eller tyckare oavsett partifärg. Ilska är ingen dålig egenskap alls, oavsett vad Stefan Einhorn skriver.
Vi behövs ju där. I synnerhet de som är vassa att skriva, och som kan saker. Det är nämligen ett stöd för de som annars sitter tyst och bara vill men inte kan - vi skriver åt dem också! Och vi möter många - vad är mina trehundra ungefär samma besökare mot femtontusen på Aftonbladet???
Ut med er i verkligheten - dundra in hos Blondinbella och tala om vad ni tycker om hennes idéer. Ta en match mot Alexandersson. Tjafsa med Sverigedemokraten. Gör egna inlägg på Flashback och tryck ner rasisttrådarna i botten på sökindex.
Vi kan ju. Men törs vi? Jag hoppas det!

Det muslimska maktövertagandet...

Jag ska inte lägga mig i så där jättemycket. Det är det nästan för många som gjort, och ibland kan det vara bra att begränsa sig till en enda sak, som man kanske kan lite bättre. I sin berömda artikel i AB hävdade partiledare Åkesson att islam var den största fara som just nu hotade Sverige.

Jag ska inte dissekera påståendet, eftersom så många andra gjort det -men jag kan konstatera att det faktum att kunskapseliten kastade sig över honom med blottade huggtänder inte alls har skadat honom och hans sak. Istället befäster just denna tsunami av - befogad - vrede mot honom ett av Sverigedemokraternas huvudnummer, nämligen att det finns en liberal nomenklatura som förvägrar "vanligt folk" rätten att tycka.

Åkesson är inte korkad, fast han är ju en jävla idiot, och jag slår vad om att det finns en strategi bakom allt detta. Alltså ska jag inte ge mig på hans uppenbara felaktigheter.
Men jag undrar var de där farliga muslimerna finns?
Jag kan lova att jag känner fler muslimer än Jimmy Åkesson och ingen av dem skulle vilja ha en svensk shariastat. Jag har dessutom lyssnat runt och jag hittar ingen muslim som stöder det.

Men eftersom Jimmy säger att hotet är stort och nära, så borde det ju rimligen finnas folk på plats som är villiga att sätta igång, så att säga. Det måste alltså knalla runt en massa militanta fundamentalistiska islamister i Sverige, som väntar på en klarsignal från någon (VEM???) för att tvinga kvinnor bära slöja och männen att sluta raka sig.
Eller är det bara Jimmy som ser dem?

Jag träffar muslimer dagligen. De går till jobbet, käkar matlåda och tränar knattefotbollslag. Jag har inte träffat nån som är i närheten av att vara fundamentalist. Så var finns de? Man kunde ju faktiskt begära att Sverigedemokraterna skakade fram i varje fall en eller två tänkbara självmordsbombare, så vi såg att de inte svamlade. Eller nån som stenar lite fruntimmer mellan bönestunderna...

Om nån Sverigedemokrat läser det här kan ni väl peka ut vem eller vilka som ska gå i spetsen för den här muslimska invasionen av konungariket Sverige. Jag är väldigt nyfiken.


Bilden? Det fanns nåt läbbigt och olycksbådande över ayatollahn över alla ayatollohr när det begav sig. Det där var ingen snäll gubbe med skägg - den saken var ju klar... Men den som var före var inte heller nåt föredöme - Iran var en otäck diktatur även före Khomeini

Två LO-medlemmar på riksdagslistan i Lenet. Tack!

LO-kollektivet i Stockholm är sååå tacksamma över att få ha med två kamrater på förslaget till riksdagslista för Stockholms län, varav en på valbar plats! Vi lovar att vi ska slåss som tigrar för att få våra medlemmar att känna förtroende för alla dessa akademiker och tjänstemän som är föreslagna.

Det kommer att bli en mycket spännande valrörelse, där det viktigaste är att medelklassväljarna och tjänstemännen tryggt kan identifiera sig med socialdemokratins företrädare i regionen. Vi ska göra vårt bästa för att fösa våra medlemmar till valurnorna!

eller nåt.

Hur mycket tjänar de på kongressen?

Jag vill fortfarande veta nuvarande yrke samt inkomst på de som samlas för att fatta kloka beslut på socialdemokraternas partikongress. Jag vet att en massa sossar nu sätter kaffet i halsen och väser, att det är oväsentligt, men se det tycker inte jag.
Och jag ser hellre den informationen i socialdemokratiska blad än i Expressen eller Svd (som säkert som amen i kyrkan kommer gotta sig åt några miljonärer, eller åt kommunalråd med sanslösa löner). Jag vill heller inte se lagerbiträde som titel på nån som jobbat heltid med politik under de sista trettio åren - jag upprepar att arbetslivserfarenhet är färskvara, och man har ingen nytta idag av att ha plockat disk eller jobbat i kiosk 1986, annat än som nostalgiskt minne.

Det handlar om trovärdighet. I mitt eget partidistrikt kallar vi det Elitkongressen, i Stockholms Stad har jag hört uttrycket Senilkongressen. Det mesta tyder ju på att bristen på identifikation är en stor orsak till att rörelsen går kräftgång - gamla människor kan inte vara språkrör för unga (hur gärna de än vill), förortsbor behöver andra förortsbor som för deras talan.
Och vad i helvete gör Stig Malm där????


Vi vet åldrar, kön och bostadsort - upp med resten på bordet!

Outbildade jobbare blir arbetslösa jobbare

I en ny avhandling konstaterar forskaren Ingrid Berglund vid Stockholms universitet att dagens byggutbildningar håller för låg nivå. Fortfarande på 200-talet finns det alldeles för många som tror att det skulle räcka med två nävar, en stark rygg och förmågan att gå ut i regn och rusk för att duga som framtidens byggnadsarbetare.

Inom Byggnads vet vi det här sedan länge - den traditionella lärlingsutbildningen, där man lär sig yrket från grunden, existerar knappt idag. Och idag räcker inte schablonbilden. Idag förväntas en byggnadsarbetare vara självgående på ett sätt som vida överskrider vad man behövde för femton år sen.

Det är därför det är så viktigt att nya byggjobbare lär sig saker ordentligt - lär sig läsa, lär sig engelska och matematik. Och dessutom lär sig att ta del i samhällsdebatten, för idag behövs de fackliga rösterna mer än någonsin.

I den tilltagande arbetslösheten är det också så enkelt att den som har bättre utbildning kommer att klara sig bättre än den som har sämre. Kan vara bra att komma ihåg.

Idag är det många som stirrar sig alltför blinda på våra relativt höga löner (dvs vi tjänar mycket pengar under en period av våra yrkesliv, men vi blir inga rika pensionärer) och tar det för självklart - men vi får aldrig glömma att vi har de lönerna just för att vi stått tillsammans, slagits för vår rätt och haft kloka och smarta företrädare.

Det kan vara bra att komma ihåg det när skolministern vill skicka unga grabbar rakt ut i ett yrkesliv som inte längre tar hand om dem. Och man skulle vilja rycka tag i Björklund och skrika åt honom att det är inte femtiotalet längre, vi har inte välmenande äldre yrkesmän som gärna lär upp ungt folk. Och dessutom slussar in dem i vidareutbildning och föreningskunskap - så där som det borde vara, men som det nog aldrig varit.

Utan smarta byggnadsarbetare och en stridbar fackförening kommer vi snart att återigen vara lågbetalda och utnyttjade, utslitna och avlagda.

Hur länge är man barn?

Jag kan ha en del sympati för socialdemokraternas förslag om att förlänga rätten att vara hemma med barn till sexton års ålder. Det finns en logik i det - hela grundskolan liksom. Men samtidigt väcker det ju en del andra frågor.

Kompisen F. följde med förtjusande flicka hem för en så kallad bortamatch. Kompisen F. är inte helt ung, och det var inte flickan heller. I varje fall inte jätteung. Trevlig kväll på krogen följdes av taxiresa hem till ett radhus i söderförort. Kompisen F. var fortfarande förtjust, men förtjusningen kom liksom av sig när det kom fram att radhuset inte var hennes, utan hennes föräldrars, och där bodde hon tillsammans med dem. Fortfarande vid 27 års ålder... Hon hade liksom inte kommit sig för med att flyga ut, som hon sa.
Det bidde ingen bortamatch för kompisen F. Är man fyllda trettiofem ska man inte behöva riskera att möta hennes farsa när man tassar ut på toaletten mitt i natten, resonerade han.

Helt klart är att århundradens invanda beteenden kastas överända en efter en numer. Vi umgås inte som förr, folk vägrar bli gamla, och vi - min generation - vill inte låta ungarna växa upp. Det måste verka väldigt märkligt för de som kommer ur andra kulturer att vi omhuldar barndomen med sån frenesi att vi inte vill låta våra ungar lämna den. På andra platser på jorden är barndomen en pinsam fas i väntan på att kunna bidra till hushållet, och släktets fortlevnad.
Och innan jag blir beskylld för det ena och det andra vill jag säga att jag inte alls tycker att barnarbete eller barnäktenskap är företeelser som ska behållas nånstans - jag bara konstaterar att det är så.

I min värld finns det gott om sextonåringar som klarar av att ta en vuxens ansvar, om de fick. I andra delar av världen får man gifta sig vid den åldern. Barn kan man som bekant få ändå. Man får ta värvning i många arméer. I vårt eget land kan en artonåring får utbildning i att ha ihjäl andra människor, och det bara två år efter att han var tillräckligt liten för att behöva ha en förälder hemma när han var sjuk.
Jag har svårt för det där, och jag känner ju inte att det är barnens egna önskemål. Jag är tveksam till om arvtagaren skulle vilja ha mig hemma numer, om han blev sjuk. Ju mindre han ser mig desto bättre, liksom. I varje fall just nu. En vecka hemma själv utan några vuxna är ju en våt dröm för honom...

Är det inte så att det är vi vuxna som lider av separationsångest? Vi vill inte att våra ungar ska lämna boet? Det verkar ju så. Och i en värld där det saknas billiga förstagångslägenheter att bo i är naturligtvis föräldrahemmet en bra serviceinrättning för de bekväma. De är ju inte dumma, de där som ska försörja mig när jag blir gammal.
Men i vanlig ordning är det ju inte deras fel - de tar ju bara vara på möjligheten. Istället är det ju den ovuxna generationen - curlingföräldrarna - som borde ta sig en funderare. För biologin är inte på vår sida - alldeles oavsett om man tycker att ens förvuxne son är ett barn, så anser inte han det. Och är man enochnittio och väger nittio kilo så ligger det nåt i det, och det kan dessutom vara en rätt arg ung man som inte lyssnar så bra (för att uttrycka det milt).

Vi borde istället lära föräldrar att släppa taget. Man måste få missa när man är ung, när det fortfarande går att reparera, istället för när man är tjugofem (om man lyckats komma hemifrån då ens). Och allra mest syns ju det här i att åldrarna på förstgångsföräldrarna stigit så hastigt.
I Stockholm är förstgångsmorsorna över trettio idag, och många mycket äldre än så. För de ovuxna generationerna ska ju hinna med så mycket innan de skaffar barn. Nackdelen är ju att de dels kommer vara föräldrar lite kortare tid, dels att de kommer vara rätt gamla när de blir tonårsföräldrar (och DET är ingen lek kan jag meddela!!!), dels att deras barn kommer få väldigt kort tid med underbara mor- och farföräldrar. För de är ju också ofta ganska gamla föräldrar själva.
Och det här finns ju på alla nivåer i samhället - jag är rätt övertygad om att det som Jytte beskriver här faktiskt beror rätt mycket på att den äldre generationen igen anser att det i varje fall är de som vet bäst. Just i det här partiet finns det en ruskig massa gubbar och gummor, i alla åldrar, som passerat bäst-före-datum. Fast det är risk för eget liv att säga det...

Jag vet att vi borde vara mer delaktiga i våra barns liv. Det har jag hört sen jag var liten. Men samtidigt borde vi också respektera våra barns rätt till eget liv. Det finns knappt nåt ungar hatar mer än föräldrar som är för nyfikna. Det kan ju vara så illa att vi, som inte själva vill bli vuxna, egentligen har mindre med våra barns liv att göra, än våra föräldrar före oss.

Det finns ju idag en uppsjö av kurser och böcker för blivande föräldrar. Det borde finnas en marknad för de som håller på att avsluta sitt föräldraskap. Släpp greppet, skaffa er ett liv och låt sextonåringen vara ifred hemma när han är ledig...


Bilden? Har i varje fall inget med bortamatch att göra. Som för övrigt är en beteckning på en inte helt oskyldig övernattning hos det motsatta könet...

Obama och fredspriset, och en bra analys

Johan Westerholm har skrivit en kort men glasklar analys av varför Obama får fredspriset. Läs den här!



Bilden? Man funderar ju på hur mycket folk egentligen tror att en enda människa kommer klara av...

Tidningar är inte opartiska. Det har de aldrig varit.

Jag är inte särskilt högutbildad, men jag gillar att läsa. Det är jag inte ensam om. Svenska folket är ett läsande folk, särskilt kvinnorna. Vi läser det mesta, och även om tidningsläsandet har minskat så är det fortfarande högt i Sverige. Vi har ju också väldigt länge haft den extrema förmånen att få antingen tassa ut i träskor och för kort morronrock mitt i vintern för att hämta en Dagens Nyheter i brevlådan, eller få samma tidning uppäten på hallmattan av en glupsk boxer klockan 0515. Det är något som inte är så vanligt i resten av världen.

Men det betyder också att en betydande del av vårt informationsflöde kommer från tidningarna, vilket liksom är ursprungssyftet med en tidning. Alldeles väldigt länge var en tidning en åsiktsmaskin. Man startade en tidning för man hade något att säga. Det är först på senare år som dagstidningarna kommit att bli förströelse eller reklampelare.

Det kan vara bra att påpeka det eftersom det nu utbryter ett slags raseri över att Svenskan och DN helt plötsligt - är det verkligen nån som är förvånad? - sprider vad som mest kan liknas vid regerinsgpropaganda på nyhetsplats. Vore det här kommersiellt på riktigt skulle det vara text-reklam. Nu är det politik istället.

Ägarna till SvD och DN använder sina blad för att stödja en politik de i varje fall står för. Vad är konstigt med det? Det är ju det deras ägande handlar om - makt och inflytande.

Rationella människor ser naturligtvis mellan Henrik Brors framkommenderade rader. Men så har det alltid varit. Fortfarande finns det människor som ser Aftonbladet som en socialdemokratisk tidning. Och det kanske den också är, men skillnaden mot SvD och DN är ju att i ett Aftonblad har politiken abdikerat, och finns bara på ledarsidan. I borgerliga tidningar finns den överallt, tro mig.

Jag är inte ens säker på att jag vill anklaga journalister för att vara ryggradslösa. De har ett jobb, en chef och nån som betalar deras lön. Och så länge de inte uppenbarligen ljuger, utan bara vrider sanningen en smula, är de väl fortfarande journalister.

Jag håller naturligtvis med om vinklingen - den är avskyvärd, och borde tas upp som exempel på riktigt usel journalistik på utbildningarna, men som sagt - vad hade man väntat sig? Det ÄR två borgerliga tidningar, och de driver ägarnas linje. För jag har också gynnats av regeringens politik - men jag hade hellre avstått det eftersom det också betytt att andra fått det sämre.

Hemskare är naturligtvis att högern inte anser att SvT är opartiska, utan måste sättas under politisk kontroll. På annat sätt kan jag inte tolka det förslag som två moderater lagt. Det är ett riktigt lågvattenmärke, men också ganska symtomatiskt på hur makten anser att den bör granskas. Det räcker liksom inte med ett 9-mot-1-förhållande vad gäller pappersmedia. Nu ska den politiska makten bestämma över TVn också. Känns det igen? Berlusconi nån?

Och det är ju lite tragikomiskt att deras förslag kommer samtidigt som den borgerliga makten över pappersmedia inte kunde vara mer tydlig. Men det vore mig fjärran att begära nån slags kontroll av det... Gör det enda rätta istället - köp inte skiten. Bojkotta de som gör reklam i deras tidningar. Se till att andra företag inte gör det. Det är så man får jobba mot makten.

Andra om saken: Johan, Peter, Alliansfritt, Morsan

Bilden? Jag har använt den förr, och kommer göra det igen. Är det inte makten som bestämmer så är det pengarna.

Ungdomsarbetslösheten är en myt, påstår AMS...

I regeringsorganet DN presenterar idag AMS generaldirektör och analyschefen på arbetsförmedlingen, en text som på något vis skulle visa att den skenande ungdomsarbetslösheten skulle vara på hittad. Det är nämligen fel på sättet man redovisar.

Den har vi hört förrut, har jag för mig.

Egentligen är det en rätt usel text, eftersom den tar avstamp i en massa förbehåll av typen "men" och "kanske" och "antagligen" och "mycket talar för". Jag kan säga att om jag skulle använda det språkbruket för att presentera en absolut sanning för min arbetsgivare skulle jag få en utskällning. För grejen är att den svenska ungdomsarbetslösheten skenar, och den gör det när vi använder samma redovisningssystem som andra länder i EU.

Jag, som amatör i sammanhanget, ser ett antal logiska kullerbyttor i AMS-chefens resonemang, men det kan vi återkomma till. Artikeln kommer garanterat att slaktas av mer kunniga människor än jag.

Men däremot måste jag protestera mot deras förhoppning om att generationsskiftet kommer lösa det hela. Tvärtom skulle jag vilja säga - det känns mer som de som ser pensionen nalkas blir mer och mer inriktade på att fortsätta jobba. De tjänar bra, trivs oftast med sina jobb, och dessutom - de kommer ju, tack vare regeringen, att förlora tusentals kronor på att gå i pension.

Allt fler i bekantskapskretsen fortsätter jobba. Och har de fyllt sextiosju startar de en liten firma och fortsätter jobba på konsultbasis, tjänar ännu mer pengar, och trivs ännu bättre.

AMS-chefen tror en massa saker. Jag tycker man kan förvänta sig mer av människor som har den sortens positioner.

Bilden? En stämpelklocka. Sånt som en äldre generation såg som naturlig, och som en yngre generation inte ens känner igen.

Döp henne inte till Q, döp henne till Göran...

Ibland gör man det lätt för sig. Som idag när jag bara blåser liv i en gammal genial Folksamkampanj, som egentligen handlade om ett etiskt sparande, men som lika gärna kan vara en spark i röven på en liberalism som övergett sina kärnvärderingar. Jag blir förbannad på gammaldags socialliberaler som låter neokonservativa shanghaja liberal-begreppet.
Ta lite mark från de där som tycker att jämlikhetsarbetet egentligen går rätt bra, som inte ser att det är ett problem att kvinnolöner fortfarande ligger efter (och inte ens kommer ikapp), som inte tycker att samhällets maktapparat kan användas för att förbättra villkoren för hälften av rikets befolkning.

Copywritern Olle Nordell skrev redan 2007 de här annonserna, som jag helt skamlöst lånar. Och jag lägger inga direkta synpunkter på om de var bra för Folksams pensionssparare. De var bra som illustrationer till en värld där din och min och allas våra döttrar kommer växa upp. Så här skrev han:

Ge din dotter en god chans i näringslivet: döp henne till Göran.

Det finns idag fler Göran än kvinnor som vd i svenska börsbolag. Det kan låta som ett dåligt skämt, men är i själva verket en dålig sanning. För även om alla dessa Göran säkerligen gör ett bra jobb, kan det inte vara sunt med ett näringsliv där bara 5 av 271 börsnoterade företag har kvinnor i ledande position. Tvärtom. Rent ekonomiskt tror vi att jämställda företag är bättre företag. Och vi är inte ensamma. Allt fler rapporter pekar mot att kvinnotäta styrelser leder till lönsammare bolag. Men är det värt att bry sig? Ja, det är det. Det spelar roll. I hundra år har Folksam utvecklat enkla sparformer och försäkringar. Men samtidigt försöker vi vara med och utveckla saker och ting omkring oss. Bland annat så att våra döttrar kan få samma möjligheter som våra söner.

Det är inget snack om att Sverige behöver en liberalism. Men då menar jag inte en cynisk skenande marknadsliberalism som struntar i om det skulle dö några på kuppen, eller om det skulle innebära att ondare krafter började ana morgonluft. Eller påstådda liberaler som vill konkurrensutsätta allt, ha betyg från BB och som ljuger om viktiga saker.

Jag är uppvuxen med rekorderliga folkpartitanter som slog väskan i huvet på dumma privatiseringsivrare, som i och för sig gick i frikyrkan och hade Kungen på väggen hemma, men som ALDRIG skulle tvekat om att det behövs bra skolor för alla barn, att pengar inte skulle spela roll för utbildning eller status, och att ingen blev snällare av att man var elak tillbaka mot dem. Vart tog de vägen ? De behövs nu....

Andra om saken Alliansfritt

Det svenskaste av allt. Köttbullar!!!

Och inte vilka köttbullar som helst, utan de som Tore Wretman lagade, och som han skrev om i sin klassiska kokbok om "Svensk Husmanskost". För det finns knappt något som är så svenskt som köttbullar - inte sill, inte strömming, inte knäckebröd.
Det var Slas som illustrerade "Svensk Husmanskost" - spretiga streckteckningar men ändå så läckra, som är långt från de smått pornografiska närbilder som idag måste finnas i alla kokböcker. För att inte tala om att det ska stylas. Här dräller det av ovidkommande dekorationer, som förmodligen fått just samme Wretman att spräcka en säkring. Han var inte stor, Tore, men han hade ett hett temperament. Och han tyckte inte om onödigt krimskrams på maten.
Men hans kokböcker lever, utan glättade foton. Därför att han, förutom att laga mat som en gud, också skrev en fantastisk prosa; levande texter, som doftar fisk och kött, som anar de små nyanserna av timjan eller dill.
Några av kvällstidningarna försökte för ett par år sen dra honom ett varv till i pressarna, men missade naturligtvis det viktigaste i hans texter. Smaken. Stilen. Måtten, vikterna, dessertskedarna (vem fan använder en dessertsked idag???), nyporna - allt detta gjorde hans kokböcker klassiska. Dessutom gjorde han en pionjärinsats som radiokock, i programmet Novisen vid Spisen - som man kan lyssna på här, tack för det!

Köttbullar
Detta är ett recept, som jag inte tänker kommentera, inte ge några som helst kategoriska omdömen om. Detta är min version av köttbullar. Läsarnas mödrar, mormödrar och antanter till trots.

2 hg benfritt oxkött
1 hg kalvkött 1 hg fläskkött, gärna fett
2 dl grädde blandat med 1 dl stött skorpbröd eller motsvarande mängd vitt matbröd
1 ägg
½ finhackad gul lök

Brödet lägger jag i blöt i grädden. Köttet, som jag befriat från senor och eventuella hinnor mal jag 3-4 gånger genom den finaste skivan i köttkvarnen. De två sista gångerna tillsammans med gräddbrödet. Så bryner jag helt lätt den mycket finhackade löken i litet smör och vänder ner den i färsen tillsammans med ett ägg. Jag arbetar färsen mycket väl med en träsked. Sätter till något vatten efter behov, för att den skall få rätt smidig konsistens. Pepprar, saltar och smakar rätt ofta.
Färsen skall vara smidig, men man får inte överdriva - då min träsked börjar få en vit fetthinna, vet jag att det är dags att avbryta det momentet. Jag formar bullarna. Gör först ett par små som jag provsteker i just nötbrunt smör. När de fått godkänt smakbetyg fortsätter jag. På en stor våt skärbräda, täckt med urvridet smörpapper eller på vattensköljda tallrikar lägger jag dem en efter en. Pingpongstora om det är måltidsbullar, valnötstora för smörgåsbordet. Jag blöter vänster handflata, har ett par silverskedar stående i varmt vatten och med dem växlar jag och formar bulle efter bulle. Det måste finnas en viss rytm och omsorg i det arbetet, så att de blir jämna och lika vackra i slutet som i början.
I en inte för stor stekpanna med ganska mycket smör som smälter och får bryna tills det tystnat lägger jag inte för många köttbullar i pannan åt gången. Låter dem bryna. Skakar då och då på pannan över elden så att de rullar runt. Fångar upp dem jag anser klara och för över dem i en gryta som jag håller varm. Pannan kokar jag ren mellan varje varv av bullar och häller den sålunda åstadkomna skyn i grytan. Då alla är färdiga pudrar jag pannan med vetemjöl slår över skyn, smakar av och droppar kanske i något japansk soja, vrider aningen peppar över och slår över köttbullarna som får stå i sin sås och puttra färdiga på svag eld några minuter.
Vill jag ha gräddsås slår jag grädde, tjock och tunn, i sista stekpannan i stället. Smakar av på samma sätt och serverar mina köttbullar med potatispuré, lingonsylt och saltgurka.


Ni kan ju smaka på den här meningen: I en inte för stor stekpanna med ganska mycket smör som smälter och får bryna tills det tystnat lägger jag inte för många köttbullar i pannan åt gången. Låter dem bryna. Skakar då och då på pannan över elden så att de rullar runt. Fångar upp dem jag anser klara och för över dem i en gryta som jag håller varm.

I en kokbok skriven på 50-talet var det här ett smått revolutionerande sätt att skriva på. Det är ytterst osäkert om de här satskonstruktionerna hade klarat av mina egna svensklärares bedömningar - att Tore Wretman kom undan med det säger en del om hans storhet, liksom det faktum att när han skriver om köttbullar, då är det Tore som lagar. Då är det ingen steg-för-steg-instruktion för valhänta karlar. Här är det kocken som talar.
Det ångar och smakar om Svensk Husmanskost ( som också finns i ny upplaga). Precis som det ska om en bra kokbok.

Stureplanscenterns rätt att få supa. Och skita i andra

Halkade av en outgundlig anledning in i en debatt på Facebook om alkoholens tillgänglighet. Och upptäckte att nu är det alkoholmonopolet som ska få stryk igen. Det finns ju en grupp som kallas Stureplanscentern, som kanske förtjänar en egen drapa så småningom eftersom de verkar vara nån slags uppsamlingsplats för tokhöger som blev över alldeles oavsett politiskt ursprung, och som nu är de som driver de frågor som den gamla pålitliga tokhögern drev.
Bland annat rätten att få supa skallen av sig oavsett tidpunkt, och - viktigt - också helt utan att behöva ta konsekvenserna av att spriten blir lättare att få tag i. Kort sagt, de tycker att monopolet "... inskränker våra möjligheter att på en lördagkväll på ICA matcha rätt vin till rätt köttbit."
Och det kanske det gör. Men hur viktig är den möjligheten? Egentligen?

I och för sig kommer inte Stureplanscentern att hitta några vidare viner på ICA en lördagkväll, för om man varit i länder där man kan köpa sitt middagsvin mitt i natten, så vet man att det inte är några exklusiva sorter man hittar i de affärerna. Utbudet är rätt uselt helt enkelt. Däremot brukar det finnas en massa sprit och öl, fast det kanske Stureplanscentern gillar som måltidsdryck.
Det är den lilla baksidan av deras resonemang. Den stora baksidan är naturligtvis att missbruket kommer att öka, att våldet kommer att öka, att tragedierna kommer bli flera. Det är en av de enklaste ekvationer som finns, och den stämmer fortfarande.
I länder där man kan köpa alkohol varsomhelst dör folk av alkoholskador hursomhelst. I olyckor, i vården, i hemmet, genom våld, i trafiken - alltihop alkoholrelaterat. Forskningen är helt entydig, och bevisen rent bedövande. Det är till och med sällsynt med ungdomsvåld utan inslag av alkohol.

Jag har svårt att förstå resonemanget bakom. Jag ser kopplingen mellan min frihet att få köpa alkohol närsomhelst och varsomhelst, och en ihjälslagen mamma en lördagkväll. En ihjälslagen mamma i en mångmiljonvilla i Djursholm, kan jag lägga till, eftersom alkoholvåldet inte ser klasskillnader. Varför ser inte Stureplanscentern det?
Faktum är att jag inte känner några andra än folk med alkoholproblem som skäller om att det är svårt att få tag i legal alkohol. Och att tillgängligheten ökar våldet visade ju exemplet Finland med eftertryck...

Jag har inga problem med att planera mina alkoholinköp - det kan inte folket i tokhögern heller ha. Jag kan till och med tänka mig att om nån av dem skulle sakna vin en lördagkväll till den goda middagen de ska bjuda på, så finns det säkert en vinpava att ta med hos de som är tänkta som gäster.
Så funkar det ju hos mig, om jag nu skulle vara så oförskämd att jag bjöd på spontan gourmetmiddag utan förvarning (det är inte särskilt väluppfostrat att göra det, men det kan vi återkomma till i en post om Vett&Etikett). Vinet är ett mindre problem än att få tag i en bra köttbit på lördagkvällen...
Men frågan är ju - kan vi tänka oss att avstå från delar av vår personliga bekvämlighet, för att skona andra från lidande? Jag bor i ett land där vi valt den vägen - och det är jag glad för.


Andra om alkoholen


Bilden? Baksidan av en liberal alkoholpolitik.

Herman avslöjar sin okunnighet

Håhåjaja, det verkar vara jobbigt att bli gammal. Herman Lindqvist som, förutom att ha varit en hyfsad journalist, gjort sig en karriär på att skriva en underdånig hyllningshistoria till Sveriges Rikes kungar, roar sig idag med att skriva en av de drygaste kolumner i Aftonbladet som jag sett.
Och då skriver ändå Jan Guillou där, och både Skytte och Aschberg har skrivit där.

Han är så nedlåtande i sin ton mot Murad Artin att man skulle vilja strypa honom med silkesscarfen, och jag ser framför mig förnumstiga Sverigedemokrater som jublar och vill ta honom i famn. Hans krypande för kungahuset - som dels inte har nån makt, dels inte symboliserar något annat än skvallerpress idag - är så pinsamt att man skäms.
Och hans påstående om att just Örebroare skulle ha en större känsla för Sveriges historia är naturligtvis rent galet. Jag tror snarare att om man frågar nån närking vad han tänker på när han ska tänka på Kungen så är det nog "...kära Örebroare" som ligger närmast till hands.
Att som självutnämnd rikshistoriker ha en sån överlägsen attityd mot de som tycker annorlunda är både illavarslande och djupt okunnigt. Och otäckt. Vem ska få tycka annorlunda Herman? Vi som kan den svenska historien, eller räcker det med ett svenskt efternamn?

Och känner jag mina vänner i Örebro rätt kommer Herman få veta att han lever. Det finns mycket att vara stolt över i Örebro, men tror man att de har en speciell känsla för familjen Bernadotte är man ute och cyklar

Bilden? Rövargeneralen - det var de allihopa - från Pau som blev svensk kung, i brist på annat. Och som släpades hit av en kille som råkade vara född i Örebro.

Lille Q får heta Q

Föräldrarna fick som de ville - barnet får heta Q. Jättebra.
Uppvuxen i betongförort kan jag säga att han kommer kallas Kuken. Finns inte en chans att han kommer slippa undan det. Undrar om de tänkte på det? Inte så bra....

Fejdan skriver också om Q




Bilden? Det finns en gammal föreställning om att midsommarstången skulle vara en fruktbarhetssymbol, men det tar vi livet av här

Skrämd hederlig? Skulle inte tro det...

Reklamkanalen TV4 tar ett djupt grepp i lådan med dåligt omdöme och lanserar nu en doku-såpa baserad på diverse amerikanska förebilder i nischen "skräm de jävlarna så de slutar begå brott." Det kallas scared straight, efter en ursprunglig film om saken.

Precis som Socialstyrelsen blir jag bedrövad över dessa ständiga nya rekord i snaskighet, där man mer och mer struntar i vad som kan hända efteråt. För det här är inte fråga om unga människor som blir förmedrade för att de sjunger illa, och blir lessna för det - det här är unga människor som faktiskt kan spöa skiten ur andra istället. Och som kommer göra det. Jag är tacksam för att Kriminalvården visar sin avsmak för idén.

Jag är dessutom oroad över vad det är för "behandlare" som kommer att delta. Jag ser framför mig fd kriminella som kommer få vräka sig över helsidor i kvällspressen och berätta hur elaka de var när det begav sig. Folk utan utbildning eller erfarenhet av kriminalvård, annat än som fängelsekunder.

Jag känner till en del om unga människor och kriminalitet. Att exponeras för tusnetals ögon är inte ett bra sätt att få dem att skapa ett nytt liv. Att sedan Ann-Britt Grünewald och Hassela säljer sig till detta får mig att nästan må illa.

Den respekt som jag har haft för Ann-Britt och idén bakom Hassela försvann på tre sekunder. Undrar om de bryr sig?

Bilden? Från prisonphotography.

Pojkar i mäns kroppar...

Nä, det var väl lite onödigt som formulering. Pojkar är för det mesta snälla. Det är när de blir gamla tjuriga gubbar som de blir jobbiga. När de tror att de är roliga. När de hö-hö-hö-hö-ar och dunkar varandra i ryggen för saker som de egentligen borde skämmas för. Som den här texten från en tidning för "riktiga grabbar.."

Men det är rätt bra som illustration till posten nedan, om vilken värld min dotter och andras döttrar kommer växa upp i. Med bölande idioter som inte ens begriper att de passerat bäst-före-datum. Ett datum som borde ha varit på sextiotalet. Och alldeles lysande som exempel på varför det är viktigt att man fortsätter prata om könsroller, om diskriminering, om exploatering.

När man inte behöver bli gubbe innan man blir man, när man lyfter ögonen från skrevet.

Och nej, jag tror inte jag är särskilt känslig för sånt här. Men dumma saker ska kallas dumma. Och - nu blir jag riktigt elak - illa skrivna saker ska också kallas just det: uselt skrivna.

Bilden? Hugh Hefner, som gjorde sig en karriär på nakna kvinnor.

Dags för facket att höja rösten.

Erik Laakso skriver på Arvid Falk om behovet av en stridbar fackföreningsrörelse, som sätter krav på arbetarrörelsen. Och han har helt rätt naturligtvis, inte minst genom att peka på att vi saknar den debatten.

Lite för länge - eller alldeles för länge - har facket suttit still i båten. Tagit sitt ansvar, som det så fint heter. Och detta ansvarsfulla tänkande har istället gett oss ökade inkomstklyftor, och en ökad segregering. Alltså är det dags.

LO-distriktet i Stockholm sätter nu Stockholmsmodellen (mer om det här) i sjön, vilket skakar om den där båten en hel del. De som framförallt börjar se oroliga ut är de som aldrig upplevt en arg och högljudd fackföreningsrörelse som ställer krav. För det är tjugo år sen sist, innan vi började ta ansvar för alla andra.

Jag håller med Laakso - det här är viktigt. Inte minst för att det finns behov av stark självkritik inom LO. Vi har låtit andra leda debatten, och nöjt oss med att vara förvaltare. En hel del av fackföreningsrörelsens tillbakagång kan säkert skyllas på att vi varit så framgångsrika - istället för att låta olika fördelar vara knutna till medlemskapet i fackföreningen har vi lyckats göra lag och statligt regelverk av det. Kort sagt, dragit undan mattan under våra egna fötter.

För vem behöver facket om samhället ändå ger samma fördelar?

Men litegrann finns det också, så här inför partikongressen, ett behov hos olika företrädare att få prata ideologi. Inte är det mycket till självrannsakan vi hör - trots att det finns socialdemokratiskt styrda kommuner som bär sig precis lika illa mot sina anställda som borgerliga. Men vi inom den fackliga grenen ska inte vara för stöddiga heller - vi hade kunnat ta mer plats men valde att inte göra det. Och nu är vi lika bestraffade som någonsin det socialdemokratiska partiet, med vikande underlag och vaga målsättningar.

För när facket har problem får den politiska delen problem. Man kan heller inte strunta i att det finns på tok för lite folk med vardagsanknytning i de övre regionerna. För, som jag sagt förrut, arbetslivserfarenhet är en färskvara. Att man jobbade på fritids eller på Pripps eller inom vården för tjugo år sen är inte att ha arbetslivserfarenhet längre. Man har på sin höjd arbetslivsminnen.

Vi får väl se vad elit-kongressen kommer fram till. Och om de som åker dit verkligen kommer visa samma uppskattning för en högljuddare fackföreningsrörelse som Erik Laakso... Jag är lite skraj för att de inte kommer ta emot det med klang och jubel - ett vakuum har ju en tendens att fyllas, och den tysta fackliga debatten har istället fyllts av förvaltande politiker som hemskt gärna vill bestämma själva.

Peter Andersson tycker också att det här är värt en mässa

Bilden? SEKO har slutat vara tysta

Klart jag är feminist...

...om det betyder att jag är motsatsen till en snubbe som heter Per Ström, som skrivit en osedvanligt korkad artikel i Expressen. På debattsidan - som raskt tog ett steg ner på seriösitetsskalan genom att publicera den.
Per Ström är upprörd över något han kallar manshat. Något som förmodligen är orsaken till att moderata män beslutat att bilda ett mansförbund. Jo, ni läste rätt. De känner sig hotade och tillbakapressade och satta på undantag. Liksom Per Ström. Något man kan få höra lite varstans - med den tydliga undermeningen att DET HAR GÅTT FÖR LÅNGT!

Det vill säga, de känner sig som kvinnor fått känna sig alldeles för länge. Med sämre lön (och enligt flera fackförbund är det värre än så), med sämre hälsa och med en lägre social ställning. Blir inte anställda trots bättre kvalifikationer, hamnar vid sidan av karriärstegen. Och detta på grund av något de inte kan påverka, nämligen sitt kön.
Arvtagerskan ska ut i den världen. Hon ska tampas med kladdande karlar på bussen, se karriärmöjligheter segla iväg "..för hon ska väl ändå vara mammaledig", se att män som jobbar på El-Giganten eller Onoff har heltider men kvinnor som jobbar på ICA har deltider.
Och också veta att det finns små otäcka män som Per Ström som belåtet tycker att det är helt i sin ordning.

Då blir jag också feminist.

Karin om samma sak, även Moderata Mary,

Bilden? Suffragetterna skogs för saker som rösträtt och lika rätt att ärva. Sånt som den tidens Per Strömmar tyckte var oväsentligt

Fram för fler kungabröllop!!

Okey, man får tycka vad man vill om monarkin, och det gör jag också, men jag begriper också att ett prinsess-bröllop är en bra affär. Frågan är om det finns några lediga hotellrum kvar i Stockholm kring den 19 juni nästa år, eller om man kan göra sig en hacka på att hyra ut ett rum eller två?

Svensk Handel räknar med ökade intäkter på tvåochenhalv miljard, och bara bröllopsgästerna ska tydligen sprida runt trettio miljoner runt sig. (hur man nu vet det, men det finns säkert en särskild statistikbyrå som bara pysslar med kungliga bröllop, var så säkra!).

Och känner jag sluga kommunpolitiker i Stockholmstrakten rätt så kommer man också att ta i så man spräcker sig för att få del av minsta smula från detta kungliga kändisbord - kungafamiljen har på ett eller annat sätt anknytning till rätt många delar av Mälardalen, och den chansen lär ju inte förspillas. Och kan det ge jobb så må det väl vara hänt - man påminns om hur kommunisterna bryskt stuvade undan alla avsigkomna existenser i Moskva under OS 1980, vilket sedan repeterades lika brutalt i Peking 2008. I Atlanta betalade staden bussresor till okänd ort åt alkoholister och hemlösa - så världen slapp se det.

Det kanske vi kan slippa här.

För visst är det pampigt med ett rejält bröllop (nej, det sitter ingen och hotar mig med pistol just nu), med glam och glitter. En riktig brakfest ska man då inte tacka nej till.

Nu råkar ju kungen ha en del stålar, och förutom att betala för dotterns bröllop tycker jag att han kunde betala ett par bröllop till. Det har han råd med. Man kunde ordna ett lotteri och dra fem vinnare som får ett bröllop - all inclusive - betalt av kungen. Jag har i vanlig ordning inte tänkt över detaljerna, men sånt ska man inte rygga för.

Varför skulle inte det kungliga bröllopet kunna få kasta lite solsken över vanligt folk också? Det vill säga, de som egentligen betalar den monarkistiska orgien. Inte för att jag själv står i kö, men jag känner kvinnor - och jo, jag skriver medvetet kvinnor för jag känner inga karlar som satt och ritade bröllop när de var små - som gärna vill ha ett riktigt sagobröllop de också.

Så hörru kungen, sprid lite bröllopsglädje åt lite fler under 2010!

Klart förstafemman ska spela. In med Bodström

Socialdemokraterna i Stockholms län gör det enda rätta och plockar in Thomas Bodström som förstanamn på riksdagslistan. Helt rätt tänkt. Läktarproffsen på den här kanten applåderar avmätt och väntar på ytterligare förstärkningar på valbar plats.
Man kan tänka sig ung utlandsfödd kvinna, som synts på pizzakartonger. Men då krävs det en del mod - eller rättare sagt, mycket mod! - av de som sätter ihop listan. Och sen ska man kanske fundera en del över tidigare prestationer hos de som idag sitter i riksdagen - det finns de som skulle vilja se en resultatlista. Och det kanske inte skulle vara en så dum idé...

DN och objektiviteten

Det skrivs ju en del skit på Wikipedia. Det har väl varit rätt känt rätt länge. Jag minns att jag läste en artikel om Olof Palme där som förmodligen lagts upp av nån som kraftfullt led av Palmehatet. Nå, den försvann. Och det finns fler såna...

Men det blir ändå lite märkligt när just DN använder Wikipedia som källa för en del av sin artiklar (som de nu redigerat bort). Vad hände med faktagranskning liksom? I synnerhet efter det senaste missödet (jag vägrar kalla det en skandal) i riksdage. Fast jag undrar mest vad som kan ha skrivits om George Clooney, och om han bryr sig....

Nu råkar det ju vara så att DN politiseras alltmer vilket Det kunde varit värre beskriver bra. Tidningen håller på att bli en megafon av Nyheter Från Sovjetunionen-typ. Undrar vad det beror på.........

Och ja, jag använder Wikipedia som källa för saker och ting. Jag tror ingen förväntar sig att jag ska vara opartisk. Olydig is teh shit....'

HBT-Sossen om saken, Alliansfritt och Peter Andersson

Bilden? En olydig karl till - bara för Lisa....

Arbetsgivarna bromsar skyddsutbildningar

Mitt i det tragikomiska mediebruset om Anna Anka, dyker det upp saker som verkligen är allvarliga, och som borde få uppmärksamhet. Som att arbetsgivarna inom Svenska Arbetsgivarföreningen (Svenskt Näringsliv, i enlighet med nysvenskan) inte tänker skynda på arbetsmiljöarbetet.

Förra året dog 67 människor på sina arbetsplatser, i arbetsplatsolyckor. Antalet skadade är flera tusen. Det har varit rätt tyst ett tag om det - trots att Byggnads och andra försökt höja rösten. Men dödandet fortsätter - och alldeles för ofta för att man inte kan tillräckligt på arbetsplatserna, för att det fortfarande kostar för lite att slarva med skyddet. För att det förebyggande arbetet inte får ta den tid som behövs.

Nu begär arbetsgivarna hos Arbetsmiljöverket att de nya förordningarna ska få dröja ett år. Vet ni vad det innebär? Att folk kan få fortsätta DÖ i onödiga olyckor i ett år till. Det är cyniskt och kallt, och sänker ytterligare min respekt för de där typerna.

Det värsta är att de säkert kommer få bifall - eftersom det är regeringen som har sista ordet i frågan, och gissa vems knä de sitter i?

I det nya klassamhället kan du få dö på jobbet trots att det kunde ha förhindrats. För det är inget snack om vilka som dör...

Bilden? Från den tragiska olyckan vid Älandsfjärden.

Nej, det är inte LAS det handlar om

Ursula Berge och Eva Fagerberg visar i DN idag att ungas arbetslöshet inte hänger ihop med LAS. Eller som de skriver - de massuppsägningar vi sett under senaste året visar väl rätt tydligt att det inte är särskilt svårt att sparka folk i Sverige. Eller dyrt.

Vilket vi som blivit sparkade inte heller märkt något av. För egentligen är ju inte LAS tillkommen för att jävlas med arbetsgivarna, vilket en del nyttiga idioter (och jag använder inte ordet enbart för att förolämpa folk - det är ett begrepp som man kan fundera över) vill få det att låta som. Det vill säga arbetsgivarnas lydiga redskap.

Det finns få saker som är så kränkande som att bli sparkad. Alldeles oavsett om man fått förvarning om det ekonomiska läget blablabla, så är vi nästan alla så samanflätade med vår yrkesroll att det känns som en spark i magen när sparklappen kommer. Och den kallas så - pappret man ska skriva under där man accepterar uppsägningen.

I andra länder, utan trygghet, kan man få samla ihop sina saker och gå. På dagen. Visst kan det ske snyggare men man är utlämnad till arbetsgivarens godtycke i varje fall. Men med LAS finns det i varje fall något som skänker nån sorts anständighet åt det hela. Och som gör att man inte blir ännu mer förbannad.

Jag håller naturligtvis med om att man ska se över systemet, ett arbetsliv i förändring kommer alltid kräva sånt - men det behöver ju inte betyda att vi återigen ska lägga hela makten i knät på en lynnig arbetsgivare. Och få ett samhälle där fackligt engagemang och uppkäftighet blir något man ska skämmas över.

Alexandra om saken, och dessutom konstaterar Utredarna att Sveriges arbetsrättslagar hör till de mest liberala i Europa, om vilket regeringen påstår motsatsen. Okey, det finns andra som kommenterar budgeten högt och lågt, men jag måste säga att det är rent skrämmande att man i en statsbudget slänger in politiska floskler.

Bilden: så känns det!!!

Var bor Anna Anka?

I DN:s söndagsintervju fortsätter Anna Anka sin humoristiska karriär. Eller vad det nu är.

"Vad saknar du mest från Sverige?
– Maten, jag brukar be folk skicka över lådor. Jag älskar frysta fiskgratänger, räkost och vårrullar, sånt som inte finns i USA."

Eh? Det är ju skönt att hon uppskattar klassiska svenska maträtter.

När hade han senast rätt?

Finns en snubbe som heter Paul Ronge. Han är visst medierådgivare. Vad nu det är. Jag ser hans namn lite nu och då, men jag har aldrig begripit vad han gör. Eller om han är framgångsrik. Förmodligen är han inte det. I såna fall hade han hållit käften när Aftonbladet frågar dumma saker, istället för att chansa. Eller så hade han sagt precis som det är - det är väl helt OK att man åker till Mallis för att fira en kompis. Det har väl tusentals svenskar gjort före Mona Sahlin. Betalar själv gör hon också -inte en gnutta risk för skandal där.

Men i en värld av sosse-talibaner är det förstås rätt att säga så. Fast det är fel.

Benny Andersson gillar betala tillbaka med skatten

Stort konstnärskap är inte alltid samma sak som att begripa hur världen fungerar. Alldeles för ofta är de geniala bara geniala i sina mentala vardagsrum, och sen klarar de inte av att vara briljanta i andra situationer. Jag har tidigare tagit heder och ära av Jan Myrdal, som är ett sådant lysande exempel. Men det finns fler, som emellanåt får sitta i sofforna och yttra sig på ett vis som gör att man vill klättra ur skinnet av pinsamhet - fast då är de oftast inte riktigt så geniala, utan mest upptagna av sin egen storhet. Som Jan Guillou, som skrivit en memoarbok om sig själv, Ordets makt. En bok där han åter ger sig på sitt favoritämne, nämligen Jan Guillou. För första gången på länge har jag varit tvungen att lägga ifrån mig en bok, för att jag bara inte stått ut med hans uppsvullna ego! Få se om jag ens klarar av att skriva något om den, men lita på att jag ska kämpa mig genom den - mig nöter han inte ner.
Däremot har han nött ner recenscenterna. De uppvisar en närmast servil - googla - enighet om att det är det bästa de läst. Nå, det tycker inte jag, men mer om det senare.

Istället kan vi dra på smilbanden åt Benny Andersson, som vågar ta ställning. Precis som Björn - och visst är det märkligt att Björn och Benny är såna begrepp att de bara funkar som namn om man säger dem tillsammans. Alla vet vilka Björn och Benny är. Säger man Benny blir de osäkra, och än värre med Benny Amdersson; då börjar folk titta på varandra.
Björn har tagit ställning i humanistfrågan. Jag är inte överens. Men jag respekterar att han så starkt tar sida i demokrati och yttrandefrihetsdebatten. Benny tar också ställning. Inte partipolitiskt, men i senaste Fokus får han säga följande tänkvärdhet om det svenska skattetrycket:

– Jag betalar mycket, men det känns bra att ge tillbaka, att bidra. Dessutom blir det mycket över.

Och jag tror att det är så sant. Jag är inte gladare än nån annan över att betala skatt, men får jag bara fundera två sekunder inser jag ju att jag skulle vara bra mycket olyckligare av att se ett samhälle i sönderfall. Jag betalar gärna min del, och kniper det kan jag betala nån annans del också. Jag får ändå över så jag klarar mig.

Svenska folket har en annan åsikt än regeringspartiet (numer finns det bara ett regeringsparti; de andra hänger liksom bara med på vagnen, hur mycket de än försöker provocera). Och jag tror att moderaterna kommer få lite svårt att förklara sitt låneraseri. Att få råd att sänka skatter genom att låna pengar nån annanstans är bara samma sak som sms-lån, om än i större format.

Bilden? Att göra snälla saker behöver inte betyda att man är snäll

IPRED, Pagrotsky, partiet - gör om, gör rätt!!

De har inte lärt sig nånting. I eftersvallet till FRA-debatten och Piratpartiet och avlyssning och integritet så tycker nu Leif Pagrotsky - i övrigt en rekorderlig man - att IPRED-lagen kan få finnas kvar. Därför har han föreslagit just det till elitkongressen i höst.

Det är så dumt att man baxnar. Här har istället ett antal människor med bättre koll föreslagit ett moratorium när det handlar om fildelningsfrågorna. Ett förslag som är avsevärt bättre än den kökkenmödding som nu tydligen skall bli socialdemokraternas melodi.

Nu finns Sossar mot Storebror, nu finns det uppkäftigt folk i organisationen. Det finns alla möjligheter att slå partistyrelsen på fingrarna - alltid lika roligt - om de valda delegaterna beslutar sig för att vara lite modiga. Och inte bara sådär förödande lydiga.

Fast det bästa är naturligtvis om Leif Pagrotsky gör om. Och gör rätt

Morian om det, Alexandra

Bilden. Inte jultomten, inte pirat - eller bägge delarna. Leif Pagrotsky

En äkta socialdemokrat...

Jag är inte så intresserad av absoluta sanningar. Vad ska man då vara osams om? Inte så där osams så man säger upp bekantskapen, bränner julkort och blockerar folk på Facebook, utan bara en sån där energigivande oenighet där man faktiskt kan lära sig saker. Och ändra sig.

I vanlig ordning inför ett val är det nu dags för Föreställningen Om Splittringen I Partiet. Där stad ställs mot län, landsbygd mot stad, och medelklass mot arbetarklass. Vi har sett det förrut, kan man väl säga.

Det är nu det börjar bli viktigt att vara En Riktig Socialdemokrat. En som vet hur folkviljan låter, och som gärna talar om det också. Högljutt och gärna grötmyndigt. Framförallt handlar det om att kritisera de som vågar göra avsteg från nån underförstådd partilinje som man tammefan drar hela vägen tillbaka till Branting.

Det är rätt tröttsamt, det ger knappast några nya positioner och framförallt inga nya sympatisörer. Faktum är att vi ofta förknippas med att vilja förbjuda saker. Hör ni hur det låter? Förbjud. Det funkar inte idag. Tillåt är ett mycket trevligare ord. Och det blir också trevligare om man slutar titta på den politiska kartan med glasögon från 70-talet.

Ja, det finns ett nytt medelklassparti - miljöpartiet. Att tro att de skulle kunna raderas ut är hyfsat naivt, eller hur? Att tro att vi skulle kunna sno deras väljare är ännu mer naivt. De är förmodligen en massa socialliberala människor som inte känner sig hemma i vare sig folkpartiet eller centern - och de kommer inte bli socialdemokrater även om vi skulle kopiera miljöpartiets värderingar.

Ja, det finns ett nationalistiskt parti som suger åt sig både besvikna höger- och vänsterväljare. Men där är det då ingen som vill diskutera hur man får tillbaka samma väljare. Istället ska de isoleras - vilket kommer bli rena självmålet. Vi ska naturligtvis inte prata med SD, men vi kan fortfarande prata med deras väljare. Eller...?

Och framförallt handlar det om att det inte längre finns en typisk socialdemokrat. Han som beskrivs som man, LO-medlem, med rutig skjorta och skinnväst. Det som finns är en ohygglig massa olika socialdemokrater. Det finns lika många åsikter dessutom. Ibland kan jag bli smått desperat av att höra en del sossar beskriva småföretagare som djävulens påfund - det är nästan så man tror att de längtar efter en formidabel påtaglig fiende i brukspatronen...

Då är det trist att en typisk socialdemokrat tydligen är en mycket välbetald politisk yrkesman eller yrkeskvinna som ska åka på partikongress. Ni kan ju kolla själva här. Och hyfsat gamla också. Det sista är inte att förvånas över, eftersom vi lika lite som andra idag vill acceptera att vi åldras (mer om det här). Men vad sänder det för signaler?

Och i slutänden kommer dessa välbetalda - och duktiga och kompetenta, vill jag absolut tillägga - människor att försöka enas om vad som är en Riktig Socialdemokrat. Det kommer gå sådär.

För innerst inne så handlar det här om en magkänsla - många av oss har en kärleksaffär med partiet, och vi bevakar henne svartsjukt. Det är därför så många blir tuppröda i ansiktet när deras tro och deras värderingar ifrågasätts. För att inte tala om allt gammalt groll - den som en dag vågra skriva boken om vad som egentligen ligger bakom politiken kommer antingen bli helgonförklarad eller gå i landsflykt.

De flesta skulle tappa hakan om de visste hur mycket av dagens politik som beror på vem som låg med vem på Bommersvik 1983... Och så är det inom alla partier. Politik är inte bara siffror och åsikter - det måste finnas massor med hjärtan också...

Andra om saken: Johanna Graf. Arvid Falk. Anders Eriksson, Rebella

Bilderna? Hjalmar Branting - är det han som fortfarande är Den Riktige Socialdemokraten? Eller är det Mona Sahlin eller Jytte Guteland?

Olyckliga svenska kvinnor -se hit!!!

Anna Anka - och jo, jag vet vem hon är; jag skäms inte ett dugg för att jag läser både skvaller- och kändissidor - har skrivit en liten betraktelse på Newsmill om hur underbart hon har det i USA, och hur illa det måste vara att vara kvinna i Sverige.

Och här kom en oväntad vinkling... Fokus om saken. Om hushållsnära tjänster och annat

Bilden? En del är så roligt att det klarar sig utan kommentarer....

När proffsen har fel. Om politik på nätet.

I dagens Svd kör proffstyckarna samma sväng som tidigare - sociala medier och internet har inte haft en avgörande betydelse för valresultatet vare sig i Norge eller i USA. Piratpartiets framgångar bortförklaras med att det handlade om timing - som om timing och sociala medier skulle vara två saker som aldrig kunde förenas.
De har fel naturligtvis. Igen. I synnerhet när det gäller den yngre generationen. Och de här som yttrar sig hör inte till den generationen, hur förtvivlat de än försöker ha koll. Veta läget. Inte jag heller, men det erkänner jag.
Strax före valet satt jag i en grupp med lite bloggfolk och min idé om att vara en smula mer nätaktiv ansågs inte gångbar av alla. Det var synd, kan man säga, med facit i hand. Jag är totalt övertygad om att den som 2010 inte är lika aktiv på nätet som på gator och torg kommer att förlora.
För första gången kommer en generation rösta som aldrig varit datorlösa. Det har alltid funnits datorer i deras närhet. De kommunicerar med en simulatankapacitet som är imponerande. Och hotfull naturligtvis. För de måste övertygas och mobiliseras på sin egen planhalva - fan, de har inte ens en hemtelefon som man kan ringa på.

Och nånstans blir det den akterseglade medelålderns rangliga represesentanter som kommer att sitta under sin korkek och hoa om att framgången inte ligger i sociala medier. Frågan är då - vilka hästar satsar man på? De som haft fel tidigare, eller på de som haft rätt?

Fredrik spekulerar

Nån mer som hörde statsministern i TV i morse? Där han drar ett genialt ess ur ärmen, när han konstaterar att "anledningen till att han så ofta får frågan om han tänker samarbeta med sverigedemokraterna är för att "socialdemokraterna ringer runt till landets alla redaktioner..."

Japp. Så är det. Det är den enda orsaken till att landets journalister jagar honom med just DEN frågan. Det är mitt fel.

Mitt-i- steget, Alliansfritt Sverige, Alexandra

Peter Andersson, om samma sak

Bilden? Så här var det egentligen...

Milton och kollektivavtalen.

Jonas Milton är VD för något som heter Almega. Han är också en av näringslivets torpeder när det gäller att attackera saker som Svenska Arbetsgivarföreningen inte tycker om. Jag har mycket svårt för att kalla dem Svenskt Näringsliv - jag har ingått i det svenska näringslivet, och delar inte så många av just Svenskt Näringslivs åsikter. De är fortfarande Svenska Arbetsgivarföreningen - om än i en sprucken vas...

Han tycker inte om kollektivavtalen. Det är inte att förvånas över. De är nämligen bra för vanligt folk. De ser till att vi inte har en låglönemarknad och ett proletariat. Vilket man kan säga att man nog har nästan överallt där man tillämpar Jonas Miltons modeller.

Nu menar jag inte att Jonas Milton är ond, och vill se trasiga familjer som säljer sig vid vägkanten - men i förlängningen är det där vi hamnar. Eller så får vi nån slags mental fattigdom, där det är okey att pressa löner och arbetsvillkor förbi gränsen av anständigt. Jag tror bara han är rätt okunnig om hur det ser ut, utanför tjänsterummet.

Jonas Milton talar om kollektivavtalet som en löneform, och man kunde kanske begära att en VD av hans kaliber visste lite bättre vad det innebar. För kollektivavtalet rymmer fler saker än så - pensioner, försäkringar, arbetstider; ja, en hel massa olika saker som man annars skulle få lösa via andra avtal. Eller bråka om. Och bråka är vi bra på - så om Jonas Milton skulle vilja begränsa vår rätt att strejka och protestera så vet ni vad som väntar...

Dessutom ger ju kollektivavtalen oss bra med pengar, vilket man läsa om i DN. Och här hamnar man i en intressant diskussion med nyliberalerna - de vill gärna att folk ska förhandla fram bra löner åt sig själva, men gud så hemslt det skulle vara om några lyckas förhandla fram ännu bättre villkor om de gör det tillsammans. Då är det farligt, Kommunism, närapå.

Man kan fundera på om Jonas Milton tänkt ett steg till. I min värld, där man kanske faktiskt ett par gånger om dagen kan dö, handlar det faktiskt inte bara om pengar. Eller om jag ska lita på min arbetsgivares godhet. Det handlar om jag ska kunna komma hem efter jobbet.

Men om man sedan tittar på Almegas hemsida - här - så får man ju en stark känsla av att de har en politisk agenda. En stark en. Det har Byggnads också, men se det skäms vi inte för. Vi har också en del jobbare som avstår från att vara med i facket för att de inte delar våra värderingar, stackars satar. Men jag undrar hur många av Almegas medlemmar som egentligen delar Almegas värderingar?

Eller om det faktum att främlingsfientlighet växer sig stark där man tillåter lönedumpning. Om Jonas Milton får som han vill - så spolar han banan för de främlingsfientliga. Det är då man undrar hur han tänkte...

Bilden? De som tror att jorden är platt...